SARA NATT OCH DAG
s
DEN BLOGGANDE PATIENTEN
ociala medier medier Ă€r en relativt ny företeelse i vĂ„rdens vardag â som sjukdomsbloggar dĂ€r patienter skriver om sina sjukdomar och behandlingar. De fĂ„r stöd och uppmuntran av bĂ„de vĂ€nner och frĂ€mlingar pĂ„ nĂ€tet â personer med samma eller liknande diagnos, eller personer som bara lĂ€ser och vill hjĂ€lpa. För vĂ„rdpersonalen Ă€r det inte alltid sjĂ€lvklart var grĂ€ns-erna gĂ„r: Bör jag lĂ€sa mina patienters bloggar? Vad fĂ„r jag skriva pĂ„ min Facebooksida? FĂ„r patienter lĂ€gga ut filmer pĂ„ YouTube frĂ„n vĂ„r avdelning? Sara Natt och Dag, socionom, kurator pĂ„ Stockholm sjukhem, författare och förelĂ€sare har fördjupat sig i sjukdomsbloggarnas vĂ€rld. HĂ€r har hon intervjuat ett antal bloggare och personer inom vĂ„rden för att diskutera, problematisera och reflektera över etiska och moraliska frĂ„gestĂ€llningar. Dessutom har hon samlat de vanligaste frĂ„gorna frĂ„n sina förelĂ€sningar om sociala medier i vĂ„rden. Brit Stakston, mediestrateg, bidrar med ett avsnitt om sociala medier i allmĂ€nhet och i vĂ„rden i synnerhet.
En hjĂ€rnskakning, knĂ€skĂ„larna ur led tre gĂ„nger, tvĂ„ brutna armar, en bruten handled, en hjĂ€rnblödning, en förskjutning i ryggraden. För att nĂ€mna nĂ„gra exempel. Jag har varit pĂ„ sjukhus en hel del i mitt liv. Men nu befinner jag mig i ett lĂ€ge dĂ€r jag inte kan minnas nĂ€r jag var pĂ„ sjukhus senast, utan att hela kroppen gjort motstĂ„nd, som en Ă„sna i en tecknad serie. Vid det hĂ€r laget vet jag precis hur jag fungerar. Klockan stressar mot försening och dĂ„, just dĂ„ och inte en sekund senare, mĂ„ste jag ta tag i disken, stryka alla skjortor för en tredje gĂ„ng eller stĂ€da i kĂ€llarens förrĂ„d. SĂ„ har det blivit varje gĂ„ng jag mĂ„ste ge mig av till Södersjukhuset. Men i mĂ„ndags var det inte för behandling. Jag hade strukit runt i korridorerna i nĂ„gon timme eller tvĂ„. Försökt â och lyckats â Ă€ta en obegriplig lunch bland taxichaufförerna bredvid entrĂ©n. Gjort mitt bĂ€sta för att slĂ„ ihjĂ€l tiden. Provtagningen hade gĂ„tt bra. Det förstod jag redan nĂ€r jag sĂ„g sköterskan. Hon har tagit hand om mig exakt hur mĂ„nga gĂ„nger som helst. Hon har vana hĂ€nder, vĂ€stkustdialekt, vet vad hon gör. Hon kĂ€nde nog inte igen mig. SĂ„ klart. Det tog henne ungefĂ€r tvĂ„ minuter att fylla de bĂ„da rören som remissen efterfrĂ„gade. Jag satt och sĂ„g den röda visaren varva de lĂ„ngsamma svarta. Och efter den dĂ€r lunchen bland de tysta chaufförerna och de skrikande nyfödda satte jag mig tillrĂ€tta pĂ„ lĂ€karens kontor. Jag sjönk ner i stolen. Stirrade rakt fram. Proverna sĂ„g bra ut. Vissa vĂ€rden var fortfarande lĂ„ga, men det var att vĂ€nta med tanke pĂ„ den tid som gĂ„tt sedan den senaste behandlingen. DĂ„ kom den. Tröttheten. Utmattningen. Det Ă€r nĂ„got visst att tala med en lĂ€kare. Jag var egentligen inte nervös för vad proverna skulle visa. Inte sĂ€rskilt orolig för att höra vad lĂ€karen skulle sĂ€ga. Men en lĂ€kares ord vĂ€ger tungt. Verkligheten Ă€r nĂ€rmare. Ăn nĂ„gonsin. IgĂ„r var det dags igen. Men den hĂ€r gĂ„ngen skulle jag till Huddinge sjukhus. Gastroskopi. För er som har gjort det Ă€r ordet en rysning. För er andra krĂ€vs en förklaring. Oftast sövs du ner, fĂ„r ett munstycke som ser ut som en östtysk sexleksak fĂ€st runt huvudet och in i munnen, för att du inte ska bita sönder den löjligt lĂ„nga kameran, som för en lekman bara ser ut som en svart lĂ€derrem med en dryg centimeters tjocklek. Sköterskan ledde mig in i salen, frĂ„gade om tvĂ„ aspiranter fick vara med under undersökningen. Det fick de. De var som de brukar vara. TystlĂ„tna. Darriga. Unga. Först fick jag dricka en trist shot med ett medel som pĂ„verkar slemmet i halsen, sen fick jag tvĂ„ duschar bedövningsmedel in i svalget. Halsen blir stum och det gör att du som patient inte kan svĂ€lja. Du kommer att dregla okontrollerat. Det Ă€r ett avvĂ€pnande tillstĂ„nd. Det mindes jag frĂ„n den senaste gĂ„ngen. Samtidigt som sköterskan satte in en nĂ„l i armvecket för att kunna ge mig sprutan med bedövningsmedlet, tittade jag upp i taket. Och kom fram till att jag Ă€r sĂ„ kraftfullt stolt över mig sjĂ€lv, och att jag faktiskt menar det. NĂ€r jag lade mig i fosterstĂ€llning pĂ„ britsen sĂ„g jag kameran ligga trasslad som en svart snok framför mig. Sist jag gjorde det hĂ€r, kĂ€ndes det efterĂ„t som om jag försökt svĂ€lja ett svĂ€rd utan att veta hur man egentligen ska göra. Och det kanske exakt sĂ„ det hĂ€r Ă„ret Ă€r. En mörk varietĂ©. Min mamma födde en svĂ€rdslukare. Innan jag ens visste hur jag egentligen skulle göra, sĂ„ har jag knuffat ut mig sjĂ€lv pĂ„ scenen, med svĂ€rdet i handen. Jag har böjt huvudet bakĂ„t, gapat och slukat bladet. NĂ€sta torsdag fĂ„r jag veta om jag kan föra ut det vassa. Och nĂ€r mina barn nĂ„gon gĂ„ng frĂ„gar mig vad jag gjorde som ung, sĂ„ ska jag svara mĂ„nga saker. Bland annat att jag en gĂ„ng var en svĂ€rdslukare. PĂ„ en scen som inte liknade nĂ„gonting annat. En hjĂ€rnskakning, knĂ€skĂ„larna ur led tre gĂ„nger, tvĂ„ brutna armar, en bruten handled, en hjĂ€rnblödning, en förskjutning i ryggraden. För att nĂ€mna nĂ„gra exempel. Jag har varit pĂ„ sjukhus en hel del i mitt liv. Men nu befinner jag mig i ett lĂ€ge dĂ€r jag inte kan minnas nĂ€r jag var pĂ„ sjukhus senast, utan att hela kroppen gjort motstĂ„nd, som en Ă„sna i en tecknad serie. Vid det hĂ€r laget vet jag precis hur jag fungerar. Klockan stressar mot försening och dĂ„, just dĂ„ och inte en sekund senare, mĂ„ste jag ta tag i disken, stryka alla skjortor för en tredje gĂ„ng eller stĂ€da i kĂ€llarens förrĂ„d. SĂ„ har det blivit varje gĂ„ng jag mĂ„ste ge mig av till Söder-
DEN BLOGGANDE PATIENTEN SARA NATT OCH DAG