Page 1

1 dag kvar. Dagen efter.

Varför måste man ha sex på hotellrum? Varför måste man nödvändigtvis ha sex så fort man bor på hotell? Hemma kan man knappt förmå sig att ens ställa frågan, än mindre göra det, men så fort man tar in på hotell hissas flaggan i topp och man kan inte komma ur kläderna fort nog. Tre fyra gånger. Helst. Varför? Jag vet inte. Men vi har sex på hotellet när vi vaknar. Det går sådär. Jag är astrött. Jag har vaknat flera gånger sedan klockan tre, då jag kom i säng efter min stora, fantastiska och alla-var-där-40-årsfest. Jag har frusit i gryningstimmarna. Vänt och vridit på mig. Kissat. Ätit choklad (wienernougat) i ljuset från vintersolens bleka uppgång. Och trots att jag nästan var medvetslös, hade jag dåligt samvete – sover samvetet aldrig? Herregud, give me a break! Mobilen larmar för att väcka oss. Jag är redan vaken. Sedan har vi sex. Bara för att det var längesedan? För att jag var så snygg igår? Eller för att det hör ihop med att bo på hotell? Jag vet inte. Vi ska äta frukost med vännerna i matsalen om en halvtimme. Jag känner mig lite stressad. Tankarna vandrar. Färdigt. Magnus går och duschar. Jag ligger kvar under de hala vita lakanen. Fryser man när alkoholen går ur kroppen? Jag vet inte. Jag vet bara att det här inte kommer att hända igen. Att jag dricker så mycket sprit. Igår kräktes jag i en rabatt utanför festlokalen. Magnus log och tog en bild. Halvvägs ut ur bilden syns Lotta.

7


Hon skrattar rakt in i kameran. Kamerans blixt har fångar glittret i hennes gröna ögon. Hon skrattar. Det är söndag idag. För precis ett år sedan hade jag 39-årskalas. Då fick jag ett blått fodral till mina stickor. Jag blev jätteglad. Jag hade önskat mig det (jag tycker bäst om att få det jag önskar mig). Jag bjöd några vänner och familjen på våfflor, för de innehåller inget socker och jag försökte låta bli att äta socker. Igen. Hanne var där med sin familj. Åsa och Lia messade. Kajsa ringde och sa att hon hade skickat en present som skulle komma fram imorgon. Då blev jag glad. Jag gillar presenter. Lotta ringde. Hon lät trött. Kanske hörde jag fel. Jag var nog så upptagen med att beskriva mitt blå stickfodral att jag inte lyssnade ordentligt. Men det var när Anne ringde, senare på kvällen, jag började skriva. Det var 365 dagar kvar tills jag skulle fylla 40. Ett år. Och det låg saker i luften som var helt nya. Vi, alltså jag och många av mina vänner, var alla på väg in i ett nytt tiotal, ett som började på 4. Några gick främst och några tvekade. Längre bak i ledet släpade några benen efter sig ordentligt, för att de inte ville komma fram. Så här efteråt känns det som om det här året passerade snabbt. Hur långt är ett år egentligen? Ofta säger man ju att tiden går så fort. Att ett år är kort, men jag tycker att dagarna stundom har känts oändliga. Ändå är ett år sällan tillräckligt för att något rejält ska hända. Inte nog för att man ska hinna vända skutan, då den med tiden blivit som en större oljetanker. Men ibland är ett år alldeles nog. När det kommer till att må dåligt, att krisa, då är ett år tillräckligt med tid för att riktigt tappa fotfästet och gå ner sig. Under mitt trettionionde år hände följande i min bekant-

8


skapskrets: livskris, sex med fel person, skilsmässa, garagebygge, sex med annan fel person, en bebis, någons tonåring fick hångla för första gången, miljoner rynkor och jag gjorde äntligen slut. Om det handlar den här boken. Detta är min sista anteckning. Idag är jag fortfarande 30någonting, imorgon fyller jag 40 och är på väg mot 50. Jag drar täcket ännu längre upp. Lägger mig på sidan. Drar upp knäna mot magen. Blundar. I badrummet skvalar duschen.

9


VINTER


365 dagar kvar. Vi kommer strax att ta hand om dig.

Jag står i köket när telefonen ringer. Jag plockar i diskmaskinen efter gästerna. Magnus håller på att lägga barnen. Jag hör att John borstar tänderna och att Ellen badar på andra våningen i vårt radhus, ett bland hundratals andra, typ likadana, i Eklanda, strax utanför Göteborg. Jag längtar alltid tillbaka stan. Eller någon annanstans. Vart som helst egentligen. Jag är skribent på en reklambyrå. Jag väger som vanligt ett par kilo för mycket, det sätter sig lätt på låren. Jag känner mig lite ensam ibland, längtar efter vännerna i Stockholm, där jag bodde i tio år (det är faktiskt en fjärdedel av mitt liv). Men jag är väldigt kär i min man. Väldigt nöjd med att vara där Magnus är. Telefonen ringer. Det är Anne. – Jag vet inte om jag älskar min man längre. Déjà vu. Jag har hört det förut. För bara ett år sedan, precis vid den här tiden, det var bara ett par dagar efter jul. Det hade snöat! Vi hade åkt pulka och eldat korv tillsammans med min bror och hans fru. Ellen, vår tvååring, såg ut som en liten Teletubbie i sin stora rosa overall. John var åtta och drog en snowracer uppför backen men tröttnade fort och ville mest gå hem och spela Playstation med sin morbror. Jag var bara 38 år. Tvåbarnsmamma. Äntligen efter flera missfall. Vi gav snart upp vinteraktiviteterna och gick hem. Snön knarrade under fötterna och jag drog John på snowracern, för att ”han var så himla trött”. Trottoarerna var oplogade, Magnus körde fast med barnvagnen flera gånger. Det var tungt med

13


vinterkängor. Och rätt svettigt. John roade sig med att gång på gång pröva bromsen på snowracern. Det gjorde mig rätt irriterad. När vi kom innanför dörren lyssnade jag som vanligt av telefonsvararen. Jag tryckte på play och lät blicken vandra ut genom fönstret. Solen sken fortfarande och avslöjade oss utan barmhärtighet. Vi behövde tvätta fönstren. De var randiga och kladdiga efter höstens och vårens och, ärligt talat, många andra årstiders regnande. Både jag och Magnus skulle verkligen behöva typ en fru som tog hand om sådant. Från telefonsvaren steg Lias röst in i rummet. – Hej, det är Lia. Du kan väl ringa om du har tid och lust. Jag hörde på rösten att det var riktigt illa. Rösten var ljusare, tunn. Den sprack nästan. Det lät som om hon inte längre kunde andas ordentligt. Så jag stängde dörren till arbetsrummet och ringde direkt. Jag slog numret. Jag hörde signalerna och samtidigt började nedräkningen. Hon svarade: – Det är Lia. Hon kunde lika gärna ha sagt: Välkommen till 40-årskrisen. Du är placerad i kö. Vi kommer strax att ta hand om dig. Nej, krisen hade inte gripit Lia, hon hade ju gubevars lika många år kvar som jag, men den hade drabbat hennes man. – Han säger att han inte vet om han älskar mig längre. Han tycker att jag är tråkig. Att allt är tråkigt. Och därför drogs Lia in. Den drabbade henne, slog sönder och förgrep sig på hennes vardag. Två barn och många år tillsammans. Nu tyckte hennes man, Fredrik, att det inte längre kändes som förut. Inte alls. Maran, att livet var förbi, red honom. Den red honom så ihärdigt att han valde att rida en 20-åring. Det gjorde inte saken bättre, ur något perspektiv. Åtminstone inte Lias. Om livet var en resa, så hade flygningen så här långt varit ganska behaglig för familjen. Inga större luftgropar. Lite turbu-

14


lens med jämna mellanrum, men inget som oroade. Det var bra mat och flera olika filmer att välja mellan. Det såg ut att bli en riktigt trevlig resa, fram till sekunden innan det började brinna i ena motorn och nosen på planet vände nedåt. Nu höll sig hela familjen krampaktigt fast i inredningen. De var på väg ner. Fort. Skulle de klara sig? De visste inte. – Jag vet inte om jag älskar Robert längre, säger Anne idag, nästan precis ett år senare. Så nu hade Anne avancerat längst fram i kön. Grattis? Jag borde ha förstått att det här samtalet var på gång. Signalerna har funnits där länge. Ville jag inte höra? Var sorterade jag in kommentarer som: ”Jag vill inte gå på bio med min man, jag vill hellre gå med en kompis.” Eller när hon fyllde 40 för något år sedan: ”Jag vill inte ha en spavistelse i present, en sådan där pargrej.” Var stoppade jag de kommentarerna? Förstod jag inte? Ville jag inte förstå? Hur kunde jag missa det? Vi som hänger tillsammans familjevis. Jag gillar Robert. Jag gillar deras tvillingkillar. Jag gillar soffan i vardagsrummet. Kaklet på toaletterna och köksluckorna i köket. Huset ligger högt med utsikt över havet. Det är stort för en tjej uppvuxen i Hisingens höga och breda betongklossar och som när hon drömde såg sig själv i en lägenhet vid Backaplan, Hisingen, bara en hållplats från stan. Hon trodde inte ens i sina mest extrema fantasier, dottern till en ensamstående mamma och med nyckel om halsen och numret till mormor i fickan, att hon skulle ta sig av Hisingen. Anne är projektledare på en annan byrå än den jag jobbar på och hon är väldigt duktig. Hon kan lura dig med sin veka gestalt, sitt långa mörka hår och smala fingrar, men hon vet hur man tar plats och sätter på plats. Bakom hennes blå ögon är allt välsorterat. Allt i rätt låda.

15


Under alla luncher och telefonsamtal vi har haft tillsammans har jag bara duckat för budskapet som hela tiden funnits där mellan raderna: – Jag vet inte om jag vill leva med Robert längre. Kan det ha varit så att jag hörde, men inte visste vad jag skulle svara? För vad säger en god vän? Vilket är rådet? Vännen är väldigt tyst. Om hon är jag. Jag vill spela ut ”men tänk på barnen”-kortet. För någonstans handlar det ju alltid om barnen numera. Annars skulle man väl kunna separera både två och tre gånger lite till höger och vänster utan några större scener. Men jag kan inte drista mig till att lägga det kortet på bordet. Kan inte. – Du vet, förr tittade jag på andra som skiljde sig eller hade kriser, och tänkte att det är väl bara att skärpa sig. Kom igen. Och vet du, jag trodde verkligen det, att det bara var att skärpa sig. Men nu känner jag, ska jag verkligen leva så här? Touché, det där var ju precis vad jag tänkte. För det sitter ju ihop med barnkortet. Att man faktiskt får skärpa sig, för barnens skull. Så inser jag att det är enkelt utifrån min position att prata om att skärpa sig. Att säga: ”Då får vi leva tillsammans som kompisar, om kärleken tar slut, för jag kan bara inte splittra min familj, jag kan helt enkelt inte vara utan barnen varannan vecka och sedan träffar han säkert en 22-åring som jag måste stå ut med, och som kommer att hämta och lämna alla hans veckor, för själv hinner han inte, aaaldrig, det händer inte.” Det där är enkelt att säga om man pratar utifrån positionen att man är älskad och älskar. Har man allt, kan man lätt säga att man kan leva utan det – för man vet ju att det behöver man inte. Man kan inte ens föreställa sig det, så orimlig är tanken. Det yr lite snö utanför i förortskvällen. Jag ser det i gatljuset. Det glimmar elljusstakar i nästan varje fönster. Min granne har

16


två i varje fönster på framsidan. Jag torkar av köksbordet medan jag lamt föreslår: – Familjerådgivning, har ni funderat på familjerådgivning? Och samtidigt sprider sig oron i mig. Om de skiljer sig, vad kommer då att hända med oss? Våra familjer? Kommer Robert att försvinna ur mitt liv? Tänk om Anne träffar en ny man, som jag inte gillar? Nya barn. Andra barn. Fler barn. Jag minns hur jag i månader undvek Lias man Fredrik för att jag inte visste hur jag skulle hantera hans kris. Rädd för att säga något som: ”Jamen, om du är så olycklig med Lia och lycklig med 20-åringen, då får du väl skilja dig då.” Och så kanske han gjorde det. Och det skulle ju kunna drabba Lia, för tänk om det inte var det hon ville? Under månader ringde jag bara till Lias mobil, för att inte hamna i ett sådant samtal med Fredrik. Trots att han var min vän. Han var också min vän. I månader undvek jag Fredrik och skämdes för det. Ska det behöva hända igen? Nu känns det som om chansen att det inte ska upprepa sig ligger i händerna på en familjeterapeut, en person som jag inte ens vet namnet på. En kille som säkert har skägg och Birkenstock och kofta och ett nikotinplåster på armen för att han verkligen måste sluta röka pipa. Sittandes i en Bruno Mathssonfåtölj, i ett rum med ljusa möbler i björk och en stor förpackning Kleenex inom räckhåll ska han lösa det här. Det skulle vara upp till honom eller att Anne skärper sig. Vilka är oddsen för det?

17


361 dagar kvar. Mellan bröstbenet och bröstvårta.

Vi leker en lek när vi äter efterrätt och dricker te (jag har gått över till te, jag har så svårt att somna annars, och det har det visat sig är jag inte ensam om numera). Det är mina arbetskamrater Linda, Miranda, Jonna och jag. Lindas man och deras döttrar håller till på övervåningen. Själva sitter vi i köket. Trötta. Det är ju fredagskväll. Jobbtrötta. Jobbsega. Slöa. När stressen rinner ur kroppen är det som om blodsockret dippar, man blir dåsig och vill äta. Precis som när man blivit överfallen av dementorer (det tog tid innan Harry Potter fixade patroniusbesvärjelsen) – man behöver något sött efteråt. Så här sitter vi och äter och dricker vin. När jag gick från jobbet ville jag helst av allt gå direkt hem (men sedan när jag väl är här är jag glad att jag ändå bestämde mig för att gå). Det är alltså precis som vanligt när det gäller mig, tveksam, velig och sedan är jag glad att jag gick. Ibland blir jag bara så trött på mig själv. – Om du måste välja en sak på din kropp som du tycker om och en som du verkligen tycker illa om, vad väljer du då? frågar Linda. – Shit, vad svårt, säger Miranda. – Lätt att säga en massa saker man inte gillar, säger Jonna. Hon serverar sig själv lite mer bubbelvatten, hon ammar så hennes glas har bara lite vin på botten, för den goda smaken skull. – Och det säger väl en del, lägger hon till med ett snett leende.

18


– Okej, jag börjar, jag har ju gjort det här förr. Gillar ögonen och hatar rumpan, säger Linda. – Jag vet också, säger jag, jag tycker så illa om mina överarmar. – Överarmarna!? Varför det? frågar Miranda. – Gäddhänget. En gång sa John: ”Det är så roligt med dina armar mamma, när man petar på dem så slutar de inte gunga på jättelänge.” Sanningen är den att jag alltid velat bära mer ärmlöst. Det är så rock’n’roll-snyggt. Kaxigt. Men kärringgardinerna gör det svårt. Mina överarmar svajar verkligen som gardiner i luftdrag. Och med tiden har överflödshuden börjat liksom vecka sig i armhålan. Numera kan det bli tal om att även arrangera den delen av mig. Lyfta armarna lite diskret, så att huden hamnar under armarna, och inte i kläm och väller ut och över. – Okej, vad gillar du mest? – Brösten. Helt klart brösten. – Brösten? Du har ju knappt några, säger Miranda lite häpet. – Tack för det, svarar jag. – Jag klarar inte penntricket längre, säger Jonna. – Nej, det var längesedan man klarade det, menar Miranda. – Men det gör jag. Ännu en anledning till att det är bra att ha A-minus, säger jag. – Du har väl inte A-minus! A-minus ser ut som mina, rättar Linda. Och det är sant. Linda skrev boken om platta bröst. Jag har inte A-minus. Jag har faktiskt B och i vissa storlekar C. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mina bröst? Mina bröst som jag är så himla belåten med. Ingen frågar vad penntricket är. Alla vet. – Min kompis Mia mäter avståndet mellan bröstbenet och

19


bröstvårtan en gång i månaden, säger Miranda och pekar på en punkt strax nedanför halsen bredvid axeln. – Det har hon gjort sedan hon fyllde 35. Nu är hon 39 och hon påstår att brösten sjunkit två centimeter, fortsätter hon. – Har hon fött barn? frågar jag. – Ja, det var ju då de sjönk ihop och gled ner, jag är bara det senaste beviset på det. Före barnet högt upp, efter nere på magen. Före barnet D-kupa, efter ICA-kasse, säger Jonna. – Hon började mäta efter det att hon fött barn, svarar Miranda. Strax efteråt bryter vi upp. Det är fredagskväll och vi är trötta. Dessutom har Jonna ringt hem några gånger. Dottern har varit grinig hela dagen och Jonna misstänker att hon håller på att bli sjuk. Jonna vill hem. – Men det är klart att Peter fixar det, säger Linda. Vi andra nickar instämmande. – Ja, jag vet. Reta mig gärna. Jag måste gå. För min skull. Vi himlar med ögonen, alla tre. Och Jonna skrattar lite generat. – Ja, jag vet. Jag vet. Jag vet bara inte hur jag ska ta tag i mig själv. Hur bär man sig åt? Ingen av oss har något råd. Vi kommer helt enkelt inte ihåg. Det var så längesedan vi andra hade så små barn. Jonna är så pass mycket yngre än vi. Men vi kommer alla ihåg hur trött man är dagen efter natten då barnens förkylning bröt ut. Det minnet sitter djupt ristat i leder och muskler. Så runt 23-tiden bryter vi upp. (Observera: I den här åldern är det inte misslyckat att gästerna vill gå hem före midnatt. Det betyder bara att man slipper vara helt genomtrött nästa morgon och hela resten av dagen tills man äntligen får gå och lägga sig i tid.) Linda skulle säkert stanna uppe en stund till. Duka av bordet

20


och ställa undan i köket. Hon gör alltid det. Jag gissar att hon skulle ringa Jonna och hålla henne sällskap på väg hem. Jonna tar spårvagnen. Hon sätter sig förmodligen strax bakom föraren, det är en vana hon lagt sig till med strax efter att hon blev 30. Jag och Miranda tar en taxi. Jag släpper Miranda på vägen. Jag fortsätter hem och letar fram ett måttband. Hmm … 20,5 centimeter. Vi får se vad måttbandet säger när jag fyllt 40. Det är 361 dagar kvar.

21


352 dagar kvar. Bulldoggens år.

Inte förrän det är försent upptäcker jag hur avslöjande ljuset i badrummet är. När jag tar bort sminket noterar jag det. När jag ler formar tunna, tunna linjer en solfjäder i ögonvrån. Jag kan inte svara på varför jag ler framför spegeln. Men jag ler och ser linjerna. Och jag ser min framtid. Herregud. Jag blir iskall. Jag erkänner det. Jag går över till att göra grimaser. Men de är kvar, de fina linjera i ögonvrån. Inte så mycket repor i hyn som faktiska revor, nästan veck. Jag får inte samma panik som förra hösten – men nästan. Då jag satt hos min optiker, som är min syster, och nästan hyperventilerade när hon sa att jag behövde läsglasögon. – Nej, nej. Jag kan inte ha läsglasögon. Det är bara gamla människor som har det. Bara gamla människor. Jag kan inte komma med läsglasögon, jag kan inte. Kan inte. Jag hade slagit händerna för ansiktet, så där drama-queenig som jag är. – Nej, nej, nej. Jag kan inte, jag kan inte. Jämrade mig lite till. Nejnejnej. Lite som när man väntar på en värk och känner att nu, nu är den på gång. Nejnejnej. Då sa min syster, med uppriktig omtanke: – Jag kan hjälpa dig. Vi kan skjuta upp läsglasögon ganska länge. Vi börjar med att dra ner styrkan på linserna. Successivt blir de svagare och svagare. Och du ser alltså sämre på långt håll, men har inga problem att sitta framför datorn. Och sen när du inte längre kan köra bil, bara för att det är så suddigt på

22


långt håll, då ger jag dig bilkörningsglasögon! Men du slipper läsglasögon. Jag tyckte det var en jättebra idé. Nu efteråt kan jag väl se att det var rätt korkat. Inte som idé, men att jag var beredd att se riktigt uselt på långt håll och äta Alvedon för spänningshuvudvärken bara jag slapp läsglasögon. Så kunde jag ha bilkörningsglasögon men alltid gå runt och rynka pannan för att jag inte ser skyltar, kompisar på andra sidan gatan eller annat som är viktigt. Som att barnen vill ha min uppmärksamhet ett par meter bort. – Du kan ha snoddar i olika färger att välja mellan när du ska ha dem hängande runt halsen. Så det matchar, skrattade Kajsa. – Ge dig, fortsatte hon. Kajsa är min bästis. Min livlina är en telefontråd. Mitt fäste är en satellit för telekommunikation i en omloppsbana runt jorden. För Kajsa bor i Stockholm. Det avståndet har först Telia överbryggt, sedan Glocalnet och numera Bredbandsbolaget. In i väggen, upp i en satellit och studs ner i ett villaområde i Stockholm flera gånger i veckan. Korta samtal och längre samtal. Samtal om ingenting och samtal om allting viktigt. Som att ha blivit aktuell för läsglasögon. – Skulle läsglasögon vara bättre än bilkörningsglasögon? Överleva framför datorn, men dö bakom ratten? Är det verkligen bättre? frågade hon. Just då tyckte jag det. Jag hälsade förslaget som jag tog emot narkosläkaren som kom med epiduralen – det var en lättnad, en räddning, jag skulle inte dö. Herregud, bara jag slapp att erkänna att jag höll på att åldras. Nåja, där stod jag framför spegeln och såg de fina linjerna i ögonvrån. Idag har jag köpt en ögonkräm.

23


– Det är kylan som gör det, sa tjejen bakom parfymdisken på Åhléns. Hmm, kylan. Okej. Vi säger väl det. Sedan sa hon att det inte alls såg ut som om jag behövde en anti-rynkkräm. Då blev jag glad. Jätteglad. Löjligt glad. Jag strålade typ. Även om hon ljög för att göra mig glad … Du vet, hon vet att kunder i min ålder har ett lite känsligt ego när det kommer till den här punkten, så hon sa vad jag ville höra och på så sätt såg hon till att jag kommer tillbaka. Jajamensan. Jag kommer aldrig att gå till en annan affär. Men jag vet. Min hud kallas mogen. Och när jag då och då lyxar till det med en ansiktsbehandling så pratar alltid hudterapeuten om nya grejer som jag borde prova för min mogna hy. Min mooogna hy. Det är väl också ett fint sätt att säga slapp på. Och när jag blir 50, kommer den då att kallas övermogen? När jag sedan sitter i sängen och smörjer in mig, strax innan vi ska släcka, först oljan som ska stärka blodkärlen och därefter nattkrämen, säger Magnus: – Jag har hört att man blir rynkig av krämerna. – Jag vågar ändå inte låta bli, svarar jag utan en sekunds eftertanke. Jag släcker lampan över sängen och kryper intill Magnus rygg. Lägger mig till rätta och blundar. Enligt den kinesiska tideräkningen är det i år Hundens år. För mig är det närmare bestämt Bulldoggens år.

24


348 dagar kvar. Robert ska bygga garage.

Anne hade precis lagt småkillarna och gick till arbetsrummet för att jobba en stund. En utskrift i skrivaren fångade hennes intresse. En ritning. – Garage? frågade hon. – Garage, svarade Robert. Det blir bra. Med snickarbod. Kul för killarna att snickra i. – De är inte särskilt intresserade av att snickra. De vill mest spela X-Box. – Det är för att de inte har någonstans att snickra. Ännu en anledning att bygga ett garage. Då har de någonstans att snickra. Både Anne och Robert reser då och då i jobbet. Så svärmor Berit hjälper ofta till att natta pojkarna. Svärmor är så stolt över sonen som jobbar så hårt och ska bygga ett garage. – Då sa jag till svärmor: ”Jag ville inte ha något garage.” ”Men det är ju för er”, svarade hon. ”Vi behöver inget garage, vi behöver tid tillsammans”, sa jag. Då säger hon, som vanligt: ”Du jobbar alldeles för mycket, du hinner ju inte med killarna.” Inte ni, utan du. Och det retar mig. – Så nu ska det byggas ett garage, säger jag innan servitrisen kommer fram och tar våra lunchbeställningar. Dagens fisk åt oss båda. – Sallad och bröd finns på bordet där borta, avslutar servitrisen och lämnar oss. – Japp, ett garage med snickarbod, säger Anne och tar upp tråden igen.

25


– Han är jättenöjd. Jag är jättetrött på alla byggprojekt, fortsätter hon. Sa jag att Anne och Robert har renoverat hela sitt hus? Förra sommaren målade de om huset. Hela semestern hängde de på stegar. Svärmor skötte dessutom markservicen. Fika och lunch. Och de målade den stora villan. Killarna slet nästan ut den nya studsmattan. De hoppade som tokiga. Frågade man dem så var det den bästa sommaren hittills. Någonsin. Frågade man Anne så var det sommaren då något tog slut. Och det var inte färgen eller tålamodet med svärmor (i det fallet väntar Anne på påfyllning sedan flera år tillbaka) eller humöret. Det var kärleken. – På något sätt var det så tunnslitet mellan oss. Det blev så tunt att det bara brast. Det bara gled isär. En dag fanns det liksom inget kvar. Det var tomt. Som om man glömt sätta på locket på nagellacksborttagningen och det dunstat bort nästa gång man ska använda det. – Vill du skilja dig? frågar jag. – Jag vet inte. Jag vet inte. Vi har levt ihop i snart 15 år. Det är lång tid. Det är så svårt att tänka sig att man skulle leva ensam. Jag kommer ju knappt ihåg hur det var. Och jag älskar ju honom. Tror jag. Jag är ju egentligen inte så trött på honom, jo det är jag, eller är det hur vi lever jag är trött på? Jag vet inte. Jag vet inte längre vad jag känner. Men det sitter ju ihop. Det är bara det … att allt är så tråkigt. Att det inte längre känns roligt. Helt ospännande. Sex är ju typ det sista man tänker på. – Har du tänkt på sex idag? frågar Anne och byter smidigt ämne (jag hör och förstår och låter det hända). – Hur menar du? – Ja, att du sett en man och tänkt, nice och sedan på sex? – Nä, men du vet jag ska just ha mens, de där hormonerna

26


ligger på nollnivå just nu. Nä, inget sex. – Har du märkt att vi blivit osynliga? fortsätter Anne. – Vadå? – Ja, att ingen ser oss längre. Att man inte får några uppskattande ögonkast. Ingen vänder sig om efter en. – Nej, det har jag inte tänkt på, för det har nog aldrig hänt mig. Tyst. – Men du har rätt. Det kan vara så att jag inte syns längre. Men jag vet inte om jag någonsin fått sådan uppmärksamhet, jag har aldrig haft det utseendet man vänder sig om efter, fortsätter jag. – Men det hade jag. Långt hår, lockigt, slingor och bröst. Och en jättesmal midja. Det har alltid varit tillgångar. Jag kommer ihåg när jag var intressant. Nu är jag bara rynkig. – Inte särskilt, skärp dig. – Nej, kanske inte, men jag syns inte längre. – Så illa är det inte. – Jo. Det är tråkigt. – Äsch, ska vi gå med i Viktväktarna? Anne byter ämne igen. – Jag vet inte. Är det rätt grej? För mig? – Jo, du vet förra gången gick jag ner flera kilo och jag unnade mig saker hela tiden. Jag drack vin på lördagarna. – Och du gick ner i vikt? – Ja! – Jag vet inte. – Kom igen. Vi gör det tillsammans. – Jag ska tänka på det, svarar jag lite svävande. Vi blir tysta. En skugga drar över Annes ansikte. Från entusiasm till … sorgsenhet. Hon ler lite snett och säger:

27


– Jag kommer ihåg när jag var intressant … Det var roligare då. – Förresten vet du vad Robert hittat på? Det kan vara så att han får löneförhöjning på grund av att han pratar kinesiska. – Han pratar väl inte kinesiska, säger jag med ett skratt. Jag lutar mig framåt, jag älskar en Roberthistoria. Han gör så roliga saker hela tiden. – Robert har haft de kinesiska delägarna på besök. Och varje gång någon annan på företaget varit i närheten har han ”pratat kinesiska”, du vet på låtsas. Och delägarna spelade med och bara skrattade. Nu tror alla att han pratar kinesiska. Vi skrattar båda två. Innan vi lämnar restaurangen tar vi fram våra kalendrar och bokar in nästa lunch. Annars kommer den aldrig att bli av.

28

9789172321700  

Dagen efter. 7 8 skapskrets: livskris, sex med fel person, skilsmässa, garagebygge, sex med annan fel person, en bebis, någons tonåring fick...