9789171261519

MATS EK

FOTOGRAFI LE S LEY LE S LI E-S PI N KS BOKFÖR LAG ET MAX STRÖM

T E X T M A R G A R E TA S Ö R E N S O N

© Bokförlaget Max Ström 2011 © Foto/Photo Lesley Leslie-Spinks © Text Margareta Sörenson Översättning/Translation Edward Bromberg Design Patric Leo Repro Fälth & Hässler, Värnamo Tryck/Print Livonia Print 2011 ISBN 978-91-7126-151-9 www.maxstrom.se

Tack/Thanks Malin Ek Mats Ek Ana Laguna Erik Näslund Margareta Wall Bengt Wanselius Allyson Way Wanselius Thomas Årlin Carina Ari-fonden Kungliga Dramatiska Teatern, Kungliga Operan, Opéra national de Paris

INNEHÅLL/CONTENTS Förord 5 S:t Göran och draken/Saint George and the Dragon 10 Soweto/Soweto 18 Bernardas hus/The House of Bernarda 20 De fyra årstiderna/The Four Seasons 42 Antigone/Antigone 48 Ungdomsminnen/Memories of Youth 52 Giselle/Giselle 54 Kain och Abel/Cain and Abel 66 En man och hans fönster/A Man and his Window 70 Våroffer/The Rite of Spring 74 Gräs/Grass 82 På Norrbotten/Down North 90 Eldstad/Fireplace 96 Parken/The Park 102 Svansjön/Swan Lake 104 Mats Ek, en essä 121 Som Antigone/Like Antigone 140 Gamla barn/Old Children 146 Ljusvarelser/Light Beings 154 Gammal och dörr/Old and Door 158 Carmen/Carmen 174 Meningslösa hagar/Pointless Pastures 182 Mats Ek, an essay 185 Dans med nästan/Tulips 212 Hon var svart/She Was Black 222 Solo för två/Solo for Two 228 Törnrosa/Sleeping Beauty 230 En slags/A Sort Of 248 Minne/Memory 252 Fluke/Fluke 262 Tulips/Tulips 270 Aluminium/Aluminium 282 Orphée/Orphée 284 Ställe/Place 300 Rättika/Daikon 314 Hållplats/Auf der Greifswalder Strasse 320 Den andre/The Other 326 ICKEA/ICKEA 332 Körsbärsträdgården/The Cherry Orchard 338 Ajö/Bye 344 Verk/Productions 346

4

FÖRORD Allting började 1976 på Operans scen i Stockholm där dansare från Cullbergbaletten och Kungliga­ Baletten tillsammans repeterade Birgit Cullbergs nya verk Rapport. Jag följde repetitionsarbetet från salongen och försökte med min kamera fånga de ögonblick som berörde mig mest. Ur detta första­ möte med Cullbergbalettens dansare – Ana Laguna, Luc Bouy, Vlado Juras, Niklas Ek, Siv Ander, Lena Wenner­gren, Sighilt Pahl och Mats Ek – föddes ett starkt behov av att lära känna kompaniet och dess repertoar.

Jag ville visa Mats Ek och dansarna mina bilder från Rapport och besökte Cullbergbalettens studio­ på Jungfrugatan. Mats Ek var då i full färd med att skapa S:t Göran och draken, en balett som med sin blandning av humor, saga och politiskt ställningstagande skulle få ett överväldigande mottagande och stående ovationer under många säsonger. Jag blev mycket generöst bemött av alla och fick dessutom förtroendet att fritt fotografera hur och när jag ville.

Trettiofem år och många produktioner senare var det dags att bland de tiotusentals negativen välja motiv till denna bok. Mats Eks koreografier syns och beröms idag över hela världen; han är en erkänd konstnär med ett alldeles eget språk. Det har varit ett stort privilegium att få följa med på denna resa, och jag vill uttrycka min djupa beundran och mitt tack till alla dessa fantastiska dansare som jag har haft nöjet att få arbeta med.

PREFACE Everything really began in 1976 at the Royal Opera House in Stockholm, where dancers from the Cullberg Ballet and the Royal Swedish Ballet were rehearsing Rapport, a new work by Birgit Cullberg.

Watching those rehearsals – where I first saw Ana Laguna, Luc Bouy, Vlado Juras, Niklas Ek, Siv Ander, Lena Wennergren, Sighilt Pahl and Mats Ek perform – awakened a strong need to know more about the Cullberg Ballet and its repertoire. With photographs of Rapport in hand, I visited the Cullberg studios on Jungfrugatan and was generously given permission to photograph as I wished.

Mats Ek was in the midst of creating Saint George and the Dragon; its mix of humour and humanity, political commentary and fairytale would bring audiences to their feet for many seasons.

Thirty-five years and many productions later it seemed time to choose the images that might convey something of the journey. Mats Ek’s works are performed and acclaimed around the world; he is an artist with a unique language. I can only say how privileged I feel to have followed his progress thus far, and to offer here my deep admiration and thanks to his dancers.

Lesley Leslie-Spinks

5

6

ST GÖRAN OCH DRAKEN SAINT GEORGE AND THE DRAGON

7

8

9

S:T GÖRAN OCH DRAKEN S:t Göran och draken utgår från en legend som i Västerlandet framförallt använts inom den kristna kyrkans symbolvärld. Den modige riddaren, den helige Georg (Göran på svenska) får både kraft och uppdrag av Gud att försvara den värnlösa prinsessan mot den fasansfulla draken. Allegoriskt har legenden berättat om hur korsriddare försvarar den kristna kyrkan mot andra religioner och politiska maktstrukturer.

Mats Ek vände upp och ner på allegorin i detta sitt andra koreografiska verk 1976; tidigare samma år hade hans förstlingsverk Kalfaktorn, efter Büchners Woyzeck, uruppförts och också televiserats.

Ek dansade själv riddaren S:t Göran, som får sitt uppdrag från ovan, men här från en svart kavajärm, som från en politiker, finansman eller kanske maffiaboss. Prinsessan, Ana Lagunas genombrott i en soloroll, uttrycker naturlighet och ursprunglighet. Draken skildras med hjälp av kinesisk estetik och kampsport. Allegorin blev nu en självkritisk bild av västerländsk etnocentrism, där "riddar Väster­landet" hänsynslöst bekämpar det som är okänt och annorlunda, nämligen andra delar av världen. Vietnamkriget var nyss avslutat och fortfarande en stor fråga i Europa som vattendelare och ­markör för ett paradigmskifte. Verket var Mats Eks första samarbete med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (senare Ekman) som scenograf och kostymör.

SAINT GEORGE AND THE DRAGON Saint George and the Dragon springs from a legend that applies primarily to the symbolic world of the Christian church. The brave knight, the blessed Saint George (in Swedish, Göran), is given ­powers and charged by God with the task of protecting a defenseless princess from a horrible dragon. ­Allegorically, it is a story about how crusader knights defend the Christian church from other religions or political power structures.

Mats Ek upended the allegory in his second choreographic work, created in 1976. (His debut choreographic work, Kalfaktorn, based on Büchner´s Woyzeck, had been staged earlier that year and subsequently televised.) Ek danced the role of St. George, who receives a task from above, here from an arm in a black business suit, as if from a politician, banker or a Mafia boss. The Princess, Ana Laguna in her first solo triumph, expresses a primitive and natural simplicity. In portraying the Dragon, Ek turned towards Chinese esthetics and Eastern martial arts. The allegory now becomes a self-critical picture of Western ethnocentricity, where the “Western knight” indiscriminatly fights all that is different or unfamiliar, meaning all other parts of the world. The war in Vietnam had just ended and was still a question that divided many in Europe, one that also marked a paradigm shift.

This piece marked the first collaboration between Mats Ek and Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (later Ekman), costume and set designer.

10

11

12

SOWETO SOWETO

13

14

15

16

17

SOWETO Året efter svåra upplopp och beskjutningar i det svarta gettot Soweto i Sydafrika skapade Mats Ek verket Soweto för Cullbergbaletten, 1977. Birgit Cullberg dansade, 69 år gammal, rollen som Moder Afrika, en roll som sammanfattar kontinentens "själ", uthållighet, styrka, förnedring och stolthet.

Verket väckte stor uppmärksamhet och föreställningarna blev bejublade; publikens sympatier för kampen mot apartheid bar ovationerna. Ek gjorde inga försök att ”afrikanisera” vare sig dansare eller dans, utan tolkade konflikten mänskligt och i en reaktion mot det vita Afrikas inhumanism. De gamla koloni­satörernas arv gestaltades på scenen av en mekanisk docka i vita sekelskifteskläder. Gruppens styrka och motståndskraft uttrycktes livfullt och vackert i dansens kårpartier.

Soweto dansades också av andra danskompanier, däribland Östgötabaletten, som framförde verket vid Nobelfestligheterna 1991 när den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer tilldelades Nobelpriset.

SOWETO In 1977, one year after the terrible riots and shootings in the South African ghetto Soweto, Mats Ek created Soweto for the Cullberg Ballet. Birgit Cullberg, 69 years old at the time, danced Mother Africa, a role that sought to portray the continent’s soul, endurance, strength, humiliation and pride.

This piece, which was highly praised, received a great deal of attention. The audience, sympathising with the struggle against apartheid, met the work with ovations. Ek made no attempt at all to “Africanize” his dancers or his choreography, but interpreted the conflict in human terms and as a reaction to the inhumanity of South Africa’s white regime. The country’s colonial heritage found expression through a mechanical doll in a white, turn-of-the-century costume. The people’s strength and power of resistance were energetically and beautifully expressed in the group dances.

Soweto was also performed by other companies, among them Östgötabaletten, who performed the piece at the Nobel Prize banquet in 1991 after the South African Nadine Gordimer was awarded the Nobel Prize for Literature.

18

19

20

BERNARDAS HUS THE HOUSE OF BERNARDA

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

BERNARDAS HUS Federico García Lorcas pjäs Bernarda Albas hus handlar om hur yttre förtryck också skapar ett inre.

Den nyblivna änkan Bernarda stänger in sina fem döttrar i ett sorgehus, där hon med fruktansvärd kraft tillämpar en patriarkalisk maktordning. Pjäsen skrevs 1936, samma år som García Lorca mördades av Franco-sympatisörer i det politiskt polariserade Spanien före inbördeskriget. García Lorcas pjäs är både ett psykologiskt realistiskt drama och en politisk allegori över hur konservatism, fascism och sträng kyrklighet bygger ett klaustrofobiskt slutet rum kring en familj och ett land.

Mats Eks dansade version av pjäsen ställer förtrycket i centrum och det inre tryck det skapar hos döttrarna. Hemmet med sina stora svarta möbler är nära att explodera av all undangömd längtan och revolt. Verket skapades 1978 och änkan Bernardas roll formades för en manlig dansare i crossdressing, Luc Bouy, även om Mats Ek ibland alternerade i rollen. Ana Laguna dansade husans roll, med ett hoppfullt vitt förkläde. Det timslånga dansverket är en dramatisk pjäs överförd till dans.

Enstaka repliker och skrik förekommer, men i huvudsak följs kronologi och rollkaraktärer från García Lorcas pjäs, dock komprimerat och med starkt laddade uttryck för instängdhet och inställd revolt.

Den undertryckta sexualiteten, längtan efter ömhet, närhet och kärlek får både tydliga och mycket nyanserade uttryck i dansen där den talade originalversionen av pjäsen bara kan antyda. Sam­arbetet från S:t Göran och draken med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (senare Ekman) fortsatte här och det tunga skåpet fick mänskliga ben och fötter, som en stor och mäktig påminnelse om människans fysiska förutsättningar och behov. Matbordet, en senare ofta förekommande symbol i Mats Eks verk, gör här debut som scenografisk samlingspunkt, altare och vardaglig matplats. De svarta kläderna och möblerna balanseras mot rött som till exempel i en fond av sammanfogade, urtvättat röda sängtäcken.

Bernardas hus televiserades 1986 och har satts upp på flera andra scener av Mats Ek, som på Parisoperan 2008.

32

33

THE HOUSE OF BERNARDA Federico García Lorca’s play The House of Bernarda Alba is about how external repression also creates repression within. The newly widowed Bernarda locks up her five daughters in a house of mourning, where, with a terrible fervor, she imposes a patriarchal power structure. The play was written in 1936, the same year that García Lorca, in a politically polarized Spain, was murdered by Franco sympathizers just before the outbreak of the Civil War. García Lorca’s play is both a psychologically realistic drama and a political allegory. It describes how conservatism, fascism and a strict adherence to religion create a claustrophobic, closed room around a family and a nation.

Mats Ek’s danced version of the play makes this repression central, alongside the inner pressures it creates in Bernarda’s daughters. The home, full of large, black furniture, is on the verge of exploding with pent-up longing and revolt. This work was created in 1978 and the role of the widow B ­ ernarda was created for Luc Bouy, a male dancer in female costume. Mats Ek sometimes alternated in this role. Ana Laguna danced the role of the maid, wearing a hopeful white apron. The hour-long performance is a dramatic play transformed into dance. Shouted sentences and screams did occur, but the work primarily follows the chronology and the characters from Lorca’s play, though they are compressed and charged with a powerful expression of imprisonment and delayed revolution.

The repressed sexuality, the thirst for comfort, closeness and love are expressed both clearly and very subtly in the dance, something that the original spoken version can only imply. The collaboration with Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (later Ekman) which began with Saint George and the Dragon continues here, and the enormous cupboard was endowed with human legs with feet, as a great and powerful reminder of humanity’s physical nature and needs. The dinner table, an often recurring symbol in Mats Ek’s later work, here makes its debut as a central point of focus on the stage, at once an altar and a place for daily meals.

The House of Bernarda was televised in 1986 and has been staged by several other companies, including the Paris Opera in 2008.

34

35

37

38

DE FYRA ÅRSTIDERNA THE FOUR SEASONS

39

40

DE FYRA ÅRSTIDERNA Antonio Vivaldis konsert i fyra satser, De fyra årstiderna (Le quattro stagioni), från 1725 är kompositorisk stomme till Mats Eks koreografi där han omtolkar årstiderna till människans åldrar och livscykel.

Till vinterns spröda och avvaktande musik föds ett litet barn, som till vårens fågelsång utvecklas till en flicka. Snart cirklar unga män omkring henne, och till sommarens hetare toner skildras både hennes vuxenhet och föräldraparets medelålder med karriär och hemmakvällar i fåtöljen. Hösten är åldrandets tid, och den gamla kvinnan som hänger som en ryggsäck på mannen är både en farmor och döden.

I De fyra årstiderna från 1978 använder Mats Ek sin egenartade stil för koreografisk komposition och ett rörelsematerial som tydligt är hans eget och förebådar en rad särdrag och teman som utvecklas under 1980- och 90-talen. För första gången skissas interiörerna från ett äktenskap – fåtölj och tidningsläsning i demonstrativt stora tofflor – i en kärleksfull kritik spetsad med humor och ironi som i en comic strip. Männen i kostym och hatt dyker upp senare i flera verk, som Törnrosa på 90-talet.

Avslutningsscenens uppstigande ballong är en annan återkommande bild trettio år senare i koreo­ grafin till operan Orphée. Dansens höga och luftiga hopp och komplicerade lyft blandar klassisk balettmodernism med en friare postmodern stil.

THE FOUR SEASONS Antonio Lucio Vivaldi’s violin concerto from 1725 known as The Four Seasons (Le quattro stagioni) is the musical foundation for a work in which Mats Ek interprets the seasons as the ages of man and the human life cycle.

To the brittle expectant music of winter a baby is born, and to the bird song of spring she develops into a young girl. Soon young men flock around her and the hotter sounds of summer accompany her coming of age and her middle-aged parents with their careers and easy-chair evenings at home.

The autumn is a time for aging, and the old woman, hanging on the man’s back like a rucksack as he carries his grandchild, is both a grandmother and death.

In The Four Seasons (1978) Mats Ek makes use of his own particular style of choreographic composition and his clearly personal palette of movement material, foreshadowing the features and themes that he would develop throughout the 1980s and 1990s. For the first time he sketches the interiors of a marriage – the easy chair and the demonstratively large slippers – in a tender critique spiked with all the humour and irony of a comic strip. Men in suits and hats show up in several of his later works, Sleeping Beauty, from the 1990s, for example. The balloon rising into the air in the final scene is another recurring image that thirty years later would resurface in the opera Orphée. The high and airy jumps and the complicated lifts blend classic modern ballet with a free, postmodern choreographic style.

42

43

44