9789172057456

Foto: Eveline Johnsson

12

Gruppboendet Staren

13

Det är den andra november, tre dagar efter Lises flytt till gruppboendet Staren, och jag har gråten i halsen.

Jag ringer till Staren varje dag. Det verkar bra än så länge. Lise frågar efter mor och far och barndomshemmet, och en i personalen berättar att hon vill ringa till sin bror Torsten. Hon tror att det är han som har flyttat henne från gården och lurat henne.

Jag cyklar förbi utanför Staren i mörkret efter jobbet och kikar upp mot fönstret för att försöka få en skymt av Lise – det är inte meningen att jag ska hälsa på förrän det har gått en tid. Det är inskolning till institutionsboende såväl som till dagis. Vi ska lära oss att göra nya saker på egen hand för första gången, och jag håller mig på behörigt avstånd.

Så ser jag Lise vid matbordet. Hon ser bra ut i en av sina fräscha, vita skjortor och jeans, rak i ryggen och meddelsam. Hon gestikulerar med armarna och pratar med någon.

Jag tänker på hur jag en gång låg i buskarna utanför barnens skola och iakttog min lilla dotter som skulle lära sig att gå ensam från lekis till sin dagmamma.

Hon kom släntrande med sin väska och sjöng på en

14

sång för sig själv. Hon såg koncentrerad och målmedveten ut, hon var sex år och tyckte hon var stor. En annan gång stod jag gömd bakom en stor sten för att se när min son skulle gå ensam från skolan för att möta en kamrat.

Och nu står jag och tittar på min lilla mamma, som för en tid sedan ängsligt och vädjande såg på mig och sa: ”Ni kommer väl att vara snälla mot mig sen när jag inte längre kan ta hand om mig själv?”

En vecka senare hälsar jag på hos Lise för första gången. Jag är glad, strupgråten har släppt. Lise har däremot inte mått bra. Hon har varit orolig och hela tiden frågat om hemma. Hemma är barndomshemmet i Skåne. De sista dagarna har hon också frågat efter mig och huset – vårt stora hus där vi bott tillsammans sedan mina barn föddes för drygt tjugo år sedan. Nu är det dags att konfronteras med följderna av att jag flyttat henne hemifrån – efter en tids vila känner jag mig beredd att möta Lise igen.

Vi promenerar i nästan en och en halv timme. Vi går förbi skolan där vi barn gick tills det blev dags att

15

börja läroverket. Av en lustig slump har vår stora ek hamnat där, jätteträdet som vi tagit bort från gräsmattan framför huset för bara några månader sedan.

Nu ligger den stora stammen på skolgården och tjänar som klätterträd för de små barnen, något som gläder mig mycket.

Vi passerar backen där vår skolväg gick, och jag berättar för Lise att vi bodde en liten bit bort en gång i tiden. Vi går förbi det vackra gula stenhuset intill ån, där Lise bott som nygift med Olle, men varifrån de flyttat för att vi barn inte skulle leka alldeles intill vattnet. Lise minns ingenting.

Det blir mörkt. Vi fortsätter längs Köpmangatan, den gamla krokiga medeltida gatan där vänner till familjen bott och där vi varit på många roliga kalas.

Vi går över Rådhusbron. Det finns ett fotografi av mina föräldrar när de går här en sommardag, bärandes på blommor och påsar. Lise är gravid och bär samma kläder som på korten efter deras vigsel i Stadshuset.

Också jag har gått här med mannen i mitt liv, mina barns far, och jag föreställer mig att mina barn har gått här tillsammans med någon.

Vi går genom Smörparken, förbi platsen där Flick-

16

skolan en gång låg och där Olle arbetade fram till sin plötsliga död blott femtiotre år gammal. Den vita byggnaden är riven och ersatt av ett parkeringshus och ett fem våningar högt kontorshus. Jag pekar på det gamla läroverket där Lise fick sin första tjänst som skolkökslärarinna, och där jag nu arbetar.

Vi följer ån längs promenadstråket. Ljusen från Stadsparken och Kloster kyrka på andra stranden speglar sig i vattnet. Ett fotografi taget här visar den lilla familjen på cykel framför de två kyrktornen. Min syster sitter på styret hos pappa, och jag sitter i en liten barnstol på mammas cykel. Solen skiner, det är nog varmt och alla har sommarkläder på sig. Det är ett svartvitt fotografi av en liten familj i ett förevigat, och kanske också lyckligt ögonblick.

Vi fortsätter bort mot de sista broarna på vår promenad, de som går över ån vid Faktoriholmarna och gamla Bolinder Munktells industrier – de vackra, solida byggnaderna rymmer nu museer, hotell, kontor och mycket annat. Vi promenerar förbi det som en gång var BM, och där några av våra föräldrars bekanta arbetade på 1950- och 1960-talen, tanter och farbröder som jag minns från middagsbjudningar med glada

17

skratt – en tid som etsat sig fast i mitt minne, men som för Lise helt raderats ut.

Men hur skulle jag kunna glömma att denna späda människa vid min arm en gång i tiden varit vacker som en drottning? Mitt tioåriga jag överväldigades av hennes energi och utstrålning, hennes effektiva rörelser och eleganta steg. Hon studsade fram på viga fotsulor, och jag försökte gå som hon. Hon hade liksom skulpterade vrister och urstarka fötter som kunde bära upp de mest raffinerade högklackade skor. Nu snör vi in henne i bekväma och varma mockakängor.

Jag minns att hon var fin i sina svängande kjolar och kortärmade blusar. De framhävde hennes muskulösa upptagna armar som vi längtade till men som inte alltid hade tid. En lördagsförmiddag kunde hon rensa det runda matbordet under den stora lampan.

Tyg, mönster och en symaskin kom fram. Hon ropade att vi inte fick störa, och vi flickor höll oss undan.

Senare skulle vi få glass när föräldrarna gick bort på middag – Lise i den klänning hon just höll på att sy.

Jag minns att till och med Olle var imponerad av de kläder hon sydde – ofta av franska tyger direktimporterade från Paris.

18

Vi fortsätter genom Stadsparken, mitt emot den andra stranden där vi nu kan se Stadshotellet. Det har också spelat stor roll senare i livet för Lise, som ensamstående kvinna med en längtan efter kärlek och uppmärksamhet. Danskvällar med väninnor, krograggning, alkohol och uppvaktning – i glömskan försvinner också ångest och förtvivlan, frustration och avund. Sedan sjukdomen bröt ut finns det endast en vän kvar i Lises liv. Barbro. Hon hjälpte oss också att ta hand om Lise när vi flyttade delar av hennes hem till Staren, men så har de också känt varandra i flera decennier.

Vi går vidare. Lise pratar och frågar hela tiden. Jag svarar och blir trött, men Lise verkar inte trött överhuvudtaget och hon får inte ont någonstans. Hon verkar bara lycklig över att gå med mig, hålla mig under armen.

Vi kommer tillbaka lagom till middagen på Staren och jag åker hem.

När jag har varit hemma i två timmar ringer Lise med personalens hjälp och frågar uppbragt varför jag inte har gett mig till känna när jag hälsat på. Så fort

19

jag lämnat henne har hon glömt att jag har varit där.

Lises kontaktperson berättar att Lise har varit orolig, aggressiv, rent av våldsam tidvis, och att de måste ge henne något lugnande. Jag säger att snapsen lugnar – jag hade lämnat med en liten flaska Aalborgs Jubileumsakvavit – men får svaret att man på äldreboendet inte ger alkohol, även om den verkligen hjälper, utan Heminevrin som har ungefär samma effekt.

Trots sin sjukdom är Lise stark och envis, det har jag också sett här hemma, men på Staren blir hon ibland ohanterlig i sitt raseri. Och de måste ge henne mycket Heminevrin i sådana situationer. Hon har flera gånger sagt att hon tror sig bo där bortglömd av alla. Så fasansfullt för henne att brottas med sådana tankar, att tro sig vara övergiven, att inte kunna komma ut – det är klart att hon blir galen. Det är klart att hon måste få lugnande medicin så att personalen kan hantera henne och så att hon inte skrämmer de andra boende.

Vi hälsar på henne på hennes födelsedag. Hon fyller 84 år. Jag har gjort en stor tårta och Lise står mitt på golvet i famn hos en i personalen och ler stort när vi kommer in och sjunger. Vi dricker kaffe och äter tår-

20

ta i hennes rum. Det har blivit mycket fint, men jag ska ta med några fler tavlor och lampor. Vi har möblerat med den gamla fina byrån i centrum, den vi kallar mormors byrå och som min mormorsmor fick i konfirmationspresent 1865. Den är full med saker som Lise velat spara; en hel del broderat och hemvävt. Det är en ganska stor möbel med två tillhörande stolar – denna helhet har funnits där så länge jag kan minnas.

Uppe på byrån har i alla tider stått en liten pigtittare.

Jag har ställt en bukett blommor på byrån.

Lise frågar hela tiden om och varför hon sitter i fängelse. ”Blir jag fri nu? Varför får jag inte följa med dig hem? Kan jag gå hem till dig? Går ån här utanför?”

Hon minns flera namn i familjen idag, hon verkar följa med i tankarna, men trots det denna strida ström av frågor. Barbro och jag försöker svara på dem alla.

Hon har varit orolig och uppriven på dagarna och de ger henne ofta lugnande medicin. Hon kramar mig, jag kramar henne. ”Du saknar väl inte mig”, säger hon.

Hon skulle bara veta hur jag saknar. Jag blundar och ser hela vårt gemensamma liv. Hennes teverum där

21

vi druckit kaffe och sett på nyheterna och där jag utmattad slumrat in en stund. Hon har suttit klarvaken i sin vackra, lindblomsgröna fåtölj och ständigt frågat: ”Vad är det som händer? Jag förstår inte, kan du förklara?” Men vi trivdes tillsammans. Det fanns en gemenskap, rutinerna skapade en sorts magi och nu har den brutits. ”Ät din tårta nu”, säger jag, men hon kan inte koppla av utan fortsätter att fråga om detta fängelse. ”Varför är jag fånge här?”

Fånge, ja, är vi inte alla det? Fångar i minnet eller fångar i glömskan. ”Du är som i fängelse för att jag har sagt till personalen att de inte ska låta dig gå ut ensam. Men jag kommer hit och promenerar med dig en stund varje dag. Jag kommer igen redan imorgon.”

Medicinen må lugna, men den tar inte bort det minne som finns kvar eller känslorna. Lise kommer ihåg, hon saknar, längtar och undrar, det glimtar till av äkta minne bland bråten, och jag lider med henne.

Nästa dag är det milt och blåsigt. Vi går Ymergatan, Odengatan, Torfinngatan, Floragatan. Vi håller undan

22

Foto: Eveline Johnsson