Page 1


Staffan Ulfstrand

Darwins idé den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag

symposion


Ulfstrand, Staffan Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag © Östlings Bokförlag Symposion AB 2008 © Staffan Ulfstrand 2008 Alla rättigheter förbehållna. Kopiering, spridning på internet eller mångfaldigande på annat sätt utan förlagets medgivande är förbjudet. Gäller även kopiering för undervisningsbruk. Formgivning: Jens Andersson, www.bokochform.se Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2008 isbn: 978-91-7139-820-8


Innehåll 1. Inledning — 7 2. Det förlorade paradiset — 13 3. Mitt liv enligt mig själv — 21 4. En ny världsbild — 31 5. Genetik + ekologi = den moderna syntesen — 57 6. Darwin på Galápagos — 65 7. Cichliders mångfald — 79 8. ”Nästan som en val” — 91 9. Jungfru blå — 109 10. Blommor och bin, eller det är tillsammans vi kan — 121 11. Tupp tupp men bara en höna — 135 12. Vem ska trösta knyttet? — 151 13. Fiskliv och flexsex — 167 14. Familjekomplikationer — 175 15. Personligheter — 189


16. Genens långa arm: fortplantning genom ombud — 201 17. Människan I: tvåfotingen — 217 18. Människan II: primaten med jättehjärnan — 233 19. Människan III: sapiens-specialiteter — 249 20. Slutet på historien. Början på framtiden? — 267 Tacksägelsedags — 269 Källor — 272 Nyckelbegrepp, nyckelarter och nyckelpersoner — 282


”… the single best idea anyone has ever had …” (Daniel C. Dennett, Darwin’s Dangerous Idea, s. 21; Allen Lane, Penguin Press, 1995).

1. Inledning år 1809, för 200 år sedan, föddes Charles Robert Darwin. År 1859, för 150 år sedan, publicerade han boken Arternas uppkomst, som skulle inleda en ny epok i det mänskliga tänkandets historia. Den innehöll en utförlig argumentation för tesen att arter är föränderliga, härstammar från andra arter och kan ge upphov till nya arter. Från en enkel begynnelse, hävdade Darwin, har den biologiska mångfald gradvis uppkommit som vi ser omkring oss i nutid. Slumpen alstrar genetisk variation mellan individerna i varje bestånd av levande varelser. Varje individ kommer till världen med en unik uppsättning arvsanlag. Men sedan är det omgivningen och rakt inte slumpen som avgör vilka individer som har större eller mindre framgång i överförandet av sina arvsanlag till nästa generation. Olika arvsanlag orsakar individuella skillnader i fortplantningsframgång, och denna ojämlikhet är det som förklarar uppkomsten av alla de fantastiska anpassningar i byggnad och beteende vi ser hos varenda levande varelse och de gradvisa evolutionära förändringar i populationerna som under vissa betingelser leder till uppkomsten av nya arter. Darwin kallade denna process naturligt urval – ”natural selection”. Enighet råder idag om att naturligt urval är den i särklass viktigaste motorn i livets och livsformernas historiska och pågående förändringar. Vad Darwin åstadkommit var ingenting mindre än en naturlig skapelseberättelse, byggd på tillgängliga fakta och – framför allt – formulerad på ett sådant sätt att dess påståenden går att kritiskt pröva med vetenskaplig metodik. Inget behov fanns längre för antagandet att livet och dess många manifestationer på Jorden skulle ha kommit till genom ett eller flera övernaturliga ingripanden. I Arternas uppkomst antydde Darwin att hans teori var tillämplig även på människan, som således inte intar någon särställning i ett evolutionshistoriskt perspektiv. Fullt ut skulle han utveckla detta tema i en senare bok, Människans härkomst, som kom ut 1871, tolv år efter Arternas uppkomst. inledning — 7


Försättsbladen till Darwins två viktigaste böcker, Arternas uppkomst (1859) och Människans härkomst (1871). De idéer Darwin presenterade i dessa verk är brinnande aktuella även i dagens biologiska forskning.

För den som före år 1859 hade sökt en förklaring till livets uppkomst och mångfald och kanske i synnerhet till människans specifika egenskaper hade det inte funnits något annat att tillgå än mytologiska berättelser. Efter år 1859 gällde inte detta längre. Den som efter Darwin föredrar att tro på övernaturliga krafter som orsak till livets tillblivelse på Jorden och de levande varelsernas mångfald och funktionalitet gör detta efter att ha träffat ett val. Det finns de som menar att Darwins viktigaste insats var att erbjuda ett alternativ till religiös kreationism. ”Att England ärade Darwin genom att bereda honom ett sista vilorum i Westminster Abbey var därför att han befriat oss människor från vår högfärdiga inställning att ha tilldelats en hedersplats i skapelsen”, skriver Kevin Padian, biologiprofessor vid University of California och dessutom ordförande för National Center for Science Education, den största organisation i USA som värnar den naturvetenskapliga undervisningens frihet mot religiöst intrång och inflytande. Naturligtvis finns det många vetenskapliga jättar vid sidan av Darwin. Bland biologerna skulle Francis Crick (1916–2004) och James Watson kunna framhållas. Genom sin upptäckt att ärftlighetens materiella un8 — darwins idé


derlag är den dubbla nukleinsyraspiralen, DNA, definierade de kemiskt livets recept och gjorde arvsmassan hos de levande varelserna åtkomlig för modern experimentell forskning. Därigenom kom 1953 att liksom 1859 bli ett år då kunskapen om livet tog ett avgörande steg framåt och en ny epok inleddes. Likväl menar många att Darwin har en unik position, eftersom hans teorier så påtagligt berör vad som ofta kallas de yttersta frågorna – varifrån vi kommer, om det finns ett liv efter döden, om vi genom olika handlingar i vår livstid kan påverka hur detta kommer att te sig och om människolivet har en gudomlig mening. Som svar på dessa frågor godtar de flesta människor hänvisningar till övernaturliga makter och krafter, heliga skrifter och uttalanden av individer med särskilda gåvor, medan de avvisar de argument och förklaringar som erbjuds av den materialistiska biologi som Darwin lade grunden till. Även i länder där tanken är tämligen fri och den evolutionsbiologiska forskningen blomstrar, avvisar en stor del av allmänheten synsättet att människolivet bäst förstås i materialistiska termer och inte i begrepp som ”ande”, ”själ”, ”evigt liv” och ”gudomlig mening”. Det tycks förekomma en vida spridd aversion mot det faktum att människan är en art bland alla andra i Systema Naturae och har kommit till genom naturligt urval, precis som alla övriga arter på vår planet. Många vägrar att acceptera de bevis som existerar för att vi härstammar från förfäder och förmödrar som varken till det yttre eller till det inre var som vi utan tillhörde en annan art. Medan naturvetenskapliga framsteg vanligtvis tilldrar sig måttligt intresse i medierna, gäller detta inte rapporter som är eller kan tolkas som darwinkritiska. Minsta invändning eller justering tas emot med ohämmad entusiasm och slås upp med stora rubriker. Det är intressant att fundera på varför det förhåller sig på detta sätt. Inte sällan hävdas från utomvetenskapligt håll att den darwinska evolutionsbiologin blivit ett slags ”religion” eller ”ideologi”. Ingenting kan vara mer felaktigt. Darwins texter är inte heliga och höjda över kritik, och de ger inga föreskrifter eller råd i moraliska frågor. Skulle nya vetenskapliga landvinningar visa att teorin om naturligt urval som drivkraften i den evolutionära processen vore mogen för avpollettering – så må det ske. Vilken forskare skulle inte vilja bli den som krossade den darwinska evolutionsteorin? Förutom den känsla av tillfredsställelse som varje forskare känner efter att ha gjort ett viktigt framsteg skulle den bedriften ge henne eller honom omedelbar världsberömmelse, för att inte tala om de priser och forskningsanslag som skulle strömma in. Som en återkommande påminnelse om att darwinsk biologi inte är en religion eller ideologi är orden ”darwinism” och ”darwinistisk” portinledning — 9


förbjudna i denna bok. Ändelsen ”-ism” betecknar vanligtvis en religion eller ideologi, och det är exakt vad darwinsk evolutionsbiologi inte är. Hittills har det inte blivit aktuellt (i seriösa sammanhang) att förkunna den darwinska biologins nedgång och fall. Tvärtom har den stått emot otaliga vetenskapliga undersökningar som syftat till att bevisa dess otillräcklighet och ersätta den med något annat. Som Richard Dawkins, samtidens främsta språkrör för den darwinska evolutionsbiologin, framhållit, beror storheten i Darwins teori om naturligt urval som den ojämförligt viktigaste drivkraften i livets förändringar på att den med anlitande av utomordentligt få premisser erbjuder en förklaring på en utomordentligt stor mängd observationer. Det är verkligen förvånansvärt att senare tiders oerhörda framsteg inom den biologiska forskningen på det hela taget bekräftat och inte vederlagt Darwins grundläggande teori om det naturliga urvalets avgörande betydelse i den evolutionära förändringsprocessen. Sansade bedömare menar att teorin om evolutionär förändring genom naturligt urval saknar alternativ och att om avancerat liv skulle upptäckas på någon annan himlakropp än på Jorden skulle det med största sannolikhet ha fått sin utformning genom samma mekanism. Det vore ett test värt att få uppleva! Överallt där biologisk forskning fritt bedrivs kommer 200-årsjubileet av Darwins födelse och 150-årsjubileet av Arternas uppkomst att firas på otaliga sätt. Universitet och akademier kommer att ordna symposier i hans namn, det kommer att skrivas böcker, ordnas utställningar och göras TV-program, hans bostad utanför London kommer att utnämnas till världsarv och en exakt kopia av den farkost på vilken han gjorde sin världsomsegling är under byggande. För min egen del aktiverade det förestående dubbeljubileet en sedan flera år närd tanke att det kunde vara dags för en bok på svenska med fokus på modern evolutionsbiologi i Darwins efterföljd. Evolutionsbiologi är en blomstrande vetenskap som ger oss nya kunskaper och insikter i fundamentala frågor och vars resultat dessutom ofta är till den största praktiska nytta. Darwinska teorier och tänkesätt ligger på ett eller annat sätt bakom en stor del av den biologiska forskning som för närvarande bedrivs världen runt i laboratorier och i fält. När unga forskare idag citerar Darwin i sin doktorsavhandling, är det inte för att göra en artig bugning mot en historisk gestalt utan därför att det är ett naturligt sätt att infoga de egna vetenskapliga resultaten i deras större sammanhang. Att arbeta i Darwins efterföljd är självklart inom stora delar av biologin – vilket är fantastiskt med tanke på att det är 150 år sedan han redovisade sina tankar och idéer i Arternas uppkomst. Finns det inom naturvetenskapen någon annan forskare vars tänkande efter så lång tid är ens tillnärmelsevis lika aktuellt som Darwins? 10 — darwins idé


Man kan för övrigt konstatera att den darwinska modellen med slumpvis uppkommen variation följd av antislumpvis sållning bland varianterna befunnits fruktbärande inom åtskilliga andra vetenskaper än biologi. Medicinare, sociologer, psykologer, ekonomer, teknologer, etnologer och många fler känner igen sina problemställningar i darwinska mönster och mekanismer och drar nytta av hans stora teori i sin egen forskning. Självfallet har Darwin ägnats massor med uppmärksamhet av vetenskapshistorikerna, inte minst på senare tid. Hans liv har skärskådats ur alla tänkbara synvinklar, liksom den viktorianska miljö som han växte upp i och som gav honom så förträffliga betingelser för ett liv av fullständig fokusering på forskning. Hans talrika och utförliga anteckningsböcker och väldiga korrespondens har sammanställts och gjorts tillgängliga på Internet, så att vem som helst nästan dag för dag kan följa hans tankar och känslor. Det två grundligaste Darwin-biografierna omfattar inte mindre än 808 respektive 1 196 sidor. Vad som inte står om hans liv på dessa sammanlagt två tusen sidor är nog knappast värt att veta. I min bok vill jag ge några glimtar från pågående evolutionsbiologisk forskning och belysa hur den genomsyras av tänkesätt och idéer som går tillbaka på Darwins insikter. Som exempel har jag valt ett antal forskningsfält eller problemområden som representerar olika typer av aktuell evolutionsbiologisk forskning. Det har varit utomordentligt svårt att välja bland överflödet av nya spännande resultat, insikter och diskussioner. I de biologiska eller allmänt naturvetenskapliga facktidskrifter som jag regelbundet kollar hittar jag ett överflöd av artiklar som det vore ett stort nöje att presentera för envar med intresse för livet på Jorden. Oundvikligen kom till slut mitt val av ämnen att påverkas av mina egna erfarenheter, vilket har medfört att djur blivit starkt överrepresenterade jämfört med andra lika intressanta organismer; om dessa senare bör jag läsa och inte skriva böcker. Jag medger utan omsvep att jag ofta fastnat för svenska eller nordiska forskares och forskargruppers resultat, och det skäms jag inte för. Den evolutionsbiologiska forskningen i de nordiska länderna hävdar sig utmärkt i internationella sammanhang, något som framgår av innehållet i vilken tidskrift eller lärobok som helst. Dessutom uppfattar jag det som särskilt roligt och tryggt att skriva om forskning jag haft viss personlig kontakt med. Ytterligare en medveten skevhet i min framställning är att vår egen art tilldelats oproportionerligt stort utrymme. Det motiverar jag med att många människor enligt min erfarenhet är klart mer intresserade av sin egen än av andra arter, och skam den som tänker illa därom, för vi är ju faktiskt rätt intressanta… Men eftersom jag tror att ett slags scenografi behövs, inleder jag min bok med information om den ”predarwinska” synen på livet (kapitel 2), inledning — 11


om Darwins liv (kapitel 3), om grunddragen i hans teori och om Alfred Russel Wallace, mannen som på egen hand fick samma strålande idé som Darwin (kapitel 4), samt om hur den darwinska evolutionsbiologin mot mitten av 1900-talet moderniserades genom en fruktbar syntes av nya genetiska och ekologiska insikter (kapitel 5). I och med kapitel 6 börjar dramatiken med finkar, stubbar, valar, människor, steklar, råttor och andra sällsamma aktörer i rampljuset. I kulisserna skymtar den vitskäggige dramaturgen som iakttar aktörerna med kritisk blick och noterar vad som kan behöva justeras… Verkligheten är både underbarare och underligare än dikten – och mycket, mycket viktigare. I skrivande stund ägnar sig tiotusentals forskare världen runt åt att modernisera och utvidga huset som Darwin byggde. Tacka för att de är hängivna: deras studium gäller ju ingenting mindre än livet på Jorden. Kan någonting vara mer fascinerande? Och vad skulle kunna vara viktigare? I denna bok kallas Darwins två viktigaste böcker Arternas uppkomst och Människans härkomst. Fullständiga referenser till dem och deras svenska översättningar inleder referenslistan (s. 282). Citat ur Darwins texter och ur andra skrifter på engelska är mina egna översättningar, som jag för tydlighetens skull ibland gjort ganska fria.

12 — darwins idé


2. Det förlorade paradiset så långt tillbaka i tiden som det finns skriftliga belägg och antagligen ännu mycket längre har vi människor undrat över vårt ursprung och vår framtid. Varifrån kommer vi, och vad väntar oss efter döden? Etnograferna lär inte ha funnit en enda folkgrupp där ingen ställer dessa frågor och ingen ger dem något svar. Människor verkar ha en stark benägenhet att föreställa sig att mystiska väsen, andar eller gudar styr deras liv och kan påverkas genom offer, böner eller riter. Det finns en livaktig biologisk forskningsinriktning, neuroteologin, som försöker begripa varför människors hjärnor fungerar på detta sätt. I samma föreställningsvärld ingår ofta att någon form av ”högsta väsen” vid en viss tidpunkt och i ett enda tillbrott skapade och formgav livet på Jorden, inklusive människan. Vad skapats har består för evigt; denna kreationistiska övertygelse uttryckte Carl von Linné (1707–1778) med orden att det idag finns exakt så många arter som Gud en gång skapade på en vecka. Inga tecken tyder på att någon annan art än människan intresserar sig för förfluten tid eller hoppas på ett paradis och fruktar ett helvete som alternativa destinationer efter livets slut. Inte ens våra ytterst nära släktingar inom däggdjursordningen Primates – schimpans, bonobo, gorilla, orangutang – torde fundera över hur livet på Jorden eller deras personliga liv uppkommit och kommer att sluta. Tvärsäkerhet är dock inte på sin plats. Forskning pågår, och det har hänt otaliga gånger att den funnit belägg för att saker och ting ligger till på helt andra sätt än vi ens kunnat drömma om. På 1500- och 1600-talen började ett antal människor i Europa med gott om tid för eftertanke att fråga sig om Jorden verkligen är himlavalvets centralpunkt, om den alltid sett exakt likadan ut som den gör idag och om den är bara några tusen år gammal, såsom vissa skriftlärda teologer räknat ut med hjälp av släkttavlor i Gamla Testamentet. Man började det förlorade paradiset — 13


försiktigt smaka på tanken att det kanske går att svara på sådana frågor utan att hänvisa till övernaturliga väsen och mirakulösa händelser. På skilda håll i Europa föddes en ny inställning som inom ett par århundraden grundligt skulle förändra människors liv och tänkande. Heliga texter togs inte längre för bokstavligen sanna och höjda över all diskussion, utan i stället gällde det att med sinnenas och olika instruments hjälp undersöka hur saker och ting faktiskt hänger ihop. Även om det till en början knappast rörde sig om annat än spekulationer, är det vetenskapliga tänkandets pionjärer värda en oerhörd respekt, inte minst med tanke på att de växte upp iförda en religiös tvångströja som satte bestämda gränser för deras intellektuella svängrum. Att tänka rätt måste på den tiden ha varit väldigt mycket lättare och ofarligare än att tänka fritt. Inte minst var det den geologiska vetenskapens framsteg som väckte de första tankarna på möjligheten av en föränderlig värld. Man insåg att många bergarter är sedimentära, det vill säga har byggts upp under vatten genom långvarig pålagring av nytt material, till exempel sand, som så småningom ”förstenats”. Sedimentära bergarter som är tusentals meter tjocka – inte kan väl de ha uppkommit på så kort tid som några tusen år? En av 1700-talets vetenskapliga giganter, fransmannen Georges Louis Leclerc de Buffon (1707–1788), dristade sig att sätta på pränt den kätterska åsikten att Jorden kanske var så mycket som 168 000 år gammal. (I en privat anteckningsbok skrev han att den kanske var en halv miljon år gammal, men det vågade han aldrig publicera.) Buffon hade djärva idéer även i andra frågor än den som rörde Jordens ålder. I själva verket snuddade han vid tanken att nutida växt- och djurarter kan tänkas härstamma från tidigare arter och i vissa fall ha gemensamma stamformer. Livet – ett stamträd? Liksom geologin gjorde biologin snabba och stora framsteg under 1700-talet. Redan tidigare hade nya kontinenter upptäckts, men nu sköt det långväga upptäcktsresandet fart på allvar. Inte minst var det ett antal av Linnés lärjungar som bidrog till den begynnande inventeringen av Jordens biologiska mångfald. Till expeditionernas viktigaste uppgifter hörde att hemföra pressade växter och konserverade djur. Färderna gick till alla världsdelar och inbragte ett oerhört rikt material som hamnade i olika europeiska museer. Men inte bara den enorma artmångfald som upptäcktes var man än letade utan även de likheter man observerade mellan olika kontinenters växt- och djurvärldar gjorde att en gudomlig skapelseakt började framstå som en alltmer osannolik förklaring till livets mångfald. I Uppsala satt Linné och namngav de nya växt- och djurarterna enligt sitt egenhändigt uppfunna och synnerligen praktiska system som snart skulle komma att accepteras av all världens biologer. Utseendemässiga likheter 14 — darwins idé


var den princip han följde när han arrangerade världens växt- och djurarter. Arter som liknar varandra bör ha skapats ungefär samtidigt och bör därför placeras i samma släkte, medan arter med större skillnader hänförs till olika släkten – och så vidare i ett hierarkiskt system vars översta nivå är Rikena Växter respektive Djur. ”Gud skapade, Linnaeus ordnade” – inga problem att bedriva vetenskap med bibehållen gudstro. Men inte bara de levande utan också de döda trädde fram och vittnade om att tiden var mogen för nya synsätt. På många olika platser grävde och hackade man fram ”försteningar” som uppenbarligen utgjorde kvarlevor och spår efter sedan omätliga tidrymder döda djur. För mången from naturalist tog det emot att tänka sig att en allgod och allsmäktig gudom verkligen först skulle ha skapat alla dessa livsformer och därefter dömt dem till döden. Dessutom noterade klarsynta forskare att ju djupare lager ett visst fossil kom från, desto mer annorlunda var det jämfört med nu levande organismer, som det dock påminde om. Visst tyder det på att arter uppstår ur andra arter? Så gick tankarna hos allt fler. Paleontologin – läran om de utdöda organismerna – fick kring sekelskiftet 1800 ett kraftigt uppsving, framför allt genom fransmannen Georges Cuvier (1769–1832). Han hörde till de första som noterade sambandet mellan fossilens ålder och deras grad av likhet med moderna organismer. Som jämförande anatom var Cuvier banbrytande och kartlade med enastående skicklighet de likheter och skillnader som fanns mellan olika djurgrupper, såväl bland ryggradsdjuren (vertebraterna) som bland de ryggradslösa (evertebraterna). Man skulle kunna tro att hans oerhört breda och djupa insikter i både moderna och fossila organismers formrikedom skulle ha fört honom in på tankar om en föränderlighet över tid och om möjligheten av att nulevande arter kunde härstamma från de livsformer som anträffades som fossil. Men icke: Cuvier behöll i hela sitt liv den antika uppfattningen att varje art har sin ”essens” som är gudomligt fastlagd, alltså oföränderlig och karakteristisk för artens alla individer. Visserligen observerade Cuvier, som hanterade mer zoologiskt material än de allra flesta både före och efter hans tid, att olika individer av samma art såg lite olika ut. Men denna variation viftade han bort som ytlig och betydelselös. Hans kreationistiska övertygelse var lika bergfast som Linnés. Liksom så gott som alla andra dåtida forskare höll Cuvier också strikt på den bibliska doktrinen att människan principiellt och kategoriskt skiljer sig från alla andra arter som existerat eller existerar på denna planet. De tidiga tvivlarna på arternas oföränderlighet hade olika uppfattningar i många frågor, men alla delade en och samma svaghet: de hade inget förslag att komma med beträffande vilka faktorer som kunde orsaka och styra de förändringar de anade i det fossila materialet. det förlorade paradiset — 15


Först ut med ett sådant förslag var fransmannen Jean Baptiste Pierre Antoine de Monet, Chevalier de Lamarck (1744–1829). Han grundlade redan i unga år sitt renommé genom att sammanställa en flora över Frankrikes växtvärld som blev den första där Linnés namngivningsprincip genomgående användes, vilket innebär att varje art får ett släktnamn och ett artnamn, exempelvis Picea abies (gran). Så småningom fick Lamarck en intendenttjänst vid den kungliga botaniska trädgården och sedan en professur i botanik vid naturhistoriska museet, bådadera i Paris. Vid 50 års ålder blev han professor i evertebratzoologi (läran om de ryggradslösa djuren) vid samma institution och tog med oerhörd energi itu med sina nya arbetsuppgifter. År 1809 kom hans mest berömda verk ut, Philosophie zoologique, vari han hävdar att djurarter är stadda i långsam förändring och stiger från en mer primitiv till en mer avancerad nivå, varvid ”avancerad” betyder ”mer komplex”. Lamarck tänkte sig att djurarterna förändras på olika sätt så att miljöns alla resurser blir fullt utnyttjade. Han accepterade inte språngvisa förändringar, utan ansåg att allt sker gradvis och vägrade medge att det skulle finnas arter – gudomligt skapade som de dock var – som verkligen dött ut. I stället ansåg han att fossilen är kvarlevor efter arter som i själva verket har nutida ättlingar men att dessa ser så annorlunda ut att det är omöjligt att inse den faktiskt existerande släktskapen. En grundläggande tanke hos Lamarck var att alla levande varelser har en inneboende benägenhet att stiga från ”lägre” till ”högre” nivåer. Denna förändring sker i två steg. För det första kommer kroppsorgan som används mycket att bli större och starkare, medan de som inte utnyttjas krymper och försvagas. Träning ger muskler. Det är bara att hålla med. Å andra sidan lär inte ögats synskärpa öka genom flitigt tittande. Regeln är således allt annat än allmängiltig. För det andra överförs dessa genom levnadssättet framkallade förändringar i kroppens byggnad från föräldrar till avkomlingar. Människor som till följd av sitt yrke fått maffiga muskler får muskulösa barn. Men på den här punkten hade Lamarck gruvligt fel. Förvärvade egenskaper är inte ärftliga. Vad vi ärver av våra föräldrar är våra arvsanlag (gener). De sätter ramar för våra kroppsliga och mentala egenskaper – för vår fenotyp. Hur vi till slut ser ut och fungerar beror på en växelverkan mellan våra arvsanlag (vår genotyp) och vår omvärld. Om smedens barn blir mer muskulösa än byråkratens, beror det på att de lockas eller tvingas till mer kroppsarbete. Smedbarnen ärver således inte sin fars svällande muskler. De kan mycket väl bli spensligare än byråkratens barn, som däremot kan bli formidabla atleter, allt beroende på under vilka betingelser de växer upp. ”Mjuk” ärftlighet, varmed menas att omvärlden styr arvs16 — darwins idé


Georges Cuvier är förgrundsfigur inom den jämförande anatomin och paleontologin och intresserade sig för både de ryggradslösa djuren och ryggradsdjuren. Hans illustrationer, som exempelvis denna av en brunbjörn (Ursus arctos) är lika noggranna som tilltalande för ögat. Sin kreationistiska övertygelse övergav han aldrig.

anlagens förändringar, är en förkastad hypotes. All ärftlighet är ”hård”, vilket betyder att det är arvsanlagen som påverkar kroppens utformning, inte tvärtom. Det är för sin felaktiga teori om förvärvade egenskapers ärftlighet som Lamarck nuförtiden är mest känd. Men han förtjänar ett bättre betyg än han brukar få. Han var ju faktiskt den förste som kunde och vågade lägga fram ett preciserat förslag på en mekanism som skulle kunna driva och styra förändringar i djurarternas kroppsbyggnad och beteende och därigenom öppna nya levnadsmöjligheter för dem, och hans hypotes var vetenskaplig i bemärkelsen möjlig att pröva genom ny forskning. Därigenom kvalificerar han sig för titeln som den förste ”evolutionisten”. Att den mekanism han föreslog var felaktig ska inte beröva honom den äran. Det är ju på detta sätt som all naturvetenskaplig forskning går framåt. Nådet förlorade paradiset — 17


gon formulerar en hypotes, någon annan testar den, och befinns den då hållbar och trovärdig, får den en nådatid. Men om den visar sig vara felaktig, kasseras den, åtminstone efter det att flera olika forskare kommit till samma slutsats. Vetenskapens historia är en lång serie korrigerade misstag. Okorrigerade misstag måste vi däremot tills vidare leva med. Inte bara naturforskare och naturvetenskapligt intresserade filosofer utan också teologer engageLamarck – den franske biolog som blev den rade sig i den livliga diskussion om förste ”evolutionisten” men som kom med arternas föränderlighet, Jordens ålett förslag till mekanism bakom arternas der och andra problem som pågick förändringar som visade sig vara ett misstag. under 1700- och början av 1800talet. Inte minst gällde diskussionen i vilken grad – om alls – de nya idéerna var förenliga med bibliska doktriner. En av de mest inflytelserika av de teologer som deltog i debatten var William Paley (1743–1805), som tre år före sin död gav ut en skrift med korttiteln Natural Theology (liksom de flesta andra böcker från den tiden har den dessutom en lång och krånglig underrubrik). Som så kallad naturteolog drev han tesen att allt det fantastiska och komplicerade som existerar i naturen utgör ett ovedersägligt bevis för att livsformerna uppkommit i en gudomlig skapelseakt och mot att de skulle ha tillkommit eller förändrats genom omvärldens inverkan eller någon annan materialistisk faktor. Tänk dig, skriver Paley, att du kommer vandrande på en hed och med foten stöter mot en liten sten. Frågar din följeslagare dig då hur det kommer sig att det ligger en sten på stigen, svarar du förmodligen att den väl alltid har legat där – och vad är det för konstigt med det? Men om du i stället skulle ha hittat en klocka där ute på heden, då skulle du utan tvivel ha dragit slutsatsen att en människa passerat platsen och tappat den, eftersom en klocka genom sin intrikata konstruktion tydligt visar att den uppfunnits och byggts av en intelligent varelse, det vill säga en människa. På samma sätt är, hävdade Paley, växternas och djurens och hela naturens utsökta funktionalitet och enorma mångformighet ett ovedersägligt bevis för existensen av en allsmäktig och intelligent ”designer” – ett synsätt som ju lever och frodas även i dag. Under förra hälften av 1800-talet började emellertid fler och fler forskare med skilda specialiteter att finna det svårt att förena de nya veten18 — darwins idé


Jättehjortens (Megaloceros giganteus) horn är ett exempel på en struktur med funktion som både vapen och ornament. Det gav sin ägare överlägsen stridsförmåga och attraktivitet.

skapliga rönen med föreställningen att Jorden och de levande varelserna är gudomliga skapelser och därför oföränderliga. Medan de å ena sidan kände allt större skepsis till innehållet i Paleys Natural Theology, levde de å andra sidan i en värld där bibliska utsagor utgjorde det enda kriteriet på sant och osant. Sitt dilemma försökte de lösa till exempel genom att anta att fossilen skulle kunna vara rester av organismer som strukit med i någon av en rad av syndafloder och att Skaparen tillverkat nya och mer avancerade varelser efter varje katastrof som ersättning för dem som gått under. På så sätt ville man dels bereda plats för fossilen i skapelseberättelsen, dels förklara varför yngre fossil (och i ännu högre grad nulevande varelser) i allmänhet tycktes vara ”högre stående” än äldre. Vår egen arts härstamning kom inte upp i dessa diskussioner av det enkla skälet att inga fossil hade påträffats som alls påminde om människan; det första, den så kallade neandertalaren, skulle påträffas år 1856, men det tog tid innan detta fynd blev allmänt känt. Dessutom misstolkades det till en början fullständigt och togs för kvarlevorna efter en av sjukdom vanställd modern människa. Ett arbete som Lamarcks Philosophie zoologique gjorde det emellertid allt svårare att bortse från möjligheten att de levande varelsernas egenskadet förlorade paradiset — 19


per och utseende var dynamiska, det vill säga föränderliga över tid. Fakta som var svåra att förena med en strikt tolkning av den bibliska skapelseberättelsen strömmade in från många olika naturvetenskaper och från alla hörn i världen. Allt fler började misstänka att en evolutionär process hade pågått och kanske pågick, låt vara att ordet ”evolution” ännu inte kommit i bruk. Det skulle inte ske förrän år 1826, då en viss professor Robert Jameson vid universitetet i Edinburgh lovprisade Lamarck och skrev att denne anvisat en förklaring till hur ”högre djur evolverat ur de enklaste maskar”. Motståndet mot nymodigheter är ofta hårt såväl inom vetenskapen som inom samhället i övrigt, och i det fall vi nu diskuterar betydde nymodigheten inte bara att en vetenskaplig lärobyggnad skulle ersättas av en annan, utan att en religiös världsåskådning, som härskat enväldigt under inemot två årtusenden, hotades av en materialistisk. På spel stod inget mindre än Bibelns trovärdighet. Många fruktade dessutom att den avkristning, som de såg som en oundviklig följd av ett accepterande av materialistiska förklaringar till livets mångfald inklusive människan och hennes ”själ”, skulle leda till moraliskt förfall och – än värre – till den rådande samhällsordningens kollaps. Om vindarna var av måttlig styrka och växlande riktning under förra hälften av 1800-talet, var detta i så fall ett lugn före den kraftigaste vetenskapliga storm som någonsin dragit fram i vår värld och som skulle få genomgripande konsekvenser långt utanför de naturvetenskapliga forskningsinstitutionerna.

20 — darwins idé


3. Mitt liv enligt mig själv som tidigare bekänts, utgör denna bok inte en vetenskapshistorisk framställning av Charles Darwins liv och leverne. Det finns redan en lång rad biografier som ypperligt fyller det behovet; hänvisningar till en del av dem finns på sidan 272. Men några glimtar från hans liv och värld måste dock ges som bakgrund till hans vetenskapliga livsverk. Charles Darwin föddes med utomordentliga förutsättningar för en forskargärning. Hur man än vrider och vänder på det undflyende och mångfacetterade begreppet ”intelligens” blir det svårt att utesluta honom från toppskiktet. Men all begåvning i världen hade knappast hjälpt om han inte fötts in i en social situation, där hans medfödda talanger verkligen kunde komma till sin fulla rätt. Vem kan känna Charles Darwin bättre än Charles Darwin? Ingen, naturligtvis, och därför beslöt jag mig för att låta honom själv ta över tangentbordet och ge oss en kort sammanfattning av de viktigaste händelserna i sitt liv. Under ett par månader år 1876 ägnade han någon timme varje eftermiddag åt att skriva sin självbiografi, uttryckligen avsedd endast för barn och barnbarn. Mödorna ledde till ett manuskript på 121 sidor. Under de följande åren tillfogade han då och då nya minnesbilder, så att den slutliga versionen kom att omfatta 188 sidor. Emellertid uppstod en del familjediskussioner när man efter hans död ville publicera manuskriptet, eftersom det ansågs innehålla en del vändningar som kunde verka stötande för dem av hans anhöriga som till skillnad från honom själv hyste en djup religiös övertygelse. Till slut blev det Darwins sondotter, Nora Barlow (1885–1989), som åtog sig uppgiften att redigera och ge ut sin farfars självbiografi. Vad som följer är hämtat ur denna utgåva. Jag har i bästa välmening förkortat texten som jag givit en ganska fri översättning och kompletterat med vissa faktauppgifter, som födelse- och dödsår för de personer som omnämns i texten. Måtte trots min klåfingrighet något finnas kvar av originalets ljuva viktorianska doft. mitt liv enligt mig själv — 21

9789171398208  

Staffan Ulfstrand den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag symposion

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you