Kapitel 2
också svårt för att koncentrera sig på sina egna sysslor och hålla sig lugn, och hon uppvisar olika tecken på fysisk oro: hon kan inte sitta still på en stol och vaggar eller gungar fram och tillbaka. Hon kan inte heller förbli sittande med en arbetsuppgift en längre stund; efter några minuter reser hon sig och tar kontakt med kamrater eller personal och frågar vad de håller på med. Rent fysiskt kan hennes oro ta sig uttryck i att hon börjar flytta om möblerna i sitt rum, eller att hon duschar flera gånger per dag. Hon kan också visa ilska med ord och ansiktsuttryck. Varför hon känner sig arg och orolig kan hon inte förklara, och har alltså ingen insikt om. Om hon inte själv eller med personalens hjälp lyckas dämpa oron, kulminerar den i ett våldsamt utagerande beteende, där hon plötsligt och med stor kraft slår, biter och sparkar de personer som finns i hennes närhet, och som försöker kommunicera med henne. I det läget upplever personalen att hon saknar förmåga att kontrollera sitt beteende. På grund av hennes fysiska styrka, som förstärks av utbrottet, skapar hennes utagerande en potentiellt farlig situation och en säkerhetsrisk för personerna i hennes omgivning, särskilt de klienter hon delar boende med. För att hjälpa Jenny och skydda övriga klienter krävs det att flera vårdare håller i henne tills hon blir lugnare, vilket sker snabbt. När den fysiska oron avtar blir hon mer närvarande. Under sina våldsamma utbrott har Jenny tidigare vid flera tillfällen skadat andra, vilket har resulterat i att hon har dömts till vård. I ett boende slog hon andra klienter och knivhotade personal. Hon blev polisanmäld och senare dömd till vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård och har fått möjlighet att bo på en omsorgsverksamhet. Jenny har, som nämnts, inte själv någon förståelse för vad som orsakar en stegring av den fysiska oron och ilskan. Man har spekulerat om möjliga orsaker till Jennys oro och tror att en möjlig konfliktsituation uppstår när hon frestas till att ta 36