Forssell Göteborgs Symfoniker Bilder Lars Jonsson BOKFÖRLAGET MAX STRÖM
Taube
Sven-Bertil Peter Nordahl Lars
SÅNGER UR HAVET
SÅNGER UR HAVET Sven-Bertil Taube Peter Nordahl Lars Forssell Göteborgs Symfoniker
3 SÅNGER UR HAVET 1. En horisont som dragen med linjal 2. Havet (instrumental) 3. Mannen från havet 4. Havet bevattnar öknen 5. Kvällsbrisens lätta smekning 6. Havets färger, Louise (instrumental) 7. Öga för öga 8. Om giftet dödar havet 9. När Döden en gång dött 10. Stormen (instrumental) 11. Mörker är inte lika mörkt
Havet har varit en inspirationskälla för musik, poesi och bildkonst i eviga tider. ”Jag är hav”, som Lars Forssell skriver. Jag har själv, som seglare, upplevt havet. Ensamhet tillika sällskap så tillvida att allt finns under oss och allt finns över oss när vi sitter i en liten båt på Atlanten.Havet.
Havet talar till oss på sitt eget språk. Smeksamt viskande, vänligt kluckande, obarmhärtigt dundrande och dånande. Här möter vi livet men kommer också dö den mycket nära. ”En horisont som dragen med linjal.” Ja, det är vad man ser en stilla dag ute på havet. Här öppnar sig tankar om evigheten, det okända och vår plats på jorden. Det händer att jag hör brusande vågor slå mot stranden när jag sluter mina ögon, och då tänker jag med tacksamhet på allt som förunnats mig.
7 FÖRORD
Detta förföriska element – mjukt, varmt och färgstarkt men som på sekunder kan skifta karaktär till mörkt, svart och hotfullt.
”I havet sjunker stunden vi har varit.” Sven-Bertil Taube
”Hur kan du leva här intill ett veligt vekligt hav som aldrig gormar under himlen äckligt senapsgul?
9
En horisont som dragen med linjal som skiljer himlens smutsgula från havets loja blå, ett blyertsstreck som delar utsikten i två, kav lugnt och vindstilla men Strindbergs val: ultramarin och ockra smetat med palettkniv på pannån, de ropar att han kvävdes av det linieraka och ville måla hatet, paranoians trogna maka, och strök sin avsky mot sin oros svavelplån tills elden tändes, världen kom tillbaka ur rökens öglor för att snärja stormens son.
Den fjärd som ligger blank är enfaldig och ful.
Nu har jag målat den och nu ger jag mig av.”
”Det återstår nu tretton hjärtslag sand i timglaset vid rodret. Så jag hinner fram.”
Mörker är inte lika mörkt. När han steg ned i båten bad han oss släcka allt, facklor och tjärstickor som brann. Jag svepte manteln om mig. Det var kallt.
”Det är i beckmörkret jag anar land.” Och båtshaken sköt färjan ut i natten. Kring stäven viskade Akerons vatten.
”Stöd er på mig. God natt. Det kostar en obol.”
25
Där vi såg svart i svart och kol mot kol han styrde efter kobbarna som sam omkring oss, efter pinjernas konturer, mot sitt mål. I mörkret skrapandet av köl mot strand.