Tankar vid vatten
Redan som barn tjusas vi av vatten. Är det ett arv från människoartens barndom? Så enkel är vår lek; när vattnet stannar upp gräver vi och hackar för att låta det komma i rörelse och så snart det rinner försöker vi med alla medel dämma dess väg. Om och om igen, som om kraften vi tyglar stärker vår egen. Stenar kan flyttas och kottar segla som farkoster på vår ”flod”, sällan större än traktens bäck eller ån mellan åkrarna. Med pinnar och bara händer undersöker vi vattnets gömslen, letar efter djur som kan fascinera eller skrämma. Små dammar får hysa varel serna vi fångat in och i akvariet där hemma utvecklas grodyngel från geléklumparna med ägg som vi burit hem. Mygglarver blir mat till akvariefiskar från fjärran tropiska hav. I vattnets mysterier skapas ett intresse som vi bär med oss genom åren – ett intresse för vatten som medium och för dess biologiska mångfald. Barnets oskyldiga lek vid vatten har blivit biologers passion och yrke.
Barnens enkla motiv blir snart samhällets. Dammarna blir större, flodfårorna rakare och dikena djupare. Det som börjar som en lek, handlar till slut om makt: makt över vattnet och makt över människorna vid vattnet. Kan man äga vattnet? Det är ju aldrig samma nu som då. Det är alltid flyktigt, alltid i rörelse.
Vi har istiden att tacka för våra vattendrag och de landskap som hyser dem. Inte för det vatten som rinner i vattendragen, det är av betydligt yngre datum än det vatten som ursprungligen smälte från den borttynande inlandsisen. Men istiden och dess glaciärer har format ett landskap med naturliga hinder, precis som barnet i
31
bäcken bygger dammar, flyttar stenar och gräver gropar. Ju yngre vårt landskap är och ju längre norrut vi kommer i Sverige, desto fler sjöar och vattendrag. Hälften av de svenska sjöarna ligger i de tre nordligaste länen. Sjöarna är bara tillfälliga rastplatser för ett vatten som flödar genom våra landskap och ekosystem. Vattnet stannar sällan mer än några dagar, veckor eller månader i avrinningsområdets hägn.
Sverige – ett vattenrikt land
Med nästan 100 000 sjöar i Sverige är det lätt att tro att vi vet det mesta om vattnet i vårt land. Det finns ju överallt. Faktum är att allt vatten i Sverige samlas i bara 118 avrinningsområden, som vart och ett har ett enda utlopp i havet. Det kunde man konstatera redan 1908 när den nyinrättade myndigheten Hydrografiska Byrån ställde samman uppgifterna. Byrån blev sedermera Statens
En sjö är bara en tillfällig uppehållsplats för vattnet på dess väg mot havet, en liten del av ett mycket större avvattningsområde.
Meteorologiska och Hydrologiska Institut, SMHI, där man har fortsatt arbetet med att kartlägga sjöar och vattendrag. Bilden av de 118 avrinningsområdena ser fortfarande ut ungefär som för 100 år sedan, men forskare på SMHI och svenska universitet vet betyd ligt mer om vattnets vägar i Sverige idag. Och de vet med säkerhet att vi inte vet allt eller ens tillräckligt!
De flesta av oss tänker sällan på hur stora avrinningsområdena är. Att vandra vid Stockholms ström, där Norrström forsar förbi maktens centra vid Rosenbad och Gamla riksdagshuset, är både inspirerande och spännande. Att detta vatten en gång i tiden föll någonstans över Kilsbergen i Närke, kanske i Värmland eller i Tivedens trollskogar i Västergötland, är svårt att greppa. Att fis karna i Abbortjärn i Dalarna eller i skaraborgarnas Bottnalösen simmar i samma vatten som sedan laxarna kämpar mot i ström men i Stockholm, är nog också svårt att förstå. Men så är det. Göte borgarna dricker dagligen ett vatten som en gång föll i Norge längs fjällkedjans sydligare avrinningsområden. På ena sidan om vatten delaren flödar vatten mot norska kuster i väster, på andra sidan tar sig en del söderut via Klarälven och Vänern till Göta älv och Göte borgs vattenintag. Kvaliteten på det vatten vi använder till allt från att släcka törsten till att driva industriproduktion, beror alltså på vad som hänt med vattnet under de hundratals kilometer som det kommit i kontakt med marker av olika slag. På varje sträcka läm nas kemiska signaturer – en del naturliga från mark och jord, andra skadliga på grund av mänskliga aktiviteter. Det är skillnad för de som bor uppströms och de som bor nedströms. ”Nedströmsfolket” kan med all rätt ställa ”uppströmsfolket” till svars för både till gången på vatten och dess kvalitet.
Rinnande vatten utgör bara en miljondel av allt vatten på jor den. Nyligen har svenska forskare dessutom konstaterat att det vatten som rinner i våra svenska vattendrag – rännilen, bäcken, ån och älven – bara utgör en mycket liten del av det rinnande vattnet. Genom att konstruera en modell har de kunnat titta mer i detalj på det vatten som finns i ett avrinningsområde, såväl det synliga som det osynliga som finns under våra fötter. Forskarna kom fram till
33
att vi i Sverige har 530 000 kilometer vattendrag, vilket är dubbelt så mycket som man tidigare trott. På varje kvadratkilometer lan dyta finns en kilometer vattendrag. Siffran motsvarar mer än tio gånger jordens omkrets vid ekvatorn. Det är vatten som slingrar sig genom skogar och jordbruksmarker, rinner genom våra sam hällen och passerar våra sjöar.
Det stod också klart att vi vet otroligt lite om allt detta vatten. Vi saknar kunskap om allt från biologiska värden till vattenkemi och vattenkvalitet, trots att detta vittförgrenade system av ”vattenartä rer” står för så stora ekosystemtjänster till gagn för våra liv.
Thales sökte alltings urstoff
Det finns de som menar att vi borde kalla de små vattendragen för Aqua Incognita. Det är en anspelning på Terra Incognita, ”okänt land”, vilket var en term som användes på gamla kartor för att mar kera att man trodde att det nog fanns land där, även om ingen varit där för att fastslå faktum. Det var det okända. Ofta lade man också till att det var ”drakarnas land” för att indikera hur farligt det okända var. Kanske är det så även med våra vattenområden, att de är mestadels okända till sin natur, med biologiska skatter och kan ske en och annan skrämmande överraskning?
Forskarna på Sveriges Lantbruksuniversitet som lanserar Aqua Incognita sammanfattar: Det okända har alltid lockat upptäckare. Andra kan argumentera för resor till Pluto och ännu längre ut i rymden. Vi tycker det är hög tid att forskningen av avrinningsområden skapar en ny era av efterforskningar av det okända som ligger i avrinningsområ dets ytterkanter vars landskap vi känner så väl i övrigt. Studier av Aqua Incognita kommer att avslöja interaktionen mellan liv och landskap i älvsystemens födelseområden. Att förstå dessa sam spel kommer att öka samhällets möjligheter att vårda och sköta vattenresurserna och den biologiska mångfalden – till gagn för alla som är så beroende av en vattenresurs vi vet så lite om.
34
Allt är vatten, lär den grekiske naturfilosofen Thales ha konstate rat. Kanske inte så underligt att hans revolutionerande funderingar gick i sådana tankebanor, där han för drygt 2 500 år sedan kunde titta ut över Egeiska havet i väster. Han, som så många andra människor i kulturer världen över, funderade på alltings början och livets ändlighet. I naturens öppna bok hittade han det han sökte, alltings urstoff: ”vatten är det från vilket allt kommer, och allt vänder tillbaka till”, konstaterade han
I den uppenbarelsebok Thales öppnade i naturen skapade vatt net allt liv och all substans. Han såg hur vattnet kunde övergå från en form till en annan, hur vattnet förångades men lika enkelt kunde återta sin vätskeform. Vattnet fanns i allt levande som ska pades och försvann i en annan form när kroppar och ting förinta des. Vattnet skapade rörelse. Thales var så övertygad om att vattnet var alltings urämne, att han drog slutsatsen att även hela jorden var skapad av vatten och att land flöt omkring på dess yta.
Thales menade att man inte behöver hemfalla åt gudomliga för klaringar av det till synes oförklarliga. Ändå fanns det nog också hos honom funderingar om hur gudarna hade ett finger med i spelet, med tanke på den mytologiska värld som omgav honom där gudarna Oceanus och Tethys skapat det stora vatten som marken kunde flyta på. Deras avkommor blir tre tusen flodgudar och havets nymfer, varav en är gudinnan Styx som är underjordens flod och våtmark dit de döda och fördömda skickades. Vid blotta åsynen av, eller tanken på, Styx skulle gudarna darra av rädsla för döden.
Kanske har myten om Styx trots allt en naturlig förebild i den grekiska geografin. Det finns de som menar att det är floden Mav ronéri i dagens Grekland som givit Styx dessa dödande karaktärer. Vattnet störtar ner i landets näst högsta vattenfall från bergskedjan Aroánia Órii grekiska Arkadien och rinner fram nära staden Sólos. Flodens namn betyder ”den svarta floden” på grekiska och det his toriska ryktet säger att vattnet var så förgiftat att det frätte sönder kärl av olika material: kristall, keramik och brons. Den grekiske geografen Pausanias skrev att ”… endast hovar av åsna eller häst kunde motstå frätandet”.
35
Dessutom ska Styx vatten ha dödat Alexander den store, som dog paralyserad, oförmögen att tala och i svår smärta. Sjukdoms bilden stämmer med de symptom som poeten Hesoid berättar om för mer än 2500 år sedan: den som ljuger och bryter sin ed, tvingas dricka av Styx vatten och förlorar omedelbart förmågan att röra sig, andas och tala. Forskare som tittat närmare på myten och studerat vattendraget där det rinner fram över kalkhaltigt berg, uteslu ter inte att det är bakterien Micromonospora echinospora som kan producera giftet calicheamicin som ligger bakom myten om flodens giftiga vatten. Att man på Alexander den stores tid skulle haft kun skap om det giftet och haft förmåga att isolera det för att ge till någon, tar man däremot för otroligt.
Myrmark i Abisko nationalpark.
Det moderna spikraka diket i jordbrukslandskapet dränerar effektivt, men har inte många likheter med ett levande vattendrag som gynnar biologisk mångfald.
Naturvatten och kulturvatten
Urvatten låter som ett ord som Thales kunde ha formulerat i sin tes om att allt är vatten. Men så är det inte. Urvatten är ett relativt nytt begrepp som kommit till för att beskriva våra vatten och de proces ser som påverkar dem.
För många är urskogen det som skapar den djupaste upplevelsen av skog. Urskogen är en skog som ”alltid funnits”, inte påverkats av människan utan utvecklats ur områdets naturliga förutsättningar. Därför borde vi också lära oss att uppskatta urvattnet, det vatten som fritt och opåverkat fått rinna genom landskapet. Såväl urvatt net som urskogen rymmer en stor biologisk mångfald, men de är båda få till antalet. Bara fem procent av alla vattendrag i Sverige idag kan kallas urvatten. Precis som urskogen är jungfrulig, orörd och värd att bevaras, är urvattnet något vi aldrig kan skapa, och där för måste vi se till att skydda de rester som fortfarande finns kvar.
Att vi allt oftare talar om vattenlandskap är även det en åter spegling av Thales teori att också den mark vi beträder är vatten. I vattenlandskapet rör sig vattnet i en mosaik av sjöar, åar, bäckar, kärr, mossar och andra uppehållsplatser. Motsatsen till urvattnen är alla vattendrag som människan på olika sätt påverkat direkt eller
37
Det var inte så att den ena grävmetoden snabbt ersatte den andra. De fanns under en tid parallellt och många gånger fick eko nomin avgöra vilken av dem man skulle använda. I en av Svenska skogsvårdsföreningens tidskrifter 1956 berättas att dynamitmeto den kostade 1,70 kronor per meter dike, medan maskingrävningen kostade 1,50 per meter. Plogning var billigast, det kostade en krona per dikesmeter. Vad handgrävningen kostade redovisas inte.
Per Eliasson konstaterar att: ”… förändringarna i skogsdik ningens omfattning har också varit i högsta grad beroende av de ekonomiska och teknologiska förändringarna. Så länge som skogs dikning sågs som ett skogligt utfyllnadsarbete kunde det inlemmas i den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen. Det är därför som 1930-talets skogsdikningar inte i första hand är beroende av skogs brukets egna behov utan av samhällets arbetslöshetsstatistik.”
Många dikningar har blivit dyra läxor. Inte bara de som genom fördes under första halvan av 1900-talet, utan också de storskaliga dikningar som pågick fram till 1990. Från 1950 till 1990 nydikades årligen 10000–20 000 hektar skogsmark, vilket har tillfört Sverige
Den tidiga skogsdikningen var ett tungt arbete som nästan uteslutande utfördes manuellt. Mellan åren 1907 och 1924 utfördes dikning på enskild mark med skogsvårdsstyrelsens medverkan på 36 534 kilometer.
drygt 61000 mil skogsdiken. Detta är dubbelt så mycket diken som det finns naturliga skogsvattendrag. Kanske kan vi förledas att tro att arealen dikad skogsmark med torvjordar är störst i Norrland. Så är inte fallet. Arealerna dikad torvmark är större i södra och syd västra Sverige. I Götaland är mellan fem och tjugo procent av skogsmarken dikad, där den största andelen är den som avvattnar det småländska höglandet ut längs västkusten.
Skogsmark motsvarande två miljoner fotbollsplaner har dikats ut, kanske till ingen eller ringa nytta. Av all utdikad skogsmark har man misslyckats på så mycket som 300 000 hektar. Där fick man ingen ökad skogsproduktion alls och marken räknas idag som impediment, det vill säga helt obrukbar för skogsbruk. I många av de skogar som dikats har dikena växt igen. Ibland kan man se en till synes naturlig skogsbäck, som egentligen är ett gam malt dike. Vegetationen längs kanterna har gjort det forna diket smalare och mer naturligt till utseendet. Det är en igenväxning som i regel sker under 15–30 år.
Till en början grävdes diken för att avvattna skogsmarken. När kalhyggesbruket blev mer vanligt uppstod ett annat behov av drä nering. Så länge skogen står där som ett ”paraply” kommer inte all nederbörd att nå marken, utan fångas i trädkronorna där vattnet senare avdunstar. Dessutom förbrukar träden en del av det vatten som når markytan och rotzonen, och en växtlig skog kan själv drä nera marken. När kalhygget breder ut sig stiger grundvattenytan och marken blir blötare. Plantering och återväxt hotas. För att råda bot på det började man skyddsdika, en åtgärd som det krävs till stånd för. Ingreppet får inte åstadkomma permanent avvattning av skogen utan bara leda bort det tillfälliga vattenöverskottet. Lyckligtvis har kunskapen om biologisk mångfald och hydrolo giska samband i skogsmarkerna vunnit gehör under senare år. Vatt net i skogen har på så sätt blivit synligt igen. Skogen är inte längre bara en produktionsplats för timmer och massaved; den har långt viktigare funktioner för hela ekosystemet och därmed för samhället. Därför har den storskaliga dikningen av skogsmark förbjudits i södra och mellersta Sverige och förekommer endast sparsamt i norr.
83
som kallas humus. Vattnet löser ut mikroskopiska humuspartiklar och humussyror som färgar vattnet brunt. Mest humusämnen finns i vatten från myrmarker. Där kan vattnet ha samma färg som kaffe. Vattnets kemiska sammansättning, dess smak och egenskaper, för ändras alltså när vattnet rör sig i marken. En bidragande orsak till brunifieringen är det senaste århundra dets fokusering på barrskog inom skogsbruket. Gran planteras vid sjöar och längs vattendrag och följden har blivit att mer organiskt material, som barr och kvistar, skapar större lager av humus i jorden – långt mer än då samma mark var bevuxen med lövskog eller användes som jordbruksmark.
Klimatförändringar påverkar
Det är dock många faktorer som samverkar och som gör att vatt nen blir allt brunare. Forskarna Emma Kritzberg och Lars-An ders Hansson på Lunds universitet och Hjalmar Laudon på SLU har tittat närmare på brunifieringens orsaker. De tror att de främsta orsakerna till vattnets ändrade färg är förändrad mark användning och på klimatförändringar. Man ser också en kopp ling till försurningen som drabbade svenska skogar och vatten drag under flera decennier i slutet av 1900-talet och som fortsätter än idag i mindre skala. Så länge det extremt sura reg net föll och markerna försurades hölls markens kol kvar i mar kens olika skikt. Vattnet i bäckarna klarnade som följd. Idag, när det sura nedfallet bara är en bråkdel av vad det var för 30–40 år sedan, är det organiska materialet inte längre lika hårt bundet i marken och kan därför lättare läcka ut i vattnet. Brunifieringen ökar. Och det finns gott om kol i de torvrika jordarna i det bore ala skogsbältet runt norra halvklotet. Man uppskattar att en tredjedel av allt markbundet kol på jorden finns i dessa barr skogs- och myrmarksjordar.
Ett talande faktum är att forskarna faktiskt inte sett att brunifie ringen ökar i vattendrag som avvattnar naturliga myrmarker, trots att de också utsatts för surt regn och annan klimatpåverkan. Vatten
88
Brunifieringen av vattnet syns tydligt i Helvetesfallet i Görjeån i Jokkmokk.
från myrmarkerna har naturligt någon form av brun nyans, men man ser ingen förändring över tid. I en naturlig myr ligger torven still och förmultnar mycket långsamt, men när man dikar markerna eller kör med skogsmaskiner tillförs syre, förmultningen ökar och humus frigörs, och vattnet som rinner av blir brunare. När det finns naturliga mader och andra våtmarker längst vattnets slingrande väg renas den brunfärgade humusen från vattnet. Men uträtningen av vattendragen, som varit en del av dikningshysterin, har i sin tur tagit bort denna naturliga rening. Slutsatsen är glasklar: det grundläg gande problemet med brunifieringen är att den är ett resultat av hur vi bedriver skogsbruk och av brister i markvården.
Att barrskog med stora mängder organiskt material i marken orsakar allt brunare vatten är ställt utom alla tvivel. Med klimatför ändringarna ökar nederbörden i Sverige, växtsäsongerna blir längre och växtligheten frodas. Barrskogens växtrester ökar i mängd. Resultatet blir att det finns mer organiskt material som läcker ut under längre tider, vilket förstärker brunifieringen. När mer kol kommer i omlopp från jordarna, kommer det också att omvandlas
Kalkning av försurade sjöar
Lennart Henrikson var en av de zoologer och vattenforskare som invigde mig i de sura sjöarnas förändrade biologi. De sjöar i Svarte dalen där jag lärt mig mycket av sötvattensbiologins grunder, blev snart världsberömda när forskare som Lennart Henrikson, Hans Hultberg och andra lät sjöarnas namn flyga över världen i rappor ter och forskningsdokument. Som filmare och vetenskapsjourna list återvände jag på 1980-talet till min utbildnings sjöar och doku menterade vad Lennart och de andra forskarna gjorde.
De lade inte bara pussel över vad som händer med surt regn i sjöar, vattendrag och skogsmarker, de kom också med förslag på lösningar och långsiktiga mål. Till de akuta åtgärderna hörde att börja kalka så många som möjligt av landets 20 000 försurade sjöar. Snart flög helikoptrar i skytteltrafik och pontonbåtar for härs och tvärs över sjöarna. Sjöarnas pH steg till normala värden och livet kunde så sakteliga återvända.
Kalkningen av sjöarna i Västsverige måste tyvärr fortsätta än idag. Det är framför allt nedfallet av det försurande kvävet som
Kalkning av försurade sjöar, med hjälp av helikoptrar och specialbyggda båtar, blev vanligt under 1980talet. Det räddade fiskbestånden och höll också andra djur vid liv i sjöarna .
inte minskar i önskad takt och skogsbruket kommer även i fort sättningen att bidra till att försura marken. Trädens rötter tar upp näringsämnen, till exempel kalcium, och ger samtidigt ifrån sig vätejoner som bidrar till försurningen. När man avverkar träden och kör iväg dem ur skogen följer kalcium och andra ämnen som neutraliserar de sura vätejonerna med. Resultatet blir att skogsmarken, och därmed vattnet, försuras. Det blir dock bättre – om än i långsam takt. De svenska forskare som job bade i sjöarna i Västsverige kom under några intensiva år att lägga grunden till den kunskap som ledde fram till politiska beslut och åtgärder. Till en början ville inte förorenande länder som Storbritannien, USA och Polen vara med på resan. Det fanns många falska argument i den debatten, där Polen kanske var ärligast när man förklarade att man inte hade råd att rena utsläppen. De tidiga överenskommelserna från mitten av 1980talet krävde en 30-procentig minskning på några år. För mycket, sa några länder. Men svenska politiker och förhandlare gav sig inte och fick igenom de första avtalen. Tack vare deras insatser då, har vi idag nått mycket längre. Utsläppen av försurande ämnen har minskat kraftigt i Europa de senaste decennierna. Under perioden 1990–2013 minskade utsläppen av svaveldioxid inom EU med 91 procent. Detta har lett till att svavelnedfallet över Sverige har minskat med drygt 80 procent sedan 1990. Det är en fantastisk utveckling, men den kom inte av sig själv. Det krävdes sunt förnuft, stora frivilliga insatser och politiker som gick i takt med vunnen kunskap.
Utsläpp och vattenrening
Mina filmer var med att skapa opinion både i Sverige och utom lands. Jag reste från land till land och berättade om Lennarts och andra forskares upptäckter i Sverige. Svenska forskare hade skapat ringar på vattnet och jag kunde följa hur kunskapen fick fotfäste och hur forskare i andra länder började inse att de hade samma pro blem, som krävde likartade åtgärder. Det gav resultat.
311
Försurningen har på något vis blivit en bortglömd miljökris. Klimathot och andra frågor spelar en större roll på den internatio nella arenan. Försurningsproblemen är ännu inte borta, men det som såg ut som ett dödligt och oövervinnerligt hot, har börjat få sin lösning.
Lika framgångsrikt blev det klassiska arbetet med att få bort för oreningar och avlopp från svenska sjöar och vattendrag. Men det skulle ta ända till slutet av 1960-talet innan Sverige fick ett natur vårdsverk som såg vattenrening som en av sina främsta och första uppgifter. Att det arbetet snabbt blev en succé ska vi kanske tacka ”speciella omständigheter” för. Biologen och journalisten Henrik Ekman skriver i sin bok Naturen vi ärvde: ”Att arbetet blev så fram gångsrikt berodde på att [naturvårdsverkets] chef Valfrid Paulsson kunde det politiska spelet efter flera år i regeringskansliet. Han för stod att det måste finnas en morot för kommunerna om de skulle bygga nya reningsverk. Tage Erlander lyssnade. Regeringen införde stora riktade statliga bidrag och en ny vattenlag som sade att tätor ter med flera än 200 invånare inte fick släppa ut avloppsvatten utan prövning.” Från andra källor vet jag att det rent praktiskt var så att Paulsson och finansminister Gunnar Sträng satte sig ner och kon staterade att man kunde slå två flugor i en smäll: dels rena avloppen, dels lösa en del av arbetslösheten. Den här satsningen skulle skapa jobb. Det var en vinn-vinn-situation som statsminister Erlander lätt kunde trumfa igenom i riksdagen.
Arbetet med att rensa upp industriutsläpp tog också fart. Ta Viskan i Västergötland som ett exempel: från kloakdike till laxvat ten. Viskan rinner upp i södra Västergötland, flyter genom Borås stad och mynnar i havet strax norr om Varberg. Vad namnet Vis kan betyder har man olika uppfattningar om, men en tolkning är att namnet betyder ”den slingrande” eller ”den rörliga, livliga”. Viskan har varit en livsnerv och en förutsättning för de människor som genom århundranden levt i dess närhet. Borås kommun kon staterar på sin hemsida att: ”Vi bär en miljöskuld från äldre tider, som måste betalas. En sanering måste göras.” Det är de gamla tex tilindustrierna som är den stora boven. Tyvärr består förorening
312
Utsläpp av giftiga ämnen från textilindustrierna i Borås, redan under slutet av 1800talet, var en viktig anledning till att det biologiska livet i Viskan nästan helt slogs ut.
arna av zink, koppar, bly, krom och dioxiner som tillsammans med så mycket som 30 ton krom och 250 kilo kvicksilver nu finns lagrat i bottensedimenten i Djupasjön, Guttasjön och Rydboholms dammarna.
Som en kuriositet kan nämnas att det redan 1875 pågick ett omfattande domstolsärende rörande fiskdöd i Viskan, orsakat av utsläpp från gasverket på Rydals textilfabrik. Redan då visste man uppenbarligen vilka skador utsläpp kunde åstadkomma, men målet handlade enbart om ersättningsanspråk från innehavarna av laxfisken i Viskan. Något allmänt intresse för att skydda miljön fanns inte, allra minst lokalt, där häradsrätten dömde till betyd ligt lägre böter än vad hovrätten sedan gjorde. Fiskbiologen Erik Degerman berättar i Västkustens laxåar att företaget fick ersätta
drag – från de minsta skogsbäckar till större vattendrag – börjat återställas. Stenarna som en gång i tiden grävdes ur vattendragets botten återförs till vattnet. Ledarmar som tvingade in timret i sina rännor, bryts sönder och bakom stenar virvlar idag åter vatten som skapar nya miljöer för insekter och fiskar.
Arbetet med att återställa våtmarker och verka för en mer håll bar hantering av vatten i landskapet har blivit en internationell angelägenhet. Ett bevis på det är att man numera den 2 februari varje år uppmärksammar frågan på Världsvåtmarksdagen. Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef på Skogssällskapet och Hans von Essen, generalsekreterare i stiftelsen Svensk Våtmarksfond påpekar apropå detta initiativ: ”Det ökade intresset för våtmarker får inte bli en tillfällig satsning från politikernas sida, som glöms bort när debatten falnat. Ett långsiktigt arbete för att fler av Sveri ges torrlagda våtmarker ska återställas gynnar såväl klimatarbetet
En vackert restaurerad å där forsar, fall och utlagda stenar skapar många olika miljöer som hjälper till att öka den biologiska mångfalden och underlätta för bland annat fiskars fortplantning.
322
som den biologiska mångfalden och vårt samhälles utmaningar med vattenkvalitet och ojämna vattenflöden.”
Kvar att hantera är dammarnas gissel. Vatten måste få rinna fritt förbi de stora kraftverksdammarna under dygnets alla timmar. Det krävs ganska lite vatten för att hålla älvsträckan vid liv. Det kostar några förlorade kilowattimmar, men skapar en rikare biolo gisk mångfald. Djuren måste också kunna ta sig förbi såväl stora som små dammar.
I det svenska vattenlandet skallar idag ett nytt rop: ”brusa högre lilla å, riv de onödiga dammarna”. SMHI:s dammregister innehåller minst 11000 dammar och av dem är cirka 1 900 mindre dammar med tillhörande vattenkraftverk, de flesta i södra Sverige. En del producerar fortfarande elektricitet i små kraftverk. Många av de övriga dammarna är gamla, de flesta utan någon som helst annan funktion än att fortfarande fängsla det fritt rinnande vattnet. Alla vet vilka stora biologiska värden som skulle kunna återskapas om rivningarna blir verklighet. Men inför denna utveckling vaknar den svenska kraftindustrin. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 31 januari 2022 tar Thomas Sandberg,ordförande i Svensk Vatten kraftförening, till orda med ett språk som det var ganska länge sedan vi hörde i svensk vattendebatt. Trots att vi under decennier byggt upp kunskap och engagemang för viktiga miljö- och sam hällsfrågor ser han ett hot. Han skriver att ”myndigheterna domi neras av tjänstemän med ett så starkt miljöintresse att andra sam hällsintressen nonchaleras”. Utan att hänvisa till åtgärdernas positiva effekter slår han fast att ”utrivning av dammar och kraft verk ger dramatiska konsekvenser för elförsörjning och en rad andra samhällsintressen. Stor negativ inverkan på vattenförsörj ning, bevattning, rekreation som bad, båtliv och fiske. Det blir både mer torrläggningar och översvämningar.”
Efter ett drygt sekel där beslut om dammar och rinnande vatten fattats med bara ekonomiska kalkyler som grund, ska vi vara glada att man nu också tar ekologiska argument i beaktande. Det är en positiv utveckling. Säkert kommer inte alla små dammar att rivas. Naturligtvis får rivningen av en damm effekter på den sjö som lig
323
