9789171261540

EDVARD KOINBERG x HERBARIUM AMORIS PASSION I VÄXTRIKET

Essäer av Henning Mankell och Tore Frängsmyr

EDVARD KOINBERG x

HERBARIUM AMORIS PASSION I VÄXTRIKET

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM

EDVARD KOINBERG x

HERBARIUM AMORIS PASSION I VÄXTRIKET Essäer av Henning Mankell och Tore Frängsmyr

LINNÆI BLOMSTER ALMANACH I

II

III

VII

VIII

IX

GLACIALIS

REGELATIONIS

GERMINATIONIS

MATURATIONIS

MESSIS

EXSOLATIONIS

Wintertiden [13 december] Ifrån Winter-Solståndet til Wår-Dagjämningen.

Kiäldraget [19 mars] Från det snöen börjar först smälta, tils isen går bort.

Såningstiden [12 april] Från det Sädesärlan kommer til Swalans ankomst från första blomma til första träd börjar spricka ut.

Så länge som Wår-Leucojen blommar.

Slåttertiden [11 juli] Ifrån de hwita Fetknopparna eller Hemerocallis fulva tils Ängwädden börjar blomma.

Skördetiden [4 augusti] Ifrån Ängwädden til Tidlösan.

Frucktetiden [28 augusti] Ifrån det Tidlösan först kommer i blomma til des Swalan dränker sig.

IV

V

VI

X

XI

XII

FRONDESCENTIÆ

FLORESCENTIÆ

GROSSIFICATIONIS

DEFOLIATIONIS

CONGELATIONIS

BRUMALIS

Löfsprickning [9 maj] Under det alla Trän spricka ut från Häggen til Asken.

Från Swalans ankomst til Tullpanen.

Blomstertiden [25 maj] Från första Winter-Rågaxet til des det blommar från Tullpanen til Fetknopparna.

Kartetiden [20 juni] Under hela den tiden Fetknopparna blomma.

Ifrån den blek-gula til den brand-gula Hemerocallis.

Löffällningen [22 september] Ifrån första til sidsta Löfträd fält sina blad.

Slasktiden [28 oktober] Ifrån sidsta löf-fället tils någon ört är grön.

Ismånaden [5 november] Ifrån den sidsta gröna ört til wintersolståndet.

Linnæi Blomster Almanach (Calendarium Floræ) från 1759 ligger till grund för denna boks upplägg.

Carl von Linné (1707–1778) utarbetade klassificeringen av växter med utgångspunkt från idén om växters sexualitet, baserad på hans arbete med mer än 20 000 växter insamlade över hela världen. Linné delade in växterna i grupper efter vilken tid på året de blommade samt antalet fortplantningsorgan och deras placering. På så sätt kunde han dra paralleller mellan människors och växters sexualitet. Dessa på den tiden mycket kontroversiella tankegångar om att växternas ståndare och pistiller var avbilder av människans könsorgan resulterade i en ”revolution” inom växttaxonomin.

OMSLAG OCH INLEDANDE TEXTER PION

S O M M A R RU D B E C K I A

Paeonia-hybrid

Rudbeckia hirta VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] ”Kronbladen i blomman bidrar inte till själva avelsen utan tjänar snarare som brudbädd som den goda Skaparen har tillrett så härligt …” – Som i örngott och lakan bäddar pionens blomblad in sina ståndare och fruktämnen.

X — DEFOLIATIONIS [22 september] Sommarrudbeckians uppseendeväckande strålblommor liknar eldtungor som omger den mörka käglan i blomkorgens mitt bestående av otaliga rörlika diskblommor. Dessa blommor är visserligen oansenliga till både storlek och färg, men under blomningen kan man se det lysande gula pollenet.

PION

R O S E NS K Ä RA

Paeonia-hybrid

Cosmos bipinnatus VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] I Kina symboliserar pionen rikedom och fullbordad kärlek – och på motsvarande sätt visar den öppet sina könsorgan i form av yppiga ståndare och fruktämnen.

VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] De slutna knopparna på rosenskäran liknar små knappar. Så här långt gångna är de yttre strålblommorna i blommans korg ännu helt läderartade och ligger vikta över de inre blommorna som skydd så att dessa inte skadas.

PION

PION

Paeonia-hybrid

Paeonia-hybrid

VÄXTBESKRIVNINGAR

VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] De mogna ståndarna strör sitt frömjöl i slösande mängd och lockar på det sättet olika insekter till pionblomman.

R YS K

VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] Medan man i Europa under flera århundraden odlade pionen som läkeväxt, var det framför allt på grund av dess skönhet som man i Kina odlade fram hundratals pionsorter.

A K L E JA

B L Å ST J Ä R NA

Scilla siberica

Aquilegia vulgaris III — GERMINATIONIS [12 april] De nickande blommorna i havet av rysk blåstjärna sträcker fram sina ståndare mot eventuella besökare från insektsriket, för att skänka dem pollen som färdkost.

T U L PA N Tulipa-hybrid V — FLORESCENTIÆ [25 maj] En tulpanlök kunde under den så kallade tulpanfebern kosta hårresande summor, så det var ofta billigare att införskaffa ett stilleben föreställande tulpaner än att köpa en riktig tulpan.

VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] Precis som mjuka kuddar omger de rosa blombladen sina pistiller och ståndare i denna fyllda akleja.

Linnés jämförelse mellan hylleblad och en brudsäng, där brud och brudgum förenas, blir härmed lätt att förstå.

FÖRORD

Om man tillbringar en tid varje dag bland sina växter börjar man se att de har ett eget liv, inte alldeles olikt vårt eget. De föds, åldras och dör, och de reproducerar sig under sitt korta liv på jorden. Inte heller växternas sexualitet är olik vår, och en växts befruktelse överensstämmer på många sätt med vår mänskliga. Större är inte skillnaden i naturen. År 1999 påbörjade jag det projekt som är grunden till denna bok och där Carl von Linné hela tiden har stått i centrum. När jag första gången läste Linnés texter om växternas sexualitet blev jag förbluffad över hans insikter och poetiska språk. Han var sannerligen modern, och på inget sätt blyg. Utgångspunkten för mitt bildarbete har varit tanken att växterna och deras sexualitet skulle träda fram ur ett mörker. Ur detta mörker skulle växterna framträda i sitt eget ljus.

Den egentliga förutsättningen för arbetet har varit trädgården kring mitt eget sommarhus i Uppland, samma landskap som Carl von Linné bodde och verkade i. De flesta av bokens växter kommer också därifrån.

Målet för mitt projekt har varit att samla och fotografera växter som Linné namngett och som är vanliga, uppskattade trädgårdsväxter i Uppland. Med några bilder i månaden har samlingen vuxit och resulterat i bland annat denna bok. Ett litet urval av bilderna har också sedan 2003 visats på ett fyrtiotal platser i ett tjugotal länder. Att en utställning av det slaget fått så stor publicitet är något överraskande, men självklart också stimulerande och visar på det stora intresse som världen över finns för Linné och för växternas liv.

Tanken att få ihop lika många växter som Carl von Linné hade i sin samling tvingades jag överge när jag insåg att han vid sin död efterlämnade ett herbarium med nästan 20 000 växter. Men jag fortsätter enträget samla.

Edvard Koinberg

MANNEN SOM ÄLSKADE BLOMMOR Henning Mankell

En sommarnatt för mer än fyrtio år sedan gick jag förbi den staty av Carl von Linné som står i universitetsstaden Lund. Jag stannade till, plockade en blomma ur en rabatt som jag satte mellan statyns fingrar. Det var ett av våra första möten.

Senare har jag många gånger konfronterats med Linnés namn och rykte.

Mina samtal med människor i de mest avlägsna länder brukar ofta visa att Sverige är en näst intill okänd storhet världen över. Men Carl von Linné vet man vem det är. Mannen med blommorna! Mannen med växternas sexualliv!

Att Linné skapade ett system för att ordna upp bland växterna är något som de flesta känner till. Han organiserade, namngav och skapade ett detaljerat system som tidigare inte hade funnits. Från sin upphöjda plats som professor och levande legend i Uppsala skickade han ut unga begåvade kurirer åt olika håll i världen. Hade han haft en världskarta på sin vägg – vilket han inte hade – kunde han ha satt nålar på alla världens kontinenter. Hans utsända kurirer fanns i Södra Afrika såväl som på Spetsbergen, bland Sydamerikas indianer och i Kina. Om han dessutom hade haft en karta över Sverige hade nålarna varit ännu fler. Hur många elever han hade vet man inte exakt. Men överallt fanns de, som läkare i provinserna eller som präster, eller lärare.

Och de fortsatte att arbeta i hans anda, sände in resultaten av sina forskningar till Mästaren som residerade i Uppsala. Där satt han som spindeln i nätet och håvade in vad studenterna skickade till honom. Från Linné utgick en betydande litteratur, skriven inte bara av honom själv, utan också av alla dem som fått sina grundläggande kunskaper och sin inspiration av honom.

Möjligen drömde han om att själv kunna resa överallt dit han senare i livet skickade sina lärjungar. Nu fick han nöja sig med att tillbringa några ungdomsår i Nederländerna, förutom sina omfattande svenska resor. Det var där han disputerade – i medicin – på en doktorsavhandling om malaria.

Först senare, när han återvänt till Uppsala och fått en professur, kunde han på heltid ägna sig åt sin botaniska forskning.

Redan innan han begav sig till Nederländerna hade han gjort den resa som kanske är den mest kända av dem han företog, den som förde honom till det svenska Lappland och vars vetenskapliga resultat, Flora lapponica, publicerades 1737. Men hans stora resedagbok kom inte på tryck förrän under 1800-

talet. Åren 1733 och 1734 reste han i Dalarna – där han också hittade sin blivande hustru, en läkardotter vid namn Sara Elisabeth. Senare resor förde honom vidare runt i de svenska geografiska och sociala landskapen, och resedagböckerna är fortfarande läsvärda, tack vare hans skarpögda iakttagelser och ofta förrädiskt muntra språk.

Efter det att han för gott hade slagit sig ner i Uppsala lade han ner ett stort arbete på att kombinera sin egen forskning med vad som övrigt ingick i professorstjänsten. Ivrigt uppmuntrade han de bland sina studenter som var villiga att ge sig ut i världen för att samla rara växter och skeppa tillbaka dem till Uppsala. Därute väntade både sjukdomar och strapatser, och många av dessa unga män kom aldrig hem igen.

En av de mer kända var Peter Forsskål. Han ställde till stor oreda som mycket ung genom att skriva en upprorisk bok om yttrandefriheten som överheten utan framgång försökte stoppa. Han blev medlem av en expedition som den danske kungen sände ut till ”Det lyckliga Arabien”. Där, någonstans i Jemen, dog Peter Forsskål av malaria. Men innan dess lyckades han skeppa hem stora mängder botaniska fynd, insamlade i en ursinnig takt, som om han redan från början visste att hans liv skulle bli kort. Det mesta av det insamlade materialet förstördes på vägen till Sverige eller på grund av ett dåligt och okunnigt mottagande. En av de växter som överlevde resan var en härdig brännässla som Linné symboliskt gav namnet Forsskaolea tanacissima.

Linné var en på många sätt märklig man och hans levnadsbana är sällsam.

Han föddes 1707 och växte upp i en prästgård i Småland, i just de trakter varifrån många sjuttiofem år senare utvandrade till Amerika, eftersom de inte längre kunde livnära sig på de magra åkrarna fyllda av sten. Han växte upp i ett Fattigsverige som vi knappast idag kan föreställa oss. Linnés materiella förutsättningar var små, men hans stora begåvning hade redan vid tjugoårsåldern visatr sig och han fick ekonomiskt stöd att studera vidare.

När han långt senare, vid drygt sjuttio års ålder, drabbades av slaganfall och reducerades fysiskt, måste han ha funderat mycket över det liv som blivit hans. Så långt han hade färdats, både geografiskt och mentalt, från den fattiga landsände där han blivit född. Så långt från en värld där överlevnaden aldrig varit given, där missväxt och hunger ständigt låg som ett hot över den fattiga allmogens liv.

Han glömde aldrig sitt förflutna. När man talar om Linné får man inte glömma att han genom hela sitt liv, hela denna passionerade tillvaro av hårt arbete, skrivande, resande, sökte efter nyttoaspekten på allt det som växte i naturen. På vilket sätt kunde en ört tas till vara för att bota en viss sjukdom?

Hur kunde kunskaper från norra Sverige, eller kanske från ett land långt borta vid fjärran horisonter, bidra till ökad hälsa bland fattiga svenskar? Kunde man kanske lyckas få tebuskar att växa även i Sverige? Fanns det hittills okända rötter eller frukter som skulle kunna vara ändamålsenliga som människoföda och förhindra att den ständigt hotande hungern slog till på nytt?

Linné sökte aldrig kunskap för dess egen skull. Han rådde också ständigt sina lärjungar att söka sig till de människor, hur enkla de än måtte vara, som bäst förstod sig på naturen. Det var de fattiga bönderna, fiskarna, inte de rika som bodde i sina palats i städerna. För att nå resultat krävdes arbete och inte sällan en beredskap att tåla umbäranden. Man måste slita sin bak på hästryggar, sova i nerlusade sängar, ta sig fram i lervälling och kyla. Och tala med enkla människor samtidigt som man delade deras lika enkla föda. Då skulle de få förtroende för sin gäst och dela med sig av sina kunskaper om naturen.

Linné var den rationelle och välorganiserade vetenskapsmannen. Men det fanns också hos honom ett spekulativt drag som tilltog ju äldre han blev.

Som en renässansmänniska tvekade han inte att kasta sig över nya områden han ville utforska. Några egentliga begränsningar hos sig själv ville han inte kännas vid. Inte alltid drog han därmed de rätta slutsatserna. Ett av hans mest kända felslut är sannolikt när han gav uttryck för sin uppfattning att tornseglarna övervintrade på sjöbottnar i Sverige. När det gällde hans religiösa syn på tillvaron och skapelsen var han övertygad om att det fanns en ”hämnande Gud”, en Nemesis Divina, som redan i jordelivet bestraffade människor för deras handlingar, När jag nu sitter och betraktar de märkligt suggestiva fotografier som Edvard Koinberg har tagit så inställer sig genast en fråga: Vad hade Linné tyckt?

Jag tror att han hade uppskattat dessa bilder. Inte bara på grund av det säregna estetiska uttrycket, utan lika mycket för att han sannolikt hade kunnat upptäcka det oväntade i en blomma han tidigare studerat ett otal gånger. I dessa bilder ser också jag det invanda på nya, oväntade sätt.

Naturligtvis hade Linné också kastat sig över den häpnadsväckande fotokonstens möjligheter och dissekerat en kamera på samma sätt som en blomma eller en klängväxt. När han dog 1778, sjuttioett år gammal, var det fortfarande mer än femtio år till fotografikonstens tidigaste landvinningar skulle komma att göras.

Linné var en vetenskapsman som såg uppgifter och utmaningar vart han än vände sig. Han sökte sitt vetande där han kom åt. Han intresserade sig för allt som hade med naturen att göra, inte bara växternas sexualsystem och indelning i arter, utan lika mycket hur man exempelvis på olika ställen i Sverige hanterade människor som blivit ormbitna.

Det är omvittnat att Linné avskydde kräldjur; ormar, ödlor och grodor.

Men det innebar inte att han avvisade kunskapen om dessa djur. Och, som sagt, nyttoaspekten fanns där hela tiden. Steget från att beskriva den svenska huggormen till att lägga fram recept på olika behandlingar av ormbett var aldrig långt.

Nu, hösten 2008, har det gått tvåhundraett år sedan Carl von Linné föddes.

Ingen på hans tid levande kunde väl ens i sin vildaste fantasi föreställa sig den värld vi idag lever i. Linné visste inget om gener eller DNA. Fortfarande var världen, ner till minsta kryp och obetydligaste växt, Guds skapelse. Han var vetenskapsman men också en tjänare i en värld skapad av en Gud som inte lät tillfälligheter råda. Det gällde att söka sig fram till de inneboende system som var skapelsens urverk.

Men fortfarande, trots all utveckling, är Carl von Linnés arbete av stor betydelse. Han lade grunden till en systematiserad kunskap om naturen, och det finns många som menar att det traditionellt stora naturintresset bland svenskar till viss del kan härledas från Carl von Linnés inspirerande exempel. Det vore naturligtvis en romantisk orimlighet att påstå att han var en tidig företrädare för en medveten ekologisk natursyn. Många av de samband som härskar i naturen var helt okända för honom och hans tid. Men i den nyttoaspekt han anlade på sitt vetenskapliga arbete ingick också insikten om att de nyttoväxter som inte vårdas heller inte kommer att överleva.

Carl von Linné gjorde sannerligen en lång resa från den fattiga prästgården i det steniga Småland. Den resan pågår ännu.

SYSTEMATIKERN LINNÉ Tore Frängsmyr

När kunskapen systematiseras brukar vi kalla den vetenskap. Vi samlar in empirisk kunskap, vi sorterar och ordnar den, och vi klassificerar den. Det är det samlade resultatet av denna process som utgör vetenskapen. För Carl von Linné var detta själva kärnan i det vetenskapliga arbetet.

Linné levde i en tid då systematiken inte hunnit särskilt långt. Hans stora intresse sedan barnsben var botaniken och den specialiserade han sig på i sina universitetsstudier. Botanik var vid den tiden ingen egen disciplin utan ingick i medicinen, eftersom man tillredde de flesta läkemedel ur växter.

Men botaniken var vildvuxen som vetenskap, den innehöll ingen klar struktur eller klassifikation. De gamla örtaböckerna var oöverskådliga. En del indelade växterna efter färg, andra efter storlek, andra åter efter blomkronan och frukten. Genom upptäcktsresor i främmande land ökade kunskapen om nya växter ständigt, men det var svårt att stoppa in de nya växterna i de gamla systemen. När den unge Linné brottades med dessa problem föddes tanken på att konstruera ett nytt system.

Hos vissa föregångare hade Linné lärt att växterna kunde tilldelas sexualitet. Deras ståndare med sitt pollen kunde ses som motsvarigheter till de hanliga könsorganen hos djuren och pistillen med sina fruktämnen som honliga. Linné hade kommit till Uppsala 1928, endast tjugoett år gammal.

Vid nyåret 1730 hade han skrivit ned sina tankar om vad han kallade ”Blomstrens biläger” i en liten uppsats. Här beskriver han växternas sexualitet, hur ståndarna befruktar pistillen med sitt ståndarmjöl, men han inramar beskrivningen i poetiska ordalag. På våren, skriver han, ingjuter solen liv i alla kroppar i naturen, även blommorna lever upp och fröjdar sig åt kärlekens nöjen. Det var ett friskt och levande språk, redan här visade Linné upp den stilistiska förmåga som skulle få genomslag i den svenska litteraturen.

De närmaste åren utvecklade Linné sina tankar om växternas sexualitet, och under vistelsen i Holland utgav han sin sammanfattande skrift om naturens system, Systema naturæ (1735). Han utgick från befruktningsorganen, ståndare och pistiller. Genom att räkna ståndarna i blomman och notera hur de var ordnade indelade han växterna i tjugofyra grupper eller klasser, och genom att räkna pistillens stift indelade han i undergrupper eller ordningar.

Indelningen gick alltså från det större till det mindre i omfång på följande sätt: klasser, ordningar, släkten, arter. De tio första klasserna omfattade växter med 1–10 ståndare, de tretton därpå följande omfattade växter med olika ståndararrangemang (t.ex. två långa och två korta ståndare); den tjugofjärde klassen innehöll blomlösa växter, kryptogamer. Även i denna vetenskapliga klassiker utvecklade Linné sitt poetiska språk.

Om den första klassen skriver han således att blomman har en man i sitt äktenskap, men om den åttonde säger han att det finns åtta män i samma brudkammare med en kvinna. Om den fjortonde klassen sägs att där befinner sig fyra män, varav två längre och två kortare, tillsammans med bruden.

Många samtida tog anstöt av ett sådant lättsinnigt språk, men själv tycktes inte Linné inte bekymra sig; han formulerade sig gärna drastiskt för att inte säga burleskt ibland.

Linnés klassifikation, hans sexualsystem, slog igenom i den lärda världen och gav stadga åt botaniken. Systemet kompletterades senare med den binära nomenklaturen, dvs. sättet att beskriva alla växter med två namn, ett förnamn och ett efternamn. Tidigare hade man identifierat en växt genom att ange släkte plus en lång beskrivning. Linné kunde nu genom två ord bestämma en växt. Första ordet angav släkte (genus), andra ordet arten (species), t.ex. Sinapis arvensis för åkersenap. Genom Linnés insatser fick botaniken stadga, han gav botanisterna ett eget språk.

Linné var systematiker i allt han gjorde, han var en ordningsmänniska.

Redan samtiden myntade uttrycket: Gud skapade, Linné ordnade (Deus creavit, Linnaeus disposuit). Han hade säkert inte själv något emot detta.

Han såg sig litet som Guds utvalde, den som skulle förklara Skaparens avsikter för människan. Ett förtjusande uttryck för hans ordningssinne var den blomsteralmanacka som han sammanställde. Han såg hela året i skenet av blommor, när de knoppades, när de slog ut och hur länge de stod i blom.

Liksom astronomerna kunde utläsa årets gång efter stjärnorna, så kunde blommorna spegla hela året i olika perioder för den botaniskt medvetne.

Man finner, skriver han, ”af blomstren en noga utstakning af sommaren, hwilket har warit så mycket efterlängtat för hushålds nyttor, och den man tilförne fåfängt sökt af stiernorne”. Efter en sådan blomsteralmanacka kan man se till att växterna i rabatterna avlöser varandra, så när en art vissnar börjar en annan blomma.

Systematiken låg i tiden, i en allmän strävan att få ordning på kunskapen om naturen. På samma sätt som Newton kartlagt naturlagarna för fysiken, så ville Linné och hans samtida bringa reda i naturalhistorien. Linné inspirerades av sina föregångare och blev själv inspiratör för andra. Han klassificerade även djuren och mineralen i Systema naturæ, men resultaten blev inte särskilt lyckat och slog aldrig igenom. Han klassificerade sjukdomarna på samma vaga sätt. Många av hans kolleger gjorde ambitiösa försök att ordna andra naturföreteelser. Hans kollega i kemi, Johan Gottschalk Wallerius, kartlade i boken Hydrologia, eller watturiket (1748), olika sorters vatten, och man förstår hur svårt det måste ha varit. Att skilja på stillastående vatten, svagt eller starkt forsande vatten, bäckar, floder, rännilar etc. kan inte ha varit lätt. Men det visade att tron på ordning och systematik var mycket utbredd bland vetenskapsmännen.

Linné stod mitt i den vetenskapliga diskussionen. Med sin överblick och fantastiska detaljkunskap var han som skapt att bli vägvisare i växternas rika värld.

Blommorna äro sålunda ej annat än örternas aflelselemmar, dock med den åtskilnad ifrån djurens, at vi hos dem hålla desse lemmar för skamlige, hvars åskådande upväcker hos oss blygsel, hvarföre ock naturen hos djuren merendels på något sätt fått betäkt dem. Då deremot i ört-riket desse delar ej äro dolde, utan fast häldre aldeles bara framsatte för allas åsyn, ja! desse äro framför alla de andre örtens delar de dägeligaste och behageligaste, til hvilka vår åhåga, tycke och åskådande hjerteligen låckas.

[Sponsalia Plantarum, Blomstrens biläger, (1746) 1750]

I — GLACIALIS

II — REGELATIONIS

[13 december]

[19 mars]

A K L E JA

G U L LV I VA

ÄPPELROS

S P I K K LU B B A

Aquilegia vulgaris

Primula veris

Rosa rubiginosa

Datura stramonium

Väl i december har aklejans frön för länge sedan skakats ur sina karpeller som nu är tomma och förtorkade.

I gullvivans skrumpna blomfoder döljs frökapslarna vars innehåll strös ut i omgivningen med hjälp av höstvindarna.

I slutet av vintern hänger ännu några förtorkade nypon kvar på äppelrosbusken. Under varma sommardagar framträder den intensiva doften av äpple från bladen.

S T J Ä R N F LO C K A

S T J Ä R N F LO C K A

O P I E VA L L M O

Astrantia major

Astrantia major

Papaver somniferum

Stjärnflockans frukt sitter länge kvar i skydd av svepebladen, men om något djur stryker förbi kan frukterna lätt haka fast i dess päls och forslas vidare.

Även under vintern då annars få växter blommar finns överlevare från sommaren med lyskraft kvar.

Stjärnflockans en gång upprättstående hylleblad hänger nu som små klockor på den i övrigt vissna stjälken.

L AVENDEL

SNÖDROPPE Galanthus nivalis Den torra fruktställningen ger en förnimmelse av lavendelblommornas ljuvliga doft. Deras eteriska olja är en basingrediens i många parfymer, och i Sydfrankrike finns av det skälet stora lavendelodlingar som gör att hela landskap färgas blålila tidigt på sommaren.

S TO R

V Å R ST J Ä R NA

Scilla luciliae Den stjärnformiga frökapseln gör att opievallmon är lätt att känna igen. Genom ett snitt i den halvmogna kapseln utvinns mjölksaften, som i torkad form, opium, ger växten dess tvivelaktiga rykte. Själva vallmofröna är däremot en välbekant matlagningsingrediens att strö på bröd och bullar.

Lavandula angustifolia

Spikklubban har fått sitt namn på grund av de talrika taggar som skyddar frukten. Likt många andra växter i familjen potatisväxter är den mycket giftig.

Dess hallucinogena effekt togs till bruk redan under antiken, och i medeltida häxberedningar var spikklubban omistlig.

Redan under senvintern kan man se snödroppens vita blomklocka sticka fram ur markens snötäcke, men eftersom lämpliga pollinatörer som bin och humlor saknas under årstiden sker ofta en självbefruktning. Denna fortplantningsmetod ansåg Linné vara gemensam för hela växtriket.

Namnet stor vårstjärna syftar på växtens tidiga blomning om våren. Det händer ibland att de blåvita stjärnblommorna dyker upp medan marken ännu är snötäckt. Från sitt ursprung i Turkiets bergstrakter har arten brett ut sig vida ikring och är nu ett omtyckt inslag i våra trädgårdar.

III — GERMINATIONIS [12 april] V Å R K R O KU S

KROKUS

B AC KS I P PA

R A N U N K E LS I P PA

Crocus vernus

Crocus-hybrid

Pulsatilla vulgaris

Anemone palmata

Vårkrokusens orangelysande märke syns tydligt i den halvöppna blommans mitt. Från det torkade pistillmärket hos släktingen saffranskrokus (Crocus sativus) kommer den dyrbara kryddan.

Djupt nerbäddade i jorden ligger knölarna, men när våren kommer häver de lila krokusblommorna sig upp ur marken med hjälp av långa tublika foderblad som utgår från knölen. Tuberna innehåller blommans egentliga fortplantningsorgan bestående av tre ståndarknappar och det tredelade pistillmärket, alla lysande brandgula.

V Å R K R O KU S

LÖNN

Crocus vernus

Acer platanoides Vårkrokusens märke pollineras av bin och andra insekter som för med sig frömjöl, pollen, från andra blommor. Det hankönade frömjölet fastnar på märket och befruktar det honkönade fröanlaget.

Backsippans gula krans av ståndare omsluter de många fruktämnena. Trots den ljuvliga anblicken av den blålila blomman är växten mycket giftig. I folkmun har den haft olika namn, till exempel ”koskälla” som syftar på blommans klockform, och ”gökeklocka”, som antyder när blomningen sker.

R YS K

G U L LV I VA

B L Å ST J Ä R NA

Scilla siberica När våren kommer spricker lönnens knoppar, som under vintern har skyddat dess blad- och blomanlag.

Mitt i blomman hos ranunkelsippan kan man se det kvinnliga könsorganet, pistillen, bland de manliga ståndarna. Efter befruktningen mognar fröna i pistillens gröna karpeller.

Primula-hybrid Sitt latinska namn till trots härstammar rysk blåstjärna inte från Sibirien utan från Mindre Asiens och Kaukasus skogstrakter.

Gullvivan är en gammal välkänd trädgårdsväxt som också använts som läkeört. Under seklernas gång har otaliga kultivarer framodlats i de mest skiftande färger. Den här avbildade sorten har en gul fördjupning vid mynningen av blomfodret, i vilket fortplantningsorganen ligger inneslutna.

LÖNN

LÖNN

P O R S L I NS H YAC I N T

S Ä LG

Acer platanoides

Acer platanoides

Puschkinia scilloides

Salix caprea

Lönnens unga blad vecklar snabbt ut sig, och snart får det ymniga havet av ljusgröna blomställningar påhälsning av årets första bin och flugor som utför sitt pollineringsuppdrag.

I lönnens unga blomställningar omges knopparna av flera lager skyddande fjäll. De yttre fjällen är blanka och röda medan de inre har en brunaktig päls som skyddar mot kyla och uttorkning.

Den täta blomklasen hos porslinshyacinten liknar den hos släktingen hyacinten. De vita stjärnformade blommorna med sina ljusblå strimmor kan verka oansenliga en och en, men i talrika bestånd drar de till sig eventuella pollinatörers uppmärksamhet.

M U N K RA B A R B E R

A M A RY L L I S

HUMLE

Rheum rhaponticum

Hippeastrum-hybrid

Humulus lupulus

På våren skyndar sig munkrabarberns knallröda knoppar att svälla för att bryta fram genom fjolårets vissna lövtäcke. Djupt nerbäddad i marken har växtens rotstock funnit skydd från vinterstorm och kyla och från våra lystna blickar.

Hos amaryllisens eldröda blommor som liknar trumpetklockor underlättas pollineringen av att de böjda ståndarna och pistillen når så långt ut. De sex ståndarna består av smala så kallade strängar som pryds av gula knappar innehållande pollen.

A M A RY L L I S

B A L K A NS I P PA

Hippeastrum-hybrid

Anemone blanda Amaryllispistillens stift, som är lika långt som ståndarsträngarna, bär längst ut i spetsen sitt vita, treuddiga märke.

Balkansippans blomhylle består av flera enkla blad som är stjärnformigt ordnade och har en färgskala från blåskimrande vitt till mörkt blålila. I blommans mitt syns tydligt det manliga könsorganet: På de många smala ståndarsträngar sitter de gula knapparna med sitt innehåll av frömjöl, eller pollen.

Humlen, som växer vilt i fuktiga skogar, är mest känd i flytande form: de kryddoftande blomsamlingarna hos den honkönade humleplantan är en nödvändig beståndsdel i öl. Hankönade humleplantor används däremot inte vid ölframställningen. De unga, späda skotten av både han- och honplantor skördas emellertid på våren för att tillredas och avnjutas precis som sparris.

Sälgens hankönade blomställning har på grund av sitt pälsliknande utseende fått smeknamnen ”videkissar” eller ”videungar”. Liksom andra representanter inom släktet är sälgen tvåkönad, det vill säga det finns både hanplantor och honplantor, som antingen utvecklar blommor med uteslutande ståndare eller blommor med uteslutande fruktämne.

IV — FRONDESCENTIÆ [9 maj] B L Å S I P PA

P I N G ST L I L JA

ALM

H Ä ST K ASTA N J

Hepatica nobilis

Narcissus poeticus

Ulmus glabra

Aesculus hippocastanum

Blåsippan tillhör samma familj (Ranunculaceae) som vitsippan (Anemone nemorosa) och backsippan (Pulsatilla vulgaris). Gemensamt för sipporna är den stora, ännu inte fastställda mängden ståndare och pistiller.

Till trädgårdens käraste vårblommor hör också pingstliljan. Blommans vita kalkblad bildar en dekorativ och starkt doftande krans runt kronans sambladiga pip.

Väl inne i maj månad kan man se almens vingkantade frukt, som så fort den mognat förs iväg och sprids med vinden.

Hos många lövträd är de unga bladen så känsliga att lövsprickningen får vänta till månaden maj då faran med förödande frostnätter är över. De skyddande knopparna hos hästkastanjen består av flera lager fjälliknande blad, som är intensivt röda inuti.

Redan i Linnés system över växtriket, som bygger på könsorganens antal och hur de är anordnade, sammanfördes sipporna till gruppen Polyandria Polygynia, som betyder ”många av hankön, många av honkön”.

P I N G ST L I L JA

P Å S K L I L JA

Narcissus poeticus

Narcissus pseudonarcissus Ur pingstliljans öppning sticker tre av sex ståndare fram, medan de andra tre finns dolda inne i blomman.

ASK

ASK

Fraxinus excelsior

Fraxinus excelsior

I den grekiska mytologin var Narkissos en underbart vacker yngling som av högmod avvisade alla som ville ge honom kärlek. När han lutade sig ner över en kristallklar källa för att släcka sin törst, blev han dömd till livslång förälskelse i sin egen spegelbild och kom att försmäkta av förtvivlan över den ofullbordade kärleken. Efter sin död förvandlades han till en narciss.

Efter att ha legat kamlikt veckade i knopparna under vinterns prövningar spricker askens ljusgröna fjäderlika blad ut .

I fornnordisk föreställningsvärld stod en väldig ask i världens mitt, den så kallade världsasken Yggdrasil.

P Ä R L H YAC I N T

K U N G S Ä N G S L I L JA

B A L K A N G E M S R OT

M AS K R O S

Muscari botryoides

Fritillaria meleagris

Doronicum columnae

Taraxacum sp.

Bin och humlor på pollineringsuppdrag får en vägvisning till pärlhyacintens nektargömmen genom den vita krans som markerar öppningen i den lilla blomklockan. Pärlhyacinten kan nog anses vara det vackraste bland ogräs, för som sådant räknades den förr då den klädde de sydtyska vinbergen i blå vårskrud. Numera odlas den i stället i de flesta trädgårdar.

Det säregna mönstret på blombladen har gett kungsängsliljan dess vetenskapliga namn – släktnamnet Fritillaria betyder på latin ”tärningsbägare” och artnamnet meleagris kommer från det grekiska ordet för ”pärlhöna”. Det svenska namnet härrör från Kungsängen söder om Uppsala.

På grund av den tidiga blomningen är balkangemsrotens gula blomkorgar överblommade redan i maj.

ÄPPELROS

S TO R RA M S

M AS K R O S

Rosa rubiginosa

Polygonatum multiflorum

Taraxacum sp.

Från äppelrosens rosamättade kronblad strömmar en frisk blomdoft. Liksom hos de andra vildrosorna syns de manliga och kvinnliga könsorganen tydligt – en krans av otaliga ståndare omger pistillen i blommans centrum.

J A PA NS K

Efter kort avvaktan öppnar sig blomknopparna på storramsen (även kung Salomos sigill eller kungskonvalj) och får snart besök av humlor och fjärilar som med sina långa sugsnablar suger upp nektarn ur de vita tublika kalkbladen och därmed utför befruktningen.

ALM

BUSKROSLING

Pieris japonica

Ulmus glabra Likt sina anförvanter i familjen Ericaceae (ljungväxter) är den nyutsprungna blomman hos den japanska buskroslingen intensivt röd.

Almblommorna är vindpollinerade, det vill säga vinden för med sig deras pollen som därmed hamnar hos andra blommor. Almen blommar därför långt före lövsprickningen, så att vinden innan dess obehindrat kan ruska om trädkronan.

Hur många har inte roat sig med att blåsa iväg maskrosbollen av mogna frukter. Den enskilda frukten liknar ett paraply, och den förs lätt bort av vinden och sprider sig vida kring.

Att maskrosens gula blomhuvuden färgar hela landskapet gult under månaden maj har de flesta av oss upplevt redan i barndomen.

V — FLORESCENTIÆ [25 maj] K A P R I FO L

L Ö J T NA N TS H J Ä RTA

P R Ä ST K RAG E

P R Ä ST K RAG E

Lonicera caprifolium

Lamprocapnos spectabilis

Leucanthemum vulgare

Leucanthemum vulgare

Kaprifolens konformade blomma öppnar sig i sommarkvällen och sänder ut sin förföriska doft.

Ditlockade nattflyn suger med långa sugsnablar nektar ur blommans sporre och befruktar därmed blomman.

Blommorna på löjtnantshjärta ser ut som små hjärtan upphängda på rad. Växten som härstammar från Ostasien har en lång tradition som koloniträdgårdsväxt och utstrålar en gammaldags charm som från mormors dagar.

T U L PA N

T U L PA N

Tulipa-hybrid

Tulipa-hybrid Till skillnad från de flesta djur som har sina könsorgan omsorgsfullt dolda visar växterna frikostigt upp allt inför öppen ridå. Tulpanen bjuder fram sina pollenstinna ståndare som från en dyrbar och mångfärgad bricka.

Precis som andra korgblommiga växter har prästkragen en korgliknande blomställning som är sammansatt av ett stort antal mycket små enskilda blommor. De yttre, vita strålblommorna är sterila och tjänar bara som blickfång, medan de inre, gula rörlika diskblommorna fungerar som fortplantningsorgan.

J U N G F RU N I D ET G R Ö NA

T U L PA N

T U L PA N

Tulipa-hybrid

Tulipa-hybrid Ännu i den vissna tulpanblomman flödar ståndarna över av pollen, som delvis faller ner i blombottnen.

Linné liknade ståndarna med sitt innehåll av pollenkorn vid däggdjurens testiklar och spermier.

Namnet jungfrun i det gröna anspelar på det tidigare bruket att avfärda en friare som gick till så att den tillbedda överräckte blomman, symbolen för försmådd kärlek, till honom.

A M E R I K A NS K H Ä ST K ASTA N J

De klarröda hyllebladen på klängliljan är långt tillbakaböjda efter blomningen, och könsdelarna ligger fritt exponerade: ståndare och pistill står rymligt så att besökare i blomman lätt kan få med sig pollen och på samma gång lämna det pollen de själva medför. Likt de flesta andra växter är även klängliljan hermafroditisk, det vill säga att både han- och honkön finns i en och samma blomma.

GUL

NÄCKROS

Nuphar lutea

Aesculus pavia Över den vissna tulpanen ligger ett svart puder som får blomman att ge ett sotigt intryck. Det är i själva verket pollen som hos några tulpaner har en djupt mörklila färg och som här har singlat ner från ståndarknapparna i rik mängd.

Blombladen på den amerikanska hästkastanjen ser ut att vara täckta av fint dun. Genom att korsa denna art med den vitblommande hästkastanjen uppstod den rödblommiga hästkastanjen (Aesculus carnea), som likt sin vita förälder är ett omtyckt träd i våra parker.

T U L PA N

T U L PA N

M U N K RA B A R B E R

Tulipa-hybrid

Tulipa-hybrid

Rheum rhaponticum

Under barockens tidevarv utbröt en veritabel tulpanfeber i Nederländerna. Nya uppseendeväckande tulpansorter blev ideligen framodlade, till exempel med flerfärgade fjäderlika flammor på kalkbladen.

K L Ä N G L I L JA Gloriosa superba

Nigella damascena Tulpanens gula märke är indelat i lober med små vårtlika upphöjningar. Det gör ytan starkt förstorad, och pollen som bin och andra insekter kommer med kan lättare fångas upp.

Med orden ”älskar, älskar inte …” får prästkragens vita strålblommor en funktion som gärna anlitat kärleksorakel.

För att skydda de viktiga fortplantningsorganen i tulpanblommans inre sluter sig de färggranna kalkbladen varje kväll för att åter slå ut nästa morgon.

I den gula näckrosblommans mitt lyser pistillens gula, stjärnformade märke. Glansen kommer från den klibbiga substans som avsöndrats på märkets yta för att fånga upp och hålla kvar pollen som medförts från andra blommor. De främmande pollenkornen börjar därefter gro i märkets fuktiga miljö och växer genom så kallade pollenslangar mot fruktämnet där fröanlagen befruktas.

TA K L Ö K

Sempervivum tectorum På våren spricker munkrabarberns klubblika knoppar upp ur marken. Ännu ligger de inbyltade i skyddande bladskikt precis som de unga bladen.

På taklökens blomma är antalet ståndare alltid dubbelt så stort som antalet omgivande kronblad.

Nio kronblad tyder alltså på att det finns arton ståndare. De köttiga och håriga bladrosetterna ansågs ha magisk kraft och de planterades förr i tiden ut på tak, i synnerhet halmtak, för att avvärja brand och åsknedslag.

KALLA

NYPONROS

Ä N G S H AV E R R OT

Ä N G S H AV E R R OT

Zantedeschia-hybrid

Rosa dumalis

Tragopogon pratensis

Tragopogon pratensis

Kallans hölsterblad omger kolven i vars understa hälft de kvinnliga enskilda blommorna finns medan de manliga finns i ovandelen. De båda könen är alltså skilda åt vad gäller de enskilda blommorna.

Däremot förekommer båda könen tillsammans i kallaplantans gemensamma blomställning.

Mitt i nyponrosens blomma syns pistillens märke omgivet av en gul ståndarkrans. Linnés omskrivning av hur växternas könsorgan är anordnade sammanfattas i ”Polyandria/Polygynia”, där förhållandet beskrivs som ett stort antal äkta makar och makor i obesvärad frihet i en och samma säng.

Precis som hos maskrosblomman har ängshaverrotens foderblad omvandlats till fina små sinnrika parasoller.

Ängshaverrotens parasoller dansar i vinden och ser till att de mogna fröna sprids.

VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni] K R O L L I L JA

DILL

A K L E JA

A K L E JA

Lilium martagon

Anethum graveolens

Aquilegia vulgaris

Aquilegia vulgaris

Krolliljans knoppar kommer att slå ut när som helst.

Den utslagna blomman med sina stora, köttiga blad och sin intensiva doft är utan tvekan en av de mest uppseendeväckande av alla trädgårdslundens växter.

Dillplantan har en parasolliknande blomställning som består av oräkneliga små blommor som är helt oansenliga. Blomflocken tilldrar sig i sin helhet desto större uppmärksamhet från insekterna och tjänar som bekväm landningsplats och spelplan när de kommer för att söka nektar.

De omogna yttre ståndarna i aklejablomman står ännu slutna och nedböjda, till skillnad från de uppsträckta inre ståndarna som redan öppnat sig för att släppa ut mogna pollenkorn. På detta vis tillgodoses att det under flera dagar finns ständigt nytt pollen till inkommande pollinatörer, pollen som de kan föra vidare till andra blommor.

Aklejans hängande blommor har nedåtriktade öppningar. De pollinerande humlorna måste därför hålla sig kvar på ståndarna medan de söker efter nektar, och det är så humlekropparna blir rikligt bepudrade med pollen.

M O R OT

BERGKLINT

A K L E JA

A K L E JA

Daucus carota

Centaurea montana

Aquilegia-hybrid

Aquilegia vulgaris

Blomflocken hos moroten är hopböjd som en korg eller ett rede, innan den breder ut sin vita skärm av talrika små blommor för att locka till sig pollinatörer. Därefter utspelar sig hundratals kärleksmöten där blomma efter blomma pollineras. I gengäld tar insekterna med sig morotens pollen och drar vidare.

Bergklinten har dekorativa blomhuvuden med svartrandiga holkfjäll och lysande lila enkla blommor. Släktnamnet på denna korgblommiga växt, som ofta använts som läkeört, syftar på den läkekunniga kentauren Cheiron.

I de långa sporrarna väntar gott om nektar som belöning till alla besökare hos denna vita akleja.

Men det är bara insekter med tillräckligt långa sugsnablar, till exempel fjärilar, som kan njuta av den söta saften.

S M Å N U N N E Ö RT

LÖK

A K L E JA

Corydalis intermedia

Allium cepa

Aquilegia vulgaris

Smånunneörten hör till de vårblommor vars frukter mognar redan på försommaren. Fröna med sina små, oljiga hängen lockar till sig myror, som använder fröna som näringsrik färdkost och på det viset ser till att växten utbreder sig.

Låter man lökar bli liggande för länge i skafferiet, börjar de utvecklas och bilda gröna blad, och snart växer de ut till nya lökar. Dessa är produkter av en sorts könlös fortplantning och saknar helt blommor, pollen eller frön.

GUL

DAG L I L JA

Hemerocallis lilioasphodelus Likt små pelarbuntar sträcker sig de otaliga ståndarna ur aklejans blomma. Under medeltiden var aklejan en älskad trädgårdsväxt i hela Europa och odlades fram i alla färgschatteringar från rent vitt till svartlila.

KIRGISLÖK

RAMSLÖK

ULLKARDBORRE

Allium aflatunense

Allium ursinum

Arctium tomentosum

Som ett fyrverkeri mot natthimlen skjuter blommorna upp ur blomställningen på kirgislöken. Varje enskild blomma liknar å sin sida en lila miniatyrstjärna, i vars mitt man kan urskilja växtens könsorgan med sina gröna fruktämnen och de sex finsträngade ståndarna. Den ståtliga kirgislökens uppseendeväckande skönhet tjänar till syvende och sist bara ett syfte: fortplantning som tryggar artens överlevnad.

Genom att odla fram fyllda trädgårdsformer uppstod aklejablommor med många fler blomblad. Hos denna mildrosa form verkar därför ståndare och pistiller ligga inneslutna i ett hölje av finaste tyg med mjuka kuddar.

Ramslöken är en inhemsk representant för löksläktet. Den förekommer ofta i stor mängd i fuktiga lövskogar där den under försommaren bildar en vit blommande matta. I de tretaliga blommorna kan man tydligt se såväl de sex blombladen och de sex ståndarna som det tredelade fruktämnet.

Den gula dagliljan gör sitt namn all rättvisa: den väldoftande liljan står i blom bara under några få timmar. Den kan stå där sprickfärdig med fyllda knoppar, men en dag senare är den redan överblommad och hänger visset.

SIBIRISK

VA L L M O

Papaver croceum De små blomhuvudena på ullkardborren är insvepta i vitaktiga ulltrådar. De har en mängd holkfjäll med kraftiga hakar som gör att de mogna små frukterna lätt fastnar i pälsen på djur och i våra kläder. Deras häftförmåga är så god att de inspirerat till uppfinningen av kardborrebandet.

På långa, gängliga stjälkar balanserar den sibiriska vallmons sina håriga knoppar, och snart kommer de att öppna sig och veckla ut sina blomblad.

GRÄSLÖK

I N D I A N K RAS S E

J Ä T T E VA L L M O

J Ä T T E VA L L M O

Allium schoenoprasum

Tropaeolum majus

Papaver Orientale-gruppen

Papaver Orientale-gruppen

Gräslöken är en omtyckt kryddväxt, och dess rörformade blad passar bra att finhacka och strö över olika maträtter. Vitlöken, som är nära släkt med gräslök, gul lök och schalottenlök, hade ännu ett användningsområde: redan hos de gamla egyptierna var den efterfrågad som afrodisiakum.

Indiankrassens blommor har färgnyanser från knallgult till rött. I sitt hemland Peru pollineras den av kolibrier, som suger upp nektar ur blomsporrarna med sina långa näbbar. Dessa sporrar påminde om kapucinermunkarnas kåpor, enligt tyska trädgårdsmästare under barocken, och växten fick då sitt tyska namn, kapuzinerkresse.

De ömtåliga blommorna på jättevallmon skyddas av ludna foderblad, som faller så fort knopparna slagit ut.

Jättevallmons eldröda, silkepapperstunna kronblad är förgängliga. Efter bara en dag vissnar de och låter fruktämne och ståndare stå kvar utan hylleblad.

J Ä T T E VA L L M O

PION

S A M M ETSTAG ET E S

Papaver Orientale-gruppen

Paeonia-hybrid

Tagetes patula

Jättevallmons klarröda blomblad är mycket känsliga. Om de skadas vissnar de inom kort och torkar så att de mer liknar tunt papper.

I pionblommans mitt syns de intensivt röda pistillerna. Runt dem finns en krans av ståndare, som i den framodlade formen på bilden har omvandlats till rosafärgade band vilket gör att de snarare liknar de egentliga kronbladen.

PION

T YS K I R I S

Paeonia-hybrid

Iris germanica Efter en lyckosam befruktning tappar pionen sina ståndare och kronblad, och dess fristående fruktämne börjar svälla. Det röda märket sitter emellertid länge kvar på pistillspetsen. Fruktämnena är nakna hos en del arter men hos andra kan de vara sammetsludna.

SIBIRISK

VA L L M O

Papaver croceum Sammetstagetes, som härstammar från Mexiko, hör till våra mest omtyckta sommarblommor. Dess ringa storlek gör den särskilt väl lämpad till att fylla ut luckor i rabatten. Sedan länge har den haft ännu ett användningsområde i koloniträdgårdarna, där den ofta samplanterats med grönsaker för att hålla skadedjur borta genom sin intensiva doft.

SIBIRISK

SIBIRISK

VA L L M O

Papaver croceum Det är inte bara nektar som bjuds de besökande pollinatörerna – de kommer också för att få ta del av det proteinrika pollen som finns hos många blommor. Hos tyskirisen (ibland kallad tysk svärdslilja) har blombladen utvecklat en matta, eller ett skägg, av gula hår för att bättre kunna visa upp sitt näringsrika pollen.

En knopp öppnar sig på den sibiriska vallmon, och i takt med att de gröna foderbladen fälls vecklar skära kronblad ut sig. Linné liknade växternas foderblad vid människans förhud eller yttre blygdläppar, medan kronbladen med motsvarande tänkesätt jämfördes med inre blygdläppar.

VA L L M O

Papaver croceum Även när vallmoblomman är helt utslagen ger den ett skrynkligt och ”ostruket” intryck. Redan i knoppen har nämligen blombladen legat oregelbundet sammanknycklade och inte så ordentligt vikta som hos andra växter.

Motljuset sipprar genom de silkepapperstunna, skrynkliga blombladen hos den sibriska vallmon och avslöjar deras fina ådernät.

PION

PION

J Ä T T E VA L L M O

H Ö ST V Ä D D

Paeonia-hybrid

Paeonia-hybrid

Papaver Orientale-gruppen

Scabiosa caucasica

Under antiken ansågs pionen vara en av de mest värdefulla läkeväxterna. Det vetenskapliga namnet syftar på en av läkegudens Asklepios elever, Paieon, som botade den skadade dödsguden Hades med den läkande roten från en pion.

Det finns drygt trettio arter av pioner. Blomningstiderna infaller från maj ända fram till början på juli.

Likt en halskrage omger de svarta ståndarna det klotformade fruktämnet hos denna jättevallmo.

Höstväddens lysande vita blomkorgar är under sommaren en äkta tummelplats för en mängd insekter – och mitt i den allmänna kärleksyran genomförs pollineringen.

ROS

VILDROS

BERGKLINT

K R O L L I L JA

Rosa-hybrid

Rosa spec.

Centaurea montana

Lilium martagon

Av alla blommor är det den röda rosen som står som sinnebild för erotik och sensualism, men de fyllda sorter vi ser i våra trädgårdar har inte längre något sexualliv värt namnet. De extra kronbladen döljer pistillen i blommans inre – detta försvårar uppenbarligen både pollinering och befruktning.

Den ljusrosa knoppen på en vildros håller på att slå ut. Även om blommorna inte uppnår samma yppighet och mättade färg som trädgårdsrosor, står vildrosen inte på något vis efter sina framodlade släktingar vad beträffar charm och skönhet.

Under tiden som det lilla blomhuvudet öppnar sig på bergklinten sticker redan den blålila enskilda blomman fram. Blomhuvudets hylleblad har den form och färg som är utmärkande för de olika arterna bland flockblommiga växter. På bergklintblomman syns en tydligt tandad svart rand.

Från krolliljans grårosa blommor med svarta fläckar strömmar en söt, tung animalisk doft. Dess tillbakaböjda kalkblad påminner om en turban, därav artnamnet martagon, som på turkiska betyder turban.

Blommans sex ståndare har här nyss öppnat sig och släpper frikostigt ut sitt lysande röda pollen.

B LO M ST E R LU P I N

RÖDKLÖVER

M A D O N NA L I L JA

M A D O N NA L I L JA

Lupinus polyphyllus

Trifolium pratense

Lilium candidum

Lilium candidum

Som tända ljus står de rosa blomsterlupinerna, men blommorna består egentligen av många småblommor av olika åldrar: När de nedersta blommorna står färdiga att öppna sig, är de översta ännu bara små gröna knoppar som behöver ett par veckor på sig innan de slår ut. Därigenom förlängs blomningstiden, och sannolikheten att befruktningen kommer att lyckas ökar.

Klöverblommor består av små, runda blomställningar och så även hos rödklövern. Den är vanligt förekommande på ängar och hedar och är viktig föda för betande boskap.

Likt trumpeter öppnar sig de lysande vita blommorna på madonnaliljan, i vilken de sex ståndarna och den gröna pistillen tydligt avtecknar sig. I flera sekler fick madonnaliljan med sin vita färg och ljuvliga doft stå symbol för den obefläckade renheten hos jungfru Maria, och den blev därför ofta avbildad i kristna bildmotiv..

Enligt grekisk mytologi har den vita madonnaliljan uppstått ur de mjölkdroppar som sprutade ur Heras bröst när hon ammade dibarnet Herakles.

Uppretad över liljans kyska renhet förvandlade emellertid Afrodite, kärleksgudinnan, formen på blommans gröna pistill så att den kom att likna lemmen på en åsnehingst.

VII — MATURATIONIS [11 juli] ROSENKALLA

KALLA

Å K E RV Ä D D

T E M Y N TA

Anthurium andraeanum

Zantedeschia-hybrid

Knautia arvensis

Monarda-hybrid

Rosenkallan blev med sina rödglänsande, vaxlika hölster en av femtiotalets mest populära krukväxter. Blomkolven bär otaliga småblommor med honkönade pistiller som befruktningsklara väntar på att de hankönade ståndarknapparna skall öppna sig. Därigenom förhindras självpollinering, det vill säga att pistillen skulle betäckas med eget frömjöl.

Hos framodlade sorter av kalla finns hölsterblad i en mängd färger. Bredvid den vita vilda formen finns hybrider som framför allt går i rosa, gult och mörkrött.

De små violetta åkerväddsblommorna öppnar sig litet i taget. Därigenom förlängs blomningsperioden ansenligt, vilket befrämjar möjligheterna för en lyckosam befruktning. Pistillen med sitt klubbformade märke bidrar också genom att sträcka sig långt ut ur blomman.

De knallröda, rörlika, långa blommorna hos röd temynta (Monarda didyma) får i vilt tillstånd ofta kolibribesök. I motsats till insekterna kan dessa små fåglar, likt människorna, urskilja färgen röd. Hos klarröda blommor i naturen är det nästan alltid fåglar, inte bara kolibrier, som pollinerar.

L I L JA

R O S E NS K Ä RA

S T I N KS YS K A

B R O KS A LV I A

Lilium-hybrid

Cosmos bipinnatus

Stachys sylvatica

Salvia viridis

Det färgsprakande ljusspelet i de yppigt köttiga kalkbladen och doftens tunga sötma gör liljeblomman till en av växtrikets sinnligaste blommor.

Rosenskäran pollineras av ett flertal olika insekter som bin, skalbaggar, blomflugor eller fjärilar. Blomkorgen tjänar också som kärleksnäste för flera av dessa insekter, som i den lätt hittar sina artfränder att para sig med.

Ä N G S N Ä VA

KAMELIA

Geranium pratense

Camellia japonica Förekomsten av pollen är så stor hos ängsnävan att ståndarknapparna tappar en del så snart de öppnar sig.

Blomman hos stinksyskan liknar de flesta andra blommor ur familjen Lamiaceae (som tidigare kallades Labiatae) genom att kronan har en över- och en underläpp. Den övre läppen innesluter och skyddar ståndarknapparna och pistillmärket, medan underläppen tjänar som landningsyta för bin och humlor som befruktar stinksyskan i sin jakt på nektar.

STRÄV

STRÄV

K A R DV Ä D D

Dipsacus strigosus Kamelian, som är nära släkt med teplantan, härstammar från de fuktiga och kyliga skogarna i Ostasiens bergstrakter. De vaxartade blombladen är så tåliga att de kan användas som blomsterdekoration i knapphål och dekolletage, där de håller sig fräscha i flera timmar. Detta bruk var särskilt omtyckt under 1800-talet, och romanen Kameliadamen av Alexandre Dumas gjorde kamelian världsberömd.

Hos broksalvian är det inte blommans blad som drar till sig pollinatörernas uppmärksamhet, utan de stora, färggranna högbladen i vars axel de oansenliga blommorna sitter. Bland kända hälsofrämjande egenskaper tillskrivs vissa salviaarter afrodisiakisk effekt och sägs kunna uppskjuta ålderdomen.

K A R DV Ä D D

Dipsacus strigosus I blomställningen på sträv kardvädd kan man se ett hundratal små, vita blommor sticka fram mellan de taggiga blomfjällen.

Förr användes de klotformade fruktställningarna från vissa kardarter till att kamma ut fibrerna på ull och lin så att de lättare kunde spinnas till garn.

G U R K Ö RT

K N Ö L K LO C K A

B O L LT I ST E L

S O M M A R KO K A R D -

Borago officinalis

Campanula rapunculoides

Echinops ritro

Gaillardia pulchella

Gurkörtens blommor är som små lysande stjärnor.

De nyplockade bladen smakar som gurka och de välsmakande blommorna kan användas som dekoration i sallader, såser och drycker. På växtplatsen blir besökande bin och humlor i jakt på nektar nerpudrade med frömjöl om de så bara dinglar ett ögonblick på den nickande gurkörtsblomman.

Linné antog att blommorna alltid befruktades av sitt eget pollen. Det var först 1790 som Christian Konrad Sprengel upptäckte att naturen själv i de flesta fall, som till exempel knölklockans, valde korspollinering.

B LO M ST E R

Längst ute på bolltistelns ståndarknappar trängs de vita pollenkornen. Den blå bolltistelns vetenskapliga namn kan härledas till grekiskans ekhinos (igelkott) och ops (ser ut som), och syftar på växtens taggiga blomhuvud.

Sommarkokardblomster hör till familjen korgblommiga växter, där varje enskild blomma i blomställningen är förhållandevis stor och lätt att urskilja.

B L Å K LO C K A

TRÄJON

R I N G K RAG E

L I L JA

Campanula rotundifolia

Dryopteris filix-mas

Glebionis carinata

Lilium-hybrid

I blåklockssläktet omintetgörs självpollinering genom att blommans pistill blir mottaglig först efter det att ståndarna har vissnat.

Det hoprullade bladet på ett ungt träjon liknar en biskopskräkla. Även om man inte kan könsbestämma ormbunkarna skiljer man i det tyska ordbruket mellan ”Männerfarn” (träjon) och den liknande, men gracilare ”Frauenfarn” (Athyrium filix-femina eller majbräken).

I ringkragens färgglada blomkorg finns runda nektarmarkeringar som lockar till sig bin och andra insekter och visar vägen till nektarförrådet.

Märket på denna röda lilja är vitt, och det gör att pistillens klibbiga del, där de manliga pollenkornen fastnar, syns tydligt. När pollenkornen gror på fröanlaget växer en pollenslang ut, som går genom pistillens stift, och ner till fruktämnet. När de manliga könscellerna når fruktämnet befruktar de fröanlagen, som nu mognar till frön.

VIII — MESSIS [4 augusti] B LO M ST E R L I N

M I D S O M M A R B LO M ST E R

P U M PA

ROSENVIAL

Linum grandiflorum

Geranium sylvaticum

Cucurbita pepo

Lathyrus latifolius

Mitt i blomman hos blomsterlinet finns en glänsande rund fläck. För det mänskliga ögat ser blomman ut att vara enfärgat röd, men i det ultravioletta ljus som insekterna förnimmer får fläcken i blommans mitt en annan färg.

Pistillens märke hos midsommarblomster består av fem spretande lober som är ludna och klibbiga för att ge bästa möjliga förutsättning för pollenkornen att fastna.

En av pumpans sista blommor sluter sig för gott, samtidigt som skörden av de mogna frukterna inleds. Pumpans blommor är av både han- och honkön, och de har antingen bara ståndare eller bara en pistill. Hankönade blommor – som den på bilden – och honkönade blommor kan också finnas på en och samma planta.

Rosenvialen hör till familjen ärtväxter (Fabaceae) som utmärks av den fjärilslika blomman. Hos ärtväxterna är fortplantningsorganen och nektarn dolda djupt inne i blomman och är därför inte lättillgängliga för vilka pollinatörer som helst.

RANUNKEL

RANUNKEL

LEJONGAP

Ä RT

Ranunculus asiaticus

Ranunculus asiaticus

Antirrhinum majus

Pisum sativum

Ranunkeln var under 1800-talet en mycket omtyckt trädgårdsväxt, och den odlades fram i flera hundra sorter i alla upptänkliga färger.

Ranunkelns oftast tätt fyllda blommor öppnar sig ur knubbiga, knapplika knoppar.

Även hos lejongapsblomman ligger könsorganen djupt dolda, men ingången till blommans nektargömma är tydligt markerad genom sitt gulfärgade svalg. Det är bara vissa insekter, de med tillräcklig kroppsvikt, som förmår trycka ner underläppen för att befrukta blomman.

Hos ärten är den typiska fjärilslika blomman lätt att känna igen: I ”kölen” ligger ståndarna inlindade i mitten tillsammans med fruktämnet. På varsin sida därom finns ”vingarna”, och över dem breder ”seglet”, det största av kronbladen, ut sig.

ZINNIA

ZINNIA

Zinnia elegans

Zinnia elegans När zinnians yttersta blomlager har vissnat är knopparna i de innersta blomlagren ännu stängda.

Under tiden har mellanlagret i blomman öppnat sig helt och visar upp sina ståndare och gula pistillmärken.

Blomkransarna öppnar sig i långsam följd vilket förlänger blomningstiden hos zinnian och andra korgblommiga växter, och därmed ökar tidsutrymmet som behövs för en lyckad befruktning. Detta gör zinnian till en ännu mer omtyckt trädgårdsväxt, och dess skönhet varar i flera veckor.

S T R Å L RU D B E C K I A

AT L AS B LO M M A

Rudbeckia fulgida

Clarkia amoena Rudbeckian har fått sitt namn av Linné som uppkallade den efter sin lärare, Olof Rudbeck d.ä., grundaren av Botaniska trädgården i Uppsala.

Dennes son, Olof Rudbeck d.y., uppmärksammade Linnés första betydande skrift, avhandlingen, Præludia Sponsaliorum Plantarum eller ”Förspel till växternas bröllop”, där Linné för första gången diskuterar växternas sexualitet.

Mångfalden av färger och former i växtriket, här exemplifierat av den lysande violetta atlasblomman, tjänar till att locka så många pollinatörer som möjligt.

R O S E N V I N DA

E TERNELL

Calystegia pulchra

Xerochrysum bracteatum Rosenvindans rosa blomtrattar skyddas av stora förblad nere vid blombasen. Den snabbväxande vindan slingrar sig frodigt runt lämpliga stöd och är därför utmärkt som grönskande växt vid spaljéer och staket.

Holkfjällen i korgblomman är papperstunna och stela i eternellen, som härstammar från Australien.

Eftersom den i torkat tillstånd bevarar både färg och form används den ofta till dekorativa buketter.

IX — EXSOLATIONIS

X — DEFOLIATIONIS

[28 augusti]

[22 september]

SOMMARLJUS

DAHLIA

S O M M A R RU D B E C K I A

B A L LO N G B LO M M A

Gaura lindheimeri

Dahlia x pinnata

Rudbeckia hirta

Nicandra physalodes

Hos den nordamerikanska växten sommarljus växlar blomman färg två gånger om dagen. I gryningsljuset slår de rosa knopparna ut i bländande vitt, och när skymningen inträder får blomman åter en rosa färgton just innan den slokar för att vissna.

Ståndarknapparna på sina långa, slanka strängar och det knubbiga märket längst ut på sitt lika långa stift gör sommarljuset lätt att känna igen.

Sedan dahlians ankomst till Europa från Mexiko i slutet av 1700-talet har den blivit en av våra mest älskade trädgårdsväxter och finns nu i tusentals förädlade former.

Förutom den gula vildformen förekommer rudbeckian i många framodlade sorter med blomkorgar i färgskalan orange till rött.

Som om den vore av svart glänsande läder omsluter ballongblommans foderblad frukten som håller på att mogna.

DAHLIA

DAHLIA

B A L LO N G B LO M M A

H Ö STA N E M O N

Dahlia x pinnata

Dahlia x pinnata

Nicandra physalodes

Anemone hupehensis

Hos många dahliasorter ligger de yttre kronbladen platt utsträckta medan de hos andra framodlade former är mer eller mindre hoprullade. Blomhuvudena på dessa dahlior ur den så kallade Pompongruppen påminner om gamla tiders halskrås eller om de en gång så populära badmössorna.

Eftersom de frostkänsliga dahliorna inte kan planteras ut förrän i maj då frostnätterna är förbi, öppnar sig de knappformade knopparna relativt sent under sommaren.

Med foderblad som liknar dekorativa lyktor odlas ballongblomman världen över, och den sägs kunna driva bort flugor och annan ohyra i trädgården.

När sommaren går mot sitt slut är höstanemonens mjukt ludna blommor i hela färgskalan mellan vitt och violett en av de sista färgklickarna i trädgården.

DAHLIA

SOLROS

BLÅRISP

S O M M A R RU D B E C K I A

Dahlia x pinnata

Helianthus annuus

Limonium sinuatum

Rudbeckia hirta

Dahlians färgprakt når sin höjdpunkt under sensommaren och varar tills den första höstfrosten kommer – då måste dahliaknölarna tas in i källaren för vinterskydd.

För de flesta av oss är solrosen bekant sedan barnsben. Såväl dess svenska som dess vetenskapliga namn syftar på formen och färgen hos den stora, gula blomkorgen som liknar solskivan.

Blårisp kommer ursprungligen från Medelhavsområdet och föredrar därför salthaltig jord. Efter att ha stått i blom länge behåller blommorna sin klara, blåa färg även i torkat tillstånd under lång tid och används därför ofta i dekorativa blomsterarrangemang med olika torkade blommor.

SOLROS

J AC K M A N K L E M AT I S

H Ö STA N E M O N

Helianthus annuus

Clematis ’Jackmanii’

Anemone hupehensis

Solrosens blomma vänder sig alltid mot solen och följer den från uppgång till nedgång.

Även efter det att blombladen fallit kan klematisens blommor vara påfallande dekorativa. De otaliga fruktämnena i blommans mitt omges av en stjärnformad krans av blåaktiga ståndare.

Höstanemonens ståndare sitter i en strålkrans runt de glänsande gröna fruktämnena i blommans mitt.

Det som lockar till sig pollinerande insekter hos rudbeckian är inte så mycket färgen som mönstret framkallat av det för människan osynliga ultravioletta ljuset.

XI — CONGELATIONIS

XII — BRUMALIS

[28 oktober]

[5 november] J U N G F RU N I D ET G R Ö NA

RODODENDRON Rhododendron-hybrid

Nigella damascena Flera månader efter blomningen i början på sommaren kan man på rododendronbusken se de kvinnliga fruktämnena med sina smala stift. Linné kallade stiftet för tuba och fruktämnet för ovarium, och genom att använda de latinska termerna för däggdjurens äggledare och äggstock åskådliggjorde han för sin samtid den likartade funktionen hos växtens organ.

B O L LT I ST E L

RÖD

Echinops ritro

Echinacea purpurea

Den uppblåsta frukten hos jungfrun i det gröna omges av ett grönt fint nätverk. Man kan tydligt höra de små svarta fröna i frökapslarna rassla i vinden tills de är redo att kastas ut genom öppningen i kapselns topp. Släktingen svartkummin (Nigella sativa) är en gammal kulturväxt som till och med har hittats i de egyptiska faraonernas gravkamrar. Än idag används svartkummin flitigt som brödkrydda.

RU D B E C K I A

Bolltistelns blomhuvud bryts ner under höstens lopp och de mogna frukterna strös ut i omgivningen. Bolltisteln hör till de blommor som är dekorativa även i torkat tillstånd, och långt in i den kalla årstiden är den en prydnad i trädgården.

Mellan de nedbrutna holkfjällen sitter ännu några frukter kvar. Röd rudbeckia har länge använts som läkeväxt av indianer i Nordamerika, varifrån växten ursprungligen kommer. Numera ingår den i framställningen av solskyddsprodukter och har även i övrigt fått ett stort användningsområde världen över.

VILDROS

PION

ÄPPELROS

Rosa sp.

Paeonia-hybrid

Rosa rubiginosa

Till skillnad från de flesta trädgårdsrosor utvecklar vildrosorna som regel nypon efter det att blomman befruktats. De vitaminrika frukterna bildas ur den från början gröna blomaxeln som ligger som en skålinfattning runt fruktämnet.

Pionens djupt flikiga blad äger sin egen skönhet bredvid de praktfulla blommorna.

Edvard Koinberg, fotograf, född i Stockholm 1964, porträtterar växter i upplysningstidens anda, men också med inspiration från holländskt 1600- och 1700-talsmåleri. Under de senaste tio åren har han arbetat med egna projekt kring växter och trädgårdar. Han har ställt ut sina bilder i ett tjugotal länder världen över, såväl i Europa som i till exempel USA, Australien, Nya Zeeland, Kina och Sydafrika.

Henning Mankell, född i Stockholm 1948, har skrivit ett stort antal kriminalromaner och annan skönlitteratur, barnböcker samt dramatik. Han tillbringar numera en stor del av sin tid i Maputo, Moçambique, där han bland annat driver teatern Teatro Avenida. Han följer det svenska kulturlivet med intresse och är en stor beundrare av Carl von Linné.

Tore Frängsmyr, född i Skellefteå 1938, är professor emeritus vid Uppsala universitet och tidigare innehavare av Hans Rausing-professuren i vetenskapshistoria. Han har varit föreståndare för Vetenskapsakademiens centrum för vetenskapshistoria och redaktör för Nobelstiftelsens årsbok. Han är ledamot av Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien.

Om inte lystna fåglar äter upp äppelrosens nypon i tid torkar det näringsrika röda fruktköttet in, och de skrumpna nyponen blir hängande kvar.

© 2009 TASCHEN GmbH Hohenzollernring 53, D–50672 Köln www.taschen.com Bokförlaget Max Ström 2009 www.maxstrom.se © Foto: Edvard Koinberg 2009 Inledande texter av Henning Mankell och Tore Frängsmyr Växtbeskrivningar: Nils Köster, Bonn Översättning av växtbeskrivningar från tyska: Viveka Tunek Cash, Philadelphia Svensk faktagranskning av växtbeskrivningar: Susanna Rosén, Stockholm

Samtliga citat ur Carl von Linnés Förspel till växternas bröllop (Præludia Sponsaliorum Plantarum) är hämtade från Uppsala universitetsbiblioteks utgåva, 2007, med svensk transkription och engelsk översättning av Xtina Wootz och Krister Östlund Design: Sense/Net, Andy Disl och Birgit Eichwede, Köln Svenskt original: Petra Ahston Inkapööl Redaktion Köln: Florian Kobler, Kathrin Murr Redaktion Stockholm: Erika Berggren, Charlotta Broady Produktion: Stefan Klatte, Köln Repro: Dieter Kirchner, NovaConcept, Berlin. Tryckt i PAN4C® Tryckt i Tyskland 2009 ISBN: 978-91-7126-154-0