9789171398727

I. Miro Miro hade en mobiltelefon och två vingar.

Hans vingar var av brun marmor, hans mobil av svart. I hans vänstra öra hängde ett silverörhänge, runt halsen en brokig slips. Ärmarna på hans grå skjorta var uppkavlade, benen på hans sammetsbyxor nypressade. Men ingen vind i världen kunde få dem att fladdra, för de var också av marmor. Så var Miro avbildad på gravstenen. Med vingarna ovan axlarna och mobilen i sin högra hand stod han där, och varken hetta eller kyla, varken sol eller regn kunde ändra något på honom. Inte ens människorna kunde det. Ty hans grav låg vid en av de mest prominenta alléerna på Wiens centralkyrkogård.

Han var omgiven av det bästa, mest aktningsvärda sällskap.

En donauschwabisk diktarinna vars stämma tystnat många år tidigare och nu bara flöt fram som en underjordisk flod låg bredvid honom. Några änkegrevinnor låg också intill Miro vilka nu äntligen kunnat befria sig från sitt änkestånd nere i jorden, liksom kungliga och kejserliga officerare från sina ordnar. För det låg också k.u.k.* officerare strödda kring Miro som stora granatsplitter. En k.u.k. artillerilöjtnant, som inte längre kunde höra några kanoner, en k.u.k. generalstabsläkare, som inte längre behövde bota hans dövhet. Ett k.u.k. verkligt geheime­råd. I verkligheten låg han där, och nu äntligen så geheim som han aldrig någonsin hade varit under sin livstid.

Till och med tekniske direktören vid Wiens Begravningsverk låg och vilade inte så långt från Miro, som ville han förvissa sig om att allt stod rätt till med Miros grav. Omgiven av konstnärer, officerare och höga ämbetsmän, vilka utgjorde en tyst * k.u.k. = kaiserlich und königlich (kejserlig och kunglig, ö.a.)

11

men likväl tillförlitlig återspegling av den österrikiska historien, vilade nu Miro i frid.

Han var inte österrikare. Inte heller hade han dött i vare sig det första eller andra världskriget, utan först helt nyligen, nämligen den 24/12 2000. Hur kunde han inta en så prominent plats? Vem var han?

Man visste inte så mycket om Miro under hans livstid. Bara att han var född i Jugoslavien. Man kände emellertid varken till hans födelseort eller hans föräldrar. ”Jag är född av en jungfru”, hävdade han gärna om sin härkomst men ännu hellre skällde han på dem som visade något intresse för saken, ty skälla det kunde han på alla språk längs Donau.

I verkligheten var det så att hans mor hade blivit gravid med honom i fängelset i Novisad vilket också verkade vara ett mirakel. Ty hon var bara omgiven av sten, järn och kvinnor. Ibland rörde också regnet vid henne, ibland vinden. I övrigt ingen såvitt man kunnat se. Det kunde alltså bara vara fråga om ett par av de högst uppsatta tjänstemännen. Men då hon själv inte var säker på vem av dem som gjort henne havande, bestämde hon sig för den Allrahögste. ”Vad skrattar ni åt! Det är Gud som befruktat mig, era horor!” sade hon till sina kåksystrar. Hon frigavs i förtid eftersom hennes mage blev allt rundare och större och hotade att spränga lagstiftningen. Ty inom henne dvaldes ett väsen som ännu ingen jordisk domstol hade dömt. Alltså var hon själv till hälften oskyldig. Man släppte ut henne i den fria världen. Oskyldig som hon var hade hon behövt en oskuldsfull plats för att börja om på nytt, men var hittar en kvinna med barn en sådan plats i den fria världen. Hur kunde hon börja om på nytt i en värld där allt hade börjat för länge sedan?

Tre år senare sattes hon på psykiatrisk anstalt eftersom hon 12

hade flätat en törnekrona åt sin son Miro och tryckt ner den på hans huvud. Där dog hon sedan i religiösa villfarelser. Hon hade skrivit rummets väggar fulla med sitt blod. Ett endaste ord hade hon skrivit, otaliga gånger, från golv till tak. Ordet ”Miro”.

Så växte Miro upp utan att veta om något hem. Hans släktingar var himlen, en övervuxen gårdsplan och barnhemmets rostiga stängsel. Hans syskon var snoriga föräldralösa barn, hans mamma nere i jorden, hans far staten. Det var vad han fick höra av lärarna. Miro kände honom inte, den här fadern, eftersom han var så ofattbart långt borta. I stället var lärarna nära. De drog honom i öronen och slet. På faderns uppdrag naturligtvis.

Främmande människor kunde när som helst ge sig på honom och det fanns ingenstans han kunde gömma sig. Alltså förstod Miro att han inte hade något hem. Ett liv som evig gäst var det han hade framför sig. ”Vi är alla blott gäster på denna jord”, tröstade eldaren Dragan. Miro var ofta hos honom i källaren, satt på hans nerlegade säng, åt av hans blodkorv, drog in lukten av stekt kvitten och såg honom dricka plommonbrännvin ur en outsinlig flaska. Han tyckte inte alls att det var plommonbrännvin Dragan drack utan diamanter som gått över i flytande form och som snabbt tog hans inre i besittning och glänste i hans ögon. En människa som ädelsten. Miros enda skatt. Gömd i barnhemmets källare. Miro hörde dånet från pannan och eldarens röst som också tycktes brinna i hans strupe, och han blev varmare och varmare. Det var bara hos Dragan han kände sig lugn. Och detta lugn smakade blodkorv, luktade stekt kvitten, var mjukt, var medgörligt som en nerlegad säng och brände och värmde som hans röst. ”Vi är alla blott gäster på denna jord”, sade Dragan återigen. ”Ja just det, gäster”, hade Miro bekräftat och rymde från barnhemmet redan samma natt. En påse med stekt kvitten på ryggen, ett femtonårigt hjärta i bröstet, en stilla visa på läp13

parna. ”Min mamma ligger i jorden, min pappa är staten. Det gör detsamma vart jag går, si där mitt hem. Det gör detsamma vart jag kommer, nog är jag blott en gäst”, så sjöng han eller gnolade. Ty världen skulle höra ifrån honom.

Ett antal år senare hade Miro kommit till Wien som gästarbetare, snabbt blivit ägare till flera värdshus och ofta varit hedersgäst på bröllop. Nu var han återigen en gäst, denna gång hos Gud. Men hur kunde det vara annorledes för Miro. Gäst hade han alltid varit.

Han hade lämnat allt och i gengäld fått två vingar. Endast mobilen ville han ha med sig. Den följde honom i graven. I en vecka ringde det nere i jorden, så efterfrågad var Miro, så många var det som behövde honom. Inte underligt, han hade hjälpt fler invandrare under sina sista två levnadsår än någon människorättsorganisation gjort på tio. Och han gjorde det än. ”Vad gör den här svartskallen på vår kyrkogård? Se vilken stor gravsten han har. Till och med en central plats har han.

Vilken fräckhet att ge en utlänning en sådan plats! Dö kan de få göra här, men sedan borde man skicka hem dem. Varifrån har han fått stålar till en sådan här grav?” undrade de infödda upprört och försökte läsa den kyrilliska skriften på gravstenen. ”Den där var alla gånger en maffioso”, blev svaret de själva gav sig medan de haltade vidare för att leta efter släktingarnas övervuxna gravar.

Miro stod där med sin mobil och sina två vingar, hörde lugnt på och teg. Han var inte arg på dem, för han hade verkligen varit en skojare. Men det var inte därför som hans gravsten var stor och av marmor och inte var det därför som det alltid låg så mycket färska blommor framför honom. Man kunde iaktta hur människor av olika nationaliteter gång på gång kom till hans grav, blev stående en stund framför honom och kastade sina osäkra skuggor på hans gravsten. Sedan svepte de bort dem igen 14

och lade i stället blommor på den och gick sin väg. Deras skuggor verkade ha blivit mycket fastare och tätare, deras ansikten mycket ljusare. De flesta hade inte känt honom, men de kände till Miro. De hade fått veta att han, trots att han var död, var den ende i detta land som hjälpte behövande invandrare. Man behövde bara komma med blommor och be om hjälp. Först hade de bara skrattat åt det och skämtat men så någon gång när det inte längre fanns något att skratta åt och hoppas på hade de köpt blommor eller helt enkelt plockat dem i någon av de otaliga parkerna och sökt upp hans gravsten. De letade och letade, med ängsliga blickar, vacklande steg och osäkra skuggor, tills de slutligen hittade den. Miro stod där framför dem med sin mobil och sina två vingar och väntade. Hans mobil hördes inte mera, men han bönhörde dem.

15

II. Svetljo Den 30/12 2001 var en klar och kylig dag. Wien hade äntligen åter en sol och en himmel ovanför sig. Solen gav ingen värme och himlen var blek, precis som om den isande vinden hade svept bort den vackra färgen. Vad den tänkte göra med det blåa stoftet avslöjade den inte. Kanske skulle den fördela det på hav, sjöar och floder, eller kanske bara ge det till Donau så att den åter blev blå där den flöt fram. De nedisade vattenpölarna på gatorna hade blivit ännu vitare. De liknade moln som fallit ner från himlen. Man kunde kliva på dem, halka och så komma till himlen. Men ingen människa ville anta det erbjudandet.

Inte för att det inte fanns några människor som ville dö.

Det brukade finnas många som mellan jul och nyår släpade med sig tanken på en förlösande död längs de festprydda gatorna i Wien. Tanken hade blivit en del av högtiden. Precis som alla presenter. Ett slags invärtes julgransprydnad. Rund som kulorna och brinnande som stearinljusen. Man tänkte på döden, men man ignorerade det generösa erbjudandet från de nedisade molnen och tänkte hellre på självmord. Man ville behålla kontrollen. Det var så man tänkte. Man hade ju också tills nyligen tänkt ha sitt liv i ett fast grepp. Alltså struntade man i molnen och tänkte sig att man skulle förgifta sig med gas eller sömnmedel, kasta sig ut från fönster eller klippor, hänga eller skjuta sig, eller helt enkelt kliva in full i bilen, trycka på gaspedalen och vid något tillfälle, precis som tidigare med livet, släppa taget om ratten.

Tyngd av liknade tankar drog också Svetljo fram på de kyliga gatorna hela förmiddagen. Han hade emellertid ingen bil han kunde sätta sig i och köra döden till mötes. Han hade inte någon pistol, inget sömnmedel och ingen gasspis därhemma. Visserli17

gen hade han ett rep men det var för lågt i taket i hans lägenhet.

Att hänga sig i någon annans våning eller i en park tyckte han var för teatraliskt och oansvarigt. Att kasta sig ut från fönstret var meningslöst. Hans lägenhet låg på bottenplanet. Det var bara att slänga bort självmordstankarna som en glansig förpackning och gå runt och bära på sin förtvivlan.

Klockan var 11 när han hamnade framför pariserhjulet på Pratern. Han hade gått utan mål och ändå hade hans steg lett honom till detta jättehjul. Det rörde sig långsamt. Då och då stannade det, så fortsatte det igen. Svetljo gick långsamt närmare, stannade upp, tänkte. Var det ödets hjul? Man kliver på, lyfter, kastar en blick över världen, och så går det genast neråt igen. För vuxna kostade det 80 schilling. Det kunde alltså inte vara fråga om ett ödets hjul. Det var fullt med japanska turister. Turister hade också vanligtvis ljusare öden. Jättehjulet var tänkt för turister. Inget ödets hjul alltså, utan ett hjul för ljusare öden. Svetljo var ingen turist. Att betala 80 schilling bara för att lära känna Wien från ovan var för honom, som kände det så väl underifrån, något löjeväckande. Det var alltså löjligt att likna en attraktion vid ödet. Löjliga tycktes honom också alla hans tankar. De rörde sig långsamt. Då och då stannade de upp. Sedan fortsatte de röra sig. Människor med ljusare öden kom och gick, men också bättre tider och platser. Om han bara kunde sluta tänka. Svetljo räknade pengarna igen. Det var 300 schilling. Det var inte bara summan som bekymrade honom utan den tid han skulle klara sig på de här pengarna. En dag vore inte något problem, inte heller en vecka, men Svetljo hade ett helt liv framför sig och han hade ingen aning om när han skulle få några pengar igen. Det var varken summan, den dagen eller veckan som var något problem, utan livet. Och ju längre han tänkte sig det här livet ju mera krympte hans 300 schilling.

Därför försökte hans tankar anpassa livets längd efter den här summan. Han hade ofta nog varit utan pengar. Han kände väl 18

till det här tillståndet, hade ofta funderat på det, skrattat, och aldrig hade han tänkt att han skulle få ett långt liv. Vad var det nu som blivit annorlunda? Egentligen ingenting förutom att han inte förmådde skratta åt det längre. Kanske var det därför han hamnat på Pratern. Han spanade efter något roligt. Platsen bredvid pariserhjulet var tom. Allt man såg var en man som satt och slumrade på en bänk. Han hade förmodligen druckit, därefter köpt sig en langos, satt sig ner där, tagit en tugga och somnat.

Langosen höll han fortfarande i handen. I sin gröna lodenrock såg han ut som en mossbelupen sten, där langosen sköt upp som en stor svamp. Svetljos blick finkammade platsen, smekte över den sovandes steirerhatt som över en kulle i fjärran, steg sedan upp i höjden och hängde kvar som i ett nät vid de lysande bokstäverna på en skylt. Casino Casablanca strålade det inför hans ögon. De ljusa bokstäverna träffade Svetljos själ som blixtarna träffar jorden om natten. Det måste vara ett tecken tänkte han. ”Jag har 300 schilling. Mer än 300 schilling betyder också mer liv. Om jag vinner, så är det bra. Om jag förlorar spelar ingen roll. För blir det inte idag så rinner de iväg i morgon. Så enkelt är det, mycket enkelt”, tänkte han. En stund senare stod han i spelhallen. Därinne var det natt. Det var bara spelautomaterna som lyste och visade vägen. Prydligt uppradade bredvid varandra, en rad fallna stjärnor. Nära och gripbara. Vid en del satt det folk. Ibland pratade de med dem, bad till dem, smekte och kysste dem. Ibland grälade de på dem, hotade, skakade och slog på dem. På samma sätt som man gör med de egna stjärnorna.

Tillverkarna på firman Novomatic visste hur otillfredsställd och motsägelsefull själen var och hur lättsinnigt och våldsamt människorna behandlar sina stjärnor. Alltså byggde de spelautomaterna robusta och tåliga. De uthärdade nästan allt som kunde alstras i ett människohjärta. De var ju inte heller ensamma. Hela tiden fanns kasinopersonalen i närheten. Män i svarta byxor, röd kavaj, vit skjorta med insomnade svarta flugor och vakna 19

ögon i olika färger. De tog hand om automaterna och spelarna.

Ilskan hos spelarna dämpade de med gratis vin och sprit, deras iver stärkte de med kaffe, te och juice. När en och annan ilska blev för mycket för den lilla hallen, så högg de tag i dess smittspridare med sina snabba händer och slängde ut dem på gatan där de fick göra upp med de riktiga stjärnorna.

Svetljo blickade in i den natt som kommit tidigare än normalt och han sökte sin lyckostjärna. Han stannade upp vid en av pokerautomaterna. ”Låt mig vinna”, sade han till den. Automaten teg, men tycktes införstådd. Ty så var den skapad. Svetljo satte sig, stack in 100 schilling, spelade, förlorade, suckade, fortsatte ändå att spela och hoppades, tills han hade förlorat allt. Först då lade han av och var förtvivlad igen. Ty så var han skapad.

Han stirrade på automaten och teg. ”En kaffe åt min herre?” hörde han en röst säga och med den följde en röd kavaj, en svart fluga och en ljus mustasch. Två blåa ögon utan ögonfransar såg uppmuntrande på honom. Två små scener som sedan länge inte tycktes behöva några ridåer eftersom de aldrig blev tomma. ”Jag har förlorat”, sade Svetljo tyst. ”Jag märkte det.” ”300 schilling har jag förlorat.” ”Om ni hade haft mera, så hade ni förlorat dem också.” ”Kan man aldrig vinna något här då?”, undrade Svetljo och tittade upp på scenerna igen. ”Nej, aldrig. Man kan bara förlora.” ”Varför kommer folk hit då?” ”Eftersom de är förlorade.” ”Är det många?” ”Väldigt många.” ”Varför är det så många människor som är förlorade?” ”För att de är förtvivlade.” ”Och de vet att de inte har något att vinna här?”

20

”Ja, det vet de.” ”Varför går de då inte någon annanstans?” undrade Svetljo efter en stund. ”De går någon annanstans också, men deras förtvivlan finns kvar … Jag kommer med en kaffe, det kommer att göra er gott”, sade mannen, och hans ord luktade svagt av rom, tobak och fisk, precis som hos sjömän som gungat sig genom havet under en längre tid. Svetljo såg en mörkröd rygg och en ljus nacke dra bort, och efter ett tag, som om seglet skiftats, ett vitt bröst, en ljus mustasch, blå ögon och en kopp kaffe komma tillbaka.

Svetljo tackade, tog en slurk, suckade. ”Det var mina sista pengar.” ”Det var det jag trodde”, sade mannen, havet och fisken i en och samma gestalt. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till.” ”Jag kanske kan hjälpa er.” ”Bara ett mirakel kan hjälpa mig. Men det känns bra att få prata med er. Vad heter ni?” ”Lukas. Jag är polack. Polacker tycker om att prata. Allrahelst om mirakel. Har ni hört talas om Miro?” ”Nej.” ”Han kommer att hjälpa er”, sade Lukas med huvudet böjt över Svetljo. Hav och fisk sade inget.

Svetljo kände bara lukten av dem. ”Och varför skulle han det?” ”Ni är utlänning. Ni är utan pengar. Ni har inget arbete och ni är förtvivlad. Säkert befinner ni er också illegalt här. Då är det bara Miro som kan vara till hjälp”, sade Lukas stilla, precis som om det kom från fiskens buk. ”Vem är Miro?” ”En ängel. Han har hjälpt många.” ”Säg med en gång var jag kan hitta honom”, sade Svetljo och hoppade upp.

21