9789171265104

STOCKHOLM OUTDOOR

Henrik Trygg — Johan Tell

STOCKHOLM

OUTDOOR Bokförlaget Max Ström

FÖRORD 7 S K R I D S KOÅ K N I N G 1 3 F O R S PA D D L I N G 2 5 FISKE 37 K L ÄT T R I N G 4 7 BAD 63 RODD 77 SEGLING 87 M O U N TA I N B I K E 9 7 PA D D L I N G 1 0 9 VA N D R I N G

125

SURFING 139 LÄNGDSKIDÅKNING 149 UTFÖRSÅKNING 159 P L AT S R E G I S T E R 1 6 5

SK R I DSKOÅ K N I NG ↑ Stadshuset sett från Riddarholmen.

12

13

Det är en helg i mitten av mars när köldknäppen slår till, så som den alltid gjort men nu för tiden med allt längre mellanrum. Det är det väderomslaget många skrinnare väntat på, när högtrycket gör himlen blåare än blåaste blått, solstrålarna mer glittrande än någonsin och när dammluckorna mot rymdens oändliga kyla stått öppna en hel natt och fått allt flytande att frysa till is. Blank, slät, hård is – perfekt att glida fram på. Överallt kommer de ifrån, skrinnarna som väntat på denna frusna söndag. Hägersten och Gröndal, Årsta och Reimersholme, Äppelviken och Smedslätten, Essingeöarna och Traneberg. Som myror längs upptrampade stigar närmar de sig glidande på led som tätnar för varje kraftfullt frånskjut. Ljudet från ispikar, slipade skenor och knirkande is – och dånet högt ovanför från trafiken på Essingeleden. Trots att isen är ett lapptäcke av hopfrusna flak känns den stadig och säker, så säker att ingen anser sig behöva stanna för att kolla dess tjocklek.

Långa jämna skär. Samtidigt stelt och elegant. Överkroppar som frusna pingviner, underkroppar som uppvärmda latinodansare. Ratsch, ratsch – skrinnarnas vassa skenor lämnar tydliga spår i isen. Det repetitiva ljudet med de utdragna pauserna emellan skulle kunna liknas vid när en lie slår en timotejäng – om någon nu kommer ihåg ljudet av liar.

← Riddarfjärden vid Riddarholmen.

SK R I DSKOÅ K N I NG

SKRIDSKOÅKNING

38 F ISK E

nedslaget – förhoppningsvis rakt framför fiskmunnen. Man kastar inte utan lägger ut flugan elegant som en kort serve i badminton.

Flugfiskaren vadar i land med en till hälften frusen nederdel av kroppen efter att stått i det strömmande vattnet. Han öppnar sin flugask och visar innehållet. Det är som att titta in i ett smyckeskrin fullt med det ena vackra örhänget efter det andra. »De där är torrflugor«, säger han och pekar. »Det där är nymfer och det där är streamers. Oavsett sort är flugorna tänkta att imitera den insekt, eller ja, det kan vara en fisk också, som fisken äter just nu. Jag gillar torrflugorna bäst. Då de flyter kan man ha turen att se när fisken stiger för att ta sitt byte. Vissa har jag gjort själv. Det är också meditativt. På vintern, sitta hemma och knyta en fluga och längta efter en ny säsong.« Klockan börjar närma sig åtta och det märks på flugfiskaren att han

↑ Vraket vid Kastellholmen.

39 F ISK E

vill i Strömmen igen innan det är dags att packa ihop. Det är ett skyggt släkte det här, precis som vilt rör de sig helst i gryning eller skymning. »Jag nattfiskar också ibland. Väldigt speciellt. Än mer magiskt«, säger han och kliver åter ut i vattnet och startar sina vevande, mjuka kaströrelser.

Det är lätt att få brittiska associationer: tweed och oljerock, väska av canvas, piptobak mot myggen, en pub med brinnande brasa inom gångavstånd och någonstans en tanke om fiske som en meditativ, naturfilosofisk hobby. Flugfiskaren är inte ute efter att skaffa mat eller ens att slå rekord i antal kilo. Snarare söks upplevelsen av att vara en del av det strömmande vattnet och den del av naturen där en ståtlig fisk luras av en falsk fluga.

En berättelse att ta med sig till den där puben.

52 K L ÄT T R I NG

ingen annan utrustning behövs än ett par klätterskor, en påse med krita, en borste och crash pad (tjock madrass) att mildra eventuella fall med. Det går att hitta platser för topprepsklättring, där klättraren är säkrad med ett rep från toppen. Det finns väggar för sportklättring, där det finns förplacerade säkringar att förlita sig på, och det finns leder för traditionell klättring där förstemannen klättrar medan andremannen står kvar på marken, säkrar repet, och väntar på sin tur. Att kunna klättra på snö och is går också om vintern är den rätta.

När Oscar berättar om klättring är det som om den bestod av två delar. Först och främst själva klättringen, förstås, med dess tydliga avsaknad av gråzon: antingen klarar du av ett problem, en vägg, ett berg eller så gör du det inte. I kombination med känslan av att bemästra en fara – och träna bort den naturligt inbyggda höjdrädslan – är det en tämligen unik sport. Att klättring lika gärna kan vara att bouldra på en klippa på Långholmen som att bestiga ett berg i Alperna bidrar till denna unika känsla.

Men Oscar pratar ofta också om sportens sociala kvaliteter. » Inom klättringen har man en särskild gemenskap som man kanske inte har i en lagsport där man bara träffar dem som är lika gamla som en själv. Redan som tioåring vande jag mig vid att klättra med vuxna. Och så är det nu också. Ingen klättrare utesluts för att den är sjuttio år eller för att den är av ett annat kön än majoriteten. Erfarenhet och teknik uppväger ren muskelstyrka, så klättring blir en väldigt inkluderande, jämlik sport.« Faran med klättring är inte något som Oscar verkar tänka särskilt mycket på. Han tycks vara trygg i vetskapen om att bara han klättrar lugnt och inte tar några förhastade beslut kommer inget farligt att hända honom. Att han själv blivit »tappad«, som han uttrycker det, vid en klättervägg och dråsat nio, tio meter ner i marken och att bergen i Chamonix, där han numera klättrar såväl sommar som vinter, årligen kräver cirka hundra dödsfall, är inget han grubblar över. »Ibland tänker jag att det farligaste jag egentligen gör är att dagligen cykla genom Stockholms innerstad.«

53 PLATSER FÖR U TOMHUSK LÄTTRING BOULDERING 1. Blockhusudden 2. Långholmen 3. Smedslätten 4. Vinterviken 5. Vitabergsparken 6. Hagaparken

6

REPKLÄTTRING 7. Henriksdalsklippan 8. Kanalklippan 9. Katarinaberget 10. Münchenbryggeriet

3 1

2 10 9

8

4

5

7

K L ÄT T R I NG

Bara för att det klättras på en vägg behöver det inte innebära att det är tillåtet. Det kan råda totalt klätterförbud, men också tillfälligt förbud vid exempelvis fågelhäckning.

På Stockholms klätterförbunds hemsida kan du kolla väggens status. Klicka dig vidare till deras »Accessinfo«: www.stkf.se. Även klättersidan 27crags har information om eventuella förbud – klicka på respektive klätterställe och därefter på fliken »Access«: www.27crags.com.

78 RODD

Det är något oerhört elegant över rodd. Kanske är det den mest förfinade motionsformen som finns. Även hanteringen är stilig. Det räcker att bära på en roddbåt så ser man världsvan ut. Och båtarna är ett under av smäcker design. De verkar lättare än luft och lika anpassade för en färd genom vattnet som en spolformad svärdfisk.

Till och med ett båthus är värt ett besök. Alla båtar staplade på höjd bildar ett mönster. Här finns väggar med åror. Väggar med diplom. Anor.

Traditioner. Bruna ben, seniga armar, stickade västar. Ett släktskap med Cambridge och Oxford som kappas på Themsen. Mahogny – bara att få säga det ordet känns fyllt av kolonialism, gin och tonic mot malarian och BBC som sänder cricketresultat till alla hörn av ett imperium så stort att solen aldrig går ner däröver. En svalkande cider under ett parasoll. En

↑ Djurgårdsbrunnsviken.

79

vandringspokal till det segrande laget att förvalta under det kommande året. Hurray!

RODD

»Titta här i taket«, säger Malin Kleve entusiastiskt när hon visar runt i klubbhuset. »Ser du alla siffror i taket? De är från 1912, från OS, det är numrerade platser på brädor från en läktare. Återvinning!« Klubbhuset, invigt 1913, ritades av de kända arkitekterna Torsten Stubelius och Sigurd Lewerentz. De senare blev så småningom nästan synonymer till funkis och tegel men ritade här med lätt hand en träbyggnad som delvis byggdes med begagnat material. Fast roddklubben är äldre än så. Den grundades redan 1880 av bland annat Viktor Balck, mannen som kallats för »den svenska idrottens fader«. Balck var militär, idrottsledare

104

UTRUSTNING

PLATSER

– – – –

FISKARTORPET VID NORRA DJURGÅRDEN Litet utbud med bra slinga. Du följer orange markering och rundar det gamla backhoppartornet. Efter en kvart, tjugo minuter är du tillbaka vid utgångspunkten.

Nyligen kompletterad med flowbanan Candyland. (Flow är ett slags preparerad bana med doserade kurvor.) Parkeringsplats finns i slutet av Björnnäsbacken. För mer information, se: www.mtbswe.com/trails/fiskartorpet.

Robust cykel Hjälm Oömma kläder Gympaskor alternativt cykelskor med clips om du är riktigt van – Handskar UTHYRARE – Cykelstallet, Kungsholmen: www.cykelstallet.se – Flottsbro, Huddinge: www.flottsbro.se – Rent a bike, Strandvägen (maj–september): www.rentabike.se – Sjöstaden cykel, Hammarby sjöstad: www.sjostancykel.se – Specialized concept store, Hammarby sjöstad: www.scsstockholm.se – Det går också att hitta privat uthyrning på Blocket (www.blocket.se) eller Hygglo (www.hygglo.se).

FLOTTSBRO I HUDDINGE Här finns några traditionella MTB-spår men med tanke på att sittliften snurrar även när det är barmark ligger fokus på downhill. För mer information, se: www.flottsbro.se.

HACKSTA I ÖSTERÅKER Har en 4 kilometer lång MTB-bana, även den med flow.

KURS MOUNTAINBIKESKOLAN www.mountainbikeskolan.se Erbjuder endagarskurser där du får lära dig grundläggande teknik och bra knep. Om du inte har en egen hoj kan du hyra en av skolan. De har också fortsättningskurser, mekarkurser, kurser för barn och möjligheter till privatlektioner.

ANVÄNDBARA HEMSIDOR

MOU N TA I N BI K E

OPENTRAILMAP www.opentrailmap.net Hemsida med bra beskrivningar av leder för stigcykling.

TRAILFORKS www.trailforks.com Följ hjulet på andra stigcyklister, finns även som app.

LIDA FRILUFTSGÅRD I TULLINGE Har ett par fina slingor för MTB: en kortare röd på 4,7 kilometer och en längre grön på 7,1 kilometer. För mer information, se: www.lida.nu.

NACKA Det sammanhängande området Nackareservatet, Sicklaskiftet och Hellasgården är Sveriges största för stigcykling och håller världsklass. Få av stigarna är utmärkta, förutom det gröna (11 km) och det blå spåret (10 km), som båda utgår från Hellasgården.

Betalparkering finns vid såväl Hammarbybacken som Hellasgården.

URSVIK I SUNDBYBERG Nickspåret är mer backigt än tekniskt krävande, nästan en mil långt och även lämpligt för nybörjare. Spårkarta hittas på Sundbybergs stads hemsida: www.sundbyberg.se.

→ Telegrafberget, Nacka.

MOU N TA I N BI K E

105

114 PA DDLI NG

mops mellan benen. Välkommen till Hipstersöder tycks han signalera medan han med avmätt blick betraktar kajaken som vore den en farkost på rymmen från Sjöhistoriska museet. Pålsundet är, jämfört med den lika smala Karlbergskanalen, tämligen trafikerat. Här samsas kajaker och SUP:ar (de kallas så, dessa paddelbrädor, Stand Up Paddle Boarding), rodd-, motor- och segelbåtar, vilket gör denna passage till en av Stockholm innerstads livligaste marina platser. När sprit- och yllefabriker fick ge plats åt bostäder på Reimersholme var det HSB som till största delen stod för byggandet. Vilket förmodligen är förklaringen till att det fortfarande bor tämligen mycket »vanligt folk« på denna ö som före 1798 hette Räkneholmen.

Ut i Mälaren igen. Span efter sandbåtar på väg till Cementas anläggning i Gröndal. Det sägs att den verksamheten lagts ner och att området ska bli bostäder, men för den kajakpaddlare som förr överraskats av att här ha blivit omkörd av lastbåtar tycks rädslan sitta i för evigt.

Tillbaka till Kungsholmen längs Riddarfjärden, och innerstadsklassikern för paddlare är fullbordad.

↑ Skurubron, Nacka.

115 4

1

5 2 3 6

FINA PADDELTURER 1. Brunnsviken runt 2. Djurgården runt 3. Drottningholm 4. Kaninholmen 5. Kungsholmen runt 6. Långholmen runt

PA DDLI NG

En ovan paddlare klarar galant att paddla 10 kilometer, den som har paddlat ett tag klarar det dubbla, medan en sträcka på 30 kilometer är för den vane. Hastigheten ligger vanligtvis på mellan 3 och 7 kilometer i timmen.

Planera in ställen att pausa på. Försök i för­väg att göra en kartkoll efter bryggor då det på vissa ställen, exempelvis stora delar av Kungs­holmen, kan vara besvärligt att ta sig iland.

128 VA N DR I NG

Bland växter som kräver skogsbrand är kanske brand- och svedje­ näva – båda två blå släktingar till midsommarblomster – de mest märkvärdiga. Fröna behöver en temperatur på fyrtio till femtio grader för att ens gro, och de klarar upp till hundra grader utan att ta skada. I Tyresta har man dokumenterat frön som legat i marken i minst trehundra år innan de fick tillfälle att börja växa. Några få år efter en skogsbrand är det bara dessa nävor som blommar. Sedan tar annan växlighet över och nya frön inrättar sig i en väntan som kan bli evighetslång.

Branden lade fyrahundrafemtio hektar, cirka tio procent av nationalparken, i aska och den släcktes först efter en veckas intensivt arbete med hjälp av över femhundra man och tolv brandhelikoptrar. Det kommer att dröja ytterligare trettio–fyrtio år innan en blandskog har växt till sig i de brandskadade områdena. Hur lång tid det kommer att ta tills allt ser ut som före branden är svårt att säga. Vissa av de nedbrunna tallarna var över fyrahundra år gamla.

↑ Vildmarkslingan, Tyresta.

129

På en höjd i detta plockepinn-landskap står en ung entusiastisk högstadielärare och räknar in små kolonner av elever som traskar förbi: röda kinder, ryggsäckar på svaj, dinglande liggunderlag och mobiler i händerna. »När vi klev av bussen sa jag att nu får ni stoppa undan era mobiler.

Nu ska ni vara här och nu. Men jaja, de verkar trivas – och vilket väder vi fått!« Ja, vädret ja, riktig brittsommar. Britta har tillsammans med Birgitta namnsdag den 7 oktober och har därför fått ge namn åt den korta period av sommarvärme som vissa år återkommer kring detta datum. Brittsommaren, med sin period av klart och varmt väder, brukar inte hålla i sig mer än tre till fem dagar. Definitionen av brittsommar är att medel­temperaturen ligger över tio plusgrader minst tre sammanhängande dagar. Om man är något frikostig vad gäller dagarna just kring Birgittadagen får man i Stockholmsområdet brittsommar under tre av fyra höstar. Det finns en meteorologisk förklaring till fenomenet som hänger samman med de tropiska cykloner som bildas utanför Västafrika. Fast ja, Britta hade namnsdag för en vecka sedan. Hösten är osedvanligt varm i år.

Två tjejer stannar till, frågar om de har långt kvar, blir lättade när de får reda på att så inte är fallet. På frågan om vad som har varit finast hittills säger den ena förtjust: »Allt: träden, stenarna, sjöarna, utsikten.« Den andra tjejen sveper med blicken ett helt varv över det brandskadade området och säger i sin tur: »Det här är bara så coolt! Som ett riktigt zombielandskap.« Den yngre generationen har uppenbarliga sina egna referenser. Äldre vandrare tänker förmodligen snarare på ett krigshärjat landskap eller på övergivna områden efter det att ett kärnkraftverk havererat.

Skolklassen larvar vidare. Tystnaden härskar åter. Vyn ner över Stensjön med dess två kobbar som speglar sig i vattnet är magnifik. Det kan faktiskt inte vara så värst mycket mer natur utanför Sundsvall, kan man tycka.

VA N DR I NG

Åter in i den skog som skonades. En annan fuktighet, ett annat ljus och stigens frilagda tallrötter i ett intrikat mönster, likt ovansidan på en gammal människas hand – ett erfaret minne av att ha känt det mesta. Äta en chokladbit på en häll vid en sjö. På andra sidan en man som sänker sig ner i det tiogradiga vattnet. På långt håll ser det ut som en rit. Sakta ner.

Några ljudlösa simtag. Sakta upp igen.

140 SU R F I NG

Surfare struntar i regn och gråväder, och de älskar kuling. Till skillnad från andra sitter de inte hemma och surar över rusket. De har hittat en lucka i naturens kalender där de inte krigar om utrymmet med särskilt många andra. De har blivit ett slags stormjägare. Idag blåser det från ost, det är sällsynt och en av orsakerna till att Erik inte fått till en bra våg vid Knappelskär. Vi har studerat vindarna i en veckas tid, kollat hemsidan Östersjöportalen och appen Klarts flik om våghöjder. »Det ser lovande ut«, hade Erik sagt tidigare i bilen, »med våghöjder på tre till tre och en halv meter. Och vattenståndet är sensationellt lågt.

Det kan vara bra. Då bryter vågorna längre ut.« Erik försvinner in under en tall för att byta om. Charmen med att surfa i Sverige, har Erik sagt, är att insatsen är högre och oddsen sämre än på någon soldränkt strand i något varmare land där vågen alltid bryter mot samma rev.

En kvinna med en airedaleterrier kommer nyfiket fram när en ombytt Erik med nyvaxad bräda kliver mot havet som en otålig lakritsgubbe.

↑ Väddö.

141

»Vet han vad han gör?« undrar kvinnan.

Erik, som surfat i tjugofyra år, vet vad han gör. Trots det ser det inte särskilt säkert ut när han tar sats för att kasta sig utför klippan ner i det tumult av vågor som verkar komma från alla håll. Och ska man var helt ärlig så är Erik visserligen extremt erfaren, men alla hans beslut genom åren har sannerligen inte varit helt genomtänkta och riskfria. I bilen berättade han om hur han surfade under stormen Gudrun: »Vattenlinjen var flera meter upp i skogen. Det var helt sjukt. Och fullt med träd hade vält över vägen. En kraftledning också. Men jag hade en kompis med en fyrhjuling och en motorsåg så vi kom ner i vattnet.

Helt magiskt. Dubbelgubbe, minst.« Dubbelgubbe är ett mått på våghöjd och ett av alla de fackord surfare slänger sig med: knähögt, midjehögt, gubbe, dubbelgubbe.

SU R F I NG

Så hoppar Erik i, försvinner ett tag under en vågkam vilket får kvinnan med hunden att ta ett djupt, förfärat andetag. Men Erik kommer snabbt

150 L Ä NGDSK I DÅ K N I NG

namn som antyder smärtsam plåga och det blir inte mindre märkligt när en av slingorna tar dig till Paradiset. Från Lida till Paradiset – som om det handlade om en religiös väckelse eller någon holistisk självhjälpsutflykt.

När det egentligen bara är en skog. En ovanligt stor och fin skog för att ligga så pass nära Stockholms centrum.

Efter ganska få stavtag glider man förbi korsningen där alla som sprintar runt de kortare spåren tar av. Strax efteråt infinner sig känslan av att på riktigt vara i naturen. Här skidar man bort från storstadens brus, in i tystnaden, lugnet, i den trefärgade vintern – vit snö, gröna träd, blå himmel – och kan utan större problem föreställa sig att man är var som helst i Sverige utom just några kilometer från en pendeltågstation. För här korsar älgen skidspåret, liksom vildsvinet och rådjuret. Har du riktig flax kan du få se avtrycket efter lodjurets osannolikt stora tassar.

Slingan på 7,6 kilometer är den finaste. Efter det att man lämnat de andra spåren bakom sig tätnar skogen omkring en, dubbelspåret blir mindre sönderåkt och man får ett par gånger hålla tungan rätt i mun då farten som utförslöporna ger lätt skickar ut den obalanserade i den omgivande terrängen. Sträckningen går mot nordväst, i riktning mot Storvreten, och någonstans halvvägs till vändpunkten infinner sig ofta tanken att det här, det kunde lika gärna ha varit i fjällen. Ja, undantaget själva fjällen då. Men här, där inga bilar hörs, inga hus syns och snabbtåget ljudlöst far fram i en tunnel långt under markytan, blir naturen så där påtaglig att man känner lugnet rinna igenom en som undergörande kraft.

I det här spåret är det också fler ryggsäckar med termosar och färdigbredda mackor än energibars och vätskesystem med energidrycker, det är fler pauser på utrullade liggunderlag än tidtagning med GPS-klockor, fler som lyssnar till sitt hjärtas röst än som mäter dess slag med en apparat som kommunicerar med hemmets dator. Här möter man också seniora åkare som diagonalar med elegans på välskötta björkskidor – och detta i blekta kläder av naturmaterial med tillhörande knästrumpor i ylle.

Liksom man stöter på nyfikna nysvenskar som uppenbarligen köpt sin utrustning dagen före och nu, med humoristiskt allvar, försöker få ordning på korslagda, bakhala skidor och trilskande stavar medan de tycks tänka: »Men hur svårt kan det vara?« Ja, rätt svårt, får man ändå lov att säga. Oavsett hur erfarna de eleganta åkarna i spåren kan se ut kan man vara säker på att de alla har haft sin beskärda del av nedslag i snövallar,

→ Djurgården.

L Ä NGDSK I DÅ K N I NG

151

160 U T FÖRSÅ K N I NG

kaåkare. Allteftersom åkarna blev kräsnare tvingades de backar som inte hade den senaste tekniken stänga. »Det gick inte att ha en snökanon i Blommensbergsbacken. Snön flög ut på Essingeleden och ställde till det.« År 1955 tvingades arrangörerna av en slalomtävling frakta snö från Dalarna. Den kördes ner med tåg och bars upp i backen i korgar av lediga brandmän. Bristen på snö har i Stockholmstrakten alltid varit ett problem, men de senare åren har det blivit ännu vanligare med flera månader

↑ Hammarbybacken.

161 U T FÖRSÅ K N I NG

av barmark. Under Mats Flodins tid har utförsåkning gått från att vara en enkel friluftsaktivitet – »man gick uppför backen, satte några granruskor i snön och åkte slalom mellan dem« – till en maskinsport. Utan liftar, snökanoner och strålkastare – inga åkare.

Den stora förändringen för Hammarbybacken kom 1983: toppen byggdes på, ett flackt parti gjordes brantare, bättre liftar monterades liksom snökanoner och strålkastare. Senare har toppen höjts ytterligare en gång.