9789171265838

PEDER FREDRICSON

T E X T: P E D E R F R E D R I C SON med Lisen Lindahl BOKFÖRLAGET MAX STRÖM

”Det är den 28 februari 2015. H&M All In ska gå sin första Grand Prix på Scandinavium i Göteborg. På de fullsatta läktarna applåderar tolvtusen människor. Jag kan känna All Ins energi genom sadeln och hur hans hjärta slår genom mina stövlar. Jag vet att det är nu det gäller. På banan finns det inga utrymmen för misstag, varken från All Ins sida eller min.

Så fort startsignalen går blir publiken knäpptyst. All In är nu helt fokuserad på hindren. Jag vet att jag sitter på en superstjärna, men kan vi få till en tillräckligt snabb och felfri runda? Får vi det så vinner vi, det vet alla här inne.

Vi rider mot första hindret. All In hoppar och seglar vidare mot nästa. Plötsligt känner jag hur han lägger in en helt ny, högre växel.

Han hoppar med en kraft jag aldrig känt tidigare. Han är snabb, försiktig och har full kontroll på benen. När jag vänder upp snävt mot näst sista hindret hör jag hur det går ett sus genom publiken.

Ett hinder kvar.

Full fart framåt och när vi hoppar sista hindret och bommen ligger kvar ställer sig publiken upp och vrålar av glädje. Taket nästan lyfter. Vi har vunnit! Och All In har fått en drömstart på sin karriär.

Han har just bevisat för alla vilken makalös liten häst han är.”

7

24

inte är galen. Hästarna och gårdens andra djur ingick i mitt äventyr där inget verkade farligt eller kändes påtvingat.

Jag var inte speciellt sugen på att börja tävla, men det var Jens. Så han tjatade på pappa om det. Pappa var mindre entusiastisk men gav med sig: ”Bara ni sköter allt själva med anmälan och packning av era grejer och ponnyernas utrustning så kan jag köra er.” Jens och jag ryktade våra hästar, packade alla våra saker kvällen före tävling och la in dem i bilen.

Mamma gjorde i ordning matsäck och pappa frågade om vi fått med oss allt. Och så åkte vi, men vi glömde alltid något och kom därför nästan alltid för sent.

Jens och jag fick hoppa ur bilen när vi kom fram och gå banan själva medan pappa parkerade. För Jens var det okej, men jag var bara sex år och hade svårt att koncentrera mig när vi gick banan. Dessutom glömde jag den varannan gång när jag skulle hoppa. Jag red vanligtvis väldigt fort. Det hände att jag halvvägs genom banan inte visste vart jag skulle.

Då red jag fram till pappa på läktaren för att fråga var nästa hinder var.

Jag blev utesluten. Ingen blev arg på mig men det satte sina spår och jag gillade inte tävlingar. Bara jag kände lukten av sågspån i ett ridhus mådde jag dåligt. Så jag slutade tävla.

Jag är faktiskt glad att jag inte kom igång på allvar med tävlandet för tidigt. För jag tror att när man kommer på att man ska tävla, då vill man snart börja vinna också, och då blir det ju plötsligt en helt annan inriktning på det hela. Jag kände aldrig tvång, bara frihet, och det gav mig möjlighet att testa gränserna på hästryggen. Att rida upp och ner för backar, hoppa över diken barbacka och simma i Mälaren hade jag kanske inte gjort på samma sätt om jag blivit tävlings­ryttare för tidigt. Då hade jag förmodligen lagt all min energi på att försöka vinna.

Efter Jocke fick jag en stor B-ponny av min gudfar Erik Andersson som bodde på Lina gård utanför Södertälje. Lord var en kolsvart welsh-arabkorsning och het som tusan. Han stack med mig ett par gånger och jag tyckte det var lite obehagligt att inte ha någon kontroll, men så lärde pappa mig ett knep. Lord stack nämligen alltid från samma plats, ett öppet fält, och skenade alltid tillbaka samma väg mot stallet. Han sa: ”När du närmar dig stallplan nästa gång ska du dra i högertygeln. Då kommer ni upp i den branta skidbacken istället för till stallet, och när du känner att han börjar bli trött och vill stanna så fortsätter du att driva på honom.

Efter det tycker han nog inte att det är så kul att springa iväg med dig.”

Det fungerade. Lord skenade bara en gång till efter det.

Jag är nio år och rider Lord, min andra ponny, hos Karin i Boden. Ridningen har kommit en bit och jag har börjat hoppa.

Det är kul att se hur ridsättet eller ”stilen” följer en genom livet, precis som sättet man går och rör sig.

< Här rider jag som fyraåring shettisen Jocke, som jag fick ta över efter min bror Jens. Jens hade själv ”ridit in honom” och eftersom Jocke var hans första häst var Jocke inte särskilt väl­ utbildad. Det var inte alltid lätt att få honom dit man ville. Han kastade av oss varje dag. Det var han som gav mig mitt första brutna nyckelben.

25

88

2003 –2004

MOT OS I ATEN MED H&M MAGIC BENGTSSON Jag kände när jag hoppade honom att det fanns något speciellt. Jag kunde hoppa hur högt som helst med honom utan att det kändes svårt, samtidigt kändes han lite som tuggummi.

H& M ville nog att det skulle bli precis som det blev – att de skulle få hjälpa en ung ryttare till framgång. Och de måste ha sett att jag hade viss talang, kanske mer än vad jag själv trodde. Annars hade de nog inte vågat satsa som de gjorde. Och sponsorkontraktet skulle bli en rejäl vändpunkt för mig. Man kan fråga sig varför jag inte satsat ordentligt tidigare, men jag tror man behöver en anledning och lite press, inifrån eller utifrån för att hitta energi att göra de förändringar som krävs för utveckling.

Att sätta upp mål och göra en plan för hur man ska ta sig dit. Det handlar inte alltid om hur hårt du jobbar utan om att göra rätt prioriteringar – planera sin tid och styra upp sin vardag. Alla små beslut man tar varje dag måste ta en åt rätt håll.

Med Grevlundagården under uppbyggnad hade det ännu inte varit möjligt, det hade funnits väldigt lite tid för att sätta sig ner och tänka på hur jag kunde förbättra min egen satsning och det fanns så mycket andra kul saker som behövde göras. Sponsorkontraktet med H&M ändrade på det. Jag blev motiverad och fick en anledning att satsa på mig själv, jag ville att H&M skulle vara nöjd med sitt val av ryttare.

Mycket föll på plats samtidigt år 2003. Magic Bengtsson kom till mitt stall av en slump och strax efter skrev jag ett sponsor­kontrakt med kläd­ företaget H&M, motivationen var på topp, Jag började arbeta med Johan Fyrberg kring mitt management, Henk Nooren var landslagstränare och Sylve Söderstrand förbundskapten, sammantaget gjorde allt detta att jag fick en rivstart på min hoppkarriär.

När du är under press, se det som någonting positivt. Som ett bränsle du behöver för att orka lyfta dig till nästa nivå.

89

126

127

Det långsiktiga målet är OS i Rio de Janeiro – All In är ex­ tremt försiktig och jag har där­ för tränat upp honom mycket långsamt. Som nioåring får han starta i sin första ­internationella Grand Prix ­under Gothenburg Horse Show.

128

Lisen väntade vårt tredje barn och den 14 augusti föddes vår tredje son. När han var två veckor gammal fick han följa med Lisen och mig till VM i Normandie. Det var underbart att bli pappa igen. Jag tyckte att han skulle heta Fritiof Fredricson efter Fritiof Nilsson Piraten i Kivik, men Lisen tyckte om namnet Bill så han fick namnet Bill Ingvar Fredricson.

Sibon inledde VM fantastiskt, efter första dagens tidshoppning låg vi på tionde plats. Dagen efter i första laghoppningen var banan stor. Vi kom in fel på en linje och Sibon fick ett grovt nedslag. På en liten försiktig häst som Sibon är ett sådant nedslag det sista man vill ha. Efter det spände han sig och tappade hoppningen och vi rev ytterligare två bommar. Tolv fel totalt, det kändes inte bra.

Jag var lite orolig för hur han hade tagit den dåliga rundan eftersom vi hade en ny lika stor bana att hoppa dagen efter, men som den kämpe han är gick han in och hoppade andra rundan felfritt på hinder med bara ett tidsfel.

Just då var han min enda Grand Prix-häst och även om Sibon gjorde två av tre rundor bra på VM önskar jag så här i efterhand att jag hade haft fler bra hästar i stallet vid den tidpunkten. Då hade jag kunnat ta en häst med större kapacitet till VM och låtit Sibon tävla i klasser som var mer bekväma för honom. På så sätt hade han nog fått en längre karriär och vunnit betydligt fler klasser.

För att kunna ge varje häst så bra matchning som möjligt och samtidigt, som ryttare, hålla sig kontinuerligt på toppnivå, måste man ha ett stall med flera bra hästar samtidigt.

All In utbildades långsiktigt och jag fortsatte arbetet med att bygga upp hans kropp och förtroendet mellan oss. Han följde med på tävlingarna som tredje häst och gick mestadels de lägre klasserna. På tävlingsbanan är All In alltid extremt ambitiös, han har så klart för sig vad han ska göra. Han har en supertalang för hoppning och ett register i sin kropp som gör att han verkligen kan hoppa. Han är försiktig och vill alltid gå felfritt. Det är som om han har små kameror i hovarna, han vet exakt var bommarna ligger. Och så vet han om när han gör någonting bra och det är kanske hans bästa egenskap som tävlingshäst för då vill han göra det igen och igen.

2015 debuterade All In i en Grand Prix i Borås och vi vann. Nu var han nio år och Scandinavium Grand Prix närmade sig. Det var dags att låta honom möta publiken och tevekamerorna i den internationella femstjärniga Grand Prix-klassen.

129

Att få Jerringpriset var fantas­ tiskt och en av de belöningar man varken kan förvänta sig eller göra något åt – det är andra som gör jobbet åt en.

Väldigt kul och hedrande att få ta emot ett pris som folket har röstat fram. Det blev debatt efteråt, men det får man ta.

170

I stallet stod en ny spännande förmåga som just kommit till Grevlunda.

Det var H&M Christian K, som Charlotte Söderström ville satsa på. Han hade tidigare ridits av Daniel Svensson och jag hade sett honom på några nationella tävlingar och gillat honom. Han såg rätt stark ut, verkade försiktig och hade ett bra hopp. På hög nivå behöver en ryttare flera riktigt bra hästar och jag hade en känsla av att Christian K kunde vara en sådan.

På Idrottsgalan i januari 2017 hade jag röstats fram som vinnare av ­Jerringpriset. Jag blev otroligt hedrad och glad över ett så ärofyllt pris.

Inte bara för egen del utan för hela teamet på Grevlunda. Vi var många som var delaktiga i min framgång. Sedan gick priset också till ridsporten, som jag ser det. När Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset några år före mig blev det stort rabalder och så blev det även den här gången: ”Ridning är ingen sport”, ”Hästfolket går samman i en kupp”, ”golfaren Henrik Stenson var den värdige vinnaren”, ”Hästen borde ha fått priset” och så vidare. Det är nog tur att jag som person inte bryr mig så mycket om vad andra tycker, annars hade det nog varit jobbigt, men jag var mest glad över att så många engagerat sig och ringt och röstat – flera gånger dessutom.

Det blev dags att fira igen vilket innebar mycket ståhej och lite sömn.

Det gällde ju att passa på, man får kanske bara Jerringpriset en gång i karriären, tänkte jag.

Det var någon som frågade mig hur jag kunde påverka hur folk ser på hästar eller hur jag kunde få andra mer intresserade av sporten. ”Det är väl genom att synas”, svarade jag.

Idag har jag ingen önskan alls att vara känd, men jag har delat min syn på hästar och sporten i flera dokumentärer, bland annat i SVT :s ”Ryttar­ eliten” och ”All In, den bevingade hästen”. Jag har tyckt att det är ett bra sätt att få fler intresserade av ridsporten och kanske påverka i en mer positiv riktning. Debatten kring att jag fick Jerringpriset har medfört att fler faktiskt börjar inse att ridsporten är stor. Jag hoppas det i alla fall och så hoppas jag att jag kanske lämnar något efter mig när min karriär är över. Att jag inte bara gjort min grej med en medalj hängande på väggen.

Förhoppningsvis har jag också lyckats inspirera någon annan ung ryttare eller fått fler att intressera sig för samspelet med hästen. Det finns väldigt mycket glädje i den här sporten: gemenskap med andra och ett fasciner­ ande djup i att du utövar en sport ihop med en annan levande varelse – hästen. Dessutom är det här en sport där män och kvinnor tävlar på lika nivå, vilket också är spännande och unikt.

171