9789100808341

kidnappningen

John Grisham

Kidnappningen

översÄttning Kjell Waltman

albert bonniers förlag

Av John Grisham har tidigare utgivits: Firman, 1992 Pelikanfallet, 1993 Juryn, 1994 Klienten, 1994 Dödscellen, 1995 Regnmakaren, 1996 De utvalda, 1996 Partners, 1997 Försvararen, 1998 Testamentet, 1999 Brödraskapet, 2000 Det målade huset, 2001 Domarens brev, 2002 Julfritt, 2002 Uppgörelsen, 2003 Domen, 2004 Coachen, 2004 Agenten, 2005

Den oskyldige mannen, 2006 Den samvetslöse, 2008 Utpressningen, 2009 Bekännelsen, 2011 Processen, 2012 Svindlaren, 2013 I mullbärsträdets skugga, 2014 Gray Mountain, 2015 Advokaten, 2016 Visselblåsaren, 2017 Camino Island, 2018 Rooster Bar, 2019 Sista dagen, 2020 Vindarna på Camino Island, 2021 Väktarna, 2021 Tid för barmhärtighet, 2022 Domarens lista, 2023 Pojkarna från Biloxi, 2024

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se

isbn 978-91-0-080834-1 COPYRIGHT © Belfry Holdings, Inc. 2023 ORIGINALETS TITEL The Exchange ÖVERSÄTTNING Kjell Waltman OMSLAG Sofia Scheutz Första tryckningen TRYCK ScandBook, EU 2025

Kapitel 1

I sitt kontor på fyrtioåttonde våningen i den glänsande sky­ skrapan på Manhattans sydspets stod Mitch McDeere ensam vid fönstret och tittade ut över Battery Park och den vältrafike­ rade hamnen längre bort. Båtar i alla upptänkliga former och storlekar åkte kors och tvärs. Väldiga fullastade containerfartyg väntade, nästan orörliga. Staten Island-färjan sniglade sig förbi Ellis Island. Ett kryssningsfartyg fullt med turister var på väg ut till sjöss. En megajakt gjorde en praktfull entré. En djärv själ lyckades undvika allt och alla medan han sicksackade fram med sin femton fots katamaran. Hundratals meter över vattenytan surrade inte mindre än fem helikoptrar omkring som ilskna bin. Långt i fjärran, på Verrazano Bridge, stod lastbilarna stil­ la, stötfångare mot stötfångare. Och över alltsammans vakade Frihetsgudinnan från sin majestätiska utsiktsplats. Det var en fantastisk vy, som Mitch försökte njuta av åtminstone en gång om dagen. Ibland lyckades han, men oftast var dagarna alltför hektiska för att lämna utrymme för den sortens dagdriveri.

Han jobbade mot klockan, och i likhet med alla de hundratals andra advokaterna i byggnaden styrdes hans tillvaro av den.

Scully & Pershing hade över tvåtusen advokater utspridda över världen och ansåg sig högfärdigt vara världens ledande internationella advokatbyrå. Delägarna i New York, och till dem hörde Mitch, belönades med större kontorsrum i hjärtat av finansdistriktet. Advokatbyrån var nu hundra år gammal och osade prestige, makt och pengar.

Han kastade en blick på armbandsuret, och dagens sight­ seeing var över. Ett par anställda advokater knackade på och 5

kom in för att ha ännu ett möte. De slog sig ner runt ett litet bord medan en sekreterare frågade om de ville ha kaffe. De tackade nej, och hon lämnade dem. Deras klient var ett finskt rederi som hade problem i Sydafrika. Myndigheterna där hade belagt ett fraktfartyg fullastat med elektronik från Taiwan med kvarstad. Utan last var fartyget värt omkring hundra miljoner. Fullastat var det värt det dubbla, och sydafrikanerna var upprörda över några tullproblem. Mitch hade under det senaste året varit i Kapstaden två gånger och ville inte gärna behöva åka dit igen. Efter en halvtimme skickade han iväg de anställda advokaterna med en lista med instruktioner och tog sedan emot två andra.

Prick klockan fem stämde han av med sin sekreterare, som just skulle sluta för dagen, och gick förbi hissarna bort till trappan. När det bara rörde sig om några våningar upp eller ner brukade han undvika hissarna för att undkomma det meningslösa pladdret med advokater som han kände eller inte kände. Han hade många vänner på byrån och endast en handfull fiender, i alla fall som han kände till, och det fanns alltid en ny våg av nyanställda advokater och ivriga yngre delägare med ansikten och namn som han borde känna igen.

Ofta gjorde han inte det, och han hade inte heller tid att lusläsa byråns register över medarbetare och försöka lägga namnen på minnet. Alltför många skulle redan ha försvunnit innan han hunnit lära sig vad de hette.

Genom att ta trappan fick benen och lungorna arbeta lite, vilket alltid påminde honom om att han inte längre gick på college och inte heller orkade ägna timtal åt att spela ameri­ kansk fotboll eller basket. Han var fyrtioett år gammal och fortfarande i hyfsad form; han var noga med vad han åt och hoppade över lunchen minst tre gånger i veckan, då han trä­ nade på byråns gym. Ännu en förmån som var förbehållen delägarna.

På fyrtioandra våningen lämnade han trapphuset och skyn­ 6

dade bort till Willie Backstroms kontorsrum. Även Willie var delägare, men han åtnjöt lyxen att inte behöva fakturera tim­ mar. Han hade den avundsvärda uppgiften att sköta byråns pro bono-program. Han arbetade visserligen sina timmar, men han skickade inga fakturor. Eftersom det var pro bono fanns det ändå ingen som skulle betala dem. Advokaterna på Scully & Pershing tjänade stora pengar, särskilt delägarna, och byrån var känd för sitt engagemang när det gällde pro bono-arbete. Man anmälde sig frivilligt till svåra mål runtom i världen. Det ålåg alla advokater att ägna minst tio procent av sin tid åt juridiska välgärningar av olika slag, som alla skulle godkännas av Willie.

När det gällde frågan om pro bono-mål var byrån delad i två lika stora läger. Hälften av advokaterna gillade dem därför att de utgjorde ett välkommet avbrott i det stressiga slitet med att företräda påträngande företagsklienter. Några timmar i månaden fick man företräda en verklig person eller någon strävsam ideell organisation utan att behöva bekymra sig om att skicka fakturor och få betalt. Den andra hälften gav läppar­ nas bekännelse åt den ädla föreställningen om att ge tillbaka något till samhället men ansåg att det var slöseri med tid. De tyckte att man borde ägna de där tvåhundrafemtio timmarna om året åt att tjäna pengar och förbättra sin ställning hos de olika kommittéer som avgjorde vilka som skulle befordras, vilka som skulle bli delägare och vilka som skulle få sparken.

Willie Backstrom upprätthöll ordningen, vilket egentli­ gen inte var särskilt svårt, eftersom ingen advokat, oavsett ambitioner, någonsin skulle kritisera byråns energiska pro bono-program. Scully & Pershing delade till och med varje år ut priser till de advokater som hade gjort något extra för att bistå mindre lyckligt lottade.

Mitch ägnade för närvarande fyra timmar i veckan åt att arbeta med ett härbärge för hemlösa i Bronx och åt att företrä­ da några klienter som riskerade att bli vräkta. Det var tryggt, hederligt kontorsarbete, vilket passade honom utmärkt. För 7

sju månader sedan hade han hört en dödsdömd klient i Ala­ bama yttra sina sista ord innan avrättningen verkställdes. Han hade ägnat sex år – åttahundra arbetstimmar – åt att förgäves försöka rädda killen, och att se honom dö hade varit hjärtskä­ rande, det ultimata misslyckandet.

Mitch visste inte vad Willie ville, men bara det faktum att han hade blivit ditkallad var olycksbådande.

Willie var den ende advokaten på Scully & Pershing som hade hästsvans, och till råga på allt en ganska sorglig sådan.

Den var grå och matchade hans skägg, och för bara några år sedan skulle någon högre upp i hierarkin ha sagt åt honom att raka av skägget och klippa sig. Men byrån ansträngde sig för att bli kvitt sin otidsenliga image som en klubb full av manschettarbetande vita män i mörk kostym. En av de ra­ dikala förändringarna var att man hade skrotat klädkoden.

Willie lät håret och skägget växa och gick till jobbet i jeans.

Mitch, som fortfarande hade mörk kostym men ingen slips, slog sig ner på andra sidan skrivbordet medan de gick igenom kallpratsritualen. Till slut kom Willie till saken: ”Du, Mitch, det finns ett mål nere i södern som jag vill att du ska ta dig en titt på.” ”Säg bara inte att det rör sig om någon i en dödscell.” ”Det rör sig om någon i en dödscell.” ”Jag klarar det inte, Willie. Snälla. Jag har haft två sådana mål de senaste åren, och båda fick giftsprutan. Ingen vidare meritlista.” ”Du gjorde jättebra ifrån dig, Mitch. Ingen kunde ha räddat de där båda.” ”Jag klarar inte en till.” ”Du kan väl i alla fall lyssna?”

Mitch gav med sig och ryckte på axlarna. Willies förkärlek för mål som rörde dödsdömda var mytomspunnen, och det var inte många advokater på Scully som kunde säga nej till honom. ”Okej, jag lyssnar.”

8

”Han heter Tad Kearny och har nittio dagar kvar. För en månad sedan fattade han det märkliga beslutet att avskeda sina advokater, allihop, och det var inget dåligt team han hade.” ”Är han från vettet?” ”O ja, det är han. Spritt språngande galen, förmodligen otillräknelig, men åklagarmyndigheten i Tennessee driver ändå på hårt för att straffet ska verkställas. För tio år sedan gick ett knarktillslag åt helvete, och han sköt ihjäl tre nar­ kotikapoliser som jobbade under täckmantel. Lik överallt, sammanlagt fem dog på platsen. Tad var nära att dö själv, men man lyckades rädda livet på honom så att man skulle kunna avrätta honom senare.”

Mitch skrattade frustrerat och sa: ”Och nu är det meningen att jag ska vara riddaren i vit rustning som räddar honom?

Kom igen nu, Willie. Om du vill att jag ska få avrättningen uppskjuten så måste du i alla fall ge mig något argument jag kan använda mig av.” ”I praktiken finns det inga argument, utom otillräknelighet då förstås. Problemet är att han förmodligen inte kommer att hålla med dig om det.” ”Vad är det då för mening?” ”Vi måste försöka, Mitch, och jag tror att du är vårt bästa kort.” ”Jag lyssnar fortfarande.” ”Jo, han påminner mig mycket om dig.” ”Jaha, tack för komplimangen.” ”Nej, jag menar allvar. Han är vit, i din ålder och kommer från Dane County i Kentucky.”

Under ett ögonblick var Mitch svarslös men lyckades sedan säga: ”Underbart. Vi är säkert släkt.” ”Tror knappast det, men hans pappa jobbade i kolgruvorna, precis som din. Och båda dog ju där.” ”Min familj är inget vi talar om här.” ”Nej, förlåt. Men du hade tur, och du var intelligent nog 9

att ta dig därifrån. Det var inte Tad, och det dröjde inte länge förrän han började med droger, både som brukare och dealare.

Han och några kompisar höll på att genomföra en stor leverans utanför Memphis när de hamnade i ett bakhåll anordnat av narkotikapolisen. Alla dog utom Tad. Men nu verkar alltså hans tur ha tagit slut.” ”Och det råder inget tvivel om hans skuld?” ”Definitivt inte, i alla fall inte om du frågar juryn. Men det handlar inte om skuld utan om otillräknelighet. Tanken är att låta honom bedömas av några specialister, våra läkare, och att vi försöker oss på en desperat juridisk manöver i sista minuten.

Men först måste någon åka dit och prata med honom. Och för närvarande tar han inte emot några besökare.” ”Men du tror att vi kommer att komma överens?” ”Det är en chansning, men det är väl värt ett försök?”

Mitch tog ett djupt andetag och försökte komma på något sätt att slippa undan. För att vinna tid frågade han: ”Vem har hand om målet?” ”Ja, ingen, formellt sett. Tad har blivit en riktig fängelsead­ vokat och har ingett alla dokument som behövs för att avskeda sina advokater. Amos Patrick var hans ombud länge, en av de bästa där nere. Känner du Amos?” ”Jag träffade honom på en konferens en gång. Ett riktigt original.” ”De flesta advokater som ägnar sig åt att hjälpa dödsdömda är riktiga original.” ”Du, Willie, jag har inte lust att bli känd som en advokat för dödsdömda. Jag har varit det två gånger, och det får räcka.

De där målen tär på en och tar upp all ens tid. Hur många av dina klienter har du sett dö?”

Willie blundade och tog ett djupt andetag. ”Förlåt”, viskade Mitch, ”Alldeles för många, Mitch. Vi kan väl bara säga att jag vet vad det handlar om. Du, jag har pratat med Amos, och pratat 10

och pratat, och han gillar den här idén. Han kommer att köra dig till fängelset, och vem vet, Tad kanske tycker att du är intressant nog att snacka med.” ”Låter som ett dödläge.” ”Om nittio dagar kommer det definitivt att vara det, men då har vi i alla fall gjort ett försök.”

Mitch reste sig och gick bort till ett fönster. Willie hade ut­ sikt åt väster, över Hudsonfloden. ”Amos bor i Memphis, va?” ”Ja.” ”Jag vill inte gärna återvända till Memphis. Alldeles för många minnen därifrån.” ”Gamla och glömda, Mitch. Det är femton år sedan. Du valde fel byrå och tvingades sluta.” ”Tvingades sluta? De försökte ju för fan ta livet av mig därnere. Folk dog, Willie, och alla på hela byrån hamnade i fängelse. Tillsammans med sina klienter.” ”De förtjänade att hamna i fängelse, eller hur?” ”Jo, det gjorde de väl, men jag fick skulden.” ”Och nu är de borta allihop, Mitch. Spridda för vinden.”

Mitch återvände till sin stol och log mot sin vän. ”Jag är bara lite nyfiken, Willie. Pratas det om mig och det som hände i Memphis här?” ”Nej, det nämns aldrig. Vi vet vad som hände, men ingen har tid att skvallra om det. Du gjorde det rätta, kom undan och började om. Du är en av våra stjärnadvokater, Mitch, och det är det enda som betyder något här på Scully.” ”Jag vill inte åka tillbaka till Memphis.” ”Du behöver få ihop dina timmar. Du ligger lite efter i år.” ”Jag löser det. Varför kan du inte leta rätt på någon liten trevlig stiftelse som behöver ett pro bono-ombud? En organi­ sation som skaffar fram mat åt svältande barn eller levererar rent vatten till Haiti?” ”Du skulle vantrivas. Du vill ha action, drama, tickande klocka.”

11

”Klar med det, trött på det.” ”Snälla. Jag ber dig om en tjänst. Jag har faktiskt ingen annan. Och du behöver kanske inte ens besöka fängelset.” ”Jag vill verkligen inte åka tillbaka till Memphis.” ”Skärp dig. Det går ett direktflyg från LaGuardia klockan halv två i morgon. Amos vet att du kommer. Om inte annat så kommer du att gilla att träffa honom.”

Mitch log uppgivet. Han reste sig och mumlade: ”Okej, okej” och gick bort till dörren. ”Du, vet du vad? Jag tror fak­ tiskt att jag minns några Kearnys nere i Dane County.” ”Så ska det låta. Besök Tad. Du är rätt kille. Han är kanske en avlägsen släkting.” ”Inte tillräckligt avlägsen.”

12

Kapitel 2

Omkring klockan sex rusade de flesta delägare på Scully & Pershing, liksom många av deras storbyrårivaler och otaliga börsmäklare på Wall Street, ut ur höghusen och hoppade in i någon svart lyxtaxi med yrkeschaufför. De mer inflytelserika hedgefondstjärnorna satt i rymliga baksäten i europeiska li­ mousiner som de ägde och där förarna stod på deras lönelista.

Näringslivets verkliga höjdare hade å sin sida helt och hållet flytt staden och dragit sig tillbaka till Connecticut, där de numera bodde och arbetade.

Mitch hade visserligen råd med limousineservice, men han tog hellre tunnelbanan – en av de många eftergifter han gjorde på grund av sin sparsamhet och enkla bakgrund. Han tog tio över sex-tåget från South Ferry, hittade en sittplats på en trång bänk och dolde som vanligt ansiktet bakom en dagstidning. Ögonkontakt skulle undvikas. Tunnelbanevagnen var full av andra välbeställda manschettarbetare som var på väg norrut, och han hade inte minsta intresse av att kallprata med dem.

Det var inget fel med att ta tunnelbanan. Det var ett snabbt, lätt, billigt och – oftast – tryggt transportmedel. Det förargliga var att de andra passagerarna på ett eller annat sätt hörde till Wall Street-klicken, och följaktligen tjänade de antingen massor med pengar eller så var de just på väg att börja göra det. De privata limousinerna var nästan inom räckhåll. Tun­ nelbanedagarna var snart över.

Mitch hade inte tid med sådant trams. Han bläddrade ige­ nom tidningen, lät sig tålmodigt pressas mot bänkgrannarna efterhand som tunnelbanan plockade upp fler passagerare och 13

lät tankarna vandra till Memphis. Han hade aldrig sagt att han aldrig skulle återvända dit. Han och Abby hade aldrig behövt klä ett sådant löfte i ord. Att ta sig därifrån hade varit så traumatiskt att de överhuvudtaget inte kunde tänka sig att återvända, oavsett anledning. Men ju mer han tänkte på det, desto mer nyfiken blev han. Det var en kort resa som förmod­ ligen inte skulle leda någonvart. Han gjorde Willie en stor tjänst som utan tvivel skulle föra med sig en rejäl gentjänst.

Efter tjugotvå minuter klev han upp från underjorden och påbörjade sin dagliga promenad från Columbus Circle hem till lägenheten. Det var en underbar aprilkväll med strålande väder och behaglig temperatur, en sådan där vykortsdag då halva stadens befolkning verkade ha begett sig utomhus. Men Mitch skyndade sig hem.

Huset de bodde i låg i hörnet av Sixty-Ninth Street och Co­ lumbus Avenue, i hjärtat av Upper West Side på Manhattan.

Mitch pratade med dörrvaktmästaren, hämtade dagens post och tog hissen upp till fjortonde våningen. Clark öppnade dörren och sträckte sig upp för att bli omkramad. Åttaåringen var fortfarande en liten pojke och skämdes inte för att visa sin pappa tillgivenhet. Carter, tvillingen, var lite mer mogen och höll redan på att växa ur ritualen att ha kroppskontakt med fadern. I vanliga fall skulle Mitch ha kramat om och kysst Abby och frågat hur hon hade haft det under dagen, men i dag hade hon gäster i köket. En utsökt doft fyllde lägenheten.

Här pågick det matlagning på allvar, och middagen skulle bli en fröjd.

Kockarna var bröderna Rosario – Marco och Marcello – som även de var tvillingar. De kom från en liten by i Lombardiet i norra Italien och hade för två år sedan öppnat en trattoria i närheten av Lincoln Center. Den hade gjort succé redan första dagen och hade snart fått två stjärnor i New York Times. Det var svårt att få bord; väntetiden var för närvarande fyra månader.

Mitch och Abby hade upptäckt stället och åt där ofta; Abby 14

hade redigerat bröderna Rosarios första kokbok och kunde därför få ett bord när som helst. Hon uppmuntrade dem också att experimentera med nya recept i familjen McDeeres mo­ derna kök, så minst en gång i veckan dök de upp med påsar fulla med ingredienser och gav prov på en närmast gränslös kreativitet. Mitt i alltsammans stod Abby och pladdrade på perfekt italienska medan Carter och Clark satt på var sin pall vid köksbänken och följde det hela på lagom avstånd. Marco och Marcello älskade att hålla låda för ungarna och med kraftig italiensk brytning förklara vad de gjorde. De uppmanade också pojkarna att upprepa italienska ord och fraser.

Mitch småskrattade åt scenen medan han kastade ifrån sig attachéväskan, tog av sig kavajen och hällde upp ett glas chianti. Han frågade om pojkarna hade gjort sina läxor och fick de vanliga försäkringarna om att allt var klart. Marco lyfte upp ett litet fat med bruschetta, placerade det på köksbänken framför pojkarna och upplyste Mitch om att han inte skulle bekymra sig om läxor och sådant, eftersom pojkarna hade den viktiga uppgiften att vara smakbedömare. Mitch spelade med, men han skulle dubbelkolla det där med läxorna senare.

Namnet på brödernas restaurang var, föga förvånande, Rosario’s, och detta var broderat med kraftiga bokstäver på de röda förkläden som köksmästarna bar. Marcello höll fram ett åt Mitch, som dock som vanligt avböjde av det enkla skälet att han inte kunde laga mat. När Abby och han var ensamma i köket brukade hon under sitt vakande öga låta honom ansa och hacka grönsaker och rotfrukter, mäta upp kryddor, duka bordet och ta hand om soporna – kort sagt det grovgöra som hon ansåg passade hans talanger bäst. En gång i tiden hade han lyckats avancera till souschef men blivit tämligen bryskt degraderad igen när han råkade bränna en baguette.

Hon bad om ett litet glas vin. Marco och Marcello tackade nej. Mitch hade för många år sedan lärt sig att italienarna, trots sin fenomenala vinframställning och det faktum att de 15

serverade vin till praktiskt taget varenda måltid, faktiskt inte drack så mycket. En karaff med ett rött eller vitt favoritvin från trakten räckte åt en stor familj under en lång middag.

Tack vare sina kunskaper om italienska maträtter och viner var Abby förläggare på Epicurean, ett litet men livaktigt förlag i New York. Det var särskilt inriktat på kokböcker och gav ut omkring femtio sådana om året, nästan alla tjocka, fina utgåvor fyllda med recept från hela världen. Eftersom hon kände många köksmästare och restaurangägare åt hon och Mitch ofta ute, och de behövde sällan besvära sig med att beställa bord. Deras lägenhet var ett omtyckt laboratorium för unga kockar som drömde om att göra succé i en stad som var överfull av fina restauranger och seriösa gourméer. De flesta måltider som lagades där var enastående, men eftersom kockarna fick experimentera så mycket de ville kunde det också bli ett eller annat fiasko. Carter och Clark var lätt­ samma försökskaniner och höll på att växa upp i en värld av förstklassiga recept. Om kockarna inte lyckades vinna deras gillande var det förmodligen något som behövde ändras.

Pojkarna uppmuntrades att såga alla rätter de inte gillade.

Deras föräldrar skämtade ofta lågmält om att de höll på att uppfostra två matsnobbar.

I kväll skulle det inte bli några klagomål. Bröderna Rosarios bruschetta följdes av en liten tryffelpizza. Abby tillkännagav se­ dan att antipaston var över och visade familjen till matbordet.

Marco serverade den första rätten, en kryddig fisksoppa som hette cacciucco, medan Marcello slog sig ner vid bordet. Alla sex tog en liten tugga, njöt av smakerna och funderade över sina reaktioner. Det här var i allra högsta grad ”slow eating”, vilket ofta kunde bli jobbigt för barnen. Primo var cappelletti, små ravioli i köttbuljong. Carter var särskilt förtjust i pasta och sa att det smakade underbart. Abby var inte lika säker. Marco serverade ännu en primo, en risotto med saffran. Eftersom de bedrev forskning i ett labb blev det en tredje primo, den här 16

gången spaghetti alle vongole. Portionerna var små, bara några tuggor, och de skämtade om att inte föräta sig. Bröderna Ro­ sario käbblade om ingredienserna, variationer på recepten och så vidare. Mitch och Abby framförde sina åsikter, och de vuxna pratade ofta i munnen på varandra. Efter secundo, som inleddes med en fiskrätt, började pojkarna bli uttråkade. De fick snart tillåtelse att lämna bordet och gick upp för att titta på tv. De gick miste om kötträtten, bräserad kanin, och dolce, desserten, som bestod av panforte, en kompakt chokladkaka med mandel.

Medan de drack kaffe diskuterade Mitch, Abby och bröder­ na Rosario vilka recept som borde ingå i kokboken och vilka som krävde lite mer arbete. Det var fortfarande flera månader kvar innan den skulle vara klar, så det skulle bli många fler middagar.

Strax efter åtta gjorde sig bröderna redo att packa ihop och ge sig av. De behövde skynda tillbaka till restaurangen och titta till matgästerna. Efter en snabb avdukning och den sedvanliga omgången kramar gav de sig av med löfte om att komma tillbaka veckan därpå.

När det var tyst i lägenheten återvände Mitch och Abby till köket. Det var som vanligt en enda röra. De fyllde diskma­ skinen, staplade några grytor och pannor intill diskhon och släckte. Hemhjälpen skulle komma dit på morgonen. *** När pojkarna var nattade drog sig Mitch och Abby tillbaka till arbetsrummet för en nattfösare – ett glas barolo. De gick igenom middagen, pratade om jobbet och varvade ner.

Mitch kunde knappt bärga sig; han ville meddela nyheten. ”Jag måste resa bort över natten i morgon”, sa han. Det var inget ovanligt. Han var ofta borta uppåt tio nätter i månaden, och hon hade för länge sedan accepterat de krav som hans jobb ställde.

17

”Det står inte i kalendern”, sa hon med en axelryckning.

Hela deras liv styrdes av klockor och kalendrar, och de var noga med planeringen. ”Något kul ställe?” ”Memphis.”

Hon nickade och misslyckades kapitalt med att försöka dölja sin förvåning. ”Okej, berätta, och om du inte har någon bra förklaring så ligger du illa till.”

Han log och gav henne en snabb sammanfattning av sam­ talet med Willie Backstrom. ”Men Mitch, snälla du, inte ett dödsstraffsmål till. Du lo­ vade ju.” ”Jag vet, jag vet, men jag kunde inte säga nej till Willie.

Läget är akut, och det blir förmodligen ändå en resa i onödan.

Jag sa att jag skulle försöka.” ”Jag trodde att vi aldrig skulle återvända dit.” ”Det gjorde jag också. Men det blir bara ett dygn.”

Hon drack lite vin och blundade. När hon öppnade ögonen igen sa hon: ”Det var länge sedan vi pratade om Memphis, eller hur?” ”Ja. Men vi har ingen anledning att göra det. Det är ju femton år sedan, och allt är annorlunda nu.” ”Jag gillar det ändå inte.” ”Jag klarar mig, Abby. Ingen kommer att känna igen mig.

Alla skurkarna är borta.” ”Ja, det kan du ju hoppas på. Som jag minns det, Mitch, så stack vi från staden mitt i natten, livrädda och övertygade om att de där skurkarna var ute efter oss.” ”Det var de också. Men nu är de borta. Några är döda.

Advokatbyrån gick omkull, och alla hamnade i fängelse.” ”Där de hör hemma.” ”Ja, men inga av delägarna är kvar i Memphis. Jag kan slinka in och ut utan att någon märker det.” ”Jag har inga positiva minnen från det stället.” ”Du, Abby, det var länge sedan vi bestämde oss för att leva 18

ett normalt liv, ett liv utan att se tillbaka. Det som hände där är gammalt och glömt nu.” ”Men om du åtar dig målet så kommer ditt namn att hamna i tidningen, eller hur?” ”Om jag åtar mig målet, vilket verkar tvivelaktigt, så kom­ mer jag inte att vara i Memphis. Fängelset ligger i Nashville.” ”Men varför ska du åka till Memphis då?” ”Därför att mannens advokat, eller före detta advokat, ar­ betar där. Jag ska besöka honom på hans kontor och bli insatt i målet, och sedan kör vi till fängelset.” ”Scully har omkring en miljon advokater. Nog borde de väl kunna hitta någon annan.” ”Det är ont om tid. Om klienten vägrar träffa mig, då sitter jag inte längre i skiten utan kommer att vara hemma innan du ens hunnit sakna mig.” ”Vem har påstått att jag skulle sakna dig? Du är ju jämt borta.” ”Ja, och jag vet att du är deppig när jag är bortrest.” ”Vi överlever knappt.” Hon log, skakade på huvudet och påminde sig om att det var bortkastad tid att argumentera med Mitch. ”Var försiktig.” ”Jag lovar.”

19

Kapitel 3

Första gången Mitch klev in i Peabody Hotels praktfulla lobby i centrala Memphis hade han haft två månader kvar till sin tjugofemårsdag. Han hade avslutat tredje året på juristutbild­ ningen vid Harvard och skulle ta examen till våren som fyra i sin årskull. Han hade fått tre strålande jobberbjudanden från megastora advokatbyråer, två i New York och en i Chicago.

Inga av hans vänner hade kunnat begripa varför han skulle slösa tid på att åka till Memphis för att besöka en advokatbyrå som inte precis ingick i storbyråernas huvudliga. Även Abby hade varit skeptisk.

Han hade drivits av girighet. Advokatbyrån Bendini var visserligen liten, bara fyrtio advokater, men den hade erbjudit högre lön och bättre förmåner samt ett snabbspår till delägar­ skap. Men han hade förklarat bort girigheten, till och med lyckats förneka den, och intalat sig att en småstadsgrabb skulle känna sig mer hemma i en lite mindre stad. Stämningen på advokatbyrån hade varit familjär, och ingen slutade. I alla fall inte levande. Han borde ha insett att ett erbjudande som var för bra för att vara sant skulle vara förenat med stora förbe­ håll och nackdelar. Han och Abby hade bara blivit kvar i sju månader och de hade haft tur som kunnat fly.

Den gången hade de promenerat hand i hand igenom lob­ byn och förundrat stirrat på den överdådiga inredningen, de orientaliska mattorna, tavlorna och den fantastiska fontänen i mitten med änder som simmade omkring i cirklar.

Det simmade fortfarande änder i fontänen, han undrade om det var samma änder. Han köpte en lightläsk i baren och 20

sjönk ner i en mjuk fåtölj intill fontänen. Minnena forsade tillbaka som i en störtflod: yran över att ha varit så eftersökt; lättnaden över att han var nästan klar med juristutbildningen; den orubbliga tron på en lysande framtid; ny karriär, nytt hem, lyxig bil, fet lön. Han och Abby hade till och med pratat om att skaffa barn. Visst, han hade haft vissa dubier, men de hade börjat skingras i samma stund som han tog första steget in på Peabody Hotel.

Hur kunde han ha varit så dum? Var det verkligen femton år sedan? De hade varit så unga då, och så naiva.

Han drack upp sin läsk och gick bort till receptionen för att checka in. Han hade bokat rum en natt i namnet Mitchell Y. McDeere, och medan han väntade på att portieren skulle hitta hans bokning fick han en svävande känsla av att någon kanske kunde minnas honom. Men inte portieren, och ingen annan skulle göra det heller. Det hade gått alltför lång tid, och brottslingarna som hade jagat honom var borta sedan länge.

Han gick upp till rummet, bytte till jeans och lämnade hotellet för att ta en promenad.

På Front Street, tre kvarter från Peabody Hotel, blev han stående och tittade på det femvåningshus som en gång i tiden hade gått under namnet Bendini Building. Han nästan ryste vid minnena av sin korta men komplicerade tid där. Han erinrade sig namn och gamla ansikten, som alla nu var borta – de var antingen döda eller förde en lugn tillvaro någon annanstans.

Huset hade byggts om och döpts om, och det var nu fullt av ägarlägenheter med flodutsikt. Han promenerade vidare och hittade Lansky’s Deli, en gammal Memphisinstitution som inte hade förändrats. Han gick in, slog sig ner på en pall vid disken och beställde en kopp kaffe. Till höger om honom fanns en rad bås, som alla var tomma nu så här sent på eftermiddagen.

Det tredje var precis där han hade suttit när en FBI-agent plöts­ ligt hade dykt upp från ingenstans och börjar fråga ut honom om advokatbyrån han jobbade för. Det hade varit början till 21

slutet, den första tydliga signalen om att saker och ting inte riktigt var som de såg ut. Mitch blundade och återupplevde hela samtalet, ord för ord. Wayne Tarrance hade agenten hetat, och hur mycket han än försökte skulle han aldrig glömma honom.

När kaffet var uppdrucket betalade han, gick därifrån och promenerade bort till Main Street, där han tog en spårvagn.

Under den korta färden lade han märke till att vissa hus såg annorlunda ut medan andra var likadana. Många av dem på­ minde honom om händelser som han hade ansträngt sig för att radera ur minnet. Han gick av vid en park, slog sig ner på en bänk under ett träd och ringde kontoret för att höra sig för om det kaos han gick miste om. Sedan ringde han Abby och frågade hur det var med pojkarna. Allt var bra därhemma. Nej, ingen skuggade honom. Ingen mindes honom.

När skymningen föll släntrade han tillbaka till Peabody Hotel och tog hissen upp till översta våningen. Takbaren var en omtyckt plats om man ville ta en drink med några vänner och se solen gå ner över floden, oftast en fredagskväll efter en hård arbetsvecka. Under sitt första besök, rekryteringsresan, hade han och Abby blivit inbjudna dit av advokatbyråns yngre medlemmar och deras fruar. Alla hade en fru. Alla advokaterna var män. Det hade varit oskrivna regler på Bendini på den tiden. Senare, när de var ensamma, hade de i lugn och ro tagit en drink på taket och fattat det olyckliga beslutet att han skulle tacka ja till jobbet.

Han beställde en öl, lutade sig mot räcket och såg Missis­ sippifloden slingra sig fram förbi Memphis på sin eviga färd mot New Orleans. Stora pråmar fulla med sojabönor sniglade sig fram under bron till Arkansas medan solen slutligen gick ner bortom de ändlösa, flacka åkrarna. Nostalgin kom över honom. Inom loppet av några veckor hade den till en början så löftesrika tiden försvunnit, i takt med att deras liv förvand­ lades till en osannolik mardröm.

Det fanns bara ett enda middagsalternativ. Han korsade 22

Union Avenue, gick in på en sidogata och kände doften av revbensspjäll. Rendezvous var stadens med god marginal mest berömda restaurang, och han hade ätit där många gånger, så ofta som möjligt. Ibland hade Abby träffat honom där efter jobbet, för att de skulle kunna njuta av restaurangens berömda rökta revbensspjäll och iskalla öl. Det var tisdag, och även om det som vanligt var många gäster kunde det inte jämföras med helgerna, då det inte var ovanligt att man tvingades vänta en timme på att få ett bord. Reservationer var inte att tänka på. En servitör pekade på ett bord i ett av de många trånga rummen, och Mitch slog sig ner på en stol så att han hade full utsikt över den stora baren. Några menyer behövdes inte. En annan servitör gick förbi och frågade: ”Har ni bestämt er?” ”Revbensspjäll, stor portion, en liten osttallrik och en stor öl.” Servitören stannade inte ens vid bordet.

Mitch hade noterat många förändringar i staden, men en sak skulle aldrig förändras: på Rendezvous skulle allt förbli li­ kadant. Väggarna var fulla med fotografier av berömda gäster, Liberty Bowl-program, neonskyltar från öl- och läskbrygge­ rier, skisser av det gamla Memphis och ännu fler fotografier, många med flera decennier på nacken. Det var tradition att sätta fast sitt visitkort på väggen när man gick, och en miljon sådana måste ha satts upp där genom åren. Han hade själv gjort det, och han undrade om det fanns några kvar från advokater­ na på Bendini, Lambert & Locke. Han anade att visitkorten fortfarande satt där, det var tydligt att ingen brydde sig om att ta bort dem.

Tio minuter senare kom servitören med en tallrik revbens­ spjäll, cheddarost och en skål med coleslaw. Ölen var lika kall som han mindes den. Han rev av ett revben, tog en rejäl tug­ ga, njöt av den och återupplevde sitt första trevliga minne av Memphis. *** 23

Capital Defense Initiative, initativet mot dödsstraff, hade grundats av Amos Patrick 1976, inte långt efter det att den federala högsta domstolen hade hävt förbudet mot dödsstraff.

När det skedde skyndade sig ”dödsdelstaterna” att piffa upp sina elektriska stolar och gaskammare, och sedan var kapplöp­ ningen i full gång. De försökte fortfarande överträffa varandra i antalet avrättningar. Texas var den obestridda ledaren, men flera delstater tävlade om andraplatsen.

Amos hade växt upp utfattig på landsbygden i Georgia och hade som barn vetat vad hunger vill säga. Hans närmaste vänner hade alla varit svarta, och som liten hade han blivit upprörd över hur illa de behandlades. Som tonåring hade han börjat förstå rasismen och dess försåtliga inverkan på den svarta befolkningen. Han hade inte riktigt förstått vad ordet ”liberal” stod för, men efterhand som han växte upp blev han riktigt radikal. När han gick i highschool hade en biologilärare lagt märke till hans begåvning och hjälpt honom att läsa vidare på college. Annars skulle han ha ägnat livet åt att jobba på jordnötsåkrarna tillsammans med sina vänner.

Amos var en legend i dödsstraffsmotståndarnas begränsa­ de värld. Han hade i trettio år stridbart försvarat kallblodiga mördare som var skyldiga till brott som var så grova att de trotsade all beskrivning. För att överleva hade han lärt sig att ta brotten, lägga dem i en låda och strunta i dem. Det hand­ lade inte om skuld. Det handlade om huruvida man skulle ge delstaten med dess brister, fördomar och förmåga att klanta till det rätten att döda.

Och han var trött. Arbetet hade till slut brutit ner honom.

Längs vägen hade han räddat många liv men också förlorat sin beskärda del, och han hade byggt upp en ideell organisation som lockade till sig tillräckligt med pengar för att hålla sig fly­ tande och tillräckligt med begåvningar för att kunna fortsätta kämpa. Men han höll på att tackla av i sin kamp, och både hans fru och hans läkare tjatade på honom om att trappa ner.

24

Även hans kontor var mytomspunnet. Det var en usel Art Deco-imitation från 1930-talet som under decenniernas lopp hade byggts ut och delats av. Huset hade byggts av en bilförsäl­ jare som en gång i tiden hade sålt nya och begagnade Pontiacs längs ”Auto Row” på Summer Avenue, tio kilometer från flo­ den. Men med tiden hade återförsäljarna i likhet med de flesta av Memphis företagare dragit vidare, flytt längre österut och lämnat efter sig igenbommade visningslokaler, av vilka många hade jämnats med marken. Amos hade räddat Pontiacstället på en auktion som bara hade lockat honom, ingen annan. Några välvilligt inställda advokater i Washington hade gått i borgen för lånet. Han brydde sig inte om vare sig stil, utseende eller all­ mänhetens uppfattning, och han hade inte mycket pengar över till renoveringar. Det enda han behövde var ett stort utrymme med el och vatten, inget annat. Han försökte inte locka till sig klienter för han hade redan fler än han kunde klara av. Krigen om dödsstraffet rasade, och åklagarna hade flyt.

Amos hade lagt ut några dollar på målarfärg, gipsskivor och rörläggning, och sedan låtit sin växande personalstyrka flytta in i det gamla Pontiacstället. Advokaterna och de biträdande juristerna på CDI hade nästan genast anammat en defensiv attityd till sin torftiga och eklektiska arbetsplats. Vilka andra utövade juristyrket i en ombyggd lokal där man en gång i tiden hade bytt olja och installerat ljuddämpare?

Det fanns ingen reception, för klienterna besökte aldrig ad­ vokatbyrån. De satt alla i dödsceller eller i andra fängelseceller i olika delstater, från Virginia till Arizona. Någon receptionist behövdes inte, eftersom man inte förväntade sig några besö­ kare. Klockan vid ytterdörren ringde och tillkännagav Mitchs ankomst när han gick in och fram till det öppna område som en gång i tiden hade varit visningsrummet och väntade på att få tala med någon. Han roades av dekoren, som främst utgjordes av gamla reklamaffischer för blänkande nya Pontiacs, kalendrar som sträckte sig ända tillbaka till 1950-talet och några inra­ 25

made tidningsrubriker som gällde mål där CDI hade lyckats rädda ett liv. Det fanns inga heltäckningsmattor, faktiskt inga mattor överhuvudtaget. Golven var milt uttryckt originella – blanksliten betong med permanenta färg- och oljefläckar. ”God morgon”, sa en ung kvinna som skyndade förbi med en bunt papper. ”God morgon”, svarade Mitch. ”Jag har avtalat tid med Amos Patrick klockan nio.”

Hon hade bara hälsat på honom och inte erbjudit sig att hjälpa till. Hon lyckades pressa fram ett spänt leende, som om hon hade viktigare saker att göra, och sa: ”Okej, jag ska säga till honom, men det kan ta en stund. Vi har en besvärlig förmiddag.” Sedan var hon borta. Ingen inbjudan att slå sig ner, och definitivt inget erbjudande om kaffe.

Och vad betydde egentligen en besvärlig förmiddag på en advokatbyrå där alla mål gällde liv eller död? Trots de höga fönstren mot gatan och allt solljus låg det en spänd, nästan dyster stämning över stället, som om de flesta dagar började uselt för de advokater som hade stigit upp tidigt och kämpade mot klockan i mål på olika platser i landet. I ett hörn stod tre plaststolar och ett litet bord täckt med gamla tidskrifter. Det var förmodligen väntrummet, om man kunde kalla det för det. Mitch slog sig ner, tog fram sin mobil och började kolla sina mejl. Klockan halv tio sträckte han på benen, tittade lite på trafiken på Summer Avenue, ringde kontoret, eftersom det förväntades av honom, och skakade av sig irritationen. I hans värld av tidsdriven precision var det sällsynt att någon var en halvtimme försenad till ett möte och att det ens skulle finnas en rimlig förklaring till något sådant. Men han påminde sig om att detta var en pro bono-sak och att han donerade sin tid.

Klockan tio minuter i tio kom en ung grabb i jeans runt hörnet och sa: ”Mr McDeere, om ni vill vara så vänlig och följa med.” ”Tack.”

26

Mitch följde efter honom ut ur visningslokalen och fram till en stor disk, där man enligt en blekt skylt en gång i tiden hade sålt bildelar. De gick igenom en bred svängdörr och in i en korridor. Grabben stannade vid en stängd dörr och sa: ”Amos väntar.” ”Tack.” Mitch gick in och fick en björnkram av Amos Pat­ rick, en uppjagad figur med stor ostyrig grå kalufs och oansat skägg. Efter kramen skakade de hand och ägnade sig åt lite inledande kallprat: Willie Backstrom, andra bekanta, vädret. ”Vill du ha en espresso?” frågade Amos. ”Visst.” ”Enkel eller dubbel?” ”Vad ska du ha?” ”En trippel.” ”En dubbel blir bra.”

Amos log och gick bort till en disk där han hade en raffi­ nerad italiensk espressomaskin och ett litet förråd av diverse kaffebönor och koppar. Mannen tog kaffebryggningen på största allvar. Han tog två av de större muggarna – porslin, inte papper – tryckte på några knappar och väntade på att malningen skulle påbörjas.

De slog sig ner i ett hörn av hans labyrintartade kontors­ rum, under en vipport som inte hade stängts på åratal. Mitch kunde inte undgå att lägga märke till att den andres ögon var blodsprängda och svullna. Amos sa mycket allvarligt: ”Du, Mitch, jag är rädd att du har rest hit i onödan. Jag beklagar verkligen, men det finns inget du kan göra.” ”Okej. Willie förvarnade mig.” ”Nej, nej, inte det där. Det är värre än så. I morse hittade man Tad Kearny hängande i en elkabel i duschen. Han verkar ha hunnit före dem.” Hans röst skar sig och han blev tyst.

Mitch visste inte vad han skulle säga.

Amos harklade sig och lyckades, nästan med en viskning, få fram: ”De kallar det självmord.”

27

”Jag beklagar.”

Under en lång stund blev de sittande tysta; det enda ljudet kom från det droppande kaffet. Amos torkade ögonen med en pappersnäsduk, kämpade sig sedan upp på fötter, hämtade muggarna och ställde dem på ett litet bord. Han gick fram till sitt överbelamrade skrivbord och tog upp ett pappersark som han gav till Mitch. ”Det här kom för omkring en timme sedan.”

Det var en grotesk bild av en naken, utmärglad vit man som hängde från en elkabel som satt fast med en ögla runt ett naket rör i taket. Kabeln hade skurit in i halsen på mannen.

Mitch gav bilden en enda blick, vände bort ansiktet och gav den tillbaka. ”Ursäkta”, sa Amos. ”Herregud.” ”Det händer jämt i fängelserna, fast inte i dödscellerna.”

De satt tysta igen medan de drack lite espresso. Mitch kunde inte komma på något att säga, men budskapet var tydligt: självmordet var suspekt.

Amos såg in i ena väggen och sa lågmält: ”Jag gillade den killen. Han var helt jävla galen, och vi grälade hela tiden, men jag kände sådan sympati för honom. För länge sedan lärde jag mig att inte bli känslomässigt engagerad i mina klienter, men med Tad kunde jag inte låta bli. Grabben hade aldrig fått en chans i livet, dödsdömd från dagen han föddes, vilket ju inte är ovanligt.” ”Varför gav han dig sparken?” ”Åh, han sparkade mig flera gånger. Det kom faktiskt att bli något av ett skämt. Tad var gatusmart, lärde sig en hel del juridik och ansåg sig veta mer än sina advokater. Men gav inte upp. Du har varit med om det själv. Det är svårt att inte påverkas av de här desperata människorna.” ”Jag har förlorat två.” ”Jag har förlorat tjugo, tjugoen nu, men Tad kommer alltid 28

att vara speciell. Jag var hans ombud i åtta år, och under den tiden var det ingen som besökte honom. Inga vänner, inga släktingar, inga utom jag och en präst. Snacka om att vara ensam. Fast i en bur utan någon utanför, bara en advokat.

Under årens lopp försämrades hans psykiska hälsa, och de sista gångerna jag besökte honom sa han inte ett ord. Efteråt brukade han skriva ett fem sidor långt brev fyllt med tankar och svammel som var så osammanhängande att de hade kun­ nat åberopas som bevis på hans schizofreni.” ”Men du prövade med otillräknelighet.” ”Ja, jag försökte med det, men jag kom ingenvart. Delstaten stretade emot i alla lägen, och domstolarna visade ingen med­ känsla. Vi prövade allting, och vi hade en liten chans fram till för några månader sedan, då han bestämde sig för att avskeda sitt juridiska team. Inget lyckat drag.” ”Var han skyldig?”

Amos drack lite mer kaffe och skakade på huvudet. ”Ja, vi kan väl säga att sakförhållandena inte precis var till hans fördel.

En knarkkurir som åker fast i en fälla gillrad av narkotikapoli­ sen, tre poliser som blir skjutna i huvudet och dör på platsen.

Inget som gör en jury vänligt inställd. Överläggningen varade i omkring en timme.” ”Så han dödade dem?” ”O ja, han sköt två av dem i pannan på tio meters håll. Den tredje fick en kula i hakan. Tad var en skicklig skytt, förstår du. Växte upp omgiven av skjutvapen – i varenda bil och pick­ up, i varenda garderob, i varenda byrålåda. Redan som grabb kunde han träffa måltavlorna praktiskt taget med ögonbindel.

Knarkpolisen valde fel kille när de lade sig i bakhåll.”

Mitch lät ordet eka i rummet en kort stund och sa sedan: ”Bakhåll?” ”Det är en lång historia, Mitch, så du ska få den korta, nedbantade versionen. På 1990-talet fanns det inom narko­ tikapolisen ett gäng frifräsande grabbar som bestämde sig 29

för att det bästa sättet att vinna kriget mot drogerna var att skjuta langarna. De jobbade med sagesmän, tjallare och andra skurkar i branschen och gillrade fällor. När langarna dök upp med varorna sköt agenterna helt enkelt bara ihjäl dem. Det behövdes inga gripanden, rättegångar och sådan där skit, bara ett slags medborgargarde som skipade rätt på stället, och myn­ digheterna och pressen svalde alltsammans med hull och hår.

Ett ganska effektivt sätt att försätta kurirerna i konkurs.”

Mitch var mållös och bestämde sig för att bara dricka sitt kaffe och lyssna. ”De har fortfarande inte blivit avslöjade, så ingen vet hur många knarklangare som hamnade i bakhåll. Och uppriktigt sagt är det ingen som bryr sig. Så här i backspegeln verkar de ha förlorat en del av sin entusiasm när Tad sköt tre av deras kamrater. Det hände på en avlämningsplats ute på landsbyg­ den, omkring trettio kilometer norr om Memphis. Det fanns vissa misstankar, några av advokaterna pusslade ihop bitarna, men ingen ville egentligen gräva särskilt djupt. Det rörde sig om otäcka, våldsamma företrädare för ordningsmakten som satte upp sina egna regler. De som kände till det var bara glada över att kunna hjälpa till med mörkläggningen.” ”Och du kände till det?” ”Vi kan väl säga att jag anade det, men vi har inte tillräckligt med personal för att kunna undersöka något så här otroligt.

Jag har för mycket annat att ta hand om. Men Tad visste hela tiden att det rörde sig om ett bakhåll, och när han avskedade oss kom han med några ganska orimliga anklagelser. Jag tror att han var något på spåren. Men å andra sidan var den stackars grabben så psykiskt labil att det var svårt att ta honom på allvar.” ”Vad är oddsen för att det inte var självmord?”

Amos grymtade till och torkade av näsan med insidan av ärmen. ”Jag skulle, och jag är inte rik, sätta en rejäl slant på att Tad inte tog livet av sig. Om jag spekulerar skulle jag säga att 30