Page 1

& möten i frivilligt socialt arbete

Jakob Carlander

Samtal en handbok för stödpersoner

Författare är Jakob Carlander, legitimerad psykoterapeut och präst. Han har skrivit ett flertal böcker om samtalsmetodik och är en uppskattad föreläsare på området.

Samtal och möten i frivilligt socialt arbete

Att frivilligt engagera sig för att stödja andra människor kan vara mycket givande, men det kan också vara svårt. Hur skapar man en god relation till den man möter? Hur kan man hjälpa den andre att komma ur ett beteende som inte leder framåt? Hur kan man agera då man möter ångest eller starka känslor? Det här är en handbok som ger kunskap och konkreta verktyg för dig som är stödperson. Den hjälper dig att skapa goda samtal och möten och visar på hur du kan hantera olika situationer som uppstår. Den tar också upp hur viktigt det är att sätta gränser för stöduppdraget och hur man kan utvecklas som stödperson. Boken har tillkommit på initiativ av BOJ, Brottsofferjourernas riksförbund, men är lika användbar för alla som frivilligt engagerar sig för att stödja andra människor.

Jakob Carlander

Samtal

& möten i frivilligt socialt arbete en handbok för stödpersoner


© 2011 Författaren och Gothia Förlag AB ISBN 978-91-7205-797-5 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Förlag AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Redaktör: Ingrid Sundqvist Omslag, illustrationer och grafisk form: Helena Lunding Hultqvist Tack till Maria Ros Jernberg som har faktagranskat texten. Första upplagan, första tryckningen Tryck: Elanders i Sverige AB, Mölnlycke 2011 Tryckt på miljövänligt framställt papper. Gothia Förlag Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, Fax 08-644 46 67 www.gothiaforlag.se


Innehåll Del 1 Relationen och mötet

8

Del 3 Samtal i speciella situationer 108

1. Rollen som stödperson

9

22. Självmordstankar

109

2. Att möta människor i kris

13

23. Tillgänglig jämt?

113

3. Starka känslor

17

24. Telefonjour och telefoncentral 116

4. Vad den andres starka känslor gör med mig

22

5. Att möta den andres ångest

25

6. När ska man hänvisa till professionell vård? 7. Samtal om rättvisa som inte finns

25. Håller jag på att bli lurad?

121

26. Att älta sin berättelse

127

33

Del 4 Att ta hand om sig själv

132

37

27. Låt den andre behålla ansvaret

133

28. Alla relationer förändras

139

8. Att stödja någon med personlighetsstörning

41

29. Lär känna varningssignaler

143

9. Undvikande beteende

49

1 0. Stöd vid kortare kontakter

54

3 0. Ställföreträdande traumatisering

147

11. I konflikt med den andre

58

31. Att ta hand om sig själv

150

Slutord

155

12. Hur hanterar man tacksamhet och gåvor? 65

Del 2 Samtalets verktygslåda

68

13. Samtalets ramar

69

1 4. Öppna frågor

74

1 5. Sammanfattningar

79

1 6. Förhandling

83

17. Metaforer och bilder

88

1 8. Relationen

91

19. Motiverande samtal

93

2 0. Bekräfta och förstärka 21. Mindre användbara verktyg

97 101


Rela

D el 1

Relationen och mötet Det finns en östeuropeisk judisk ordlek som lyder: ”Jag är jag för att jag är jag och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, då är inte längre du du.” En annan människa måste alltid förstås utifrån sin egen situation, personlighet och livsomständigheter. I denna första del av boken kommer vi att fördjupa oss i den andras situation och söka förstå hur en kris påverkar en människa på olika sätt. Ju mer jag som stödperson förstår något av den andres ”du”, desto bättre stöd kan jag ge. Med relationen som främsta redskap kan jag som stödperson lindra, stötta, vägleda och ge information.


Relationen & mötet

1. Rollen som stödperson Stödpersonens viktigaste redskap är relationen. Det är med relationen som jag erbjuder den andre mitt stöd; mina tankar, min erfarenhet, min till­ gång till information och kunskap, mitt engagemang och min förmåga att erbjuda lugn och trygghet i en svår och omtumlande situa­tion. Den relation man erbjuder har dock en professionell avgränsning. Rela­ tionen har ett bestämt mål: Hjälpa ett vittne under en obekant och skrämmande förhandling i rätten. Stödja den som varit utsatt för ett brott eller ett övergrepp. Stödja den som är utsatt för diskriminering eller social stigmatisering. Hjälpa den som har svårt i kontakten med myndighetspersoner. Vara ett emotionellt och informativt stöd till den som nyss tagit emot en diagnos eller ett allvarligt sjukdomsbesked. Lotsa en familj under en tonårings besvärliga tid. Stödja en anhörig att orka med under en närståendes sjukdomstid. Vara en tillgång och samtalspartner vid en träffpunkt eller annan öppen verksamhet. Situationerna och uppgifterna kan säkert vara många fler. Den röda tråden är att stödpersonen erbjuder sitt kunnande och sitt lugn i en trygg och tillits­full relation. Uppdraget kan inskränka sig till ett enstaka tillfälle eller pågå under en längre tid, men när uppdraget är slutfört avslutas kontak­ t­en. Stödpersonen och den andre skiljs åt utan att fastna i ett ömse­sidigt beroende. Det är detta som gör stödpersonens uppdrag och roll så unik. Man är medmänniska men också professionell. Man ska varken vara vännen eller experten, och inte heller den som agerar, beslutar eller behand­ lar. Snarare ska man hjälpa den andre att behålla och vidareutveckla sitt nät­verk av andra viktiga relationer. När jag möter stödpersoner vid föreläsningar eller i handledning, sär­ 9


Rela

skilt de som arbetar med vittnesstöd och bland brottsoffer, tänker jag ofta på Harper Lees klassiska roman Dödssynden, mer känd under sin ursprung­ liga titel To kill a mockingbird. Den handlar om advokaten Atticus Finch och hans familj i den amerikanska Södern under 1930-talets depression. Inför ett fördomsfullt samhälle försvarar Atticus en svart man som tycks vara dömd på förhand. Under denna process blir Atticus inte bara man­ nens advokat utan också hans medmänniska. Det finns, säger Atticus, ett tillfälle i varje advokats liv då man måste ta sig an en uppgift många helst vill slippa. Atticus går lite längre än vad sam­ hället begär av honom. Han gör det både som professionell och som med­ människa. Och det är lika mycket Atticus personlighet och relationella engagemang som hans juridiska kunskaper, som han ställer till den svarte mannens förfogande. Den hjälp han ger är både information och relation. Här ser jag en koppling till stödpersonens uppdrag och dennes kurage och generositet att ge av sin egen tid för en annan människa eller familj. När jag möter stödpersoner i utbildningsdagar eller vid handledning ser jag i dem en Atticus; en kvinna eller man som tar sig an en uppgift för en medmänniska utan att det är ett tvång att göra så. Det kan låta ambitiöst och alltför uppfordrande. Samtidigt berörs jag av den enkelhet och vardag­ lighet med vilken man tar sig an uppgiften som stödperson. Det är inget mystiskt och ouppnåeligt att vara en Atticus. Så här inledningsvis i boken vill jag gärna lyfta fram detta perspektiv eftersom varje stödperson har anledning att känna stolthet över sitt upp­ drag, i vilket sammanhang man än utövar det.

Med relationen som verktyg Det är svårt att arbeta med relationen som främsta verktyg. Man kommer nära den andre och dennes hela livssituation och egna rela­tion­er. I denna närhet kan man också bli sårbar som stödperson. Det kan uppstå krav, förväntningar och behov som man från början inte räknade med och inte heller vet hur man ska förhålla sig till. Den man är stödperson åt har en personlighet och en agenda i livet som vi är obekanta med. Vi vet inte på förhand vad vi som stödpersoner kommer att möta hos den andre. Den som ger och erbjuder stöd och den som tar emot stöd kan ha olika syn på verkligheten och på vad som behövs göras. Den andres starka känslor kan 10


Relationen & mötet

av stödpersonen upplevas som krav och förväntningar men också som hot eller påtryckning. Som stödpersoner vet vi inte heller alltid vilka egna känslor som kom­ mer att väckas i oss inför den andres berättelse. Man kan bli berörd, sorg­ sen eller djupt upprörd över vad en medmänniska har fått uppleva. Man kan få sin bild av samhället eller verkligheten förändrad. Det kan väcka engagemang och handlingsberedskap, men det kan också göra en uppgi­ ven, vilsen eller rent av cynisk. Den andres berättelse kan också väcka egna minnen av utsatthet och sårbarhet till liv. Ofta är det ju de personliga upplevelserna och erfarenhe­ terna hos oss själva eller bland närstående, som driver oss att bli stödper­ soner. Man har utifrån sin egen livserfarenhet sett ett behov som inte blir tillgodosett någon annanstans. Det är en viktig drivkraft till att ge av sin tid och sitt engagemang, men det kan också medföra att ens egna svåra minnen och starka känslor väcks i mötet med den andre. För att erbjuda medmänsklighet måste man kunna förstå och hantera de starka känslor som finns hos en människa, beroende på den kris den andra befinner sig i och den personlighet den andra har. Man måste också förstå och vara bekant med sina egna känslor och de minnen som hör till dem.

Professionell kunskap Den som är stödperson är det inte på egen hand. Det finns alltid en förening, en organisation eller en myndighet som ger uppdraget. Det är genom denna uppdragsgivare som stödpersonen har sina professionella redskap, utbildning, information och handledning. Också denna bok är ett redskap som hjälper dig att behålla en bestämd linje och ett särskilt uppdrag i mötet med drabbade människor och deras starka känslor. Att se relationen som ett viktigt redskap står inte i konflikt med ett professionellt bemötande. Det finns inget egenvärde i att vara neutral och opersonlig. Det är med relationen jag som stödperson skapar förtroende och tillit hos den andre. Denna tillit är en förutsättning för att vi ska kunna arbeta tillsammans och förändra den andres livsvillkor. Det är också med hjälp av relationen som jag förmedlar den information, kunskap och insikt jag som stödperson har och som den andre är i behov av. De professionella 11


D el 2

Samtalets verktygslåda Som stödperson för man samtal med den andre i skiftande miljöer och utifrån många olika förutsättningar. Att ge allmänna råd för goda samtal i denna spännvidd av möten och behov är inte alldeles enkelt. Men om vi tänker oss att varje stödperson går omkring med en osynlig verktygslåda vid sin sida ter det sig lite mer möjligt. I denna verktygslåda finns en mängd olika instrument och verktyg med vilka man kan föra goda samtal. Varje verktyg har sina möjligheter och begränsningar – ibland fungerar det bra och vid andra tillfällen får man leta efter ett annat verktyg för att vara den andre till hjälp. Detta avsnitt i boken är tänkt att fungera som en liten inventering av samtalets verktygslåda; vilka redskap som finns där och när de fungerar som bäst.


Samtalets verktygslåda

13. Samtalets ramar I de flesta verktygslådor finns instrument som inte är egentliga verktyg, men som ändå är till stor hjälp för att själva utförandet ska bli bra: vinkelhake, tumstock och vattenpass till exempel. På samma sätt är det viktigt att ge samtalet en ram eller en genomtänkt struktur. Det är ett sätt att skapa riktning och goda förutsättningar för kommunikation och information. Hur lång tid har vi på oss? Vad är det vi ska tala om? Vilka är den andres behov just nu? Hur stämmer de med vad jag kan erbjuda som stöd­ person? Vilken information har jag att lämna? Sådana frågor är viktiga för att komma rätt i samtalet.

Tre faser Varje bra samtal har en början, en mittfas och ett slut. I början presenterar den andra (eller stödpersonen om det är jag själv som tagit initiativet till samtalet) vad det är som behöver avhandlas och hur vi gemensamt ska gå till väga. I mittfasen fokuserar man på att hitta lösningar, ge information, lindra eller lugna. Slutfasen är till för att sammanfatta och avrunda och på så sätt kontrollera att den andra har förstått och tagit till sig det jag velat säga; att samtalet haft bra effekt. Det är också då man kommer fram till en överenskommelse hur man ska gå vidare – vem som ska göra vad. Med denna enkla struktur som strategi blir samtal för det mesta väldigt bra. Det innebär att man måste våga gå in och bli styrande för att skapa och upprätthålla denna struktur. Det är stödpersonen som har ansvar för att man hinner med alla tre delarna i ett samtal. För en människa i kris är det oerhört frustrerande att tvingas avsluta ett samtal mitt i sin berättelse eller innan man hunnit fram till en sammanfattning och ett beslut. Det innebär att man då och då kanske får avbryta den andra och påpeka att nu behöver vi komma in på att hitta en lösning. En stödperson talar med en man i telefon som har mycket att berätta. Det handlar inte bara om vad som hänt här och nu. Mannen gör också associationer bakåt i tiden som han vill dela med sig av. Stödpersonen har avsatt en halvtimme för 69


detta samtal. Men när den mesta tiden har gått är mannen inte framme vid det de egentligen skulle tala om. Stödpersonen tittar ängsligt på sin klocka. Det känns som att sitta fast på ett tåg där förseningen bara blir allt större. Stödpersonen försöker med vaga antydningar påminna mannen att komma till saken. Mannen blir då irriterad och kräver att få tala till punkt.

Genom att klargöra vilken tid man har på sig, tala om när tiden börjar gå mot sitt slut och bestämt peka på när det är dags att komma till sakens kärna, hjälper man den andra att få ut så mycket som möjligt av samtalet. På så sätt undviker man den frustration som uppstår när någon känner sig avbruten mitt i en tanke och tvingas avsluta ett samtal utan att ha nått fram till det man egentligen ville ha hjälp med, som i fallet ovan. Det bör sägas att det finns en grupp människor som har extremt svårt att sammanfatta sig på en begränsad tid. Deras långa berättelse utvecklar sig gärna till en form av ritual där allt måste finnas med och dessutom i en bestämd ordning. Utan att stödpersonen medvetet söker hålla fast vid och tydliggöra samtalets början, mitt och slut, blir det svårt att få något uträttat i ett sådant samtal. Att lägga till en kvart, trots att man inte har tiden, för att den andra ska bli klar är sällan en bra lösning. Samma dilemma kvar­ står efter tidsförlängningen och dessutom har den egna frustrationen ökat. Bäst är att under hela samtalet styra processen och hålla en diskret men uppmärksam koll på klockan. Om viktiga frågor kvarstår då tiden är slut kan man bestämma en ny träff eller ett nytt samtal då man reder ut dessa. Du har berättat för mig hur det har varit och vad som nu känns svårt. En del har vi hunnit titta närmare på. Men jag känner att det finns mer vi skulle behöva fundera över tillsammans. Det finns inte tid till det nu. Men vi kan bestämma en ny tid då vi slutför de här frågorna. Vad säger du om det?

Att hålla pratet vid liv Det är inte alla personer som fastnar i långdraget prat. En del kan tvärtom vara mycket fåordiga, blyga och återhållna i sitt tal. Man liksom får dra ut varje mening ur dem. Och som stödperson blir man allt mer villrådig kring, för att inte säga ängslig för, hur man ska få samtalet att bli meningsfullt. 70


Samtalets verktygslåda

Anledningarna till tystnaden kan vara flera: Den andre kan känna sig otrygg och blyg inför att samtala om något som känns svårt, särskilt med någon man inte är alldeles bekant med. Det kan handla om den andres personlighet – att han eller hon är tillbakadragen och har svårt att formulera tankar och frågor i ord, särskilt när det handlar om starka känslor. När man drabbas av en kris möter man mycket som är okänt och obekant. Vid sådana tillfällen kan det vara svårt att finna ord och tankar till det man känner. För en del kan tystnaden kännas trygg. Man har ett större behov att känna någon annans närhet än att tala med denna om sina problem och frågor. Det finns också de som använder tystnaden som ett skydd för att inte låta någon annan komma alltför nära. Känslan av att inte duga, att överlistas och avslöjas kan då ligga nära till hands. Naturligtvis kan man ibland be den andre tala lite mer: ”Jag behöver höra dig berätta lite mer om jag ska vara dig till hjälp eller besvara din fråga.” Men ibland kan en sådan uppmaning kännas som kritik för den andre, som att man inte presterat tillräckligt. Jag mötte en gång en stödperson som var tillgänglig för dem som ville och behövde vid de stora väntrummen vid universitetssjukhuset efter att ha fått svåra besked. Hon sa så här om de tysta patienter som ändå ville ha hennes stöd och närhet: ”Man får borra i det lilla som finns.” Med det menade hon hur viktigt det är att inte ge upp inför tystnaden och själv bli lika passiv. I stället gäller det att ställa frågor om det som trots allt blivit sagt och göra reflektioner av det. På så sätt kan man efter hand locka den andra in i samtalet. Man har också visat sig intresserad, vilket råder bot på den andras eventuella skamkänslor och tankar om att inte vara intressant nog. Genom att hålla pratet vid liv kommer man också över sin egen osäker­ het och hittar enklare tillbaka till det man faktiskt ville säga. Det är kan­ ske inte det allra viktigaste att alltid veta att man säger genomtänkta och 71


kloka saker. Viktigare kan vara att visa intresse och våga pröva tankar och infall i samtalet med den andra. Blir det fel kan man rätta till det senare i samtalet.

Småprat är viktigt Det sociala samtalet är också viktigt och betydelsefullt även om vi ibland lite föraktfullt kallar det för småprat eller struntprat. Psykologen Alain Topor (2008) gjorde en undersökning om vad människor med svåra psykiska sjukdomar själva trodde betytt mest för deras återhämtning och till­frisknande. Ofta kom svaret att det berodde på ett varmt och tillitsfullt sam­tal de haft med en kontaktperson, skötare eller stödperson under en pro­menad eller vid ett cafébesök. Att föra vardagliga samtal skapar tillit, en känsla av jämställdhet och blir ett bra sätt att värma upp hjärnan på för att sedan våga sig in på djupare ämnen. Naturligtvis ska man som stödperson inte prata forcerat och påträng­ ande som om man är rädd för tystnaden. Inte heller får det egna pratet bli så dominant att man är den som väljer ämnen och styr samtalet i en viss riktning (eller ingen riktning alls). Men genom att fortsätta visa sig intresserad lockar man ofta den andra med sig i en mer tydlig dialog. Våga därför fortsätta att ställa frågor och reflektera över de svar du får, även om den andra är återhållen med sina egna ord. Genom att själv vara aktiv och frikostig med sitt prat kan man också överbrygga villrådiga pauser mellan olika ämnen. Man så att säga pratar sig tillbaka till viktiga frågor. När så den andra hittar in i samtalet på nytt bör man själv bli den lyssnande och ge initiativet åter till den andra. Ofta fungerar det väldigt bra att göra korta sammanfattningar och reflektioner av vad som hittills sagts när den andra tystnar (mer om det i kapitel 15, Sammanfattningar). Stödpersonen som möter människor via telefonjourer kan ibland berät­ ta om uppringare som är påtagligt tysta och inte ens formulerar ett tydligt problem. När man i telefon samtalar med någon som är konstant tyst och som bara enstavigt och högst motvilligt svarar på varje fråga, kan det vara idé att föreslå tid för ett nytt telefonmöte – eller att den andre återkommer vid ett annat tillfälle eller till annan stödperson då det kan kännas lättare att prata. 72


Samtalets verktygslåda

Ibland kan stödpersonen söka underlätta för den andre genom att be om lov att ställa frågor som den uppringande kan besvara med ja eller nej. Men jag rekommenderar inte den strategin, som lätt kan komma att likna en frågelek. För att ett telefonsamtal med en anonym person, vars problem jag inte känner till, ska fungera måste det vara två parter som har en nå­ got sånär gemensam syn på hur samtalet ska gå till väga. Båda måste vara aktiva och lyssnande (mer om detta i kapitel 24 om telefonjourer). Annars är det bättre att rekommendera den andre att söka annan hjälp. Vid stöd­ samtal med barn kan däremot strategin att ställa frågor som går att besvara med ja eller nej vara att rekommendera om samtalet går trögt. Se bara upp med att inte styra med dina egna värderingar.

Se till att samtalet har en början som definierar hur lång tid man har på sig och vad man ska prata om, en mittfas där man söker reda ut problemet, och ett slut då man sammanfattar det man kommit fram till och hur man ska gå vidare. Våga prata om vardagliga saker också, se det som en väg in i djupare samtal. Genom att själv vara aktiv samtalspartner bjuder du in den andre i samtalet. När den andre tystnar, gör sammanfattningar av vad som sagts. Låt inte ditt eget prat få karaktären av att du själv är rädd för tystnaden. Ett telefonsamtal med en anonym person kräver aktivt tal av den andre.

73


D el 3

Samtal i speciella situationer De situationer och miljöer i vilka vi möter den andra kan te sig på många olika sätt. I denna del vill jag lyfta ett antal situationer och tillstånd som jag tror stödpersoner i olika sammanhang och med olika uppdrag kan möta. Många som möter och arbetar med människor har säkert haft anledning att stanna upp och fundera kring dessa speciella förhållanden.


Speciella situationer

22. Självmordstankar Till det allra svåraste hör att möta den som inte längre ser på livet som möjligt att leva. När man är stödperson åt en person som ifrågasätter livet eller rent av ger uttryck för en önskan att dö och dessutom talar om att själv utföra det, hamnar man ofta själv i ett tillstånd av vanmakt och villrådighet. Vad ska jag säga? Menar han allvar? Vågar jag lämna honom? Kan jag avsluta samtalet? Är det jag som har väckt dessa tankar hos honom? Hur är det nu: Om man talar om att ta sitt liv gör man det inte … eller? Än svårare kan dessa samtal vara om de äger rum i en telefonjour, där jag inte har personen framför mig och där min kunskap om den andras livssituation är begränsad. Det enda jag då vet om personen är att denna säger att hon eller han inte längre vill leva och överväger att ta sitt liv. Eftersom uppdraget som stödperson är knutet till att möta människor som befinner sig i en pressad situation, en svår sjukdom eller i en oväntad kris, är detta något som varje stödperson för eller senare kommer att möta under sina uppdrag.

Tala om självmordstankarna Det är inte farligt att tala om självmordstankar med någon som ger uttryck för dem. Man förstärker inte självmordstankarna genom att fråga efter dem eller samtala om hur den andra ska hantera dem. Ibland kan undvikandet snarare vara det som förstärker både desperation och tankar. När någon i samtalet säger: ”Allt känns meningslöst”, ”Jag vet inte var­ för jag ska leva”, ”Jag orkar inte med det här livet”, ”Jag ser ingen framtid för mig” … så är det faktiskt inte fel att fråga den andra om hon eller han också har självmordstankar. Om den andre då svarar ja, så är det detta som samtalet för stunden bör inrikta sig på. En fråga som jag då ofta använder mig av är: – Har jag anledning att vara orolig för dig just nu?

Det är en fråga som knyter an till vår relation. Med den frågan talar jag om att jag själv är angelägen att veta, samtidigt som den andre för en stund 109


måste lämna sina egna självcentrerade tankar och ta ställning till hur jag bör tänka om dennes belägenhet. Det är min erfarenhet att de flesta ger ett mycket ärligt svar på den frå­ gan. Om den andre svarar att ”Ja, så allvarligt är det”, då bör man fokusera samtalet på vad den andre nu ska göra för att skydda sig själv mot tankarna; söka hjälp, ta kontakt, inte vara ensam och så vidare. Det är viktigt att vara praktisk i det samtalet. Det är inte stödpersonens uppgift att söka övertyga den andre om att livet trots allt är värt att leva. Ett sådant samtal blir sällan lyckosamt utan brukar sluta i än större förvirring. I stället bör fokus vara vid mycket praktiska och konkreta frågor om hur den andra nu ska få hjälp att klara sig. Kom ihåg att du som stödperson aldrig kan ta över ansvaret för den andre. Ingen drabbad kan lägga sitt liv i stödpersonens knä. Många stöd­ personer har berättat om hur de nästan blivit gisslan under den andres tankar om livets meningslöshet och inte vågat avsluta ett samtal eller möte. I stället har de engagerat sig på ett sådant sätt att andra uppdrag och egna behov blivit lidande. Jag rekommenderar inte att man ändrar uppdraget som stödperson ge­ nom att erbjuda mer och tätare kontakt, eller att man förlänger ett möte eller ett samtal då någon gett uttryck för självmordstankar. Då påbörjar man något som är svårt att avsluta och som tenderar att göra kontakten diffus och otrygg. Det man kan sträcka sig till är att fråga om det finns någon i den andras närhet som man kan få kontakta för att berätta hur den andra mår.

Råd och information Tala om för den andra att ingen ska behöva misströsta om livet utan att få hjälp. Tala om att du har information om vart man kan vända sig och erbjud den till den andra. Ställ också öppna frågor var den andra själv tänker att hon eller han kan söka hjälp; om det finns någon i familjen eller bland vännerna man har förtroende för. En annan viktig öppen fråga är om den andra känt så här innan och varifrån man då fick hjälpen. Det är oerhört svårt även för en erfaren psykiatriker att avgöra hur ho­ tande och akuta dessa självmordstankar är. Därför är det viktigt att en stödperson inser sin egen begränsning. Vad man kan göra är att erbjuda råd 110


Speciella situationer

och information och med frågor vägleda den andra kring vad hon eller han kan göra. Det är inte ett uppdrag där man tar över ansvaret för en annan människas liv. Är den andra villrådig och ambivalent till att söka hjälp är det själva ambivalensen man ska inrikta sig på i samtalet: – Du säger att du inte vet om det lönar sig att söka hjälp. Bästa sättet att ta reda på det är att du faktiskt tar kontakt med din läkare på vårdcentralen. Det finns också några andra ställen du kan vända dig till, får jag visa dig?

Lita till svaret Om den andre i stället svarar: ”Nej, du behöver inte oroa dig för mig nu, jag har mina barn och skulle aldrig kunna göra dem så illa”, så är det ett svar att förhålla sig trygg till. Det är då inte nödvändigt att samtala om hur man ska söka snar hjälp. Den andre har talat om att livet är oerhört svårt just nu. Visa att du förstått det. Låt sedan samtalet handla om hur den andre kan hitta vägar ut ur denna svåra situation. Reflektera tillsammans över känslan och hur den yttre situationen ser ut som framkallat den och hur det kan tänkas kännas framöver. Över­ dramatisera inte situationen. Ibland är det paradoxalt nog till hjälp för människor att tänka självmordstankar för att klara en svår situation. Det blir en inre tanke som säger ungefär så här: ”Jag har det svårt nu och vet knappt hur jag ska stå ut. Blir det värre skulle jag kunna ta mitt liv. Därför vågar jag stanna kvar ett tag till och se om jag trots allt kan klara upp det här.” I telefon När någon anonymt i telefon talar om att man har självmordstankar ska man erbjuda information vart han eller hon kan vända sig. Det är tyvärr så att många återringare medvetet eller omedvetet förstått att detta är ett sätt att behålla stödpersonens uppmärksamhet ännu ett tag och utöka en samtalstid som redan borde ha nått sitt slut. Försök undvika att hamna i en diskussion om huruvida livet är värt att leva eller inte. Det kan upplevas kränkande av den andre och även förändra samtalet till en maktkamp där 111


& möten i frivilligt socialt arbete

Jakob Carlander

Samtal en handbok för stödpersoner

Författare är Jakob Carlander, legitimerad psykoterapeut och präst. Han har skrivit ett flertal böcker om samtalsmetodik och är en uppskattad föreläsare på området.

Samtal och möten i frivilligt socialt arbete

Att frivilligt engagera sig för att stödja andra människor kan vara mycket givande, men det kan också vara svårt. Hur skapar man en god relation till den man möter? Hur kan man hjälpa den andre att komma ur ett beteende som inte leder framåt? Hur kan man agera då man möter ångest eller starka känslor? Det här är en handbok som ger kunskap och konkreta verktyg för dig som är stödperson. Den hjälper dig att skapa goda samtal och möten och visar på hur du kan hantera olika situationer som uppstår. Den tar också upp hur viktigt det är att sätta gränser för stöduppdraget och hur man kan utvecklas som stödperson. Boken har tillkommit på initiativ av BOJ, Brottsofferjourernas riksförbund, men är lika användbar för alla som frivilligt engagerar sig för att stödja andra människor.

Jakob Carlander

Samtal

& möten i frivilligt socialt arbete en handbok för stödpersoner

9789172057975  

& möten i frivilligt socialt arbete en handbok för stödpersoner Jakob Carlander

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you