9789170920837

KLEOPATRA

!!6 ! ! $"# " ! ! " " 7 ##

Kleopatra_5b.indd 1

08-06-24 13.55.03

Kleopatra_5b.indd 2

08-06-24 13.55.04

KLEOPATRA – EGYPTENS SISTA DROTTNING

# !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

"

#

JOYCE TYLDESLEY

ÖVERSÄTTNING: MARGARETA EKLÖF

Kleopatra_5b.indd 3

08-06-24 13.55.04

Ekerlids Förlag Tegnérgatan    Stockholm Tel -  , fax -   E-post: info@ekerlids.com Hemsida: www.ekerlids.com

This edition published by arrangement with Profile Books LTD Copyright © Joyce Tyldesley,  Formgivning omslag: John Persson Originaldesign: Sue Lamble Översättning: Margareta Eklöf Formgivning inlaga: Gyllene Snittet, Helsingborg Tryckt hos Scandbook i Falun, augusti  ISBN: ----

Kleopatra_5b.indd 4

08-06-24 13.55.05

Denna bok till채gnas minnet av min far William Randolph Tyldesley

Kleopatra_5b.indd 5

08-06-24 13.55.05

Kleopatra_5b.indd 6

08-06-24 13.55.05

Innehåll # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

"

#

Författarens förord Inledning                  

Prinsessa av Egypten Drottning av Egypten Alexandria intill Egypten Kleopatra och Julius Caesar Den nya Isis Kleopatra och Marcus Antonius En dröm går i graven Kleopatras barn Historia blir legend

Vem var vem?

Det antika Egyptens kronologi Noter Källor Bildförteckning Kartuscher Författarens tack Register

Kleopatra_5b.indd 7

                  

08-06-24 13.55.05

Lagos g.m. Arsinoë PTOLEMAIOS I SOTER I g.m. 1 Artakama 2 Eurydike 3 Berenike I (med Eurydike) Ptolemaios Keraunos

2 söner

2 eller 3 döttrar

PTOLEMAIOS IV PHILOPATOR g.m. Arsinoë III

3 söner

PTOLEMAIOS V EPIPHANES g.m. Kleopatra I PTOLEMAIOS VI PHILOMETOR g.m. Kleopatra II

Ptolemaios Eupator

Ptolemaios VII Neos Filopator

Kleopatra III g.m. Ptolemaios VIII

PTOLEMAIOS IX SOTER II g.m. 1 Kleopatra IV 2 Kleopatra Selene

(?med Kleopatra IV)

PTOLEMAIOS X ALEXANDER I g.m. 1 ?

2 Kleopatra Berenike III

(med Kleopatra Selene)

CLEOPATRA BERENICE III g.m. 1 Ptolemaios X 2 Ptolemaios XI

(med okänd kvinna)

?Kleopatra Tryphaena

(med I)

?Kleopatra V Tryphaena g.m. Ptolemaios XII

CLEOPATRA VII THEA PHILOPATOR

(med Julius Caesar) PTOLEMAIOS XV CAESAR

P g ARSINOË IV

(med Marcus Antonius) Alexander Helios

Kleopatra Selene g.m. Juba II av Mauretanien PTOLEMAIOS

en dotter

Kleopatra_5b.indd 8

Kl g.m

2 söner

PTOLEMAIOS XII NEOS DIONYSOS Ptolemaios av Cypern g.m. Kleopatra V BERENICE IV g.m. Archelaos

Kleopatra Thea g.m. 1 Alexander Balas 2. Demetrios II av Syrien 3. Antiochos VII

08-06-24 13.55.05

Egyptens ptolemaiska dynasti Menaleos

(med Berenike) Arsinoë II g.m. 1 Lysimachos 2 Ptolemaios Keraunos 3 Ptolemaios II

Philotera

PTOLEMAIOS II PHILADELPHOS g.m. 1 Arsinoë I 2 Arsinoë II (med Arsinoë I)

PTOLEMAIOS III EUERGETES I g.m. Berenike II

Lysimachos

Arsinoë III g.m. Ptolemaios IV

PTOLEMAIOS VIII EUERGETES II g.m. 1 Kleopatra II 2 Kleopatra III (med Kleopatra II) rien

Berenike

Kleopatra II g.m. 1 Ptolemaios VI 2 Ptolemaios VIII

(med Kleopatra III)

(med okänd kvinna) Ptolemaios Apion

Ptolemaios Memfites

Kleopatra IV g.m. 1 Ptolemaios IX 2 Antiochos IX

Berenike

Kleopatra Tryphaena g.m. Antiochos VIII

Kleopatra Selene g.m. 1 Ptolemaios IX 2 Antiochos VIII 3 Antiochos IX 4 Antiochos X

(med Kleopatra Berenike III)

PTOLEMAIOS XI ALEXANDER II g.m. Kleopatra Berenike III V

PTOLEMAIOS XIII

en dotter

PTOLEMAIOS XIV

Ptolemaios Filadelfos

tanien en dotter

Kleopatra_5b.indd 9

08-06-24 13.55.06

Kleopatras värld

Svarta havet

ASIEN Efesos

Tarsus

Medelh a

vet

Ti gr Eufr at Antiochia SYRIEN

CYPERN Kanopos Alexandria

CYRENAIKA

et av

EPIRUS Aktion ACHAIA Patras Athen

ah

Syracusa

isk

sp Ka

Rom Palestrina IT AL IE N

is

Babylon

Pelusium

JUDEEN Askalon

Per sisk a

Memfis

vik e

n

EGYPTEN Dandara Hermonthis

250

500 miles

Kleopatra_5b.indd 10

Ni len

0

t

800 kilometer

ave

400

ah

0

d Rö

File

Koptos Thebe

N

08-06-24 13.55.06

Kleopatras Egypten

Medelhavet Behbeit el Hagar

PARETONIUM (Mersa Matruh)

Kanopos ALEXANDRIA Maryutsjön

Borallassjön SAIS

Damanhur NAUKRATIS Kom el-Hisn

RAPHIA

XOIS MENDES

TANIS SEBENNYTOS LEONTOPOLIS

BUSIRIS

PELUSIUM Timashsjön

BUBASTIS

TERENUTHIS

N

GAZA Döda havet

Saltsjöarna

HELIOPOLIS

ARSINOË/KLEOPATRIS

MEMFIS

Sakkara Birket Qarun

BERENIKE

ARSINOITE NOME (Fayyum)

Ni len

Sinai

Oas

Ain el-Tibaniya/ Qasr el-Magisba

Bahr Yussul

Bahriya

HERMOPOLIS MAGNA

Assiut

et hav

DARB EL-A RBA IN

da

n

Rö

le Ni PTOLEMAIS HORMOU ABYDOS

Dandara

Qena KOPTOS Qus

Hu Västra Thebe HERMONTHIS

Dakhla Oas

HIBIS Qasr Gueida

MYOS HORMOS (Qusair)

Thebe: Karnak, Luxor

Esna Elkab

HERMONTHIS – namn under antiken

Edfu

Västra Thebe – modernt namn Ökenvägar

0

80

160 kilometer

0

50

100 miles

Kleopatra_5b.indd 11

Kom Ombo ELEFANTINE Sehel Bigga

SYENE (Aswan) FILE

BERENIKE TROGODYTIKE

08-06-24 13.55.06

Palats

Östra (Stora) hamnen

Kleopatras grav?

Nekropolis

E

IA

Den kungliga Antirhodos hamnen Palats A

SI

L

Isis Farias tempel

Isis Lochias tempel

ias Loch

Fyrtornet på Faros

vet

a delh Me

B

Timoneion

Arsinoeion

y

Wa nopic

Ca

Caesareum Agora N

EA

PO

LI

S

na l

on stasi Apo agasin) (m seion Mu

Bro

Gymnastikanläggning

Ka

Kibotos Naval Dockyard

”Alabastergraven”

ur

n io tad

tas

ep H

Västra hamnen (Eunostos)

Teater

Emporion

al

Poseidion

n Ka

Bro

sm

d Sta

Faros

O K R

H

A

Ne kro poli s

l na Ka

T

IS

Soma

ur

sm

d Sta

Serapeion Stadion

tsjön

N

yu Mar

Kleopatras Alexandria

Kleopatra_5b.indd 12

08-06-24 13.55.06

Författarens förord # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

P

ersonnamn kan vara ett minfält för den som studerar antikens historia. Jag har eftersträvat klarhet för dem som inte sedan tidigare är bekanta med den ptolemaiska tiden och kan bara i förväg be dem om ursäkt som kanske tycker att jag har fattat irrationella, inkonsekventa eller okunniga beslut. När jag använder romerska namn har jag valt de vanligare moderna varianterna: Caesar i stället för Gajus Julius (Iulius) Caesar, Antonius i stället för Marcus Antonius och så vidare. Som Antonius så ohövligt påpekade var Octavianus en pojkvasker som hade sitt namn att tacka för allting. Kort efter Kleopatras självmord antog Octavianus (från början Gajus Octavius, senare Gajus Julius Caesar Octavianus) titeln Imperator och namnet Caesar Augustus. För att undvika förväxlingar låter jag honom heta Octavianus i hela boken. I regel får personer av grekisk härkomst behålla ändelsen -os-, så att exempelvis Kleopatras yngste son blir Ptolemaios Filadelfos och inte det latiniserade Ptolemaius Filadelfus.

Samtliga årsangivelser syftar på tiden före Kristus såvida inget annat anges. Dynastiperiodens egyptier räknade sina årtal efter den sittande härskarens regeringstid, och numreringen började på nytt under varje regeringstid med År . Ptoleméerna behöll detta 

Kleopatra_5b.indd 13

08-06-24 13.55.06



system. Romarna använde en månkalender på  dagar men försummade att fylla i med den månad som då och då måste läggas till för att den officiella kalendern skulle hållas i takt med årstiderna. Den  januari år  införde Julius Caesar en ny kalender efter egyptisk modell med , dagar. Hans julianska kalender är alltjämt grunden för vår moderna kalender.

Jag använder genomgående den något vaga termen ”dynastiperiodens Egypten” om de trettioen dynastierna före Alexander den stores ankomst år .



Kleopatra_5b.indd 14

08-06-24 13.55.07

Inledning # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

När det gäller Kleopatra kan levnadstecknaren nalkas sitt ämne från flera håll. Han kan till exempel betrakta drottningen av Egypten som en alltigenom ond kvinna eller som en ansvarslös synderska eller som en någorlunda god kvinna i en svår situation.

Arthur Weigall, The Life and Times of Cleopatra Queen of Egypt1

O

mkring år  förenades de självständiga stadsstaterna i den trånga Nildalen och det breda Nildeltat i ett enda långsträckt rike. Rader av hjältemodiga, halvt gudomliga kungar trädde fram som härskare över detta nya land, och rader av sköna drottningar stod plikttroget vid deras sida. Om kungarna någon gång var mindre hjältemodiga och drottningarna mindre sköna än de kunde ha varit spelade det ingen större roll. Den statliga propagandan – den konvention som bjöd att alla kungar skulle beskrivas som ståtliga, visa och tappra och alla drottningar som bleka, passiva och stödjande – garanterade att såväl kungar som drottningar blev ihågkomna sådana de borde ha varit, inte sådana de var. Tretusen år av dynastiskt välde skulle se minst trehundra kungar göra anspråk på envåldsmakt över de ”Två länderna”, Nil

Kleopatra_5b.indd 15

08-06-24 13.55.07



dalen och Nildeltat förenade. Dessa trehundra kungar hade flera tusen drottningar, av vilka Kleopatra VII var den sista.

Bland de tusentals drottningarna fanns många som var enormt inflytelserika och mäktiga, och minst tre härskade och accepterades av sitt folk som halvt gudomliga kungar.2 Minnen av dessa drottningar befästes i Egypten: i gravar, på tempelväggar, i palatsarkiv, gravkulter och statyer. Men efter hand som dynasti följde på dynasti och århundrade följde på århundrade föll kulterna ur bruk, arkitekturen förstördes och alla kunskaper om den hieroglyfiska skriften gick förlorade. Egyptens långa historia stod alltjämt tydligt skriven på dess söndervittrande stenmurar, men ingen kunde läsa den. Endast Bibeln och de klassiska författarna, bland dem Homeros och Herodotos, erbjöd de västerländska lärda en frestande men svårgripbar, selektiv och mycket rörig version av Egyptens förflutna. Dynastiernas drottningar skulle förbli dolda till -talet, då den moderna disciplinen egyptologi växte fram.

Det fanns emellertid en samling drottningar som aldrig föll i glömska. Ptoleméerna, det självständiga Egyptens sista dynasti, åtnjöt trehundra års styre mellan makedoniern Alexander den stores erövring () och romaren Octavianus (). Berättelserna om dem, en integrerad del av Roms historia, dokumenterades i egyptiska hieroglyfer men också på latin och grekiska. Den bäst ihågkomna av alla var Kleopatra VII, ingalunda den framgångsrikaste ptoleméen, inte heller den som levde längst, men den vars beslut och handlingar påverkade två av Roms största män och därmed det romerska väldets utveckling. Kleopatras levnadshistoria dröjde sig kvar inte bara i dammiga officiella krönikor. Både hon och Egypten uppfattades som sexiga i ordets alla moderna bemärkelser, och den spännande blandningen av dekadens, lusta och onaturlig död – själva den iögonfallande kontrasten mellan det gamla Egyptens förföriska men allt svagare makt och Roms virila, disciplinerade styrka – fångade fantasin 

Kleopatra_5b.indd 16

08-06-24 13.55.07

Inledning

hos generationer av konstnärer och poeter. Sagan om henne berättades gång på gång, förvanskades och byggdes ut tills Kleopatra förvandlades till en halvt mytisk figur som hela världen kände till.

Trots att hon ovedersägligen är berömd är det fullt möjligt att ägna en livstid åt studiet av det antika Egypten utan att någonsin stöta på Kleopatra. Paradoxalt nog nonchalerar de traditionella egyptologerna mer eller mindre den kvinna som miljoner människor ser som den egyptiska drottningens själva sinnebild.

De inskränker sina studier till de trettioen dynastier som föregick Alexanders ankomst. Ptoleméerna betraktas som perifera figurer, och i den egenskapen har de blivit reviret för forskare specialiserade på klassisk grekisk och romersk historia som naturligt nog ställer dem mot en klassisk snarare än egyptisk bakgrund.

Dessa forskare har i sin tur skyggat för Kleopatra VII, kanske därför att en historiesyn som betonar individuella och inte nationella prestationer för närvarande anses lite gammalmodig, eller för att de inte har lust att tackla ett ämne så uppenbart populärt som Kleopatra.

Detta tedde sig länge fullt rimligt i mina ögon. Ptoleméerna var ju främlingar i Egypten, och tämligen nyanlända främlingar till på köpet. Mellan dem och den riktiga dynastiperioden låg en pinsam epok av persiskt styre, och i avsaknad av en egen numrerad dynasti utelämnades de ur den serie av högt respekterade egyptiska krönikor som prydligt avslutades med den siste infödde farao Nektanebos II:s regeringstid.3 Som om det inte räckte härskade de över ett Egypten vars rena inhemska kultur hade spätts ut och förvanskats av grekiska och romerska influenser: de dyrkade kuriösa hybridgudar, de utfärdade mynt, de talade grekiska, inte egyptiska. Men efter många år ägnade åt Egyptens ”äkta” drottningar började jag inse att det var irrationellt och ohållbart att skilja ut ptoleméerna och placera dem i ett kulturellt ghetto. Ptoleméerna ansåg sig vara en fullvärdig egyptisk dynasti och ägnade 

Kleopatra_5b.indd 17

08-06-24 13.55.07



mycket tid och pengar åt att klart och tydligt visa att de var den teologiska fortsättningen på alla dynastier som hade föregått dem.

Kleopatra definierade sig som en egyptisk drottning och utnyttjade föregående drottningars ikonografi och kulturella referenser för att förstärka sin ställning. Hennes folk och samtida godtog henne som sådan. Kunde en egyptiskfödd kvinna vars släkt hade härskat över Egypten i trehundra år verkligen klassificeras som utlänning (och var hamnar i så fall den brittiska kungliga familjen)?

Eller som ovidkommande för studiet av vad det innebar att vara drottning av Egypten?

Jag började bli nyfiken på Kleopatra, och ju mer jag fick veta om henne, desto mer kom jag att respektera henne som en intelligent och effektiv monark. Jag såg att hon satte upp realistiska mål och kom mycket nära att skapa en dynasti som skulle ha återupprättat Egypten som en supermakt i hela världen. Att spekulera i ”vad som hade hänt om” är historikernas skamliga och i längden meningslösa nöje. Men vad skulle ha hänt om Julius Caesar hade undkommit mördarnas dolkar? Eller om Marcus Antonius hade triumferat över det parthiska väldet? Denna bok är en direkt frukt av min nyfikenhet. Den är skriven av en ohöljt traditionell egyptolog och vill föra tillbaka Kleopatra till hennes eget, i allt väsentligt egyptiska sammanhang. Därför återger jag bara de viktigaste detaljerna i de dramatiska händelser som inträffade i den romerska världen – Caesars död, Antonius uppgång och fall och Octavianus triumf – och mer av det arkeologiska och historiska detektivarbete som Kleopatras levnadshistoria vilar på än som är vanligt i en biografi.

Skelettet i hennes levnadsöde – kärleksförbindelser, barn och död i förtid – har alltid varit känt och kan inte ifrågasättas. Det kött som generationer av forskare och konstnärer har valt att täcka dessa ben med är en annan sak, och varje skildring av Kleopatra kommer med en ny version av samma kvinna. Att hon var en ärelysten och hänsynslös drottning framgår redan av det ytligaste 

Kleopatra_5b.indd 18

08-06-24 13.55.07

Inledning

studium av hennes liv, även om omfattningen av hennes hänsynslöshet gärna tonas ner i de mer populära historieböckerna, som slätar över mordet på hennes syster och (med största sannolikhet) hennes bror och i stället koncentrerar sig på hennes ”kärleksliv”.

Att Kleopatra, som levde i en epok av ytterst instabila stater, valde att bilda personliga allianser med individuellt mäktiga romare bör uppfattas som ett förnuftigt (intelligent) beslut och inte som ett svagt (känslodikterat), och ”kärlek” behöver inte ha haft mycket med saken att göra, som i vilket dynastiskt äktenskap som helst.

Att Kleopatra aldrig härskade ensam kommer kanske som en överraskning. Hennes ”regeringstid” är i själva verket en serie samregeringar med brodern Ptolemaios XIII (–), brodern Ptolemaios XIV (–) och sonen Ptolemaios Caesar (–).

Att Kleopatra själv så starkt betonade sin roll som gudomlig moder är kanske lika överraskande. Den moderna världen har vant sig vid bilden av sirenen Kleopatra, och eftersom sex och moderskap märkligt nog anses oförenliga har man mer eller mindre glömt bort att hon var mor till fyra barn. Men Kleopatra levde under en tid då kulterna av den egyptiska modergudinnan Isis och den mystiska grekiska gudomen Dionysos började resa ett allvarligt hot mot Olympens klassiska gudar. I det traditionella Egypten levde det gamla pantheon och det gamla prästerskapet vidare ungefär som de hade gjort i tusentals år. Men utanför den konservativa Nildalen sökte folken i östra Medelhavsområdet aktivt efter ny religiös upplysning, och där rådde en tilltagande förväntan om att en frälsare snart skulle träda fram österifrån och härska över världen. Kleopatra utnyttjade sitt moderskap med hänsynslös effektivitet. Samtidigt lät hon sig hyllas som den egyptiske kungens dödliga moder, den unge guden Horus4 gudomliga moder och sitt folks kungliga moder.

Kleopatras historia finns bevarad i ord och inte i föremål. De arkeologiska spåren av hennes regeringstid skadades svårt då det ptolemaiska Alexandria gick förlorat och antingen har sjunkit till 

Kleopatra_5b.indd 19

08-06-24 13.55.08



Medelhavets botten eller begravts under moderna byggnader. I dag kan Alexandria stoltsera med flera antika begravningsplatser men bara med en enda arkeologisk utgrävning som inte har någon anknytning till begravningar. Kom el-Dik, en liten arkeologisk oas i en öken av moderna byggnader, ger en frestande glimt av den antika staden med bland annat en välbevarad romersk teater, men den som söker efter Kleopatra har ingenting att hämta där. De som gästar Alexandria sitter kanske på kornischen och blickar ut över det vinröda havet mot Kleopatras försvunna palats. De tar sig kanske fram genom busksnåren på den katolska kyrkogården till den alabastergrav där Alexander sägs vila eller tillbringar morgonen i det magnifika nya biblioteket innan de drar sig tillbaka och tar en kall öl på Cecil Hotel, där de höga speglarna låter dem som har sina tankar åt det hållet skymta skuggan av Durrells oförlikneliga Justine. Men för att hitta något påtagligt vittnesbörd om Kleopatra får de leta länge. I det större, mer egyptiska Egypten utanför Alexandria ter sig den Kleopatra som pryder tempelväggen i Dandara (det grekiska Tentyra) bara som en i en lång rad kungliga damer som visar upp en enhetlig, tidlös propaganda för odödligt drottningskap. Hennes ansikte är utslätat och intetsägande, hennes personlighet avsiktligt beslöjad. Det vackraste och mest kända porträttet av Kleopatra i detta tempel är falskt. Kleopatra har försvunnit helt från Athen, Tarsus, Efesos och Rom. När man betraktar resterna av templet i Rom helgat åt Venus Genetrix, där Julius Caesar skandalöst nog lär ha rest en gyllene staty av den dödliga drottningen bredvid den odödliga gudinnan, kan man omöjligt mana fram någon vision av den kvinna vars leverne en gång chockerade den civiliserade världen.5 Det är alltså ur skriftligt material som vi får hämta våra kunskaper om Kleopatra. Men medan många tusen officiella inskriptioner, formella och informella papyrer och ostraka (skrifter med tusch på krukskärvor eller stenflisor) finns kvar från det ptole

Kleopatra_5b.indd 20

08-06-24 13.55.08

Inledning

maiska Egyptens tid är de storartade stats- och tempelbiblioteken, även det berömda biblioteket i Alexandria, alla oåterkalleligen borta. Med dem gick de officiella krönikor förlorade som eventuellt skrevs under hennes regeringstid. Av en olycklig ödets nyck har Kleopatras regeringstid avkastat färre papyrer än de tidigare ptolemaiska härskarnas, och Alexandrias höga grundvatten innebär att det praktiskt taget inte finns några papyrer alls. Det enda bevarade exemplet på Kleopatras egen handstil – det enda grekiska ordet ginestho, ”må det bli så”, som är klottrat i slutet av ett officiellt dokument – är minst sagt slätstruket, om det nu verkligen är skrivet av hennes egen hand (och experterna är ytterligt tveksamma). Vi kan inte läsa Kleopatras egen skildring av händelserna och det finns inga oberoende samtida beskrivningar av hennes liv och gärning. Den historiker som kände henne närmast, Julius Caesar, ägnar henne föga uppmärksamhet i sina verk. Nikolaos av Damaskus, som var Kleopatras barns informator, lägger till några meningar. I Plutarchos Antonius levnad får vi den fullständigaste och oftast citerade skildringen av hennes liv, och författaren påstår sig till och med ha läst hennes läkare Olympus memoarer (nu förkomna). Plutarchos skrev emellertid i början av -talet e. Kr. och kan inte anses vara ett ögonvittne, och inte heller Kleopatras andre ”biograf ” Cassius Dio, som skrev sin Roms historia mellan  och  e. Kr. Senare historiker, de som har litat till Plutarchos och Dio, ligger ännu längre bort i tiden. Jag har citerat utförligt ur dessa sekundära texter eftersom det är de som har utformat den västerländska synen på Kleopatras liv och tid, men de bör läsas med försiktighet. Med en så gott som total avsaknad av primära källor kan vi inte hoppas få höra Kleopatras verkliga röst utan måste se henne genom andras ögon, ögon som redan är påverkade av andra människors propaganda, fördomar och antaganden. Inte många av oss skulle vilja bedömas på det sättet.

Med dessa brister i underlaget kommer det givetvis aldrig att 

Kleopatra_5b.indd 21

08-06-24 13.55.08



bli möjligt att skriva en konventionell biografi över Kleopatra.

Alltför många detaljer saknas helt enkelt. Men med lite god vilja, tålamod och ihärdighet och utan att våga sig alltför långt ut i historieromantikens lockande men till sist sterila värld kan man ändå dra en del slutsatser och kanske börja förstå något av det som drev henne. Om vi också kan börja förstå något av hennes personlighet får läsaren avgöra. Det är förvisso oklokt och lönlöst att försöka psykoanalysera de sedan länge döda. En aspekt av Kleopatras personlighet faller ändå genast i ögonen. Hon är en sällsynt stark person, en överlevare med makt att dominera över och förminska dem som står runt om henne. Hennes far Ptolemaios XII Auletes håller stånd, liksom hennes romerska samtida Julius Caesar, Marcus Antonius och Octavianus. Men Flavia, Octavia och Livia, tre enastående dugliga romerska kvinnor, framstår som birollsinnehavare i hennes drama, och hennes egen familj, hennes föregångare Kleopatra V, hennes båda viljestarka systrar Berenike IV och Arsinoë IV och hennes båda makar-bröder Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV, blir föga mer än statister. Detta kompliceras av svårigheterna i att komma underfund med vilken av alla dessa med namnet Ptolemaios (XII, XIII, XIV eller XV) som figurerar jämsides med Kleopatra på något visst monument eller vem som har sin bild på de många mynten rätt och slätt präglade med ”Kung Ptolemaios”. Att bli förvisad till bakgrunden på detta sätt är orättvist, särskilt mot hennes egensinniga systrar, men oundvikligt. Det betyder att Kleopatra saknar den detaljerade familjebakgrund som kanske skulle ha hjälpt oss att förstå en del av hennes handlingar. Om något av syskonen hade lyckats hålla sig kvar på sina troner skulle Kleopatra själv ha blivit en fotnot i deras historia. Hennes mer avlägsna förfäder däremot har all den karaktär som hennes närmaste anförvanter tycks sakna. Deras levnadshistorier sammanfattas i avsnittet ”Vem var vem?” i slutet av boken.

Det är fascinerande läsning.

En gestalt avtecknar sig tydligt. Alexandria ”intill Egypten”, en 

Kleopatra_5b.indd 22

08-06-24 13.55.08

Inledning

grekisk enklav i ett egyptiskt landskap, samtidigt hem för ett bibliotek fyllt av drömmande lärda, en marknadsplats där snabbtänkta köpmän gjorde affärer, ett hov med en lyx som man knappast kan föreställa sig och en aggressiv pöbel av kungamakare spelar en avgörande roll i Kleopatras historia. Jag ber inte om ursäkt för att jag ägnar ett helt kapitel åt denna glänsande stad som spritter av liv.

Varje god berättelse skall ha en början, en mitt och ett slut.

Men berättelsen om Kleopatra har fortsatt att växa med åren och saknar alltjämt ett slut. Mitt sista kapitel är därför en metabiografi – en studie av framväxten av ett kulturellt liv efter detta som mer än tvåtusen år efter Kleopatras egen död inte visar några tecken på att dö. Detta kapitel återger i korthet de många bilder av Kleopatra som finns bevarade i antika krönikor och modern skönlitteratur, men det är en inledning till och inte den slutgiltiga behandlingen av ett fängslande ämne som i sig utgör ett ämne för en eller flera böcker.6 Min avsikt är att förse läsaren med kunskap om de källor som historikerna har använt för att pussla ihop Kleopatras liv och naturligtvis om de fördomar som lurar i dessa källor.

Att världen alltjämt är fascinerad av Kleopatra – populärkulturens bedövande vackra Kleopatra, inte den verkliga drottningen – är lätt att konstatera. När jag hade skrivit stycket här ovan slog jag på radion. Den  februari  – passande nog Valentindagen – förekom Kleopatra i nyheterna. Ett silvermynt hade ”upptäckts” i samlingen tillhörig Society of Antiquaries i Newcastle. På myntet fanns ett ansikte som vem som helst ögonblickligen borde ha känt igen efter ens det ytligaste studium av de många mynt som Kleopatra lät prägla. Det var ingalunda något spännande arkeologiskt fynd. Men upptäckten kom i tidningarna, och sedan i radio och TV, och journalisterna, genomsyrade av Kleopatramytologi, diskuterade alla hennes skönhet (eller rättare sagt hennes chockerande brist på skönhet) som om hon varit en modern celebritet. Över 

Kleopatra_5b.indd 23

08-06-24 13.55.08



tvåtusen år efter sin död var Kleopatra fortfarande ett självklart inslag i rubrikerna, även om de flesta ”fakta” som framfördes var felaktiga.7



Kleopatra_5b.indd 24

08-06-24 13.55.08

      

Prinsessa av Egypten

När allt tycktes förlorat hade arvtagarna till huset Ptolemaios plötsligt nästan lagt under sig ett välde som sträckte sig inte endast över deras förlorade arvsländer utan över mer vidsträckta territorier än Ptolemaios I eller Ptolemaios II eller Ptolemaios III någonsin hade drömt om.

Deras kungar var män och hade byggt sitt välde på vapenmakt, men nu när Egyptens militära makt hade blivit en bagatell jämfört med Roms, förde Egyptens härskare in en makt av ett helt annat slag i striden – en fascinerande kvinnas makt.

E. R. Bevan, The House of Ptolemy1

Å

r  hamnade den ptolemaiska dynastin i en kris då kung Ptolemaios IX av Egypten dog. Åratals hätska familjefejder hade lett till brist på legitima manliga ptoleméer. I brist på någon självklar arvinge till tronen ärvde Berenike III, dotter till Ptolemaios IX och änka efter hans bror Ptolemaios X, sin fars krona och började kalla sig Kleopatra Berenike. Kort därpå gick hon 

Kleopatra_5b.indd 25

08-06-24 13.55.08



med på att rätta sig efter den ptolemaiska traditionen och blev sin unge styvson-brorson Ptolemaios XI:s hustru.

Romarna iakttog med ägarintresse i blicken den kungliga dansens turer. De ansåg sig ha ett giltigt och lagligt anspråk på Egypten, som de hade fått i gåva sju år tidigare i ett förtretligt testamente skrivet av Ptolemaios X. Än så länge hade de motstått frestelsen att annektera Egypten, men den allmänna åsikten var att det bara var en tidsfråga. Den romerske diktatorn hade i nåder gett sitt godkännande av att Berenike och Ptolemaios ingick äktenskap, men paret passade inte ihop, och som Ptolemaios X:s naturlige son ansåg sig Ptolemaios ha ärftlig rätt att härska. Innan tre veckor hade gått efter bröllopet mördade den alltför ivrige Ptolemaios sin nyblivna hustru och intog hennes tron i Alexandria.

Dagen därpå rövades han bort av en rasande pöbelhop, släpades iväg till gymnastikanläggningen och mördades. Egypten stod än en gång utan kung och drottning.

Dubbelmordet slungade in Egypten i en kris. Alexandriaborna hade vågat döda den kung romarna hade valt ut åt dem. Skulle det provocera romarna att göra anspråk på sin egendom? En Ptolemaios behövdes och det fort. Men det var inte lätt. Berenike hade varit Ptolemaios IX:s och hans gemål Kleopatra IV:s enda överlevande barn, och hon hade dött barnlös. En enda legitim ptolemé återstod. Berenikes faster Kleopatra Selene var dotter till Ptolemaios VIII och Kleopatra III och exhustru till Ptolemaios IX, men hon var också änka efter tre kungar av Syrien,2 och som mor till ärelystna syriska söner var hon olämplig att bevaka Egyptens intressen. Beslutet blev att man skulle förbigå Kleopatra Selene och erbjuda kronan åt Ptolemaios IV:s båda illegitima söner, födda av en kvinna vars namn inte finns dokumenterat och som just då bodde i Syrien. Den äldre sonen återvände till Egypten och uppsteg på tronen som Ptolemaios Theos Filopator Filadelfos (Den Faderälskande, Syskonälskande Guden). Från år / skulle han komma att lägga Neos Dionysos (Den Nye Dionysos) till sitt 

Kleopatra_5b.indd 26

08-06-24 13.55.09

Prinsessa av Egypten

namn. År  kröntes Ptolemaios XII av Pasherenptah III, guden Ptahs nyutnämnde överstepräst, i en traditionell egyptisk ceremoni i Memfis. Hans år vid makten skulle räknas från hans far Ptolemaios X:s död, en åtgärd som underströk kontinuiteten i den närmaste kungliga familjen men som effektivt utraderade den olycksförföljda Berenike III:s regeringstid ur de officiella dokumenten. Som tröstpris erbjöds den yngre sonen, också han med namnet Ptolemaios, Cyperns krona. Romarna blev irriterade på denna snabba händelseutveckling och vägrade att erkänna de nya kungarna.

Att Ptolemaios XII identifierade sig med Dionysos var ett klokt politiskt drag. ”Två gånger född”, först när han rycktes ur sin olyckliga dödliga mor Semeles sköte och återigen när han föddes ur sin gudomlige fader Zeus lår, hade den mystiske grekiske guden Dionysos länge förknippats med den återuppståndne egyptiske fruktbarhetsguden-kungen Osiris. Men där Osiris, omlindad med bindlar, utlovade ett lugnt och ordnat liv efter detta åt alla som levde fläckfritt på jorden, erbjöd Dionysos sina mest entusiastiska anhängare en livstid av hemliga ritualer och extatiska upplevelser, som kulminerade i tvillinglöftena om förening med guden och evig frälsning efter döden. Medan den strama Osiriskulten behöll sin popularitet bland egyptierna blomstrade den yvigare Dionysoskulten både i och utanför Egypten. I Alexandria, en stad där det grekiska begreppet tryfe (ett oupphörligt vältrande i lyx och ostentativt överflöd) låg bakom många aspekter av det officiella livet, betraktades Dionysos både som en beskyddargud och en kunglig förfader. Genealogerna hade hjälpsamt nog kommit fram till att Arsinoë, mor till Ptolemaios I, var en avkomling till Herakles och Deianeira, Dionysos dotter. Genom att identifiera sig med Dionysos allierade sig Ptolemaios med god verkan både med sina legitima ptolemaiska förfäder och med Alexander den store, som hade vördat Dionysos som erövraren av en stor del av världen i öster. Samtidigt distanserade han sig från de mer be

Kleopatra_5b.indd 27

08-06-24 13.55.09



härskade och konservativa romarna som hyllade de olympiska gudarna och betraktade ptoleméernas excesser – för den delen alla excesser – med fasa. Den stoiske filosofen, geografen och historikern Strabon var inte alls imponerad av det dionysiska kungliga levnadssättet då han skrev ungefär sextio år efter Ptolemaios död: Emedan samtliga kungar efter den tredje Ptolemaios var fördärvade av överdådigt leverne skötte de rikets angelägenheter illa, men värst av alla den fjärde, den sjunde och den siste, Auletes [Ptolemaios XII], som utöver sina allmänna utsvävningar övade sig i att ledsaga körer på sin flöjt, och över detta yvdes han så mycket att han inte tvekade att hålla tävlingar i det kungliga palatset, och i dessa tävlingar steg han fram för att mäta sig med motspelarna.3

Dionysos anhängare kom från alla samhällslager: män och kvinnor, rika och fattiga, fria och slavar, gamla och unga. De drack kopiösa mängder vin, trotsade transvestismtabuet och utmanade sakernas naturliga ordning genom att iförda genomskinliga kvinnokläder utföra sina hemlighetsfulla, sexladdade ritualer. Lucianus återger historien om den sedige filosofen Demetrios, som förargade Ptolemaios XII genom att enbart dricka vatten och vägra klä sig som en kvinna under de dionysiska dryckeslagen. Som straff tvingades han dra på sig en klänning, dansa och spela cymbal.4 De höll också serenad för sin gud på aulos, dubbelflöjt, varifrån Ptolemaios vanvördiga öknamn Auletes, ”Flöjtspelaren”, var härlett. Vi vet inte om detta föga smickrande tillägg syftade på kungens musikaliska talang eller på hans runda kinder, ständigt utspända som på en flöjtist, eller om det var en spydig anspelning på den allmänt kända kopplingen mellan manliga och kvinnliga aulosspelare och prostitution. Ptolemaios andra öknamn, Nothos eller ”Bastarden”, gick mer rakt på sak. 

Kleopatra_5b.indd 28

08-06-24 13.55.09

Prinsessa av Egypten

Auletes hade ärvt Medelhavsvärldens tätast befolkade land.

Några exakta statistiska uppgifter är omöjliga att ge, men historikerna har beräknat att folkmängden uppgick till mellan två och en halv och sju miljoner. Diodorus Siculus, som besökte Egypten år  då Kleopatra var ungefär tio år, trodde att folkmängden uppgick till omkring tre miljoner. Det var ett kulturellt segregerat land och de förenande banden var sköra. Det stora flertalet av Auletes undersåtar var infödda egyptier men mer än  procent var av grekisk härkomst, och det fanns också en betydande och talför judisk minoritet. Egyptierna hade av tradition alltid dragit en klar gräns mellan dem som bodde i Övre, eller södra, Egypten (Nildalen) och dem som bodde i Nedre Egypten (Deltat). Sydegyptierna ansåg sig vara det egyptiska arvets sanna väktare medan de i norr betraktade sig som förmer än de enkla dalborna. För att komplicera det hela ytterligare tyckte invånarna i Alexandria, en temperamentsfull, kosmopolitisk och etniskt blandad samling, att de på alla sätt var överlägsna dem som hade oturen att leva utanför staden.

Spänningarna mellan de olika fraktionerna var tidvis hårda, och vilken grupp som helst kunde när som helst tänkas resa sig mot sin kung. Uppror i söder hade vållat stora svårigheter för Ptolemaios III, IV och V, och de senare ptoleméernas regeringstider hade starkt påverkats av Alexandrias invånare, som ansåg att de hade rätt att välja och avsätta sin egen kung. Ptolemaios XII skulle utsättas för revolter, politiskt inspirerade strejker och självsvåldig inblandning av folket i Alexandria. Öppet krig var dock undantag, inte regel. För det mesta levde de olika kulturella grupperna sida vid sida i osäker vapenvila, talade sina egna språk, dyrkade sina egna gudar och utnyttjade sina egna, helt separata juridiska system. Kontrakt avfattade på den demotiska skrift som Egyptens skrivare använde klassificerades som egyptiska, kontrakt på arameiska ansågs vara judiska och kontrakt på grekiska föll under den strängare grekiska lagen.5 Två faktorer förenade dem: om 

Kleopatra_5b.indd 29

08-06-24 13.55.10



än tillfälligt var de alla beredda att erkänna Auletes som kung och godta hans edikt som starkare än alla lagar, och de motsatte sig häftigt alla former av romersk inblandning i sitt lands angelägenheter.

Den stora majoriteten av Auletes egyptiska undersåtar levde på ett sätt som deras äldsta förfäder från dynastiperioden ögonblickligen skulle ha känt igen. Det nedersta skiktet i denna orubbliga sociala pyramid bestod av kroppsarbetare och bönder, de miljoner som bodde i anspråkslösa byar och småsamhällen av lerhyddor utefter Nilen och Deltats armar och brukade den jord som tillhörde kungen, templen och överklassen. Dessa fattiga analfabeter har efterlämnat många enkla ökengravar men få materiella spår och inget skriftligt material, och därför kan vi inte säga mycket om deras tillvaro och vad de strävade efter i livet. Vi kan dock sluta oss till hur de arbetade. Egyptens fenomenala välstånd härrörde från dess ymniga naturtillgångar: guld i öknarna, papyrus i träsken och framför allt bördig jordbruksmark. Ptoleméerna hade infört en del förbättringar – nya redskap av järn, nya grödor, nya bestämmelser för skörden, nya bevattningsmetoder och väldiga områden av nyligen återvunnen mark i Fayuum, men böndernas liv gick vidare ungefär som det hade gjort i sekler. Översvämningen på sensommaren följdes av höstsådd. Skörden på senvåren/försommaren följdes av en torrtid, då den heta solen bakade åkrarna och steriliserade jorden. Därefter vällde floden in över stränderna, åkrarna stod under vatten och så började cykeln på nytt. Vi får en fläkt av denna uråldriga, unikt egyptiska rytm när vi beskådar de livliga jordbruksscenerna på väggarna till Gamla, Mellersta och Nya rikenas privata gravar.

Högre upp på samhällspyramiden kom de yrkeskunniga hantverkarna och de bildade skrivarna, som bodde i de större städerna och utgjorde vad som löst kan kallas för medelklassen. Ännu högre upp kom eliten: de höga ämbetsmännen och de ärftliga prästerna som samarbetade nära med den nya regimen, där de åtnjöt ptoleméernas frikostighet och använde sin privata förmögenhet 

Kleopatra_5b.indd 30

08-06-24 13.55.10

Prinsessa av Egypten

till att upprätthålla Egyptens religiösa traditioner och begravningsseder. I denna grupp ingick släktingarna till Egyptens siste infödde kung, Nektanebos II, som hade gått i landsflykt år .

Kungafamiljen fyllde det översta skiktet i samhällspyramiden, med kungen ensam och oberörbar högst upp. Kungen av Egypten hade i tretusen år varit erkänd som alla kulters högste präst, civilförvaltningens överhuvud och arméns befälhavare. Kungen var den ende som fick offra till gudarna, och endast kungen kunde genom sina offer hindra att Egypten dränktes i det kaotiska hav som omgav och ständigt hotade hans strängt reglerade värld. Han var unik och oersättlig, en halvgud medan han levde och hel gud efter sin död. Egypten kunde helt enkelt inte klara sig utan honom. Vilken kung som helst – ett spädbarn, en kvinna, rentav en utlänning – var bättre än ingen kung alls, och alla visste att den officiella kröningsceremonin omedelbart förvandlade en simpel dödlig till en mäktig envåldshärskare. Ptoleméerna var medvetna om att denna tro på kungen som halvt gudomlig starkt bidrog till att de kunde behålla sin makt och att de måste vara det alltjämt mäktiga och djupt konservativa prästerskapet till lags, och de ville alltid uppfattas som lydiga mot den kungliga tradition som särskilde Egypten från resten av världen. Hur de än klädde sig, talade och tänkte privat, hur flitigt de än behandlade Egypten som ett lönsamt affärsföretag, uppträdde de offentligt som mer traditionellt egyptiska än egyptierna själva, byggde och restaurerade tempel och tog upp sedan länge bortglömda ritualer.

Egyptens mest vördnadsvärde turist ger en livfull skildring av detta traditionella levnadssätt. Herodotos av Halikarnassos (dagens Bodrum i Turkiet) besökte norra Egypten någon gång efter år , vid en tid då Egypten, tillfälligt försonat med det persiska styret, var både fredligt och blomstrande. Han var visserligen en erfaren resenär men kunde inte dölja sin förvåning över att befinna sig i ett land där allt tycktes gå på tvärs mot tingens naturliga ordning: 

Kleopatra_5b.indd 31

08-06-24 13.55.10



Liksom luften hos egypterna är egendomlig och dess flod har en annan natur än andra floder, så har de också i nästan allting seder och bruk, som är rakt motsatta andra människors. Hos dem går kvinnorna på torget och handlar, men männen sitter hemma och väver. Andra folk väver på det sättet, att de slår inslaget uppåt, men egypterna slår det nedåt. Bördor bär männen på huvudet men kvinnorna på skuldrorna. Kvinnorna står upprätt, när de kastar sitt vatten, men männen sitter. Sin nödtorft förrättar de inomhus, men de äter ute på gatorna. De säger nämligen, att man bör hemligen förrätta det, som är oanständigt men nödvändigt, men offentligt förrätta det, som inte är oanständigt. Ingen kvinna förrättar prästtjänst varken för gudar eller gudinnor, utan blott män för dem alla. Söderna är inte skyldiga att mot sin vilja underhålla sina föräldrar, men döttrarna är ovillkorligen skyldiga till det även mot sin vilja. … Männen bär vardera två klädesplagg, men kvinnorna blott ett.6

Herodotos är ingalunda någon ofelbar källa. Kulturellt är han ohöljt fientlig till allt persiskt men positiv till allt grekiskt och i viss grad till det egyptiska. Han är benägen att tro det han får höra, hur osannolikt det än är, och han faller för berättelser om det egendomliga och oväntade. Långt ifrån att bevara sinnet öppet ställer han alla sina upplevelser i motsats till det rätta – det vill säga grekiska – sättet att göra det ena och det andra. Ändå ligger det uppenbarligen mer än ett korn av sanning i det han skriver.

Egyptens regnfria klimat var något för sig och floden var ovedersägligen underlig som svämmade över på sommaren, medan normala floder svämmade över på vintern, det visste ju alla. Och hur Egyptens kvinnor än valde att urinera var de helt klart originella jämfört med kvinnorna i Herodotos egen släkt. De hade full frihet att leva ensamma och att äga, ärva, köpa och sälja egendom. 

Kleopatra_5b.indd 32

08-06-24 13.55.10

Prinsessa av Egypten

De kunde välja sina egna män som de själva ville, inleda en skilsmässa och uppfostra barn utan manlig inblandning. I gräll kontrast dekreterade den grekiska seden att kvinnorna skulle spela en undanskymd roll i samhället och ständigt leva under en manlig förmyndares beskydd. Eftersom grekiska kvinnor aldrig blev formellt myndiga var de inte rättskapabla och hade inga självständiga politiska eller sociala rättigheter, ingen rätt att välja en make och inga rättigheter över sina egna barn. Om familjeförhållandena så tillät förväntades grekiska kvinnor stanna inomhus, sköta familjen, vakta på sin dygd och väva ylletyg.

Som bildad grek bör Herodotos ha kommit till Egypten med en inbyggd beundran för dess urgamla traditioner, dess insikter i naturvetenskap, magi och medicin och dess gudar. Egyptierna var visserligen barbarer, men till skillnad från perserna var de kultiverade barbarer värda all aktning, och Herodotos kände sig troligen helt hemmastadd i ett land där så många redan före ptoleméernas ankomst var greker till ursprunget. Det fanns grekiska legoknektar i Egyptens armé och flotta, städerna i norr hade en betydande grekisk befolkning, och det fanns en rent grekisk stad, polis, som drevs helt och hållet enligt grekiska principer i västra Nildeltat.

Hamnstaden Naukratis (i dag Kom Ge’if ) hade utvecklats i det specifika syftet att sköta handeln mellan Egypten och Grekland.

Herodotos berättar att kung Amasis (–) av :e dynastin skänkte marken till grekerna, även om arkeologiska fynd visar att det fanns en grekisk bosättning där som var minst sextio år äldre.

Som den enda lagliga kanalen för grekiska handelsvaror i Egypten blomstrade Naukratis och överlevde de politiska och internationella omvälvningar som karakteriserade de senare dynastierna.

Staden överlevde också ptoleméerna och tjänstgjorde som ett handelscentrum under hela den romerska epoken.

Ptolemaios I hade understött grekisk invandring i stor skala, en politik som fortgick fram till Ptolemaios V:s regeringstid, då strömmen av nykomlingar nästan över en natt bromsades till en 

Kleopatra_5b.indd 33

08-06-24 13.55.10



rännil. När Auletes uppsteg på tronen hade Naukratis fått konkurrens av ytterligare två grekiska städer. Alexandria, grundat av Alexander den store kort efter makedoniernas erövring av Egypten, låg vid Medelhavets kust och hade en befolkning på omkring  , där det största judiska samhället utanför Jerusalem ingick. Ptolemais Hormou (i dag el-Mansha nära Sohag), grundat av Ptolemaios I, låg i närheten av den urgamla staden Thinis i Övre Egypten och tjänstgjorde som en grekisk regionhuvudstad som, hoppades man, skulle lägga hämsko på sydegyptiernas notoriskt hetlevrade nationalism.

De första ptoleméerna, som inte alls tvekade att påtvinga sina kolonier ett styre av grekisk typ, hade insett att det egyptiska förvaltningssystemet var ett av världens mest kompetenta. De lät grundstrukturen ligga kvar men ”förbättrade” det genom att öka ut den med tjänstemän i flera skikt, utöver de skrivare och skatteuppbördsmän som redan var på plats. Ett utdrag ur ett officiellt dokument rörande värvning till armén, skrivet i Memfis i februari , visar hur otymplig byråkratin hade blivit: … jag fick tillbaka dekretet från promemoriaförfattaren Ptolemaios och brevet från Epimenides. Och jag lämnade dem vidare till Isodoros … och från honom gick jag med dem till Filoxenos och från denne till Artemon och från denne till Lykos, och han avfattade ett utkast, och jag gick med det till Sarapion i sekreterarens ämbetsrum och från honom till Eubios och från denne till Dorion, och han avfattade ett utkast, och sedan tillbaka igen till Sarapion. Och de lämnades in till kanslern för läsning och jag fick tillbaka dem från Epimenides och jag gick med dem till Sarapion och han skrev till Nikanor …7

Egypten var fortfarande uppdelat i omkring fyrtio traditionella nomoi eller administrativa distrikt som sköttes av lokala tjänste

Kleopatra_5b.indd 34

08-06-24 13.55.10

Prinsessa av Egypten

män, men distrikten hade nu grekiska och inte egyptiska namn, så att till exempel det mellanegyptiska administrativa distriktet Hare fick heta Hermopolisdistriktet.8 Varje distrikt hade lytt under en nomark eller guvernör. Nu övertogs nomarkens roll av en grekisk strategos (ordagrant ”härförare”) som utsågs av kungen.

Strategerna var underställda en epistrategos.

Efter hand som alltfler bildade greker anlände till Egypten placerade de sig på de viktigare förvaltningsposterna, och de infödda egyptierna fick liksom tidigare uträtta de enkla och obehagliga sysslorna, det vill säga alla som skulle ha överlämnats åt slavarna i Grekland. Kungen själv – en envåldshärskare – fick råd av officiella ”vänner” med hederstitlar av släktkaraktär, som var avsedda att understryka deras personliga band till den kungliga familjen, och av högt uppsatta handplockade byråkrater som givetvis var greker till härkomsten. Han omgavs av ett makedonskt livgarde.

Denna institutionella rasism grämde egyptierna, som förstod att de snabbt var på väg att bli andra klassens medborgare i sitt eget land. Många som tillhörde eliten behöll visserligen sina ärftliga befattningar, men grekiska blev så småningom det offentliga livets språk. Äregiriga egyptier var tvungna att bli tvåspråkiga, grekerna däremot brydde sig sällan om att lära sig den notoriskt svåra demotiska egyptiska skriften. Det dekret som utfärdades av prästerskapet i Memfis den  mars , till ära för årsdagen av Ptolemaios V:s trontillträde, fick offentliggöras både på egyptiska (med två olika skrivsätt) och på grekiska så att alla kungens läskunniga undersåtar kunde ta det till sig. En kopia av detta tvåspråkiga dekret, inristad på den så kallade Rosettestenen, skulle visa sig vara avgörande för Champollion då han år  dechiffrerade den hieroglyfiska skriften.

Många nykomlingar föredrog att leva insulärt och kolonialt i de självstyrande grekiska städerna, där de hoppades kunna vidmakthålla grekiska traditioner, gifta sig med andra greker och undvika att blanda sig med egyptierna, som de i stort sett ansåg 

Kleopatra_5b.indd 35

08-06-24 13.55.10



vara socialt underlägsna. Trots denna självpålagda segregering dukade stadsborna med tiden under för sitt adoptivlands inflytande, och vi finner alltfler greker som dyrkade egyptiska gudar, rådfrågade skickliga egyptiska läkare och upphörde med kremering till förmån för mumifiering. Men långtifrån alla invandrare siktade mot städerna. Den skarpsynte Ptolemaios I, som gick in för att utvinna maximal vinst ur sitt nya land, uppmuntrade bosättningar överallt i Egypten genom att belöna sina trogna soldater och högre ämbetsmän med jordlotter på landet (chora) över hela Nildalen, Deltat och den bördiga Fayuumoasen, som han delade ut mot ett nominellt arrende eller arrendefritt. Denna tradition fortgick tills så många som   veteraner och aktiva soldater plus ett okänt antal manliga civila och medföljande kvinnor hade slagit sig ner på landsbygden och i Fayuums återvunna jordbruksmarker (vid det laget kända som Arsinoëdistriktet), där en grekisk kultur frodades.9 Detta system, som på ytan såg generöst ut, garanterade en maximal avkastning på jorden. Bosättarna fick rätt att odla sina egna åkrar, varpå staten tog ut en hög skatt på grödorna och Egyptens spannmålsmagasin fylldes med det vete som bildade grunden för ekonomin. Skatterna – som alla betalade i ptoleméernas Egypten, producenter, konsumenter och importörer – var alltid höga och en ständig orsak till klagomål. Det gick så långt att Ptolemaios II fick utfärda ett dekret som förbjöd juristerna att föra talan åt klienter som protesterade mot sina skatter.10 Framväxten av ett konfiskatoriskt skattesystem gick hand i hand med utvecklandet av statliga monopol i textil-, papyrus- och oljebranscherna, ett centraliserat banksystem och ett specifikt egyptiskt myntväsen som ersatte det traditionella köpslåendet och tilllät ptoleméerna att göra vinst på alla valutaaffärer. De flesta skatter uppbars fortfarande in natura, men de som erbjöd sina tjänster i stället för varor fick nu vara beredda på att betala skatt i reda mynt på sina intäkter.

Blandade grekisk-egyptiska äktenskap var förbjudna i de gre

Kleopatra_5b.indd 36

08-06-24 13.55.11

Prinsessa av Egypten

kiska städerna, men i chora fanns inga restriktioner, och med tiden började de grekiska bosättarna gifta in sig i de egyptiska familjerna i trakten. I de blandade familjerna smälte kulturerna samman: vigselceremonierna tog grekisk eller egyptisk form (ofta en kombination av båda som kändes naturlig), och föräldrarna gav gärna sina barn en till synes slumpartad blandning av namn, som gör det nästan omöjligt för moderna egyptologer att avgöra den etniska tillhörigheten enbart på grundval av ett personnamn.

Många egyptier tyckte att det var behändigt med två namn, ett egyptiskt som de använde därhemma och ett grekiskt på arbetet.

Nu finner vi en del klarsynta grekiska kvinnor som helt och hållet försäkrade sig om sina rättigheter genom att utnyttja den mer ”frisinnade” egyptiska lagstiftningen. Den gav dem samma rättigheter och ansvar som de egyptiska kvinnorna åtnjöt.

Den stränga grekiska lagen för kvinnor började bli ohållbar i en snabbt expandrande värld, där respektabla ogifta kvinnor började bege sig långa vägar från sina stadsstaters beskydd och där alltfler grekiska män slog sig ihop med icke-grekiska kvinnor. Lagtexter skrivna på grekiska på papyrus bekantar oss med självständiga, egensinniga kvinnor som är sina barns förmyndare, arrangerar sina egna och barnens äktenskap och inleder skilsmässoprocesser.

Somliga kvinnor äger hus, slavar, fruktodlingar eller vingårdar, andra äger stora båtar – viktiga ägodelar i det Nilcentrerade Egypten, där floden var den stora huvudleden och spannmål transporterades på pråmar. Poeten Theokritos skriver om grekiska överklasskvinnor som tar för givet att de får röra sig fritt på Alexandrias gator och anser det helt i sin ordning att tala med män de inte är släkt med och ljudligt muttra om de ”kanaljer” till egyptier som de har omkring sig.11 I takt med att kvinnorna i överklassen gradvis får större möjligheter till utbildning i hela Medelhavsvärlden stöter vi på en och annan kvinnlig musiker, poet, konstnär, filosof, läkare och jurist. En del kvinnor med egen förmögenhet erbjuds att delta i offentliga angelägenheter. Många som stannar 

Kleopatra_5b.indd 37

08-06-24 13.55.11



hemma kan läsa romaner som nu ges ut just för en kvinnlig läsekrets. Andra förväntas bidra till familjens försörjning, något denna klagoskrift visar: Till kung Ptolemaios [III], hälsningar från Ktesikles.

Dionysos och min dotter Nike behandlar mig illa. Ty trots att jag hade försörjt min dotter och gett henne utbildning och fostrat henne till vuxen ålder, ville hon inte förse mig med livets nödtorft då jag drabbades av fysisk klenhet och synen blev svag. Och när jag ville dra henne inför domstol i Alexandria tiggde hon mig om förlåtelse, och År  gav hon mig i Arsinoës tempel ett skriftligt löfte vid kungens namn att hon skulle betala mig  drakmer i månaden av sina inkomster. Om hon underlät att göra detta eller överträdde något enda villkor i sin utfästelse, skulle hon betala mig  drakmer eller ådra sig sitt löftes bestraffningar. Men nu, under komedianten Dionysos fördärvliga inflytande, håller hon inget av sina löften …12

Historien om den väluppfostrade dottern som rymmer med en olämplig pojkvän – i det här fallet komedianten Dionysos – är välbekant för föräldrar i alla epoker.

Trots den nya stämningen av frihet fick det stora flertalet kvinnor i Egypten, grekiska, egyptiska eller judiska, ingen utbildning.

Bevarade papyrer visar att somliga kunde skriva sitt eget namn, men i vilken omfattning kvinnor fick lära sig läsa och skriva är okänt och många fler kvinnor behövde en skrivare som både skrev och undertecknade på deras vägnar. I hemmen fick flickorna lära sig att sköta ett hushåll så att de kunde ta hand om make och barn. De som av ekonomiska skäl måste arbeta utanför hemmet uträttade obetydliga och arkeologiskt osynliga sysslor. Ingen förväntade sig att göra någon annan karriär än som maka och mor.

Kleopatra V Tryphaena (Den välmående), Auletes gemål, är en 

Kleopatra_5b.indd 38

08-06-24 13.55.11

Prinsessa av Egypten

skuggfigur vars härkomst aldrig nämns. Vi kan ändå våga oss på en gissning. Hennes första och enda bekräftade barn, Berenike IV, föddes på -talet. Det tyder på att Kleopatra gifte sig* med Auletes efter hans trontillträde år . Hon måste därför ha blivit utvald till samregerande drottning av Egypten, en roll av så enorm politisk och religiös betydelse att den endast tilldelades kvinnor med oklanderlig social status. Med tanke på den ptolemaiska fallenheten för incestuösa äktenskap föredrog Auletes sannolikt att gifta sig med en nära släkting. Hans gemåls namn stöder detta antagande. Det makedonska namnet Kleopatra – ordagrant ”ryktbar i sin härkomst” eller ”berömd i sin fader” – hade varit vanligt bland ptoleméerna i sex generationer men var inte särskilt populärt utanför kungliga kretsar. Det är naturligtvis lätt att ändra namn, och vi kan inte utgå ifrån att drottningen var född Kleopatra Tryphaena. Vi vågar ändå preliminärt sluta oss till att Kleopatra V antingen var dotter till Ptolemaios IX och en okänd kvinna (och därmed hel- eller halvsyster till sin make) eller kanske en tidigare okänd dotter som den olyckliga Berenike III och hennes förste make Ptolemaios X fick (och som därmed var sin makes kusin). Om det sistnämnda var fallet bör vi möjligen omtolka successionen efter Berenike III så att dennas krona gick direkt till hennes dotter och indirekt till hennes dotters make.

Incest hade förekommit då och då i tidigare dynastier när somliga egyptiska kungar gifte sig med sina hel- eller halvsystrar. I ett land där ingen kände till farorna med inavel medförde dessa incestuösa äktenskap klara praktiska fördelar. De höll icke-kungliga personer på armlängds avstånd, begränsade antalet potentiella tronpretendenter, ordnade en passande kunglig make åt prinsessor som inte kunde tillåtas äkta utlänningar eller män i låg sam* ”Gifta sig”, ”ingå äktenskap” och liknande uttryck är strängt taget oegentliga eftersom ingen ceremoni förekom, men de används i fortsättningen för tydlighetens skull. (Ö.a.)



Kleopatra_5b.indd 39

08-06-24 13.55.11



hällsställning och garanterade att en framtida drottning kunde utbildas från födseln för sin krävande roll. På ett mer teoretiskt men lika betydelsefullt plan tillät de den kungliga familjen att skilja ut sig både från sina undersåtar, som helst såg äktenskap mellan kusiner, farbror-brorsdotter eller morbror-systerdotter, och från andra, mer konventionella kungafamiljer. Egyptens kungar och drottningar allierade sig med gudarna, som i tidernas gryning mer än gärna hade gift sig med sina systrar. De som studerade landets urgamla mytologier visste att luftens torra gud Shu hade äktat sin fuktiga syster Tefnut, vätans gudinna. Deras son Geb, den gröna jordguden, gifte sig sedan med sin syster Nut, himlens gudinna, och deras barn Osiris och Isis, Seth och Nefthys, gifte sig också med varandra. Kungliga syskonäktenskap var dock ingalunda obligatoriska, och vid Nya rikets slut hade traditionen mer eller mindre dött ut.

De grekiska gudarna hade inte heller försmått incest, och Zeus hade glatt gift sig med sin trätlystna syster Hera. Men i Grekland ogillades giften mellan helsyskon, och makedonierna hade drivit med den ”inavlade” persiska kungliga familjen för dess syskonäktenskap. Det ansågs acceptabelt att Arsinoë II äktade sin halvbror Ptolemaios Keraunos, men giftet med helbrodern Ptolemaios II, som ägde rum någon gång mellan år  och , ansågs som en skandalös perversitet utanför Egypten. Hur det uppfattades i Alexandria vet vi inte, eftersom de flesta avstod från att fälla offentliga kommentarer. Sotades den skabröse, mannen som uppfann palindromet och var en firad författare till många utsökta och snuskiga dikter, var lättsinnig nog att skriva några humoristiska strofer om den kungliga föreningen. Han belönades med ett långt fängelsestraff, flydde från Alexandria men greps och lades i en blykista som förseglades och kastades i havet. Den långt förståndigare Theokritos dokumenterade gillande det incestuösa äktenskapet. Ptolemaios II, som inte hade något emot att associera sig med Zeus, skulle med nöje ha läst att 

Kleopatra_5b.indd 40

08-06-24 13.55.11

Prinsessa av Egypten

… ingen bättre hustru omfamnar sin unge make i salarna och älskar av allt hjärta sin broder och make. På detta sätt fullbordades det heliga förbundet mellan de odödliga som drottning Rhea födde som Olympens kungar: det är en enda säng som Iris, än i denna dag jungfru, reder åt Zeus och Hera, när hon har tvått sina händer med välluktande oljor.13

Perversitet eller ej – äktenskapet ansågs gynna den kungliga familjen. Det hade alla fördelarna av de föregående kungliga incestuösa giftena och tillförde värdet i att de ptolemaiska uppkomlingarna associerades med de tidigare egyptiska kungarna, och det bildade ett prejudikat som senare monarker med allt större entusiasm kom att följa så att endast Berenike II (dotter till Magas av Kyrene och kusin och maka till Ptolemaios III) och Kleopatra I (dotter till Antiochos III av Syrien och maka till Ptolemaios V som inte hade någon syster) längre fram giftes in i den kungliga familjen.

Utanför den kungliga cirkeln skulle incest mellan helsyskon förbli sällsynt fram till den romerska perioden, då det blev ett omtyckt sätt att undvika arvstvister. Romerska folkräkningar från Fayuum tyder på att häpnadsväckande  procent av befolkningen anammade seden. Nu fann Egyptens drottningar att de förväntades föda inte bara en tronarvinge plus en i reserv utan också en syster som kungen kunde gifta sig med. Det är inte förvånande att konstatera att de ptolemaiska syster-drottningarna fick en alltmer framträdande ställning i både politik och religion. De skaffade sig egna regalier och är väl representerade i de bevarade statysamlingarna. För första gången har de också en egen titel. I det gamla Egypten fanns inget ord för drottning – alla kungliga damer kategoriserades efter sitt släktskap med kungen, och därför möter vi många ”kungars hustrur” (drottningar), ”kungars förnäma hustrur” (samregerande drottningar), ”kungamödrar” (änkedrottningar) och ”kungadöttrar” (prinsessor) plus en handfull ”kvinn

Kleopatra_5b.indd 41

08-06-24 13.55.11



liga kungar” (regerande drottningar). Grekiskan däremot hade ordet basilissa, drottning.

Några kungar i dynastiperiodens Egypten levde i incestuösa äktenskap men alla levde i polygama. I detta avseende skilde de sig från såväl sitt folk som sina gudar. Kungar hade vid sin sida en ”kungens förnäma hustru”, den gemål som spelade en klart definierad roll i statliga och religiösa ceremonier, som förekom i officiella skrivelser och konstverk och vilkens son skulle ärva sin fars krona om gudarna så ville. Samtidigt var många sekundära hustrur dömda att leva trista, instängda liv i harem på avstånd från hovet. Alla dessa haremshustrur kunde betraktas som drottningar, eller ”kungens hustrur”, men de hade ingalunda samma status och alla hade mycket lägre rang än ”kungens förnäma hustru”. Eftersom alla haremsdrottningarna var äkta hustrur fanns inga illegitima kungliga barn. Varje barn var en potentiell framtida härskare vars chanser att bestiga tronen bestämdes av kön och ålder och framför allt av moderns status. Någon enstaka gång, när en förnäm hustru inte födde en arvinge, fick en son född i harem följa sin far på tronen, och därmed fick hans mor träda fram ur dunklet och bli ”kungamoder”.

De makedonska kungarna hade också varit polygama. Deras månggiften och ofta upprepade försummelse att utnämna en efterträdare bland sina många barn orsakade oändliga familjekonflikter, som förvärrades av de glödande äregiriga makedonska drottningarna. Alldeles för många var beredda att ljuga, bedra och mörda för att kunna sätta sin egen favoriserade son på tronen.

Liksom sitt folk praktiserade ptoleméerna emellertid seriemonogami med en partner åt gången, gifte om sig efter dödsfall eller skilsmässa och höll sig i många fall med ett inofficiellt harem av älskarinnor vilkas barn inte ansågs legitima. Auletes Bastarden, son till en okänd och, får vi förmoda, obetydlig mor, befann sig i den märkliga positionen att vara fullständigt acceptabel för sina egyptiska undersåtar, som erkände både hans arvsrätt på faderns 

Kleopatra_5b.indd 42

08-06-24 13.55.11

Prinsessa av Egypten

sida och kröningen som giltig, men inte för grekerna och romarna, som oupphörligt ifrågasatte hans rätt till tronen.

Vi vet att Auletes hade fem eller sex barn – tre eller fyra döttrar (Berenike IV, den efemära Kleopatra VI, Kleopatra VII, född /, och Arsinoë, född någon gång mellan  och ), som följdes av två söner (Ptolemaios XIII, född , och Ptolemaios XIV, född ) – men med undantag av Berenike kan vi inte med säkerhet namnge deras mor eller mödrar. Det naturliga är att anta att Kleopatra V födde alla fem (eller sex), och i avsaknad av bevis på motsatsen är detta uppfattningen hos många moderna historiker.

Men som arkeologens mantra inskärper i oss är avsaknad av bevis aldrig detsamma som bevis på avsaknad, och Strabon säger uttryckligen att endast ett barn, den förstfödda Berenike, var legitimt. Den outtalade slutsatsen är att de andra barnen inte var legitima i grekisk-romerska ögon och därför inte födda av den samregerande drottningen. Vi har goda skäl att inte tro på Strabon, som skrev ett halvsekel efter Octavianus erövring av Egypten och var angelägen att förringa ptoleméerna för att smickra romarna.

Antydningen om att Kleopatra VII var obotligt fläckad från födseln – oäkting liksom sin far – redan innan hon besteg tronen kan ha varit hans sätt att inge läsarna fördomar mot henne från första början, och det är egendomligt att inga samtida historiker nämner hennes utomäktenskapliga börd. Men det är möjligt att Strabon har rätt och att några av eller alla de yngre barnen hade olika mödrar. Den stora åldersskillnaden mellan barnen – eventuellt tjugo år mellan det äldsta och det yngsta – kombinerat med att Kleopatra V försvinner ur de kungliga dokumenten under år  kan vara ett tecken på att Auletes hade mer än en hustru. Då kan vi gå vidare och spekulera att Kleopatra V antingen dog (kanske vid förlossningen) eller av någon anledning drog sig undan offentligheten innan Kleopatra VII föddes. Auletes, alltjämt i sin krafts dagar och utan någon son, ville helt naturligt hitta en ersättare för henne. 

Kleopatra_5b.indd 43

08-06-24 13.55.12



Kleopatra VII:s födelse vintern / finns inte upptecknad någonstans. För att räkna fram hennes födelseår måste vi gå bakåt från Plutarchos skildring av hennes död, som man vet inträffade den  augusti år , då hon enligt honom var trettionio år. Som vi har sett finns inte heller hennes namn i några skrifter. Bryr vi oss verkligen om vem denna aldrig nämnda mor var, när vi vet att Auletes öppet erkände Kleopatra som sin dotter? Det beror i hög grad på vårt synsätt. Den kungliga familjen, Kleopatra inräknad, brydde sig säkerligen om det, både på det personliga planet och i samband med successionen. Det är mycket osannolikt att en dotter född av en slavinna skulle ha nämnts i kungens testamente, och det faktum att Kleopatra betecknades som prinsessa är ett starkt tecken på att modern var en aktningsvärd person. Det egyptiska folket, även det ofantligt betydelsefulla prästerskapet, skulle inte alls ha fäst något avseende vid det: eftersom Kleopatra var en erkänd kungadotter betydde hennes mor inte det ringaste. Samtida greker och romare kan ha brytt sig om det eftersom de hade bestämda åsikter om legitimitet, men de egyptiska grekerna var lika bestämda i sin uppfattning att vilken ptolemé som helst var bättre än ingen alls. För senare klassiska historiker, bland dem Strabon, var frågan helt klart viktig.

Och hur är det i dag? Jo, vi tycker som Strabon. Inte därför att vi bryr oss särskilt mycket om illegitimitet utan för att vi ofta är alltför upptagna av etnicitet och utseende, och med Kleopatras arvslinje på fädernet fast förankrad i det makedonska ptolemaiska släktträdet har hennes mor och mormor (eller farmor) nyckeln till hennes etniska tillhörighet. Tvåtusen år efter sin död är Kleopatra fortfarande politiskt relevant, och dispyterna om hennes etniska arv – var hon svart eller vit? – är häftiga. ”Svart” definieras omväxlande som att vederbörande har egyptiskt ursprung eller kommer från Afrika söder om Medelhavsremsan eller har mörk hy i största allmänhet, och ”vit” jämställs med grekisk. Dessa definitioner i sig kan givetvis kritiseras som eurocentriska och afrocentriska – 

Kleopatra_5b.indd 44

08-06-24 13.55.12

Prinsessa av Egypten

kan det inte finnas svarta greker? Eller icke-svarta afrikaner? Är inte vitt en färg? Särskilt i USA har det faktum att traditionell historia alltför ofta skrivits av en manlig eurocentrisk elit, som medvetet eller ej har följt sin egen dagordning och sina kulturella förväntningar, lett till teorin – som många helhjärtat ansluter sig till – att Kleopatra var en svart egyptisk drottning vars prestationer har flyttats över på en vit protoeuropé.14 Lärda diskussioner och upphetsade gräl på internet svallar kring de ”svarta” och ”vita” lägren.

Det är lätt, men lättjefullt, att nonchalera denna folkliga debatt, klassificera Kleopatra och hennes familj som greker och snabbt gå vidare till att tyst avfärda alla påståenden om att Kleopatra kan ha varit av blandad härkomst. Vem var då Kleopatra VII? Vi vet att Kleopatra var en direkt avkomling till Ptolemaios I och vi vet att Ptolemaios I var makedonier. Om han var av ”rent” makedonskt blod får vi aldrig veta – kan några människor i världen svära på att de är av ren härkomst, med all den samstämmighet mellan etnicitet, nationalitet och religiös uppfattning som denna laddade term innebär? Var han då ”grek”? Kungariket Makedonien bredde ut sig över norra Grekland, en anomali i utkanten av ett land bestående av oligarkiska och demokratiska stadsstater. Folket talade en säregen, så gott som obegriplig dialekt, drack sitt vin outspätt med vatten, dyrkade sina egna gudar och begravde sina döda i högar men kremerade dem också. Makedonien var emellertid ingalunda kulturellt isolerat, och när Ptolemaios föddes levde många äkta greker inom dess gränser. Eliten ansåg sig utan tvekan vara äkta greker, eller hellener, och efter ett visst argumenterande hade de under Alexander I:s regeringstid (omkring –) fått tillåtelse att tävla i de olympiska spelen, ett säkert och ovedersägligt mått på ”grekiskhet”. Men alla var inte övertygade. Andra makedonier än eliten betraktade icke-makedonier med den vanliga misstänksamhet som förbehålls alla utlänningar. De äkta grekerna i sin tur höll alla makedonier för i bästa fall oborstade halvutlänningar. 

Kleopatra_5b.indd 45

08-06-24 13.55.12



Ptolemaios och hans avkomlingar tillhör den hellenistiska tidsåldern, de tre seklen mellan Alexanders trontillträde i Makedonien år  och Kleopatras död år , då en utvecklad form av den klassiska grekiska (eller hellenistiska) kulturen spred sig genom området kring östra Medelhavet. Kulturellt var alltså ptoleméerna hellenistiska makedonier, som då Kleopatra föddes hade levt så länge i Egypten att de hade lagt sig till med åtminstone vissa egyptiska vanor. Men hur var det med Kleopatras etniska arv? Hennes mor är ju okänd, även om vi gissar att hon var Kleopatra V, som vi gissar i sin tur var nära släkt med Kleopatras far Auletes. Om detta är fel, om Kleopatras mor inte var en ptolemé, kan hon ha tillhört eliten var som helst i den hellenistiska världen, även om det förefaller mest sannolikt att hon antingen var egyptiska eller grekiska. Man vet att Auletes hade en nära arbetsrelation till Pasherenptah III, Ptahs överstepräst i Memfis, och det är inte omöjligt att denna relation beseglades med ett diplomatiskt äktenskap.

En egyptisk mor kan eventuellt förklara varför Kleopatra enligt uppgift talade egyptiska flytande.

Att förmoda att en egyptisk mor var ”ren” egyptiska är kanske återigen att gå för långt. I närmare tretusen år hade tradition, teologi och ideologi lärt den egyptiska eliten att de levde i hjärtat av den välordnade, civiliserade världen. I andra länder, utanför Egypten, rådde ohämmat kaos och där bodde missgynnade folk som var förutbestämda att förvägras det eviga livet. Följaktligen var de som levde och dog efter egyptiska sedvänjor i Egypten egyptier: världens mest välsignade folk. Liksom ”grekiskhet” var ”egyptiskhet” i högsta grad en fråga om kultur. Färg – såväl hudnyans som etniskt arv – var ovidkommande. Den välbekanta grekiska berättelsen om den främlingshatande kung Busiris, som rutinmässigt slaktade alla utlänningar som vågade sig in i Egypten tills Herakles satte punkt för hans grymhet, var en myt och ingenting annat.

Egypten hade alltid stått öppet för invandrare. Libyer, nubier, asiater och andra hade slagit sig ner utefter Nilen, och det hade ald

Kleopatra_5b.indd 46

08-06-24 13.55.12

Prinsessa av Egypten

rig varit några problem med att enskilda egyptier gifte sig med människor som såg annorlunda ut eller talade ett främmande språk. Följden var att egyptierna uppvisade en lång rad raskarakteristika, med rödhåriga och ljushyade som bodde granne med krushåriga och mörkhyade. Denna beredvillighet att acceptera, och utlänningars beredvillighet att assimileras, gör det svårt att beräkna hur många ”egyptier” som var av främmande härkomst.

Om vi går tillbaka en generation blir bilden ännu mer komplicerad. Kleopatras farfar var Ptolemaios IX, men återigen är farmodern okänd. Hon kan ha varit en ptolemé, men eftersom hennes barn betraktades som illegitima var hon troligen inte från Egypten utan från Syrien, Grekland, Rom, Nubien eller något helt annat område. Morföräldrarna är lika okända. Tar vi ännu ett steg bakåt späds det ”rena” makedonska blodet ut ytterligare i och med att Berenike I, Berenike II och den delvis persiska Kleopatra I förs in i det incestuösa släktträdet. Det enda vi kan sluta oss till av denna översikt över endast två generationer är att Kleopatra, i de grövsta statistiska termerna, var till mellan  och  procent av makedonskt ursprung och att hon eventuellt hade några egyptiska gener. Och trots att det finns blonda makedonier (Ptolemaios II tycks ha varit ljushårig) och rödhåriga egyptier (Ramses II den stores mumie bekräftar att han var eldröd i håret) tyder detta på att Kleopatra troligen hade mörkt hår och olivfärgad eller ljusbrun hy.

De romerska historikerna anslöt sig inte till teorin om att barndomsupplevelser delvis formar den vuxne och visade alltså sällan något intresse för sina huvudpersoners första år. Därför vet vi mycket litet om Kleopatras spädbarnstid och barndom i (förmodar vi) Alexandria. Men vi vet att ingen väntade sig att ptolemaiska prinsessor skulle sitta instängda i palatset eller väva ylletyg. De ptolemaiska kvinnorna var uppfostrade att stå bredvid sina bröder som drottningar och deltog både öppet och i hemlighet i statsledningen. Arsinoë II, Kleopatra I, II och III och Berenike III och IV 

Kleopatra_5b.indd 47

08-06-24 13.55.12



visade sig alla vara effektiva och ibland hårdhänta drottningar. De var kvinnor att räkna med och ägde jord, byggnader, pråmar och bankkonton. Många härskade över stora egendomar som de arrenderade ut för att skaffa sig fler inkomster. Om dessa högst professionella affärskvinnor hade fått någon egentlig utbildning vet vi inte. För att vara effektiva måste de inte bara kunna läsa, skriva och räkna utan också vara insatta i Greklands, Egyptens och den vidare Medelhavsvärldens lagar, historia och traditioner. Kleopatra VII måste ha haft en eller flera privatlärare utlånade, kan vi rimligen anta, från Museion, hem för Alexandrias världsberömda lärda. Vi känner till namnen på Ptolemaios XIII:s informator och förmyndare (Theodotos från Chios) och på Arsinoës informator och förmyndare (eunucken Ganymedes), men Kleopatras informator finns inte dokumenterad, i likhet med de flesta av hennes personliga rådgivare. Cicero, som träffade Kleopatra och omedelbart fattade antipati för henne, bekräftar att hon hade akademiska böjelser – ”Hennes löften hade alla med lärdom att göra och förklenade inte min värdighet …” – och Appianos berättar att hon försökte intressera Antonius för kunskaper och lärda samtal.15 Plutarchos blev imponerad av hennes ovanliga (någon säger kanske otroliga) kunskaper i barbariska tungomål men utelämnade latin från listan, kanske därför att han utgick ifrån att alla bildade personer behärskade det: Hon kunde omedelbart övergå till vilket språk hon ville, så att det fanns få utlänningar som hon måste samtala med genom en tolk, och de flesta svarade hon själv utan mellanhand – etiopierna, troglodyterna, hebréerna, araberna, syrierna, mederna och partherna. Det sägs att hon också kunde många andra folks språk, trots att Egyptens föregående kungar inte hade försökt att bemästra ens det egyptiska målet, och några hade rentav upphört att tala den makedonska dialekten.16 

Kleopatra_5b.indd 48

08-06-24 13.55.12

Prinsessa av Egypten

Denna tradition om Kleopatra som intellektuell dröjde sig kvar, och långt efter hennes död vördades hon av medeltida arabiska historiker som ”den dygdiga lärda”: filosof, alkemist, matematiker och läkare med särskilt intresse för gynekologi. Det finns dock inga bevis för någon vetenskaplig utbildning, och det enda tecknet på hennes intresse för medicin är att hon stödde Hathortemplet i Dandara, som förknippades med kvinnors hälsa och läkedom. Ett starkare indicium är att Kleopatra själv anställde den framstående forskaren Nikolaos av Damaskus som lärare åt sina tvillingar Alexander Helios och Kleopatra Selene. Kleopatra menade uppenbarligen att skolning var viktig för både pojkar och flickor.

Auletes insåg att Egyptens framtid var knuten till Roms. Tyvärr lyckades han inte övertala sitt folk, Alexandrias kungamakare, att godta situationen. Vid en tillbakablick ter sig alltsammans fullständigt klart. Egypten var ett bördigt och illa försvarat land som skulle falla som en mogen frukt, Rom var en girig, oupphörligt expanderande militärnation med ständigt behov av spannmål och ett legalt anspråk, om aldrig så tvivelaktigt, på Egypten. Under Auletes regeringstid försvagades Egyptens ställning än mer. År  föreslog den romerske censorn Marcus Licinius Crassus att Egypten skulle annekteras; två år senare föreslog tribunen Publius Servillius Rullus en jordreform som skulle ge romarna rätt till egyptisk mark. Båda förslagen röstades ner, men Egyptens dagar som självständigt land var räknade. Auletes enda hopp om att behålla sitt rike låg i ett utvidgat samarbete med Rom. Och därför gjorde han allt han någonsin kunde för att samarbeta, i högsta grad mot Alexandriabornas vilja. År  accepterade den inflytelserike romerske härföraren Gnaeus Pompejus (Pompejus den store) i all välvilja en krona av guld, Auletes och Egyptens överdådiga gåva.

Senare samma år skickades egyptiska soldater att strida jämsides med Pompejus trupper i Palestina. I Rom fick senatorer av alla politiska fraktioner samtidigt kopiösa mutor, som Auletes, utar

Kleopatra_5b.indd 49

08-06-24 13.55.13



mad efter åratal av vanskötsel och slöseri, hade lånat av romerska bankirer och som han kunde hoppas betala endast genom att höja de skatter som redan tyngde hans folk svårt. År  gick Pompejus, Crassus och Gajus Julius Caesar samman och bildade det första triumviratet.17 I allt väsentligt härskade de tre nu över Rom. Auletes tog chansen och erbjöd Pompejus och Caesar   silvertalenter, en ofattbar summa som motsvarade hälften av Egyptens totala skatteintäkter, mot att de erkände honom som Egyptens sanne konung. De gick med på uppgörelsen och Auletes, som hade lånat beloppet av bankiren Gajus Rabirius Postumus, bekräftades i sin ställning som ”det romerska folkets vän och bundsförvant” (amicus et socius populi Romani), en specifik juridisk term som innebar förpliktelser för båda parter. Auletes hade offrat sin värdighet, räddat sin krona och köpt ännu några års självständighet åt Egypten. Att han hade klarat det berodde mindre på hans diplomatiska övertalningsförmåga och generösa mutor än på Roms tvekan att reducera Egypten till provins. Senatorerna befarade på goda grunder att detta skulle ge den äregirige Caesar för mycket makt.

Auletes hade blivit erkänd som vän och bundsförvant, men inte hans bror. Och eftersom Ptolemaios X hade testamenterat såväl Cypern som Egypten till Rom var den yngre Ptolemaios situation prekär. Cypern annekterades av Marcus Porcius Cato (Cato den yngre), och kung Ptolemaios avböjde erbjudandet om en hedersam reträttpost som Afrodites överstepräst på Pafos och tog gift. Alexandras invånare gav sig ut på gatorna i protest mot att deras kung tydligen var likgiltig för sin brors öde, och Auletes flydde till Cato på Rhodos. Besöket var totalt misslyckat: Cato hade just tagit ett laxativ när han kom och han blev tvungen att plädera för sin sak medan Cato satt på hinken. Från Catos latrin begav han sig till Pompejus villa i Rom. Det var mycket sällsynt att en far tog med sig barn på resor i tjänsten, och den allmänna uppfattningen är att Auletes lämnade kvar alla sina barn i Alexan

Kleopatra_5b.indd 50

08-06-24 13.55.13

Prinsessa av Egypten

dria. En odaterad tillägnan i Athen vid ungefär denna tid av en ”kungadotter från Libyen” har emellertid föranlett några historiker att förmoda att den tolvåriga Kleopatra eventuellt följde med Auletes åtminstone så långt som till Grekland. Att Egypten och Libyen förväxlas är dock egendomligt, och eftersom exakt tidpunkt för dedikationen saknas är det mycket troligare att den libyska prinsessan var barn eller barnbarn till Juba II av Mauretania och därmed Kleopatras barnbarn eller barnbarnsbarn.

Nu när Berenike IV:s illa omtyckte far var bortrest på obestämd tid utropade hon sig till drottning. I början av sin regeringstid nämndes hon tillsammans med en ”Kleopatra Tryphaena”; om detta är Berenikes efemära syster eller hennes mor, som har saknats i vår historia i över tio år, är inte klart. En enda historiker, Porfyrios av Tyre, specificerar denna Kleopatra, som brukar ges nummer IV, som dotter till Auletes. Porfyrios något röriga och på sina ställen felaktiga historia över ptoleméerna finns inte bevarad, men fragment har tagits med i senare historikers verk, till exempel Eusebios Krönika, där vi läser följande: Under Den Nye Dionysos regeringstid tilldelades hans döttrar Kleopatra Tryphaena och Berenike en treårig period, ett år som samregenter och de två följande åren, efter Kleopatra Tryphaenas död, som Berenikes egen regeringstid.18

Om Porfyrios har fel och hans Kleopatra IV Tryphaena är samma person som Kleopatra V, är denna korta tid av samregering ännu ett indirekt bevis för att Kleopatra V föddes som medlem av den ptolemaiska dynastin med ärftlig rätt att härska över Egypten.

Vem hon än var försvann Kleopatra IV Tryphaena före slutet av år , och i avsaknad av något tecken på motsatsen antas hon ha dött en naturlig död.

Historien hade börjat upprepa sig. Berenike, som nu kallades 

Kleopatra_5b.indd 51

08-06-24 13.55.13



Kleopatra Berenike, var en kvinnlig härskare som behövde en äkta man. I idealfallet skulle hon ha gift sig med en av sina yngre bröder, men eftersom den äldste bara var tre år valde hon sin obetydlige kusin Seleukos i stället. Den här gången var det bruden som fattade en våldsam antipati för brudgummen. Strabon uppger att den förfinade Berenike inte stod ut med sin makes ”grovhet och vulgaritet”, och hans råa och otrevliga personlighet och möjligen hans dåliga personliga hygien gav honom namnet Kybiosaktes, ”saltfiskmånglare”, i folkmun i Alexandria. Den till sin olycka vulgäre Seleukos ströps innan han hade varit gift en vecka och en ersättare rekryterades i all hast. Berenikes nästa val, Archelaos, var självutnämnd son till Roms store fiende Mithridates VI av Pontos (och verklig son till Mithridates härförare Achelos). Han gjorde större lycka och paret härskade i två år med Alexandriabornas fulla stöd.

Alexandrias invånare må ha varit nöjda, men det var inte Auletes och hans romerska värdar. Den inflytelserike Pompejus erbjöd Auletes sitt stöd, en kung som var påvisbart svag men som hade bevisat sin lojalitet mot Rom och tyngdes av en så stor skuld till Roms banker att det var klokt att hjälpa honom att återvinna både tron och statskassa. Men Auletes kunde inte återvända till Alexandria utan hjälp, och romarna tvekade, rådfrågade orakel och förmådde inte avgöra Egyptens öde. Berenike insåg att hon måste bli godkänd av Rom om hon skulle få behålla sin krona och avsände en hundramannadelegation, anförd av den lysande akademikern och filosofen Dion av Alexandria, som skulle tala för hennes sak. Auletes reagerade med brutal effektivitet, och en skändlig kombination av mord, tvång och mutor hindrade delegationen från att komma till tals. Den skandal som blev följden och hotade att dra in de prominenta bankirer som stödde Auletes sopades snabbt bakom den officiella ridån. Auletes stod där med skammen, lånade ännu mer pengar och flydde till Artemistemplet i Efesos. 

Kleopatra_5b.indd 52

08-06-24 13.55.13

Prinsessa av Egypten

Han blev kvar i landsflykt till början av år , då han mutade Syriens guvernör Aulus Gabinius att ställa upp med militärt stöd.

Som Plutarchos så finkänsligt uttrycker det: ”Gabinius själv erfor en viss fruktan för kriget, men han besegrades fullständigt av de tiotusen talenterna.”19 Senare samma år marscherade Gabinius legoarmé genom Sinai och in i östra Nildeltat. Pelusium, Egyptens östligaste stad, föll och Archelaos stupade. Trots att han var en förrädare fick han en hedersam begravning av Gabinius kavalleriofficer Marcus Antonius. Auletes återvände i triumf till ett Alexandria under ganska brutal utländsk ockupation. Hans hämnd var snabb och kompromisslös och mildrades endast av Marcus Antonius storsinta vädjanden på de vanliga medborgarnas vägnar.

Berenike och hennes främsta anhängare avrättades och Auletes använde deras konfiskerade egendom till att återbetala en del av sin ständigt växande skuld till Rabirius, som blev Egyptens finansminister under ett år av oavbruten utpressning.

Rabirius ställde till kaos i förvaltningen och armod på landsbygden. Han avskedade de egyptiska ämbetsmännen från deras ärftliga befattningar och satte in sitt eget hårdhänta folk i stället.

Det dröjde inte länge förrän oroligheter utbröt i Alexandria, Fayuum, Oxhyrhynchos och Herakleopolis när bönderna hotade att lägga ner arbetet såvida de inte fick skydd mot de giriga uppbördsmännen. Rabirius tvingades från makten och reste hem till Rom, där han ställdes inför rätta för finansiella oegentligheter men frikändes. Han hänvisade till att han var utblottad och gick med på att Julius Caesar övertog betalningen av hans utestående skulder i Egypten. Gabinius rannsakades också i Rom för finansiella oegentligheter men hade mindre tur än Rabirius och dömdes till landsförvisning. Långt efter det att faran var över blev ”gabinianerna”, huvuddelen av Gabinius armé där många germaner och galler ingick, ändå kvar i Egypten, officiellt för att understödja Auletes som nu härskade igen. Så småningom gifte sig dessa soldater med lokala kvinnor och avlade egyptiska barn, och där

Kleopatra_5b.indd 53

08-06-24 13.55.13



med lades ännu ett kulturellt och etniskt inslag till ett redan mycket blandat Egypten.

Auletes gick ur blodsutgjutelsen som en utfattig kung vars släkt hade slitits sönder av svek och förräderi och vars land led svårt av Nilens nyckfulla översvämningar och dignade under orimligt höga skatter. Egypten hade slutat att slå guldmynt under Ptolemaios VIII:s regeringstid. För att dryga ut pengarna reducerade Auletes silverhalten i sina mynt till  procent. Detta utlöste en dramatiskt stegrad inflation men bidrog inte till att förbättra ekonomin. För att bevara successionen intakt och föregripa ytterligare familjekonflikter fogade Auletes in sina fyra återstående barn i den kungliga kulten under den optimistiska beteckningen Theoi Neoi Filadelfoi (De Nya Syskonälskande Gudarna). Egyptens levande kungar hade av tradition varit halvt gudomliga varelser som vann full gudomlighet i döden. Distinktionen mellan gudarna, den halvt gudomlige kungen och hans dödliga undersåtar hade varit tydlig rent teologiskt men inte alltid självklar för massorna, som inför ett tempel dekorerat med kolossalbilder av deras kung naturligtvis kan ha undrat vem som var och inte var en gud. Ptolemaios II hade sopat undan all osäkerhet genom att införa de kungliga kulterna. Alla ptolemaiska härskare blev nu rutinmässigt en del av den dynastiska kulten under sin livstid, och deras kollektiva gudomlighet kompletterades inte sällan av en personlig gudomlighet antingen då de dog (under den ptolemaiska erans äldre skede) eller medan de levde (under den ptolemaiska erans yngre skede).

Farao Auletes saknade en drottning, något utomordentligt sällsynt. Än så länge har vi vaga begrepp om vilken roll den traditionella egyptiska samregerande drottningen spelade, men det förefaller som om hon tillförde kungen ett livskraftigt kvinnligt inslag som skulle komplettera hans manlighet och göra honom till en hel och fulländad härskare. Prästerna ansåg förmodligen att Auletes behövde en drottning för att kunna genomföra de religiösa ri

Kleopatra_5b.indd 54

08-06-24 13.55.13

Prinsessa av Egypten

tualer som höll gudarna på gott humör och hindrade ett ständigt hotande kaos från att bryta ut. Kungar vilkas gemåler dog – en ovanlighet; i motsats till situationen utanför de kungliga kretsarna, där kvinnorna ofta dog på grund av sjukdomar i samband med graviditet, tenderade drottningarna att överleva sina gemåler – skaffade sig med det snaraste en ny. Monarken Ramses II i :e dynastin, välsignad (eller förbannad) med en extremt lång regeringstid, överlevde två egyptiskfödda drottningar och befordrade och gifte sig sedan med minst tre av sina döttrar.20 Ptoleméerna följde gärna Ramses och hans avkomlingars exempel, och därför skulle ingen ha förundrat sig om Auletes med hänsyn till bristen på ptolemaiska giftasvuxna brudar hade gjort sin äldsta kvarvarande dotter till sin gemål och partner i religiösa ritualer. Inskrifter i kryptorna i Hathortemplet i Dandara ger visst stöd åt denna hypotes genom att koppla kungens man till en ”Kleopatras” kartusch och till en anonym kvinna som sägs vara ”kungens äldsta dotter”. Detta tempel började byggas först efter år , då Kleopatra V antagligen var död, och därmed är det troligt att det är Kleopatra VII som uppträder som sin fars gemål. Det finns dock inget som tyder på att Auletes gifte sig med Kleopatra. I den hellenistiska världen accepterades inte incest mellan far och dotter ens vid Auletes beryktade hov.

När Auletes år  dog en av allt att döma naturlig död (Strabon understryker att han ”dog av sjukdom”) gick tronen så som han hade planerat till den artonåriga Kleopatra och den äldste brodern i syskonskaran, den tioårige Ptolemaios. I Auletes testamente utsågs Roms folk till Egyptens nya kungapars förmyndare och den ptolemaiska dynastins beskyddare. En avskrift av testamentet placerades i Alexandrias bibliotek, ännu en skickades till Pompejus i Rom. (Auletes hade tänkt sig att den skulle få en plats i det offentliga arkivet men Rom vacklade på randen till katastrof, och av skäl som Pompejus höll för sig själv förvarade han den i sin bostad.) Auletes död väckte ingen större sorg i Alexandria, men 

Kleopatra_5b.indd 55

08-06-24 13.55.13



Kleopatra valde ändå att ändå att markera sin osvikliga trohet mot sin döde far genom att genast anta namnet Filopator (Faderälskande). Lite senare lade hon sig till med epitetet Thea (Gudinna) och ännu längre fram Nea Isis (Den Nya Isis), signaler om hennes fortsatta lojalitet mot Neos Dionysos Theos Filopator Auletes.

Hennes beslutsamhet att fullborda många av Auletes oavslutade byggnadsprojekt vittnar om samma inställning.

Vi underskattar lätt Auletes. Klassiska författare som Strabon, citerad tidigare i detta kapitel, spred med förtjusning propagandan om den siste och mest korrumperade kungen av en dynasti i förfall, en kung vald av en pöbelhop och vars regeringstid präglades av osäkerhet, utsvävningar, ekonomiska påfrestningar och oroligheter bland undersåtarna. Vi står där med en obehaglig föreställning om den maktlöse Auletes som plottrade bort sitt liv på överdådiga fester, drack till övermått och spelade på sin aulos för danserskorna och, sades det, dansarna i palatset. Men maktlös eller ej lyckades Auletes bevara sin tron, och vad invånarna i Rom och Alexandria än tyckte om honom respekterade de egyptiska prästerna honom som en farao villig att satsa på traditionella tempelbyggnadsprojekt.21 Kleopatra VII Filopator och hennes bror Ptolemaios XIII kom alltså till makten med Alexandriabornas välsignelse och romarnas villkorade stöd. De ärvde ett otryggt land som led under hög inflation och Nilens otillförlitliga översvämningar och tyngdes av deras fars väldiga skulder.



Kleopatra_5b.indd 56

08-06-24 13.55.14

      

Drottning av Egypten # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

Kleopatra var en egyptisk kvinna som blev föremål för hela världens skvaller. … Hon kom till makten genom brottslighet. Hon vann ära så gott som enbart för sin skönhets skull men däremot blev hon känd i hela världen för sitt habegär, sin grymhet och sin lusta …

Boccaccio, Berömda kvinnors liv1

I

många hundra år hade den heliga tjuren Bakhu eller Buchis dyrkats som en levande gud i trakten kring Thebe. I sin livstid förknippades den med krigsguden Montu och i mindre omfattning med fruktbarhetsguden Osiris och solguden Re. Man offrade till den, den utfärdade orakelsvar och botade sjuka (i synnerhet ögonsjukdomar), och det hände att den stred med andra tjurar på en välsignad arena. Efter döden mumifierades den och begravdes med all den pompa och ståt som tillkom en avliden gud på en väldig gravplats för tjurar som kallades Bucheion. Den låg i Armant (Iuni-Montu, på grekiska Hermonthis) på Nilens västra strand sydväst om Thebe. En stele som grävts fram på denna gravplats 

Kleopatra_5b.indd 57

08-06-24 13.55.14



skildrar i detalj hur en Buchistjur sattes på tronen den  phamenoth ( mars ): … Han nådde Thebe, den plats där han skulle installeras, som hade uppförts dessförinnan, bredvid sin fader Nun den gamle. Han installerades av kungen själv år , den  phamenoth. Drottningen, De Två Ländernas Härskarinna, Gudinnan Filopator, rodde honom i Amons båt i sällskap med kungens båtar, och alla Thebes och Hermonthis invånare och präster följde honom. Han nådde Hermonthis, sin vistelseort, den  mechir…2

Vi vet inte exakt när Auletes dog. Det enda vi kan säga med säkerhet är att hans År  någon gång under år  blev ”År  som skall bli År ”, det vill säga den nya regimens första år, och i augusti samma år hade nyheten om hans död nått Rom. Men stelen på Bucheion berättar att installationsceremonin ägde rum vid en tidpunkt då Egypten regerades av en kung och en drottning, ”De Två Ländernas Härskarinna, Gudinnan Filopator”. Utrymmet för namnen är blanka – något som ofta förekommer i senare ptolemaiska inskrifter – och därför är både kung och drottning anonyma. Av tidsangivelsen på stelen förefaller det dock högst troligt att det är fråga om Ptolemaios XIII och Kleopatra VII. Auletes var alltså död när inskriften gjordes, och han hade sannolikt gått hädan i slutet av februari eller början av mars år . Det enda alternativet är att den anonyme kungen är Auletes och inte Ptolemaios XIII. Om det är riktigt kan det tänkas att Auletes dog först så sent som i juni eller juli år , och texten på stelen kan då läsas som en antydan om att Kleopatra verkligen samregerade med sin far.

Bilden är en standardframställning av en kung som offrar till Buchistjuren, och texten är en variant av den som förekommer på tre andra senptolemaiska stelar: 

Kleopatra_5b.indd 58

08-06-24 13.55.14

Drottning av Egypten

Han installerades av kungen själv. Han färdades på Amons båt, tillsammans med kungens båtar, och alla Thebes och Hermonthis invånare, profeter och präster följde med honom. Han nådde Hermonthis, sin vistelseort.

Att prästerna ansåg det nödvändigt att ändra en standardtext så att drottningen kom med i den bekräftar Kleopatras politiska betydelse omedelbart efter hennes fars död. Ptoleméerna iakttog den inhemska religionens riter och blev med tiden mycket intresserade av kulten av tjuren Apis (firad i Memfis, kultcentrum för skaparguden Ptah, där Apis dyrkades som Ptahs fysiska manifestation) och kulten av tjuren Mnevis (firad i Heliopolis, kultcentrum för solguden Re, där Mnevis uppfattades som solgudens fysiska manifestation). Med egyptiernas förkärlek för texter skrivna i stående fraser och eftersom Bucheiontexten ristades in år , efter Kleopatras död, bevisar stelen dock inte bortom allt rimligt tvivel att Kleopatra verkligen var närvarande vid ceremonin.

Den ptolemaiska traditionen ger vid handen att Kleopatra förmodligen gifte sig med sin bror kort efter deras fars död, men äktenskapet finns inte dokumenterat någonstans. En inskrift på jordguden Gebs båtaltare i templet i Koptos, invigt av Kleopatra, berättar att drottningen offrade till den gudomliga trion Min, Isis och Horus och beskriver henne som ”De Två Ländernas Härskarinna, Kleopatra Filopator, Min-Re av Koptos älskade, Kungens hustru, Kungadotter”, men maken-kungen nämns inte vid namn och kan ha varit antingen Ptolemaios XIII eller Ptolemaios XIV.3 Om det verkligen hände – och ett gifte mellan hans äldsta kvarvarande dotter och son kan mycket väl ha varit ett villkor i Auletes testamente – var det förmodligen ett äktenskap enbart till namnet år . Åldersskillnaden mellan syster och bror var oturlig. Den artonåriga Kleopatra var för gammal för att fortsätta att vara ogift, och med sina tio år var Ptolemaios lite för ung för att kunna full

Kleopatra_5b.indd 59

08-06-24 13.55.14



borda ett äktenskap. Lagen fastställde såvitt känt inga åldersgränser för äktenskap i ptoleméernas Egypten, men arkeologiska fynd visar att de flesta kvinnor gifte sig när de var ungefär mellan femton och nitton år gamla och med män som var äldre än de själva.

Tayimhotep, maka till Ptahs överstepräst Pasherenptah III som vi senast mötte vid Auletes kröning, bör inte ha varit något särfall då hon fjorton år gammal gifte sig med en man som var arton år äldre än hon själv.4 Kleopatra befann sig alltså i en besvärlig situation. Som drottning i giftasvuxen ålder måste hon börja föda de barn som skulle föra hennes dynasti vidare.

Som kung skulle maken eller brodern Ptolemaios ha varit den dominerande partnern i relationen. Men han var omyndig och härskade genom ett regentråd, och under de första arton månaderna av deras samregering var Kleopatra den verkliga monarken, medan brodern fördes i bakgrunden. De äldsta dokumenten från denna period antyder att Kleopatra härskade ensam, även om man bör tolka dokument från solodrottningen ”Kleopatra Filopator” med viss försiktighet med tanke på att Berenike III också hade kallat sig Kleopatra Filopator. Det mest fascinerande av dessa dokument är en unik kalkstensstele, med okänd proveniens men antagligen från Fayuum, som nu finns i Louvren i Paris. Den smälter samman egyptiska och grekiska traditioner med en konventionell egyptisk religiös bild ovanför en text skriven på grekiska. Bilden föreställer en något skadad ”Kleopatra”, klädd i en traditionell faraos kiton och dubbla krona. Hon offrar till gudinnan Isis som sitter på en tron och ammar sin späde son. Den något förvirrande inskriften, som skildrar hur ett ”säte” (topos) invigs av prästen Omnofris, den främste bland Isis tillbedjare, lyder: Drottning Kleopatra Thea Filopator [tillägnas] [Isis] Snonais förbunds säte, vars främste är översteprästen Omnofris.  juli år .



Kleopatra_5b.indd 60

08-06-24 13.55.14

Drottning av Egypten

På denna stele återges Kleopatra som rent manlig. Inskriften, som klargör att hon är kvinna, tyder på att hon ensam härskar över Egypten. Bilden, den enda bevarade av Kleopatra som kvinnlig kung, påminner om framställningarna av Nya rikets kvinnliga farao Hatschepsut (som härskade –). Hon fick brottas med konventionen att en kung av Egypten skulle vara en ung och frisk man. Kort efter sin kröning lade hon av den sedvanliga fodralklänningen och drottningkronorna och började visa sig i kungarnas traditionella utstyrsel med kort kiton, bart bröst, krona eller huvudduk, bred krage och lösskägg. Någon enstaka gång i början av sin regeringstid avbildades Hatschepsut som kvinna klädd i dessa manliga tillbehör, men i regel återgavs hon som en man som utför manliga handlingar.5 Man får lätt uppfattningen att Kleopatra här avsiktligt imiterar Egyptens framgångsrikaste kvinnliga monark, eftersom Hatschepsut, som i allt väsentligt usurperade en svagare och mycket yngre manlig samregents tron, verkligen utgör en passande rollförebild för Kleopatra.6 Men Hatschepsut tvingades att slåss mot ett system som inte kunde acceptera idén med en kvinnlig härskare, Kleopatra däremot levde under en epok som redan hade upplevt det energiska välde som Kleopatra I, II och III utövade, och hon hade inte stött emot något sådant problem. Det är också föga troligt att Kleopatra kände till särskilt mycket om Hatschepsuts historia, konst eller propaganda eftersom de flesta bilderna av henne utplånades innan trettio år hade gått efter hennes död, och i Egyptens officiella regentlängd var hennes namn struket. I dag är Hatschepsuts Röda kapell, prytt med mängder av bilder av den kvinnliga kungen som utför traditionellt manliga handlingar, höjdpunkten på alla besök i templet i Karnak, men kapellet är en modern rekonstruktion, uppförd med minutiös noggrannhet av de kringströdda lämningarna av den ursprungliga byggnaden, som Kleopatra inte kan ha sett.

När man läser om texten på Kleopatras stele finner man att hon inte hade beställt den trots att den nämner henne. Bilden av 

Kleopatra_5b.indd 61

08-06-24 13.55.15



den kvinnliga kungen kan därför inte tas för officiell propaganda.

Texten är inte vad den förefaller vara. De grekiska bokstäverna är inklämda i det tillgängliga utrymmet och det är troligen fråga om ett senare tillägg som ristats in över en äldre text. Detta tyder på att stelen först ristades till ära för Kleopatras far och sedan ändrades, ganska valhänt, efter hans död. Ett viktigt faktum kvarstår dock: Kleopatra framställs som ensam härskare och Ptolemaios namn förekommer inte.

När den intelligenta och erfarna Arsinoë II mer än tvåhundra år tidigare gifte sig med sin yngre och svagare bror Ptolemaios II, gick hon in för att härska tillsammans med honom. Därmed stärkte hon ptoleméernas grepp om Egyptens tron. Kleopatra, intelligent och äregirig och utan tålamod med dumskallar, hade gjort klokt i att följa hennes exempel. Att hon förde brodern åt sidan skulle visa sig vara ett taktiskt misstag. På så sätt utlämnade hon nämligen Ptolemaios åt en samling manipulerande och ärelystna hovmän i Alexandria, bland andra hans informator Theodotos, soldaten Achillas och eunucken Pothinos, som snart skulle bli landets försteminister. Alla tre kom att utnyttja den unge kungen till att främja sina egna politiska syften. När Ptolemaios var gammal nog att leva i ett regelrätt äktenskap hade relationen till systern redan havererat totalt och Egypten vacklade på randen till inbördeskrig.

Den  oktober år  utfärdades det första dekretet där Ptolemaios namn stod före Kleopatras. Nilens översvämningar hade kommit oregelbundet i många år, och det vanligen så bördiga Egypten led av verkningarna. Dekretet, som utfärdades efter en andra översvämning med olyckligt resultat, befallde att all spannmål och alla baljväxter som odlades i Övre och Mellersta Egypten skulle skickas raka vägen till Alexandria och endast dit. Straffet för brott mot dekretet ”på kungens och drottningens befallning” var döden, och om man anmälde handlare som bröt mot det till myndigheterna fick man en belöning specificerad alltefter sin ställning 

Kleopatra_5b.indd 62

08-06-24 13.55.15

Drottning av Egypten

i samhället.7 Krisen var så allvarlig att den förenade kungaparet, som insåg att de i denna tid av livsmedelsbrist i hela landet först och främst måste tillgodose behoven i Alexandria med dess eldfängda invånare. Men medan Alexandriaborna gnagde på sina spannmålsleveranser led de som bodde utanför staden av livsmedelsbrist, hög inflation och höga skatter. Och medan Nilen fortsatte att bete sig nyckfullt började bönderna bryta upp från sina byar, några skatter betalades inte och de svältande drog in i städerna.

När vetepriserna rusade upp i rekordhöjder blev prästerna i byn Hiera Nesos i Fayuum ängsliga. Deras hungriga församlingsbor hade oförklarligt försvunnit och de kunde inte utföra sina tempelritualer.8 En tid fick romarna något annat än Egyptens angelägenheter att tänka på. År  hade Julius Caesars enda erkända barn, Pompejus älskade hustru Julia, dött och därmed brast den privata länken mellan de båda männen. Året därpå stupade Crassus i ett katastrofalt fälttåg mot partherna i Carrhae (dagens Harran i Turkiet).

En våg av oro fortplantade sig genom Medelhavsvärlden. Man befarade alldeles riktigt att partherna nu skulle försöka erövra Syrien. I slutet av år  skickade den nye romerske guvernören över Syrien, Marcus Calpurnius Bibulus, sina båda söner till Egypten med uppdraget att försöka övertala gabinianerna, Gabinius vid det laget egyptiserade armé, att återvända hem och värna hans land mot ett parthiskt anfall. Men gabinianerna hade blivit bekväma av sig där de tjänstgjorde som en ptolemaisk legohär och hade ingen lust att bryta upp och gå i strid någonstans. I stället för att förhandla mördade de Bibulus söner. Kungen och drottningen av Egypten hamnade i ett besvärligt läge. Kleopatra och Ptolemaios tog risken att väcka gabinianernas vrede, lät gripa mördarna och skickade dem i bojor till Syrien.

I januari år  gick Caesar och hans armé av härdade soldater över Rubicon, den officiella gränsen mellan Italien och Gallia Cisalpina. Den romerska lagen förbjöd alla härförare att gå över flo

Kleopatra_5b.indd 63

08-06-24 13.55.15



den med en armé, och detta var alltså högförräderi. Tärningen var kastad: Caesar hade i realiteten förklarat Pompejus och Rom krig.

Kort därpå anlände Pompejus son Gnaeus Pompejus till Alexandria där han på sin fars vägnar bönföll om militär hjälp. Härskarparet kunde inte gärna avvisa hans begäran med hedern i behåll.

Pompejus hade varit Auletes värd och beskyddare i Rom och hade rätt att be om stöd hos ptoleméerna. Gnaeus försågs med en stor kvantitet vete, femhundra gabinianer och sextio krigsfartyg som skulle komma att spela en nyckelroll i faderns senare fälttåg. Beslutet om detta bistånd fattades av Ptolemaios (eller troligare av hans ministrar) med Kleopatras namn tillfogat. Det retade upp invånarna i Alexandria som gav Kleopatra skulden för alltsammans. Hennes iver att vara romarna till lags, först när det gällde Bibulus mördare och sedan då hon försåg Pompejus med vapen, påminde dem alltför starkt om hennes fars regering. Längre fram kom ett rykte, som Plutarchos har bevarat åt oss, i svang om att den sexuellt glupska Kleopatra hade förfört Gnaeus under hans besök i Egypten. Ännu mycket senare kom den fiktiva historien, som berodde på att William Shakespeare hade missuppfattat sina källor, om att Kleopatra hade haft ett förhållande med Gnaeus far.

Kleopatras tydliga och tilltagande impopularitet i Alexandria kan delvis förklara varför Ptolemaios rådgivare valde denna tidpunkt att motarbeta hans samregent. År  har ett nytt numreringssystem för regeringsåren utarbetats. ”År  som också är År ” sätter likhetstecken mellan det tredje året av nominellt samregentskap efter Auletes död och ett nytt År  och är förmodligen Ptolemaios första år som ensam kung. Sommaren  försvinner Kleopatras namn från alla officiella dokument och det nya dateringssytemet med ”År ” överges. Ptolemaios antedaterar sin regeringstid genom att utradera minnet av sin syster och retrospektivt göra anspråk på hela makten från tidpunkten för faderns död. Kleopatra och hennes anhängare hade tvingats fly från Alexandria och 

Kleopatra_5b.indd 64

08-06-24 13.55.15

Drottning av Egypten

tog eventuellt vägen söderut till Thebe – en stad beryktad för att göra uppror men som också kan ha varit böjd att stödja Auletes dotter mot Alexandriaborna – och sedan österut till Syrien.9 Här tog hon itu med att värva den legoarmé som skulle låta henne återvinna sin tron. Riktigt hur Kleopatra lyckades upprätta en effektiv armé vid en tidpunkt då det romerska inbördeskriget vållade enorma störningar i hela Medelhavsvärlden förklaras ingenstans; att hon lyckades åstadkomma detta på mycket kort tid bekräftar att hon utanför Alexandria ansågs vara en stark kandidat till Egyptens tron. Flertalet av hennes soldater kom troligen från den filisteiska kuststaden Askalon (nära den moderna israeliska staden Ashqelon), som sedan länge stod i lojalitetsskuld till ptoleméerna och utfärdade mynt med Kleopatras bild år / och kanske också /. Samtidigt erkände den romerska motsenaten i Thessalonica Pompejus som överbefälhavare och, i direkt strid med Auletes testamente, Ptolemaios XIII som ensam kung av Egypten med Pompejus som hans laglige förmyndare. Liksom sin far före honom hade Ptolemaios blivit Roms ”vän och bundsförvant”.

Den  augusti möttes fyrtioåtta arméer som var lojala mot Pompejus och Caesar i Farsalos i Thessalien mitt på det grekiska fastlandet. Pompejus var numerärt starkare – han hade   man, Caesar hälften så många – men han var mindre skicklig som härförare, hans rådgivare var oerfarna och Caesar hade krigsguden Mars och sin gudomliga anmoder Venus på sin sida. Caesar vann slaget, och storsint i segern benådade han sina fiender, även Marcus Junius Brutus som var son till hans sedan många år etablerade älskarinna Servilia. Pompejus var besegrad man ingalunda villig att ge upp utan flydde med resterna av sin här till ön Lesbos, där han återförenades med sin yngre son Sextus och sin femte hustru Cornelia, Crassus svärdotter som var änka. Från Lesbos seglade Pompejus till Kilikien, därifrån till Cypern och slutligen efter en viss tvekan till sin gamle bundsförvant Egypten. Han var säker på 

Kleopatra_5b.indd 65

08-06-24 13.55.15



att bli varmt välkomnad av Auletes son och seglade till Pelusium, där han kastade ankar inom synhåll från stranden. De ”ögonvittnesskildringar” av som sedan hände har vi från Plutarchos och Dio. Ingendera var naturligtvis något äkta ögonvittne, men båda kunde konsten att berätta en gripande historia som var avsedd att röra även det mest förhärdade hjärta.10 Efter att ha slagit läger utanför Pelusium, i berget Casius (Ras Baron) utlöpare, inväntade Ptolemaios och hans armé av gabinianer ängsligt Kleopatras trupper som de visste var på väg österifrån. Det kom budbärare som tillkännagav att Pompejus var framme och bad om audiens hos kungen. Pothinos greps av panik och samlade Ptolemaios mest betrodda rådgivare så att var och en kunde föreslå hur man skulle gå tillväga. Några hävdade att Pompejus borde välkomnas som en hedrad gäst, andra ansåg att han var en bråkmakare som borde tvingas bort från kusten. Theodotos såg svagheter i båda resonemangen och framförde sin åsikt med den erfarne lärarens hela auktoritet. Om Pompejus togs emot som en vän skulle Caesar automatiskt bli Egyptens fiende. Men om Pompejus drevs bort skulle han bli Egyptens fiende och Caesar skulle anklaga Ptolemaios för att ha låtit honom komma undan.

Dessutom hade Pompejus redan kontakter med Kleopatra genom sin son Gnaeus. Det var mer än sannolikt att han skulle understödja drottningen i hennes kamp om tronen. Theodotos ansåg, kanske alldeles korrekt, att Pompejus sak redan var räddningslöst förlorad. Han ville att hans kung skulle ställa sig in hos Caesar och var orolig för att Egypten skulle bli Roms slagfält, och därför hävdade han att den sårbare Pompejus borde dödas innan han steg i land. ”En död man bits inte”, det visste alla.

Man enades om Theodotos plan. Ptolemaios armé tågade till stranden och ställde upp sig i led mot havet. Achillas rekvirerade en fiskebåt och rodde ut till Pompejus flaggskepp med två gabinianer, tribunen Lucius Septimus och centurionen Salvius. Pompejus anhängare blev oroliga när de såg en enda simpel fiskebåt 

Kleopatra_5b.indd 66

08-06-24 13.55.15

Drottning av Egypten

som inte var någon passande farkost för deras herre, och de uppmanade honom ivrigt att inte lämna säkerheten på sitt fartyg.

Tvärtom kunde det vara klokt att ro bort från stranden, åtminstone tills de var utom räckhåll för projektiler. Men Septimus välkomnade hövligt Pompejus på latin: ”Var hälsad, imperator [befälhavare].” Och Achillas förklarade på grekiska att det simpla transportmedlet var en olycklig nödvändighet då hamnen i Pelusium var för grund för att kunna ta emot Pompejus ståtliga skepp.

Pompejus blev lugn, omfamnade sin hustru och gick ombord på fiskebåten med två livvakter, den frigivne Filippus och en slav. Väl ombord ägnade han sig åt att läsa igenom det tal han ämnade hålla till kung Ptolemaios.

När båten skrapade mot sanden sträckte Pompejus ut handen så att Filippus kunde hjälpa honom att resa sig med värdighet.

Då, alldeles för sent, insåg han faran. ”Han yttrade inte ett ord och klagade inte, men så fort han förstod vad de hade planlagt och insåg att han inte skulle kunna avvärja dem eller fly, beslöjade han sitt ansikte.” Cornelia, som iakttog vad som hände från fartyget, skrek högt när den svekfulle Septimus stack ett svärd genom hennes makes kropp och Salvius och Achillas högg honom i ryggen med sina dolkar. Pompejus huvud skildes från kroppen som kastades i havet. Han skulle ha fyllt femtioåtta år dagen därpå.

Ptolemaios som satt på sin tron på stranden ingrep inte när hans fars vän mördades. För denna hjärtlöshet skulle Dante komma att förpassa honom till den nionde kretsen, den som han i Inferno reserverar för dem som sviker sina gäster.11 Den trogne Filippus lyfte upp Pompejus kropp ur vattnet och brände honom på ett bål av drivved på stranden. Askan överlämnades slutligen till den sörjande Cornelia, som begravde den i Italien. Några veckor senare svämmade Nilen över med den minsta mängd vatten som någonsin uppmätts, och de redan hårt ansträngda livsmedelsförråden sjönk till en riskabelt låg nivå. Det var gudarnas straff för mordet på Pompejus, sade somliga. 

Kleopatra_5b.indd 67

08-06-24 13.55.15



Caesar, som jagade Pompejus med en liten flotta på tio krigsfartyg och ungefär fyratusen man, lade till i Alexandrias ståtliga hamn fyra dagar senare. Pothinos och Theodotos skyndade honom till mötes från Pelusium, ivriga att berätta vad som hade hänt innan Caesar fick höra det från andra som var mindre vänligt inställda till deras sak. Som makabra välkomstgåvor tog de med sig Pompejus avhuggna huvud (enligt några skildringar inlagt i vinäger) och hans signetring. Caesar måste ha beskådat dessa ruskiga troféer med blandade känslor. Ptolemaios och hans rådgivare hade på många sätt gjort honom en enorm tjänst: det var vida bättre att den omstörtande Pompejus hade dödats av utlänningar än av en annan romare. Men han hade dött på det förfärligaste sätt, och Caesar fick inte uppfattas som om han översåg med mordet på en romersk medborgare, ett så flagrant mord begånget inför så många vittnen. Därför vände han blicken från Pompejus huvud och fällde ymniga tårar över hans ring. Sedan tog han på sin purpurkantade toga och lämnade fartyget för att marschera genom staden med sina tolv lictorer som bar på hans ämbetstecken fasces, ett spöknippe och en yxa hopbundna med röda band och lagerkvistar. Alexandrias invånare trodde inte sina ögon när de fick se denna romerska invasion i miniatyr och uttryckte i klara ordalag sin ovilja som snart övergick i kravaller. Vid kvällens inbrott hade Caesar dragit in i det kungliga palatset, och flera människor hade omkommit.

Fastän Pompejus var död var det romerska inbördeskriget långt ifrån över och Caesar egen ställning långt ifrån säkrad. Huvuddelen av hans armé låg fortfarande kvar i Grekland. Ändå stannade han länge i Alexandria, där han enligt vad han själv säger snart var strandsatt av ogynnsamma nordanvindar. Detta märkliga beslut förklaras ingenstans. Författare med romantisk läggning menar att han dröjde med att lämna Egypten på grund av sin stora kärlek till Kleopatra, men än hade han inte träffat drottningen som alltjämt vistades i armélägret öster om Pelusium. Det verkar i stäl

Kleopatra_5b.indd 68

08-06-24 13.55.15

Drottning av Egypten

let som om Caesar stannade av det mest praktiska av alla skäl: han ville ta ut skatt av de förmögna stadsborna för att få tillbaka en del av de pengar som Rabirius hade lånat Auletes. Han installerade sig för ett långvarigt besök, nonchalerade protesterna, skickade efter förstärkningar och ägnade tiden åt att skriva sina memoarer och beundra sevärdheter. Hans store hjälte Alexander den stores grav gjorde ett särskilt djupt intryck.

Egypten skälvde vid randen till inbördeskrig. Caesar räknade kanske med att större stabilitet skulle medföra större välstånd och att detta större välstånd skulle ge utrymme för högre beskattning. Han kan ha insett att en tacksam egyptisk kung och/ eller drottning skulle vara till nytta för honom i framtiden. Det är möjligt att han helt enkelt hade tråkigt. Hur han än resonerade tog han som sin uppgift att reda ut tvisten mellan Kleopatra och Ptolemaios, och han beordrade båda att inställa sig i Alexandria. Ptolemaios lydde och överlämnade befälet över sina trupper i Pelusium till Achillas. I Alexandria flyttade han in i Palatsdistriktet med Pothinos, som rörde sig bland romarna och Alexandriaborna och gjorde allt han kunde för att underblåsa den dåliga stämningen mellan dem. Det var Pothinos som såg till att romarna fick rutten spannmål och lämnade desinformation till Ptolemaios anhängare, som fick äta ur tarvliga lerkärl i den felaktiga föreställningen att romarna hade lagt beslag på de dyrbara kungliga faten. Ingen var glad och staden närmade sig snabbt kokpunkten.

Ytligt sett hade Ptolemaios alla korten i sin hand. Han hade gabinianernas militära stöd och Alexandriabornas hörbara stöd.

Han var på plats. Caesars enklaste, mest uppenbara alternativ var givetvis att ge honom kronan och låta Arsinoë ersätta sin syster som drottning. Men också Kleopatra hade något att locka med.

Att hon var äldre och mer erfaren var uppenbart: Ptolemaios var fortfarande bara tretton år gammal, dirigerades av ett rådgivarkotteri och hade än så länge inte fattat några självständiga beslut. Att 

Kleopatra_5b.indd 69

08-06-24 13.55.16



hon stöddes av de infödda egyptierna betydde inte så mycket; det var oändligt mycket viktigare att hon kunde visa upp en imponerande rad bevis på lojalitet mot Rom. Om Caesar hoppades få tillbaka Rabirius pengar kunde Kleopatra kanske hjälpa till. Men detta var inte nödvändigtvis ett argument som Kleopatra ville framföra vid något offentligt möte i Alexandria. Ett förberedande, privat sammanträffande med Caesar skulle stämma bättre med hennes syften.

Också Kleopatra gav sig av till Alexandria. Achillas och hans här spärrade vägen genom Pelusium och Pothinos bevakade hamnen i Alexandria, så hon fick färdas i hemlighet och utan all värdighet. Hon lämnade sina soldater och lyckades slinka förbi Achillas och ta sig fram i en liten båt längs kusten. Hon steg i land i Palatsdistriktet när natten föll på. Berättelsen om hur Kleopatra lät sig smugglas in i palatset av den sicilianske köpmannen Apollodorus, som gömde henne i ett hoprullat täcke eller ett knyte av linnelakan, har broderats ut under tidens lopp så att vi i moderna varianter möter henne där hon rullas upp ur en exotisk, anakronistisk persisk matta och andlös och med kläderna i frestande oordning tumlar ut framför Caesars fötter. Det är en romantisk historia som inte tål närmare granskning, och den härrör helt och hållet ur Plutarchos flödande fantasi. Var detta verkligen det enda sätt Kleopatra hade att närma sig Caesar? Kunde hon inte ha lagt ifrån sig täcket och gjort en mer konventionell entré när hon väl hade kommit i säkerhet i palatset? Det är svårt att tänka sig att Caesar skulle låta en okänd sicilianare stiga in i hans gemak med ett potentiellt riskabelt paket utan att se till att det blev genomsökt. Var Caesar alltså beredd på att Kleopatra skulle komma? Dio skriver att de redan hade varit i brevkontakt. Hade Caesar fått en vink om att låta okända män som släpade på stora knyten få tillträde? Eller ämnade Kleopatra med vett och vilja komma som själva kvintessensen av den elegant inslagna presenten? Var det i själva verket en omsorgsfullt iscensatt föreställning som skulle 

Kleopatra_5b.indd 70

08-06-24 13.55.16

Drottning av Egypten

vädja till Caesars notoriskt mottagliga natur? Det hade varit naivt att tro att Kleopatra – vars senare historia bekräftar att hon delade den ptolemaiska förkärleken för storvulna uppvisningar – var omedveten om vilken effekt hennes okonventionella ankomst skulle få. Plutarchos hörde till dem som trodde att hennes entré var noga genomtänkt: Det sägs ha varit detta knep av Kleopatra som först fängslade Caesar, ty hon visade sig kunna kokettera djärvt, och då han dukade under för behaget i ett fortsatt umgänge med henne försonade han henne med hennes bror …12

Vad var det då som Caesar fick se se när Apollodorus lade sitt knyte på golvet och Kleopatra vecklades ut? Om vi föreställer oss scenen så som Plutarchos beskriver den bör vi nog ge efter för våra vildaste fantasier och se framför oss ett mörkt rum, fladdrande fackelljus, höga stenväggar, förgyllda möbler, ett mosaikgolv och en mörkhårig ung kvinna med olivfärgad hy klädd i grekiska plagg, inte egyptiska. Kleopatra var troligen kort med moderna mått mätt och liksom nästan alla på den tiden hade hon förmodligen dåliga tänder. Hennes mynt, som inte är smickrande för vår tids ögon, visar en framträdande näsa och haka och en ganska tjock hals. Vi kan inte gärna precisera våra fantasibilder eftersom vi inte har något begrepp om hur hon egentligen såg ut. Inga samtida beskrivningar och bara några få samtida illustrationer finns bevarade.

Därmed har vi avhandlat Kleopatras utseende. Vad såg hon själv när hon virades ut ur täcket och låg där vid Caesars fötter?

En man trettio år äldre än hon själv. Välbyggd, lång efter romerska mått, mörka ögon, ett blekt, runt ansikte, glesnande ljust hår som han hade kammat över flinten. Caesar var känd för att vara generad för sitt tunna hår och propsade alltid på att hans statyer skulle krönas av ungdomliga lockiga kalufser. Han ville vara väl

Kleopatra_5b.indd 71

08-06-24 13.55.16



vårdad, och hans levnadstecknare Suetonius ger oss nog fler upplysningar än vi egentligen vill ha: Han var något av en snobb och höll alltid huvudet noga ansat och rakat, och det har påståtts att han lät håret på vissa andra delar av kroppen ryckas ut med pincett.13

Han klädde sig efter sista modet, och Suetonius nämner handledslånga ärmar med fransar på hans randiga senatorstoga och ett utmanande löst bälte. Caesar uppskattade tydligen lyx. Men någon livsnjutare var han inte. Ovanligt nog för en romare drack han sparsamt och åt allt som ställdes framför honom. Han tycks inte ha kunnat skilja mellan maträtter av olika kvalitet.

Caesar var sin tids oöverträffade berömdhet, känd ryktesvis i hela den civiliserade världen. Kleopatra måste ha förstått att hon stod inför en man med exceptionell energi och ärelystnad. Caesar var en lysande politiker, talare och författare, en ypperlig ryttare och en synnerligen framgångsrik men ingalunda ofelbar härförare, och han var känd för att både ha gott humör och vara underhållande. Och han hade ett rykte om sig för sexuella utsvävningar som hans legionärer förde vidare med bävan och stolthet: han var ”alla kvinnors man och alla mäns kvinna”.14 Uppgifterna om hans homosexuella förbindelser är säkerligen starkt överdrivna, men det gick ihållande skvaller, som kunde vara politiskt förödande men omöjligt att döda, om att han hade haft ett äventyr i ungdomen med kung Nikomedes av Bithynien. Cicero hörde till dem som trodde att det inte fanns någon rök utan eld: Nikomedes tjänare förde Caesar till den kungliga sängkammaren, där han låg på en gyllene säng, klädd i en purpurfägad skjorta … På så sätt förlorade denne Venus avkomling sin oskuld i Bithynien.15



Kleopatra_5b.indd 72

08-06-24 13.55.16

Drottning av Egypten

I det antika Grekland, där män och ”anständiga” kvinnor levde strängt åtskilda liv och där män i alla åldrar tillbringade många timmar nakna i gymnastikanläggningarna, ansågs det naturligt att en äldre man kunde hysa ömma känslor, eller mer än så, för en ung pojke. Romarna, som i stort sett var toleranta till homosexualitet, ansåg liksom egyptierna att man visade svaghet om man lät sig våldtas analt. Det hände att romerska herrar tvingade sig på sina slavar och att egyptiska soldater våldtog en besegrad fiende, men ingen underkastade sig godvilligt denna förödmjukelse. Om Caesar verkligen hade varit Nikomedes älskare solkades han av det. Hans fiender försummade aldrig ett tillfälle att ta upp ämnet.

Kanhända som kompensation hade Caesar mängder av heterosexuella förbindelser, varierade och väldokumenterade. Han hade varit gift tre gånger, med Julias mor Cornelia (död), med Pompeja (skild efter att ha anklagats för otrohet) och Calpurnia (hans nuvarande hustru). Han hade sedan länge en älskarinna, Servilia, allmänt erkänd som Roms vackraste kvinna, och en imponerande rad tillfälliga erövringar, bland andra hustrurna till Gabinius, Crassus och Pompejus och Servilias egen dotter Tertia. Efter att ha lämnat Kleopatra kom han att ha en glödande äventyr med Eunoe, gemål till kung Bogudes av Mauretania. Rimligen hade han också obetydliga förbindelser som aldrig dokumenterades med prostituerade och slavar. Inte att undra på att hans soldater stolt sjöng en marschvisa: Här med vår skallige hallick kommer vi äntligen hem!

Har ni hustrur så skynda att gömma dem!

Alla säckar av guld han lånade av er gick till galliska fnask han trånade efter.

Och långt mer utmanande: 

Kleopatra_5b.indd 73

08-06-24 13.55.16



Skam över Gallien drog Caesar.

Nikomedes, kungen var med.

Här i triumf kommer Caesar Som i Gallien segerrikt stred.

Ingen lager Nikomedes pryder Fastän han var hjälten av de två.16

Caesar var äldre och mer erfaren på livets alla områden än Kleopatra, men de båda hade ändå mycket gemensamt. Båda var hänsynslöst ärelystna och båda var villiga att ta kolossala risker för att nå sina mål. Båda hade ett starkt intresse av att se till att Egypten inte dukade under för inbördeskrig. Båda kunde konsten att göra sig omtyckta av folket, men ändå var båda i viss mån ensamma och osäkra. Caesar hade förlorat sin enda dotter och hemsöktes av ohyggliga mardrömmar; Kleopatra stod främmande för sina yngre syskon och hade mist sin mor, två systrar och den far som hade undervisat henne i sin politik. Av sin farbror Ptolemaios hade hon lärt sig att Rom och endast Rom kunde beskydda den ptolemaiska dynastin och att romarna var till salu. Caesar behövde Egyptens rikedomar, Kleopatra behövde Roms beskydd. Så vem förförde vem? Om vi går med på att Kleopatra planerade sin okonventionella entré för att fresta Caesar, bör vi antagligen också gå med på att hon ämnade förföra honom. För en drottning som behövde både en allierad och en son var det ett klokt diplomatiskt drag.

Men eftersom de flesta kulturer anser att ”fina flickor” inte planerar att gå i säng med en okänd man första gången de träffas, har detta till synes lystna beteende pekat ut Kleopatra som föga mer än en samhällstoppens sköka.

Den kvällen hade Ptolemaios XIII gått till sängs i glad stämning, trygg i vetskapen om att hans syster, fångad i en fälla i Pelusium, inte skulle kunna lägga fram sin sak för Caesar. Med gabinianerna och Alexandrias invånare på sin sida var det bara en tidsfråga innan han själv, det romerska folkets erkände vän och bunds

Kleopatra_5b.indd 74

08-06-24 13.55.16

Drottning av Egypten

förvant, befästes som Egyptens ensamhärskare. När han vaknade på morgonen fick han veta att hans syster på något sätt hade tagit sig in i palatset. Hon stod redan på den förtroligaste fot med Caesar och hade lyckats övertala honom att stödja henne. Det blev för mycket för en trettonårig pojke. Han rusade ut från palatset och slet av sig sitt diadem, och i en noga koreograferad offentlig vredesdemonstration vällde folkmassan fram för att bryta sig in i palatset. Men Caesar lät inte skrämma sig. Inför en officiell församling läste han upp Auletes testamente och klargjorde att han förväntade sig att den äldre brodern och systern skulle regera gemensamt över Egypten. Samtidigt, och helt oväntat, utnämndes de yngre syskonen, Arsinoë och Ptolemaios XIV, till kung och drottning av Cypern, som Caesar nu återlämnade till Egypten sedan ön i tio år varit i romersk ägo.

!

Kort efter Kleopatras död befallde hennes segerrika rival Octavianus att alla bilder av henne skulle förstöras. Vid det laget uppfattades hon som folkets värsta fiende, och hans romerska undersåtar rättade sig mer än gärna efter befallningen. Hur som helst fanns det troligen inte många romerska Kleopatrabilder att förstöra. I Egypten däremot, där de hörde samman med kulten av gudinnan Isis och med kulten av henne själv, väckte denna order stor anstöt.

Plutarchos berättar att prästen Archibios räddade några egyptiska statyer av henne, och antingen i sin egenskap av Kleopatras vän eller som företrädare för det inhemska prästerskapet erbjöd han Octavianus oemotståndliga tvåtusen talenter för att få tillstånd att ta dem i förvar. De tvådimensionella avbildningarna av henne som var inristade högt uppe på tempelväggarna var svåra att förstöra och blev kvar orörda, men de allra flesta statyer av henne gick mycket riktigt förlorade. 

Kleopatra_5b.indd 75

08-06-24 13.55.16



De bilder som finns kvar kan indelas i två helt olika grupper, som om man betraktar dem lösryckta ur sitt sammanhang ger en förnimmelse av att Kleopatra hade en djupt kluven personlighet.

På bilder i den klassiska eller hellenistiska stilen (men inte nödvändigtvis verk av icke-egyptiska konstnärer) är Kleopatra klädd som en dam ur den hellenistiska eliten, på bilder i den egyptiska stilen är hon en traditionell egyptisk drottning iförd de hävdvunna regalier som skulle framhäva hennes politiska och religiösa makt. När man ser dem bredvid varandra förmedlar de båda stilarna ett slående blandat budskap. För moderna västerländska ögon ter sig den hellenistiska Kleopatra avspänd och naturlig, den egyptiska Kleopatra däremot verkar stel och artificiell. Därför är vi svårt frestade att tolka de hellenistiska avbildningarna som naturtrogna. Det är önsketänkande. Det klassiska porträttmåleriet var avsett att förmedla en idealiserad, igenkännlig, ofta heroisk bild av sitt motiv, inte att ge en avslöjande ögonblicksbild där ingenting var bortretuscherat. I ptoleméernas fall tog konstnärerna ofta med attribut som visade modellens gudomliga karaktär, så det kan vara svårt att skilja mellan en fragmentarisk drottning och en fragmentarisk gudinna. Hellenistiska bilder av Kleopatra är i regel snarlika därför att de är den officiella framställningen av henne. Det behöver inte innebära att hon verkligen såg ut så i levande livet. Det är högst osannolikt att Kleopatra satt för vartenda formellt porträtt, så vi får utgå ifrån att de allra flesta gjordes efter konstnärsmodeller och skisser. Standardmetoden att skapa huvud och kropp på statyer var för sig, kanske till och med i olika ateljéer (huvudet av marmor eventuellt avslutat med gips och sedan målat, kroppen av sten, trä eller metall), gör det ännu mer osäkert att den sammansatta helheten var porträttlik och förklarar varför oproportionerligt många ptolemaiska huvuden har påträffats.

I mer än tvåtusen år har amatörerna av ingrodd vana pekat ut var och varannan staty i klassisk stil av en kvinna med en orm i handen, eller stående bredvid en orm eller med ett armband i 

Kleopatra_5b.indd 76

08-06-24 13.55.17

Drottning av Egypten

form av en orm, som ”Kleopatra”. Detta har gått hand i hand med en förutsägbar tendens bland företagsamma bildhuggare att fatta sina mejslar och lägga ormar till klassiska statyer, som på en enda gång förvandlar en menlös Afrodite till en spännande och mycket värdefull Kleopatra. Det var först på -talet som konsthistorikerna lärde sig att skilja ut förfalskningarna och – en from förhoppning – identifiera äkta samtida eller nästan samtida hellenistiska Kleopatrastatyer med ledning av datering och stil. Att identifiera äkta bilder av Kleopatra är naturligtvis en fråga om personlig övertygelse likaväl som om vetenskapliga bevis, och i ett rum fullt av kunniga konsthistoriker skulle man säkert få höra olika åsikter om olika skulpturer. I dag är ett enda hellenistiskt huvud mer eller mindre allmänt godtaget som en äkta Kleopatra.

Några experter för fram ytterligare tre huvuden.17 Den enda oomtvistade Kleopatrabilden återfanns i Villa Quintilia på Via Appia i Rom i slutet av -talet. I dag är den inrymd i Vatikanmuseet. Ursprungligen satt huvudet på kroppen av en staty av en prästinna i den romerska gudinnan Ceres tjänst som fanns i samma villa. Det var först  som konsthistorikern Ludwig Curtius upptäckte att huvud och kropp inte hörde ihop.

Näsan är avslagen (en överdrivet taktfull ”restaurering” från -talets slut har nyligen avlägsnats). Huvudet var utformat för att fogas samman med en nu förkommen kropp, och en ojämnhet på ena kinden och en mystisk stenknopp på huvudet tyder på att den från början ingick i en större grupp. Kleopatra framställs som en mogen kvinna med håret kammat i samma ”melonfrisyr” (håret i flera flätor är draget bakåt i en låg knut; som namnet anger skulle frisyren påminna om en melon skuren i klyftor) som många kvinnor den hellenistiska överklassen bar. Kungliga damer krönte den med ett brett diadem fäst med band under hårknuten. Kleopatra har stora ögon med tunga ögonlock, liten mun, illa modellerade öron, långt ansikte, bred panna och lugg i små virade lockar, som ibland kallas snigellockar. Denna lugg återkommer stän

Kleopatra_5b.indd 77

08-06-24 13.55.17



digt i de hellenistiska porträtten av Kleopatra och syns i mer överdriven form på hennes mynt.

Alla porträtt på Kleopatras mynt går i hellenistisk stil. De anses vara de mest porträttlika, enbart därför att de är de minst uppenbart smickrande. Närmare sextio typer av silver- och bronsmynt har identifierats, präglade i Egypten, på Cypern, i de syrisk-palestinska städerna och eventuellt i delar av Italien och Grekland. De kan delas in två huvudsakliga typer.18 De allra flesta, slagna i Egypten och Cypern under hela hennes regeringstid, återger Kleopatra som en typisk ptolemaisk drottning, men ett bronsmynt slaget på Cypern som visar henne ammande sin späde son Caesarion tycks återge henne som modergudinnan Isis. Frånsidan på dessa mynt bär egyptiska symboler. Hennes romaniserade mynt, präglade utanför Egypten sent under hennes regeringstid utanför Egypten, visar henne med Marcus Antonius. Här återges hon en aning i skuggan, inte som en självständig härskare utan som en klient till Rom och eventuellt som den ena i ett gift par.

Silvertetradrakma av Kleopatra VII från Askalon, präglad år / då Kleopatra låg i fejd med sin bror Ptolemaios XIII. 

Kleopatra_5b.indd 78

08-06-24 13.55.17

Drottning av Egypten

Samtliga mynt bär samma kvinnas bild i profil. Hennes framskjutande näsa och bestämda haka stämmer inte med våra moderna skönhetsideal. Dessa drag blir mer uttalade med åldern, så att Kleopatra ter sig ”mjukare” eller mer konventionellt vacker på de äldsta mynten slagna i Alexandria då hon var nitton år. De senare, där hon syns bredvid Antonius, har en mer markerad, en smula böjd örnnäsa, kraftfull haka och mun och tillräckligt många veck (Venusringar med en förskönande omskrivning) på halsen för att föranleda en del iakttagare att tro att hon hade struma. Denna äldre Kleopatra ser ut som en lätt feminiserad version av Antonius och båda liknar Auletes. När man jämför statyer och mynt ser man att Kleopatra hade ärvt inte bara sin näsa från fadern. Båda har djupt liggande ögon och en fast, lite utskjutande haka, och båda påminner, antagligen avsiktligt, om bilder av Ptolemaios I. Den framträdande näsan kan spåras tillbaka till Ptolemaios VIII, vilket tyder på att Kleopatra medvetet poängterade det enda drag som oomtvistligt pekade ut henne som en äkta ptolemé.

I större eller mindre utsträckning avspeglar Kleopatras mynt tillverkarnas skicklighet och traditioner. Med marginal för detta är det fullt förståeligt att Kleopatra inte ville framstå som mjuk och kvinnlig på de mynt som representerade hennes suveräna ställning både inom Egypten och i Medelhavsområdet i stort.

Både Kleopatra Thea (drottning av Syrien och vår Kleopatras farfarsfars syster) och Kleopatra III (vars barnbarnsbarn vår Kleopatra var) utfärdade mynt där de har starka, nästan maskulina ansikten, och i brist på en accepterad hellenistisk ikonografi som var representativ för en politiskt mäktig kvinnlighet kan Kleopatra VII ha valt att följa deras exempel. Denna tendens till ett alltmer maskulint utseende är tydlig i statyerna av Kleopatra I, II och III; i takt med att drottningarna blir mäktigare får bilderna av dem en mindre kvinnlig karaktär, och kulmen nås i en basaltstaty i egyptisk stil av Kleopatra III som nu står i Wiens konsthistoriska museum. Drottningen är nu ganska gammal och liknar mest en gub

Kleopatra_5b.indd 79

08-06-24 13.55.17



be i en frivol lockperuk som inte stämmer med resten av figuren.

Moderna iakttagare har genast påpekat att Kleopatra inte alls är vacker och de har framför allt pekat på näsan, som har varit föremål för lärda diskussioner och många lustigheter, i synnerhet i lord Berners roman The Romance of the Nose från .19 Den snällaste kommentaren är att hon var ”en belle laide med ganska stor mun och på vissa återgivningar en lång kroknäsa som hon hade ärvt efter sin far”.20 Den obesvarade frågan hänger i luften – hur lyckades Kleopatra fånga två av Roms största män om hon inte gjorde det med utseendet? Skönhet ligger ju i betraktarens öga och normerna för vad som är vackert skiftar från epok till epok, från kultur till kultur och från person till person. De flesta skulle ändå vara överens om att skönhet, ren och osminkad, ingenting har med sexuell attraktion att göra. Det råder allmän enighet om att en annan egyptisk drottning, :e dynastins Nefertiti, ägde en skönhet som tilltalar alla epoker, folkslag och kön, men fastän många har stått i hänförd förundran inför hennes världsberömda byst i Berlin har de allra flesta inte funnit henne det minsta sexig.21 Det saken verkligen gäller är inte om vi tycker att Kleopatra är vacker utan om Caesar tyckte att hon var nog tilldragande för att gå i säng med. Och svaret är att han helt klart gjorde det. Plutarchos, som givetvis aldrig såg henne med egna ögon, säger att hennes charm låg i hennes sätt och i synnerhet i rösten: … Det sägs att hennes skönhet inte i sig var alldeles oförliknelig, och inte heller sådan att de som såg henne frapperades av den; men att samtala med henne hade en oemotståndlig charm, och hennes närvaro, i förening med hennes övertalningsförmåga och den stämning som på något sätt låg kring hennes uppträdande mot andra, hade något stimulerande.

Det låg också något ljuvt i klangen hos hennes röst, och sin tunga kunde hon likt ett instrument med många strängar genast vända till vilket språk hon ville …22 

Kleopatra_5b.indd 80

08-06-24 13.55.17

Drottning av Egypten

Dio, som skrev hundra år efter Plutarchos, är av en annan åsikt.

Hans Kleopatra är underskön och alldeles för medveten om vilken effekt hon gjorde. Därför har hon planerat hela det privata mötet så att hon kan förföra den lättantändlige Caesar: Kleopatra synes först ha lagt fram sitt anspråk mot sin bror för Caesar genom mellanhänder, men så snart hon upptäckte hans läggning (som var mycket mottaglig, så till den grad att han hade förbindelser med otaliga andra kvinnor – säkerligen med alla som råkade komma i hans väg) skickade hon bud till honom att hennes vänner förrådde henne och frågade om han ville låta henne lägga fram sin sak personligen. Hon var nämligen överväldigande vacker, och på den tiden, då hon stod i sin ungdoms flor, var hon enastående; hon hade också en högst intagande röst och visste hur hon skulle vara alla till lags.

Emedan hon var underbar att skåda och att lyssna till, med makt att kuva alla, även en man som hade sina bästa år bakom sig och var mätt på kärlek, trodde hon att det låg i hennes roll att träffa Caesar, och i sin skönhet lade hon alla sina anspråk på tronen. Därför bad hon om tillåtelse att föras in till honom, och efter att ha fått denna tillåtelse smyckade hon sig och gjorde sig vacker för att träda fram inför honom i den mest majestätiska gestalt och samtidigt den som ingav mest ömkan.23

Att Kleopatra var drottning av Egypten, den sista i en gammal och halvt gudomlig dynasti, brådmoget intelligent, politiskt mäktig och enastående rik, måste ha förstärkt hennes charm.

Den hellenistiska Kleopatra är alltså inte vidare vacker, men den egyptiska har alla en gudinnas skönhet och upphöjda lugn.

Det är precis vad man kan vänta sig. I likhet med sina grekiska och romerska samtida gick Egyptens officiella konstnärer aldrig in 

Kleopatra_5b.indd 81

08-06-24 13.55.17



för att skapa porträttlika bilder. Inte heller tillverkade de ”konst för konstens egen skull”. De skapade utan undantag symboliska eller idealiserade framställningar av en person i ett visst skede av hans eller hennes liv, vanligen för ett specifikt religiöst ändamål. I detta avseende kan den kungliga konsten anses vara den yttersta förlängningen av den hieroglyfiska skriften, där varje ord är en bild och varje bild kan läsas som ett ord. En staty eller en tvådimensionell bild kan läsas, alldeles som man kan läsa en papyrusrulle.

Bläddrar man igenom vilken illustrerad bok om egyptisk konst som helst ser man rader av nästan exakt likadana kungar som dräper utlänningar, nästan exakt likadana skrivare som sitter med en papyrusrulle över knäna och nästan exakt likadana söner och döttrar som står nakna med fingret i munnen bredvid sina mycket större föräldrar. Denna tradition levde kvar i över tretusen år, och följden är att kung Den av :a dynastin, som på en elfenbensplatta från omkring år  svingar en stridsklubba för att döda en fiende, knappast skiljer sig från Auletes som slår ner en fiende på pylonen till Horustemplet i Edfu år . Eftersom kungaämbetet oavbrutet gick vidare utan förändringar, oavsett vem som innehade det, var denna likhet värdefull och önskvärd, en förstärkning av den cykliska kontinuiteten i livet i Egypten. Och för den händelse någon verkligen ville ha reda på vilken kung bilden föreställde lade konstnärerna alltid till ett namn.24 Ptoleméernas konst i egyptisk stil var i grund och botten propaganda som skulle vinna egyptiernas och deras gudars bevågenhet genom att avspegla och underblåsa deras politiska och religiösa trosuppfattningar.25 Med pose, material, skala och placering fastställda på förhand kan dessa bilder omöjligen säga oss något om Kleopatras utseende. De säger oss ändå en hel del om den roll hon hade. Egypten hade en lång tradition av att framhålla mäktiga kvinnor genom att kombinera religiösa och politiska symboler, och Kleopatra utnyttjade till fullo den traditionen. Den tvådimensionella Kleopatra i överna

Kleopatra_5b.indd 82

08-06-24 13.55.17

Drottning av Egypten

turlig storlek vid varje ände av Hathortemplets bakre mur i Dandara är en kompromisslöst traditionell egyptisk drottning. Den perukprydda, krönta, vackra och evigt unga Kleopatra går knappast att skilja från de drottningar som hade levt tusentals år före henne, och man kan nätt och jämnt skilja henne från gudinnorna Isis och Hathor. Sammanblandningen är avsiktlig och övertygande. Återigen måste vi emellertid gå försiktigt fram när vi nalkas den egyptiska konstens Kleopatra. Hon är sedan länge erkänd som ett varumärke som säljer strålande, och sluga antikvitetshandlare har haft alldeles för lätt för att lägga till en kartusch på någon obetydlig antik staty som genast har tredubblat värdet. Resultatet är att många ”Kleopatror” som letade sig in i västerländska samlingar på -talet och i början av -talet nu har konstaterats vara förfalskningar, många gånger med ledning av sina illa skrivna och slarvigt kopierade hieroglyfer. Äkta egyptiska tredimensionella bilder av henne är alla ganska små. Några kolossalbilder finns inte, även om den pågående återvinningen av ptolemaiska statyer från havet utanför Alexandria ger oss en skymt av hopp om att denna situation kan förändras en dag. Till dess är alla bevarade statyer av henne troligen kultbilder, tillverkade för de tempel och altaren som helgades åt hennes personliga kult. De återger Kleopatra som en kvinna strålande av hälsa på livets höjd. Återigen är det vad man kan vänta sig. Kvinnor blir sällan gamla i den egyptiska konsten.26 Statyerna följer samma allmänna mönster men visar ändå flexibilitet och individualitet. Helhetsintrycket är typiskt egyptiskt, med traditionella kroppsställningar, peruker och klädesplagg, men ibland förekommer hellenistiska tillbehör, man ser klassiska näsor och ögon och ibland skymtar hellenistiska lockar under de stela egyptiska perukerna.

Det bästa exemplet på denna konststil är en svart basaltstaty av okänd proveniens, nu i Eremitaget i S:t Petersburg. Man ser en ung drottning som står lång och slank mot en svart pelare med 

Kleopatra_5b.indd 83

08-06-24 13.55.18



ena foten en aning framför den andra. Hennes snäva linneklänning – omöjlig att gå i utan hjälp av lycra – smiter åt kring bröstens, magens, höfterna och lårens kurvor. Naveln är en skrattgrop under det tunna tyget. I höger hand håller hon en ankh, den egyptiska symbolen för livet; på huvudet bär hon en tung tredelad peruk där ett parti faller på vardera sidan av ansiktet och det tredje i nacken. På pannan bär hon den tredubbla ormen. Det ovala ansiktet har de utstående öron och de överdrivet mandelformade ögon som förekommer på äldre ptolemaiska statyer. Mungiporna är nerdragna och hakan fyrkantig. Det enda som inte stämmer är det dubbla ymnighetshornet i vänster hand. Ymnighetshornet är nämligen en grekisk symbol. Den är fast förknippad med drottningar och förekommer för första gången i den egyptiska kungliga konsten under Ptolemaios II:s regeringstid, då den läggs till bilder av den gudinneförklarade Arsinoë II. Denna staty bär inget namn och troddes länge föreställa Arsinoë. Men även Kleopatra lät sig gärna avbildas med ymnighetshornet, och den ovanliga tredubbla ormen tyder på att statyn föreställer Kleopatra VII. Ormen, uraeus, är den uppresta kobra som kungar och drottningar från och med Gamla rikets tid bär på pannan. Wadjyt, ”Den gröna”, Nedre Egyptens och Nildeltats ormgudinna, pryder och bevakar den kungliga kronan och dess bärare. För att förstå ormsymboliken måste vi sätta oss in i den urgamla skapelsemyt som solguden Res präster berättade i Heliopolis. Den förste guden, Atum, bodde på skapelsens ö med sina tvillingbarn Shu och Tefnut. En ohygglig dag föll Atums barn i det hav av kaos som omgav ön. Den tillintetgjorde Atum sände sitt Öga (en form av gudinnan Hathor) att leta efter de saknade barnen. Men när Ögat kom tillbaka med barnen hade solen tagit hennes plats. I vrede över detta svek förvandlade hon sig till en kobra, och Atum, Egyptens förste kung, fäste henne på sin panna.

De flesta av Egyptens drottningar under dynastiperioden bar en enkel eller dubbel orm på pannan. Många bar också den korta 

Kleopatra_5b.indd 84

08-06-24 13.55.18

Drottning av Egypten

modius- eller plattformskronan, omgiven av flera ormar och ofta krönt av en mer utsmyckad krona. Men den tredubbla ormen – tre kobror burna kring pannan – är sällsynt och har på senare år kommit att förknippas med Kleopatra VII.27 Det är svårt att få grepp om symboliken med de tre ormarna. Det kan tänkas att den är en rebus som skall tolkas från den ptolemaiska egyptiskan som ”kungars drottning” eller ”gudinnors gudinna”. Den kan också stå för tre individer, kanske Isis, Osiris och Horus, eller för en drottnings tredubbla titel som dotter, syster och hustru till en kung.28 Den kan rentav vara en enkel missuppfattning av den dynastiska symboliken, med den mer traditionella dubbla ormen plus ett centralt gamhuvud som tidigare drottningar bar på pannan och som de ptolemaiska konstnärerna omformade till tre ormar.

Att använda den tredubbla ormen som ett diagnostiskt instrument för att identifiera i övrigt oidentifierbara Kleopatrabilder är diskutabelt. En kalkstenskrona, som härrör från en trasig staty funnen i Gebtemplet i Koptos och nu utställd i Petrie Museum of Egyptian Archaeology i London, är ett utmärkt exempel på ett sådant resonemang. Inskriften på kronan talar om en ”ärftlig adelsdam, högt prisad, härskarinna över Övre och Nedre Egypten, förnöjd … kungadotter, kungasyster, stor kunglig gemål som gläder Horus hjärta” men nämner inga namn. Kronan, som består av dubbla plymer (två höga fjädrar som förknippas med kulten av guden Amon i Thebe), en solskiva (förknippad med solkulter), kohorn (förknippade med gudinnorna Hathor och Isis) och en tredubbel orm, påstods från början ha hört till en staty av Arsinoë II, som man vet var aktiv i denna region. Isistemplet i Koptos förknippades med Iseion i Behbeit el-Haga i mellersta delen av norra Deltat, som beskyddades av hennes make Ptolemaios II. Men Arsinoë brukar bära sin egen speciella krona, och eftersom Kleopatra nu är starkt förknippad med den tredubbla ormen har historikerna börjat undra om den anonyme maken kan ha varit an

Kleopatra_5b.indd 85

08-06-24 13.55.18



tingen Ptolemaios XIII eller hans bror Ptolemaios XIV. En blekblå glasintaglio graverad med ett porträtt av en ptolemaisk kvinna av okänd proveniens (nu i British Museum) trots föreställa Kleopatra på grund av frisyren, det breda diademet och en märkligt framträdande tredubbel orm, som praktiskt taget sitter på drottningens hjässa.

En enda skulpterad ”Kleopatra” tycks grensla klyftan mellan de hellenistiska och egyptiska konststilarna. Ett marmorhuvud från ön Paros, som har tagits från muren till kyrkan San Pietro e Marcellino på Via Laicana, inte långt från Isisaltaret i Rom, har i dag sin plats i Capitolinska museet. Huvudet ingick från början i en statygrupp. Någon svart pelare i egyptisk stil finns inte, men ansiktet är ändå omisskännligt egyptiskt. Huvudet bär en tredelad peruk och en krona eller huvudbonad av gamtyp. Som namnet antyder ser den ut som en död fågel draperad över huvudet med vingar som faller ner på vardera sidan om ansiktet och stjärten bak, och gamens huvud och hals vilar på bärarens panna. I det här fallet har gamens fint formade huvud gått förlorat, liksom drottningens inlagda ögon och den höga krona som hon ursprungligen hade överst på huvudbonaden. Gamprydnaden bars från början av Nekhbet, södra Egyptens gudinna och i vissa myter kungens mor. Andra gudinnor lade sig till med den och även dynastiperiodens drottningar. Det äldsta exemplet på en gamhuvudbonad, buren av en nu okänd drottning, kommer från Giza och härrör från :e dynastin. Nekhbets norra motsvarighet, ormgudinnan Wadjyt, införde en variant då hon ersatte fågelns huvud med en orm. Gamar och ormar ansågs vara goda mödrar, och denna modifierade gamhuvudbonad framhävde alltså kopplingen mellan drottningar och moderskap. När den ptolemaiska perioden gick in hade huvudbonaden blivit nära associerad med gudinnor och gudomliga eller döda drottningar. Experterna är oeniga om vems huvud detta är, men Kleopatra VII, Berenike II och gudinnan Isis har pekats ut. 

Kleopatra_5b.indd 86

08-06-24 13.55.18

      

Alexandria intill Egypten $" ! "%%#&# !# Två eller tre timmars färd med ångbåt återstod alltjämt innan land rimligen kunde vara i sikte, när vi plötsligt såg en perfekt hägring av Alexandria vänt uppochned på himlen, där fyren på Faros, Ras-el-Tin-palatset och andra framträdande inslag lätt urskildes. Illusionen fortgick en god stund, och till sist försvann den lika plötsligt då någon timme senare den verkliga staden långsamt steg upp över horisonten! Nog var det ett gott omen om de underverk jag hoppades upptäcka när jag gått i land!

R. T. Kelly, Egypt1

F

orna tiders faraoner hade grundat många huvudstäder. Den nordliga staden Memfis, belägen där Nildalen övergår i Nildeltat, några kilometer söder om det moderna Kairo, var den första och äldsta. Här vistades den vise skaparguden Ptah i sitt väldiga stentempel och här reste Gamla rikets kungar sina pyramider på gravplatserna Sakkara och Giza i öknen. Det kosmopolitiska Memfis skulle förbli Egyptens administrativa centrum under en 

Kleopatra_5b.indd 87

08-06-24 13.55.18



stor del av dynastiperioden. Sextiofem mil söderut låg det stolta Thebe, krigsguden Amon-Res vistelseort och hem och begravningsplats för eliten vars klippgravar genomborrade Konungarnas och Drottningarnas dalar på den östra flodstranden. Itj-Tawi (byggt av Mellersta rikets faraoner och nu helt borta) var mer kortlivat, liksom Akhetaten (Amarna, solgudens stad i Akhenatons Mellersta Egypten) och Deltastäderna Per-Ramesses (Tell ed Daba), Tanis (San el-Hagar) och Sais (Sa el-Hagar). Alla dessa städer anlades under en tid då det inåtblickande Egypten kunde blomstra i högdragen isolering, och ingen av dem erbjöd obehindrade möjligheter att nå ut till omvärlden.

Silvertetradrakma med Alexander den store återgiven som Herakles insvept i ett lejonskinn.

År , då Alexander den store kom till Egypten, tjänstgjorde Memfis återigen som huvudstad. Alexander insåg att Egypten behövde en modern hamnstad öppen mot världen och seglade längs kusten, inspekterade olika platser, rådfrågade sina arkitekter och 

Kleopatra_5b.indd 88

08-06-24 13.55.18

Alexandria intill Egypten

stod just i begrepp att fatta sitt beslut. Då drömde han en livlig dröm, berättar Plutarchos: … på natten, då han låg och sov, såg han en underbar syn. En man med snövita lockar och vördnadsvärd uppsyn tycktes stå vid hans sida och deklamera dessa strofer: ”Mitt för Egyptens kust är en ö belägen där havets vågor i upprörd bränning bryts, och man kallar den Faros.”

Följaktligen steg han genast upp och begav sig till Faros, som på den tiden alltjämt var en ö, strax ovanför Nilens mynning vid Kanopos, men nu har den förenats med fastlandet med en anlagd väg. Och när han såg en plats med överdådiga naturliga fördelar (ty det är en landremsa som kan sägas vara ett brett näs mellan en stor lagun och en sträcka av havet som slutar i en stor hamn), sade han att han nu förstod att Homeros var beundransvärd inte bara i andra avseenden utan också som en mycket vis arkitekt, och han befallde att en ritning över staden skulle färdigställas i enlighet med denna plats.2

Den vise gamle mannen som uppenbarat sig på natten var Alexanders store hjälte Homeros, och de rader han citerade var hämtade ur Odysséens fjärde sång och ingår i berättelsen om hur Menelaos blev strandsatt i Egypten. Råd från en så upphöjd person kunde inte nonchaleras, och Alexander reviderade i all hast sina planer. Ön Faros var helt klart för liten för att rymma en stor stad.

Men på fastlandet, mittemot Faros, låg Rakhotis, ett gammalt oansenligt fiskeläge som i sina bättre dagar hade varit tullstation åt faraonerna och en persisk fästning.3 Alexander bestämde sig.

Hans nya stad, Alexandria, skulle uppföras runt Rakhotis (Ra-kedet) på en kalkstensklack som gick mellan Medelhavet i norr och sötvattenssjön Maryut (Kanopossjön) i söder. Tack vare havet skulle det bli lätt att komma i kontakt med den hellenistiska värl

Kleopatra_5b.indd 89

08-06-24 13.55.19



den, och kanaler som mynnade i sjön öppnade vägen till Nilen, södra Egypten och Afrika bortom Egypten. Järtecknen var gynnsamma: medan arkitekterna märkte ut stadsgränserna med rågmjöl kom fågelflockarna farande för att äta sig mätta. Alla förstod att Alexandria snart skulle bli så bördigt att det kunde livnära världen.

Den grekiske historikern Arrianos berättar en mindre romantisk, mer jordnära men i allt väsentligt likartad historia. Alexander väljer återigen själv ut läget och engagerar sig i planeringen.

Och det syntes honom att platsen var den allra bästa att grunda en stad på, och att staden skulle blomstra. Han greps av längtan efter att utföra uppgiften, och han fastställde personligen stadens viktiga punkter – där folkförsamlingsplatsen skulle anläggas och hur många templen skulle vara och vilka gudars, de grekiska gudarnas och den egyptiska Isis …4

Alexanderromanen, en legend om Alexanders liv som sammanställdes femhundra år efter hans död, tillför fler detaljer: den nya stadens arkitekt är Deinokrates från Rhodos och han bistås av finansmannen Kleomenes från Naukratis.5 Efter att ha grundat sin stad lämnade Alexander Egypten år .

Han hade tänkt komma tillbaka, men på kvällen den  juni år  dog han av en febersjukdom i Nebukadnessars palats i Babylon. Tidens läkare stod handfallna, men moderna historiker tror att Alexander kan ha fått malaria eller tyfus, att han drack ihjäl sig eller att han blev förgiftad. Medan hans generaler började käbbla om successionen beställdes en storslagen likvagn och egyptiska balsamerare, världens bästa, tillkallades för att bereda den döde guden för hans sista färd. Alexander skulle vila i en gyllene kista, eventuellt en i människoform i egyptisk stil, fylld med aromatiska kryddor. Hans sköld och rustning skulle ligga till beskådan på en präktigt broderad purpurfärgad duk draperad över kistlocket. 

Kleopatra_5b.indd 90

08-06-24 13.55.19

Alexandria intill Egypten

Vagnen, i själva verket ett rörligt tempel, skulle förses med en hög päll som vilade på kolonner och smyckas med en målad fris med scener ur Alexanders liv. En gyllene olivkrans skulle hänga ovanför kistan. Vagnen skulle dras av sextiofyra mulor, alla med en gyllene krona, liksom den döde Alexander själv.

Två år efter hans död lämnade den långsamma kortegen Babylon och styrde mot den kungliga makedonska gravplatsen Aegae (våra dagars Vergina). Den lockade stora människomassor var den än drog fram. Men den hade inte kommit längre än till Damaskus när den fick ta en annan väg. Lagos son Ptolemaios, Egyptens nye och mycket ambitiöse ståthållare, hade förstått det stora propagandavärdet i en hjältes stoft och beslutat att hans ”broder” Alexander skulle få njuta den eviga vilan i Egypten. Det tillkännagavs officiellt att Ptolemaios endast uppfyllde Alexanders egna önskemål på dödsbädden: några viskade ord (som ingen annan än Ptolemaios hörde) om att han ville bli begravd i Jupiter-Ammons tempel i Siwaoasen. Men Siwa låg för långt borta för Ptolemaios syften. Alexanders kropp begravdes först i Memfis, och sedan flyttades den till Alexandria, antagligen under Ptolemaios II:s regeringstid. En alabasterkammare inne i en gravhög – i dag ett öppet alabasterskrin halvt dolt på den katolska kyrkogården Terra Santa – kan ha tjänstgjort som förrummet till Alexanders första grav i Alexandria. Längre fram, antagligen då Ptolemaios IV härskade, begravdes han på nytt i ett magnifikt mausoleum i ptoleméernas kungliga gravplats Soma. Där, i ett vittnesbörd om de egyptiska balsamerarnas skicklighet, låg Alexanders kropp i trehundra år, först i den ursprungliga guldkistan och därpå i en genomskinlig alabasterkista sedan den utfattige Ptolemaios X skandalöst nog hade lagt beslag på guldet för att kunna avlöna sina upproriska trupper.

Graven, centrum för kulten av den förgudade Alexander, blev givetvis en vallfartsort. Julius Caesar besökte sin hjälte medan han satt fast i Alexandria år . Octavianus kom år , kort efter Kleopatras självmord. Suetonius skildrar hans möte med guden: 

Kleopatra_5b.indd 91

08-06-24 13.55.19



… han lät avlägsna den sarkofag som innehöll Alexander den stores mumie från dess helgedom, och efter att länge ha betraktat dess drag visade han sin vördnad genom att kröna huvudet med ett gyllene diadem och strö blommor på bålen. På frågan om han nu ville besöka ptoleméernas mausoleum svarade han: ”Jag kom för att se en konung, inte en rad lik.”6

En smula humor smyger sig in i Dios redogörelse för samma besök när han beskriver hur Octavianus, alltför ivrig att röra vid guden, råkar slå av en bit av hans mumifierade näsa.7 Den romerske kejsaren Caracalla besökte Alexander år , men sedan är det tyst. Soma, Alexanders grav och hans kropp gick förlorade i slutet av -talet eller början av -talet e. Kr., vid en tidpunkt då Alexandria, nu en kristen stad, härjades av oroligheter och kravaller. Arkeologer, historiker och Alexanderentusiasterna har inte gett upp hoppet. I dag har sökandet efter Alexanders grav blivit ett heligt uppdrag som företer mer än en flyktig likhet – teorier, motteorier och invecklade konspirationsteorier flödar – med sökandet efter Graal.8

Ptolemaios I:s silvertetradrakma. 

Kleopatra_5b.indd 92

08-06-24 13.55.19

Alexandria intill Egypten

År  besteg Lagos son general Ptolemaios Egyptens tron, som hade stått tom sedan mordet på Alexander den stores unge postume son Alexander IV. Han tog namnet Ptolemaios I Soter (Räddaren), och Alexandria blev Egyptens huvudstad. Vid första ögonkastet var det ett underligt val. Intill västra Deltats yttersta utkant låg Alexandria långt från Nildalen och långt från den landbrygga i Sinai som utgjorde Egyptens livligt trafikerade nordöstra gräns.

Men tack vare dess hamnar kunde fartygen delta i den lönsamma handeln på Medelhavet, och staden själv hade den klara fördelen att vara ung och obesudlad, med en ny befolkning och inga kvardröjande lojaliteter mot äldre regimer eller gudar. Alexandria drog till sig bosättare från många delar av världen. Från äldsta tid bodde där tre stora kulturella grupper: egyptier, greker och judar. Historikerna brukar säga att Alexandria var den stora ”smältdegeln”, en stad där människor av alla raser och religioner levde i bästa sämja, men det finns alltfler tecken som tyder på att dessa tre huvudfraktioner höll sig för sig själva, precis som utanför staden.

Flertalet av de egyptiska bosättarna begav sig till Alexandria under tvång. Ställd inför problemet att befolka en tom stad samlade den förslagne Kleomenes helt enkelt ihop den arbetskraft han behövde från angränsande småstäder och byar och flyttade den till det gamla Rhakotisdistriktet. De som inte ville slå sig ner i Alexandria fick betala stora mutor för att slippa.

Bildade greker lockades till Alexandria med löften om ett nytt liv i välstånd, och en klokt uttänkt värvningskampanj i hela Grekland och Makedonien garanterade att staden inte knöts till en enda moderstads traditioner. Grekerna var de enda i staden som blev fulla medborgare, och sannolikt var greker och egyptier åtminstone teoretiskt förbjudna att gifta sig med varandra.

Egypten hade en betydande judisk befolkning långt innan ptoleméerna kom dit. Papyrer från Sentiden skrivna på arameiska och påträffade på ön Elefantine (nära det moderna Aswan) bekräftar att det fanns en väletablerad judisk koloni vid Egyptens 

Kleopatra_5b.indd 93

08-06-24 13.55.20



södra gräns. Judarna på Elefantine behöll sina traditionella namn, lagar och trosuppfattningar men enstaka giften med egyptierna i trakten förekom. År  raserades deras tempel av egyptier som utövade den bagghövdade skaparguden Khnums lokala kult. De hade tagit anstöt av judarnas vänskapliga attityd till perserna och kanske också av vad de kan ha tolkat som deras egyptiskfientliga firande av påsken, en högtid där påskalammet offrades. Templet på Elefantine byggdes till sist upp, men kolonin hade redan börjat falla sönder. Nu, under ptoleméerna, uppmanades judarna att slå sig ner i Egypten. Två större judiska immigrationsfaser kan särskiljas, den första under Ptolemaios I:s regeringstid då väldet utvidgades och krigsfångar från Jerusalem fördes till Egypten, den andra under Ptolemaios IV:s tid då Egypten fick ta emot en våg av politiska flyktingar efter Judas Mackabaios uppror mot det seleukidiska riket. När tiden var inne skulle Ptolemaios IV fira decenniers fredliga samexistens med att ge tillstånd till uppförandet av ett ståtligt judiskt tempel i staden Leontopolis i Deltat (våra dagars Tell el Yahudeyeh) och bevilja judarna i Alexandria ett slags halvt medborgarskap. I gengäld stödde judarna först hans änka Kleopatra II och sedan hans dotter Kleopatra III så att de kunde hålla sig kvar på tronen. Detta var inte populärt i alla kretsar, och Josefus berättar en skrämmande historia om hur Ptolemaios VIII grep Alexandrias judar, slet av dem kläderna, kedjade ihop dem och hetsade druckna elefanter att trampa ihjäl dem. Lyckligtvis inträffade ett under och elefanterna anföll i stället Ptolemaios egna soldater. Ptolemaios VIII var väl medveten om att en konungs öde vilade i Alexandriabornas händer och tvekade inte att vidta drastiska åtgärder mot alla som såg ut att ta hans utstötta syster-hustru Kleopatra II:s parti. I en ökänd episod befallde han sina soldater att storma en livligt frekventerad gymnastikanläggning och döda alla därinne. Historien om de mordiska elefanterna är ändå högst osannolik.9 Ptolemaios I och hans son och sonson investerade pengar i 

Kleopatra_5b.indd 94

08-06-24 13.55.20

Alexandria intill Egypten

Alexandria, som snabbt växte till Medelhavsområdets största stad med en beräknad folkmängd år  på mellan en kvarts och en halv miljon. Men trots dess väldiga möjligheter, förbindelserna till Maryutsjön och Nilen längre bort och det ständiga inflödet av handelsmän uppfattades Alexandria ad Aegyptum, ”Alexandria intill Egypten”, alltid som beläget utanför själva Egypten. De gamla faraonerna insåg riskerna med isolering och hade ägnat många månader åt att färdas fram och tillbaka i sitt långa smala land, besöka tempel, skipa rättvisa och i största allmänhet påminna folket om sin existens. Ptoleméerna gjorde inte likadant utan verkade nöjda med att leva på avstånd från majoriteten av sitt folk. Följden blev att människorna i Nildalen så småningom förlorade all känsla av personlig kontakt med sina monarker, medan Alexandriaborna byggde upp en abnormt tät relation till sina kungar och en högdragen likgiltighet för alla som bodde utanför deras stad. Till att börja med var detta en välsignelse. På det hela taget var invånarna i -talets Alexandria villiga att samarbeta med sin kungliga familj och rätta sig efter deras bestämmelser. De som bodde där under de båda föregående seklen hade däremot betraktat sig som kungamakare.10 Lättrörliga och kravallbenägna som de var mördade de Ptolemaios IV:s anhängare, drev ut Ptolemaios IX och XII och dödade Ptolemaios XI. Till sist drev de sina kungar ännu längre in i romarnas fångstarmar i sin beslutsamhet att avvisa alla former av romersk inblandning.

En egyptisk besökare i Alexandria måste ha tyckt sig komma till en annan värld. Egyptiska städer låg utan undantag inne i landet, inklämda mellan Nilen och öknen, men det långsmala Alexandria hade två breda fronter, den ena mot Maryutsjön och den andra mot Medelhavet. I Thebe och Memfis var det varmt, torrt och dammigt men i Alexandria blåste salta havsbriser, klimatet var svalare och det regnade på vintern, och till skillnad från resten av Egypten blev det inte översvämmat på sommaren. Egyptierna byggde av tradition sina hus av lertegel och tempel och gravar av 

Kleopatra_5b.indd 95

08-06-24 13.55.20



sten. Det fanns gott om billigt lertegel och större och mindre städer växte organiskt och bredde ut sig längs floder och kanaler utan någon övergripande plan. Det muromgärdade Alexandria däremot var byggt efter en plan med raka, breda gator och blänkande vita stenhus (kalksten från trakten eventuellt tillsatt med importerad marmor) utsmyckade med eleganta detaljer i röd och grå granit. Vattnet i Maryutsjön var olämpligt att dricka, och dricksvatten fördes till staden genom en kanal som löpte från Nilens Kanoposgren och tömdes i mer än sjuhundra väldiga underjordiska cisterner med rör som gick direkt till de mäktigas hus.

Alexandrias huvudgata, Kanoposgatan, var en processionsväg kantad med kolonner och täckt med markiser som löpte västerut från Nekropiska porten till Kanopiska porten. I rät vinkel mot Kanoposgatan gick Somagatan. Tack vare rutsystemet kunde staden delas in i fem distrikt uppkallade efter de fem första bokstäverna i det grekiska alfabetet (Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon). Därmed blev det lätt att hitta i staden. Nu vet man inte längre exakt var gränserna mellan dessa distrikt gick, men Josefus citerar Apion som stöd för att Deltadistriktet, det judiska kvarteret, låg i stadens östra del nära Palatsen, och en hel del judar tycks också ha bott i Betadistriktet. Grekerna höll till i centrum, egyptierna i den västra delen där det gamla Rhakotis legat.

Strabon bodde av och till i Alexandria ungefär från år –.

Hans Geografi ger oss därför vad som närmast är en ögonvittnesskildring av Kleopatras stad och är värd att citeras utförligt: … staden har mycket ståtliga offentliga helgedomar och ”Palatsen”, som bildar en fjärdedel eller rentav en tredjedel av hela det muromgärdade området. Varje kung lade nämligen till någon utsmyckning till de offentliga templen och statyerna och lade också privat till fler bostadsområden utöver dem som redan fanns så att nu ”Från andra växer”, som skalden säger, men alla löper i varandra och 

Kleopatra_5b.indd 96

08-06-24 13.55.20

Alexandria intill Egypten

till hamnen och det som ligger utanför den. I ”Palatsen” ligger Museion, som har en överbyggd promenadgång och en exedra och ett kvarter där de lärde som tillhör Museion har sitt refektorium och sin mäss. … Det monument som kallas Sema [Soma] ingår också i ”Palatsen”. Detta var en inhägnad som innehöll kungarnas och Alexanders gravar …11

Med ledning av denna beklagligt vaga beskrivning får vi fram en provisorisk plan över ptoleméernas Alexandria. ”Palatsen” (Bruchion), egentligen en utbredd stad i staden för eliten, upptog den nordöstra sektorn och omfattade den nu sjunkna halvön Lochias och ön Antirhodos. Här låg den grekiska överklassens rymliga villor med tempel och offentliga planteringar insprängda, och här låg också ”Inre Palatsen”, ett ännu mer exklusivt område med Museion (ett forskningscentrum inspirerat av Aristoteles Lykeion i Athen och tillägnat de nio muserna), Soma och kungarnas privata residens och hamn. Om Strabon har rätt när han säger att varje Ptolemaios byggde ett nytt palats som blev en större och mer luxuös bostad än hans föregångares, måste området ha varit ett sammelsurium av mer eller mindre öde kungliga byggnader, kolonnader och trädgårdar. Alexandria genomled en förödande rad jordbävningar år ,  och  e. Kr. Ungefär vid samma tid – ingen vet säkert när – försvann den gamla kustlinjen i en landsänkning på mellan fyrtio och sjuttio meter, och en stor del av den antika staden sjönk under vatten. I dag ligger alla palatsen och de ptolemaiska kungliga gravarna, även Kleopatras, på hamnens botten.

Strabons beskrivning av Alexandria utanför Palatsen är ännu mindre precis, men vi kan sluta oss till att de offentliga inrättningarna – gymnastikanläggningen, domstolarna och agoran eller torget – låg i centrum, den största teatern mellan torget och Palatsen och hippodromen strax utanför stadsmuren. Arbetar- och 

Kleopatra_5b.indd 97

08-06-24 13.55.20



medelklasserna bodde i förorter i söder och väster och på ön Faros. Bortom stadsmuren låg gravplatser i öster och väster. Här låg också Nemeseion, ett tempel helgat åt den gudomliga hämndens grekiska gudinna Nemesis. Julius Caesar hade byggt det till ära för Pompejus avhuggna huvud.

Heptastadion, en anlagd broväg sju stadier lång (ett stadion var omkring tvåhundra meter långt), gick från staden till Faros och delade av Östra eller Stora hamnen (Megas Limen) från den mindre viktiga Västra hamnen (Eunostos eller ”De lyckliga återkomsternas hamn”) och flottans varv (Kibotos eller ”Lådan”). Två välvda broar ingick i vägen och lät fartyg passera från den ena hamnen till den andra. Utanför kusten, på Faros, lyste den ståtliga fyr av vit sten som räknades in bland antikens sju underverk. Den var mer än trettiotre meter hög och hade antingen konstruerats eller finansierats av Sostratos av Knidos, som först arbetade åt Ptolemaios I och sedan åt hans son. Strabon skriver att tornet var gjort av marmor och hade många våningar, men bristen på marmor i trakten ger vid handen att det snarare var byggt av putsad kalksten, och på samtida illustrationer hade den bara tre våningar: ett rektangulärt torn med ett åttkantigt torn ovanpå och ett cylindriskt torn högst upp. På det översta tornet stod en staty av Zeus Soter (Zeus Räddaren) och en aldrig slocknande fyrbåk vars ljus samlades upp av gigantiska polerade bronsspeglar. Trots att flera beskrivningar av fyren finns bevarade är det emellertid ännu inte utrett exakt hur det översta tornet, den omätligt viktiga fyrbåken, statyn (eller statyerna) och speglarna eller linserna var ordnade sinsemellan. Vi vet att fyren stod färdig omkring år  och fanns kvar fram till medeltiden. År  e. Kr. rasade det förfallna översta tornet, och hundra år senare byggdes en moské på det andra. År  skakades Alexandria återigen av en rad stora jordbävningar som ställde till ännu mer skador på fyren. År  besökte den lärde resenären Ibn Battuta Faros och såg att fyren var skadad men mer eller mindre intakt. På återvägen tjugotre år senare skrev 

Kleopatra_5b.indd 98

08-06-24 13.55.21

Alexandria intill Egypten

han: ”Jag besökte fyren på nytt och konstaterade att den hade fallit i så dåligt skick att man inte kunde gå in i den eller klättra upp till dörren.”12 I dag ligger Sultan Qait Beys fort, byggt år , där fyren stod.

Strabon säger klart och tydligt att Museion ingick i det större Palatskomplexet. Museion inneslöt det världsberömda biblioteket, en institution som kunde stoltsera med alla böcker som någonsin skrivits på grekiska plus många utländska böcker i översättning. Där fanns till och med en unik grekisk version av den judiska Toran som gick under namnet Septuaginta, efter de sjuttio judiska lärda som hade kallats till Alexandria för att utföra översättningen. För att biblioteket skulle hållas uppdaterat måste alla som kom till Alexandria lämna ifrån sig sina egna bokrullar till bibliotekets kopister, och sedan behöll biblioteket originalet och ägaren fick en i all hast tillkommen avskrift. Detta obarmhärtiga sätt att införskaffa böcker förklarar varför biblioteket under sin glansperiod kom att inrymma uppåt en halv miljon papyrusrullar.

Inom Museions område bodde den hellenistiska världens förnämsta forskare, många statligt avlönade, i sovsalar, åt i refektorier och strövade i planteringarna. De slapp undan den betungande plikten att tjäna sitt bröd och kunde koncentrera sig på det arbete som spred glans över Alexandria och ptoleméerna. Denna frihet hade sitt pris – forskarna väntades erbjuda den kungliga familjen sina tjänster när så påkallades, och Timon från Fleios talade nog för många när han beskrev dem som ”instängda bokmalar som kivades i det oändliga i Musernas fågelbur – men många tyckte att den var värd priset. Författarna i Museion berikade kraftigt den grekiska litteraturen och språket: från Alexandria kom pastoralen (Theokritos Idyller), den episka dikten fick nytt liv (Appollonius Argonautica) och den litterära teorin och kritiken växte fram (Kallimachos, Zenodotos och Aristarchos). Läkarna Herofilos och Erasistratos dissekerade avrättade och, viskades det, 

Kleopatra_5b.indd 99

08-06-24 13.55.21



livdömda men ännu levande fångar som ptoleméerna ställde till deras förfogande och bidrog på så sätt med nya insikter i anatomi och i hjärnans och pulsens funktioner. Euklides skrev Elementa i tretton band, Eratosthenes ritade kartor och beräknade jordens omkrets, Aristarchos framkastade hypotesen att jorden kretsade kring solen och Ktesibios utvecklade ballistikens konst. Och så där gick det vidare, med ett enda större avbrott. Omkring år –, under Ptolemaios VIII:s turbulenta regeringstid, fördrevs forskarna utan pardon från Alexandria, och stadens anseende som lärdomscentrum sjönk som en sten.

Ptoleméerna satte värde på Museion som en uppenbar och internationellt erkänd manifestation av sin stads överlägsenhet, men det vore ett misstag att föreställa sig det antika Alexandria som ett tråkigt ställe där man bara sysslade med torr forskning och läsning. Det var först och främst en hamnstad, och hamnarna och torgen surrade av verksamhet när Egyptens egna produkter (vete, papyrus, linne, sten, glas, parfymer, mediciner och kryddor) blandades med exotiska varor från Afrika, Asien och Indien och lastades på stora handelsfartyg och ganska små segelbåtar i statens, templens eller privatpersoners ägo. Ett stycke från hamnarna möttes människor från alla samhällslager i ett enda myller: kringvandrande försäljare och deras kunder, sjömän, turister, lycksökare, spåmän, musikanter, tjuvar, prostituerade och många många fler.

Där låg stora glas-, papyrus- och linnefabriker där arbetarna bildade skrån, och mindre verkstäder där krukmakare, snickare, vävare, bagare och likberedare arbetade.

Begreppet tryfe – omätlig, vräkig lyx som en manifestation av makt – var grundprincipen för hovet i Alexandria. Efter åratals flitigt ätande och drickande hade Ptolemaios VIII, IX och X blivit ofantligt feta. Ptolemaios VIII ”Kulmagen” var stolt över sitt utseende och den yppiga överkonsumtion som det vittnade om, och han markerade sina excesser, och skandaliserade gäster från Rom, med att hölja sig i de tunnaste mantlar som inte lämnade något åt 

Kleopatra_5b.indd 100

08-06-24 13.55.21

Alexandria intill Egypten

fantasin. Det kan inte ha varit en angenäm syn, ty ”hans kropp hade blivit fördärvad av fett och en buk av ett sådant omfång att det skulle ha varit svårt att mäta den med båda armarna”.13 Att samlas efter middagen i ett symposion och dricka var en utbredd och populär grekisk ritual för att bygga upp vänskap. Förmögna herrar halvlåg på divaner och drack vin, gissade gåtor, lekte barnsliga lekar (att skvätta vin från en bägare ansågs mycket roligt) och lyssnade till musik framförd av slavar och prostituerade. Vinet var visserligen blandat med vatten, men det hela urartade för det mesta i vad vi skulle kalla en orgie av drickande. Ingen fäste sig vid det.

Omåttlig alkoholförtäring kunde uppfattas som en hyllning till Dionysos. Det kunde rentav vara nyttigt. Athenaios ger goda råd med stöd av den respekterade läkaren Mnesitheus i Athen: Det händer att de som dricker en stor mängd oblandat vin vid fester far mycket illa av det, både till kropp och till tankeförmåga, men ändå förefaller det mig som om ett kraftigt intag då och då av rusdrycker under några dagar renar kroppen och låter hjärnan slappna av … Av alla laxeringsmetoder är den som föreskriver ett stort intag den fördelaktigaste, ty kroppen sköljs så att säga ur av vinet … Men när man dricker hårt bör man akta sig för tre ting – för att dricka dåligt vin, för att dricka oblandat vin och för att äta sötsaker medan man dricker. Och när man har fått nog bör man inte somna utan att ha kastat upp, måttligt eller ymnigt alltefter omständigheterna, och när man har kastat upp bör man gå till sängs efter ett kortvarigt bad.14

Drickande till övermått ledde helt naturligt till en mängd tillfälligt sex, med dryckesbröder, med prostituerade av hög klass (hetairai), med flöjtspelande flickor och pojkar, med vem som helst, verkar det, utom med hustrur. Ptoleméerna lät sina hovmän leva 

Kleopatra_5b.indd 101

08-06-24 13.55.21



ut sin sexualitet utan hämningar och Ptolemaios II, som var gift två gånger och så hängiven sin andra hustru att han gjorde henne till gudinna, var en oförbätterlig fruntimmerskarl: Egyptens andre kung, som hette Ptolemaios Filadelfos … hade en stor mängd älskarinnor – nämligen Didyma, som var egyptiska och mycket vacker, Bilistiche, utöver dem Agathoklea, Stratonike, som fick ett stort minnesmärke på kusten nära Eleusis, Myrtium och många fler; han var omåttligt hemfallen åt amorösa njutningar. Och i den fjortonde boken av sin Historia säger Polybios att det finns mängder av statyer i Alexandria av en kvinna som hette Klino, som fick bära hans bägare, klädda enbart i en tunika och med ett ymnighetshorn i handen.15

Romarna, som åtminstone i teorin åt tillsammans med sina hustrur och inte med älskarinnorna, blev chockerade. Sedefördärvet blev än värre i deras ögon av eunuckernas närvaro, utan undantag före detta slavar som hade mäktiga befattningar vid hovet. Ptoleméerna uppskattade sina eunucker som utomordentligt lojala tjänare som kunde sköta både det kungliga hushållet (utan risk för någon olämplig förbindelse med en prinsessa) och i förlängningen landet. Men den romerska rätten förbjöd kastrering, också kastrering av slavar, och romarna skulle komma att betrakta eunuckerna i Alexandria som ett exempel på de egyptiska kvinnornas snöpande kraft.

Utanför palatset festades det grundligt. Där firades den grekiska jordgudinnan Demeter, kvinnorna hyllade Afrodite och Adonis i Adoniafesten som ägde rum i palatset med drottningen som värdinna, och så förstås de många festerna som hörde samman med Dionysoskulten. Alla evenemang var inte storståtliga men vid de flesta konsumerades alkohol: 

Kleopatra_5b.indd 102

08-06-24 13.55.21

Alexandria intill Egypten

Då Ptolemaios inrättade en fest och allehanda offer, och särskilt de som förknippas med Bacchus [Dionysos], frågade Arsinoë den man som bar grenarna vilken dag han nu firade och vilken fest det var. Och då svarade han: ”Den kallas Lagynoforia, och gästerna ligger på sängar och äter allt som de har haft med sig, och alla dricker ur sin egen lägel som de har haft med sig hemifrån.” Och när han hade gått sin väg vände hon blicken mot oss och sade: ”Det verkar vara en riktig otrevlig fest, ty det märks tydligt att det måste vara en blandad samling där alla sätter i sig skämd mat, och sådant passar sig inte alls och går inte an.”16

Religiösa processioner hade länge varit ett regelbundet återkommande inslag i egyptiernas tillvaro och i de stora städerna löpte de ceremoniella vägarna härs och tvärs, markerade med avenyer av sfinxer. De dagar då gudarna lämnade templen för att paradera på gatorna eller segla på Nilen var ivrigt efterlängtade helgdagar, och folkmassorna kantade processionsvägarna för att se och höja bifallsrop när deras gudar, burna på prästernas axlar, seglade förbi i gyllene båtar. Mat och dryck var ett viktigt inslag i firandet, och statliga dokument från Nya riket visar att män från gravarbetarnas by Deir el-Medina i Thebe höll sig hemma från arbetet för att brygga öl till festligheterna.

I Alexandria drack man vin, och den i allt väsentligt egyptiska processionen förenades med grekisk tryfe till en oförglömlig anblick. Athenaios har bevarat en del av Kallixeinos från Rhodos i övrigt förkomna verk, bland annat en skildring av firandet av Ptolemaia vintern / (eller / eller /), en Dionysosfest som hölls vart fjärde år med en magnifik parad och tävlingar till minne av den gudförklarade Ptolemaios I:s inträde i Olympen och leddes av hans son Ptolemaios II.17 Denna högtid firades i hela Egypten, men den ståtligaste uppvisningen hölls givetvis i 

Kleopatra_5b.indd 103

08-06-24 13.55.21



Alexandria. Där började det hela med rikliga offer och med en överdådig bankett i ett magnifikt utsmyckat tält med hundratals utsirade soffor och gyllene tripoder där rätterna placerades. Kallixeinos frapperades av att tältets golv var så tjockt bestrött med blommor av alla slag att det liknade en sommaräng, trots att det var vinter. Fler blommor var bundna i girlander som gästerna hängde om halsen.

Dagen därpå ägnades åt processionerna: ”Lucifers (morgonstjärnans) procession”, processionen ”tillägnad konungens föräldrar” och ”alla gudarnas procession”. De breda gatorna flödade bokstavligt talat av vin (uppskattningsvis tolvhundra hektoliter) och folk strömmade ur husen för att se, förundras och dricka.

Strax bakom täten kom Dionysos själv, en gigantisk staty klädd i purpur som hällde vin ur en guldbägare, och en ännu större staty som red på en elefant och stöddes av en hel armé av satyrer (Dionysos följeslagare) krönta med förgyllda vildvinsblad och silenoi (äldre satyrer) klädda i purpurfärgade och scharlakansröda mantlar. Så följde flakvagnar med klenoder i guld och silver (fat, tripoder, rustningar, troner och kronor, även Ptolemaios I:s krona som var gjord av ”tiotusen guldmynt”), flakvagnar med mytologiska tablåer, en lång rad exotiska vilda djur, till exempel tjugofyra lejon och tvåtusen tjurar, skådespelare i kostym, musiker, statyer av gudar och kungar, präster och tempeltjänare och en mekanisk staty av det personifierade berget Nysa, Dionysos födelseplats, som roade åskådarna med att gång på gång resa sig, hälla mjölk ur en guldflaska och sätta sig igen. Där var kvinnor klädda som menader (Dionysos kvinnliga följeslagare), med ormar och vildvinskransar i det rufsiga håret, en jättelik vinpress med sextio sjungande satyrer som trampade druvorna och en sextio meter lång fallos med en stjärna i ena änden. Från två fontäner i en djup grotta, byggd längst bak på en flakvagn och täckt av vinrankor och vildvin, rann mjölk och vin. Ur grottan flög duvor av olika slag som hade fötterna hopbundna så att åskådarna kunde fånga och äta 

Kleopatra_5b.indd 104

08-06-24 13.55.21

Alexandria intill Egypten

upp dem. Den militära processionen med   fotsoldater och   ryttare tågade antagligen dagen därpå. Detta var tryfe på sin högsta höjd: en vräkig uppvisning av offentlig lyx och frikostighet som skulle imponera på alla som såg den, undersåtar, turister och särskilt inbjudna utländska dignitärer. En tryfe som svävade riskabelt nära hybris, tyckte kanske någon.

Alexandria kunde skryta med en eklektisk religiös profil och med ett överflöd av tempel helgade åt en mångskiftande serie gudar. Där fanns tempel till grekiska gudomar, minst sex tempel till Isis, tempel helgade åt andra, mindre viktiga egyptiska gudar, tempel tillägnade den ende guden som de monoteistiska judarna dyrkade, och många altaren och tempel helgade åt Alexander och de alltfler gudförklarade ptoleméerna.18 Bland de sistnämnda ingick Arsinoeion, byggt av Ptolemaios II till minne av hans döda gemål. Där ämnade prästerna ta till magnetism i sin dyrkan av den gudförklarade Arsinoë II, berättar Plinius den äldre: Arkitekten Dionochares hade börjat använda magnetit för att konstruera valvet i Arsinoës tempel i Alexandria, så att järnstatyn som fanns i det skulle ge intryck av att sväva i luften, men projektet avbröts då han själv avled och även kung Ptolemaios, som hade gett befallning om att arbetet skulle utföras till ära för hans syster.19

Den magnetiska svävande statyn skulle inte ha varit malplacerad i en stad fylld av moderna underverk: rörliga statyer, ångdrivna modeller, automatiska dörrar och världens första maskiner som drevs med mynt.

Bland Alexandrias många gudar hade Serapis en framträdande plats, en gud som tydligen var frukten av ett samarbete. Legenden berättar att den sluge Ptolemaios I kallade till sig den egyptiske prästen Manetho från Sebennytos (nu Sammanud) och den grekiske prästen Timotheos från Athen och bad dem lägga fram idéer 

Kleopatra_5b.indd 105

08-06-24 13.55.21



till en ny gud. Ptolemaios ville ha en modern gud för den moderna världen, utan några tidigare lojaliteter vare sig mot städer eller mot dynastier och utan ett mäktigt, sedan länge etablerat prästerskap. En sådan gud kunde användas som stöd för den nya dynastin i själva Egypten och tjänstgöra som Alexandrias och ptoleméernas sändebud utanför Egyptens gränser. Om både greker och egyptier accepterade honom skulle han kanske också bidra till att ena Alexandrias religiöst blandade befolkning. Den gud som valdes var Serapis, en kombination av egyptiernas Osiris och grekernas Dionysos, Hades (underjordens god), Asklepios (läkekonstens gud), Helios (solguden) och Zeus. Det var en antropomorfisk gudom – egyptierna var ensamma om att ha gudar som var hybrider mellan djur och mellan djur och människa – som personifierade den gudomliga kungavärdigheten, läkekonsten, fruktbarheten och livet efter detta. Namnet var härlett ur Memfis gud OsorApis, i sig en sammansmältning av den döda tjuren Apis som ansågs vara gudarna Ptahs och Osiris levande inkarnation.

Som man kan vänta sig är historien om Serapis grundligt planerade tillkomst bara delvis sann. Ptolemaios I tog verkligen itu med att lansera en ny gud, men en version av Serapis tycks redan ha funnits som en obskyr gudom som dyrkades i den grekiska kolonin Sinope vid Svarta havet. Ptolemaios Serapis påminde starkt om den grekiske Zeus. Han var en herre i mogen ålder med lockigt hår och skägg som gick klädd i grekisk mantel och bar en spira, men han framställdes ofta med egyptiska anletsdrag och bar en krona i form av ett spannmålsmått. Serapis var gift med den överallt populära gudinnan Isis, som i sin egenskap av Osiris hustru utan vidare accepterades av såväl greker som egyptier. Som Ptolemaios hade planerat kom Serapis, Isis och deras son Harpokrates snabbt att förknippas med den härskande ptolemaiska dynastin.

Egyptierna var en smula skeptiska till den nye guden och ville hellre vara lojala mot sina traditionella gudomar i deras ursprungliga gestalter, men Serapis fick stort genomslag i hela den grekiska 

Kleopatra_5b.indd 106

08-06-24 13.55.22

Alexandria intill Egypten

och romerska världen. Snart stoltserade varenda civiliserad stad med ett Serapeion, ett Serapistempel, som alla hade ett bitempel ägnat åt den gudomliga gemålen Isis och även var sjukhus. Egyptens läkare åtnjöt respekt i hela den antika världen, men deras vetenskapliga insikter och praktiska kunnande hade sina gränser. I ett land som helt styrdes av nyckfulla gudar – gudar som fick solen att skina, Nilen att stiga, grödorna att växa och de döda att återfödas – var det fullt rimligt att förmoda att oförklarliga sjukdomar orsakades av ondskefulla makter. Invalider som stod inför valet att rådfråga en läkare eller en präst kan mycket väl ha ansett att prästen var det effektivare alternativet. Eftersom Serapis och Isis båda var välsignade med läkande förmåga drog deras tempel till sig pilgrimer från när och fjärran, och Serapeion i Koptos fick ett särskilt gott anseende för att bota sjuka. Efter en period av ”inkubation”, en eller ett par nätter då de trogna sov på tempelområdet och drömde om Serapis, kunde de vänta sig gudomlig bot.

Friska och raska – om det var ett verk av drömmen, av den mycket erfarna tempelpersonalen eller besökande läkare, som brukade använda Serapeion som undervisningssjukhus – återvände de hem och berättade för vem som ville höra på om de underverk Serapis och Isis uträttade.

Serapiskultens hjärta låg i den högre belägna sydvästra sektorn av Alexandria nära det egyptiska distriktet. Tempelkomplexet var uppfört av Ptolemaios I och hade genomgått en grundlig ombyggnad beordrad av Ptolemaios III. Under sin glansperiod var det en av den klassiska världens vackraste och mest berömda helgedomar. I dag är det en svåröverskådlig ruin krönt av ”Pompejus pelare”, en felaktigt benämnd granitkolonn, eventuellt huggen av en kung i :e dynastin och återupprest i Alexandria år  e. Kr. som sockel till en staty av kejsar Diocletianus. Arkeologerna har tvistat länge och häftigt om Serapeions ursprungliga arkitektur, huruvida det huvudsakligen var uppfört i grekisk stil med egyptiska detaljer eller som en egyptisk byggnad med grekiska inslag. 

Kleopatra_5b.indd 107

08-06-24 13.55.22



Tyvärr syftar de få bevarade beskrivningarna på det romerska Serapeum, som Hadrianus byggde efter det judiska upproret år  e. Kr. då det ptolemaiska templet lades i ruiner. Hadrianus Serapeum och dess arkiv med   papyrusrullar skulle i sin tur raseras av kristna år .

Alexandria liknade inte alls en egyptisk stad, fyllt som det var av storslagna grekiska byggnader, grekiska kolonnader och grekiska skulpturer. Först nu har vi fått veta i vilken grad denna den modernaste av alla städer var utsmyckad med egyptiska artefakter från andra, äldre platser. I dag tävlar fransk-egyptiska forskarlag om att genomföra omfattande utgrävningar under vatten i hamnen. Det lag som leds av Jean-Yves Empereur undersöker området kring fyren på Faros, det som leds av Franck Goddio koncentrerar sig på området norr om Palatsen och Antirhodos. Det är långsiktiga projekt, men området kring den försvunna fyren har redan avkastat en rad monument från tiden före ptoleméerna, bland annat tre sönderbrutna obelisker där namnet Seti I är inskrivet, kolonner med inskrifter om Ramses II och sfinxer från Mellersta rikets tid till Senperioden. Det förefaller som om solguden Res kultcentrum i Heliopolis, ett av Egyptens ståtligaste tempelkomplex men skövlat av persern Kambyses och en ruin på den ptolemaiska tiden, fick släppa till material för att Alexandria skulle få både antikviteter och värdefull sten som kunde huggas om och återanvändas. Memfis, Bubastis och Sais bestals också på sina antika föremål för att Alexandria skulle förskönas. Man vet inte när dessa artefakter flyttades, och det är fullt möjligt att romarna flyttade åtminstone några. Ptoleméerna tycks emellertid ha varit samlare: Plinius bekräftar att Ptolemaios II lät resa en dynastisk obelisk i Arsinoeion.20 Obelisken fördes längre fram till Alexandrias forum och sedan till Rom av kejsar Caligula. Till sist restes den på nytt på Petersplatsen i Vatikanen där den står än i dag.

Jämsides med de äkta antika egyptiska skulpturerna placerades moderna pjäser i egyptisk stil som ptoleméerna själva hade be

Kleopatra_5b.indd 108

08-06-24 13.55.22

Alexandria intill Egypten

ställt. I en serie statyer, som grävts fram under vattnet kring Faros, ingår en kolossal Ptolemaios II och en kolossal drottning med en huvudbonad av Hathortyp och en lockig peruk, som kan ha varit avsedd att återge henne som gudinnan Isis. Kung och gudinna verkar ha gemensamt bevakat infarten till hamnen. I dag står Ptolemaios II högrest och stolt framför det återuppbyggda biblioteket. Ansiktet har nötts blankt av vattnet.

London och New York ståtar med var sin obelisk i röd granit som kallas Kleopatras nål. Båda kommer från Alexandria men har bara det allra sköraste samband med Kleopatra VII. Obelisken, en hög, avsmalnande sten krönt med en liten pyramid, representerade en solstråle i fast form. Att resa en obelisk framför ett tempel var en lysande teknisk bragd, ett tecken på äkta vördnad som bara de rikaste och mäktigaste kungarna kunde kosta på sig. Kleopatras nålar började sin tillvaro i det heta och dammiga stenbrottet i Aswan, där de höggs på befallning av kung Tuthmosis II av :e dynastin. Bilder som bevarats på väggarna i Röda kapellet i Karnak och Hatschepsuts dödstempel i Deir el-Bahri (Hatschepsut var Tuthmosis styvmor, faster och samregent) visar hur svårt det var att transportera och resa så otympliga föremål. Tvillingobelisker, fastbundna på träslädar, bogseras på en slup av sykomorträ av en flotta på tjugosju små båtar med mer än  roddare. Som väl är får slupen hjälp av strömmen. Den eskorteras av tre fartyg med präster som välsignar färden. Väl framme vid templet deltar de i en ståtlig offentlig ceremoni. En tjur dödas och gudarna får fler offergåvor. Tuthmosis obelisker restes på solguden Res tempelområde i Heliopolis. Efter halvtannat sekel stod de alltjämt kvar och försågs med nya inskrifter av Ramses II ”den store” av :e dynastin, en farao med en oförbätterlig benägenhet att lägga sig till med sin företrädares monument. År  låg Res tempel i ruiner och Octavianus lät frakta obeliskerna till Alexandria. Där restes de igen, stöttade av stora bronskrabbor, framför Caesareum, Kleopatras ofullbordade monument till Julius Caesar, som nu var cent

Kleopatra_5b.indd 109

08-06-24 13.55.22



rum för den kejserliga kulten. Här stod de kvar, den ena upprätt, den andra liggande på marken, tills den outtröttlige moderniseraren Mohamed Ali, som härskade på -talet, avgjorde att Alexandria kunde avvara sina nålar. Obelisken på marken skänktes till Storbritannien. Den forslades till London och restes på Themsens strand . Systerobelisken, en gåva till USA, restes  i Central Park i New York.

Obeliskerna stod fortfarande kvar i Alexandria  och visade var Caesareum låg. Det finns kvar i dag i form av en rad massiva grundmurar. Den fullständigaste beskrivningen av denna byggnad är från år  e. Kr.: Ty det finns ingen annanstans ett område likt det som kallas Sebasteum, ett tempel till Caesar, beläget på en höjd med utsikt över hamnarna … väldigt och iögonfallande, utrustat i en skala som är okänd annorstädes med offergåvor, omgivet av en gördel av bilder och statyer i silver och guld som bildar ett område av stor bredd, smyckat med portiker, bibliotek, kammare, lundar, portar och vidöppna gårdar och allt som frikostiga utgifter kunde skapa för att försköna det …21

En militär text lägger till ett par välkomna detaljer: det fanns minst två våningar, mer än en trappa och en marmorstaty av Venus.

Kleopatras tempel har försvunnit, men det bör ha legat i eller nära Palatsdistriktet, kanske på Antirhodos.



Kleopatra_5b.indd 110

08-06-24 13.55.22

      

Kleopatra och Julius Caesar # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

… Den unga drottningen hade ingenting att frukta så länge hon hade tidens störste romare vid sin sida.

Grade Macurdy, Hellenistic Queens1

M

ed Kleopatra och Ptolemaios officiellt återförenade fanns det kanske en liten chans att det hotande inbördeskriget kunde avvärjas. Den romerske poeten Lucanus, som skrev omkring år  e. Kr., berättar att Kleopatra höll en överdådig bankett för att fira denna nya början: … Den sedeslösa [Kleopatra] blev bönhörd, och genom att tillbringa en natt av outplånlig skam med sin domare vann hon hans ynnest. När Caesar hade slutit en kostsam fred mellan paret [bror och syster] firade de med en praktmåltid. Drottningen visade med pompa och ståt upp sina lyxföremål, dittills okända för det romerska modet …

Där låg drottningen i sin olycksdigra skönhet, med salvor tjockt påstrukna, nöjd varken med sin tron eller med sin 

Kleopatra_5b.indd 111

08-06-24 13.55.22



broder och make. Hon låg översållad med alla Röda havets byten på hals och hår, tyngd under vikten av ädelstenar och guld.2

Lucanus sysslade emellertid med motsvarigheten till dagens kvällstidningsjournalistik, och hans underhållande skildring måste tas med mer än den vanliga nypan salt. I verkligen var ingen utom Caesar nöjd med det nya arrangemanget för maktdelning, och medan Pothinos i hemlighet sände bud efter Ptolemaios armé som låg i Pelusium började Alexandriaborna beväpna sina slavar.

Caesars torftiga trupper stod snart inför Ptolemaios långt större armé av vältränade gabinianer. Efter att ha säkrat Palatsen sände Caesar i all hast bud efter förstärkningar. Han hade ett enda kort i ärmen. Kleopatra och hennes syskon Ptolemaios XIII, Arsinoë och Ptolemaios XIV var alla – med eller mot sin vilja – hans gäster i Palatsen.

Suetonius sammanfattar och snyggar till det alexandrinska kriget: … ett ytterst komplicerat fälttåg, svårhanterligt både i tid och rum, utkämpat under vintern inom en välutrustad och förslagen fiendes stadsmurar; men fastän han överrumplades och saknade militära förråd av alla slag segrade Caesar.3

Fyra månaders blodiga drabbningar till lands och sjöss, kombinerade med ett gerillakrig inom stadens murar, blev förödande för Alexandria. Av Caesars egen skildring av striderna får vi veta att staden, byggd av sten och tegel med ett minimum av trä, verkade immun mot eld.4 ”Verkade” är det avgörande ordet här. När Caesar satte eld på den egyptiska flottan i hamnen spred sig branden till Palatsen, och biblioteket brann ner helt eller delvis. Till sist kunde Caesar ta kontrollen över Faros och hålla hamnen öppen. 

Kleopatra_5b.indd 112

08-06-24 13.55.22

Kleopatra och Julius Caesar

Men allt kärvade, och Alexandriaborna lyckades bygga en ny flotta av virke som de skrapade ihop i staden. I en särskilt mörk stund var Caesar nära att drunkna i Medelhavet. Han fick simma för livet och höll sina ovärderliga militära planer torra i sin uppsträckta hand, men hans mantel gick förlorad. Fienden tog upp och förevisade den som en trofé.

Kleopatra hade iakttagit en påfallande tystnad under sin äldre systers olycksförföljda regeringstid och dess blodiga efterdyningar, och nu gjorde hon likadant och var såvitt vi kan avgöra passiv medan kriget rasade. Den fjortonåriga Arsinoë var yngre och inte lika erfaren och ville inte bida sin tid. Efter att ha flytt från Palatsen anslöt hon sig till Ptolemaios general Achillas med stöd av sin inflytelserike informator Ganymedes. I november år  utropade Alexandrias invånare Arsinoë till Egyptens drottning, en rival till Kleopatra och blivande hustru till Ptolemaios XIII, som fortfarande var massornas favorit. Kort därpå avslöjades Pothinos förräderi (Plutarchos säger att Caesars barberare angav honom) och han avrättades, och Achillas mördades av den ärelystne Ganymedes. Därmed var Ptolemaios XIII isolerad och Ganymedes hade befälet över armén. Han skulle visa sig vara en uppfinningsrik befälhavare som vann Caesars motvilliga respekt då han förorenade de underjordiska vattencisternerna med saltvatten. Enda möjligheten för Caesar att kontra detta drag var att beordra sitt manskap att gräva dag och natt tills de nådde grundvattnet.

Nu kom Alexandriaborna, tydligen trötta på livet under Arsinoë och Ganymedes, med en kuriös begäran: Invånarna i Alexandria såg att framgången stärkte romarna och att ett ogynnsamt öde endast ingav dem ännu mer mod. Emedan de inte kände till någon medelväg mellan dessa på vilka de kunde grunda ytterligare förhoppningar, beslöt de, såvitt vi kan bedöma antingen efter råd av de vänner till deras kung som befann sig i Cae

Kleopatra_5b.indd 113

08-06-24 13.55.23



sars kvarter eller på eget initiativ, att genom hemliga sändebud föreslå kungen att skicka ambassadörer till Caesar och uppmana honom: ”Att avsätta deras kung och låta honom återförena sig med sina undersåtar; att folket tröttnat på att vara underkuvat av en kvinna, på att leva under ett bräckligt styre och lyda under tyrannen Ganymedes grymma lagar och var redo att verkställa kungens befallningar, och om de med hans sanktion skulle gå i förbund med Caesar och ställa sig under hans beskydd, skulle de inte avskräckas från att kapitulera på grund av fruktan för fara.”5

Det är svårt att få rim och reson i detta händelseförlopp. Alexandrinska kriget, ett verk av en anonym författare, eventuellt Caesar själv, berättar att Ptolemaios hade blivit orubbligt lojal mot honom och med tårar i ögonen bad att inte behöva lämna Palatsen.

Men Ptolemaios bluffade, och trots sin senkomna insikt om att Alexandriaborna var ”falska och svekfulla och sällan talade som de tänkte” var Caesar oförklarligt naiv. I tron att läget skulle bli lugnare om Ptolemaios släpptes lät Caesar honom gå. Så fort Ptolemaios kom utanför palatsområdet torkade han tårarna, återtog befälet och ”förde likt ett vilddjur som har rymt ur fångenskapen kriget med stor bitterhet mot Caesar, så att de tårar han göt vid avskedet synes ha varit tårar av glädje”.

Kort after Ptolemaios avhopp intog trupper under befäl av Caesars allierade Mithridates från Pergamon, kompletterade med nabateiska och judiska styrkor, Pelusium och marscherade västerut till Alexandria. Caesar seglade dem i möte och föll egyptierna i ryggen. Det kom till ett kort, blodigt slag utanför staden. Caesars bundsförvanter segrade och Alexandria kapitulerade, Arsinoë tillfångatogs och Ptolemaios XIII drunknade då han försökte ta sig över Nilens kanopiska gren i en katastrofalt överlastad båt. Den tunga guldrustning som hade hindrat honom från att simma togs 

Kleopatra_5b.indd 114

08-06-24 13.55.23

Kleopatra och Julius Caesar

upp ur vattnet och visades för folket i Alexandria som tecken på att deras kung var död, men kroppen försvann i floden. Detta skulle vålla Kleopatra problem långt senare, då en falsk Ptolemaios trädde fram och gjorde anspråk på tronen med en dramatisk och trovärdig historia om hur han med desperata ansträngningar hade simmat i land och sedan tillbringat många år i landsflykt. Den egyptiska armén gav sig den  januari år . Caesar, djupt impopulär som segrare, tågade in i Alexandria i triumf och slog sig ner hos den lika illa omtyckta Kleopatra och hennes yngre bror Ptolemaios XIV i Palatsen. Som tack för deras hjälp i fälttåget gjorde Caesar längre fram Alexandrias judar till hedersborgare i staden.

Caesar kunde ha annekterat Egypten men avstod. I stället återinsattes änkedrottning Kleopatra på tronen jämsides med sin trettonårige bror, som nu blev hennes man, säger Dio: … Han befarade att egyptierna på nytt skulle göra uppror, emedan de överlämnats till en kvinnas härskarmakt, och att romarna skulle bli missnöjda, både med honom själv och för att han levde med kvinnan. Därför befallde han henne att ”äkta” sin andre broder och gav kungadömet åt dem båda, åtminstone nominellt. Ty i realiteten skulle Kleopatra sitta inne med hela makten på grund av att hennes make alltjämt var en pojke, och tack vare Caesars gunst fanns det ingenting som hon inte kunde göra.

Att hon levde med brodern och delade makten med honom var sålunda ett sken som hon gick med på, medan sanningen var att hon härskade ensam och hela tiden var tillsammans med Caesar.6

Syskonen skulle regera gemensamt som Theoi Filopatores Filadelfoi (De Faderälskande, Syskonälskande Gudarna), men Kleopatra hade ingenting till övers för något samregentskap utan trotsade konvenansen och satte alltid sitt namn först. De skulle ”stödjas” 

Kleopatra_5b.indd 115

08-06-24 13.55.23



som regenter av tre, senare fyra, romerska legioner. Till allt utom namnet var Egypten ett romerskt protektorat.

Nu hade Caesar full frihet att återvända till Rom, men han dröjde sig kvar i Alexandria. Samtida iakttagare, som kanske inte ville vidgå att den store Caesar var i stånd att begå lättjans och ansvarslöshetens tvillingbrott, nämnde ingenting om att han stannade. Alla moderna historiker är överens om att det var för Kleopatras skull som han inte bröt upp. Den pragmatiska åsikten är att han ville se henne stadigt placerad på tronen som en säker och värdefull romersk klientdrottning. Den mer romantiska är att han helt enkelt var utsliten efter många år i fält och ville vara tillsammans med sin unga älskarinna en tid.

Han åt och drack ofta med henne till gryningen, och tillsammans skulle de ha seglat i hennes statsslup nästan till Etiopien om hans soldater hade samtyckt till att följa med.7

Egyptens faraoner hade i många hundra år seglat fram och tillbaka på Nilen – landets huvudled – för att visa sig för folket. Det långsmala Egypten var besvärligt att administrera. Det kunde ta två veckor att få fram ett meddelande från Memfis i norr till Aswan i söder, och hovet oroade sig ständigt för att ämbetsmän som bodde hundratals kilometer från huvudstaden, där förvaltningen hade sitt säte, skulle frestas att glömma kungen och lägga sig till med egna ”kungliga” privilegier. Att kungen regelbundet visade sig var ett enkelt och effektivt sätt för honom att förstärka sin rätt att härska, och längs Nilen låg små palats strödda, ”faraos förtöjningsplatser”, där kungarna kunde hålla tillfälligt hov medan de besökte guvernörerna och offrade i traktens tempel. Kopplingen mellan stora båtar och jordisk makt ser vi än i denna dag. Endast de rika har råd att hålla sig med sådana, och den som äger en båt får lättare att skaffa sig ännu mer pengar och bygga sig ännu fler 

Kleopatra_5b.indd 116

08-06-24 13.55.23

Kleopatra och Julius Caesar

båtar. Kopplingen mellan båtar och gudar är kanske inte lika tydlig för moderna människor, men Egyptens gudar färdades regelbundet på Nilen och fördes från tempel till tempel och korsade floden från den östra till den västra stranden. Och högt över floden styrde solguden Re sin solbåt över den klara blå himlen dag efter dag.

Om vi skall tro Appianos och Suetonius gjorde sig Kleopatra nu redo att segla uppför Nilen, och Caesar hade samtyckt till att följa med. Det var ingalunda någon romantisk kryssning utan en triumfartad offentlig uppvisning, en noga genomtänkt politisk gest som skulle göra den nya alliansen glasklar för alla som betydde något. Flottan på över fyrahundra skepp, bemannade med romerska soldater som enligt Appianos ledsagade den kungliga slupen, inskärpte budskapet.8 Någon beskrivning av Kleopatras slup har vi inte, däremot en, avfattad av Kallixeionos från Rhodos och bevarad av Athenaios, av den storartade slup eller navis thalamegos som Ptolemaios IV hade byggt mer än halvtannat sekel tidigare.9 Detta märkliga fartyg sades vara ett halvt stadion långt, trettio alnar brett på mitten och nästan fyrtio alnar högt. Det var ett flytande semesterpalats med många rum, flera våningar och fem separata matsalar för kung, drottning, hovfolk, tjänare och besättning, och det kan mycket väl ha varit förebilden för Kleopatras egen slup.

Caesar ville rimligen inspektera det land som till allt utom namnet var hans. Lucanus antyder att han kan ha haft ett annat motiv för resan. I många år hade Caesar – han som många andra – velat veta mer om Nilens okända källa: Trots mitt starka intresse för vetenskap skulle ingenting tillfredsställa min intellektuella nyfikenhet mer fullkomligt än att få veta vad som får Nilen att stiga, sade Caesar till Isisprästen Akoreos. Om du ser till att jag kan besöka källan, som har varit ett mysterium i så många år, lovar jag att upphöra med detta inbördeskrig.10 

Kleopatra_5b.indd 117

08-06-24 13.55.23



Om det förhöll sig så skulle han bli besviken. Nilens ursprung förblev ett mysterium i ytterligare arton sekel, och det är inte troligt att Kleopatras slup tog sig längre söderut än till den notoriskt upproriska staden Thebe. I själva verket är det möjligt att den inte seglade längre än till den urgamla huvudstaden och traditionella kröningsstaden Memfis.

Någon gång mellan år  och  födde Kleopatra en son som hon gav namnet Ptolemaios Caesar. Namnvalet var en tydlig fingervisning om faderskapet, liksom att Caesar inte gjorde något försök att hindra henne från att använda hans namn. Alexandriaborna drog genast den självklara slutsatsen och döpte genast om den nyfödde till Caesarion, Lille Caesar, efter hans ”far”. Det går självfallet inte att bevisa hur det låg till, trots mängder av försök där man har tagit fasta på Caesarions födelsedatum och räknat baklänges till befruktningen. Plutarchos är till föga hjälp här eftersom han motsäger sig själv och påstår att Caesarion var son till Caesar, född år  – ” … då han lämnade Kleopatra på Egyptens tron (kort därpå fick hon en son med honom som stadens invånare kallade Caesarion)” (Caesars liv) – och även att ”Caesarion troddes vara son till den förre Caesar [Julius Caesar], med vilken Kleopatra blev havande” (Marcus Antonius liv), ett vagt påstående som antyder att Kleopatra var gravid vid tiden för Caesars död.11 De som levde samtidigt med och något senare än Kleopatra har delade uppfattningar om faderskapet. Dio uppger att Kleopatra låtsades att Caesarion var Caesars barn, Suetonius säger att Caius Oppius sammanställde en noga genomarbetad text som förklarade att han inte var det. Suetonius själv sitter på gärdsgården. Han säger att Caesar var betuttad i Kleopatra och ”till och med gav henne lov att ge den son hon hade fött honom hans eget namn.

Vissa grekiska historiker påstår att pojken var mycket lik Caesar såväl till anletsdragen som till gången”, och tillägger att Marcus Antonius, som knappast är någon objektiv källa och inte heller kunde väntas stödja Octavianus anspråk på att vara Caesars verk

Kleopatra_5b.indd 118

08-06-24 13.55.23

Kleopatra och Julius Caesar

liga arvinge, förklarade inför senaten att Caesar hade erkänt Caesarion som sin son.12 Man trodde i många år att en ptolemaisk eller romersk stele, som påträffats i Serapeion i Memfis och nu finns i Louvren, kunde lösa gåtan om Caesarions födelsedatum. Den demotiska texten på stelen är daterad ”År ,  payni, Isis helgdag, kung Caesars födelsedag”. Om vi går med på att År  här är Kleopatras År , blir denna dag den  juni år  räknat från Auletes död år .13 Under förutsättning att barnet var fullgånget avlades Caesarion under krisen i Alexandria, vid en tidpunkt då Kleopatras bror och make Ptolemaios XIII var på annat håll och hon levde i Caesars nära grannskap. Men detta är egyptologi, och ingenting i egyptologin är någonsin enkelt. Kleopatras samregent år  var hennes bror Ptolemaios XIV, inte hennes son, så varför skulle stelen ge Caesarion en felaktig titel? Ristades stelen senare, då Caesarion hade blivit kung? Eller hör År  i fråga inte till Kleopatra utan till Caesarion själv? Eftersom hans samregentskap med Kleopatra inleddes efter Ptolemaios XIV:s död år , daterar detta stelen till år . Kan stelens text syfta på en senare, romersk, härskare över Egypten som också kallades ”kung Caesar”? Syftar den på Octavianus födelsedag, som vissa egyptologer tror? Det faktum att Caesarion som farao aldrig gavs beteckningen kung Caesar utan alltid ”Ptolemaios kallad Caesar” stöder denna sistnämnda tolkning. För att ställa till ännu mer förvirring hävdar en nyligen utkommen skrift om stelen att det födelsedatum som uppges bör ändras till  phaophi, det vill säga den  oktober år , och att den person det gäller var ”kung Djoser”. Det var Djoser som under :e dynastin byggde trappstegspyramiden till ära för Sakkara, vördad som en gud under den ptolemaiska och romerska tiden.

Denna reviderade läsning ger vid handen att texten varken har med Kleopatra eller Caesarion att göra.14 Kleopatra lät sig inte provoceras av skvallret och yttrade sig inte i faderskapsfrågan. Hon behövde naturligtvis inte förklara sig och 

Kleopatra_5b.indd 119

08-06-24 13.55.23



hade allt att vinna på att förmodas vara mor till Caesars barn.

Caesarion gav Caesar starkast tänkbara incitament att garantera att Egypten förblev en självständig stat som hans son skulle ärva.

När Ptolemaios XIV dog skulle Caesarion bli Egyptens kung och härska tillsammans med sin mor. Med Caesarion och Kleopatra på tronen och Caesar diktator i Rom skulle Egypten och ptoleméerna få romerskt beskydd, Rom skulle gynnas av Egyptens generositet och Caesars släkt i realiteten härska över den civiliserade världen. Caesar iakttog också en värdig tystnad. Han hade ju redan en hustru i Rom och kunde inte gärna erkänna någon annan kvinnas barn som sin son. Hans tystnad har tolkats på många sätt. Att förbindelsen egentligen inte betydde något för honom utan var ett äventyr av samma slag som hans många tidigare förhållanden. Att någon förbindelse aldrig fanns och att Caesarion inte var hans son. Eller att Caesar, väl medveten om farorna med att uppfattas som far till arvingen till Roms och Egyptens ”troner”, höll tyst för att inte äventyra sin sons säkerhet.

Caesar trivdes sålunda av allt att döma ganska bra med sitt icke erkända faderskap. Finns det då någon anledning att tvivla på att Caesarion var hans son? Det vilar ett tunt, kvardröjande moln av ovisshet över Caesars fertilitet. Efter ett liv av sexuella utsvävningar, tre äktenskap och otaliga förhållanden hade han bara åstadkommit ett enda erkänt barn. Julia, Pompejus den stores avlidna hustru, föddes i Caesars första äktenskap med Cornelia trettiosex år före Caesarions födelse. Rykten om att Caesar hade avlat en lång rad utomäktenskapliga barn, bland andra Servilias son Brutus, går självfallet inte att bekräfta. Att ett enda barn levde till vuxen ålder var dock inte alls sällsynt. Tiberius Gracchus mor Cornelia födde tolv barn men endast tre överlevde spädbarnstiden och barndomen. Egyptens kvinnor var berömda för sin fruktsamhet, kanske tack vare deras stärkelserika kost, men Rom led av en akut brist på barn i eliten som orsakades av en allmän motvilja bland hustrurna mot att föda barn och förvärrades av hög miss

Kleopatra_5b.indd 120

08-06-24 13.55.23

Kleopatra och Julius Caesar

fallsfrekvens, hög mödra- och barnadödlighet under graviditet, förlossning och spädbarnstid och eventuellt av blyet i vattenrören.15 Spädbarnsdöd och missfall dokumenterades sällan och därför är det svårt att få fram någon exakt statistik, men att lite drygt hälften av alla barn som föddes i Rom nådde fem års ålder ter sig ganska rimligt. Caesars dotter Julia hade själv dött i barnsäng och även barnet.

Sommaren  lämnade Caesar Kleopatra och återupptog sitt fälttåg mot Pompejus anhängare. Han skulle inte träffa henne igen på över ett år som är dåligt dokumenterat i Egypten, då Kleopatra stärkte sitt grepp om tronen genom att förslaget manipulera Isiskulten. Vad som hände Caesar under det året är däremot väldokumenterat. En snabb seger i Mindre Asien (”veni, vidi, vici”) ledde till Farnaces II:s fall, son till Mithridates från Pontos.

Därefter kvästes ett myteri i Rom som kunde ha blivit farligt, och ett framgångsrikt fälttåg i Nordafrika utplånade vad han hoppades var de sista resterna av Pompejus folk. Caesar återvände till Italien i juni eller juli år . I slutet av september eller början av oktober firade han en fyrfaldig triumf: fyra separata festdagar till ära för hans segrar i Gallien, Egypten, Pontos och Afrika. Där förekom tävlingar, teaterföreställningar, banketter, offer och fyra stora processioner som startade på Marsfältet, gick in i Rom genom Triumfporten och slingrade sig runt Forum till Capitolium och templet helgat åt Jupiter Optimus Maximus. I processionerna visades krigstroféer och klenoder upp, liksom målningar och kartor som illustrerade Caesars många segrar, och tablåer åskådliggjorde Nilen och fyren på Faros med imiterade lågor och allt.

Bland prestigefångarna som ställdes ut till beskådan märktes den store galliske hövdingen Vercingetorix, den fyraårige Juba II av Numidia, eunucken Ganymedes från Alexandria och hans drottning, den tonåriga Arsinoë IV. Detta var en ovanlighet – romarna undvek i regel att visa upp kvinnliga fångar i kedjor, även om Pompejus hade låtit Mithridates änka och döttrar figurera i ett så

Kleopatra_5b.indd 121

08-06-24 13.55.24



dant sammanhang år  – och det togs mycket illa upp. Arsinoë vann åskådarnas medkänsla, och Caesar ansåg det klokast att skona hennes liv. Hon förvisades till ett liv i Artemistemplet i Efesos.

Också Juba skonades och uppfostrades som en romersk ädling.

Vercingetorix, som redan hade uthärdat sex år isolerad i en fängelsehåla, garrotterades omedelbart efter att ha förevisat offentligt, och Ganymedes försvann rätt och slätt. Han fick antagligen dela Vercingetorix öde.

Någon gång samma höst anlände Kleopatra, Ptolemaios XIV och (troligen) Caesarion till Rom. De installerade sig på Caesars privata egendom i Trastevere på andra sidan Tibern, och där tycks de ha varit kvar även under Caesars långvariga vistelse i Spanien från december  till sommaren , tills Caesar mördades på Idus Martii ( mars) år . Då var det säkrast att resa tillbaka till Egypten. Om Kleopatra följde efter Caesar till Rom av egen fri vilja eller tillkallades, som älskarinna eller gisslan, vet vi inte. Det finns inte det ringaste bevis för att hon gjorde det storslagna intåg i Rom som filmregissörerna älskar, och det är omöjligt att föreställa sig att romarna skulle gå man ur huse och hylla en utländsk drottning, såvida de inte hurrade/kastade glåpord över henne som fånge. Vilket syftet med besöket än var spelade det i händerna på Caesars fiender, som genast spred elakt skvaller: Caesar ämnade skilja sig från den ofruktsamma Calpurnia och äkta Kleopatra; Caesar hade slutgiltigt bestämt sig för att göra Alexandria till sin huvudstad; Caesar planerade att införa lagar som skulle ge honom rätt till så många utländska hustrur han ville ha. Dio skriver att Caesar inte fäste sig vid den tilltagande misstämningen: … han ådrog sig den starkaste kritik från alla på grund av sin lidelse för Kleopatra – nu inte den lidelse han hade demonstrerat i Egypten (ty det var hörsägen), utan den som visades upp i själva Rom. Ty hon hade kommit till 

Kleopatra_5b.indd 122

08-06-24 13.55.24

Kleopatra och Julius Caesar

staden med sin make och slagit sig ner i Caesars eget hus, så att även han fick dåligt rykte för bådas skull. Han var emellertid helt likgiltig till detta och införlivade dem tvärtom bland det romerska folkets vänner och bundsförvanter.16

Den hängivne republikanen Cicero träffade Kleopatra under denna tid och avskydde henne för hennes högfärd (superbia). I ett brev till sin synnerligen gode vän Atticus daterat den  juni år  skrev han vad han tyckte: Jag hatar drottningen! Och den man som går i god för hennes löften, Ammonius, vet att jag har goda skäl att göra det. De gåvor hon lovade mig var visserligen av litterär natur och inte under min värdighet – det slag jag inte skulle ha haft något emot att offentliggöra … Drottningens fräckhet då hon bodde i Caesars hus i planteringarna på andra sidan Tibern kan jag inte tänka på utan att bli upprörd. Alltså inga förbindelser med det där patrasket. De verkar tro att jag inte bara är renons på kurage utan också på känslor.17

Detta utdragna besök i Rom är ännu en dunkel period i Kleopatras levnadshistoria. Vi får bekräftat i samtida dokument att det verkligen ägde rum, men vi kan inte vara säkra på att alla arton månaderna tillbringades enbart i Rom. Det förefaller tvärtom osannolikt att Caesar, som just hade återställt stabiliteten i Egypten, skulle äventyra Kleopatras bräckliga grepp om tronen, och Kleopatras egen släkthistoria visade att det var utomordentligt riskabelt att försumma Alexandria och i stället semestra i Rom. Därför är det möjligt att hon gjorde två helt separata resor till Rom: först en diplomatisk visit tillsammans med Ptolemaios XIV för att bli officiellt erkänd som ”vän och bundsförvant” och sedan en 

Kleopatra_5b.indd 123

08-06-24 13.55.24



andra visit ett år senare, med eller utan Ptolemaios, för att diskutera Egyptens och Cyperns framtid.18 Det egyptiska kungliga sällskapet kan mycket väl ha varit närvarande då Caesar invigde en gyllene staty av Kleopatra i templet helgat åt Venus Genetrix (Venus Modern) på Forum. På -talet e. Kr. återger Appianus denna statys historia och tillägger att den alltjämt står i templet. Denna till synes osannolika uppgift blir mycket trovärdigare om vi tänker oss att Caesar inviger en staty av den egyptiska gudinnan Isis som skall ha sin plats bredvid Venus.

I Egypten var Kleopatra starkt förknippad med Isis, som i sin tur hade samma ställning som den grekiska Afrodite och den romerska Venus, och hon klädde sig regelbundet som gudinnan. Att en staty av Isis med Kleopatra som förebild invigdes behöver inte ha varit stötande för Roms invånare. Om det däremot hade varit fråga om en staty av en levande utlänning skulle det ha väckt stor indignation bland allmänheten. Det gick an, och uppmuntrades rentav, för utlänningar att erkänna levande romare som gudomliga varelser, men romarna själva dyrkade inte levande gudar. Eller gjorde de det? Caesar hade alltid sagt sig härstamma från Venus, Aeneas gudomliga moder. År  hade han offentligt erkänts som halvgud. År  fick hans bild föras i procession bredvid bilder av gudarna, och en tempelstaty försågs med inskriptionen ”Till den oövervinnelige guden”. Man offrade på hans födelsedag, årliga böner om hans fortsatta goda hälsa uppsändes, ett nytt pediment i tempelstil restes framför hans hus och en ny titel konstruerades, ”Jupiter Julius”. Det står helt klart att Caesar, liksom Alexander den store före honom, mot slutet av sitt liv började begrunda det fängslande spörsmålet om sin egen gudomlighet. Samtidigt experimenterade han med kungatanken, och hans tillgjort blygsamma vägran att ta emot ett kungligt diadem, hopbundet med en lagerkrans, som Marcus Antonius räckte honom under Lupercaliafesten i februari  (en urgammal högtid som firades för att rena staden Rom) hade inte lurat någon. Diadem förekom hela tiden på 

Kleopatra_5b.indd 124

08-06-24 13.55.24

Kleopatra och Julius Caesar

Caesars statyer, och Caesar själv fortsatte att sitta på en guldtron.

Den gudomliga drottning Kleopatras fördärvliga inflytande fick hela skulden för dessa avvikelser. Ciceros privata brev antyder att hon var illa tåld i Rom, även om han inte kan anses vara ett objektivt vittne eftersom han själv sagt sig ogilla drottningen. Att Kleopatra hade frestat Caesar med sexuella tjänster låg säkerligen inte bakom hennes impopularitet, för i viss mån förväntades det av en stor man att han skulle hålla sig med en älskarinna med passande prestige. Kleopatra var illa omtyckt därför att hon ansågs locka Caesar in på farliga hellenistiska vägar. Det var mycket bekvämare att lägga skulden på Kleopatra för Caesars flirt med kungliga och gudomliga tillbehör än på Caesar själv.

Caesar återvände till Italien sommaren , krigstrött och offer för oroande täta epileptiska anfall. Utan att ta omvägen om Rom begav han sig till sitt privata gods Lavicum (Monte Lompatri i Lazio) och skrev den  september ett testamente som vestalerna skulle hålla i förvar. Testamentet stipulerade att en förmyndare skulle tillsättas för en ännu ofödd eventuell son och arvinge, kanhända ett tecken på att Caesar och Calpurnia alltjämt hoppades kunna avla ett barn tillsammans, eller på att Caesar övervägde att skiljas och gifta om sig. Om han inte fick en arvinge skulle tre fjärdedelar av hans egendom gå till hans brorsonson Gajus Octavius (Octavianus), som han postumt adopterade som sin son. Återstoden skulle delas mellan systersonen Quintus Pedius och systersonsonen Lucius Pinarius. Hans naturlige son Ptolemaios Caesar nämndes inte. Det hade varit omöjligt. Romersk lag förbjöd legat till utlänningar.

Ett brev skrivet av Cicero den  april år  upplyser oss om att Kleopatra lämnade Rom innan en månad gått efter mordet på Caesar: ”Jag har inga invändningar mot drottningens flykt.”19 Ett brev skrivet några veckor senare avhandlar det missfall som Cassius maka Tertulla (Tertia) gått igenom kort dessförinnan, och så kommer ett kryptiskt tillägg: ”Jag hoppas att det är sant om drott

Kleopatra_5b.indd 125

08-06-24 13.55.24



ningen och om den där Caesar [Caesarion?] hon har.”20 Man får intrycket att Cicero hoppades att också Kleopatra skulle få missfall. När man inte längre är bunden av ett födelsedatum i juni år  för Caesarion kan man utnyttja detta brev som ett argument för att Kleopatras son var postum och född kort efter Caesars död.

Denna tolkning ger emellertid också vid handen att Caesarion avlades under Caesars långvariga fälttåg i Spanien år –. Därför måste Caesarions far ha varit antingen Ptolemaios XIV eller någon helt annan man.21 Att samtida romare, som naturligtvis visste exakt när Caesarion var född, nämner en diskrepans i dateringen när de diskuterar vem som var Caesarions far är en stark om än indirekt indikation på att Caesarion inte avlades i Caesars frånvaro. En vida bättre tolkning av brevet är att Cicero syftade på en senare graviditet. I så fall måste vi utgå ifrån att denna andra graviditet slutade med ett tidigt missfall eftersom det inte finns något dokumenterat om att Kleopatra och Caesar fick ännu ett barn.22 Kleopatra och hennes svit reste tillbaka till Alexandria. En papyr daterad den  juli år  bekräftar att Ptolemaios XIV alltjämt var i livet i juli, men han dog före slutet av augusti. I avsaknad av någon annan tronarvinge blev den treårige Caesarion Ptolemaios XV Theos Filopator Filometor (Den Faderälskande, Moderälskande Guden).



Kleopatra_5b.indd 126

08-06-24 13.55.24

      

Den nya Isis # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

I Armant fanns fram till år  ett synnerligen intressant tempel byggt av Kleopatra den stora till ära för hennes son Caesarions födelse. Det revs totalt mellan åren  och  och materialet fördes bort och användes i uppförandet av en sockerfabrik, men dessförinnan hade många resenärer besökt och beskrivit det, och lyckligtvis hade de gjort ett antal teckningar och planritningar och tagit fotografier av det. Vi arbetar på en rekonstruktion av detta tempel för publicering och vi vore mycket tacksamma för all hjälp som era läsare kan ge oss, så att rekonstruktionen blir så komplett som möjligt.

Robert Mond och Oliver Myers, Geographical Journal1

C

aesarions födelse var en triumf. Den gav Kleopatra något nytt att sträva efter – att bevara tronen åt barnet och hans avkomlingar – och eftersom både den dynastiska och den ptolemaiska traditionen tillät mödrar att härska på sina späda söners vägnar befriade den henne från den trista skyldigheten att förbli 

Kleopatra_5b.indd 127

08-06-24 13.55.24



gift med en manlig samregent. Det är nog ingen tillfällighet att Ptolemaios XIV dog så fort det stod klart att Caesarions framtid låg i Egypten och inte i Rom, och Josefus för sin del betvivlar inte att den unge kungen mördades: ”Hon var också mycket sniken av naturen och tvekade inte inför någon ond gärning. Hon hade redan förgiftat sin broder emedan hon visste att han skulle bli kung av Egypten, och detta när han var blott femton år gammal …”2 Josefus är genomgående fientlig till Kleopatra och fallen för generaliseringar, och han stöder inte sitt påstående med några bevis.

Men även om hans kommentarer är partiska vilar en ton av sanning över dem. Det är frestande att göra en dramatisk rekonstruktion. Den unge och oerfarne lämnas kvar i Alexandria medan hans syster gör en andra diplomatisk resa till Rom; Ptolemaios upptäcker att folket är villigt att stödja honom som ensam regent nu när Caesar är död; Ptolemaios överväger att äkta den avsatta och alltjämt populära Arsinoë IV; Ptolemaios faller för frestelsen och utropar sig till kung; Kleopatra återvänder tidigare än väntat och tar raskt itu med krisen. Man måste dock hålla i minnet att den förväntade livslängden för män som överlevde spädbarnsåldern i ptoleméernas Egypten endast var trettiotre år. Att någon dog vid femton år var sorgligt men inte alls ovanligt.

Ptolemaios XV Caesar, kung av Egypten, kom att spela en stor roll i sin mors propaganda. Med en son vid sin sida kunde Kleopatra VII lägga alla funderingar som hon kan ha haft på att bli kvinnlig kung åt sidan och i stället bygga upp en ny och kraftfull identitet som halvt gudomlig mor. En sådan hade den enorma fördelen att falla sig helt naturlig för såväl hennes egyptiska som hennes grekiska undersåtar. Gudomlighet var ingenting nytt. Kleopatra hade blivit gudinna mot slutet av sin fars regeringstid, då hon, systern och bröderna tillsammans hade upphöjts till De Nya Syskonälskande Gudarna. Nu skulle hon specifikt identifieras med Egyptens mest berömda ensamstående mor, gudinnan Isis.

Från den dynastiska periodens allra första tid hade religionen 

Kleopatra_5b.indd 128

08-06-24 13.55.25

Den nya Isis

tjänat som skydd för den kungliga familjens ställning. Tron på kungens förmåga att avvärja isfet (kaos) genom att upprätthålla maat (ett oöversättligt begrepp som bäst återges som en kombination av ”det rätta”, rättvisa, sanning och status quo) garanterade att något verkligt försök att avskaffa monarkin aldrig gjordes, även om enskilda kungar ibland fick lämna ifrån sig makten. Detta allt dominerande behov av att bevara maat underblåste en konservativ livsåskådning där allt flöt sakta och lugnt. Att experimentera var farligt och onödigt – det kunde oroa gudarna och leda till kaos – och det var både tryggare och behagligare att hålla fast vid det gamla och beprövade. Denna konservatism framträder särskilt tydligt i den officiella konsten, som för andra än experterna tycks stå praktiskt taget stilla från Gamla rikets början till den ptolemaiska epokens slut.

Begreppet maat personifierades av gudinnan Maat, solguden Res vackra, sannfärdiga dotter. Många scener från dynastiernas tid visar kungar som står bredvid Maat eller offrar en miniatyrbild av Maat sittande på huk till mycket större gudar. Både Maat och drottninggemålen var kungens följeslagare och därför blev deras roller och utseenden ofrånkomligen sammanblandade. Det var bara sanningens fjäder på Maats huvud som särskilde henne från den levande drottningen. Den officiella egyptiska konsten är aldrig spontan, och denna sammanblandning var ingalunda någon tillfällighet. Efter hand som dynastiåldern löpte vidare fick Egyptens drottningar en hög offentlig profil, en rad sekulära och religiösa titlar och huvudbonader i mängd där gudomliga symboler införlivades, till exempel gamkronan, den dubbla eller flerdubbla kobran, Hathors kohorn, solskivan som förknippades med solgudarna och de båda höga plymer som hade med gudarna Amon, Montu och Min att göra. Hathor och Isis hade nästan identiskt lika huvudbonader och det suddade ännu mer ut gränsen mellan dödlig och odödlig.

Egyptierna liknade sina drottningar vid gudinnor, många fors

Kleopatra_5b.indd 129

08-06-24 13.55.25



kare i egyptologins begynnelse uppfattade dem som avelskor och inte mycket annat. På -talet har man blivit alltmer medveten om de många komplexiteterna i det egyptiska tänkandet, och forskarna har slagit fast att gemålen i själva verket var en oumbärlig kvinnlig del av kungadömets invecklade teologi.3 Ja, hon väntades prestera en son och arvinge, men det var inte alls det viktigaste. Om det behövdes kunde man hitta en arvinge i kungens harem eller adoptera en från en elitsläkt. Det var långt viktigare att gemålen hade sinne för politik och var acceptabel teologiskt.

Hon skulle härska i sin makes frånvaro och delta i religiösa ritualer som fordrade en kvinnlig celebrant. I avsaknad av en arvinge kunde det tänkas att hon härskade över landet som kvinnlig kung.

I sin egenskap av halvt gudomlig och potentiell mor till en halvgud betraktades dynastiperiodens gemål själv som en källa till religiös och politisk makt.

Egyptens första ”gudinnor” träder fram före dess första kungar och drottningar. I förhistoriska gravar har man påträffat kvinnliga figuriner av ben och elfenben med starkt markerade könsdelar och bröst, som pekar på att de bör förknippas med sexualitet, fruktsamhet och kanske också återfödelse. Lerkärl från ungefär samma tid är dekorerade med scener ur det dagliga livet och livet efter döden. Vatten och båtar har en prominent plats, med däggdjur, fåglar, människor och båtar som seglar på floder av vågiga linjer. Här och där möter man en fyllig, klart kvinnlig figur som åtföljs av män i mindre skala. Denna kvinna har paralleller i små kvinnliga terrakottafiguriner som med enkla, fågellika ansikten men tydligt betonade bröst och höfter utför en egendomlig dans med armarna böjda över huvudet. De ansiktslösa kvinnofigurerna tillhör en tidsålder då skriften ännu inte uppfunnits. Några namn kan vi inte ge dem, men vi står antagligen framför Egyptens ursprungliga modergudinnor.

Väl framme vid år  har vi både ett kungligt namn och en identifierbar gudinna. Narmerpaletten är en stor votivpalett av 

Kleopatra_5b.indd 130

08-06-24 13.55.25

Den nya Isis

skiffer som skildrar segrarna vunna av en kung vars namn i två symboler representeras av hieroglyferna för havskatten och mejseln: N’r Mr.4 På paletten ser man scener av kunglig härskarmakt och den hyllar ordningens triumf över kaos. På ena sidan lyfter Narmer, med södra Egyptens vita krona på huvudet, en klubba för att dräpa en fiende som kryper ihop vid hans fötter. På den andra sidan marscherar Narmer, nu med den röda nordegyptiska kronan, med en soldattrupp. Framför honom ligger fem halshuggna krigsoffer med huvudena prydligt placerade mellan deras ben. Nedanför tar Narmer i en separat scen formen av en tjur redo att slita upp en fiende med hornen. På båda sidor om paletten blickar kogudinnan Bat ner, modergudinnan Hathor i en mycket gammal version.

Egyptens gudar började sin tillvaro som fristående lokala totemgudar. De kopplades snart samman i en intrikat mytologi som skulle förklara det annars oförklarliga: sådant som vi i dag reder ut med vetenskapens hjälp. För att fylla det grundläggande behovet av att förstå, att förklara skapelse och död, konstruerade varje prästerskap för sig en mytologi där deras egen specielle gud stod i centrum. Parfymens drottning Hathor hyllades som solguden Res dotter, en moderskapets, musikens, kärlekens och berusningens gudinna som saknade alla hämningar. I en del myter var hon Den gyllene som ledsagade Re på hans dagliga färd över himlen. I andra var hon den fridsamma kon som gav Egyptens kung di. I Memfis var hon Sykomorens härskarinna som försåg de döda med mat och dryck, i Thebe blev hon den medkännande Drottningen av Västerlandet som tog hand om den döende solen. Men när hon greps av vrede förvandlades den blida Hathor till Sekhmet, Den mäktiga. Sekhmet var en kompromisslös lejonhövdad gudinna som andades eld och var beväpnad med landsplågor och pest och beskyddade Egyptens kungar. Från och med Narmers regeringstid ökade kulten av Hathor i betydelse tills den blev Egyptens dominerande kvinnobaserade kult. 

Kleopatra_5b.indd 131

08-06-24 13.55.25



Isis, flera hundra år yngre än Hathor, omnämns först som beskyddande gudinna, ”Den stora Isis”, i :e dynastins pyramidtexter, där hon förekommer som en av Heliopolis nio ursprungliga gudar (Enneaden). Hennes namn, Aset på den äldsta egyptiskan, representeras av tecknet för kungatron, och Isis själv återges ofta med en liten tron ovanpå kronan. Hon kunde också identifieras med kobran eller ormen på den kungliga pannan. Detta tydliga samband mellan gudinnan och kungadömet, i livet som i döden, dröjde sig kvar så länge kulten av Isis utövades. Medan dynastiernas tidsålder gick vidare tilltog Isis i status och makt och absorberade andra egyptiska gudinnors roller, traditioner och tillbehör, även den en gång dominerande Hathor, och följden var att Hathor och Isis var praktiskt taget omöjliga att skilja åt till utseendet när den ptolemaiska eran inleddes. Båda var vackra och iförda den höga huvudbonaden med kohorn och solskiva, och båda bar på ett sistron, en helig skallra vars rytmer kunde väcka gudarnas livsandar.

Utanför Egypten spreds Isiskulten av sjömän, köpmän och resenärer som regelbundet seglade runt östra Medelhavet och använde den grekiska ön Delos som handelsstation. Där frodades Isiskulten. Herodotos, som var verksam omkring år , var någorlunda bekant med gudinnan: Alla egypter offrar således rena tjurar och kalvar. Men kor har de inte lov att offra, utan de är helgade åt Isis.

Isis’ bild föreställer nämligen en kvinna med kohorn, alldeles som hellenerna avbildar Io …5

Alldeles som Isis hade införlivat Hathor antog hon gradvis flera grekiska gudinnors attribut och utseende. Jordgudinnan Demeter, den visa Athene, Zeus syster och gemål Hera, den jungfruliga jaktgudinnan Artemis och framför allt den vackra och kärleksfulla Afrodite bidrog alla med detaljer ur sin mytologi, så att Isis ut

Kleopatra_5b.indd 132

08-06-24 13.55.25

Den nya Isis

vecklades till en mångsidig, mäktig, universell gudinna som tilltalade så starkt att hon under det första århundradet e. Kr. blev en allvarlig rival till den växande kristna kulten.6 Den första anspelningen på en Isiskult på det grekiska fastlandet kommer från Athens hamnstad Pireus, där den hade fått fäste innan Alexander landsteg i Egypten. Nästa, som är tydligare, dateras till -talet f. Kr. I Rom uppfördes det första Isistemplet på Capitolinska kullen omkring år . Det förstördes nästan genast men byggdes snabbt upp igen. Senare tempel revs (och restes igen) år , ,  och  samt år  e. Kr. Den officiella romerska attityden till Isis var både avvaktande och inkonsekvent. Julius Caesar vägrade att ge Isis präster tillstånd att komma till Rom, men ändå tillät triumviratet att en helgedom tillägnad Egyptens gudar, även Isis, uppfördes år .

Denna grekisk-romerska Isis behärskade läkekonsten, hon var vis och begåvad med trollkraft. Hon kunde få Nilen att svämma över, och själv odödlig kunde hon återföra de döda till livet. Hon var drottning över himlen och över Egyptens bördiga jord. På den svarta natthimlen blinkade hon som den klart lysande stjärnan Sothis (Sirius eller Sepedet). I Alexandria höll Isis Pelagia (havets Isis) sin skyddande hand över sjömännen som seglade in i och ut ur hamnens trygghet; utanför staden botade Isis Medica de sjuka i sina tempelsjukhus. Isis mest berömda roll var ändå den trogna hustruns och den ömma moderns. Den utbroderade historien om Isis, hennes make och bror Osiris och deras son Horus är en av Egyptens äldsta och mest invecklade myter, men ingen originalversion finns bevarad. För att läsa den – och man skall alltid hålla i minnet att detta bara är en, och en sen, version av en ofta upprepad berättelse – måste vi gå till Plutarchos mästerverk Om Isis och Osiris. Plutarchos byggde sin tolkning på historier bevarade i den muntliga traditionen och på fragment av gamla egyptiska myter återgivna i äldre klassiska författares skrifter. Sitt verk tillägnade han Clea, prästinna i Isiskulten i Delfi: 

Kleopatra_5b.indd 133

08-06-24 13.55.25



För många år sedan födde himmelsgudinnan Nut två söner, Osiris och Seth, och två döttrar, Isis och Nefthys. Osiris var god och rättrådig men Seth var trätlysten och hade ett dåligt lynne, och hans födelse vållade Nut stor smärta när han tvingade sig ut i världen genom hennes sida.

Osiris härskade över Egypten som kung med sin systerhustru Isis. Osiris lärde människorna att plantera grödor, lyda lagar och dyrka gudarna, och Isis lärde kvinnorna hemligheterna med att väva, baka och brygga öl. I Egypten rådde fred och Isis styrde ensam över landet medan Osiris färdades i världen och tjusade folket med sina sånger och dikter.

Seth var olycklig. Hans hjärta förtärdes av avund och han hade föresatt sig att hans bror skulle dö så att han kunde inta hans plats. Han planerade en storslagen fest.

På matställningarna var köttet högt staplat. Där fanns alla slags fågel och fisk, pyramider av bröd och söta kakor, färska grönsaker och saftig frukt i stora högar och krus med ädelt vin och starkt öl. Seth hade inbjudit sjuttiotvå vänner till sitt gästabud, men hedersgästen var hans bror Osiris. Gästerna drack och åt och drack igen. Till sist gav Seth ett tecken åt tjänarna och en lång smal kista bars in salen. Den var utskuren ur det finaste trä, inlagd med guld och silver och dekorerad utvändigt och invändigt med ebenholts, elfenben och ädla stenar. Nu skulle man leka en ny lek. Den som passade i kistan fick behålla den.

Gästerna skyndade fram och försökte klämma sig in i det smala utrymmet. Men ingen passade. Då var det den smärte Osiris tur och han steg fram. Han lade sig ner i kistan; den passade perfekt. Seth slog ögonblickligen igen locket och reglade det. Kistan hade blivit Osiris likkista.

Seth släpade den till Nilens mynning och kastade i den.

Nyheten om tragedin nådde Isis i hennes palats i Kop

Kleopatra_5b.indd 134

08-06-24 13.55.25

Den nya Isis

tos. Hon kunde inte glömma Osiris utan vandrade i många år härs och tvärs genom Egypten i hopp om att få veta något om sin försvunne make. Till sist hörde hon ett rykte om att kistan hade sköljts i land i det fjärran landet Byblos. Där hade det legat mot en ung cypress som hade vuxit och omslutit kistan så att Osiris blev helt dold inne i stammen. Trädet hade fällts och använts till att stötta taket i den stora pelarsalen i Byblos kungliga palats.

Isis lämnade Egypten och blev barnjungfru åt drottningens av Byblos yngste son. På natten, när ingen såg på, satte hon den lille mitt i en ring av odödlig eld så att han skulle få evigt liv. Hon förvandlade sig till en fågel och flög runt den pelare som alltjämt innehöll Osiris. Och medan hon flög uppgav hon höga jämmerrop av sorg. De väckte drottningen som skyndade till salen. När hon fick sitt barn i lågorna gav hon till ett skrik av fasa. Det bröt förtrollningen. Isis återtog mänsklig gestalt, lösgjorde pelaren från taket och högg i träet tills kistan kom fram. Pelarens rester kom att vördas för all framtid i Isistemplet i Byblos.

Isis tog kistan och seglade till Egypten så att hon kunde begrava Osiris i hans eget land. Men Seth, som var på jakt i månskenet, snavade över Osiris som låg i sin kista i den egyptiska öknen. I vredesmod hackade han sin bror i stycken som han slungade vitt omkring. Isis och den sjakalhövdade guden Anubis sökte över allt och räddade de kringspridda delarna tills endast penis saknades. Den skulle aldrig påträffas, ty Nilens glupska fiskar hade ätit upp den.

Isis, den gudomliga läkaren, försåg sin make med en konstgjord penis, förband honom och sjöng sedan den besvärjelse som skulle återföra honom till något som liknade liv. Hon förvandlade sig till en fågel och svävade över sin 

Kleopatra_5b.indd 135

08-06-24 13.55.26



makes återställda kropp, fladdrade med vingarna och andades luft i hans näsa. Hennes trolldom var mäktig; nio månader senare födde hon Osiris en son. Medan Osiris återvände till livet efter detta för att bli de dödas konung flydde Isis med den lille Horus till papyrusträsken. Där skyddade hon honom med sin mäktiga trolldomskraft tills han var gammal nog att utmana sin farbror och göra anspråk på sitt arv.7

Denna berättelses Isis är alla mäns idealhustru, de må vara kungar eller tiggare, och hon är den idealiska förebilden för alla drottningar. Hon är vacker, klok, trogen och fruktsam. Så länge allt går planenligt håller hon sig blygsamt i bakgrunden, stöttar sin make och sköter de hemsysslor som av tradition är hustruns lott. När maken dör sörjer hon honom djupt. Men man skall inte underskatta henne. Isis är förslagen och väl hemmastadd i trollkonst, och hon är full kapabel att handla självständigt om behovet uppstår. Det är hon som utgör det största hotet mot Seths ärelystnad.

I synnerhet hennes läkande förmåga är oöverträffad; magi var en viktig aspekt av den egyptiska läkarutbildningen. Medan Osiris tar ett sabbatsår för att se sig om i världen är det Isis och inte Seth som får i uppdrag att härska i hans frånvaro. Traditionen där hustrun vikarierar för sin make är väldokumenterad, och vi har exempel på kvinnor i alla samhällslager som har hand om sina frånvarande mäns angelägenheter. När Osiris avreser till de dödas land är det Iris som styr på sin omyndige sons vägnar.

Osiris kom snabbt att symbolisera alla Egyptens döda faraoner.

Mumifierade i likhet med sin nye suverän blev de eviga kungar i det skuggomhöljda livet efter detta medan deras efterträdare, Horuskungarna, härskade över det levande Egypten. Och i och med att Isis var den levande kungen Horus mor och beskyddare blev hon helt naturligt mor till alla Egyptens levande kungar. Två- och tredimensionella bilder av Horus sittande i sin mors knä kan där

Kleopatra_5b.indd 136

08-06-24 13.55.26

Den nya Isis

för ”läsas” som bilder av den levande kungen sittande på sin tron.

Bilder av Isis som ammar Horus (eller hans sene variant Harpokrates) kan läsas som bilder av alla egyptiska drottningar ammande sina söner. Omvänt går vilken bild som helst av en egyptisk drottning med sin son att tolka som en bild av Isis med Horus.

Kort efter Caesarions födelse återgavs mor och son på det cypriotiska bronsmynt som vi redan har nämnt (s. ). Åtsidan av detta mynt visar Kleopatra med en spira och det höga diadem som kallas stefane, en hellenistisk symbol för gudomlighet. Caesarion är en diffus klump utan urskiljbara drag vid sin mors bröst. Detta är inte drottning Kleopatra utan Kleopatra som modergudinnan Isis/Afrodite ammande den lille Horus/Eros. Myntets frånsida pryds av det dubbla ymnighetshornet, symbol för aldrig upphörande fruktsamhet, och orden Kleopatras Basilisses, ”drottning Kleopatra”.

Inget motsvarande egyptisk mynt slogs, men reliefer skurna i födelsehus i Armant förknippar Kleopatra med Rat-tawi (De Två Ländernas kvinnliga sol, en sen form av Hathor) och Caesarion med den lille Harpre-pekhrat (Horus Solen, Barnet, en sen version av Horus/Harpokrates). Vi har redan sett att Kleopatra var närvarande, fysiskt eller andligt, då Buchistjuren i Armant invigdes. Nu möter vi henne då hon bygger ett födelsehus (mammisi) innanför Montutemplets murar i Armant. Hennes födelsehus var en helgedom till Harpres födelse, som den inhemska teologin kopplade både till solens dagliga återfödelse och med kungadömets cykliska förnyelse. Under den ptolemaiska tiden tog födelsehusen formen av ett litet kapell med ett förrum och ett platt tak som kunde utnyttjas för rituella ändamål, det hela omgivet av en pelargång. I Armant kompletterades det centrala kapellet med en yttre hall, en inre hall och ett förlossningsrum.

En inskrift på väggen till födelsehuset i Armant försåg Kleopatra med en titulatur i egyptisk stil, en kartusch (den ovala slinga som omger kungliga namn) och ett kvinnligt Horusnamn (den 

Kleopatra_5b.indd 137

08-06-24 13.55.26



första delen av kungens traditionella titulatur) som betecknar henne som en kvinnlig kung: ”den kvinnliga Horus, den stora, fulländningens härskarinna, lysande i råd, De Två Ländernas Härskarinna, Kleopatra Filopator”. Ptolemaiska kungar hade fem formella namn eller titlar utformade efter Nya rikets traditionella mönster (Horusnamnet, två härskarinnenamn, det gyllene Horusnamnet, prenomen, nomen) plus ett sjätte, en översättning av kungens grekiska epitet. Det sista traditionella namnet, nomen, var kungens personliga namn, föregånget av frasen ”Res son”. Det näst sista namnet, prenomen, var det namn under vilket undersåtarna kände honom. Nomen och prenomen var inskrivna i en kartusch. Alla fem namnen användes vid högtidliga tillfällen, men när ett kortare namn behövdes var det tillåtet att använda enbart nomen och prenomen. Då den ptolemaiska tiden inleddes hade denna sed förändrats en smula och det räckte med nomen. Det föregicks inte av ”Res son” utan av ”farao”, ordagrant ”Stort hus”.8 En rad teckningar i seriestil som prydde innerväggarna i födelsehuset i Armant föreställer Harpres födelse med gudomliga barnmorskor närvarande, gudinnan Nekhbet, guden Amon-Re och Kleopatra. Barnets mor är klart och tydligt Rat-tawi, men vem fadern är framgår inte. Med tanke på födelsehusets läge bör han vara Montu, men den bevarade hieroglyfen ser ut att vara Amons (gudomlig far till bland andra de jordiska kungarna Hatschepsut, Amenhotep III, Ramses II den store och Alexander den store).

Bredvid sitter två exakt likadana kohövdade gudinnor på en soffa och ammar var sitt barn. Dessa barn ser också exakt likadana ut och har identifierats som Harpre och Caesarion, vars kartusch förekommer i hela födelsehuset. Vid en tid av ivrig väntan på att en frälsare skulle anlända till jorden är Caesarion uppenbarligen född som gud. En bildad egyptier som ”läste” bilderna förstod också att Caesarion liksom Horus före honom är en gud förutbestämd att hämnas sin mördade far. Tyvärr revs templet i Armant under 

Kleopatra_5b.indd 138

08-06-24 13.55.26

Den nya Isis

Scener från det allra heligaste i det nu rivna templet i Armant, återgivna av Lepsius (Denkmäler IV, a och b). Ovan: Den gudomliga modern föder ”Horus sonen, barnet” i närvaro av Amon-Re, Nekhbet och Kleopatra VII. Nedan: gudinnan Hathor i flera versioner ammar en nyfödd kung. Är det templets gud eller Caesarion? Otydligheten är avsiktlig.



Kleopatra_5b.indd 139

08-06-24 13.55.26



kejsar Antoninus Pius regeringstid då stenen återanvändes i en monumental båge. Längre fram murades block från templet in i en kyrka och en sockerfabrik. Lyckligtvis är bilderna av Kleopatra bevarade i teckningar gjorda av Napoleons forskare efter hans invasion av Egypten och av den banbrytande egyptologen Karl Richard Lepsius, som var verksam på -talet.

Hathortemplet från :e dynastin i Dandara hade till stora delar omgestaltats av Auletes, som inledde byggnadsarbetena den  juli år  men dog efter bara fyra år. Arbetet fortsatte under hela Kleopatras regeringstid och avslutades tio år efter henne död. Här, på templets bakre yttervägg, finner vi den dubbla scen i naturlig storlek av Kleopatra och Caesarion som omnämns i kapitel . Mor och son bär fram gåvor till en rad gudar. På den vänstra scenen offrar de till Osirs, hans syster-hustru Isis och deras son Harsiesis, på den högra till Hathor, hennes son Ihy/ Harsomtus och den osiriska triaden (Osiris, Isis och Horus). I detta sammanhang kan Hathor läsas som en representant för den kvinnliga kungamakten och solens myndighet, och Isis står för den universella modern. Mellan de två raderna med gudar, mitt på väggen, syns Hathors huvud. Hon var tempelkomplexets främsta gudinna.

Som kung antar Ptolemaios Caesar den ledande rollen i offerscenen, en roll som Kleopatra tidigare har förvägrat både Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV och som hon återtar i den ledsagande texten, där hon nämns före Caesarion. Texterna följer troligen den verkliga praxis, medan illustrationen däremot följer den hävdvunna egyptiska tradition som alltid placerar en härskande kung före hans stödjande mor. Vare sig det var tradition eller ej kan vi rimligen anta att Kleopatra godkände templets konstnärliga utsmyckning. Caesarion, klädd i en lång kiton och med dubbel krona och bagghorn, står framför sin mor och offrar rökelse till gudarna. Över honom svävar de beskyddande gudomarna Horus (den vänstra scenen) och gamgudinnan Nekhbet (den högra). All

Kleopatra_5b.indd 140

08-06-24 13.55.26

Den nya Isis

deles bakom honom står en liten manlig figur, hans ka eller ande.

Kleopatra står bakom sonens ka iförd en fodralklänning, tredelad peruk och en huvudbonad med flera ormar, solskiva, kohorn och dubbla plymer. Hon bär på ett sistron och har på sig det stiliserade halsband som kallas menyt och förknippas med Hathor, och hon saknar ka-figur. Arbetet på denna rent egyptiska scen började år , det år då både Kleopatra och Caesarion dog, och fortsatte under Octavianus. Budskapet är inte subtilt. Dandaratemplets modergudinna Hathor är den enda närvarande föräldern, partner till Horus som bor i sitt eget tempel många mil bort i Edfu (Apollinopolis Magna på grekiska). Varje år, vid Den sköna föreningens fest, fördes Hathors kultstaty till floden och seglade till Edfu. Där vistades hon i templet med sitt barns far i fjorton dagar innan hon återvände flodvägen till Dandara. Parallellerna mellan den jordiska triaden Kleopatra, Caesarion och den frånvarande Caesar och den gudomliga triaden Horus, Hathor och Ihy/Harsomtus är tydliga. I Edfu inpräntades budskapet om den hämnande kunglige sonen i scener inristade i tempelväggarna och under det årliga firandet av Horus seger över sin fars mördare Seth.

Kleopatra i Dandara är en avsiktlig blandning av drottning, mor och gudinna. År  hyrde den engelska romanförfattaren och journalisten Amelia B. Edwards en stor flatbottnad dahabeeya-båt som hette Philae och gav sig ut på en långvarig tur i sakta mak på Nilen. Fyra år senare publicerade hon en i högsta grad läsvärd skildring av resan.9 Vid besöket i Dandara blev hon förtvivlad över den skada som de första kristna hade ställt till då de högg i väggarna i ett försök att utplåna alla spår av templets hedniska gudar: … man föreställer sig lätt hur dessa vandaler skövlade och förhärjade allt de såg, hur de vanhelgade de heliga platserna och kastade statyerna av gudinnan på marken … Bland det som undkom finns emellertid den berömda 

Kleopatra_5b.indd 141

08-06-24 13.55.27



yttre lågreliefen av Kleopatra på templets baksida. Denna märkliga skulptur är nu stöttad med lösa stenar för att bevaras bättre och kan inte längre beses av resenärer. Den fotograferades emellertid för några år sedan på ett beundransvärt sätt av signor Beati, och detta fotografi återges troget i den bifogade gravyren.

Kleopatra framställs mer med en huvudbonad där tre gudinnors attribut ingår, nämligen Mauts [Muts] gam (vars huvud är mästerligt modellerat), Hathors behornade skiva och Isis tron … Det är svårt att avgöra var den dekorativa skulpturen slutar och porträttet börjar i ett verk från denna epok. Vi kan inte ens vara säkra på att ett porträtt var avsett, även om den kungliga oval där Kleopatras namn (Klaupatra) stavas med fullt utskrivna vokalljud förefaller peka i den riktningen. …

Det fanns goda skäl till att Amelia Edwards inte kunde beskåda Kleopatras porträtt på platsen. Det existerade inte. ”Drottningen” under den komplicerade kronan (en gamhuvudbonad krönt av en modiuskrona med flera ormar, en solskiva, kohorn och Isis ”tronsymbol”) var i själva verket gudinnan Isis själv. Kleopatras kartusch var en modern försköning som en företagsam intendent vid museet i Kairo hade lagt till på en gipsavgjutning av den ursprungliga reliefen.10 Amelia Edwards kunskaper var inte så djupa som hon själv trodde och hon såg det hon ville se: 

Kleopatra_5b.indd 142

08-06-24 13.55.27

Den nya Isis

Bortsett från manierade detaljer saknar ansiktet emellertid varken individualitet eller skönhet. Om man täcker över munnen får man en nästan fulländad profil. Hakan och halsen är också betagande, och hela ansiktet, som antyder grymhet, raffinemang och lusta, ger ett odefinierbart intryck inte endast av att vara en porträttmålares verk utan också av likhet.

Kanske en god beskrivning av Kleopatra men en mindre god av den läkande modergudinnan Isis.

De klassiska författarna är överens om att Kleopatra ibland införde sig Isis ceremoniella klädsel. Hur dessa plagg såg ut får vi inte veta. Den traditionella egyptiska Isis, sådan hon avbildas i Dandara, bar en enkel fodralklänning i vitt linne, diverse smycken, en tung tredelad peruk och antingen sitt ”tron”-tecken eller huvudbonaden prydd med en gam, dubbla plymer, kohorn och solskiva, allt lånat från Hathor. Denna bild kan jämföras med en marmorstaty som grävts fram i Alexandria och daterats till mitten av -talet e. Kr. (nu i det grekisk-romerska museet i Alexandria). Den föreställer en hellenistisk Isis med en peruk av korkskruvslockar, en krona bestående av en solskiva, kohorn och dubbla plymer och en löst hängande yllekiton eller klänning täckt med en rektangulär mantel eller sjal knuten med en speciell knut som är en symbol för magiska krafter och därmed även för gudinnan. En färgstark grekisk-romersk Isis beskrivs i Den gyllene åsnan, skriven av Lucius Apulejus omkring år  e. Kr. I en dröm visar sig himladrottningen för Lucius: Jag ämnar beskriva hennes gudomliga likhet, om mitt mänskliga tals fattigdom tillåter mig, eljest må hennes gudomliga makt ge mig vältalighet till det. Först hade hon en stor mängd hår löst hängande runt halsen, på 

Kleopatra_5b.indd 143

08-06-24 13.55.27



hjässan bar hon många girlander sammanflätade med blommor, mitt på pannan satt en rund skiva i form av en spegel, eller liknande månens ljus, i ena handen bar hon ormar, i den andra sädesblad, hennes dräkt var av skönt silke som skimrade i olika färger, ibland gult, ibland rosenrött, ibland eldrött, och ibland (vilket svårt oroade min ande) mörkt och dunkelt, täckt med en svart mantel formad som en sköld, och veckad på det mest subtila maner vid dräktens kjolar, vecken tedde sig vackra och här och där skymtade stjärnorna, och mitt bland dem satt månen som sken likt en eldslåga, runt manteln löpte en krans eller girland gjord av blommor och frukt. I sin högra hand hade hon en mässingstamburin som gav ett angenämt ljud, i den vänstra bar hon en guldbägare, ur vars mun ormen Aspis lyfte upp sitt huvud, med svällande hals, hennes väldoftande fötter var klädda i skor flätade och prydda med segerpalmer.11

I sin stramare översättning från  av samma text klargör Robert Graves bilden så att en krona med en månskiva hålls på plats av två ormar (vidareutvecklade kohorn?), och fållen på den mångfärgade dräkten är broderad med frukt och blommor. Utanpå bär Isis en veckad svart mantel knuten med en Isisknut. Plutarchos bekräftar detta: ”Isis kläder varierar i färgerna, ty hennes makt rör materia som blir till allting och tar emot allting, ljus och mörker, dag och natt, eld och vatten, liv och död.”12 I valet mellan två helt olika dräkter tycks Kleopatra alltså ha valt den, antingen grekisk eller hellenistisk, som bäst passade de väntande åskådarna.

Ptoleméerna negligerade aldrig Egyptens traditionella tempel.

Tack vare deras stöd åt det inhemska prästerskapet kunde överklassen i sin tur försörja de konstnärer och hantverkare som bevarade landets kulturarv. Kungarna fortsatte att underhålla och restaurera statsgudarnas kulttempel, och eliten bekostade stengravar 

Kleopatra_5b.indd 144

08-06-24 13.55.27

Den nya Isis

och beställde statyer och stelar så som deras föregångare alltid hade gjort, men nu hade allting en klart hellenistisk prägel. Väggarna i elitens gravar är dekorerade med grekiskinspirerade figurer som deltar i traditionella egyptiska scener och åtföljs av hieroglyftexter. De tempel som ptoleméerna reste, byggde om eller förskönade kraftigt på ön File (Ptolemaios II och VIII), i Edfu (Ptolemaios III, VIII och XII) och i Dandara (Ptolemaios XII) baserade sig på urgamla trosuppfattningar och utformningar, men i dag ser även amatören omedelbart att de är ptolemaiska. Väggarna är dekorerade med mer text skriven med hieroglyfer, som om prästerna förstod att de måste bevara sitt arv i sten. Det är ironiskt att man måste gå till dessa tempel, atypiska men de bäst bevarade och starkt påverkade av tidens hellenistiska arkitektur, när man skall rekonstruera de ritualer som genomfördes i Egyptens ”renare” och nu försvunna tempel från dynastiperioden.

Ptoleméernas tydliga intresse för de inhemska gudarna inbringade värdefulla propagandapoäng och stärkte den nationella stabiliteten. Det var mycket mindre risk för uppror i Thebe om de inflytelserika prästerna var nöjda och glada. Detta behöver dock inte ha varit ptoleméernas främsta syfte. De drev Egypten utanför Alexandria som ett lönsamt affärsföretag, och beslutet att investera i templen ingick i ett övergripande beslut att hålla den traditionella byråkratin i funktionsdugligt skick. Statsgudarnas kulttempel hade i många hundra år spelat en viktig roll i Egyptens omfördelningsekonomi. Systemet var enkelt men effektivt. Kronan genererade sina egna intäkter (odlade sin egen jord, drev gruvor, stenbrott, verkstäder och så vidare) och bar upp skatt och arrenden i mynt och in natura. Dessa intäkter gick främst till att bekosta kronans utgifter, och eventuella överskott lagrades i de stora magasinen i palatskomplexen på olika ställen i landet, där de utgjorde en buffert mot framtida missväxt. En del av intäkterna gick till anskaffning av offerdjur i templen. Där bodde guden i form av en staty i det allra heligaste. Han betjänades av präster som skötte 

Kleopatra_5b.indd 145

08-06-24 13.55.27



honom som om han varit ett barn: de väckte honom på morgonen, tvättade och klädde på honom, gav honom mat, roade honom, ställde fram mat en gång till och lade honom till sängs på kvällen.

Gudens boning, templet, var det enda ställe där de dödliga kunde kommunicera med de gudomliga, men kontakterna gick enbart genom kungen och hans ställföreträdare. I teorin var det kungen och endast han som regelbundet försåg guden med mat, dryck, kläder, rökelse och böner. Guden tog emot eller avvisade dessa gåvor, men rent fysiskt kunde han inte konsumera något.

De fördelades därför bland tempeltjänarna (det var huvudsakligen så de avlönades), och det som eventuellt blev över lagrades i tempelmagasinen, där utdelningarna på templets tillgångar också inrymdes. För ett rikt tempel kunde tillgångarna bestå av jord, bönder, gruvor, verkstäder och fartyg och vara spridda över hela Egypten. Templen ägde dem eller arrenderade dem av kronan.

Prästerna förvaltade och redovisade dessa tillgångar och gudarna betalade skatt på sina intäkter och tull på varor som de tillverkade i verkstäderna. En investering i Egyptens tempel var därför en tunt förklädd investering i landets ekonomi, och det är inte förvånande att Ptolemaios VIII och XII, vilkas regeringsperioder utmärktes av osäkerhet och missnöje bland folket, frikostigt donerade till de traditionella gudarna. Kleopatra hade varken tid eller resurser att bli den stora tempelbyggare som hennes far varit. Hon fullbordade emellertid hans arbeten i Edfu och Dandara och byggde det nu rivna födelsehuset i Montutemplet i Armant och Gebs båttempel i Koptos. Som vi såg i kapitel  var hon också intresserad av Egyptens tjurkulter.

På dynastiernas tid hade man balsamerat en mängd olika djur (fiskar, möss, ormar, krokodiler och tjurar) innan de begravdes på särskilt invigda gravplatser för djur. Under Sentiden och den grekisk-romerska perioden, då den traditionella egyptiska kulturen hotades av utländska influenser, blommade intresset för djurkul

Kleopatra_5b.indd 146

08-06-24 13.55.27

Den nya Isis

terna upp. Diodorus Siculus berättar om en olycklig romare som lynchades för att han hade råkat bryta mot den grekisk-egyptiska vidskepelsens lagar: … En gång, under den tid då deras kung Ptolemaios [XII] ännu inte hade fått beteckningen ”vän” av romarna och folket med allt tänkbart nit eftersträvade ynnest av den delegation från Italien som då besökte Egypten och som i sin fruktan noga såg till att inte orsaka klagomål eller krig, dödade en av romarna en katt; folkmassan skyndade till hans hus, och varken de ämbetsmän som kungen sänt för att övertala människorna att gå sin väg eller den fruktan för Rom som hela folket hyste räckte för att rädda mannen från bestraffning, fastän han inte hade handlat i ond avsikt. Och denna händelse återger vi inte genom hörsägen, utan vi såg den med våra egna ögon under det besök vi avlade i Egypten.13

Grekerna och romarna misstolkade läget och avfärdade djurkulterna som en primitiv form av djurdyrkan. Teologin var långt mer komplicerad än så. En guds ”djur”-aspekt representerade hans eller hennes själva natur uttryckt i lätt igenkännliga former. Att Hathor framställdes som en ko betonade hennes fridsamma, livgivande natur. Det betydde inte att man skulle föreställa sig att hon såg ut eller uppträdde precis som en ko, och inte heller att varenda ko skulle jämställas med Hathor. De flesta egyptiska gudomar kunde avbildas på flera lika giltiga sätt, och i många fall var deras utseende kopplat till sammanhanget. Gudarnas skrivare Thoth kunde återges som en babian eller en ibis, och Amon i Thebe, som vanligen hade mänsklig gestalt, kunde också representeras av en gås eller en bagge. Hathor kunde avbildas som en vacker kvinna eller en ko. Ifall omständigheterna krävde att hon deltog i en scen med redan fastställd regi, till exempel satt på en 

Kleopatra_5b.indd 147

08-06-24 13.55.27



tron och tog emot en gåva eller skakade ett sistron, måste hon ha den kvinnokropp som tillät henne att utföra dessa handlingar, men ingenting hindrade att denna kvinnokropp fick ett kohuvud med horn och en krona. Realismen var aldrig viktig. I alla sina verk gick Egyptens konstnärer in för att förmedla sina motivs väsen, och i ett land där ord var bilder och bilder var ord hade bilden av en kvinna med kohuvud en egen innebörd.

Djur som var specifikt knutna till gudar omvärvdes oundvikligen själva av en aura av gudomlighet. Till en början valdes bara några få djur av varje art ut. Somliga tempelgäss kan ha symboliserat Amon inom tempelområdet i Karnak, men de flesta gäss avlades för köttets skull under dynastiperioden. Efter hand växte emellertid idén fram att vilket djur som helst av en ”helig” klass hade egna gudomliga attribut, och templen kom att likna informella zoologiska trädgårdar. Thothtemplet i Hermopolis Magna blev en helig safaripark med hundratals babianer och tusentals ibisfåglar som strövade omkring, och Basttemplet i Bubastis myllrade snart av katter. När dessa tempeldjur dog mumifierades de, lades i miniatyrkistor eller måttdrejade krukor och begravdes i tusental i gallerier på närbelägna gravplatser i öknen.

Apistjuren, som förkroppsligade Memfis skapargud Ptah, hade dyrkats från dynastiperiodens början, men kulten av honom är höljd i dunkel före Nya rikets tid, då Ramses II:s son Khaemwaset av :e dynastin, som var präst, lät bygga de ”mindre valven”, ett underjordiskt galleri i nekropolen Sakkara där Apistjurarnas kvarlevor begravdes. Kulten blev alltmer populär, och när den ptolemaiska perioden gick in hade den fått enorm betydelse. Vid det laget begravdes tjurarna i gigantiska stensarkofager i de ”större valven”, höjdpunkten på vår tids turistbesök i Serapeion i Memfis.

Under en tid då standarden på mumifieringen av människor sjönk ägnades allt större uppmärksamhet åt mumifieringen av heliga djur, och den döde Apis låg i sextioåtta dygn i ett balsameringshus på Ptahtemplets område. Sedan vidtog en serie invecklade ritualer 

Kleopatra_5b.indd 148

08-06-24 13.55.28

Den nya Isis

(bland annat en färd till den heliga tempelsjön och ett besök i reningstältet, där munnen öppnades i en fastställd ceremoni). På den sjuttionde dagen ägde begravningen rum. Ptoleméerna bidrog finansiellt till dessa kostsamma ritualer: Kleopatra skänkte  silvermynt jämte mat och olja då den Apis som var son till kon Ta-nt Bastet dog.

Serapeion i Memfis ligger på den heliga djurgravplatsen i nekropolen Sakkara, nordväst om den trappstegspyramid som kung Djoser av :e dynastin uppförde. Det är komplicerad anläggning som omfattar ruinerna av ett ptolemaiskt tempelkomplex, en processionsallé kantad med sfinxer, ett tempel byggt av kung Nektanebos från Sentiden och en rad katakomber och gravplatser för heliga djur, där gallerierna helgade åt Apistjurarna ingår. Isiskorna, Apistjurarnas mödrar, hade en egen gravplats i närheten, där den sista kon begravdes under Kleopatras År . Fler katakomber var reserverade för begravningar av ibisfåglar, babianer och falkar, och de närbelägna Anubeion (helgat åt mumifieringens sjakalhövdade gud Anubis) och Bubasteion (helgat åt kattgudinnan Bast) inrymde hund- och kattgravar. Dimensionerna är häpnadsväckande: hittills har utgrävningar i Sakkara blottat uppskattningsvis fyra miljoner ibismumier och en halv miljon hökar, plus mängder av husgeråd och papyrer, som visar att det ptolemaiska Serapeion var ett levande samhälle med boningshus för präster och lekmän, ett palats för de täta kungliga besöken och ett bibliotek och arkiv som endast överträffades av biblioteket i Alexandria.

Utgrävningen av en säregen ptolemaisk konstruktion, exedra, uppförd utefter processionsallén med sfinxer nära ingången till Serapeion, har blottat ett halvcirkelformat podium med sittande statyer av de främsta grekiska filosoferna och poeterna. Statyerna saknar namn och är illa åtgångna, men experterna har identifierat Homeros, Hesiodos, Platon, Xenofon och Aristoteles. I närheten kantas avenyn av statyer och reliefer som har samband med Dionysoskulten. Den unge Dionysos rider på olika vilda djur, påfåg

Kleopatra_5b.indd 149

08-06-24 13.55.28



lar bär druvor, och man ser också mytologiska varelser som kvinnliga sfinxer och sirener. Exedrans ålder är osäker. Vissa forskare anser att den kom till redan på Ptolemaios I:s tid, andra daterar den så sent som till Ptolemaios XII:s. Dess ändamål är lika dunkelt, men det har spekulerats att filosoferna och skalderna och de dionysiska vilddjuren hade till uppgift att bevaka ingången till Alexander den stores ursprungliga grav.

De hellenistiska templen och de nya kungliga kulterna, som i första hand var utformade för att tilltala grekerna i Egypten, fungerade parallellt med de inhemska templen och djurkulterna. Ptoleméernas intresse för kunglig gudomlighet var ingalunda något nytt fenomen. Egyptens kungar hade länge betraktats som dödliga, förvandlade till halvgudar i den mäktiga kröningsceremonin. I döden blev de helgudar genom mumiferingen. Uppstigna i himlen skulle de blinka som odödliga stjärnor på det sammetssvarta himlavalvet, segla i Res brinnande solbåt eller stiga ner i underjorden för att härska gemensamt med kungen över livet efter detta, Osiris. Egyptens siste infödde kung Nektanebos II hade varit djupt fängslad av sin egen gudomlighet. Han levde dock i en svår tid och hans tron hotades ständigt av perserna. Han ville bevisa sin fromhet och började bygga och restaurera statsgudarnas kulttempel, ett traditionellt och lättbegripligt sätt att bringa maat i kaos, skapa länkar till Egyptens glansfulla förflutna, skaffa in pengar och stärka kampviljan.14 I templen ställde Nektanebos upp kungliga statyer som hade sitt eget prästerskap och finansierades av sina egna donationer. Det tycks ha varit första gången som Egyptens kungar ansågs värdiga att dela gudarnas hus. Nektanebos framhävde samtidigt sin egen roll som den ende äkta faraon genom att lansera bilden av Nektanebos Falken, en direkt anspelning på falkguden Horus som representerade alla Egyptens levande kungar. Efter Artaxerxes III:s persiska invasion år  flydde Nektanebos från Egypten och begav sig antagligen söderut till Nubien. Han efterlämnade intrycket av en hemlighetsfull, halvt 

Kleopatra_5b.indd 150

08-06-24 13.55.28

Den nya Isis

legendarisk figur som kom att omges av alltfler myter. Han förekommer i Alexanderromanen som en slug trollkarl som ställer sig in hos Olympias av Makedonien. Han känner till drottningens svaghet för ormar och förvandlar sig själv till en orm, har samlag med drottningen och avlar Alexander den store. Nektanebos son Alexander hade alltså ett rättmätigt anspråk på Egyptens tron.

Alexander visste hur viktiga Egyptens gudar och de präster som tjänade dem var. Alexanderromanen berättar att han lät sig krönas till kung av Övre och Nedre Egypten av egyptiska präster i skaparguden Ptahs tempel i Memfis. Om det är sant var det ett klokt drag. Hans storslagna kröning, en förkortad variant av den traditionella egyptiska cremonin, klargjorde för alla att han accepterade det egyptiska kungadömets hävdvunna ritualer och förpliktelser, samtidigt som den visade att prästerna accepterade Alexander som kung. För att ingen skulle tvivla på uppriktigheten i hans sinnelag valde den nye kungen ett tronnamn, Meryamen Setepenre (Älskad av Amon, utvald av Re), som bekräftade hans lojalitet mot det egyptiska pantheon. Ståtliga och högst offentliga offer i templen i Memfis och det närbelägna Heliopolis följde.

Traditionella idrottstävlingar i grekisk stil hölls i Memfis, och sextiofem mil uppför floden pryddes väggarna i det magnifika nya båtaltaret i templet i Luxor med bilder av Alexander som offrade till sitt nya lands gudar. Den grekiske Alexander avbildades i profil, med rakat huvud och bart bröst och iförd kiton och krona, och var omöjlig att särskilja från alla de faraoner som hade föregått honom.

Alexander räknade Zeus som en avlägsen anfader, och hans mor hade i många år kommit med tydliga vinkar om att hennes son inte var någon vanlig pojke. Den traditionella grekiska teologin gick emellertid inte med på att en levande person kunde vara gudomlig. Nu var Alexander officiellt halvt gudomlig i Egypten efter sin kröning där och erkändes som son till Amon-Re, alla egyptiska kungars fader. Men det räckte inte att vara halvgud. 

Kleopatra_5b.indd 151

08-06-24 13.55.28



Kort efter kröningen begav sig Alexander ut på en femtiomilafärd genom den libyska öknen för att rådfråga Zeus-Ammons orakel i den fjärran Siwaoasen. Zeus-Ammon var en bagghövdad hybrid av den grekiske Zeus och den egyptiske Amon, spetsad med mer än en nyans av den inhemske libyske gud som från början hade hyllats i Siwa. Zeus-Ammon dyrkades på det egyptiska sättet men var i allt väsentligt ett grekiskt orakel berömt för sina träffsäkra uttalanden. Efter åtta dagars vandring i öknen – i de samtida krönikorna står det att han vägleddes av vänskapligt sinnade kråkor och den ena talande ormen efter den andra och livnärdes av oväntade regnskurar – var den utmattade Alexander framme i templet och gick in i det allra heligaste med översteprästen. Uppvaktningen fick vänta utanför. Ingen vet vilka frågor Alexander ställde, och ingen vet hur han formulerade dem eller vad guden svarade. Men hela världen visste snart att översteprästen hade hälsat Alexander som son till Zeus-Ammon själv. Den levande Alexander var avgjort och ovedersägligen gudomlig.

Ptolemaios I byggde vidare på kopplingen mellan den kungliga familjen och gudarna genom att stimulera kulterna av Serapis och Alexander och inleda ett ptolemaiskt projekt för tempelbyggande och restaurering, som snart spred sig söderut efter att först ha varit begränsat till norra Egypten. Ptolemaios II gick längre än så.

Hans incestuösa gifte med sin syster var en spegelbild av de båda syskonparen Osiris och Isis och Zeus och Heras äkta förbund och ledde direkt till att hans framlidna föräldrar blev gudar. Ptolemaios I och Berenike I, avkomlingar till både Dionysos och Herakles, skulle dyrkas tillsammans med Theoi Soteres (”Räddargudarna”).

Kulterna av de kungliga förfäderna, en ny och rent grekisk-egyptisk inriktning, skulle bli ett effektivt sätt att kanalisera lojaliteten hos eliterna i Alexandria och staden Ptolemais Hormou i söder, där sönerna mer än gärna tjänade som präster i Ptolemaios tjänst i ett år och där döttrarna var ivriga att bli prästinnor i de gudaförklarade drottningarnas kult. Utanför de grekiska städerna inlem

Kleopatra_5b.indd 152

08-06-24 13.55.28

Den nya Isis

mades de kungliga kulterna tyst och stilla i den traditionella teologin, så som många andra gudar hade blivit tidigare. År / avancerade ptoleméerna i gudomlighet i och med att Ptolemaios II och Arsinoë II officiellt utropades till levande gudar.

Tillsammans blev de Theoi Adelphoi (”Syskongudar”). Arsinoë II, syster och maka till Ptolemaios II, var samregerande drottning av Egypten i mindre än sju år. Inom den kungliga familjen sköt hon helt sin makes frånskilda första hustru Arsinoë I åt sidan, och i Karnak ser vi hennes styvson Ptolemaios III bära fram gåvor till den döda Arsinoë II som om hon hade varit hans biologiska mor. Med ett guldmynt slaget mellan  och  blev Arsinoë den första egyptiska drottning som förekom på sin makes mynt. Hon var också den första ptolemaiska drottning som avbildades i sin makes sällskap medan han offrade till gudarna, den första som bar den dubbla orm som särskilde henne från hennes föregångerska Arsinoë I och den första som komponerade en egen krona i egyptisk stil, en invecklad kombination av kungens röda krona (Nedre eller norra Egyptens krona), en solskiva, två höga fjädrar, kohornen som förknippades med Hathor och Isis och bagghornen som förknippades med Amon. Kronan, som i viss mån liknar jordguden Gebs, tyder på ett intresse för Egyptens dynastiska historia och kanske insikter i den traditionella egyptiska solteologin. Intrycket förstärks av att Arsinoë omtalas som ”Amons dotter” och ”Shus dotter”. En kolossalstaty i granit av Arsinoë som grävts fram i Sallustius trädgårdar i Rom återger henne som en rent egyptisk drottning med en nu försvunnen krona och en dubbel orm på pannan. Inskriften bekräftar att hon är Arvprinsessan, dotter till Geb, den förste, dotter till tjuren, den stora frikostigheten, dotter till kungen, syster och maka, härkarinna över Övre och Nedre Egypten, avbild av Isis, älskad av Hathor, De Två Ländernas Härskarin

Kleopatra_5b.indd 153

08-06-24 13.55.28



na, Arsinoë som är sin broders älskade, älskad av Atum, De Två Ländernas Härskarinna.15

Bilden av Arsinoë, i såväl grekisk som egyptisk stil, spreds i hela det ptolemaiska väldet på mynt, kultvaser, statyer och reliefer medan hon levde och efter hennes död, och i norr hyllades hon med att alltfler städer uppkallades efter henne eller bytte namn till ett bildat av hennes. År  hade Fayuums återvunna mark redan fått denna nya beteckning, och Arsinoë, biträdd av krokodilguden Souchos, hade blivit distriktets skyddsgudom. Att hon dog tidigt, omkring år , hade bara höjt hennes status. Hon gudförklarades postumt som enskild individ och hennes personkult var baserad i Alexandria, där hon betjänades av en prästinna som kallades korgbärare (kaneforos). Efter hand som tempel byggdes med altaren till den gudförklarade Arsinoë och till Arsinoë som Theoi Adelfois ena halva, kom den sluge Ptolemaios på idén att beskatta Egyptens vinodlingar för att bekosta systerns nya kult. Arsinoë var nu en av Sunnaoi Theoi (”De Tempeldelande Gudarna”) och hennes staty placerades officiellt bredvid den manliga gudomens i landets alla grekiska och egyptiska tempel. Stelen i Mendes, som grävdes fram nära Kairo år , visar hur Ptolemaios II, ledsagad av sin andra hustru och sin son, offrar till en bagge, till Mendes gudar och till den gudförklarade Arsinoë. Texten nedanför beskriver den döda drottningens förvandling till gudinna: Hans Majestät [Ptolemaios II] utfärdade ett dekret om att hennes bild skulle uppföras i alla templen. Detta behagade prästerna, ty de kände till hennes dygdädla inställning till gudarna och hennes ypperliga gärningar som gynnade hela folket … Hennes namn fastställdes som Rams älskade, gudinnan Filadelfos, Arsinoë.16



Kleopatra_5b.indd 154

08-06-24 13.55.28

Den nya Isis

Att Arsinoë associerades med heliga baggar (en koppling till guden Amon och den gudomlige Alexander den store snarare än en specifik baggkult) bekräftas av mynt som visar henne med ett gumshorn diskret slingrat runt örat. Våra bäst bevarade bilder av den gudförklarade drottningen kommer från templet i File. Här återges hon på en enda scen, i sal V, där hon står ensam och tar emot en offergåva av sin man. I andra scener är hon Isis följeslagare. Arsinoë är iförd fodralklänning, helperuk, huvudbonad med en gam och sin egen röda krona. Hon bär en spira och en ankh, tecknet för liv. Hon är helt och hållet egyptisk till utseendet och praktiskt taget identiskt lik Isis. Tvåhundrafemtio år efter Arsinoës död satte Kleopatra VII ibland på sig hennes privata krona och visade upp det dubbla grekiska ymnighetshornet på sina mynts frånsida och på minst en av de statyer som tros föreställa henne. Eftersom det dubbla ymnighetshornet redan var starkt identifierat med Arsinoë II och förekom på hennes mynt, statyer och vasbilder, antyder Kleopatras val av symboler att hon medvetet identifierade sig inte bara med Isis utan också med den politiskt mäktiga och alltjämt populära Arsinoë II, som själv identifierades med Isis.

Arsinoë II hade uppenbarligen ett enormt inflytande på den ptolemaiska drottningens allt viktigare politiska och religiösa roll.

Kleopatra I utvidgade rollen ännu mer och byggde vidare på den traditionella egyptiska teologi som tillät en mor att tjäna som regent åt sin omyndige son genom att införa traditionen med en regerande drottning. Kleopatra var född prinsessa av Syrien. Hon överlevde sin make Ptolemaios V (död år ) och härskade jämsides med sin son Ptolemaios VI. Hon blev gudinna i sin livstid och antog titeln Thea, och hon var den första drottning som slog sina egna mynt. Under hennes regeringstid förstärktes de ptolemaiska kvinnornas makt återigen i betydande grad, och männens makt försvagades i motsvarande mån. År  talade gudinnan Isis i en dröm till Hor av Sebennytos, 

Kleopatra_5b.indd 155

08-06-24 13.55.28



som dokumenterade drömmen på ett ostrakon. Det hittades i modern tid i Serapeions ruiner i Sakkara, där Hor hade bott och arbetat i Thoths ibistempel: I en dröm fick jag veta detta: Isis, Egyptens och Syriens lands stora gudinna, vandrar på Syriska havets vatten.

Thoth står framför henne och tar hennes hand. Hon har nått hamnen i Alexandria. Hon säger:”Alexandria är tryggt för fienden. Farao vistas i staden med sina bröder.

Hans äldste son bär kronan. Denne sons son bär kronan efter honom. Sonen till sonen till sonen till denne son bär kronan efter honom i en lång rad dagar. Beviset för detta är att drottningen föder ett barn av mankön.”17

Egyptierna var berömda i hela den antika världen för sina orakel och drömtydningar. Hors dröm kräver dock ingen djupanalys.

Den visar att en stark koppling var allmänt godtagen mellan gudinnan Isis och den dödliga drottning som är förutbestämd att bli mor till nästa Horuskung. I detta fall är drottningen i fråga Kleopatra II, dotter till Kleopatra I och syster-maka till Ptolemaios VI vid tiden för drömmen. Isis träffade rätt endast i halva sin profetia. Den ptolemaiska dynastin skulle mycket riktigt leva vidare, men Kleopatra II:s alla söner skulle dö i förtid och det blev Kleopatras dotter Kleopatra III som vidmakthöll linjen.

I slutet av -talet hemsöktes det kungliga huset av en familjefejd som nära nog blev katastrofal då bröderna Ptolemaios VI och Ptolemaios VIII slogs om tronen. Denna dynastiska osäkerhet fick till följd att deras drottningars roll snarare förstärktes än försvagades, och särskilt Ptolemaios VIII insåg att hans egen ställning bara befästes av att han associerades med en mäktig gudomlig gemål. Som Ptolemaios VI:s gemål tillvann sig Kleopatra II Alexandriabornas respekt och uppnådde en status som närmade sig politisk jämlikhet med brodern. Som Ptolemaios VIII:s gemål 

Kleopatra_5b.indd 156

08-06-24 13.55.29

Den nya Isis

utmanades hon av sin dotter Kleopatra III, som också var gift med Ptolemaios VIII. Denne favoriserade den yngre Kleopatra men kunde ändå inte beröva sin syster hennes makt, och hans båda samtidiga drottningar blev kända som Kleopatra Systern och Kleopatra Makan. Som övergiven hustru gjorde Kleopatra II anspråk på ensammakt över Egypten som Kleopatra Thea Filometor Soteira (Kleopatra den Moderälskande Gudinnan, Rädderskan). Även efter ptolemaisk standard var Kleopatra III synnerligen hårdhänt. Den  februari år  födde hon sin styvfars son, en rival till hennes halvbror som var barn till Kleopatra II. Dagen ansågs vara särskilt lyckobringande eftersom det också var den nya Apistjurens födelsedag. Kleopatra belönades med en rad religiösa avancemang och år  med drottnings rang. Redan dessförinnan förärades hon personlig gudomlighet. Efter bröllopet blev hon Isis levande inkarnation. De tidigare ptolemaiska drottningarna Arsinoë II, Berenike II, Arsinoë III och Kleopatra I hade alla i större eller mindre usträckning förknippats med Isis som Horus mor.

Detta var emellertid något helt annat. Kleopatra III identifierades helt och hållet med gudinnan i alla hennes aspekter: drottning och gudinna blev ett. Den nya kulten förrättades av en manlig präst som kallades ”Gudarnas Stora Moder Isis Heliga Föl”. Det var en betydelsefull nyhet med tanke på att tidigare drottningars kulter hade förrättats av prästinnor. Nu var Kleopatra den mest gudomliga av de ptolemaiska drottningarna. Ändå nöjde hon sig tydligen inte med sin roll som den inkarnerade Isis. Efter Ptolemaios VIII:s död förlänade hon sig själv ytterligare tre kulter som skulle avspegla specifika aspekter av hennes gudomliga persona.

Nu talar dokumenten om prästinnor som kallades ”kronbärare” (stefanoforos), ”fackelbärare” (fosforos) och prästinnor i tjänst hos ”Drottning Kleopatra, Den Moderälskande Gudinnan, Rädderskan, Rättvisans Härskarinna, Hon Som Bringar Seger”. Detta är obegripligt för moderna ögon. Varför skulle den allsmäktiga Isis vilja utöka sin redan gränslösa gudomlighet? Vi får ingen förkla

Kleopatra_5b.indd 157

08-06-24 13.55.29



ring, men det förefaller som om Kleopatra helt enkelt ville vara säker på att hennes prästinnor hade högre rang än hennes företräderskors individuella kultprästinnor i Alexandria: Arsinoë II:s ”korgbärare”, Berenike II:s ”segerbärare” (athloforos) och Arsinoë III:s prästinnor.

Hundra år efter Kleopatra III:s död utnyttjade Kleopatra VII en kombination av urgamla egyptiska och nya ptolemaiska traditioner till att bygga upp sin egen mäktiga gudomlighet. Sakta men säkert tilldelade hon sig själv religiösa titlar. År  blev hon Thea Neotera (Ung Gudinna, en titel som antydde ett samband med Kleopatra Thea, dotter till Ptolemaios VI och mycket framgångsrik drottning av Syrien). Två år senare utropades hon formellt till Nea Isis (Den Nya Isis). Titeln särskilde henne från den kvinna i den ptolemaiska dynastin som tidigare hade inkarnerat Isis, Kleopatra III, samtidigt som den knöt henne till fadern, Den Nye Dionysos. Kulten av Kleopatra-Isis skulle slå igenom i hela Egypten, och långt efter kristendomens införande underhölls fortfarande en staty av gudinnedrottningen på File. Petesenufe, Isisbokens skrivare, klottrade följande år  e. Kr.: ”Jag belade Kleopatras [trä]figur med guld.”



Kleopatra_5b.indd 158

08-06-24 13.55.29

      

Kleopatra och Marcus Antonius

!!6 ! ! $"# " ## ! ! " 7 " ... Prinsessorna av ptoleméernas hus hade tydligen alltid varit mycket ovilliga att ta sig tillfälliga älskare, särskilt utanför det kungliga huset. Till skillnad från senare romerska damer i maktställning var de inte både blodtörstiga och otuktiga. De var blodtörstiga och kyska.

Michael Grant, Cleopatra1

N

u härskade Kleopatra över Egypten i tre svåra men i grund och botten fredliga år. ”I två år i rad, under Kleopatras regeringstid, under hennes tionde och elfte år [ och ], uteblev Nilens översvämningar”, säger Seneca.2 Dessa oroande låga vattenstånd ledde till missväxt, till hög inflation och trots ett omfattande nödhjälpsprogram till svält, farsoter och oroligheter bland befolkningen. Den ihållande inflationen skulle tvinga Kleopatra att reducera silverhalten i sina mynt så att den stämde med den romerska denarens. Samtidigt ökade hon produktionen av brons

Kleopatra_5b.indd 159

08-06-24 13.55.29



mynt i myntverket i Alexandria och sänkte vikten med ända upp till  procent. För att hindra köpmännen från att mäta upp dessa mindre värda mynt på våg lät hon prägla dem med deras officiella valörer ( och  drakmer), en enkel men mycket effektiv åtgärd som tvingade alla att godta myntens nominella värde.

Den  april  utfärdades ett dekret till skydd för jordägare som bodde i staden mot trakasserier av alltför nitiska uppbördsmän. Josefus berättar att Kleopatra kunde livnära Alexandrias invånare men ”vägrade att dela ut den nödvändiga spannmålen till judarna”, antagligen därför att de inte var fullgoda medborgare.3 Denna beskyllning har inte bekräftats, och med tanke på det starka stödet för Kleopatra och Caesar under der alexandrinska kriger ter den sig inte trovärdig, särskilt som vi kan konstatera att Kleopatra nu förnyade ett löfte om asyl som ursprungligen utfärdats för ett judiskt tempel (eventuellt det i staden Leontopolis i Deltat) av antingen Ptolemaios III eller Ptolemaios VIII. Södra Egypten klarade sig bra under dessa påfrestande förhållanden. En stele som restes i Karnak någon gång mellan år  och  nämner epistrategos Kallimachos hjältemodiga ansträngningar – han tycks ha räddat staden under hungeråren. Hans insatser skulle hyllas med offentliga högtidligheter på hans födelsedag.

Den  april , Kleopatras År , dog Ptahs överstepräst Pasherenptah III. Hans gravstele, den så kallade Harrisstelen som grävdes fram ur hans grav i Sakkara och nu finns i British Museum, berättar om den egyptiska elitens tillvaro utanför Alexandria. Pasherenptah tillhörde en släkt där männen varit präster i många generationer och bildade en parallell religiös dynasti som stödde ptoleméerna. Pasherenptah själv är avbildad högst upp på stelen, iförd det panterskinn och den frisyr med en sidolock – en hästsvans buren på sidan av det i övrigt helrakade huvudet – som märker ut honom som en Ptahpräst i Memfis. Nedanför följer en text ristad i utsökta hieroglyfer som innehåller votivformler för den avlidne, sedan en självbiografi.4 Där får vi veta att han som 

Kleopatra_5b.indd 160

08-06-24 13.55.29

Kleopatra och Marcus Antonius

nyutnämnd präst vid endast fjorton års ålder tjänstgjorde vid Auletes kröning, och i sin egyptiska text betecknar han kungen som ”Den Unge Osiris”, inte som ”Den Nye Dionysos”. Relationen mellan kungen och hans präst var hjärtlig. Pasherenptah begav sig till Alexandria, där han kröntes med en gyllene krans och utsågs till präst i Auletes egen kult, och Auletes besökte ofta Memfis där han bodde i Serapeionpalatset med ”sina hövdingar, sina kvinnor och kungliga barn”.5 Kungen spelade med förtjusning sin roll i de regelbundet återkommande religiösa högtiderna och upprätthöll en påtaglig kunglig närvaro i de traditionella kulterna. Det fanns bara ett enda vemodigt inslag i bilden. Pasherenptah hade flera döttrar men inte någon son, som skulle ha gått i hans fotspår som Ptahs överstepräst. När han var fyrtiotre år hörde guden Imhotep äntligen hans bön. En efterlängtad son föddes och fick heta Imhotep till gudens ära. Som vuxen skulle Imhotep bli känd som Ptahs överstepräst Pedibastet III. Kalkstensstelen (också i British Museum) över Tayimhotep, Pasherenptah III:s hustru, berättar att hon dog trettio år gammal, ett år före sin man. Hennes självbiografi bekräftar historien om sonens mirakulösa födelse och slutar med en gripande vädjan: Väst är ett sömnens land, mörkret vilar tungt över boningen, de som ligger därinne sover i sina mumiefodral.

De vaknar inte för att se sina bröder, de ser inte sina fäder, sina mödrar, deras hjärtan glömmer deras hustrur, deras barn …

Säg till mig: ”Du är inte långt från vattnet.”

Vänd mitt ansikte mot nordanvindan vid vattenbrynet, Kanske mitt hjärta då svalkas i sin sorg.6

Trots sina ekonomiska problem befann sig Kleopatra i en tryggare ställning än någonsin tidigare. Nu när båda bröderna var döda, 

Kleopatra_5b.indd 161

08-06-24 13.55.29



systern i landsflykt och deras anhängare avlägsnade hade hon oinskränkt makt och ingen självklar rival som kunde samla oliktänkande omkring sig. Hennes samregent var ett litet barn som visserligen var ovärderligt för propagandasyften men inte hotade hennes auktoritet. Caesarion, Ptolemaios Caesar Theos Filopator Filometor (”Den Faderälskande, Moderälskande Guden”) utropades till kung av Egypten sommaren  i Alexandria.

I Medelhavsvärlden i stort rådde ingalunda fred. Det andra triumviratet, som bestod av Caesars vän Marcus Antonius, hans brorsonson och arvinge Octavianus och den lojale Marcus Aemilius Lepidus, hade förenats i sin beslutsamhet att gripa de huvudskyldiga till mordet på Caesar, Brutus och Cassius. De hade föresatt sig att utkräva offentlig hämnd, och Egypten – trots sina umbäranden alltjämt det rikaste landet i östra Medelhavet – förväntades ställa upp med praktiskt bistånd. Brutus och Cassius hade förstått att de inte hade många vänner i Rom. De sökte stöd i de östra provinserna, och även de trodde att Egypten skulle rycka ut.

När Cassius ockuperade Syrien och bildade en allians med den mäktige kungen av Parthien (vars omfattande territorier täckte en stor del av våra dagars Iran och Irak) blev Kleopatra tvungen att välja sida. Hon tvekade så länge hon kunde och tog sedan ställning genom att överlämna de fyra romerska legioner som Caesar hade stationerat i Egypten år  till triumvirernas general Publius Cornelius Dolabella, som nu vistades i Syrien. Som erkänsla för hennes stöd, eller som betalning för gjorda tjänster, erkände triumvirerna officiellt Caesarion som samregent av Egypten. De hoppades att beslutet skulle förmå Kleopatra, mor till Caesars naturlige son, att även i fortsättningen stödja Caesars laglige arvinge Octavianus.

Cassius hade lyckats avskära Kleopatras romerska trupper och ta befälet över dem. De hade bytt sida utan motstånd och var nu förlagda tillsammans med hans egna legioner längs Egyptens nordöstra gräns. Cassius vädjade direkt till Kleopatra om hjälp – 

Kleopatra_5b.indd 162

08-06-24 13.55.30

Kleopatra och Marcus Antonius

säkerligen ett förspel till invasion – men hon hänvisade till svält, pest och brist på manskap som skulle hindra henne från att direkt delta i kriget. Under tiden hade Cyperns strategos eller ståthållare Serapion ensidigt förklarat sig ta parti för Cassius och försett honom med fartyg. Serapion tycks ha planerat att avsätta Kleopatra till förmån för Arsinoë IV, som för ögonblicket bodde i Artemistemplet i Efesos och upprätthöll täta kontakter med Cypern. Då Brutus år  kallade Cassius och hans trupper till Smyrna mildrades invasionshotet, och Kleopatra drog en djup suck av lättnad.

Nu stod Kleopatra öppet på triumvirernas sida, och hon uppbådade en flotta och satte segel för att förena sig med Octavianus och Antonius i Grekland. Till all olycka (eller kanske lycka) blåste en häftig storm upp i Medelhavet, hennes fartyg fick allvarliga skador och Kleopatra själv blev sjuk, eventuellt sjösjuk. Medan egyptiskt vrakgods sköljdes upp på den grekiska kusten linkade den illa åtgångna flottan tillbaka till Alexandria. Misstanken att detta var ännu en fördröjningstaktik infinner sig oundvikligen. I så fall lyckades den. Där Kleopatra väntade på att en ny flotta skulle bli färdig kom det bud om att Brutus och Cassius hade begått självmord efter ett svårt nederlag i de båda slagen vid Filippi i Makedonien i oktober . Nu hade två män makten i Rom: Caesars tjugoettårige brorsonson och laglige arvinge Octavianus behärskade större delen av Roms västliga välde, Caesars fyrtioårige vän och general Antonius behärskade Gallien och de östra provinserna Achaia (Grekland), Asien, Bithynien-Pontos och Kilikien. Lepidus, som med tiden skulle få makten i Afrika, ingick alltjämt i triumviratet men var en politisk nolla. En enda problematisk region återstod. Pompejus den stores yngre son Sextus Pompejus hade ockuperat en del av Sicilien och var omöjlig att rubba. Hans fartyg – piratskepp – hotade de livsviktiga handelsnäten i Medelhavet.

Octavianus var sjuk när han lämnade slagfältet i Filippi – han troddes allmänt vara döende – och återvände till Rom. Det blev 

Kleopatra_5b.indd 163

08-06-24 13.55.30



Antonius uppgift att upprätta kontroll över de östra territorierna.

Kleopatra och Caesarion befann sig i ett extremt utsatt läge i Egypten. De behövde en beskyddare och Antonius var deras naturlige bundsförvant. Han hade inte bara makten i öster utan var också den dominerande triumviren, äldre, mer populär och påvisbart friskare än den sjuklige Octavianus. Antonius i sin tur behövde pengar. Han hade lovat alla sina veteraner en belöning på  drakmer, som han inte hade någon möjlighet att betala, och han hade svurit på att återuppta det fälttåg mot det parthiska väldet som Julius Caesar hade planerat vid tiden för sin död. En seger över Parthien skulle äntligen hämnas Crassus och visa hela världen att Antonius var Caesars naturlige, om än inte laglige, arvinge. Antonius ägnade vintern / åt att skaffa fram pengar i Grekland och drog sedan vidare till Efesos. Där uppmanades prästinnorna i Artemistemplet att hälsa honom som den levande inkarnationen av Dionysos den nådige, ”Glädjegivaren”. Han välkomnades till en stad i festyra som vimlade av vildvinskransar, thyrsos-stavar som var Dionysoskultens främsta attribut, harpor, pipor och flöjter, lössläppta kvinnor klädda som menader och män och pojkar klädda som satyrer och panfigurer. De politiska implikationerna i denna religiösa hedersbetygelse undgick säkert inte Octavianus. Medan han fick hålla sig hemma i Rom började de östra territorierna betrakta Antonius som alla de tidigare jordiska Dionysosgestalternas efterträdare, även Alexander den stores, ptoleméernas i Egypten och Pompejus den stores. Tack vare att Caesar postumt hade tillerkänts gudomlig ställning år  kunde hans adopterade arvinge Octavianus legitimt påstå sig vara ”Den gudomlige Julius son”, men det måste ha känts som en klen kompensation. Octavianus slog tillbaka på det enda sätt som stod till buds: genom att sprida ut rykten om sitt eget släktskap med den olympiske Apollo, som i sin egenskap av ljusets italienske gud rimligen kunde anses vara den teologiska motsatsen till den mörke österländske Dionysos. Snart visste alla att hans mor Atia hade 

Kleopatra_5b.indd 164

08-06-24 13.55.30

Kleopatra och Marcus Antonius

somnat i Apollotemplet och våldtagits av en orm. Nio månader senare föddes Octavianus, och Atia fick dras med ett outplånligt ormmärke på magen resten av livet.

Efesos var inte Antonius första kontakt med det gudomliga.

Han tillhörde en utfattig yngre gren av släkten Antonius, och Plutarchos uppger att hans far Antonius Creticus var ”en man med ringa ryktbarhet i det offentliga livet, ej heller var han lysande begåvad, men vänlig och hederlig och frikostig”. Både hans far och hans styvfar vårdslösade med pengar, och när Creticus dog efterlämnade han så stora skulder att hans son vägrade att ta hans egendom i arv. Kanske för att uppväga denna föga distingerade bakgrund påstod sig Antonius härstamma från Herakles son Antonios. Därmed blev han avlägset släkt med ptoleméerna, som också hävdade att Herakles var deras anfader genom Ptolemaios I:s mor Arsinoë och ibland avbildades iförda hans speciella huvudbonad av lejonskinn. Antonius svepte sig inte i något skinn, men Plutarchos uppger att han imiterade sin hjälte inför offentligheten genom att bära en tunika upphäktad till låret, en tung mantel och ett stort svärd: ”ett välformat skägg, en bred panna och en örnnäsa som skulle framhäva de manliga egenskaper som utmärkte porträtt och statyer av Herakles”.

Genom att framställa sig som avkomling till Herakles ville Antonius uppenbarligen föra tankarna till sin hjältes tapperhet och enastående styrka, och kanske också till hans många resultatrika förhållanden med kvinnor. I ett senare skede, under inflytande av Octavianus propaganda, skulle andra göra en elakare jämförelse. På ett stadium i sin färgstarka karriär hade Herakles sålts som slav. Han blev Lydiens handlingskraftiga drottning Omfales ägodel, hon klädde honom i kvinnokläder och satte honom att spinna och väva på sin befallning. När Omfale själv tog på sig hans avlagda lejonmantel var Herakles förödmjukelse total. Ändå visste man att slaven Herakles och härskarinnan Omfale var ett kärlekspar, och Omfale födde Herakles barn. 

Kleopatra_5b.indd 165

08-06-24 13.55.30



Parallellerna mellan Herakles och Omfale å ena sidan och den svage Antonius och den onaturligt kraftfulla Kleopatra å den andra var uppenbara. Överdådet vid de hellenistiska hoven var mycket mer i Antonius smak än puritanismen i Rom, och han fann mycket som tilltalade honom i Dionysoskulten med dess extatiska ritualer och väldiga konsumtion av vin. Antonius hade haft en väldokumenterat lössläppt ungdom då han under stark påverkan av sina vänner drack våldsamt, lägrade kvinnor till höger och vänster och kastade pengar omkring sig så att skulderna tornade upp sig. En förnäm militär karriär och ett växande anseende som politiker och talare följde, men benägenheten för excesser försvann aldrig riktigt. Livet i fält tog fram det bästa hos honom. Antonius var en tapper och skicklig krigare, generös och omtyckt av soldaterna. Det civila livets trista rutiner tog däremot fram det sämsta. Plutarchos skildrar hans uppträdande då han utan övervakning skulle upprätthålla ordningen och arbeta för Caesars sak i Rom medan denne var upptagen i Egypten: [Ansedda och rättrådiga män] föraktade honom för att han uppträdde berusad vid olämpliga tillfällen, slösade med pengar, förlustade sig med kvinnor, låg och sov på dagarna eller vandrade omkring med förvirrat och värkande huvud, och tillbringade nätterna i sus och dus eller på teatern eller deltog i mimares och gycklares bröllopsfester. Det sägs i varje fall att han en gång festade vid mimaren Hippias bröllop, drack hela natten och sedan, då folket kallade honom till Forum på morgonen, trädde fram inför dem fortfarande övermätt på mat och kastade upp i sin toga, som en vän till honom höll fram. Mimaren Sergius var också en av dem som utövade det största inflytandet över honom, liksom Kytheris, en kvinna verksam i samma teatergenre, en stor favorit som han tog med 

Kleopatra_5b.indd 166

08-06-24 13.55.30

Kleopatra och Marcus Antonius

sig i bärstol då han besökte städerna, och hennes bärstol åtföljdes av lika många uppvaktande som hans mors.7

Det är naturligtvis med avsikt som Plutarchos målar upp ett porträtt av en svag man som blir ännu svagare av sina utsvävningar, och han förbereder oss också på Antonius första möte med Kleopatra. Den konsekventa betoningen av Antonius drickande binder honom stadigt vid vanhedrande dionysiska ritualer i de romerska läsarnas ögon, och upprepade anspelningar på hans sexliv inger de manliga läsarna föreställningen, inte om en hingst utan om en man som på något sätt förvekligas av att ständigt umgås med kvinnor. Plutarchos var ingalunda den ende klassiske författaren som ansåg eros, det sexuella begäret, vara en form av galenskap. Heterosexuellt sex var i varje fall teoretiskt en oren handling som kvinnorna och naturen tvingade på männen, en verksamhet som borde genomlidas i mörker och inte avnjutas i dagsljus.8 Antonius var gift flera gånger. Hans första hustru Fadia var dotter till en frigiven slav. Vi vet inte mycket om denna högst opassande mesallians, men det förefaller som om Fadias far Quintus Fadius Gallus hade kunnat prestera en hemgift som var stor nog att fresta en kroniskt utfattig ung ädling. Fadia försvann snart och hon och hennes barn med sin pinsamma härkomst tros ha dött unga. Antonius nästa och långt lämpligare hustru var hans kusin Antonia. Hon födde honom en dotter som också fick namnet Antonia, och sedan skilde han sig från henne år  på grund av hennes äktenskapsbrott med den ökände kvinnojägaren Dolabella.

Antonius unnade sig säkerligen stor sexuell frihet samtidigt som han fordrade att hans hårt prövade hustru skulle förbli kysk, men att han gifte om sig så snabbt efter skilsmässan tyder på att Antonia liksom Fadia på sin tid helt enkelt kasserades när utsikten till en gynnsammare förbindelse dök upp. År / äktade Antonius Fulvia, änka efter den mördade folkhjälten Publius Clodius. Det var ett synnerligen fördelaktigt äktenskap. Fulvia var vacker, intel

Kleopatra_5b.indd 167

08-06-24 13.55.30



ligent och kompetent, och som mor till Clodius små barn hade hon en stark politisk ställning.9 Till råga på allt var hon kolossalt förmögen och Antonius var i desperat behov av pengar, eftersom Caesar nu tvingade honom att betala för Pompejus egendom som han hade ”köpt” och slösat bort. Fulvia födde Antonius två söner, Marcus Antonius (Antyllus) och Julius Antonius, och gjorde mycket för att bevaka hans intressen medan han var ute på fälttåg: Hon var en kvinna som inte brydde sig om att spinna ull eller sköta hushållet, och inte heller nedlät hon sig till att bestämma över en man i privat ställning, men hon ville härska över en härskare och befalla över en befälhavare.

Därför var Kleopatra Fulvia tack skyldig för att hon lärt Antonius att finna sig i att en kvinna bestämde över honom, ty hon övertog honom i tämjt skick och från första början skolad att lyda.10

Med Fulvia fullt sysselsatt i Rom reste Antonius omkring i sällskap med den kända kurtisanen Volumnia Cytheris. Det hindrade honom inte från att kasta getögon på andra kvinnor. Sommaren  gick det rykten om att han hade haft ett förhållande med den sköna Glafyra som var svärdotter till Archelaos, Berenike IV:s två gånger gifte make, och att han var far till hennes son Archelaos.

Nu var Antonius stationerad i staden Tarsus i Kilikien (nu i Turkiets södra del) och upptagen med att skaffa fram pengar, belöna dem som hade varit triumviratet trogna och bestraffa dem som inte varit det genom att kräva tio års kvarskatt som skulle erläggas inom två år. Det kan inte ha kommit som någon överraskning för Kleopatra då först en rad brev och sedan ett sändebud, Quintus Dellius, anlände till Alexandria och uppmanade henne att resa till Tarsus. Hon skulle bemöta anklagelsen om att hon och 

Kleopatra_5b.indd 168

08-06-24 13.55.30

Kleopatra och Marcus Antonius

hennes strategos Serapion hade bistått förrädaren Cassius. Hur sanningen än låg till skulle det bli en svår beskyllning att motbevisa och Antonius, som hade blicken stadigt fäst på Egyptens rikedomar, måste övertygas om att hon var oskyldig. Som alltid tvekade Kleopatra och övervägde alternativen. Det är mycket troligt att hon redan hade träffat Antonius under sitt (sina) besök i Rom. Hon kan till och med ha träffat honom långt tidigare: Appianos hörde till dem som trodde att Antonius hade förälskat sig i den tonåriga Kleopatra då han och Gabinius låg i fält i Egypten.11 Tack vare att Kleopatra kände Antonius eller i varje fall visste hurdan läggning han hade kunde hon gå in för en taktik som skulle ge fritt lopp åt hennes talang som estradör. Om han var Dionysos skulle hon möta honom som Isis, Dionysos-Osiris gemål. Kleopatra seglade uppför floden Kydnos och gled in i Tarsus på ett förgyllt fartyg med silveråror och ett magnifikt purpurfärgat sidensegel. Flöjter, pipor och lutor spelade på däck och stark rökelse fyllde luften med vällukt. Kleopatra själv låg bakåtlutad under en guldöverströdd päll klädd i Isis dräkt (en klänning i många färger med en svart mantel över, får vi förmoda), uppvaktad av söta små pojkar klädda som kupidoner. Tarsus invånare flockades till hamnen för att beskåda denna storslagna entré, och Antonius satt ensam och bortkommen på den öppna platsen. Han skickade Kleopatra en inbjudan till en måltid samma kväll, men hon avböjde och svarade att hon hellre såg att han var hennes gäst. Hon tog emot honom med en galamiddag så överdådig att Plutarchos, som sannerligen inte brukade tappa målföret, helt enkelt vägrar att försöka sig på en beskrivning, och på kvällen satt de tillsammans på hennes däck upplyst av mängder av blinkande lyktor.

Plutarchos säger utan omsvep att Kleopatra med vett och vilja gick in för att förföra Antonius och att han, mer naiv än Caesar, nästan genast föll för hennes väl inövade knep: 

Kleopatra_5b.indd 169

08-06-24 13.55.30



… Caesar och Pompejus [Gnaeus Pompejus] hade känt henne då hon fortfarande var en ung flicka och oerfaren i kärleksaffärer, men hon ämnade besöka Antonius exakt vid den tid då kvinnor är som allra vackrast och står på höjden av intellektuell förmåga. Därför försåg hon sig med många gåvor, mycket pengar och sådana prydnader som hög ställning och ett välmående kungarike gjorde det naturligt för henne att ta med sig, men hon reste med det största självförtroende och tillit till sin egen persons behag och trollkonster.12

Återigen förbereder han oss på det kommande genom att berätta att Kleopatra avsiktligt intrigerade för att fånga den enkelspårige Antonius, men att det var med hjärtat, inte hjärnan, som Antonius fattade sitt beslut att alliera sig med Kleopatra. Dio håller med om att den svage Antonius lätt låter sig luras av makten, av Kleopatra och av den lyx som hon omger sig med: Det är alldeles sant att han med stort allvar hade skött sina plikter så länge han befann sig i underordnad ställning och hade strävat efter de högsta belöningarna, men nu när han hade vunnit makten ägnade han inte längre sträng uppmärksamhet åt något av detta utan slog följe med Kleopatra och egyptierna i allmänhet i deras tillvaro av lyx och lättja tills han var helt demoraliserad.13

Man måste hålla i minnet att detta var propaganda och att Antonius inte enbart var naiv och enkelt funtad. Han var också utomordentligt äregirig och kompetent.

Athenaios ger oss en skildring av deras första kväll tillsammans.14 I ett gemak smyckat med väggbonader i purpur och guld lät Kleopatra servera läckra rätter på guldtallrikar inlagda med ädelstenar, och hon avslutade festen med att överlämna alla sina 

Kleopatra_5b.indd 170

08-06-24 13.55.31

Kleopatra och Marcus Antonius

guldfat till Antonius. Banketten kvällen därpå var ännu ståtligare och Antonius gick sin väg med ännu fler fat av guld, och de gäster han hade haft med sig fick behålla sina soffor och bägare. Vid sådana fester kom lyxen farligt nära rumlande. Sambandet mellan mat, dryck och sex var uppenbart, och dynastiperiodens egyptier hade dekorerat sina gravar, återfödelsens skådeplatser, med bilder av eviga festmåltider där män och kvinnor satt vid bord som dignade under allt vad jorden gav. Det antyds att Kleopatra hade för vana att förföra med överdådiga måltider. Hon hade festat med Caesar, som var så påfallande avhållsam att han lagstiftade mot privat lyx, slösaktiga måltider, extravaganta kläder och pärlor. Och nu festade hon med Antonius, notoriskt svag och lättjefull. Om vi tar de klassiska författarnas redogörelser på orden får vi intrycket att Kleopatra och Antonius inte gjorde något annat än åt, drack och kopulerade. Blotta kvantiteten mat som konsumerades och kastades bort vid Kleopatras hov får en måttfull person, i det här fallet Plutarchos, att rysa: Amfissas läkare Filotas brukade berätta för min farfar Lamprias att han vistades i Alexandria på den tiden och studerade sitt ämne, och efter att ha blivit nära bekant med en av de kungliga kockarna övertalades han lätt av denne (ung som han var) att beskåda de extravaganta förberedelserna för en kunglig aftonmåltid. Sagt och gjort.

Han fördes in i köket, och då han såg alla de andra matvarorna i stort överflöd och åtta vildgaltar som rostades, gav han luft åt sin häpnad över hur många gästerna måste vara. Men kocken brast i skratt och sade: ”Gästerna är inte många, bara ungefär tolv, men allt som ställs framför dem måste vara fulländat, och det blir sämre om det blir stående. Ty det kan hända att Antonius vill ha mat genast, och efter en liten stund skjuter han kanske på det och vill hellre ha en bägare vin eller fördjupa sig i samtal 

Kleopatra_5b.indd 171

08-06-24 13.55.31



med någon.” Därför ”lagas inte en utan flera måltider, ty det är svårt att träffa exakt rätt i tiden”, sade han.15

Den redlige, moraliskt oklanderlige Octavianus, som var känd för att gå i hemvävda kläder sydda av hans hustru och dotter (trodde han i alla fall i sin oskuld), kunde inte förföras vare sig av Kleopatra eller av hennes mat. I sitt enda samtal med henne vägrade han att möta hennes blick, och efter hennes död smälte han ner alla guldfaten i palatset i Alexandria.

Plinius den äldre berättar historien om Kleopatras örhängen, som hon ärvt efter ”orientaliska kungar” och var gjorda av de största pärlor som någonsin påträffats.16 En dag då hon var uttråkad och irriterad på den dåliga mat som serverades vid Antonius bord slog hon vad med honom om att hon kunde servera honom en måltid värd tio miljoner sesterces (detta vid en tidpunkt då en legionärs sold uppgick till  sesterces om året). Nästa kväll lät hon ställa fram de mest utsökta rätter. Som efterrätt befallde hon in en bägare surt vin, tog av det ena pärlörhänget, lät pärlan falla i vinet och drack det medan den löstes upp. Med några klunkar hade hon vunnit vadet. Som många har påpekat är detta givetvis en osannolik om inte helt orimlig historia. Pärlor består till närmare  procent av kalciumkarbonat och löses upp i en sur lösning, men det går mycket fortare om de först stöts till pulver i en mortel. Den egyptiska vinägern var känd för att vara stark. Om Kleopatras sura vin (vinum acer, vinäger) var starkt nog och om hon lät tiden gå tillräckligt länge – ett experiment visar att det behövs mer än tjugo timmar för en stor hel pärla i kall vinäger – löstes pärlan mycket riktigt upp och neutraliserade syran. Kleopatra, som efter sin död förvärvade stort anseende som alkemist, kan ha varit fullt medveten om detta. Om blandningen smakade gott, eller om den alls var drickbar, är en annan sak. Några historiker tror att Kleopatras pärl-vin-blandning kan ha ansetts vara ett afrodisiakum. Ullmans experiment pekar i mer prosaisk riktning på att 

Kleopatra_5b.indd 172

08-06-24 13.55.31

Kleopatra och Marcus Antonius

en blandning av pärla och vin, korrekt gjord, kan ha neutraliserat magsyran. Men att tro att Kleopatra tillverkade sin egen återställare är nog att gå för långt.17 Vad hände då med det andra örhänget? Antonius vän Lucius Munatius Plancus sägs ha hindrat Kleopatra från att lösa upp också den pärlan, och efter drottningens död påstås den ha delats itu och placerats i öronen på Venusstatyn i Pantheon i Rom. Med tanke på att Venus och pärlan båda kom från havet och båda symboliserade kärlek var det en mycket passande gåva.

Det finns två andra romerska historier om pärlor som blir uppdruckna. Både Horatius och Plinius beättar om den slösaktige sonen till skådespelaren Aesopus som drack en pärla hämtad från den förmögna Metellas öra. Men Metellas pärla var mindre än Kleopatras och värderad till endast en miljon sesterces. Suetonius säger att den notoriske excentrikern Caligula drack pärlor upplösta i vinäger, och han tycks också ha badat i parfym och serverat sina gäster bröd och kött av guld. Dessa varianter på temat innebär självfallet inte att vi utan vidare bör avfärda historien om Kleopatras pärla som en vandringsskröna. Kleopatra kan ha inspirerat, eller inspirerats av, Aesopus son, och Caligula kan ha inspirerats av Kleopatra. Att pärlan måste kokas, pulvriseras eller läggas i syra bevisar inte heller att historien är osann. Kleopatra, som var fullt medveten om vad som slog an på en publik, kan ha regisserat hela numret och Antonius, berusad av vin och kärlek, märkte säkert ingenting om det var fusk. Kleopatra kunde givetvis ha svalt pärlan hel, även om det skulle ha förvandlat den mest storslagna av alla gester till ett billigt trick, för att inte tala om proceduren efteråt för att återvinna den. Vi vet att Kleopatra verkligen bar pärlor tack vare att hon på mynten längre fram under sin regeringstid har antingen ett långt pärlhalsband i två varv om halsen eller, mindre ofta, ett kortare enkelt och en pärlbroderad dräkt.

Pärlor förekom inte i traditionella egyptiska smycken, som bestod av halvädelstenar i brokiga färger infattade i guld, men i Rom 

Kleopatra_5b.indd 173

08-06-24 13.55.31



hade det blivit mode år  att gå omkring i iögonfallande pärlsmycken sedan Pompejus efter sin seger över Mithridates hade beställt ett porträtt av sig själv i pärlor. Suetonius skriver att Julius Caesar invaderade de brittiska öarna för att få fatt i sötvattenpärlor och att han efter återkomsten till Rom i en kampanj för spartansk livsföring införde en regel om att endast personer av ”fastställd position och ålder” fick bära pärlor.18 Plinius, som inte dolde att han ogillade sådana prydnader och allt de stod för, berättar om Lollia Paulina som bar smycken av pärlor och smaragder värda fyrtio miljoner sesterces och alltid gick omkring med kvittona på sig för att imponera på främlingar!

Vid närmare eftertanke förefaller det osannolikt att världens dyraste måltid avslutades riktigt så som Plinius säger. Det spelar ingen större roll; det är vad vi har kommit att vänta oss efter alla historier om Kleopatra. Vad som däremot spelar roll är att Plinius tydligen trodde på den och använde den för att sprida propagandan om Kleopatra som förslagen, extravagant över alla gränser och totalt självcentrerad (det är hon ensam som konsumerar ”banketten”). Det var onaturliga och oroande karaktärsdrag för en romare att stöta på hos vilken kvinna som helst. Samtidigt bådade det inte gott för Antonius framtid att hon kunde lura honom så lätt. En senare historia, också berättad av Plinius, handlar om att Kleopatra förgiftade blommorna i sin krona innan hon utmanade Antonius, som vägrade att äta eller dricka något om det inte har provats av en slav, att dricka vin tillsatt med blommor. Det hela får ett otäckt slut: Kleopatra hindrar den tillitsfulle Antonius från att dricka de förgiftade blommorna och ”hon befallde en fånge som hade förts in att dricka vinet och han dog genast”.19 Än en gång har Kleopatra lurat den oskuldsfulle Antonius med största lätthet.

Kleopatra festade med Antonius, men hon köpslog också med honom. Hon gick utan vidare med på att förrädaren Serapion avrättades. Efter att ha flytt från Cypern hade han tagit sin tillflykt till den feniciska staden Tyre. Hon delfinansierade också Antonius 

Kleopatra_5b.indd 174

08-06-24 13.55.31

Kleopatra och Marcus Antonius

fälttåg mot partherna. I gengäld måste han ge hennes krona och land sitt beskydd. Detta innebar att den syster som utgjorde ett konstant hot mot Kleopatra och Caesarion undanröjdes; Kleopatra kan mycket väl ha hävdat att hon med stor sannolikt hade tagit Serapios och Cassius parti. Arsinoë hämtades från sitt tempel, mördades på order av Antonius och begravdes sedan i Efesos, eventuellt i den väldiga grav mitt i staden som i dag kallas Oktagonen och där man har grävt fram kvarlevorna av en icke namngiven kvinna på mellan tjugo och trettio år. Samtidigt såg Antonius till att en besvärlig ung man som påstod sig vara den sedan länge försvunne, aldrig drunknade Ptolemaios XIII togs av daga.

Kleopatra återvände till Egypten och Antonius följde efter en månad senare. Han kom att tillbringa vintern / i lugn och ro i Alexandria, där han eventuellt följde Caesars exempel och övervägde möjligheterna att skaffa fram intäkter från Egypten. I Alexandria konstaterade han att all den popularitet som Caesar hade saknat kom honom själv till del. Stadens invånare hade inte glömt att Antonius hade låtit Archelaos begravas under hedersamma former och att han hade utnyttjat sitt inflytande till att övertala Auletes att avstå från att massakrera oskyldiga undersåtar, och de satte stort värde på hans uppträdande. Caesar hade tvingat sig på Alexandria med hela förfiningen hos en romersk invasion i miniatyr, Antonius betedde sig som en privatperson som gärna bytte sin romerska toga mot en grekisk chlamys, en kappa i militär stil som fästes på ena axeln och kunde bäras för sig eller över andra plagg.

Om vi skall tro de klassiska författare tillbringade Kleopatra och Antonius en bekymmerslös vinter, nästan som om de varit barn.

Tillsammans bildade de ett dryckessällskap, ”De oefterhärmliga levande” (amimetobioi, som en spefågel som kallade sig ”Parasiten” ändrade till ”De oefterhärmliga älskande” på sockeln till en staty i Alexandria), som samlades varje kväll för att dricka, äta, spela tärning, jaga och – särskilt uppskattat – ströva omkring på Alexandrias gator i förklädnad och spela de stackars invånarna di

Kleopatra_5b.indd 175

08-06-24 13.55.31



verse spratt. Plutarchos var övertygad om att det nya sällskapet helt enkelt var en förevändning för Kleopatra att vara tillsammans med Antonius hela tiden: hon uthärdade, eller vågade, inte att släppa honom ur sikte ens några timmar en kväll. En annan tolkning är att sällskapet var en samling Dionysosfirare som möttes regelbundet, inte för att rumla om i oordnade former utan för att utföra heliga religiösa riter där alkoholkonsumtion ingick. Kleopatras ametistring, som lär ha varit graverad med ordet methe (berusning), kan absolut påstås syfta på mystisk och inte fysisk berusning, eftersom ametisten i sig förknippades med nykterhet. Vellejus ger oss en stämningsbild av de långa kvällarnas eskapader då han berättar att Plancus övertalades att framträda vid en av Kleopatras banketter. Med sin nakna kropp målad i blått, en vasskrona på huvudet och en fiskstjärt som svängde därbak spelade Plancus havsguden Glaukos.20 Av Plutarchos får vi veta att Kleopatra redan deras andra kväll tillsammans hade ”i Antonius skämt känt igen mycket av soldaten och den enkle mannen och även anlagt detta sätt mot honom, nu utan hämningar och djärvt”. Antonius var berömd för sitt skämtlynne. Han skämtade med sina soldater och vrålade av skratt när de i sin tur skämtade med honom. Han hade till och med försökt att skämta med den allvarsamma Fulvia, men hon var inte det minsta mottaglig för hans humor: Med skämtsamheter och ungdomliga tilltag försökte Antonius göra till och med Fulvia lättsinnigare. Ett exempel var när många gick ut för att möta Caesar efter hans seger i Spanien. Antonius själv gick ut. Då spreds plötsligt ett rykte i Italien att Caesar var död och hans fiender under framryckning mot landet, och Antonius återvände till Rom. Han tog på sig slavkläder och kom på natten till sitt hus, och då han sagt sig ha ett brev till Fulvia från Antonius blev han insläppt till henne, med ansiktet om

Kleopatra_5b.indd 176

08-06-24 13.55.31

Kleopatra och Marcus Antonius

virat. Innan den svårt uppskakade Fulvia tog brevet frågade hon om Antonius alltjämt var vid liv. Efter att ha räckt henne brevet utan ett ord och hon börjat öppna och läsa det, slog han armarna om henne och kysste henne.21

Också ptoleméerna uppskattade en god historia. Athenaios berättar om ett spratt som Ptolemaios II spelade Sosibios.22 Ptolemaios hade uppmanat sina skattmästare att säga till Sosibios när han bad om sin lön att den redan hade betalats ut. De lydde, och Sosibios gick till kungen klagade över att han inte fått några pengar. Ptolemaios undersökte arkivrullarna och läste långsamt upp namnen på dem som helt klart hade fått sin lön: Soter, Sosigenes, Bion och Apollonos. Som han förklarade för Sosibios kunde han bevisa att Sosibios verkligen hade fått sina pengar genom att ta stavelser ur alla namnen – SOter, soSIgenes, BIon, ApollonOS. Man får förmoda att det ingick i Sosibios tjänsteplikt, han som stod där utan lön, att skratta. Kleopatras egen humor, som riktades direkt mot den pojkaktige Antonius, var lika osofistikerad: En gång var han [Antonius] ute på fiske och hade otur, och han blev irriterad över att Kleopatra såg på. Därför befallde han sina fiskare att dyka ner och i smyg fästa kroken på några fiskar som hade fångats tidigare, och så drog han upp ett par tre stycken. Men egyptiskan genomskådade knepet. Hon låtsades beundra sin älskares skicklighet och berättade för sina vänner om den och inbjöd dem att komma och beundra den dagen därpå. De kom i stora skaror och steg i fiskebåtarna, och när Antonius hade kastat i sin rev befallde hon en i sin egen uppvaktning att gå honom i förväg genom att simma fram till hans krok och fästa en salt sill från Pontos på den. Antonius trodde att han hade fått napp och drog upp kroken, varpå det naturligtvis blev mycket skratt, och Kleopatra sade: ”Fältherre, överlämna 

Kleopatra_5b.indd 177

08-06-24 13.55.31



ditt metspö till Faros och Kanopos fiskare; din sport är att jaga städer, riken och kontinenter.”23

År  födde Kleopatra tvillingar som hon gav namnen Alexander och Kleopatra. Antonius hade då redan lämnat Alexandria. Han skulle inte göra sig någon möda med att försöka träffa vare sig Kleopatra eller sina egyptiska barn på tre och ett halvt år, men han tycks ändå ha anlitat spioner som höll honom underrättad om vad som pågick i Egypten. En sådan långvarig skilsmässa är inte alls vad man väntar sig av en kärlekskrank kavaljer, och den tyder på att Antonius betraktade månaderna hos Kleopatra som ett kort avbrott i sin ordinarie tillvaro. Kleopatra, som hade använt Antonius för att kunna uppfylla sin plikt att föda fler barn, kan mycket väl ha sett saken på samma sätt.

I slutet av februari eller början av mars år  gick partherna till dubbelt anfall mot de romerska territorierna Syrien och Mindre Asien. Antonius skyndade från Alexandria till Tyre där han fick ett katastrofalt besked: många av Roms klientkungar hade hoppat av och nu sällat sig till partherna. Den alltjämt lojale Herodes av Judeen hade tvingats fly till Egypten och eskorterats på båt till Alexandria efter att ha nått Pelusium. Där avböjde han Antonius erbjudande om trupper och lånade ett fartyg för att segla till Rhodos, och därifrån tog han sig till Rom. Än värre skulle det bli. Medan Antonius riktade uppmärksamheten mot sina östra territorier och eventuellt mot Kleopatra, hade Octavianus presterat vad som måste ha tett sig som en omöjlighet. Han hade intalat sina trupper att han, inte Antonius, var Filippis verklige hjälte och undergrävde sakta men säkert Antonius stöd i Rom. Lucius Antonius, som var konsul år , hade gjort allt han kunde för att bevaka sin äldre brors intressen och samarbetat med den energiska Fulvia för att misskreditera Octavianus och vinna över hans anhängare på Antonius sida. Fulvia och Lucius hade uppbådat en egen armé – Fulvia mönstrade personligen 

Kleopatra_5b.indd 178

08-06-24 13.55.32

Kleopatra och Marcus Antonius

två legioner som bestod av hennes makes veteraner – och förklarat Octavianus krig. De hade starkt folkligt stöd; landsbygdsborna var upprörda över att Octavianus hade tvingat dem att flytta för att   av hans egna veteraner skulle få slå sig ner på deras mark. Utan Antonius aktiva hjälp hade emellertid de båda bundsförvanterna inte en chans, och Antonius, som befann sig långt borta i Alexandria, kunde eller ville inte ingripa. Efter förhandlingar och en del håglösa strider belägrades Lucius i bergsstaden Perusia (Perugia), där förhållandena snart blev så desperata att slavarna, som inte fick den minsta del av de strängt ransonerade matförråden, tvingades äta gräs och löv. Tre mil från Perusia hade trupper som var lojala mot Antonius slagit läger och Lucius såg tydligt röken från deras eldar. Men deras befälhavare vägrade att ingripa mot Octavianus utan en direkt order från Antonius, och Antonius iakttog tystnad. De slungskott som Octavianus trupper nu sköt över stadsmurarna var inristade med demoraliserande obscena texter: Jag siktar på Fulvias fitta!

Lucius Antonius och Fulvia, hitåt med arslet, era dumskallar!!24

I slutet av februari år  kapitulerade den svältande Lucius. Octavianus avrättade Perusias råd (han skonade en enda man, som tidigare hade fördömt Caesars mördare offentligt) och lät sina trupper skövla staden, men soldaterna fick till sin lättnad gå fria, liksom Lucius. Fulvia hade redan flytt från Italien. Antonius mötte sin hustru i Athen, där ett häftigt gräl slutade med att Antonius övergav den svårt sjuka Fulvia. Hon dog kort därpå, vilket gav Antonius, som måste ha vetat att Fulvia alltid hade agerat i hans bästa intresse, tillfälle att skjuta över ansvaret för hela debaclet på sin döda hustru.

Därmed var Antonius fri att gifta sig med Kleopatra, men äktenskap med en utlänning, hur vänligt inställd hon än var till Rom, var inte det klokaste han kunde göra vid denna ytterligt käns

Kleopatra_5b.indd 179

08-06-24 13.55.32



liga tidpunkt. I början av oktober år  ledde fördraget i Brundisium (Brindisi) till att triumviratet omorganiserades. Antonius fick bevisa sin lojalitet mot Octavianus genom att avstå från sin kontroll över Gallien och ingå ett diplomatiskt äktenskap med hans halvsyster Octavia som nyligen blivit änka. Bröllopet firades bara några veckor efter Antonius egyptiska tvillingars födelse. Octavia, en god och plikttrogen romersk hustru, skulle skänka Antonius två döttrar, Antonia Maior (blivande farmor till kejsar Nero) och Antonia Minor (blivande farmor till kejsar Claudius). I början av år  slog sig paret ner i Athen där Antonius på nytt hyllades som Den Nye Dionysos, gudinnan Athena Polias gemål, och den anspråkslösa Octavia blev hans jordiska maka, ”Den Gudomliga Välgörarinnan”. Medan Antonius försjönk i en österländsk monarks luxuösa levnadssätt inledde hans trupper under befäl av Publius Ventidius det första framgångsrika skedet i fälttåget mot partherna. Antonius själv begav sig österut år  och intog staden Samosata (Samsat) vid Eufrat.

Marcus Antonius silvertetradrakma, ett av många mynt, eventuellt slaget i Antiochia, som bär Antonius bild på ena sidan och Kleopatras på den andra. 

Kleopatra_5b.indd 180

08-06-24 13.55.32

Kleopatra och Marcus Antonius

Mellan år  och  härskade Kleopatra över ett alltmer välmående Egypten. Det är under detta sista årtionde av hennes tid som vi kan fånga en flyktig glimt av det tråkiga, dagliga rutinarbete som måste ha fyllt hennes timmar. Ett papyrusdekret utfärdat den  februari år , för att ta ett exempel, handlar om vilka privilegier som skall beviljas de anhöriga till Antonius förtrogne vän Publius Candidus [Crassus]. Familjen skall få tillstånd att exportera spannmål och importera vin skattefritt, och mark och tjänare är också befriade från skatt. Längst ner på dokumentet finner man det enda grekiska ordet ginestho, ”må det bli så”, skrivet med vad somliga men långt ifrån alla tror kan vara Kleopatras egen handstil.25 Denna papyr, som en gång förvarats i arkivet i Alexandria, återanvändes i ett mumiefodral av kartong och begravdes med en romersk mumie. Fodralet grävdes upp på gravplatsen Abusir elMelek i Fayuum – och togs till sist isär så att det gömda dokumentet kom i dagen. Teoretiskt kunde vem som helst i ptoleméernas Egypten vädja till kungen eller drottningen, och arkeologerna har påträffat ett helt arkiv med tämligen trivial korrespondens i Serapeion i Memfis, daterad mellan år  och  och adresserad till ”Kung Ptolemaios och Drottning Kleopatra”. Redan i kapitel  (s. ) såg vi Ktesikles klagoskrift om sin oregerliga dotter som han riktat direkt till Ptolemaios III. Det kan jämföras med en petition skriven omkring år  ”till kung Ptolemaios” av Filista, en dam som hade blivit skållad av en slarvig egyptisk baderska. I praktiken är det föga troligt att monarken personligen ägnade sig åt sådana ärenden, och vi vet att Filistas klagomål handlades av strategos Diofanes.26 Våren/sommaren år  möttes Antonius, Octavia och Octavianus i Tarentum (Taranto), där en överenskommelse nåddes om att triumviratet skulle förnyas på ytterligare fem år. Dessutom gick Antonius med på att förse Octavianus med två eskadrar ( krigsfartyg) som han kunde sätta in mot Sextus, vars piratskepp ställde till olidliga störningar i handeln. Octavianus i sin tur skul

Kleopatra_5b.indd 181

08-06-24 13.55.32



le förse Antonius med fyra legioner (  man) som han kunde sätta in mot partherna. För att besegla uppgörelsen trolovades Antonius son med Fulvia, den nioårige Marcus Antonius (Antyllus), med Octavianus tvååriga dotter Julia. Nöjda och belåtna seglade Antonius och Octavia tillsammans till Korfu. Där skildes de, och Antonius skickade den gravida Octavia till Rom där hon skulle bo under sin brors beskydd.

Antonius hade överlämnat sina  fartyg men inte fått de utlovade marktrupperna. Alltför sent förstod han att Octavianus inte var att lita på. Han begav sig till Antiochia och sände bud efter sin militära bundsförvant och ekonomiska sponsor Kleopatra.

Eller för att citera Plutarchos: … det hotfulla onda som hade slumrat en lång tid, nämligen hans lidelse för Kleopatra, som man trodde hade trollats bort och vaggats till vila av klokare överväganden, blossade upp igen med förnyad kraft medan han närmade sig Syrien. Och likt det själens envisa och ostyriga djur som Platon talar om viftade han undan alla räddande och ädla råd och skickade Fontejus Capito att föra Kleopatra till Syrien.27

Kleopatra tillbringade vintern / i Antiochia, fastlåst i förhandlingar med Antonius. Egypten hade åtnjutit fyra år av stabilitet och stigande välstånd, och frånsett deras privata relation var hennes förhandlingssits långt starkare än den hade varit i Tarsus. Hon kunde ställa upp med den flotta och de förråd som Antonius behövde, men i utbyte begärde hon Ptolemaios II Filadelfos förlorade välde i öster. Antonius gick med på kravet, inte nödvändigtvis för att han hade drivits till vansinne av sin besatthet av Kleopatra utan för att han behövde hennes hjälp. Att återlämna dessa territorier gick enligt hans uppfattning helt i linje med den romerska politiken, som gärna tillät beprövade och betrodda klient

Kleopatra_5b.indd 182

08-06-24 13.55.32

Kleopatra och Marcus Antonius

monarker ett visst självstyre. Octavianus reaktion, och den propaganda som han senare kunde få ut av att Antonius skänkte hela provinser till Kleopatra utan att rådfråga senaten, visar att inte alla var av samma mening.

Så gott som omedelbart fick Kleopatra makten över Cypern, Kreta, Cyrenaika (Libyen), stora delar av Coele Syria, Fenicien, Kilikien och Nabatea. Det enda land som saknades var Judeen, som nyligen hade förklarats tillhöra den nyinstallerade kung Herodes. Även utan Judeen var Kleopatra världens rikaste monark, och hon utökade sina tillgångar ännu mer då hon gjorde upp med judarna och nabateerna om rätten att arrendera mark och utvinna bitumen från Döda havets stränder. Herodes samtyckte rentav till att ta upp skatt åt henne.

Nu erkände Antonius tvillingarna, som genomgick en namngivningsceremoni, eventuellt för andra gången, där de fick heta Alexander Helios (sol) och Kleopatra Selene (måne): … han förvärrade skandalen genom att erkänna sina båda barn med henne och kallade det ena för Alexander och det andra för Kleopatra, med Sol som tillnamn till den förre och Måne till den senare. Men eftersom han var skicklig på att sätta ett vackert ansikte på skamliga gärningar brukade han säga att romarrikets storhet uppenbarades, inte genom vad romarna fick utan genom det de förlänade, och att aristokratiska familjer utvidgades genom att många kungar avlades successivt. På detta sätt, sade han åtminstone, var hans egen upphovsman avlad av Herakles, som inte begränsade sin succession till ett enda sköte och inte heller böjde sig i vördnad för lagar som Solons för regleringen av barnalstring, utan gav naturen fritt lopp och efterlämnade begynnelsen och grunden till många släkter.28



Kleopatra_5b.indd 183

08-06-24 13.55.33



Kleopatra och Selene var två väletablerade ptolemaiska namn, och med tanke på att månen associerades med Isis i hennes roll som himladrottning var båda högst passande för Kleopatras dotter.

Alexander var också ett ptolemaiskt namn som bar på minnen av Alexander den store. Helios, solen, var inte bara månens traditionella tvilling utan anknöt också den unge Alexander till de egyptiska solkulterna, både traditionella (kulten av Re och av Horus, son till Isis och Osiris/Dionysos) och nya (kulten av Serapis). Utanför Egypten förknippades Helios med Apollo, Octavianus egen gudomliga inspiration. Än en gång var Kleopatra och Antonius ett kärlekspar. Om detta ingick i uppgörelsen eller om det fanns äkta passion på ömse sidor är omöjligt att avgöra. Nästa år, , på sensommaren födde Kleopatra ännu en son, Ptolemaios Filadelfos som hon uppkallade efter den glansomspunne Ptolemaios II sedan hon vunnit tillbaka det ptolemaiska väldet i öster. Då hon återvände i triumf från Antiochia utropade hon en ny era. Året från den  september  till den  augusti  skulle nu betecknas som ”År  som är År ”, och detta dubbla dateringssystem skulle fortgå till ”År  som är År ”, Kleopatras dödsår. Den lysande nya tidsåldern åtföljdes av nya titlar. Feniciska mynt bär nu ett porträtt på frånsidan av Basilissa Kleopatra Thea Neotera (Den Yngre Drottning Kleopatra Thea eller Drottning Kleopatra Den Yngre Gudinnan), och på åtsidan ett porträtt av Antonius. Kleopatra Thea är en tydlig anspelning på vår Kleopatras farfars faster drottning Kleopatra Thea av Syrien. År  refererar ett avtal från Herakleopolis i Egypten till Thea Neotera Filopator kai Filopatris (Den Faderälskande och Fosterlandsälskande Yngre Gudinnan).29 Caesarions titel, ”Faderälskande och Moderälskande Gud”, kvarstår oförändrad.

I maj år  återupptog Antonius fälttåget mot partherna och inledde det med en lång och tröttsam marsch norrut genom Syrien och sedan österut genom Armenien. Till en början gick allt bra, men offensiven förvandlades snart till en förödande katastrof 

Kleopatra_5b.indd 184

08-06-24 13.55.33

Kleopatra och Marcus Antonius

där mer än   stupade, omkring två femtedelar av hela armén. Antonius hade nu endast tjugofem legioner under sitt befäl och tvingades göra en tung vinterreträtt till Syrien. Återigen kom det bud till Egypten efter Kleopatra och återigen tvekade hon, kanske därför att hon just hade fött barn eller behövde tid på sig för att samla ihop förnödenheter eller överväga sin situation. Antonius förödmjukande motgångar i kriget hade nämligen sammanfallit med Octavianus seger över Sextus, och Octavianus hade också förstärkt sin position genom att tvinga Lepidus att dra sig tillbaka och ockupera hans återstående territorier. Maktbalansen hade förskjutits och Octavianus började allvarligt hota Antonius auktoritet. I januari år  möttes Kleopatra och Antonius i den undanskymda feniciska hamnstaden Leuke Kome (Vita byn).

Hon hade med sig förråd av varma kläder och proviant men inte så mycket pengar att de räckte till avlöning åt soldaterna. Några veckor senare for både Antonius och Kleopatra till Alexandria.

Medan allt detta hände hade Octavia levt en äkta romersk hustrus dygdiga liv, skött om sina egna och Antonius barn i olika kullar och delat sin tid mellan Athen och Rom. Våren  lämnade hon Rom och begav sig till Grekland på den första etappen av en resa, planlagd av hennes bror, för att överlämna tvåtusen soldater (inte de utlovade  ) och sjuttio fartyg från Octavianus till Antonius, därutöver pengar, boskap och gåvor ur hennes egen kassa. Antonius blev rådvill och befallde Ocavia att stanna i Rom (enligt Dio) eller i Athen (Plutarchos) men att skicka soldaterna vidare. Plutarchos berättar att detta högst offentliga avvisande av Octavia var Kleopatras fel, att hon hade tillgripit alla sina kvinnoknep för att övertala Antonius att inte ta emot sin hustru: Kleopatra varseblev att Octavia var på väg att komma i närstrid med henne och fruktade att hon skulle bli oövervinnelig och vinna fullständig kontroll över sin make, om hon till sin karaktärs värdighet och Caesars makt lade sitt 

Kleopatra_5b.indd 185

08-06-24 13.55.33



angenäma sällskap och sina flitiga omsorger om honom.

Därför låtsades hon själv vara lidelsefullt förälskad i Antonius och minskade sin kropps omfång med sparsam kost; hon anlade en hänförd min när Antonius kom i närheten och en orkeslös och sorgsen när han gick sin väg.

Hon såg till att ofta ses gråtande och torkade sedan snabbt tårarna och försökte dölja dem, som om hon ville att Antonius skulle lägga märke till dem. Och hon bedrev dessa konster medan Antonius hade för avsikt att bege sig från Syrien och ansluta sig till mederna [som hade gått till angrepp på partherna]. Hennes jasägare var också flitiga på hennes vägnar och brukade förtala Antonius som hårdhjärtad och känslokall och säga att han förstörde en älskarinna som var hängiven honom och ingen annan. Ty Octavia hade tagit honom till äkta av politiska skäl och för sin brors skull, sade de, och satte stort värde på att vara hans lagvigda hustru, men Kleopatra, som var så många människors drottning, kallades Antonius älskade, och hon undvek inte detta namn och försmådde det inte så länge hon fick se honom och leva med honom; men om hon tvingades bort från honom skulle hon inte överleva …30

Plutarchos förklaring är inte det minsta trovärdig, lika lite som Dios påstående att Kleopatra hade tillgripit häxkonster för att locka Antonius från Octavia. Det är rimligare att förmoda att Antonius politiska gifte hade blivit ovidkommande i och med att hans relation till Octavianus snabbt föll sönder. Han hade avgjort att hans väg framåt låg hos Kleopatra. Det var inte första gången som Antonius gjort sig kvitt en hustru som han inte längre hade någon nytta av. Men att han vände ryggen åt den dygdiga Octavia till förmån för en lös förbindelse med en utländsk kvinna var inte populärt i Rom, där Octavia, som fortfarande ansåg sig vara gift, 

Kleopatra_5b.indd 186

08-06-24 13.55.33

Kleopatra och Marcus Antonius

fortsatte att ta hand om Antonius barn i hans hus. På sitt vis var hon lika stark som Fulvia hade varit. Som en iögonfallande förorättad hustru hade hon en viktig uppgift att uträtta i sin brors propaganda, och i takt med att Antonius anseende störtdök till bottennivå gick Octavias från klarhet till klarhet. Octavianus var överförtjust över att kunna göra politiskt kapital av sin klanderfria syster och år  förlänade han henne sacrosanctitas, rätt till beskydd, den högsta ära som en gift romersk kvinna kunde få. Åtminstone för ögonblicket ställde hon sin svägerska Livia i skuggan som Roms förnämsta dam.

Kleopatra och Antonius tillbringade vintern / i Alexandria.

Våren därpå följde Kleopatra med Antonius så långt som till Eufrat och gjorde sedan en utdragen eriksgata hem genom sina nya områden, med uppehåll i Apamea vid floden Orontes, Emesa, Damaskus och Jerusalem, där hon på nytt träffade Herodes och enligt Josefus gjorde ett misslyckat försök att förföra honom: När hon var där, och mycket ofta var tillsammans med Herodes, strävade hon efter att ha brottsligt umgänge med kungen; hon hängav sig åt sådana njutningar utan att göra hemlighet av dem, och i någon mån hyste hon kanske en känsla av kärlek för honom, eller rättare sagt är det troligare att hon gillrade en förrädisk fälla för honom genom att söka få till stånd sådan äktenskapsbrytande samvaro med honom. I stort sett föreföll hon emellertid överväldigad av kärlek till honom. Herodes hade en längre tid inte hyst någon god vilja till Kleopatra ty han visste att hon var en kvinna som väckte förargelse hos alla, och vid denna tid ansåg han att hon var särskilt förtjänt av hans hat, ifall detta försök var en frukt av lusta; han hade också ämnat förhindra hennes intriger genom att döda henne om hennes syften var sådana. Han vägrade emellertid att gå med på hennes förslag och tillkallade 

Kleopatra_5b.indd 187

08-06-24 13.55.33



sina vänner för att rådfråga dem huruvida han borde döda henne, nu när han hade henne i sitt våld, för att därigenom befria alla dem för vilka hon redan hade blivit en börda från en mängd onda ting, och hon väntades förbli en börda i framtiden, och att just detta skulle vara till stor fördel för Antonius själv, emedan hon säkerligen inte skulle vara honom trogen …31

Ingen annan historiker tar upp denna historia, som minst sagt är i hög grad osannolik. I själva verket hade Kleopatra och Herodes mycket gemensamt och skulle ha gjort klokt i att bilägga sin territoriella dispyt och förena sina krafter. Men Kleopatras ohöljda inblandning i judisk politik och hennes vänskap med hans kraftfulla svärmor Alexandra gjorde henne inte populär hos Herodes. År  hade Alexandra skrivit till Kleopatra och bett henne påverka Herodes val av överstepräst. Kleopatra hade hänskjutit ärendet till Antonius, och Alexandras sjuttonårige son Aristobulos hade fått befattningen. När Aristobulos mördades innan ett år hade gått efter utnämningen, vilket inte kan ha kommit som någon överraskning, skrev Alexandra på nytt till Kleopatra och bad henne se till att hämnd utkrävdes för mordet. Kleopatra vädjade återigen till Antonius att ta hand om saken och Herodes kallades till Rom för att svara för sina gärningar. Väl hemma igen löste Herodes sina familjekonflikter genom att låta fängsla eller mörda de värsta bråkmakarna i släkten. År  tillfångatog Antonius kung Artavasdes av Armenien med större delen av hans familj och hela statskassan. Det var inte den stora seger i öster som han hade tänkt sig. Ändå tågade Antonius in i Alexandria iförd Dionysos gyllene mantel och med en krans av vildvinsblad på huvudet och en thyrsos i handen. Framför hans stridsvagn gick Artavasdes, hans hustru och två söner, omvirade med kedjor av guld eller silver. Kleopatra tog emot Antonius sittande på en gyllene tron på ett silverpodium framför Serapis tem

Kleopatra_5b.indd 188

08-06-24 13.55.33

Kleopatra och Marcus Antonius

pel, men fångarna vägrade att betyga henne sin vördnad. Dio återger den hotfulla stämningen: Barbarerna riktade inga vädjanden till henne, ej heller föll de till marken för henne fastän de utsattes för hårt våld och många förhoppningar riktades till dem om att de skulle göra dem till viljes, men de tilltalade henne endast med hennes namn. Detta gav dem anseende för mod, men de blev offer för mycket misshandel på grund av det.32

Octavianus var inte road där han satt i Rom och bevakade situationen. Antonius dionysiska firande liknade alltför mycket en triumf, en rent romersk helig ceremoni. Antonius ansåg tydligen att Alexandria var en huvudstad som kunde tävla med Rom. Kort efter Antonius triumfartade intåg följde den ståtliga offentliga fest som i dag kallas ”Alexandrias donationer”. Den hölls i den fullsatta gymnastikanläggningen, där det kungliga paret mottog sitt folks hyllningar på ett silverpodium. Kleopatra, magnifikt klädd som Den Nya Isis, satt på en gyllene tron och Antonius på en av silver bredvid henne. De kungliga barnen fick mindre troner strax nedanför föräldrarna. Antonius höll ett långt tal, skenbarligen till Julius Caesars minne, där han skisserade ambitiösa planer för sina områden i öster. Kleopatra erkändes officiellt som ”Konungars drottning och hennes söner som är kungar”.

Hennes samregent Caesarion, nu formellt erkänd av Antonius som Caesars legitime son, intog sin rättmätiga plats som farao av Egypten, ”Konungarnas konung”, men han skulle ändå sitta lägre än sin mor och styvfar. De mindre barnen hade iförts samma ”nationaldräkt” som bars av härskarna över Persien (Alexander Helios), Cyrenaika (Kleopatra Selene) och Makedonien (Ptolemaios Filadelfos). Budskapet var än en gång tydligt och rättframt. Kleopatra och Caesarion var samregenter över Egypten och dess terri

Kleopatra_5b.indd 189

08-06-24 13.55.33



torier Cypern, Libyen och Coele Syrien. Därutöver var Caesarion den äkta arvingen till Rom och dess områden i väst. Något optimistiskt, med tanke på alla dessa områden ännu inte tillhörde Egypten, var Alexander Helios förutbestämd att härska över alla territorier öster om Eufrates, även Armenien och Parthien. Kleopatra Selene skulle härska över Cyrenaika och Kreta, Ptolemaios Filadelfos fick delar av Syrien och Kilikien och samtliga romerska områden väster om Eufrates. Dessa tre små barn skulle avlägga trohetsed till Kleopatra och Caesarion, och som den främste i den kungliga familjen skulle Antonius i princip härska över världen.

Inga konstruktioner kunde ha misshagat Octavianus mer. För första gången började han kritisera Antonius offentligt.

Octavianus och Antonius brevväxlade fortfarande. Ett privat brev från Antonius till Octavianus finns bevarat i Suetonius verk: Vad har det tagit åt dig? Har du några invändningar mot att jag ligger med Kleopatra? Men vi är ju gifta, och detta är ju ingenting nytt – förhållandet började för nio år sedan. Och du själv då? Är du trogen mot [Livia] Drusilla? Jag framför mina gratulationer om du inte har varit i säng med Tertulia eller Terentilla eller Rufilla eller Salvia Titisenia eller allesammans när det här brevet når dig. Är det verkligen så viktigt var eller med vem man genomför könsakten?33

Här mer än någonsin påverkar översättningen av latinet vår syn på Antonius brev. Verkt ineo, som översätts med ”ligga med”, är en ganska grov term som brukade användas om parningar mellan djur. Octavianus måste ha uppfattat att Antonius inte var överdrivet hövisk när han talade om sitt förhållande med Kleopatra, och en del moderna forskare har poängterat detta genom att översätta verbet med ”sätta på” eller ”knulla”.34 Det intressanta från vår synpunkt är dock orden uxor mea est, som lika trovärdigt kan översät

Kleopatra_5b.indd 190

08-06-24 13.55.33

Kleopatra och Marcus Antonius

tas som ett påstående, ”hon är min hustru” eller ”vi är gifta”, som ovan, eller som en fråga – ”är hon min hustru?” I båda tolkningarna förefaller det som om Antonius, fortfarande gift med Octavia, anser sig vara gift med Kleopatra. Detta har påståtts kunna syfta på ett teoretiskt, gudomligt äktenskap, Dionysos/Osiris förening med Afrodite/Isis. Ett jordiskt äktenskap som den redan gifte Antonius ingick, och dessutom ett äktenskap med en utländsk kvinna, var ogiltigt enligt romersk lag.

Den allmänna uppfattningen är att Kleopatra hade velat vara Antonius lagvigda hustru.35 Varför moderna historiker tror detta – och förvandlar den kraftfulla Kleopatra till en vek älskarinna som helst av allt vill bli en ”ärbar kvinna” – är ovisst. Det är inte alls troligt att hon fäste någon större vikt vid sina barns legitimitet eftersom deras ställning i Egypten och dess territorier som barn till världens mäktigaste drottninggudinna var säkrad. Enligt egyptisk lag förekom hur som helst ingen formell civil eller religiös vigselceremoni, och för att en förbindelse skulle anses vara ett äktenskap räckte det med att ett par levde ihop för att avla barn.

Därför är det fullt möjligt att Kleopatra ansåg sig vara lagligt gift med Antonius och Caesar, även om de inte ansåg sig vara gifta med henne. Romarna, som kastade långa och granskande blickar på Kleopatra, såg aldrig någon hustru i henne. De såg en oblyg, naturvidrig kvinna som låg på lur efter andra kvinnors män. Ur detta växte myten fram om den sexuellt promiskuösa Kleopatra och ryktena om glödande kärleksaffärer med Gnaeus Pompejus, Pompejus den store, Ptolemaios XIII och XIV (blodskam!), Caesar, Antonius, Herodes och otaliga andra, även slavar. Sannerligen en tung börda för en kvinna som antagligen inte hade mer än två på varandra följande sexuella förhållanden.



Kleopatra_5b.indd 191

08-06-24 13.55.34

      

En dröm går i graven # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

Ty Rom, som aldrig hade nedlåtit sig till att frukta någon nation eller något folk, fruktade ändå på sin tid två människor. Den ena var Hannibal, den andra var en kvinna.

W. W. Tarn, Cambridge Ancient History1

N

u när relationen mellan Octavianus och Antonius var obotligt skadad utbröt ett häftigt propagandakrig i Rom. Octavianus beskyllde Antonius för att ha mördat Sextus Pompejus, för att ha dragit skam över Rom genom att utan stöd i lagen fängsla kungen av Armenien och för att ha annekterat Egypten och andra utländska territorier. Han krävde att få sin del av bytet. Antonius i sin tur beskyllde Octavianus för att ha stulit den nygifta och gravida Livia Drusilla från hennes man och olagligt ha avskedat Lepidus och lagt sig till med mark som tillhörde både honom och Sextus. Också han ville ha sin rättmätiga del av krigsbytet. Octavianus fälttåg fick en kraftig skjuts då Antonius vän Plancus, som vi senast träffade naken och dansande som en blå fisk i Alexandria, slog sig ihop med sin brorson Marcus Titius och deserterade. 

Kleopatra_5b.indd 192

08-06-24 13.55.34

En dröm går i graven

Plancus och Titus kunde avslöja hemligheterna i Antonius testamente, som vestalerna förvarade. Octavianus lade beslag på dokumentet och läste upp utdrag inför senaten (eller rättare sagt läste det han påstod vara utdrag ur Antonius testamente). Antonius bekräftelse av att Caesarion verkligen var Caesars äkta arvinge ansågs mycket provocerande. Hans legat till sina barn med Kleopatra uppfattades som olagliga och ett tecken på hans förfall; han borde inte ha gett sina utlandsfödda bastarder samma ställning som sina romerska barn. Hans sentimentala önskan att hans kropp, var han än dog i världen, skulle föras i procession genom Forum Romanum och sedan begravas i Egypten hälsades med hånskratt.

Ryktena om Antonius onaturliga undergivenhet för Kleopatra spred sig som en löpeld. Kleopatra hade begärt, och fått, de väldiga biblioteken i Pergamon, hon hade värvat romerska soldater till sitt livgarde, hon hade befallt Antonius att massera hennes fötter som en slav vid en officiell måltid (och alla visste ju vad fotmassage ledde till!) och hon hade skickat brev som distraherade Antonius medan han presiderade i domstolen. Hon behövde bara visa sig, så släppte Antonius allt han hade för händer och sprang efter henne. Liksom Caesar på sin tid ämnade Antonius överge Rom och upprätta en ny huvudstad i Egypten. Han lade sig till med välska, oromerska seder och kallade sitt högkvarter för ”palatset”. Ibland gick han med en orientalisk dolk i bältet och man såg honom ofta ligga bakåtlutad på en förgylld soffa eller i en stol.

Tänka sig, han pissade till och med i en guldpotta! Dio berättar om det allra värsta: Han poserade med henne [Kleopatra] för porträttmålningar och statyer, där han var Osiris eller Dionysos och hon Selene eller Isis. Detta mer än allt annat gav intryck av att han hade förhäxats av henne med någon trollkonst.

Ty hon tjusade och bedårade inte bara honom utan också 

Kleopatra_5b.indd 193

08-06-24 13.55.34



alla andra som hade något inflytande över honom så till den grad att hon började hoppas att härska även över romarna, och så fort hon använde en ed var det starkaste hon tog till att svära vid sin avsikt att skipa rättvisa på Capitolium.2

Officiellt skrattade Octavianus bara åt detta. Vad honom angick var den enda länken mellan Antonius och världserövraren Dionysos den kopiösa vinkonsumtionen. Om Antonius absolut skulle vara Dionysos så fick han vara den ociviliserade Dionysos Omestes, köttätaren, som stal från de rika för att ge åt sina lismande sykofanter. Den måttfulle romaren Octavianus skulle utmana honom som Apollo.

Efter hand som Octavianus propaganda blev allt effektivare fann sig Antonius nödgad att publicera en pamflett (De Sua Ebrietate, ”Om hans nykterhet”, nu förlorad3) där han försvarade sig mot anklagelser för fylleri. Nu var det hans tur att gå till en rad personliga angrepp. Octavianus var av simpelt ursprung, han hade varit Caesars stjärtgosse, han hade gift bort sin dotter med en barbar, han var feg och vågade inte slåss, han svedde bort håren på benen med glödhetta valnötsskal. När det var ont om livsmedel och Roms invånare hungrade efter bröd hade Octavianus hållit ett privat gästabud, ”De gudomliga tolvs fest” (cena dodekatheos), där han och hans elva gäster, hädiskt utklädda till gudar och gudinnor, hade proppat sig fulla med mat. Octavianus var sannerligen Apollo, inte ljusets och lärdomens bågskjutande gud utan hans mörkare aspekt Apollo Tortor, plågoanden.

Kleopatra och Antonius ägnade vintern / åt att samla en flotta i Efesos. Där fick de sällskap av de tjänstgörande konsulerna, Gajus Sosius och Gnaeus Domitius Ahenobarbus, gamla vänner till Antonius som hade med sig ända upp till trehundra senatorer, en bekräftelse på att långtifrån alla i Rom hade påverkats av Octavianus retorik. Kleopatra var inte välkommen överallt. Sena

Kleopatra_5b.indd 194

08-06-24 13.55.34

En dröm går i graven

torerna ville hellre stötta Antonius mot Octavianus än Egypten mot Rom, och i deras världsbild hade en kvinna inte i ett krigskabinett att göra. Men Antonius visste att Kleopatra var erfaren och intelligent, och hon lämnade ju också ett betydande ekonomiskt bidrag till hans fälttåg. Han insisterade på att hon skulle vara kvar.

Medan Octavianus, nu utan pengar, låg i för att finansiera en flotta for Kleopatra, Antonius och deras styrkor till ön Samos, där de höjde stridsmoralen med en ståtlig musik- och teaterfest: Ty alldeles som alla kungar, härskare, tetrarker, folk och städer mellan Syrien, Maryutsjön, Armenien och Illyrien hade fått befallning att skicka eller ha med sig krigsutrustning, hade alla scenkonstnärerna fått befallning att uppträda på Samos; och medan nästan hela världen runt omkring var fylld av jämmer och klagorop klingade en enda ö i många dagar av flöjter och stränginstrument.

Teatrarna där var fullsatta och körerna tävlade med varandra. Alla städer hade också skickat en oxe till det stora offret, och kungarna tävlade med varandra i sina ömsesidiga underhållningsnummer och gåvor. Och därför började alla överallt fråga: ”Hur kommer segrarna att fira sina segrar om deras förberedelser för kriget uppmärksammas med så dyrbara fester?”4

I maj år  flyttade Kleopatra och Antonius över sina trupper till det grekiska fastlandet och installerade sig i Athen. Dio skriver att athenarna, som tidigare hade visat Octavia all aktning, nu utsträckte samma hövlighet till Kleopatra, och en staty av drottningen som Isis restes på Akropolis. Det var nu, då han vistades i Athen, som Antonius formellt skilde sig från Octavia och skickade företrädare som skulle tvinga henne att flytta ut ur hans hus i Rom. I slutet av år  drog de till sist vidare till Patras på nordvästra Peloponnesos. Vid det här laget låg flottan förtöjd i mer än 

Kleopatra_5b.indd 195

08-06-24 13.55.34



tolv olika hamnar utefter Greklands västkust, från Aktion (Actium) i norr till Methone i söder. Om de nu hade invaderat Italien är det mycket möjligt att de hade segrat. Men Kleopatra var övertygad om att romarna skulle gå samman mot en ”främmande invasion” om Kleopatra hade kvar befälet över sina trupper, och han kunde inte vara säker på att hennes egyptiska soldater skulle lyda hans order om deras drottning reste hem. Därför väntade Antonius och Kleopatra tillsammans på att Octavianus styrkor skulle lämna Italien så att de fick utkämpa sin strid på neutral mark.

Mot slutet av år  berövade den romerska senaten formellt Antonius alla hans titlar. Octavianus iförde sig äntligen en rituell dräkt, ställde sig framför Bellonas tempel på Marsfältet och slungade ett träspjut mot en osynlig utländsk fiende, och så åberopade han urgamla riter (som han tycks ha skrivit om för detta tillfälle) och förklarade krig mot Kleopatra. Orsaken var så vag den kunde vara: ”för hennes gärningar”. Teoretiskt fordrade de urgamla riterna att Octavianus skulle begära gottgörelse av Kleopatra innan han slungade sitt spjut, men denna del av ritualen förbigick man.

Det är svårt att se vilka skändliga och Romfientliga ”gärningar” Kleopatra kan ha gjort sig skyldig till.5 Under hela inbördeskriget hade hon uppträtt som en trogen romersk vasall och bistått Pompejus år , utrustat en flotta åt Antonius och Octavianus år  och rättat sig efter diverse order att bege sig till Alexandria (Caesar år ), Tarsus (Antonius år ) och Antiochia (Antonius år ).

Sanningen är givetvis att Octavianus hade förstått att hans trupper skulle gå med på att slåss mot en utländsk fiende men inte mot Antonius, som trots all nedsvärtande propaganda fortfarande var omtyckt. Eftersom Antonius kunde väntas stå stadigt vid Kleopatras sida skulle han med sina egna handlingar göra sig till en äkta fiende till Rom och kunna påstås vara halvt om halvt utlänning.

Plutarchos berättar att järtecknen, som Octavianus hade offentliggjort och därmed var mycket suspekta, inte bådade gott för 

Kleopatra_5b.indd 196

08-06-24 13.55.34

En dröm går i graven

paret. Pisaurum (det moderna Pesaro i Umbrien), en stad koloniserad av Antonius, uppslukades av en jordbävning, en rad hjälteoch gudastatyer som förknippades med Antonius slogs i stycken och blod och svett rann från marmorstatyer i många dagar. I Rom bildade skolpojkarna partier, antonianer och caesarianer, som slogs i två dagar innan caesarianerna avgick med segern. I Etrurien dök en tvåhövdad orm på tjugofem meter upp ingenstans ifrån och ställde till stora skador innan den dödades av ett blixtnedslag. Det är intressant att ställa dessa järtecken mot de profetior som var upptecknade i Sibyllinska oraklen, en samling på tolv böcker med förutsägelser som formellt hade tillskrivits olika sibyllor mellan  f. Kr. och  e. Kr. men i verkligheten härrörde ur olika källor. Bok  var skriven av egyptiska judiska lärda. Huvuddelen av deras profetior härstammar från Ptolemaios VI:s regeringstid och blickar fram mot en ”konung från solen” som skall komma – en egyptisk (ptolemaisk?) messias. Men ett avsnitt som tillkommit långt senare, kort före slaget vid Aktion, sätter likhetstecken mellan Kleopatra och ”Härskarinnan” (despoina), en österländsk frälsare som hade beslutat att ödelägga Rom då en guldålder grydde: Från Asien med trefalt många gudar Skall Asien igen få skatta Rom …

O jungfru, ljuva barn av det latinska Rom, du som ditt bröllop en gång yppigt firat, av vin berusad, nu i slaveri, skall giftas bort helt utan glans och ära.

Och hon som härskar skall ditt hår frisera och en gång tillfredsställd få se dig kastad från himlens höjd till jordens enkla lott …6

Ännu senare, efter slaget, förvandlas Kleopatra till en eskatologisk motståndare, en antifrälsare som kommer att härska över världen men blir dess undergång. 

Kleopatra_5b.indd 197

08-06-24 13.55.35



Plötsligt inträffade de mest ovälkomna händelser slag i slag.

Octavianus mycket erfarne amiral Marcus Vipsanius Agrippa anföll och erövrade den egyptiska flottbasen Methone på Peloponnesos udde. Från denna bas kunde Octavianus fartyg arbeta sig fram utefter kusten, attackera Kleopatras förrådsfartyg och sikta in sig på Antonius skingrade flotta. Under tiden hade Octavianus armé intagit Corecyna (Korfu), landstigit på det grekiska fastlandet utan att möta motstånd, marscherat söderut och slagit läger vid det låglänta Aktion i träsket vid Ambrakiabukten. Kleopatra och Antonius flydde norrut från Aktion och slog läger på stranden mittemot Octavianus. Kort därpå omringades deras förenade flotta av Octavianus skepp i bukten. Situationen i lägret försämrades snabbt: försörjningslinjerna var avskurna, många i manskapet var sjuka i en påfrestande kombination av malaria och dysenteri och moralen stod på nollpunkten. Anhängare med hög profil, bland dem Ahenobarbus, deserterade i stora klungor och Antonius blev tvungen att avrätta en flyende romersk senator som varning. I augusti gjorde hans fartyg ett allvarligt men misslyckat försök att ta sig igenom blockaden.

Plutarchos – som tros ha fått en stor del av sin information av en desertör som gick över till Octavianus i tid för att delta i sjöslaget – berättar att Kleopatra och Antonius hade uppbådat en styrka på inte mindre än  krigsfartyg,   legionärer och beväpnade infanterister och   kavallerister. De understöddes av en imponerande rad kungliga allierade: Bocchus av Libyen, Tarkondemos av Övre Kilikien, Archelaos av Kappadokien, Filadelfos av Paflagonien, Mithridates av Kommagene och Sadalos av Thrakien. Polemon av Pontos skickade en här och det gjorde också Malchus av Nabataea, Amyntas av Lykaonien, medernas kung Galatia och judarnas kung Herodes. Kleopatra bidrog med minst sextio egyptiska fartyg och förde själv befälet över sin flotta. Octavianus, med endast  fartyg,   infanterister och cirka   ryttare, var numerärt underlägsen men hans flotta var bätt

Kleopatra_5b.indd 198

08-06-24 13.55.35

En dröm går i graven

re bestyckad och förberedd, och även om Octavianus själv ingalunda var någon erfaren fältherre hade amiral Agrippa all den erfarenhet som han saknade. Antonius vän och general Crassus, som ju hade ett betydande ekonomiska intresse i Egypten, visste vilket rykte Agrippa hade och hävdade att man borde överge fartygen och låta trupperna marschera norrut för att strida under gynnsammare förhållanden i Makedonien. Dio uppger att Kleopatra inte ville överge sina skepp och var oenig med Crassus och att Antonius tog hennes parti. Hennes plan, som hon gjort upp efter att ha iakttagit en serie dåliga omen (svalor som byggde bo på hennes båtar och kring hennes tält, mjölk och blod som droppade från bivax, flera statyer av henne själv och Antonius i gudakläder som slogs till marken av åskviggar), var att fly till Egypten och omgruppera styrkorna: Till följd av dessa järtecken och av den nedstämdhet som blev resultatet i armén och av sjukdomen som härjade i den, blev Kleopatra själv uppskrämd och fyllde Antonius med farhågor. De ville dock inte segla sin väg i hemlighet, inte heller öppet, som om de vore på flykt, för att de inte skulle inge farhågor också hos sina bundsförvanter, utan i stället som om de förberedde sig för ett sjöslag, och så att de kunde tvinga sig igenom för den händelse de mötte motstånd. Därför valde de först ut de bästa farkosterna och brände resten, emedan sjömännen hade decimerats av död och fanflykt. På natten placerade de i hemlighet alla sina värdefullaste ägodelar ombord.7

Det är värt att citera Dio utförligt här eftersom han gör det alldeles klart att Kleopatra och Antonius var eniga om att ta flottan till Egypten. Att de lastade segel på sina krigsfartyg visar med ganska stor säkerhet att också deras manskap visste att något ovanligt var i görningen. 

Kleopatra_5b.indd 199

08-06-24 13.55.35



Efter en del smärre skärmytslingar, fler avhopp från Antonius läger, ett bisarrt och snabbt omintetgjort försök att röva bort Antonius (som Plutarchos skriver om), flera dagars dåligt väder och ett par långa och eldande tal från de båda ledarna blossade sjöslaget upp den  september år . Antonius seglade ut från Ambrakiabukten och gick till havs i tre divisioner till skydd för Kleopatras flotta, som hölls i reserv bakom den mellersta divisionen. Allt gick snett från första början. Octavianus fartyg höll sig utom räckhåll och lockade Antonius flotta allt längre ut till havs så att den skulle skingras. Antonius skepp var hopplöst underbemannade och ur stånd att slåss effektivt. Antonius själv förde befälet över den högra divisionen mittemot Octavianus vänstra, som stod under Agrippas befäl. Här gick förloppet efter planerna och häftiga strider utkämpades, men mellersta och vänstra divisionerna presterade så dåligt att Octavianus kom i överläge i ett tidigt skede. Vid någon tidpunkt upphörde slagskeppen från mellersta och vänstra divisionerna att delta i striderna och drog sig in i bukten. Kort därpå hissade Kleopatras sextio skepp segel, eventuellt på en i förhand uppgjord signal, bröt igenom Octavianus linje och seglade sin väg så fort de kunde. Antonius övergav sitt stora flaggskepp, flyttade över sin flagga till en femroddare och föjde efter Kleopatra med omkring fyrtio fartyg ur sin personliga eskader: … Antonius klargjorde för hela världen att han varken lät sig påverkas av en befälhavares känslor eller av en tapper mans, inte ens av sina egna, utan, som någon skämtsamt har sagt att den älskandes själ dväljs i en annans kropp, han släpades iväg av kvinnan som hade han vuxit samman med henne och måste gå dit hon gick. Ty så snart han såg hennes fartyg segla bort glömde han allt annat, svek och flydde från dem som stred och dog för hans sak, gick ombord på en femårad galär, där Alexas Syriern och Scellius var hans enda följeslagare, och skyndade efter den 

Kleopatra_5b.indd 200

08-06-24 13.55.35

En dröm går i graven

kvinna som redan hade förgjort honom och skulle förvärra hans undergång ännu mer. Kleopatra kände igen honom och hissade en signal på sitt skepp; Antonius närmade sig och togs ombord, men han träffade henne inte och hon kom inte ut och hälsade. I stället gick han ensam fram till bogen och satte sig tyst med huvudet i båda händerna.8

Det var nog oundvikligt att Plutarchos tolkade detta som att den fega eller falska Kleopatra flydde från slaget. Han stod inför den föga avundsvärda uppgiften att framställa Antonius i sympatisk dager, samtidigt som han klargjorde för sina läsare att Octavianus var den verklige hjälten vid Aktion, och detta lyckades han göra genom att ge Kleopatra skurkrollen i stycket. Det är inte lika lätt att förstå varför så många moderna historiker, som har obegränsad tillgång till Dio, för samma resonemang.

Octavianus övervägde att förfölja Kleopatras flotta men insåg snabbt att han inte skulle kunna hinna ifatt henne och gick därför vidare med slaget. Antonius flotta kämpade vidare, men läget var hopplöst. Octavianus säger själv i sina memoarer att sjöslaget slutade klockan fyra på eftermiddagen med att omkring   av Antonius män hade stupat och  av hans fartyg erövrats. Med ledning av dessa siffror har Tarn räknat fram att mellan tio och femton av Antonius skepp måste ha sjunkit.9 Medan slaget pågick anträdde Antonius marktrupper den långa marschen norrut men gensköts av Octavianus styrkor. Frestade av frikostiga mutor deserterade majoriteten av Antonius trupper och förde konfrontationen till ett snabbt och relativt smärtfritt slut. Crassus undkom i skydd av nattmörkret och letade sig tillbaka till Antonius. Octavianus, som redan hade tillräckligt med fartyg, brände många av Antonius skepp för att de inte skulle falla i fel händer. Att han inte hade lyckats erövra Kleopatras krigskassa, nu utom räckhåll på väg till Egypten, innebar att han skulle ha besvärande ont om 

Kleopatra_5b.indd 201

08-06-24 13.55.35



pengar att betala sina segerrika veteraner med. För att fira segern tillägnade Octavianus ändå Apollo tio kompletta skepp ur Antonius erövrade flotta och grundade staden Nikopolis. Slaget vid Aktion, knappast den största av militära framgångar, skulle bli ihågkommet som en triumf för Octavianus, Agrippa och Apollo och som början till slutet för Kleopatra, Antonius och Egypten.

Man tycker ofrånkomligen synd om Antonius som satt dag efter dag på däck med huvudet i händerna. När man inte vet exakt vad som hände vid Aktion är det omöjligt att föreställa sig vilka tankar som löpte genom hans hjärna, men fastän han och Kleopatra (och deras skattkista) levde vidare för ännu en dags strid måste han ha insett att han snart inte hade några soldater som var redo att kämpa för hans sak. Först sedan fartyget hade ankrat i Taenarum (i dag Kap Matapan på Peloponnesos sydligaste punkt) möttes Kleopatra och Antonius. Kort därpå åt och sov de tillsammans igen, manade därtill av Kleopatras hovdamer.

De skildes på nytt och Antonius begav sig över Medelhavet till den grekiska staden Paraetonion (i dag Mersa Matruh) vid gränsen mellan Egypten och Cyrenaika. Där fann han till sin förfäran att en tidigare lojal garnison hade deserterat till Octavianus. Deras befälhavare Lucius Pinarius Scarpus vägrade att ta emot Antonius, och till yttermera visso avrättade han Antonius budbärare och alla i sina egna styrkor som var böjda att ställa sig på hans sida. Inför detta förräderi var Antonius nära att begå självmord, men några vänner övertalade honom att i stället återvända till Kleopatra i Alexandria.

Kleopatra hotades av den högst reella faran för oroligheter bland befolkningen och hade rest raka vägen till Alexandria. Hon hann före nyheterna från Aktion och slog blå dunster i folkets ögon genom att segla in i hamnen i triumf med girlander draperade över fören och musikanter som spelade segersånger. Efter att ha invaggat sina undersåtar i falsk säkerhet gav hon sig enligt Dio ut på ett märkligt mördartåg som skulle befria staden från alla po

Kleopatra_5b.indd 202

08-06-24 13.55.35

En dröm går i graven

tentiella fiender. Kungen av Armenien och hans familj, som hölls som gisslan, avrättades och många prominenta medborgare mördades och deras egendom konfiskerades. Tempel och offentliga tillgångar togs också i beslag tills Kleopatra hade samlat ihop en kolossal krigskassa som hon tydligen ämnade använda till att finansiera sin flykt och – om det någonsin var möjligt – bekosta en armé som återvann tronen åt henne. Att hon behövde maximera sina tillgångar är fullt rimligt, trots att hon tydligen hade räddat krigskassan undan katastrofen i Aktion. Att hon skulle ha mördat hämningslöst ter sig däremot högst osannolikt med tanke på att hon måste ha vetat att hon inom kort skulle behöva Alexandriabornas stöd.

Det verkade fortfarande förnuftigt att göra upp extravaganta planer. En idé, att fly sjövägen till Spanien, förenas med de sista resterna av Pompejus rebeller och provocera ett uppror mot Octavianus, skrinlades när det blev uppenbart att Agrippas fartyg, som alltjämt patrullerade Medelhavet, utgjorde en alldeles för stor fara för en sjöresa. Kleopatra bestämde sig då för att fly till Indien genom Röda havet och befallde att hennes flotta skulle forslas på land genom Wadi Tumilat till Suezviken. Det var inte en så desperat åtgärd som den nu förefaller; under dynastiperioden hade egyptierna regelbundet fraktat båtar från Nilen landvägen till Röda havet. Men planen fick överges när de första båtarna erövrades och brändes av nabateernas kung Malchus, som inte hade glömt hur lättvindigt Antonius hade behandlat hans land och ville demonstrera sin trohet mot Octavianus. När Antonius kom till Alexandria konstaterade han att Kleopatras delvis färdigbyggda mausoleum var fullpackat med allehanda dyrbarheter och skyddades av staplar av brännbart material. Om hon blev anfallen skulle hon sätta eld på mausoleet och låta sin förmögenhet gå till spillo.

Blotta tanken måste ha fyllt Octavianus med fasa. Han behövde Kleopatras rikedomar för att avlöna sina underbetalda veteraner, som hade vacklat på randen till myteri sedan slaget vid Aktion. 

Kleopatra_5b.indd 203

08-06-24 13.55.35



Den djupt deprimerade Antonius bodde en tid ensam på halvön Lochias i Alexandria där han byggde Timoneion, ett altare uppkallat efter den legendariske enstöringen Timon av Athen. Då han återkom till Kleopatras palats upplöstes De oefterhärmliga levande och ersattes av ett nytt sällskap, ”Kamraterna i döden” (synapothanoumenoi), en mindre, tätare sammanhållen skara vänner som mötte det oundvikliga genom att rumla om värre än någonsin.

Vintern / blev den sextonårige Caesarion och hans fjortonårige styvbror Antyllus officiellt myndiga. Caesarion enrollerades bland Alexandrias efeber, stadens ynglingar, och Antyllus satte på sig den purpurkantade toga virilis som visade alla att han var romersk medborgare. Dio såg helt korrekt att detta var en propagandaövning, ett sätt att inskärpa i de konservativa egyptierna att den dynastiska linjen skulle gå vidare genom deras vuxne manlige kung, och i befolkningen som helhet att de båda sönerna kunde ersätta Kleopatra och Antonius om det värsta skulle hända. Antyllus, Antonius äldste son och huvudarvinge, hade redan förekommit på ett guldmynt vid sin fars sida. På en stele daterad År , det vill säga den kvinnliga kungen Kleopatras ”och kung Ptolemaios som kallas Caesar, Den Faderälskande, Moderälskande Guden” År  (den  september , bara nitton dagar efter slaget vid Aktion), ses Caesarion klädd som en traditionell egyptisk kung offra grönsallad och vin till fruktbarhetsguden Min med erigerad fallos och hans maka Isis, och vin till jordguden Geb och hans tempelföljeslagare Sobek med krokodilhuvud. Stelen, som grävts fram i Koptos och nu finns i British Museum, bekräftar att livet utanför Alexandria pågick ungefär som förut. Den återger två avtal som slutits av en organisation bestående av trettiosex linnetillverkare om kostnaderna för ortens heliga tjur.

Plutarchos berättar att det var vid denna tid som Kleopatra började experimentera med gift av olika slag: 

Kleopatra_5b.indd 204

08-06-24 13.55.35

En dröm går i graven

Kleopatra samlade allehanda dödsbringande gifter, och hon prövade om vart och ett fungerade utan smärta genom att ge dem till dödsdömda fångar. Men när hon såg att de snabbverkande gifterna förvärrade dödsvåndan med den smärta de vållade, och att de mildare gifterna inte verkade snabbt, prövade hon giftiga djur och såg på med egna ögon medan de hetsades mot varandra. Detta gjorde hon dagligen och prövade nästan allesammans och hon konstaterade att enbart huggormens bett ledde till sömnig dvala och medvetslöshet, men inte till kramper eller stön utan till en stilla svettning i ansiktet, medan uppfattningsförmågan utan svårighet slappnade och fördunklades och motstod alla försök att väcka den till liv och återställa dem, så som är fallet med dem som sover djupt.10

Octavianus var kvar i Mindre Asien där han fick en ström av meddelanden från Egypten. Plutarchos säger att Kleopatra tiggde och bad att få abdikera till förmån för sina barn och att Antonius vädjade om att få dra sig tillbaka till Athen som privatperson. Något svar nådde honom aldrig, men Kleopatra fick besked om att Octavianus skulle ta hennes begäran under övervägande om hon dödade eller i varje fall bröt med Antonius. Dessa hyperkänsliga förhandlingar fördes genom Octavianus frigivne slav Thyrsus. Kleopatra hade så många privata samtal med Thyrsus att Antonius, nervös och retlig som han var i sin svåra situation, fattade misstankar om dennes motiv, lät prygla honom och sände honom tillbaka till Octavianus med ett kärvt budskap: ”Om du inte gillar vad jag har gjort får du min frigivne slav Hipparchus. Häng upp honom och prygla honom, så blir vi kvitt.”11 Antonius blev alltmer skeptisk till Kleopatras motiv, men hon besvarade hans misstankar med smicker och ordnade en överdådig fest på hans födelsedag, medan hon lät sin egen gå mer eller mindre spårlöst förbi. 

Kleopatra_5b.indd 205

08-06-24 13.55.36



Dio tillägger dock att Kleopatra utan Antonius vetskap redan hade skickat en spira och en krona av guld till Octavianus, tillsammans med den tron som symboliserade hennes kungadöme.

Kleopatra förstod mycket väl vad Octavianus hade i tankarna och försökte muta honom med väldiga penningsummor (antagligen ur statskassan som förvarades i hennes mausoleum). Antonius för sin del tolkade inte Octavianus avsikter lika korrekt utan påminde honom i stället om deras vänskap och gemensamma äventyr. I sin desperation utlämnade han Publius Turullius, en av Caesars mördare, och erbjöd sig att ta sitt eget liv om Kleopatra i gengäld fick behålla sitt. Octavianus avrättade Turullius men lämnade inget officiellt svar. I nästa steg skickade Antonius Antyllus till Octavianus med en stor penninggåva. Octavianus tog pengarna men sände tillbaka pojken utan svar.

Sommaren år  låg Egypten under attack från två håll. Cornelius Gallus hade återtagit befälet över Scarpus trupper i Paraetonium och inledde nu anfall till lands och sjöss västerifrån. Antonius började skyndsamt förhandla i tron att han skulle kunna förmå soldaterna (som en gång varit hans) att byta sida, men förgäves. Dio berättar att Gallus lät sina trumpetare spela en fanfar som dränkte Antonius ord. Därpå gick Octavianus över Sinais landbrygga och erövrade Pelusium. Ett obehagligt, ihållande rykte om att Kleopatra hade överlämnat Pelusium åt Octavianus mot nåd för sig själv och sina barn stämmer inte med uppgiften att hon lät döda hustrun till Seleukos, som inte lyckats försvara Pelusium, och även deras barn. Octavianus marscherade västerut genom Deltat och över Nilens grenar och slog sedan läger nära hippodromen alldeles utanför Kanopiska porten i Alexandria. Antonius återvände precis i tid för att försvara staden mot hans förtrupp av kavallerister. Han stormade in i palatset, svettig och blodig efter drabbningen, och förde fram sin tappraste soldat inför Kleopatra. Hon belönade soldaten med en värdefull rustning av guld, och han återgäldade hennes frikostighet med att samma 

Kleopatra_5b.indd 206

08-06-24 13.55.36

En dröm går i graven

kväll desertera till Octavianus och ta den dyrbara rustningen med sig.

Nu var Antonius instängd och vanmäktig i Alexandria och övergick till bestickning. Flygblad som utlovade generösa belöningar knöts fast på pilar och sköts in i Octavianus läger. Alla insåg att Antonius aldrig skulle kunna uppfylla sina löften så ingen lät sig frestas. Därpå utmanade Antonius Octavianus på envig, men Octavianus vägrade. Till sist beslöt han sig för att möta Octavianus i strid. Den kvällen övergavs han av sina gudar. De hördes gå ut genom Alexandrias portar och styra kosan mot Octavianus läger.

Det sägs att det någon gång mitt i denna natt, medan staden låg tyst och tyngd av fruktan och väntan på vad som skulle komma, plötsligt hördes vissa harmoniska klanger från alla slags instrument och oväsendet från en folkskock, åtföljd av skrän av bacchiska utsvävningar och satyrsprång, som om en samling nattsuddare under stort tumult gick ut ur staden; och deras kurs tycktes ligga ungefär mitt genom staden mot den yttre porten som vette mot fienden, varvid tumultet blev som ljudligast och sedan dog ut. De som sökte förstå tecknet ansåg att den gud som Antonius alltid mest liknats vid och slutit sig till nu övergav honom.12

Grekisk-romerska gudar hade för vana att överge dem som just skulle förlora i strid. Katastrofen i Troja föregicks av sådan desertering, och längre fram skulle Domitianus drömma att Minerva hade lämnat honom därför att hon ”efter att ha avväpnats av Jupiter inte längre förmådde skydda honom”.13 Övergiven av Dionysos-Osiris skulle Antonius återigen bli dödlig och sårbar.

På morgonen den  augusti ledde den nu gudlöse Antonius sina trupper genom stadsporten mot hippodromen, och samtidigt seg

Kleopatra_5b.indd 207

08-06-24 13.55.36



lade hans egyptiska flotta österut för att möta de romerska fartygen. Till hans förfäran kapitulerade flottan genast och reste årorna i vördnad för Octavianus. Hans kavalleri deserterade ögonblickligen efter att ha sett flottan gå förlorad. Fotsoldaterna förblev lojala men utgången var given på förhand, och besegrad i grunden retirerade Antonius till Alexandria, där han brottades med den outhärdliga tanken att Kleopatra kanske hade förrått honom.

Han hann knappast innanför porten förrän han hörde ett rykte om att Kleopatra hade begått självmord. Antonius visste att hans stund var inne. Han spände av sig bröstplåten och bad sin trogne slav Eros hjälpa honom att dö. Eros drog sitt svärd men störtade sig själv över det hellre än att sticka det genom sin herre. Medan Eros sjönk ihop vid hans fötter högg Antonius sin dolk i magen.

Plutarchos, som aldrig kan motstå en dramatisk incident, berättar att han ropade medan han föll: ”Kleopatra, jag sörjer inte över att ha berövats dig, ty jag kommer genast till dig, men jag sörjer över att en sådan ledare som jag har befunnits brista i mod jämfört med en kvinna.”14 I detta avgörande ögonblick, då Antonius låg dödligt sårad, kom Kleopatras sekreterare Diomedes med bud om att drottningen inte var död när allt kom omkring.

Med sin hovdam Charmian, sin frisör Eiras och eventuellt en anonym eunuck som Dio men inte Plutarchos nämner hade Kleopatra barrikaderat sig i sitt mausoleum där hennes tillgångar förvarades. Graven och dess vidhängande Isistempel ligger nu på Medelhavets botten, men av Plutarchos beskrivning av Kleopatras sista dagar kan vi sluta oss till att det var en stor tvåvåningsbyggnad med en bottenvåning utan fönster, varifrån en trappa ledde upp till en övervåning med fönster och gallerier. Den var ännu inte fullbordad då hon dog och byggdes färdig av Octavianus när han hade gett tillstånd till att Egyptens sista drottning begravdes.

Nu fördes Antonius, matt av blodförlusten, till graven, hissades uppför väggen och drogs in genom ett fönster på övervåningen så att han fick dö i Kleopatras famn. Octavianus tågade utan mot

Kleopatra_5b.indd 208

08-06-24 13.55.36

En dröm går i graven

stånd in i Alexandria, där Kleopatra var instängd i sitt mausoleum med Antonius lik. Ett system av fällgaller av sten och massiva dörrar förseglade bottenvåningen och garanterade att ingen gick in eller ut. Detta var ett allvarligt problem, och det fanns en mycket reell risk för att Kleopatra skulle bränna både sig själv och sina dyrbarheter. Octavianus ville ha Kleopatra kvar i livet så att hon kunde visas upp på hans triumftåg i Rom, men framför allt ville han bevara hennes fabulösa skatter intakta.

Det allra viktigaste för Octavianus var nu att få ut Kleopatra ur hennes brännbara grav. Han skickade sin övertygande vän Gajus Proculejus till mausoleet att förhandla och, om det alls var möjligt, intala Kleopatra att återvända till sitt palats. De båda samtalade genom ett galler i den låsta dörren. Kleopatra vägrade att lämna mausoleet och bad på nytt att hennes barn skulle skonas.

Proculejus lovade ingenting men uppmanade henne att inte tappa modet utan lita på Octavianus. Dagen därpå skickades Cornelius Gallus att tala genom dörren. Medan Kleopatra var upptagen vid gallret klättrade den påhittige Proculejus upp på en stege till mausoleets övre del. Åtföljd av två tjänare tog han sig in genom samma fönster som hade öppnats för Antonius. De tre smög sig nedför trappan mot Kleopatra men upptäcktes av en av Kleopatras kvinnor, som enligt Plutarchos gav till ett skrik: ”Arma Kleopatra, du grips levande!” Kleopatra vände sig om, fick syn på Proculejus, drog fram en dolk ur gördeln och högg den i sig. Såret var inte dödande. Proculejus avväpnade henne och hade sinnesnärvaro nog att skaka hennes kläder för att undersöka om hon gömde något gift i dem.

Nu kunde Octavianus äntligen lägga beslag på de rikedomar han behövde för att gälda sina skulder. Lättnaden var så stor att räntan i Rom rasade från  till  procent.15 I Alexandria sattes Kleopatra under bevakning av den frigivne slaven Epafroditus, som fick order att till varje pris se till att hon hölls vid liv. Efter Antonius begravning flyttade Kleopatra, enligt vad Dio säger, ut 

Kleopatra_5b.indd 209

08-06-24 13.55.36



ur sin grav till palatset, där hon blev sjuk av sorg och följderna av dolkhugget. Plutarchos nämner inte förflyttningen men däremot sjukdomen och skriver att Kleopatra var sjuk av sorg och att brösten hade blivit inflammerade av att hon ständigt slog mot dem.

Detta hade lett till feber, som Kleopatra välkomnade. Hon hade slutat äta och såg fram mot döden. Octavianus enda möjlighet att övertala henne att börja äta igen var att hota hennes barn.

Kleopatra och Octavianus möttes för första gången, troligen den  augusti och antagligen i henne palats. Plutarchos skriver att han fann den sjuka drottningen i det eländigaste skick, att hon kastade sig för hans fötter, att hon var ovårdad, med insjunkna ögon och darrande röst, och hade tydliga blåmärken på barmen.

Bakom hennes sorgmärkta yttre kunde Octavianus ändå skönja spår av en kraftfull och viljestark kvinna. Hon låg på sin säng, han satt bredvid henne och hon urskuldade sig så mycket hon orkade och skyllde allt på sin rädsla för Antonius. När hon märkte att Octavianus inte trodde på det hon sade bytte hon spår och tiggde om nåd. Till sist överlämnade hon en komplett lista över sina tillgångar till Octavianus. Hennes tjänare Seleukos ingrep och påpekade att listan inte var fullständig och att hon hade utelämnat vissa tillgångar, men hon inföll genast att hon hade lagt åt sidan några presenter till Octavia och Livia, som hon hoppade skulle vädja på hennes vägnar. Octavianus blev övertygad om att hon i själva verket hade försökt behålla en del dyrbarheter för egen räkning och drog slutsatsen att hon inte alls stod i begrepp att begå självmord.

Dio berättar en helt annan historia. Hans Kleopatra är fortfarande i hög grad den frestande kvinna som hade fångat Caesar och Antonius, och nu hoppas hon kunna fånga Octavianus på samma sätt. Hon tar emot Octavianus i ett magnifikt gemak där hon ligger tillbakalutad på en soffa iförd de allra klädsammaste sorgplagg. Rummet är prytt med porträtt av Octavianus adoptivfar Caesar. Hon tar initiativet och inleder samtalet med att på

Kleopatra_5b.indd 210

08-06-24 13.55.36

En dröm går i graven

minna Octavianus om sina kontakter med hans adoptivfar. Hon går så långt som till att läsa upp utdrag ur Caesars kärleksbrev. Till all lycka förmår den gode romerske äkta mannen Octavianus stå emot hennes kvinnliga knep och finter. Han ser henne inte i ögonen utan uppmanar henne bara att inte tappa modet. Kleopatra märker att samtalet inte löper så som hon har tänkt sig och börjar vädja till Octavianus att låta henne dö så att hon får förena sig med Antonius. När också detta faller på hälleberget säger hon till Octavianus att hon nu mer än gärna sätter sin lit till Octavianus och Livia. Återigen får vi intrycket att hon vill intala Octavianus att hon inte ämnar ta sitt liv.

En modern läsare har svårt att komma underfund med vem som försöker lura vem här. Det självklara svaret är att Kleopatra, som vill dö, försöker lura Octavianus, som vill hålla henne vid liv.

Det i förväg planerade och lite klumpiga avslöjandet om de dolda dyrbarheterna är därför en krigslist som skall övertyga Octavianus om att hon alltjämt hoppas få leva. Det kan också vara Octavianus som bluffar. Han vill att Kleopatra skall dö men inte att det skall se ut som om han dödar henne.16 Han har bestämt att hon skall dö för egen hand men är ändå angelägen om att eftervärlden skall minnas honom som en god människa som gjorde allt han kunde för att rädda drottningens liv. Han vet att Kleopatra redan har gjort två självmordsförsök – med dolk och självsvält – och skulle säkerligen kunna hindra henne från ett tredje helt enkelt genom att låsa in henne, om han ville. Hade Kleopatra velat dö för egen hand? Självmord nämns nästan inte alls i egyptiska myter och skrifter. Det enda belägget för självbränning kommer från de rättegångsprotokoll som bekräftar att några av dem som befanns skyldiga till att ha mördat Ramses III fick ta sina liv i stället för att avrättas offentligt. Men under de rätta omständigheterna var självmord en grekisk dygd, och den grekiska mytologin innehåller förvånansvärt många kvinnor som hänger sig eller hugger sig med kniv efter att ha mist en älskad närstående (Ariadne, Ka

Kleopatra_5b.indd 211

08-06-24 13.55.36



lypso och Thisbe) eller gör det som ett offer för att andra skall få leva (Alcestis, Ifigenia). Dessa dödsfall betraktas alla som rationella reaktioner på ett oblitt öde. Kleopatra, som begår självmord efter Marcus Antonius död och med sina barns framtid att ta hänsyn till, passar väl in i detta mönster. Det fanns givetvis goda ptolemaiska prejudikat för självmord. Kleopatras farbror Ptolemaios, kung av Cypern, hade tagit gift hellre än att låta sig gripas av romarna.

Plutarchos säger att Kleopatras självmord utlöstes av ett hemligt (eller avsiktligt läckt?) meddelande från en person i Octavianus stab om att han hade bestämt sig för att skicka drottningen och hennes barn till Rom inom de tre närmaste dagarna. Hon förstod att hennes tid var ute och begärde att få besöka Antonius grav (högst sannolikt hennes eget mausoleum) för att hålla dryckesoffer för honom. Hon bars till graven där hon omfamnade hans kvarlevor och höll ett utsökt tal, som troligen hämtar sin kvalitet från Plutarchos litterära talang snarare än från Kleopatras egen spontana talekonst: Käre Antonius, jag begravde dig men då med händer som alltjämt var fria. Nu tillägnar jag dig ett dryckesoffer som fånge och som så noggrant bevakad att jag varken med slag eller tårar kan vanställa denna min kropp, som är en slavs kropp, och omsorgsfullt övervakad så att den skall försköna triumfen över dig. Vänta dig inga andra hedersbevisningar eller offer. Dessa är de sista från fången Kleopatra. Ty fastän ingenting kunde skilja oss från varandra i livet kommer vi att byta plats i döden: du, romaren, ligger begravd här, jag, den olyckliga kvinnan, vilar i Italien och får endast så mycket av ditt land som min giftorätt ger mig. Men om det verkligen finns någon kraft eller makt hos det landets gudar (ty detta lands gudar har svikit oss), så överge inte din hustru medan hon lever och 

Kleopatra_5b.indd 212

08-06-24 13.55.36

En dröm går i graven

tillåt inte heller att någon triumf över mig själv firas i min person, utan göm och begrav mig här med dig själv, ty ingen enda av alla mina oräkneliga olyckor är så stor och förfärande som denna korta tid som jag har levat skild från dig.17

Kleopatra återvände till palatset, badade, klädde sig och dinerade i pompa och ståt. Vid sin sista måltid åt hon fikon ur en korg som kommit från landet. Efter måltiden gav hon Epafroditus en förseglad skrivtavla som skulle överlämnas till Octavianus. Därpå avskedade hon tjänarna, behöll bara Charmian och Eiras hos sig och drog sig tillbaka. Beslutet att dö i sina tjänarinnors åsyn var mycket förnuftigt; till och med de döda behövde förkläden. En förfärande detalj i ett kvinnligt självmord var tanken att främlingar kunde få en skymt av kroppen helt eller delvis naken. När Octavianus läste Kleopatras budskap, en sista begäran att bli lagd till vila bredvid Antonius, förstod han att drottningen stod i begrepp att ta sitt liv. Soldater skyndade till palatset och tvingade sig förbi vakterna, som helt ovetande stod utanför hennes rum. Då de slog upp dörrarna såg de Kleopatra ligga död på en förgylld soffa. Eiras låg döende vid hennes fötter och Charmian, som redan kände giftets verkan, gjorde desperata försök att rätta till diademet på sin härskarinnas panna. Dio skriver att Octavianus tillkallade psylli (libyska ormtjusare som var berömda för att oskadliggöra ormbett genom att suga ut giftet) att ta hand om Kleopatra, men de kom för sent.

Här har vi det klassiska mysteriet med det förseglade rummet.

Kleopatra, Eiras och Charmian påträffas döda eller döende med (eventuellt) bara ett par prickmärken på drottningens kropp som antyder hur de dog. Varför tror då alla fullt och fast att Kleopatra hade valt att dö av ett ormbett? Dio berättar vad han vet om Kleopatras hädanfärd: 

Kleopatra_5b.indd 213

08-06-24 13.55.37



Ingen vet säkert hur hon avled, ty de enda märkena på kroppen var små prickar på armen. Några säger att hon tog till sig en huggorm som hade burits in till henne i en vattenkruka eller kanske gömd i några blommor. Andra påstår att hon hade smort in en nål, med vilken hon brukade fästa upp håret, med något gift som var så beskaffat att det under vanliga omständigheter inte skulle ha skadat kroppen alls men som om det kom i kontakt med ens en droppe blod skulle döda kroppen stilla och smärtfritt, och att hon före denna tidpunkt som vanligt hade burit den i håret men nu hade gjort en lätt rispa i armen och att hon hade doppat nålen i blodet. På detta eller något snarlikt sätt avled hon, och hennes båda tjänarinnor med henne. Vad eunucken angår hade han av egen fri vilja utsatt sig för ormarna just då Kleopatra greps, och efter att ha bitits av dem hade han lagt sig i en kista som redan var iordninggjord åt honom.18

Plutarchos ger fler detaljer. Genom att skildra hennes experiment med gift har han redan förberett oss på att Kleopatra kan komma att begå självmord, men även han verkar ingalunda övertygad av historien om ormen: Det sägs att huggormen fördes in med fikonen och löven och låg gömd under dem, ty det var så Kleopatra hade befallt, för att reptilen skulle fästa sig på hennes kropp utan att hon märkte det Men när hon tog bort några fikon och fick syn på den sade hon: ”Ser ni, där är den”, och blottade armen och höll fram den för bettet. Men andra säger att huggormen var omsorgsfullt förvarad, instängd i en vattenkruka, och att den sprang upp medan Kleopatra rörde vid den och irriterade den med en gyllene slända och att den bet sig fast i hennes arm. Men hur det verkli

Kleopatra_5b.indd 214

08-06-24 13.55.37

En dröm går i graven

gen ligger till vet ingen, ty det sades också att hon gick omkring med gift i en ihålig kam och höll den dold i håret, och ändå bröt varken utslag eller något annat tecken på gift ut på hennes kropp. Vidare sågs inte reptilen ens inne i gemaket, även om det sades att man hade sett några spår av den nära havet, åt vilket fönstren i gemaket vette. Somliga säger också att Kleopatras arm hade två små och otydliga prickar och att denne Caesar [Octavianus] också förefaller ha trott det. Ty i hans triumftåg bars en bild av Kleopatra själv med huggormen slingrad om sig. Detta är sålunda de olika redogörelserna för vad som hade skett.19

Som många historiker har påpekat är självmord med ormbett inte så lätt som det kan tyckas vid första ögonkastet, särskilt när en enda orm skall döda tre personer. I bästa fall vore det riskabelt och risken för misslyckande stor. Det går inte att tvinga en slö orm att hugga, och även om den gör det injiceras inte alltid gift och det är inte alla förgiftade bett som dödar. Och eftersom huvuddelen av giftet injiceras med det första bettet är det osannolikt att en enda orm skulle döda tre vuxna med tre på varandra följande bett. I Kleopatras fall måste förberedelserna ha belastats av den extra faran att någon upptäckte vad som var på gång. Om vi accepterar Octavianus ofta uttalade önskan om att Kleopatra skulle hållas vid liv, måste vi utgå ifrån att hon stod under ”självmordsbevakning”. En befallning om en orm skulle ha fått smugglas ut ur palatset och ormen skulle ha fått smugglas in. Den egyptiska kobran Naja haje, som är mest misstänkt i sammanhanget, är ganska smal men kan bli närmare två meter lång. En fullvuxen kobra, eller tre stycken, hade behövt en ovanligt stor fikonkorg eller vattenkruka.

I avsaknad av något uppenbart vapen accepterade emellertid alla döden av ormbett som ett symboliskt passande sätt för en 

Kleopatra_5b.indd 215

08-06-24 13.55.37



kvinnlig medlem av kungafamiljen att ta sitt liv. För närvarande lever trettionio ormarter i Egypten och det finns ingen anledning att tro att det var annorlunda under antiken.20 Under dynastiperioden hyste egyptierna hatkärlek till dessa ormar. De visste bara alltför väl att ormar kunde döda, men också att de var viktiga när skadedjur skulle hållas i schack. En orm som bodde intill spannmålsmagasinet var oändligt att föredra framför ett råttbo. Denna ambivalens kommer bäst till uttryck i deras pantheon, hemvist för både goda och onda ormar. Ormen Apofis var den rena ondskan.

Han anföll varje natt solguden Res båt när den seglade genom den mörka och farliga underjorden. Lyckligtvis hade Re den tätt hopslingrade goda ormguden Mehen som skydd. Kvinnliga ormgudar ansågs vara exemplariska mödrar. Vi har redan stött på Wadjyt, ”Den gröna”, Nildeltats kobragudinna, representerad av den dubbla slingan som pryder och beskyddar den kungliga kronan. Meretseger, ”Hon som älskar tystnaden”, bevakade de döda på Thebes gravfält. Reneutet, en dödlig glasögonorm, var skördens gudinna. Hon beskyddade spannmålslogar och familjer och som gudomlig sjuksköterska vårdade hon sig om både spädbarn och kung. Isis, själv berömd som en god mor, återgavs ibland som ormen Isis Thermoutharion. Alexandria hade sin egen beskyddargudom i gestalt av en orm. Alexanderromanen berättar att arbetarna som anlade staden besvärades av en orm. Alexander lät döda ormen och byggde sedan ett tempel på den plats där den hade dött. Det dröjde inte förrän templet var fyllt av ormar, som slingrade sig in i husen i grannskapet. De kallades Agathoi Daemones, ”de goda andarna”.

Den makedonska kungafamiljen var också livligt intresserad av ormar. Vi har redan läst historien om Nektanebos II som tog ormgestalt för att avla Alexander den store. Plutarchos berättar en variant på den:



Kleopatra_5b.indd 216

08-06-24 13.55.37

En dröm går i graven

En gång sågs en orm ligga utsträckt bredvid Olympias medan hon sov, och vi får höra att detta mer än något annat dämpade glöden i Filips närmanden till sin hustru, så att han inte längre kom ofta att sova vid hennes sida, antingen för att han befarade att hon skulle bedriva trollkonster och häxerier på honom eller för att han drog sig undan hennes omfamningar i förvissningen om att hon var en högre varelses följeslagare. Men angående dessa frågor finns det en annan historia: alla kvinnor i dessa trakter var hemfallna åt de orfiska riterna och Dionysos orgier från urgammal tid, och de härmade på många sätt de edonska kvinnornas och de thrakiska kvinnornas sedvänjor omkring Haimosberget, från vilka det synes som om ordet ”threskeuein” kom att användas om firandet av extravaganta och vidskepliga ceremonier. Olympias, som satte dessa gudomliga tillstånd högre än andra kvinnor och utförde ceremonierna på vildare vis, brukade förse de rumlande sällskapen med stora tama ormar, som ofta lyfte huvudet ur vildvinet och de mystiska sållningskorgarna eller slingrade sig kring kvinnornas spön och girlander och fyllde männen med skräck.21

Det är alltså inte förvånande att Alexander fick talande ormar som vägvisare när han hade gått vilse på vägen till Zeus-Ammons orakel. Till och med Herakles, ”förfader” till Marcus Antonius, Alexander den store och ptoleméerna, fick ta en uppvärmningsmatch med ett par ormar som skulle döda honom på Heras befallning.

!

Octavianus hade låtit Kleopatra ordna Antonius begravning som hon själv ville: 

Kleopatra_5b.indd 217

08-06-24 13.55.37



Fastän många härförare och kungar hade bett att få hans kropp så att de kunde begrava den, vägrade Caesar [Octavianus] att ta den ifrån Kleopatra, och hon begravde den med sina egna händer på praktfullt och kungligt maner, emedan sådant beviljades henne för ändamålet som hon önskade.22

Vi får inte veta vilken form denna begravning tog. Under det första århundradet f. Kr. varierade de romerska begravningsskicken från region till region. Jordbegravning var det vanligaste i det östra väldet, kremering i det västra. Som västromare kan Antonius därför ha tänkt sig att bli kremerad, och Plutarchos skriver mycket riktigt att Kleopatra ”omfamnade den urna som inrymde hans aska”, och återigen: ”hon slog armarna om urnan och kysste den.”23 Att Kleopatra fick besöka Antonius i hans grav endast tolv dagar efter hans död tyder på att han inte hade mumifierats, eftersom mumifiering var en utdragen praktisk och helig ritual som tog sjuttio dagar. Klippgravarna i södra Egpten med sin eklektiska blandning av egyptiska, grekiska och romerska stilar bekräftar emellertid att egyptier av utländskt ursprung var starkt tilltalade av de intrikata traditionella begravningssederna. Alexander den store sägs ha balsamerats, och det förhållandet att ptoleméernas gravar var vallfartsorter antyder, men bevisar inte, att också de mumifierades. I Alexandria hittade de första arkeologerna, Evaristo Breccia och Achille Adriani, hundratals mumifierade kroppar på Ras el-Tins och Anfushys gravplatser. Alla dessa mumier var i långt gånget upplösningstillstånd och är nu försvunna. Men i gravarna har man påträffat mynt med både Kleopatras och Augustus (Octavianus) bild, vilket bevisar att jordbegravning föregången av balsamering var vanlig i Alexandria vid tiden för Kleopatras död.

Det är intressant att inga mumier finns dokumenterade i Alexandrias övriga nekropoler, till exempel den senast utgrävda Gabbari

Kleopatra_5b.indd 218

08-06-24 13.55.37

En dröm går i graven

gravplatsen, där man har funnit hundratals lämningar efter enkla jordbegravningar.

Nu planerade Octavianus Kleopatras begravning: Caesar [Octavianus] var visserligen irriterad över att kvinnan var död men beundrade hennes upphöjda ande, och han befallde att hennes kropp skulle begravas tillsammans med Antonius på ståtligt och majestätiskt sätt. Hennes tjänarinnor fick också hedersamma begravningar på hans order.24

Liksom alla de andra ptolemaiska kungliga gravarna är Kleopatras och Antonius gemensamma grav förlorad i Medelhavets vågor.



Kleopatra_5b.indd 219

08-06-24 13.55.37

      

Kleopatras barn

Den historia vi skriver, och Kleopatras berömda namn som figurerar i den, har försänkt oss i sådana funderingar som misshagar ett civiliserat öra. Men anblicken av den antika världen är något så överväldigande, så nedstämmande för en fantasi som tror sig ha full frihet och för andar som tror sig ha uppnått de yttersta gränserna för dylik magnificens, att vi inte kunnat avhålla oss från att här anföra våra klagomål och beklaganden över att vi inte var samtida med Sardanapalus, med Tiglath-Pileser, med Kleopatra, drottning av Egypten, eller ens med Heliogabalus, Roms kejsare och Solens präst.

Théophile Gautier, Une Nuit de Cléopâtre1

N

är allt kom omkring behövde Kleopatra inte gå i procession genom Roms gator. En staty av drottningen liggande på sin dödsbädd med en orm passande vidfäst bars i Octavianus tredubbla triumftåg, som hölls år  för att hugfästa hans seger över diverse barbarer och vid Aktion och hans erövring av Egypten. Kort därpå 

Kleopatra_5b.indd 220

08-06-24 13.55.38

Kleopatras barn

tog de augustinska skalderna Horatius, Vergilius och Propertius med anspelningar på Kleopatras död i sina verk, och i sin berättelse arbetade var och en specifikt in, inte en utan två ormar, ”dödens tvillingormar”.2 Senare tiders konstnärer, även Shakespeare, godtog idén om de båda ormarna och flyttade över betten från armen till det dramatiskt mycket lämpligare bröstet, så att bilden av Kleopatra med en eller två huggormar mot barmen kunde ställas mot bilden av modergudinnan Kleopatra/Isis som ammar sitt barn: Tyst!

Du ser ej lilla barnet vid mitt bröst, som dir till sömns sin amma.3

Kleopatra dog den  augusti år .4 Octavianus annekterade formellt Egypten den  augusti. En lucka på arton dagar uppstod alltså då Egypten i teorin styrdes av den sextonårige Caesarion.

En trasig staty, som sägs ha grävts fram i Karnak i -talets början och nu finns i Kairos arkeologiska museum, ger oss en bild av Egyptens siste kung: en självsäker men omisskännligt ung man med runda, nästan barnsliga kinder och lockar i grekisk stil över pannan. Kleopatra hade uppbådat sin första armé då hon var tjugo år gammal, Arsinoë IV hade fört befälet över sin vid fjorton års ålder. Men Caesarion hade inget meningsfullt stöd och kan inte ha haft någon tanke på att bestiga sin tron. Kleopatra hade alltför sent insett att hennes sons officiella ställning som vuxen gjorde honom sårbar och redan sett till att han lämnat Alexandria. Tillsammans med sin informator Rhodon och en del av innehållet i Kleopatras skattkista skulle han ta sig till Koptos i landets södra del, fortsätta genom öknen på handelsvägen till hamnstaden Myos Hormos vid Röda havet och gå ombord på ett skepp till Indien.

Där skulle han återförenas med sin mor om allt gick väl. Men allt gick inte väl. Kort efter Kleopatras självmord tillfångatogs Caesarion – Plutarchos säger att han förråddes av Rhodon, som lycka

Kleopatra_5b.indd 221

08-06-24 13.55.38



des övertala honom att återvända till Alexandria – och avrättades.

Dokumentära belägg visar att det var oroligheter i och kring Thebe omedelbart efter Kleopatras död, men de tycks ha orsakats av höga skatter och bör inte tolkas som ett uppror till förmån för Kleopatra eller Caesarion.

Antyllus var också död. Han halshöggs när han sökte skydd intill en staty av Julius Caesar i Alexandria. Även han hade förråtts av sin informator Theodoros, lockad av den ädelsten (ännu en av Kleopatras klenoder?) som han visste att Antyllus bar dold innanför kläderna. Han ryckte stenen från Antyllus blödande hals och sydde in den i sin gördel. Men Theodoros skulle få plikta dyrt för sitt svek: han greps, dömdes och korsfästes. Antonius andra barn fick alla leva. Iotape, den mediska kungadotter som hade förts till Egypten för att giftas bort med Alexander Helios, skickades hem till sin familj. De tioåriga tvillingarna och den fyraårige Ptolemaios Filadelfos fördes till Rom, där de släpande på tunga guldkedjor visades upp i det offentliga triumftåget bredvid sin döda mors staty. Sedan överlämnades de till den dygdiga Octavia för att uppfostras tillsammans med hennes egna barn och halvbrodern Julius Antonius, Antyllus yngre bror. Julius gifte sig med tiden med Octavias dotter Marcella och avrättades till slut för påstått äktenskapsbrott med Octavianus dotter Julia. Alexander Helios och Ptolemaios Filadelfos försvinner ur krönikorna kort efter att ha installerats i Octavias hushåll, och även om Dio säger att de övergick i Kleopatra Selenes vård då hon gifte sig är det nog troligare att de inte levde till vuxen ålder.

Fem år efter Kleopatras självmord försåg Octavianus hennes dotter Kleopatra Selene med en riklig hemgift och en utomordentligt passande make. Hon skulle giftas bort med den numidiske fursten Juba II, som vi senast stötte på då han som fyraåring deltog i Caesars afrikanska triumftåg (s. ). Provinsen Numidia (Africa Nova, Nya Afrika) låg på den nordafrikanska kusten mellan provinsen Mauretania (nu västra Algeriet och norra Marocko5) 

Kleopatra_5b.indd 222

08-06-24 13.55.38

Kleopatras barn

i väster och provinsen Africa (nu Tunisien) i öster. Jubas far Juba I hade allierat sig med Pompejus och valt att utkämpa en duell på liv och död hellre än att tillfångatas av Caesas styrkor. Juba II fördes som liten från sitt hemland till Rom, där han växte upp och under det latiniserade namnet Gajus Julius Juba blev en romersk mönstermedborgare och nära vän till Octavianus. Han följde med Octavianus på flera fälttåg och stred vid Aktion, men han är mest ihågkommen som en seriös och studieintresserad ung man, poet, historiker, filolog och geograf som skrev mer än femtio böcker på såväl grekiska som latin. Som ivrig forskningsresande tillskrivs Juba äran av att ha upptäckt Kanarieöarna och uppkallat dem efter de ilskna hundar (canaria) som levde där. Hans anspråk på att ha hittat Nilens källa i Atlasbergen i sitt eget hemland förstärktes av att han fann en krokodil från ”källan”. Längre fram överlämnades krokodilen som ett votivoffer till Isistemplet i Caesarea.6 Kort efter slaget vid Aktion skickade Octavianus Juba till Numidia där han skulle härska som en fullt romaniserad klientkung.

Omkring år , troligen då han äktade Kleopatra Selene, förflyttades han till det angränsande Mauretania, en provins som blivit rik på livliga handelsförbindelser med Italien och Spanien. Det bördiga Mauretania exporterade spannmål, pärlor, trämöbler och frukt. En purpurfärg som tillverkades av mauretanska skaldjur användes till ränderna på senatorernas togor, och i den starka garumsås som var mycket omtyckt i Rom ingick stora mängder mauretansk fisk. Juba och Kleopatra Selene hade sitt säte i Caesarea, den urgamla staden Iol (nu Cherchell), som de gav ett nytt namn till ära för Augustus Caesar (Octavianus). Byggnader och skulpturer som grävts fram i Caesarea visar en samtidig blandning av romersk arkitektur och hellenistisk skulptur. Där fanns badanläggningar, ett tempel till Augustus och en teater, ritad av en berömd romersk arkitekt, som längre fram omvandlades till en amfiteater.

Ett porträtthuvud i marmor, utgrävt i Cherchell  och nu förvarat i stadens museum, föreställer en beslöjad kvinna med 

Kleopatra_5b.indd 223

08-06-24 13.55.38



lockigt hår och framskjutande näsa och haka som starkt påminner om Auletes. Ett andra huvud, som kom i dagen år , föreställer en mognare kvinna med liknande anletsdrag, melonfrisyr, smålockig lugg och diadem. W. H. Weech, som  var ute på ett av sina ”strövtåg i Mauretania Caesariensis”, frapperades av den anonyma drottningens yttre: Det är ett enastående uttrycksfullt ansikte – intelligenta ögon, arrogant näsa, bestämd mun. Många kritiker tror att den vi ser är Kleopatra Selene. Om de har rätt måste vi låta alla romantiska bilder fara av en månprinsessa, omvärvd av den urgamla Nilens mystiska strålglans, begåvad med Kleopatras häxkonster och Marcus Antonius eld. Detta är huvudet tillhörigt en kvinna vars vilja styrde hennes lidelser, en maîtresse femme, och Selene måste ha regerat över sin Juba med orubblig beslutsamhet under de tretton år som de härskade tillsammans.7

Om något av dessa huvuden föreställer Kleopatra Selene eller hennes mor är omöjligt att avgöra.

De mauretanska mynten har både romerska och egyptiska inslag. Jubas myntporträtt visar i allmänhet en kung av romerskt snitt vars namn är skrivet på latin (Rex Juba), Kleopatra Selenes mynt karakteriseras av hellenistiska egyptiska motiv utan minsta skymt av hennes romerska arv. Där finns krokodiler, sistra och Isissymboler, och Kleopatra Selenes namn och titel återges på grekiska så att hon blir Basilissa Kleopatra, den titel hennes mor använde. Det märks tydligt att varken Octavianus eller den starkt Romvänlige Juba kände sig hotad av att drottningen ständigt framhöll sina egyptiska rötter.

Kleopatra Selene födde en son som (naturligtvis) fick heta Ptolemaios och möjligen en dotter som gavs namnet Kleopatra, får vi väl förmoda. Hon dog någon gång mellan  f. Kr. och  e. Kr., 

Kleopatra_5b.indd 224

08-06-24 13.55.38

Kleopatras barn

och hennes död dokumenterades i ett epigram av poeten Krinagoras, vän och klient till Octavianus: När ur sin bädd hon steg upp, då svartnade månen.

Natten igenom hon kvaldes ty mörkret lät henne skönja Hur Selene, vars namn hon delade, dödad gjorde sin vandring ned till det dystra Hades.

Hon hade delat med henne de ljusa stundernas skönhet, nu med henne i döden hon blandade själarnas mörker.8

För att trösta sig gifte Juba om sig med änkan Glafyra, dotter till Archelaos av Kappadokien (som var Marcus Antonius naturlige son, sade ryktet), men äktenskapet blev mycket olyckligt – bruden var förälskad i någon annan – och de skildes barnlösa kort efteråt. Juba utsåg sin son Ptolemaios till sin samregent år  e. Kr. och dog år . Han begravdes i Caesarea bredvid Kleopatra Selene i det cirkelrunda mausoleum som i dag kallas Kubr-er-Rumia (också känt som le Tombeau de la Chrétienne).

Ptolemaios av Mauretania ärvde sin fars tron. Hans personliga historia är dåligt dokumenterad, men han tycks ha äktat en kvinna som hette antingen Urania eller Julia Urania och fått en dotter, Drusilla, som gifte sig med Marcus Antonius Felix, ståthållare i Judeen under Claudius regeringstid. År  e. Kr. avrättades Ptolemaios efter falska anklagelser av sin halvkusin Caligula. Suetonius berättar att hans ”brott” bestod av att han burit en mantel som var mer lysande purpurröd än Caligulas egen.9 Det är nog troligare att Ptolemaios, ”son till kung Juba och avkomling till kung Ptolemaios”, misstänktes för att ha stämplat mot Rom, även om den notoriskt instabile Caligula inte behövde någon ursäkt för att utfärda dödsdomar.

! 

Kleopatra_5b.indd 225

08-06-24 13.55.38



Vid en tillbakablick ur historikerns perspektiv ser vi att Kleopatra VII:s död förebådade den hellenistiska tidsålderns död och det kejserliga Roms födelse, som i sin tur ledde till den moderna västerländska världens födelse. Detta insåg Octavianus och gav den åttonde månaden (Sextilis) namn efter sig själv, eftersom det både var den månad då han fick titeln ”Augustus” och den då ”Imperator Caesar [Octavianus] befriade riket från en synnerligen allvarlig fara”: Alexandria hade fallit den  augusti. Det stora flertalet egyptier kände givetvis inte till detta, utan för dem gick livet vidare ungefär som det alltid hade gjort och som det skulle göra i århundraden framåt. Det kvittade lika om de regerades av en ptolemé eller en romare, en hedning, en kristen eller en muslim.

Andra erövrare hade skräddarsytt sitt beteende efter sitt nya lands trosuppfattningar och gått vidare med det traditionsenliga kungliga styret understött av gudarna. Octavianus, som var säker i sin militära styrka och kanske motsatte sig idén om ett ärftligt kungadöme, såg emellertid ingen anledning att böja sig för egyptiernas önskemål. Tusentals år av kungligt styre fick ett brått slut när han gjorde anspråk på Egypten som sin privata egendom. De egyptiska prästerna skulle komma att fortsätta att förläna sina romerska herrar kartuscher och titlar och avbilda dem i traditionell egyptisk stil, men landet, som nu tekniskt saknade en kung, skulle förvaltas av Cornelius Gallus, som hade en ganska låg ställning som prefekt i riddarklassen. Inga egyptier skulle tillåtas tjänstgöra i den romerska armén eller inträda i senaten, och romare som ville besöka Egypten fick vackert utverka tillstånd av Octavianus.

Denne gav sig ut på en tur över sina nya ägor där han inspekterade kanaler och bevattningsdiken. Han hade föresatt sig att utrota de österländska kulterna, och utan att bry sig om att han sårade prästerna på platsen vägrade han att besöka Apistjuren och talade om för alla som ville höra på att han dyrkade gudar, inte boskap.

Man får förmoda att han varken kände till eller fäste något avse

Kleopatra_5b.indd 226

08-06-24 13.55.38

Kleopatras barn

ende vid att Egyptens präster redan avbildade honom som en farao som deltog i de traditionella djurkulterna.

I takt med att Rom drog in i Egypten började den egyptiska kulturen invadera Rom. Egyptiska artefakter blev plötsligt högsta mode, och romarna började importera både äkta och förfalskade egyptiska antikviteter, något som garanterat satte myror i huvudet på framtida arkeologer. Nu stod sfinxer och obelisker och verkade lite malplacerade bredvid statyer av ädla romare som prydde offentliga platser. På Marsfältet i Rom tjänstgjorde en egyptisk obelisk från Sentiden till och med som visare på ett gigantiskt solur: Augustus [Octavianus] använde obelisken på Campus Martius på ett märkligt sätt: den skulle kasta en skugga och därmed märka ut dagens och nattens längd. Ett område stenlades i proportion till monolitens höjd på ett sådant sätt att skuggan mitt på dagen under årets kortaste dag nådde stenläggningens kant. Medan skuggan avtog och tilltog mättes den av bronsstavar som var fastsatta i stenläggningen.10

Innehållet i Kleopatras skattkammare, som nu tillhörde Octavianus, fördes till Rom, där det finansierade hans politiska karriär.

Den segerstaty som han reste i det nya senatshuset var utsmyckad med egyptiska krigsbyten, liksom templet på Capitolinen helgat åt Jupiter, Juno och Minerva och, lämpligt nog, Den Gudomlige Julius tempel. Dio ansåg att detta utgjorde ett passande slut på en våldsam historia: Sålunda förhärligades Kleopatra ändå, fastän hon besegrats och tillfångatagits, såtillvida som hennes prydnader vilar som gåvor i våra tempel och hon själv ses i guld i Venustemplet.11



Kleopatra_5b.indd 227

08-06-24 13.55.39

      

Historia blir legend $ !" !

"% ! "# Kleopatra hade ett jazzband i sitt slott vid Nilen.

Varenda kväll blev det jazzdans i den balla egyptiska stilen …

J. Morgan och J. Coogan, ”Cleopatra Had a Jazz Band”1

T

rehundra år efter sin död dyrkades Kleopatra-Isis fortfarande på tempelön File i Nilen. Hennes bild blev kvar på Egyptens mynt i årtionden och på hennes tempelväggar i tusentals år. Men denna version av Kleopatra som drottning och vis modergudinna förekom enbart i Egypten. I det större Medelhavsområdet fortsatte den välsmorda romerska propagandamaskinen att manipulera allmänna opinionen mot henne långt efter slaget vid Aktion.

Octavianus gick in för att hans egen personliga historia skulle dokumenteras för eftervärlden på ett sätt som rättfärdigade hans inte alltid heroiska gärningar och bekräftade hans gudagivna rätt att härska – inte så lätt för en självutropad republikan att förklara.

I det syftet gav han ut sin självbiografi och dessutom redigerade 

Kleopatra_5b.indd 228

08-06-24 13.55.39

Historia blir legend

han, och brände i vissa fall, Roms officiella handlingar. Till stor del har hans propaganda – lättflyktiga anekdoter, klotter, pamfletter, privata brev och offentliga tal – självfallet gått förlorad. Men vi har tillräckligt mycket kvar för att få ett begrepp om hur minnet av Kleopatra förvanskades.

I och med att Kleopatra hade spelat en avgörande roll i Octavianus maktkamp fick berättelsen om hennes liv bli kvar som en integrerad del av hans. Men den skulle dras ihop till endast två episoder: hennes förbindelse med Julius Caesar och i synnerhet den med Marcus Antonius. Caesar, den adoptivfar som gav Octavianus hans rätt att härska, skulle bli ihågkommen med högaktning som en tapper och redbar man som manipulerade en omoralisk utländsk kvinna för sina egna syften. Octavianus rival Antonius skulle bli ihågkommen med en blandning av ömkan och förakt som en tapper men hopplöst svag man som snärjdes i en omoralisk utländsk kvinnas garn. Kleopatra, berövad allt politiskt värde, skulle bli ihågkommen som denna omoraliska utländska kvinna. Nästan på en gång blev hon den mest skrämmande av alla romerska klichéer: en onaturlig kvinna. En kvinna som dyrkade primitiva gudar, tog makten över män, låg med sina bröder och födde bastarder. En kvinna enfaldig nog att tro att hon en dag skulle härska över Rom och förslagen nog att locka en anständig karl från hem och härd. Denna version av Kleopatra är naturligtvis raka motsatsen till den kyska och trogna romerska hustrun, exemplifierad av den förorättade Octavia och den dygdiga Livia, alldeles som Kleopatras exotiska österland är den suspekta feminina motsatsen till det ärliga, omutliga, i allt väsentligt maskulina Rom. Som allmänhetens fiende nummer ett var Kleopatra mycket värdefull för Octavianus, som naturligt nog hellre ville bli ihågkommen för sin kamp mot missledda utlänningar än mot hyggliga romare som han själv.

Den livligaste, så gott som samtida uttolkningen av Kleopatra har formen av en fantasiskildring. När Publius Vergilius Maro år 

Kleopatra_5b.indd 229

08-06-24 13.55.39



 började arbeta på Aeneiden i tolv band bestämde han sig för att skapa ett modernt epos i samma stil som Odysséen (Bok ) och Iliaden (Bok ) som skulle förhärliga Rom och även hylla Octavianus styre. Aeneas, gudinnan Venus son och Roms grundare, skulle jämställas med Octavianus, ättling till Venus och Aeneas och det romerska imperiets grundare. Underlaget för första delen av Aeneiden är Didos och Aeneas tragedi. Hjälten med samma namn, som flyr på båt från det ödelagda Troja, vill till varje pris nå sitt fädernesland men råkar ut för en storm och sköljs i land på Nordafrikas kust. Där möter han Dido, Kartagos grundare och drottning, som gudarna driver i hans famn. De genomgår ett slags bröllopsceremoni som Dido anser vara bindande men, visar det sig snart, inte Aeneas. De lever lyckliga i sin kärlek, glömska av omvärlden. Men Aeneas har en stark moralisk karaktär och rättar sig efter gudarnas vilja. Inför valet mellan njutningen och plikten väljer han plikten och överger drottningen: ”Aldrig, o drottning” svarar han fåmäld ”skall jag förneka något av ynnestbevisen du gett och nu kunde nämna; alltid blir det mig kärt att minnas Elissa, så länge ännu jag minns mig själv, och en gnista liv står mig åter.

Låt mig förklara: aldrig var det min tanke att fly dig hemligen, tro inte det; ej heller tände jag nånsin bröllopsfacklor, och kom inte hit med planer på gifte.” 2

Dido fylls av vrede och missmod, förbannar sin älskare och begår självmord hellre än att leva ensam.

Parallellerna med Julius Caesar (en stark man som satte plikten framför njutningen) och Antonius (svagare än Aenas/Caesar/Octavianus lockades han av en utländsk kvinna och bestod inte provet) är iögonfallande. Dido, som med glädje går in i ett pseudoäktenskap och till sist förgörs av sina egna skuldkänslor, är Kleopatra. Vergilius har ändå ganska stor förståelse för Dido, vars liv 

Kleopatra_5b.indd 230

08-06-24 13.55.39

Historia blir legend

gudarna med vett och vilja har förstört. Han är inte lika förstående mot Kleopatra i sin anakronistiska beskrivning av Aeneas utsirade sköld, smidd av Vulcanus, som återger Octavianus seger i slaget vid Aktion: Segerrikt vändande hem från morgonrodnadens länder och Röda havets kust med utländska trupper i mångfald nalkas Antonius, följd av Egyptens, Österns och Baktras vapen; han medför, skamlöse man, sin egyptiska maka. …

Drottningen kallar sin flotta till strid med hemlandets sistrum; ormarna ser hon ej, som bakifrån närmar sig henne.

Gudamonster av alla slag och Anubis som skäller Går till gemensam attack mot Neptunus, Pallas och Venus.3

Inför en så strålande bild glömmer Vergilius läsare kanske att Octavianus hade ett välgrundat dåligt anseende som fältherre.

Den revolutionäre augustinske skalden Sextus Propertius skriver längtansfullt om sin aggressiva älskarinna Cynthia. Han liksom Marcus Antonius har snärjts och i viss mån snöpts av en kraftfull kvinna, och det tvekar han inte att erkänna. På frågan ”Varför frågar du om en kvinna behärskar mitt liv?” räknar han upp exempel på berömda, onaturligt dominerande kvinnor, till exempel amazonen Penthesilea, drottning Omfale av Lydien, Semiramis och givetvis Kleopatra, ”skökan som styrt det liderliga Kanopos”. Längre fram hyllar han en smula ironiskt Octavianus och slaget vid Aktion. Propertius är uppenbarligen medveten om ironin i att en romare firar en stor seger över en simpel kvinna, men liksom Vergilius hade gjort ser han förnuftigt nog ingen anledning att gå närmare in på denna ömtåliga punkt.4 Där får han sällskap av sin samtida Horatius, som mer än gärna förvandlar Kleopatra till en maktgalen kvinna men också ger en förvånansvärt medkännande skildring av hennes död: 

Kleopatra_5b.indd 231

08-06-24 13.55.39



Nej, stolt hon djärvdes skåda med blicken klar sin brustna borg, tog modigt en klunga orm och drack dess svarta gift i blodet, friare, vildare blott i döden.

Så kunde hon trots allt likväl gäcka dem, liburnerskeppen – drottning i döden än!5

Genom att återställa en del av Kleopatras värdighet gör Horatius henne faktiskt till en värdigare och trovärdigare fiende till Octavianus.

Roms historiker, som skrev senare än poeterna, bevarar en fylligare bild av henne. Hon är förförisk och onaturlig, javisst, men vi får också en skymt av en bildad, ja intelligent, kvinna. Men i Rom var historia inte den strama disciplin som den är (eller borde vara) i dag. Torftiga historiska ”fakta” vävdes in i ett sammanhängande narrativ med stora portioner personliga åsikter och gissningar. Anekdoter valdes ut för att de skulle understryka ett moraliskt eller politiskt argument. Och de romerska historikerna koncenterade sig givetvis på Kleopatras kontakter med den romerska världen men förbigick hennes liv i Egypten. De båda mest inflytelserika av Kleopatras ”levnadstecknare” är Plutarchos och Dio, och det är från deras verk som de senare klassiska författarna har hämtat sina Kleopatror. Den romerske författaren Suetonius (Den gudomlige Julius och Den gudomlige Augustus) och den något otillförlitlige greken Appianos från Alexandria (Inbördeskrigen) lägger fler detaljer till berättelsen om Kleopatra.

Maestrius Plutarchus (Plutarchos), grek från Chaironeia i Boiotien, skrev Parallella liv omkring år  e. Kr. och tog till den inte alltid lyckade metoden med ”paralleller” för att åstadkomma en jämförelse mellan sina grekiska och romerska personers starka och svaga moral. Bland dem han studerade återfanns Pompejus den store (som kopplades hop med Spartas kung Agesilaos), Juli

Kleopatra_5b.indd 232

08-06-24 13.55.39

Historia blir legend

us Caesar (med Alexander den store) och Marcus Antonius (med Demetrios Poliorketes av Makedonien, son till Antigonos ”den enögde”). Det sägs att Plutarchos hade tillgång till Kleopatras läkare Olympos nu försvunna memoarer och att hans farfar hade en vän som kände Kleopatras kock, men vi vet fortfarande ingenting om hans källor. Hans metodologi framgår emellertid från första början: … det är inte historieböcker jag skriver utan levnadsskildringar, och i de mest lysande bragder ligger inte alltid någon manifestation av dygd eller last, nej, en bagatell som en fras eller ett skämt avslöjar ofta karaktären mer än drabbningar där tusentals stupar, eller de största rustningar eller belägringar av stora städer. Alldeles som målarna får fram likheten i sina porträtt ur ansiktet och ögonens uttryck, vari karaktären framträder, men fäster mycket litet avseende vid de övriga delarna av kroppen, så måste jag tillåtas att snarare ägna mig åt själens tecken hos människor och med dessas hjälp ge en bild av vars och ens liv och överlåta beskrivningen av deras stora strider åt andra.6

Dessa levnadsteckningar var populära i Rom och på nytt under medeltiden och renässansen, då de inspirerade en hel svärm av författare och konstnärer. Plutarchos Kleopatra är en gåtfull varelse. Han tycks inte kunna bestämma sig för om hon är en i grunden god eller en i grunden dålig människa, även om han är säker på att hon är manipulativ och har varit minst en god romares undergång.

Den grekiske historikern och den romerske senatorn Cassius Dio Cocceianus skrev sin ytterst läsvärda, action-laddade Roms historia i åttio volymer mellan år  och  e. Kr. Han berättar att han ägnade tio år åt att gå igenom materialet till sitt magnum 

Kleopatra_5b.indd 233

08-06-24 13.55.40



opus och utforskade all viktig referenslitteratur. Det är djupt beklagligt att vi inte vet namnen på dessa arbeten, men vi kan förmodligen utgå ifrån att historikerna Livius och Polybius verk ingick. Berättelsen om Kleopatra går från Bok  – Julius Caesar i Egypten – till hennes självmord i Bok . Dios Kleopatra är en erotiskt stark, manipulativ kvinna med dödsbringande tjuskraft.

Antonius kan naturligtvis inte motstå henne. De båda dödsfallen följs av en kort men förödande karaktärsbedömning. Antonius är motsägelsefull: tapper men omdömeslös, generös och hård, ”i lika mån utmärkt av storhet till själen och underdånighet till sinnet”, och Kleopatra … karakteriserades av omättlig lidelse och omättlig girighet; hon påverkades ofta av en berömvärd ambition men också av förmäten fräckhet. Tack vare kärlek vann hon titeln Egyptiernas drottning, och när hon hoppades att med samma medel vinna också titeln Romarnas drottning misslyckades hon och förlorade den första dessutom.

Hon fångade sin tids båda största romare och på grund av den tredje förgjorde hon sig själv.7

Plutarchos och Dio var inte romare till börden men förmedlade ändå med glädje den officiella romerska världsåskådningen. Historikern Josefus, eller Josef son till Mattias (omkring – e. Kr.), hade judisk utbildning och såg saker och ting ur ett perspektiv som skilde sig något från deras. Josefus hade kämpat mot romarna i det judisk-romerska kriget år – e. Kr. Han hade inte förmått genomföra ett självmord tillsammans med sina vapenbröder utan tillfångatogs av Vespasianus trupper och bytte sida. Nu var Titus Flavius Josefus en lojal romersk medborgare och hade slagit sig ner i Rom, där han fick ett generöst offentligt anslag och gav ut en rad verk, alla med avsikt att bevisa att han var både en god romare och en god jude. Hans Mot Apion i två voly

Kleopatra_5b.indd 234

08-06-24 13.55.40

Historia blir legend

mer kom ut som svar på ett judefientligt utbrott av den grekiske grammatikern Apion från Alexandria. Bok  innehåller en högst idiosynkratisk framställning av ptoleméernas historia, givetvis med ett föga smickrande porträtt av Kleopatra som i Josefus ögon begår det dubbla brottet att vara fiende till både Rom och judarna: Denne man [Apionos] nämner också Kleopatra, Alexandrias sista drottning, och angriper oss [judarna] därför att hon var otacksam mot oss. Tvärtom borde han ha förebrått henne som ägnade sig åt allehanda orättvisor och onda seder, både med avseende på hennes närmaste anhöriga och äkta män som hade älskat henne och i största allmänhet med avseende på alla de romare och de kejsare som skänkt henne sin gunst … hon förstörde sitt lands gudar och sina förfäders gravar, och oaktat hon hade mottagit sitt kungarike av den förste Caesar hade hon oförsyntheten att revoltera mot hans son [Octavianus]…8

År  e. Kr. besegrades Egypten av islamiska styrkor under befäl av den arabiske härföraren Amr Ibn-al-As. Nästan genast isolerades det muslimska Egypten från den kristna världen. I över tusen år, fram till det osmanska väldets erövring på -talet, fortsatte västerländska forskare att studera det antika Egypten i andra hand genom de enda källor som de hade tillgång till, nämligen de klassiska författarna och Bibeln. Under tiden växte en separat och helt annan historisk tradition fram i Egypten. Medeltida arabiska lärda hade tillgång till koptiska (kristna), klassiska, judiska och arabiska texter, bland annat den Egyptens historia som den koptiske -talsbiskopen Johannes av Nikiou skrev, där det finns en sympatisk beskrivning av den goda drottning Kleopatra, Julius Caesars hustru.9 Framför allt hade de också obehindrat tillträde 

Kleopatra_5b.indd 235

08-06-24 13.55.40



till de antika monumenten och till de forskare och sagoberättare som bevarade Egyptens muntliga arv. Ur denna ovärderliga information kunde de arabiska historikerna utveckla parallella insikter i Egyptens förflutna där en helt annan version av Kleopatra än den accepterade i väst växte fram. Resenären och historikern AlMasudi (död omkring ) bekantar oss med den österländska Kleopatra, som omväxlande förekommer som Qilopatra, Kilapatra eller Aklaupatr: … Hon var en vis kvinna, en filosof, som lyfte upp de lärdas ställning och trivdes i deras sällskap. Hon skrev också böcker om medicin, amuletter och kosmetika utöver många andra böcker som hon uppges ha författat och vilka de som bedriver läkekonst känner till.10

Denna Kleopatra är ”den dygdiga lärda” som nämns i kapitel  (s. ), en folkets välgörare som skyddar sina undersåtar och presiderar vid akademiska seminarier, där hon visar upp imponerande kunskaper i matematik, naturvetenskap och filosofi. Hon ges äran av att ha skrivit en rad böcker som går från kosmetik (en viktig och inte alls kvinnoinriktad vetenskap i Egypten) över gynekologi till mynt, vikter och mått.

Som en detaljerad redogörelse för Kleopatras regeringstid är den arabiska historien felaktig på många punkter. Så till exempel trodde biskop Johannes att Kleopatra byggde både Heptastadion som förband Faros med fastlandet och den kanal som förde sötvatten till Alexandria. Andra var säkra på att hon hade rest fyren på Faros. Men när man ser bakom dessa uppgifter och lämnar marginal för att historikerna mycket väl kan ha förväxlat flera ptolemaiska drottningars liv, och även andra lärda kvinnors, bekräftar de att det kvardröjande minnet av Kleopatra inom Egyptens gränser var positivt och uppskattande – ett minne som inriktades på hennes politiska och administrativa prestationer och inte på 

Kleopatra_5b.indd 236

08-06-24 13.55.40

Historia blir legend

hennes kärleksliv. Tyvärr har västerländska egyptologer i stor utsträckning förbigått de arabiska historikernas arbeten, skrivna på arabiska och till helt nyligen inte tillgängliga i översättning annat än i ett fåtal bibliotek.

I väst fortsatte den romerska bilden av Kleopatra att växa fram och speglade tidens föreställningar om kvinnlighet och kvinnoideal. Hon övergick från att vara ett monster till att bli en skönhet, och i och med att skönhet omedvetet blev detsamma som godhet kom hennes historia att handla om ett okonventionellt leverne som uppvägdes av trohet mot en man. Att hon var oupplösligt associerad med en orm ledde samtidigt till en dunkel förväxling med Eva i Bibeln. Den kristna kyrkan förbjöd ju självmord, men i en värld som var van vid berättelser om kristna martyrer som vann frälsning genom lidande och död var Kleopatras öde en acceptabel variant. År  tog Geoffrey Chaucer med legenden om martyren Kleopatra i sin Legend of Good Women, och därmed var hennes omvandling till en dygderik drottning som levde enbart för en mans kärlek fullbordad.

Plutarchos Parallella liv, som översattes från franska av Jacques Amyot () och därifrån till engelska av sir Thomas North (, , ), inspirerade Shakespeare till Julius Caesar (omkring ), Antonius och Kleopatra (omkring ) och Coriolanus (omkring ). Parallellerna mellan Plutarchos och Antonius och Kleopatra faller i ögonen. Plutarchos säger: … hon nedlät sig inte till att anträda färden på något annat sätt än att ta sin slup på floden Kydnus, vars akter var av guld, seglen av purpur och årorna av silver, som höll takten i rodden efter ljudet av musik av flöjter, oboer, cittror, violor och andra sådana instrument som de spelade på slupen. Och angående personen själv låg hon under en paviljong av guldtyg, klädd och smyckad som gudinnan Venus sådan hon brukar tecknas på bilder, och 

Kleopatra_5b.indd 237

08-06-24 13.55.40



tätt intill henne, på ömse sidor om henne, föreställer söta ljushåriga pojkar klädda som målare guden Amor, med små solfjädrar i händerna, med vilka de fläktade vind på henne …

Shakespeares Domitius Enobarbus säger: Jag skall berätta det: Den slup hon satt i lik en gyllne tron på vattnet brann: av drivet guld dess bakstam, av purpur seglen, doftande så ljuvt att kärleksyrsel vindarna betog; av silver årorna, som höllo takt med flöjters toner och förledde böljan att rinna efter fort, liksom förtrollad av deras slag. Hon själv – en tiggare blir all beskrivning därvidlag – hon låg uti sitt prakttält, spänt av guldbrokad, fördunklande den Venus, varest konsten arbetar om natur’n; på båda sidor små nätta gossar, skälmska Cupidoner med grop i kind; och deras fläktningar med brokiga solfjädrar tycktes glödga de fina kinder, som de svalkade – gjort ogjort blev.11

Shakespeare satte dramatiken och tjusandet av publiken framför trohet mot källan och avstod från Plutarchos ogillande, lånade lite av Horatius och lät sin drottning bli en äkta hjältinna som tillintetgjordes av en ohejdbar lidelse. På Shakespeares tid ansågs en kvinnlig härskare varken onaturlig eller ovälkommen, och hans pjäs, skriven medan minnet av Elisabet I:s styre fortfarande var färskt, avspeglar detta. Hans Kleopatra var ingalunda den första 

Kleopatra_5b.indd 238

08-06-24 13.55.40

Historia blir legend

av de moderna, och inte heller skulle hon bli den sista, men hon har haft den största effekten på folkfantasin och gett inspiration till ett stort flöde av konst med Kleopatra som motiv: romaner, skådespel, dikter, målningar, skulpturer, operor, baletter, sånger, tragedier, komedier och episka filmer. Dessa i sin tur har gett upphov till en strid ström av allehanda varor i egyptisk stil där en anakronistisk Kleopatra används för att marknadsföra allt från cigaretter till sandaler.12 Kulturhistorikern Mary Hamer talar för många när hon berättar om hur förvirrad hon blev när hon första gången mötte en Kleopatra som inte var Shakespeares: ”Jag lärde mig att upphöra att ta Shakespeare som norm och att fråga vad Kleopatra hade betytt innan han skrev om henne.”13 Än mer förvånande är att flera ”akademiska” skrifter inte har förmått göra sig kvitt Shakespeares vision utan låtit sig lockas att citera honom som om han vore en primär historisk källa.14 Bristen på samtida beskrivningar är förklaringen, men det ursäktar bara delvis detta allvarliga missgrepp.

Att moderna framställningar av Kleopatra snedvrider historien så att de avspeglar upphovsmännens fördomar och uppfattningar behöver nog inte påpekas. Dessa förvanskningar är för det mesta uppenbara och naiva. Så till exempel lät medeltidens och renässansens konstnärer glatt alla försök till realism fara och avbildade Kleopatra som blekblond därför att det blekblonda var deras eget skönhetsideal. Andra är mer raffinerade eller manipulativa. På -talet gav konstnärerna Kleopatra en lite vagt egyptisk-orientalisk framtoning och använde henne som metafor för (det feminina) österlandet som penetrerades och togs i besittning av (det maskulina) västerlandet. I många fall ger deras påträngande förföriska Kleopatror intrycket av att driva fram sin egen undergång.

Nittonhundratalets filmskapare talade i storvulna ordalag om historisk trohet och seriös dramatik men åstadkom ändå en rad Kleopatror avsedda att bli så populära hos åskådarna att de såg filmer

Kleopatra_5b.indd 239

08-06-24 13.55.40



na flera gånger och gjorde dem till kassasuccéer.15 Theda Baras vamp från , som väckte stor beundran på sin tid, blev snart rent skrattretande. Film-Kleopatra måste göras om till en kvinna som tilltalade både de män som hade uppskattat Baras så gott som obefintliga kostymer och de självförsörjande kvinnor som just hade fått rösträtt och skaffat sig yrkesutbildning så att de kunde gå på bio på egen bekostnad. Claudette Colbert gjorde en intelligent, rolig och mycket modern Kleopatra åt förkrigspubliken.

Elizabeth Taylor, en sensuell förförerska på och utanför vita duken, skänkte glamour åt en stram och avskalad miljö och blev för många den ”riktiga” Kleopatra. Det dröjer säkert inte länge förrän filmbolagen ger oss en moderniserad Kleopatra, en handlingskraftig kvinna för -talet. Bakom alla dessa filmer, dolda under glittret och perukerna, ligger frågor om censur och politisk korrekthet och besvärande budskap om kolonialism, rasism, moderskap och kvinnors rätt till sin egen sexualitet. Hur mycket sex, våld och osminkad, tråkig historia kan återges i en film som måste dra så många åskådare att den lönar sig? Hur mycket kan historien skrivas om så att den ger handlingen en mer omedelbar dramatisk effekt? Är det fel att förvanska personerna och ändra geografiska fakta i konstens och underhållningens namn? De – och det finns många – som lär sig antikens historia enbart i Troja (Petersen ), Alexander (Stone ) och Cleopatra (Mankiewicz ) är inte alltid medvetna om dessa spörsmål men påverkas kraftigt av dem.

Joseph Mankiewicz byggde sin Cleopatra på Carlo Maria Franzeros The Life and Times of Cleopatra, där författaren litade på sin ”latinska instinkt” och inte på enkelt kunnande när han skulle tolka Kleopatras liv. Ett kort utdrag räcker för att läsaren skall fånga atmosfären i boken:



Kleopatra_5b.indd 240

08-06-24 13.55.40

Historia blir legend

Fördes hon som ung flicka till templet i Thebe och deflorerades enligt gammal sed på Amon-Res altare? Tillät hon sig ett och annat kärleksäventyr i den liderliga atmosfären i sin stads palats? Och framför allt – var hon en sensuell kvinna, ”en slav under sin sinnlighet” som Josefus kallade henne? Svaret är nog enkelt och evigt: det finns ingen vacker och intelligent och begåvad kvinna som inte också är en slav under sin sinnlighet.16

Mankiewicz borde ha valt Arthur Weigalls Life and Times of Cleopatra Queen of Egypt som underlag. Denna bok kom ut  och var skriven för en bred läsekrets, och den var det första försöket att kasta loss från Shakespeare och placera in drottningen i hennes eget sammanhang. Budskapet var att Kleopatra borde betraktas som en egyptisk politiker och inte som älskarinna åt romare. I inledningen varnar författaren mycket riktigt läsarna för att se Kleopatra genom rent romerska ögon, eller rent moderna, och uppmanar dem att akta sig för ”anakronismen att kritisera miljöerna utifrån de normer som gäller tjugo århundraden efter Kristus” när de strövar genom ptoleméernas olika hov.17 Han gör sig stor möda med att förklara och försvara Kleopatras okonventionella österländska levnadssätt för sina konventionella västerländska medelklassläsare som, tror han, kommer att bli chockerade av drottningens snedsprång, men han kan inte låta bli att ägna det första kapitlet åt en betraktelse över hennes karaktär och utseende. Eftersom den här boken började med ett citat ur Weigall är det på sin plats att han också får sista ordet: … När läsarna har utestängt ur minnet Propertius vassa ord och Horatius eldiga … är de i stånd att bedöma om den tolkning av Kleopatras karaktär och handlingar som jag har lagt framför dem bör uppfattas som omotiverat välvillig, och om jag har överutnyttjat historikerns prero

Kleopatra_5b.indd 241

08-06-24 13.55.41



gativ att vara barmhärtig, på en ofta övergiven och hårt prövad kvinnas vägnar som hela sitt liv strävade efter att uppfylla en patriotisk och storartad ambition och som dog så som ”det anstår ättlingen till så många konungar”.18



Kleopatra_5b.indd 242

08-06-24 13.55.41

Vem var vem?

Den ptolemaiska kungasläkten Från Alexander den store till Ptolemaios av Mauretania

# !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

Man tror att de gener vi ärver har mer att göra med hur våra personligheter är beskaffade än miljön. … Vi vet en del om Kleopatras förfäder – inte alls någon lovande start!

Julia Samson, Nefertiti and Cleopatra1

Å

r , det år då Kleopatra föddes, hade hennes alltmer störda familj härskat över Egypten i två och ett halvt sekel. De hade skapat och förlorat ett välde vars inflytande märktes i hela Medelhavsvärlden och långt utanför den, och de utövade sitt styre från en för ändamålet anlagd stad som var vida berömd som världens mest avancerade säte för lärdom och kultur. Och i skarp kontrast till Egyptens inhemska kungar, vilkas privata angelägenheter aldrig dokumenterades, hade de levt dokumenterade liv av enastående komplexitet och våld. När man studerar levnadshistorien för Kleopatras närmaste släktingar i uppstigande led, en förvillande blandning av personer som hette Ptolemaios, Arsinoë, Berenike 

Kleopatra_5b.indd 243

08-06-24 13.55.41



och Kleopatra, blir det allt svårare att betrakta ptoleméerna som verkliga människor med något som ens liknade verkliga känslor.

Att vara född till ptolemé var detsamma som att födas in i en släkt där de hänsynslösas överlevnad var kardinalregeln och självbevarelse av allt överskuggande betydelse. De ptoleméer som faktiskt överlevde hade starka, gigantiska personligheter, och som deras gärningar visar var de extremt tjockhudade. Alla dessa historier om mord, äktenskapsbrott, uppror, lynchningar, incest och gränslös ärelystnad är stoff för tredje klassens deckare och tvåloperor i teve. De fascinerar och repellerar i lika mån men inger inte alltid den medkänsla som de borde. När vi läser om så många dödsfall i förtid och av onaturliga orsaker under en så kort period avtrubbas vår uppfattning om realiteterna – man frestas säga fasorna – i ptoleméernas familjeliv. Ändå måste vi läsa dessa historier, om än i förkortad form, på grund av att de bildar bakgrunden till Kleopatras egen historia. Och eftersom ptoleméerna hade Alexander den store att tacka för sin tron är det på sin plats att börja med hans korta tid som kung av Egypten.2 Alexander III den store, kung av Egypten – Son till Filip II av Makedonien och Olympias av Epiros Vintern / kapitulerade Egypten utan strid för Alexander den store och satte därmed punkt för närmare tvåhundra år av periodiskt persiskt styre. Vi läser i historieböckerna att egyptierna välkomnade Alexander som befriare och hyllade honom på hans väg till Memfis. Dessa krönikor, skrivna av greker och därför starkt grekvänliga, är knappast objektiva, men de många revolter och hårdhänta repressalier under den persiska tiden som finns belagda tyder på att egyptierna, som avskydde utländskt välde i alla former, hyste en speciell antipati mot perserna.

Alexander hade ambitiösa planer för sitt nya land. Alexandria var redan anlagt och förvaltningen hade i viss mån organiserats 

Kleopatra_5b.indd 244

08-06-24 13.55.41

Vem var vem?

om. Men det var ingen brådska. Tiden stod på Alexanders sida och andra slag återstod att utkämpa, andra persiska territorier att erövra. I maj  marscherade Alexander norrut från Memfis för att göra upp med sin gamle fiende Dareios III. Han dog i Babylon den  juni år , och det oväntade dödsfallet har förklarats omväxlande med feber, alltför stor konsumtion av alkohol och gift.

Filip III Arridaios, kung av Egypten – Son till Filip II av Makedonien.

Nu när Alexander var död tog hans bror den nominella makten över ett välde som sträckte sig från Makedonien till Indien, och i brist på andra pretendenter blev han Egyptens okrönte kung. Filip Arridaios var son till en thessalisk kvinna av låg börd. Elaka rykten sade att hon var föga mer än danserska och alla var överens om att hennes son i bästa fall var halvt om halvt efterbliven. Trots denna defekt hade Arridaios lyckats gå levande ur den våldsamma familjestrid som utbröt efter mordet på hans far Filip, där alla andra potentiella rivaler om tronen röjdes ur vägen. Stödd av sin kraftfulla maka Adea härskade Arridaios över sitt välde i sex år, då hans period vid makten avslutades av en makedonsk invasion ledd av änkedrottning Olympias av Epiros. Arridaios avrättades och Adea, som fick välja mellan dolk, snara och gift, hängde sig.

Alexander IV, kung av Egypten – Postum son till Alexander III den store och Roxanne Alexander den store var bara trettiotre år och barnlös när han dog.

Hans sogdiska (iranska) maka Roxanne var emellertid gravid, och om det blev en pojke var han förutbestämd att dela tronen med Alexanders halvbror Filip Arridaios. Det blev mycket riktigt en pojke, och vid Arridaios död i förtid gick tronen utan motstånd vidare till hans brorson Alexander IV. Den yngre Alexander skulle 

Kleopatra_5b.indd 245

08-06-24 13.55.41



aldrig få se Egypten, för både han och Roxanne mördades år  i Makedonien. Kvarlevorna av en ”ung prins”, som påträffats i en gravurna av silver på den kungliga makedonska gravplatsen Vergina, kan mycket väl vara Alexander IV:s. Enligt Egyptens officiella regentlängder fungerade Ptolemaios, son till Lagos, som okrönt kung under de sex sista åren av Alexanders ”regeringstid”.

Ptolemaios I Soter I (Räddaren), kung av Egypten – Son till Lagos av Eordaia och Arsinoë Ptolemaios I föddes år  i Makedonien. Hans far Lagos tillhörde en ansedd men ordinär makedonsk släkt som hade gjort ett fördelaktigt gifte: hans mor Arsinoë var syssling till Filip II. I likhet med många av Egyptens kungar som var födda ofrälse var Ptolemaios inte överdrivet stolt över sitt enkla ursprung. Kort efter Alexander III:s död spred han ryktet att hans mor hade varit en av Filips många frillor och att han själv har halvbror till den store döde.

Som makedonsk härförare bevittnade Ptolemaios hur Alexander besegrade Dareios III av Persien i slaget vid Issos i november . Ett år senare var han närvarande då Alexander intog Egypten, och han var med stor sannolikhet med då Alexander marscherade till Siwaoasen. Andra militära framgångar följde. År  tillfångatog han Bessus, satrap av Baktrien och Dareios III:s mördare, och år  stred han i Indien där han förde befälet över en tredjedel av Alexanders armé. År  tog Ptolemaios makten i Egypten och härskade först på Filip Arridaios vägnar och sedan på Alexander IV:s. Det var Ptolemaios som i Filips namn övervakade ombyggnaden av templet i Karnak och Hermopolis Magna och i Alexanders namn byggde vidare på Elefanttemplet i Khnum. Han utvidgade Egyptens territorier så att han fick en buffertzon runt sitt land, och när Alexanders kropp skulle rövas bort och sedan visas upp i Alexandria 

Kleopatra_5b.indd 246

08-06-24 13.55.41

Vem var vem?

var det han som planerade det hela. År  reglerades situationen.

I en kröningsceremoni i Alexandria förvandlades general Ptolemaios till kung Ptolemaios I Soter I. Medan Ptolemaios grekiska profil – med böjd näsa, vass haka, djupt liggande ögon och rufsiga lockar – började förekomma på mynten blev Egypten ett självständigt rike med Alexandria som huvudstad.

Alexanders väldiga imperium var nu oåterkalleligen splittrat och hans egen dynastiska linje bruten. Efter successionskrigen (–) dominerades Medelhavsområdet av tre rivaliserande kungariken med bas i Makedonien: det antigonidiska väldet som omfattade Makedonien och det grekiska fastlandet och styrdes av efterkommande till Antigonos (den enögde); det seleukidiska väldet som bestod av Syrien och Mesopotamien och styrdes av Seleukos I; det lagidiska eller ptolemaiska väldet som omfattade Egypten och Libyen, Cypern och en betydande del av Palestina (med stora partier av de moderna staterna Israel, Jordanien, Libanon och södra Syrien, en region känd som Coele Syria, ”det ihåliga Syrien”). Det kom till täta skärmytslingar – gränser tänjdes ut och drogs ihop, allianser bildades och föll sönder, lojaliteter förstärktes och försvagades – men situationen förblev mer eller mindre konstant tills en ny supermakt trädde fram och hotade status quo.

Ptolemaios var en fantasirik ekonom och en kompetent forskare. Han var angelägen om att lansera Alexandria som ett internationellt lärdomscentrum och upprättade Museion och dess världsberömda bibliotek. Utanför Alexandria restes nya tempel till gamla gudar i Terenuthis (Hathor), Naukratis (Amen), Kom el-Ahmar (Osiris) och Tebtynis (Soknebtynis). Den enorma och högeffektiva egyptiska byråkratin lämnades mer eller mindre intakt, men den nya staden Ptolemais Hormou grundades för att motverka inflytandet från den ständigt upproriska gamla södra huvudstaden Thebe.

Hans privatliv var inte lika välorganiserat. Han hade redan skilt 

Kleopatra_5b.indd 247

08-06-24 13.55.42



sig från sin första maka, den persiska prinsessan Artakama, och gift sig med Eurydike av Makedonien någon gång mellan  och . Eurydike födde sin make fyra eller fem barn: två söner (Ptolemaios Keraunos och Meleager, båda förutbestämda att härska över Makedonien), två döttrar (Lysandra och Ptolemais) och eventuellt en tredje dotter (Theoxena). I en förbindelse som Ptolemaios samtidigt upprätthöll med Berenike I föddes tre barn. Till sist skilde Ptolemaios sig från Eurydike och tog sin sedan många år etablerade älskarinna till maka.

Berenike I Dotter till Magas (?) och Antigone, maka till Ptolemaios I Berenike, änka efter Filip II av Makedonien, hade redan en son, Magus, som med tiden blev kung av Cyrenaika. Från början var hon Ptolemaios I:s älskarinna men trängde ut Eurydike, gifte sig med Ptolemaios och blev drottning av Egypten. Hon fick två döttrar med Ptolemaios (Arsinoë II och Filotera) och en son (Ptolemaios II).

Ptolemaios II Filadelfos (Den Broderälskande), kung av Egypten – Son till Ptolemaios I och Berenike I Ptolemaios II hade härskat som Ptolemaios I:s samregent i tre år, och det stod klart för alla att hans far valt honom till sin efterträdare. Ändå mötte han motstånd. Det fanns de som med viss rätt ansåg att Berenikes barn inte borde ha företräde framför Eurydikes. Sedan Ptolemaios säkrat sin tron gick han in för fred inom landet och sporadiska fälttåg utomlands som till en början utvidgade Egyptens territorier men sedan mötte bakslag.

Inom landet genomförde Ptolemaios avsevärda förbättringar i statsförvaltningen och banksystemet och förfinade beskattnings

Kleopatra_5b.indd 248

08-06-24 13.55.42

Vem var vem?

systemet tills det blev ett av världens mest sofistikerade, och betungande. En del av statsintäkterna gick till att fullborda faderns oavslutade byggnadsprojekt, bland andra Museion i Alexandria och fyren på Faros. Hans egna byggnadsverk omfattade naos (det allra heligaste) i Isistemplet i File, förbättringar på tempelkomplexet i Karnak (templet helgat till gudinnan Mut och Opettemplet), och en utbyggnad av födelsehuset i Hathortemplet i Dandara. Kanalen mellan det östra Deltat och Suezbukten, som hade slammat igen sedan den persiska tiden, lät han restaurera och grundade också staden Arsinoë – bara en av de många städer med detta namn som han grundade eller döpte om till Arsinoë – vid den södra änden. Landåtervinning och förbättrade bevattningssystem i Fayuumoasen ledde till kraftigt ökad avkastning i jordbruket, och papyrus- och spannmålsindustrin blomstrade.

Ptolemaios II utnyttjade minnet av sina föräldrar och sin syster-maka Arsinoë II till att befästa sin dynastis legitimitet och förse sitt folk, både greker och egyptier, med en enande kunglig kult.

Hans största insats var nog ändå att han beställde en Egyptens historia, som skulle skrivas på grekiska för en grekisk läsekrets av den egyptiske prästen Manetho från Sebennytos. Manethos verk har gått förlorat men värdefulla fragment förekommer i senare historiska krönikor och bildar grunden för vår moderna indelning av egyptisk historia i en följd av härskande dynastier.

Arsinoë I Dotter till Lysimachos av Thrakien, maka till Ptolemaios II Arsinoë fick två söner med Ptolemaios II (Ptolemaios III Euergetes och Lysimachos) och en dotter (Berenike II) innan hon förvisades från hovet, anklagad för att ha stämplat mot sin make. Hon bosatte sig permanent i den sydegyptiska staden Koptos.



Kleopatra_5b.indd 249

08-06-24 13.55.42



Arsinoë II Dotter till Ptolemaios I och Berenike I, syster-maka till Ptolemaios II Den sextonåriga Arsinoë hade gifts bort med den åldrige Lysimachos av Thrakien och blev styvmor till Arsinoë I. I hopp om att stärka sina egna två söners ställning planlade hon några år senare Lysimachos arvtagare Agathokles död, make till hennes halvsyster Lysandra. Detta splittrade den kungliga familjen, och Lysimachos stupade år  i strid med sin döde sons anhängare. Därpå gifte sig Arsinoë med sin halvbror Ptolemaios Keraunos. Keraunos, som hade utropat sig till kung av Makedonien, lät emellertid mörda hennes söner med Lysimachos, och Arsinoë flydde först till Samothrake och sedan till sin brors hov i Egypten. Keraunos härskade över Makedonien i två år innan han stupade i strid. Hans bror Meleager efterträdde honom men störtades efter endast två månader.

Arsinoë II gifte sig med sin yngre bror Ptolemaios II. Hon var drottning av Egypten i mindre än sju år men hade ändå ett ofantligt inflytande över drottningarnas framväxande roll. Hon upphöjdes till gudinna efter sin död och statyer som föreställde henne stod i alla Egyptens tempel.

Ptolemaios III Euergetes I (Välgöraren), kung av Egypten – Son till Ptolemaios II och Arsinoë I Vid slutet av tredje syriska kriget (–) härskade Ptolemaios III, som hade erövrat hamnen i fiendens huvudstad Antiochia, över ett välde i östra Medelhavsområdet vars inflytande sträckte sig från Eufrat till Cyrenaika, så långt norrut som till Thrakien och så långt söderut som till norra Nubien.

Ptolemaios III var en framgångsrik och strävsam kung som grundade Horustemplet i Edfu och anlade Serapeion i Alexand

Kleopatra_5b.indd 250

08-06-24 13.55.42

Vem var vem?

ria, men slutet av hans regeringstid stördes av en exempellös rad inhemska uppror, som utlösts av den tunga beskattningen och de ökande ekonomiska skillnaderna mellan de egyptiska bönderna och de grekiska invandrarna.

Berenike II Dotter till Magus av Cyrenaika, maka till Ptolemaios III De klassiska författarna beundrade Berenike II som en stark drottning med egen förmögenhet som inte nöjde sig med att härska över Egypten i sin makes frånvaro utan red ut i strid vid hans sida.

Mindre sympatiskt, och lika osannolikt, är ryktet om att den hetlevrade Berenike hade mördat sin förste trolovade, den makedonske prinsen Demetrios den fagre, därför att hon hade ertappat honom i säng med hennes mor Apame. Ptolemaios III och Berenike II tycks ha varit verkligt fästa vid varandra och de fick sex barn. Berenike mördades under sin sons regeringstid.

Ptolemaios IV Filopator (Den Faderälskande), kung av Egypten – Son till Ptolemaios III och Berenike II Ptolemaios IV:s regeringstid förebådade början till slutet på det ptolemaiska väldet. Han var äldste son till Ptolemaios III och har blivit ihågkommen i historien som en nöjeslysten drinkare som valde att inte ingripa medan den inflytelserike, mångsidigt begåvade idrottsmannen, prästen och hovmannen Sosibios rensade upp i kungafamiljen och mördade Ptolemaios bror Magas, hans morbror Lysimachos och hans mor Berenike II. På Sosibios uppmaning tog Ptolemaios sin yngre syster Arsinoë III till drottning, men den han höll kär var älskarinnan Agathoklea, som själv var dotter till hans fars älskarinna. Denna respektinjagande kvinna fick minst ett barn med honom innan hon (påstås det) förgiftade 

Kleopatra_5b.indd 251

08-06-24 13.55.42



först Ptolemaios IV och sedan Arsinoë III. Frånsett sitt privatliv var Ptolemaios ingen dålig härskare. Han beväpnade framgångsrikt och överraskande sitt folk och försvarade landet mot ett invasionsförsök av Antiochos III av Syrien. I segern i slaget vid Rafia den  juni  blev han den förste ptoleméen som satte in infödda egyptiska trupper. Han restaurerade och byggde ut många tempel och fullbordade Horustemplet i Edfu. Han var djupt kulturintresserad och donerade ett tempel och en kult ägnad åt Homeros i Alexandria. Han skrev till och med en tragedi, Adonis. Trots detta var han illa omtyckt och under hela hans tid vid makten utbröt uppror, bland annat ett där en egyptisk mot-farao trädde fram, Harwennefer, som härskade från Thebe år –.

Arsinoë III Dotter till Ptolemaios III och Berenike II, syster-maka till Ptolemaios IV Mor till Ptolemaios V. Hon mördades kort efter sin mans död av onaturliga orsaker.

Ptolemaios V Epifanes (Den Uppenbarade Guden), kung av Egypten – Son till Ptolemaios IV och Arsinoë III Ptolemaios V hade utsetts till sin fars samregent redan som nyfödd. Han blev ensam kung vid sex års ålder. Men den utrensning som hade följt på hans fars trontillträde, och mordet på hans mor, innebar att det inte fanns någon lämplig person som kunde tjänstgöra som regent på hans vägnar. Hans fars (högst sannolikt förfalskade) testamente utsåg Sosibios och Agathokleas bror Agathokles till förmyndare. När Sosibios plötsligt dog blev Agathokles ensam förmyndare, tills alla i hans familj mördades år , slitna i styck

Kleopatra_5b.indd 252

08-06-24 13.55.42

Vem var vem?

en av en upprörd pöbelhop som ville hämnas sin kung och drottning.

Folkmassan må ha stått på Ptolemaios V:s sida, men utanför Alexandria vantrivdes folket intensivt med sina makedonska härskare och med de kostsamma efterverkningarna av deras aldrig upphörande fälttåg. Ptolemaios IV hade beväpnat egyptierna för att besegra Antiochos III i slaget vid Rafia, och nu insåg de vilken makt de hade fått i händerna. År  efterträddes mot-farao Harwennefer i Thebe av en andra mot-farao, Ankhwennefer, som härskade över södra Egypten fram till . Samtidigt hotade en revolt i Deltat Alexandrias säkerhet. För att trygga sin tron slöt Ptolemaios en överenskommelse med det egyptiska prästerskapet.

Detaljerna i detta avtal ristades in på den tvåspråkiga Rosettestenen, som Champollion använde då han dechiffrerade den hieroglyfiska skriften.

Ett klokt diplomatiskt gifte med den tioåriga Kleopatra I, dotter till Antiochos III av Syrien, garanterade att Ptolemaios V upprätthöll goda förbindelser med sin mäktigaste granne. Under hans regeringstid gick emellertid många utländska territorier förlorade och väldet krympte tills det i stort sett omfattade Cypern, Cyrenaika och en handfull utposter i Egeiska havet. Den grekiska invandringen till Egypten, en ständig ström sedan Ptolemaios I:s regeringstid, bromsades nu till en rännil, och berövade den ständiga och förnyade kontakten med sitt hemland började grekerna i Egypten äntligen godta en mer assimilerad kultur.

Efter att ha hotat Egyptens grekiska elit med höga skatter – pengarna behövdes till fälttåg som, hoppades man, skulle återerövra de förlorade områdena – förgiftades Ptolemaios V av sina generaler år .



Kleopatra_5b.indd 253

08-06-24 13.55.42



Kleopatra I Dotter till Antiochos III av Syrien, maka till Ptolemaios V Kleopatra I fick två söner (Ptolemaios VI och Ptolemaios VII) och en dotter (Kleopatra II). Fastän hon var utlänning (Kleopatra, som kallades för ”syriskan”, var av makedonsk-persisk härkomst) lyckades hon med det som nästan ingen i den ptolemaiska dynastin hade klarat: att skaffa sig en viktig och respekterad ställning i kungafamiljen, både i Alexandria och i landet som helhet. Efter makens död fick hon ännu större inflytande medan hon tjänstgjorde som både regent och förmyndare för den femårige Ptolemaios VI. Under hennes livstid visade Egypten klokt nog föga intresse för vad om pågick utomlands och behöll de goda kontakterna med hennes födelseland Syrien, men Kleopatra I dog bara fyra år efter Ptolemaios V. Ptolemaios VI Filometor (Den Moderälskande), kung av Egypten –, – Son till Ptolemaios V och Kleopatra I Den föräldralöse Ptolemaios VI var fortfarande för ung för att härska på egen hand, och eunucken Eulaios och den syriske frigivne slaven Lenaios tog kontrollen över honom. Man vet inte hur ett så egendomligt par kom att väljas till regenter, men det är rimligt att tänka sig att Kleopatra I dog oväntat innan hon hade utsett en lämplig förmyndare. Eulaios och Lenaios bestämde att den lille kungen skulle gifta sig med sin lite äldre syster Kleopatra II. Kort därpå, i en åtgärd som förmodligen var avsedd att stärka den nationella enigheten men som fick rakt motsatt effekt, tillkännagav de att kungadömet skulle utövas av ett triumvirat bestående av Ptolemaios VI och Ptolemaios VII med Kleopatra II som samregent.

Deras nästa beslut – i backspegeln ytterligt obegåvat – var att 

Kleopatra_5b.indd 254

08-06-24 13.55.43

Vem var vem?

försöka återvinna Egyptens förlorade territorier genom att provocera fram ett nytt krig med Syrien. Detta var nära att störta hela den ptolemaiska dynastin. Egypten blev offer för en förödmjukande invasion, Ptolemaios VI tillfångatogs av sin morbror Antiochos IV, Eulaios och Lenaios försvann och Alexandrias invånare utropade den tolvåriga Kleopatra II och hennes yngre bror Ptolemaios VIII till drottning och kung. En tid hade Egypten två rivaliserande hov, i Memfis (Ptolemaios VI under Antiochos IV:s kontroll) och i Alexandria (Ptolemaios VIII och Kleopatra II), men situationen var ohållbar och triumviratet återuppstod i Alexandria. Ptolemaios VI:s avhopp blev en nagel i ögat på Antiochos, som marscherade västerut, och det var bara ett direkt ingripande från Rom som hindrade Alexandria från att falla i syriernas händer. Antiochos lämnade Egypten år , och nu härskade syskonen från Alexandria och Egypten stod i djup tacksamhetsskuld till Rom. Utanför Alexandria var stämningen bitter. År , då Ptolemaios VI hade fullt upp med att hantera det folkliga missnöjet, grep Ptolemaios VIII makten och härskade jämsides med Kleopatra II från Alexandria medan brodern flydde först till Rom och sedan till Cypern. Pöbeln i Alexandria vände sig snabbt mot sin nye kung, och år  inbjöds Ptolemaios VI, med Roms fulla stöd, att komma hem och härska tillsammans med Kleopatra II. Den ökade stabiliteten medförde större välstånd i Egypten, och ett imponerande projekt för restaurering av templen genomfördes. År  stupade Ptolemaios VI i strid i Syrien efter att ha återerövrat många av Egyptens förlorade territorier.

Ptolemaios Eupator ([Född] av en Ädel Fader) Son till Ptolemaios VI och Kleopatra II Dog som tronföljare. 

Kleopatra_5b.indd 255

08-06-24 13.55.43



Ptolemaios VII Neos Filopator (Den Nye Faderälskande), kung av Egypten  Son till Ptolemaios VI och Kleopatra II Mördad i sin mors famn av sin styvfar, farbrodern och morbrodern Ptolemaios VIII, samma dag som denne och Kleopatra II gifte sig.

Ptolemaios VIII Euergetes II (Välgöraren): ”Fyscon” (Kulmagen) eller ”Kakergetes” (Missdådaren), kung av Egypten –, – Son till Ptolemaios V och Kleopatra I Den unge Ptolemaios VIII härskade över Egypten jämsides med sin bror Ptolemaios VI och sin syster Kleopatra II. Efter den syriska invasionen regerade Ptolemaios VIII och Kleopatra II gemensamt från Alexandria. Triumviratet återupptogs en kort tid innan Ptolemaios VIII lyckades störta sin bror och på nytt härskade från Alexandria tillsammans med Kleopatra II. År  kallade Alexandrias invånare hem Ptolemaios VI att härska vid Kleopatra II:s sida, och den landsförvisade Ptolemaios VIII blev den mycket illa tålde kungen av Cyrenaika. Ptolemaios VIII vädjade envist och utan framgång till Rom om stöd för sin rätt att härska över både Cypern och Cyrenaika. Romarna var sympatiskt inställda men någon praktisk hjälp kom inte från det hållet. De erkände dock Ptolemaios som sin vän, och efter ett mordförsök år  lönade Ptolemaios denna vänskap med ett löfte i sitt testamente om att ”hans kungarike” skulle gå till Rom ifall han dog utan någon legitim arvinge.

Då Ptolemaios VI dog år  fick Ptolemaios VIII möjlighet att återvända från Cyrenaika, gifta sig med sin syster som nu var änka och mörda hennes son och arvinge. En utrensning i Museion och Alexandrias bibliotek följde och flertalet forskare tvingades fly. I 

Kleopatra_5b.indd 256

08-06-24 13.55.43

Vem var vem?

takt med att Alexandrias anseende som centrum för intellektuellt mästerskap rasade tog de utkörda forskarna hämnd genom att komponera föga smickrande porträtt av sin abnormt kortväxte och groteskt fete kung. År  födde Kleopatra II sin brors son, Ptolemaios Memfites.

Ett år senare avlade Ptolemaios en son, Ptolemaios IX, med sin styvdotter och brors- och systerdotter Kleopatra III. Ett bröllop ordnades men någon skilsmässa hade inte ägt rum. Kleopatra II vägrade att knuffas åt sidan av sin dotter, och de tre var nu fastlåsta i ett särdeles otrivsamt ménage. När Ptolemaios VIII än en gång tvingades fly från Egypten år  tog han med sig Kleopatra III men lämnade kvar Kleopatra II. Där han satt i trygghet på Cypern skickade han efter sin fjortonårige son Memfites och lät mörda honom. På så sätt garanterade han att Kleopatra III:s barn skulle ärva hans tron. År  återvände Ptolemaios VIII till Egypten och tvingade Kleopatra II att fly till Syrien. Hon kom tillbaka år  och bror och syster försonades. Ptolemaios VIII dog år . Han lämnade Egypten till sina söner med Kleopatra III i arv men stipulerade att de fem grekiska städerna i Cyrenaika skulle gå som ett separat kungarike till Ptolemaios Apionos, hans son med älskarinnan Eirene.

Kleopatra II Dotter till Ptolemaios V och Kleopatra I, maka till Ptolemaios VI och Ptolemaios VIII Euergetes Kleopatra II fick fyra barn med Ptolemaios VI: Ptolemaios Eupator vars liv blev kort, Ptolemaios VII, Kleopatra III och Kleopatra Thea. Under sin förste makes regeringstid vann hon respekt i vida kretsar för sin välvilliga inställning till judarna, som hon uppmanade att slå sig ner i Egypten. Efter Ptolemaios VI:s död blev hon sin bror Ptolemaios VIII:s maka och fick sonen Ptolemaios Mem

Kleopatra_5b.indd 257

08-06-24 13.55.43



fites med honom. Både Ptolemaios VII och Ptolemaios Memfites skulle komma att mördas av Ptolemaios VIII. I förödmjukelsen efter makens gifte med hennes dotter Kleopatra III vägrade Kleopatra II att gå med på skilsmässa. Mor och dotter delade på drottningskapet – och på en make – som Kleopatra Systern och Kleopatra Hustrun. Medan Ptolemaios VIII var landsförvisad till Cypern härskade Kleopatra II ensam över Egypten. Hon hade stöd från grekerna i Alexandria, men Ptolemaios VIII stöddes av folket utanför huvudstaden tack vare att han förde en politik som gynnade de infödda egyptierna. Ingendera kunde egentligen härska över Egypten utan den andre. År  återvände Euergetes till Egypten och tvingade Kleopatra II att söka sig en fristad i Syrien. Hon kom tillbaka år , och Kleopatra II, Kleopatra III och Ptolemaios VIII härskade gemensamt över ett Egypten som var allvarligt försvagat av inre oroligheter. Kleopatra II avled år , några månader efter sin make-bror.

Ptolemaios Memfites (av Memfis) Son till Ptolemaios VIII och Kleopatra II Ptolemaios Memfites föddes vid tiden för sin fars kröning i Memfis och bars fram till det egyptiska prästerskapet. Fjorton år senare mördades han av sin far. Det gick rykten om att hans styckade kropp hade skickats hem till hans mor i en kista.

Kleopatra III Dotter till Ptolemaios VI och Kleopatra II, maka till Ptolemaios VIII Kleopatra III födde sin förste son med sin farbror-morbror Ptolemaios VIII innan hon var gift med honom. Med tiden fick hon två söner och tre döttrar med honom och belönades för sin lojalitet med att upphöjas till gudinna. 

Kleopatra_5b.indd 258

08-06-24 13.55.43

Vem var vem?

År , efter Ptolemaios VIII:s död, härskade en kort tid ett triumvirat bestående av Kleopatra II, Kleopatra III och Ptolemaios IX. I och med att Kleopatra II dog blev Kleopatra III regent för sina båda söner Ptolemaios IX och Ptolemaios X. I enlighet med villkoren i makens testamente skulle hon bestämma vilken av sönerna hon skulle ta som samregent. Detta förde den kungliga familjen till sammanbrottets rand. De tre härskade tillsammans i total osämja där först den ene och sedan den andre brodern tvingades fly till Cypern. År  flydde Ptolemaios IX efter falska anklagelser för att ha stämplat mot sin mors liv. Kleopatra III och Ptolemaios X regerade tillsammans i Egypten tills den sextioåriga Kleopatra III dog år , högst sannolikt mördad av sin yngre son.

Ptolemaios IX Soter II (Räddaren): ”Lathyros” (Kikärten), kung av Egypten –, – Son till Ptolemaios VIII och Kleopatra III Ptolemaios IX gifte sig med sin kraftfulla syster Kleopatra IV och sedan med sin andra syster Kleopatra Selene efter en skilsmässa som hans mor hade tvingat honom till. Han blev tvungen att fly år  och etablerade sig som härskare över Cypern. Efter ett omintetgjort försök att återerövra Egypten levde han i lugn och ro på Cypern till år , då han vände tillbaka till Alexandria för att härska över sitt land.

Ptolemaios X Alexander I, kung av Egypten – Son till Ptolemaios VIII och Kleopatra III År  mördade Ptolemaios X sin mor och gifte sig med sin brorsoch systerdotter Berenike III. Han härskade över Egypten i tio år av sjunkande välstånd, tills Alexandrias invånare gjorde uppror mot hans välvilliga behandling av judarna och tvingade honom i 

Kleopatra_5b.indd 259

08-06-24 13.55.43



landsflykt. Hans landsförvisade bror Ptolemaios IX intog den tomma tronen. För att hämnas testamenterade Ptolemaios X det egyptiska väldet till romarna. De gjorde inte anspråk på arvet men glömde det aldrig. Ptolemaios X sägs ha smält ner Alexander den stores guldkista för att kunna avlöna sina soldater. Han dog år  i ett försök att erövra Cypern från sin bror.

Kleopatra Berenike III Thea Filopator (Den Faderälskande Gudinnan), drottning av Egypten – Dotter till Ptolemaios IX och Kleopatra IV, maka till Ptolemaios X och Ptolemaios XI Berenike III var först gift med sin farbror Ptolemaios X. Hon ärvde faderns tron år , bytte namn till Kleopatra Berenike och gifte sig på Roms uppmaning med sin utomäktenskaplige styvson Ptolemaios XI. Kleopatra Berenike III var omtyckt i Alexandria men inte av sin man, som lät mörda henne kort efter bröllopet.

Ptolemaios XI Alexander II, kung av Egypten  Son till Ptolemaios X Ptolemaios XI hade stöd av den romerske härföraren Sulla men var alltför äregirig. Han mördade sin omtyckta maka Berenike III och dödades i sin tur av Alexandrias invånare.

Ptolemaios XII Neos Dionysos (Den Nye Dionysos): ”Auletes” (Flöjtspelaren), kung av Egypten –, – Son till Ptolemaios IX, bror till Ptolemaios av Cypern Efter Berenikes III:s oväntade död intog den äldre av Ptolemaios IX:s utomäktenskapliga söner Egyptens tron under namnet Ptolemaios XII. Ptolemaios XII ställdes inför den föga avundsvärda uppgiften 

Kleopatra_5b.indd 260

08-06-24 13.55.43

Vem var vem?

att hålla en döende dynasti vid liv. Romarna, som traktade efter Egyptens aldrig sviktande bördighet, diskuterade ivrigt det bästa sättet att beröva ptoleméerna deras tron. Ptolemaios XII visste att han måste upprätthålla de goda förbindelserna med Rom, men denna politik kostade honom folkets gunst. År , då romarna annekterade Cypern, svepte en panikvåg över Egypten. När Alexandrias invånare drog ut på gatorna flydde Ptolemaios till Rom där han vädjade om militärt bistånd. Nu härskade Berenike IV över Egypten i faderns frånvaro. Ptolemaios XII lyckades muta Syriens guvernör att stödja honom mot dottern. En romersk armé intog Alexandria år  och Ptolemaios XII återinsattes på tronen. Tyngd av skulder tog han ut konfiskatoriska skatter, och följden blev att folket svalt och sjönk ner i förtvivlan. Ptolemaios XII dog en naturlig död år .

Ptolemaios av Cypern, kung av Cypern – Son till Ptolemaios IX, bror till Ptolemaios XII Den yngre av Ptolemaios IX:s utomäktenskapliga söner uppsteg på Cyperns tron som kung Ptolemaios. År  annekterade romarna Cypern och drev Ptolemaios till självmord.

Kleopatra V Tryphaena (Den Välmående) Maka och eventuellt syster eller halvsyster till Ptolemaios XII Kleopatra V Tryphaenas bakgrund är okänd men hon var mor till Berenike IV och eventuellt mor till Kleopatra VI Tryphaena, Kleopatra VII, Arsinoë IV, Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV. En kort tid kan hon ha fungerat som Berenike IV:s samregent.



Kleopatra_5b.indd 261

08-06-24 13.55.43



Berenike IV, drottning av Egypten – Dotter till Ptolemaios XII och Kleopatra V Tryphaena Berenike gifte sig med en obetydlig släkting, Seleukos, och lät mörda honom innan en vecka hade gått efter bröllopet. Hennes andre man Archelaos blev långvarigare: paret härskade i två år med oinskränkt stöd av Alexandrias invånare. En romersk armé intog Alexandria år . Archelaos dödades och Ptolemaios XII, som återvände hem i triumf, lät avrätta sin dotter.

Kleopatra VI Tryphaena (Den Välmående) Dotter till Ptolemaios XII och (troligen) Kleopatra V Tryphaena Kleopatra VII:s så gott som okända syster som kan vara identisk med Kleopatra Tryphaena V. Kleopatra VI härskade en kort tid tillsammans med Berenike IV men försvinner ur dokumenten år .

Kleopatra VII Thea Filopator (Den Faderälskande Gudinnan), drottning av Egypten – Dotter till Ptolemaios XII och (troligen) Kleopatra V Tryphaena, troligen maka till Ptolemaios XIII och Ptolemaios XIV Ämnet för denna bok.

Arsinoë IV, drottning av Egypten  Dotter till Ptolemaios XII Arsinoë utropades till drottning av Cypern av Julius Caesar och härskade en kort tid över Alexandria under inbördeskriget. Hon tillfångatogs av romarna och visades upp i Caesars egyptiska triumftåg, varpå hon landsförvisades till Efesos. År  släpades hon ut ur templet och avrättades på Marcus Antonius befallning. 

Kleopatra_5b.indd 262

08-06-24 13.55.44

Vem var vem?

Ptolemaios XIII, kung av Egypten – Son till Ptolemaios XII, make till Kleopatra VII Ptolemaios XIII ärvde tronen tillsammans med systern Kleopatra VII. Under de första arton månaderna som samregenter var Kleopatra den som styrde medan brodern fördes i bakgrunden. Det första dekret där Ptolemaios namn står före Kleopatras utfärdades den  oktober år . Sommaren  försvann Kleopatras namn ur alla officiella dokument i och med att hon och hennes anhängare flydde från Egypten. Senare samma år såg Ptolemaios genom fingrarna med mordet på Pompejus. Ptolemaios hade väntat sig att få hela regeringsmakten över Egypten men Caesar, upprörd över mordet på Pompejus, bestämde att han skulle härska jämsides med sin syster Kleopatra VII. Ptolemaios XIII drunknade år  i slutet av alexandrinska kriget.

Ptolemaios XIV, kung av Egypten – Son till Ptolemaios XII, make till Kleopatra VII Ptolemaios XIV utropades till kung av Egypten av Caesar sedan hans äldre bror Ptolemaios XIII hade dött. Han var obetydlig som kung och dog kort efter Kleopatras son Caesarions födelse.

Ptolemaios XV Caesar Theos Filopator Filometor (Den Faderälskande, Moderälskande Guden): ”Caesarion” (Lille Caesar), kung av Egypten – Son till Kleopatra VII och (enligt uppgift) Julius Caesar Efter Ptolemaios XIV:s död härskade Caesarion över Egypten tillsammans med sin mor. Kleopatra VII dog den  augusti år .

Under arton dagar härskade Caesarion ensam, men han hade inget stöd av betydelse och kan inte ha haft någon tanke på att inta tronen. Kort efter sin mors självmord förråddes Caesarion och avrättades. 

Kleopatra_5b.indd 263

08-06-24 13.55.44



Alexander Helios Son till Kleopatra VII och Marcus Antonius, tvilling till Kleopatra Selene Efter Kleopatras självmord fördes de tioåriga tvillingarna och den fyraårige Ptolemaios Filadelfos till Rom där de togs om hand av sin fars änka Octavia. Pojkarna försvann ur dokumenten kort efter att ha installerats hos Octavia.

Kleopatra Selene Dotter till Kleopatra VII och Marcus Antonius, tvilling till Alexander Helios, maka till Juba av Mauretania ntisera i rader na: llet påatt viaOcatt bodelios get fter på tta

Kleopatra Selene växte upp i Rom hos Octavia och gifte sig med den numidiske prinsen Juba II. Hon fick en son som hette Ptolemaios och eventuellt en dotter som förmodligen gavs namnet Kleopatra. Hon dog en naturlig död någon gång mellan år  f. Kr. och  e. Kr. Ptolemaios Filadelfos (Den Syskonälskande) Son till Kleopatra VII och Marcus Antonius Efter moderns självmord fördes Ptolemaios Filadelfos till Rom där han liksom syskonen togs om hand av Octavia. Kort därpå försvann han ur alla dokument.

Ptolemaios av Mauretania Son till Kleopatra Selene och Juba II av Mauretania Ptolemaios ärvde sin fars tron år  e. Kr. Sjutton år senare avrättades han av sin halvkusin Caligula.



Kleopatra_5b.indd 264

08-06-24 13.55.44

Det antika Egyptens kronologi # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

S

amtliga årtal är f. Kr. Dateringen av de äldre dynastierna är osäker. Denna kronologi bygger på de årtal som anges i J. Baines och J. Malek (), Atlas of Ancient Egypt, Phaidon, Oxford.

SENARKAISK TID/TIDIG DYNASTISK PERIOD DYNASTIERNA –: OMKRING – GAMLA RIKET DYNASTIERNA –: OMKRING – FÖRSTA MELLANPERIODEN DYNASTIERNA –: OMKRING – MELLERSTA RIKET DYNASTIERNA –: OMKRING – ANDRA MELLANPERIODEN DYNASTIERNA –: OMKRING –



Kleopatra_5b.indd 265

08-06-24 13.55.44



NYA RIKET DYNASTIERNA –: OMKRING – TREDJE MELLANPERIODEN DYNASTIERNA –: OMKRING – SENTIDEN DYNASTIERNA –: OMKRING – MAKEDONSKA DYNASTIN – Alexander III den store (–) Filip III Arridaios (–) Alexander IV (–) PTOLEMAISKA DYNASTIN – Ptolemaios I Soter I (–) Ptolemaios II Filadelfos (–) Ptolemaios III Euergetes I (–) Ptolemaios IV Filopator (–) Ptolemaios V Epifanes (–) Ptolemaios VI Filometor (–, –) Ptolemaios VIII Euergetes II (–, –) Ptolemaios VII Neos Filopator () Ptolemaios IX Soter II (–, –) Ptolemaios X Alexander I (–) Kleopatra Berenike III (–) Ptolemaios XI Alexander II () Ptolemaios XII Neos Dionysos (–, –) Berenike IV (–) Kleopatra VII Thea Filopator (–) Ptolemaios XIII, kung av Egypten (–) Ptolemaios XIV, kung av Egypten (–) Ptolemaios XV Caesar (–) 

Kleopatra_5b.indd 266

08-06-24 13.55.44

Noter # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

" Inledning 

Weigall (, rev. ): v.



De mest inflytelserika drottningarna var Meritneith, Khentkawes, Ankhnesmerypepi II, Tetisheri, Ahhotep, AhmoseNefertari, Tiy och Nefertiti; de tre regerande drottningarna var Sobeknofru, Hatschepsut och Tawosret. För närvarande har egyptologerna delade meningar om en eventuell fjärde regerande drottning som kan ha härskat över Egypten i slutet av Amarnaperioden. Gamla rikets drottning Nitokris, av Manetho beskriven som ”sin tids ädlaste och fagraste kvinna, ljushyad, med röda kinder”, förekom antagligen i legenderna. Den kronologi över :e dynastin som kallas Turinkanon ger visserligen ”Neitaqerti” en kort regeringstid på två år, en månad och en dag, men ”Neitaqerti” är troligen ett felaktigt återgivet fragment av en manlig härskares namn.



Manetho, den egyptiska historieskrivningens erkände fader, sammanställde sin lista över Egyptens kungar under Ptolemaios II:s regeringstid. Han delade in kungarna i dynastier – linjer av på varandra följande härskare – men stannade upp 

Kleopatra_5b.indd 267

08-06-24 13.55.44



vid Nektanebo, den siste kungen av :e dynastin. Listan utvidgades senare till att omfatta Egyptens persiska härskare som :a dynastin, men Manethos egen period fördes aldrig in. 

Den egyptiske falkhövdade guden Horus var son till gudinnan Isis och hennes mördade make guden Osiris. Han representerade Egyptens levande kung, Osiris representerade alla Egyptens döda kungar. Utanför Egypten motsvarades Horus av den grekiske guden Eros, som i den senare grekiska mytologin erkändes som Afrodites son.



Alla håller inte med. Carlo Maria Franzero, vars bok The Life and Times of Cleopatra (The Philosophical Library, New York ) inspirerade Joseph L. Mankiewicz till filmen Cleopatra (), skriver om det förfallna templet helgat till Venus Genetrix: ”De tre sköna kolonnerna tycktes ge mig nyckeln till mysteriet Kleopatra”: –.



Se t. ex. Hughes-Hallett (), ett verk som har inspirerat andra att undersöka fenomenet den moderna Kleopatra.



Tidningen The Guardian, som den  februari  hade ett reportage med rubriken ”Antony and Cleopatra: Coin Find Changes the Faces of History”, fann för gott att införa en rättelse två dagar och erkänna att Kleopatra inte var avkomling till Alexander den store och att slaget vid Aktion inte utkämpades utanför Egyptens kust. Andra, mer skrupelfria tidningar rättade inte sina felaktiga uppgifter och deras läsare fick inte besked om de rätta förhållandena. På så vis växer myten om Kleopatra vidare.

Kapitel : Prinsessa av Egypten 

E. R. Bevan (), The House of Ptolemy, Methuen Publishing, London: . 

Kleopatra_5b.indd 268

08-06-24 13.55.45

Noter



Antiochos VIII, Antiochos IX och Antiochos X.



Strabon, The Geography, : : . Översättning av H. L. Jones.



Lucianus, Slander, A Warning, . Dionysisk transvestism diskuteras i detalj i E. Csapo (), ”Riding the Phallus for Dionysos: Iconology, Ritual, and Gender-Role Deconstruction”, Phoenix, : –, –. Lucianus beskriver sin kung Ptolemaios som en person ”med öknamnet Dionysos”. Experterna är osäkra på om han avser Ptolemaios IV eller, vilket jag håller för troligare, Ptolemaios XII.



Den grekiska lagen var komplicerad med mångskiftande bestämmelser, och städer som Naukratis, Alexandria och Ptolemais Hormou tillämpade sina egna lagar. Greker som bodde utanför dessa städer lydde under en version av lagarna i de stadsstater som de härstammade ifrån.



Herodotos, Historia, Bok : . Översättning av Clas Lindskog.



Citerat i Ray (): .



Antalet distrikt varierade över tiden och de slogs ibland ihop och bildades efter vad de ekonomiska och politiska förhållandena dikterade.



Siffrorna hämtade ur Rowlandson (): .

 B. P. Grenfell och A.S. Hunt, red. (), The Amherst Papyri, H. Frowde, London, : . .  Theokritos, Oden : –. Efter A. S. F. Gow (), Theocritus, Cambridge University Press, Cambridge: ”Nu för tiden kommer ingen kanalje smygande på egyptiskt vis på gatan och ställer till sattyg – de där tricken som dessa lymlar brukade ta till, den ene värre än den andre med sina smutsiga knep, ett fördömt pack.”  Papyrus Enteuxis, . Efter översättning i A. S. Hunt och C. 

Kleopatra_5b.indd 269

08-06-24 13.55.45



C. Edgar (), Select Papyri, Heinemann, London, : : .  Översättning efter R. Hunter (), Theocritus: Economium of Ptolemy Philadelphus, Text and Translation with Introduction and Commentary, University of California Press, Berkeley: –.  Att man felaktigt har satt likhetstecken mellan det antika Egypten och slaveri, en uppfattning som bygger på Andra Mosebokens berättelse, har gjort all diskussion om Kleopatras etniska ursprung ännu mer laddad. Man får en introduktion till den afrocentriska historien i M. Bernal (, ), Black Athena: The Afroasiatic Roots of Classical Civilization, Free Association Books, London. Ett motresonemang förs i M. R. Lefkowitz och G. M. Rogers, red. (), Black Athena Revisited, University of North Carolina Press, Chapel Hill. Se även M. Hamer (), ”Queen of Denial”, Transition, : –.  Cicero, Letters to Atticus, : . Översättning av E. O. Winstedt (), Heinemann, London och New York; Appianos, Roman History : . Båda citeras i Hughes-Hallett (): .  Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  Tekniskt sett inget triumvirat, men denna period betecknas ändå ofta som ”första triumviratet” för att hållas isär från det andra, äkta triumviratet bestående av Octavianus, Lepidus och Antonius, som upprättades efter mordet på Caesar.  En engelsk översättning av H. Petermanns översättning till latin av en armenisk översättning av den ursprungliga grekiska texten i Eusebius Krönika finns på www.attalus.org/translate/seusebius.html.  Plutarchos, Life of Antony. Översättning av B. Perrin.  Eftersom en enda kung, den långlivade Amenhotep III av 

Kleopatra_5b.indd 270

08-06-24 13.55.45

Noter

:e dynastin, tog en dotter till hustru måste den verkliga karaktären hos dessa föreningar mellan far och dotter vara öppen för diskussion. Endast en kunglig dotter, Bint-Anath, Ramses II:s gemål, födde ett barn, och vem som var far till Bint-Anaths dotter uppges aldrig. Bristen på barn tyder på att dessa äktenskap kan ha varit ofullbordade och avsedda att se till att fadern hade en gemål, och dottern fick den högsta status en kvinna kunde få.  Auletes byggde eller fullbordade påbörjade projekt i Atrhibis (utbyggnaden av Trifistemplet), Akhmin (en rituell byggnad med okänt ändamål), Dandara (Hathortemplet från :e dynastin ersattes), Koptos (porten till Gebtemplet), Karnak (porten till Ptahtemplet och diverse små byggnader), Deir elMedina (muren kring Hathortemplet), Edfu (utbyggnaden av Horustemplet), File (utsmyckningen av den första porten till Isistemplet och förflyttningen av Nektanebo I:s paviljong), Biggeh (arbete på Osiristemplet) och eventuellt Kom Ombo (den omgivande muren och en ny port), och väggarna till hans tempel täcktes av hans egen propaganda.

Kapitel : Drottning av Egypten 

Boccaccio, On the Lives of Famous Women, Johann Zainer, Ulm . Översättning av Guido A. Guarino, citerad i Flamarion (): –: .



Stele . H. W. Fairman () i R. Mond och O. H. Myers (), The Bucheum,  band, Egypt Exploration Fund, London, . Se även W. W. Tarn (), ”The Bucheum Stelae: A Note”, Journal of Roman Studies, : : –. Stelen förvaras nu i Glyptoteket i Köpenhamn.



Det finns till och med en liten möjlighet att den anonyme kungen är Auletes. Detta diskuteras vidare i R. S. Bianchi, 

Kleopatra_5b.indd 271

08-06-24 13.55.45



”Images of Cleopatra Reconsidered” och S.-A. Ashton, ”Cleopatra: Goddess, Ruler or Regent?”, båda uppsatserna i Walker och Ashton, red. (): – och –. 

Tidpunkterna är beräknade med ledning av uppgifterna på Tayimhoteps gravstele. I Rom fastställde den augustinska lagen snart minimiåldern för äktenskap till tolv år för flickor och fjorton för pojkar.



Hatschepsuts bilder diskuteras vidare i J. A. Tyldesley (), Hatshepsut: The Female Pharaoh, Viking Penguin, London.

Med undantag för Hatschepsut är bilder av drottningar klädda som kungar ytterst sällsynta, men både Berenike II och Berenike IV har förknippats med manliga bilder.



” … hon byggde sin monarkis yttre tillbehör på de prejudikat som berömda egyptiska kvinnliga monarker i antiken hade etablerat, bland andra Hatschepsut, vilket tydligt manifesterades i bilderna av henne och de ledsagande inskriptionerna i Hathortemplet i Dandara”: R. S. Bianchi, ”Cleopatra VII” i D. B. Redford (), The Oxford Encyclopaedia of Ancient Egypt, Oxford University Press, Oxford och New York: –.



Denna papyr påträffades som en del av ett mumiefodral av kartong (lager av linne eller papyrus som hålls ihop av gips eller lim och ges önskad form). Den finns nu i Berlins museum (C Ord Ptol ). A. S. Hunt och C. C. Edgar (), Select Papyri II, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London: .



W. Schubart och D. Schäfer (), Spätptolemäische Papyri aus amtlichen Büros des Herakleopolites, Weidmann, Berlin:  .



Besöket i Thebe förekommer i många historieböcker men stöds inte av samtida dokumentation och måste därför i viss 

Kleopatra_5b.indd 272

08-06-24 13.55.45

Noter

mån ifrågasättas. Strabon och Appianos nämner besöket i ”Syrien” utan närmare specifikationer.  Plutarchos, Life of Pompey, –. Översättning av B. Perrin; Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.  Ptolemaios i nionde kretsen kan också vara den ogästvänlige kommendanten i Jeriko som dödade sin gäst Simon Mackabaios.  Plutarchos, Life of Caesar, . Översättning av B. Perrin.  Suetonius, Divine Julius, . Översättning av R. Graves.  A.a., .  Cicero, citerad i a.a., .  A.a., –.  De övriga Kleopatrahuvudena förvaras i Antikensammlung i Berlin och i Louvren i Paris (en Kleopatra i hellenistisk stil antagligen snidad av en egyptisk konsthantverkare) och museet i Cherchell i Algeriet. Fler detaljer om bilderna av Kleopatra finns i uppsatserna i Walker och Ashton, red. ().  Myntbilderna – Kleopatras officiella ansikte – kan jämföras med bilder på avtryck av lersigill som påträffats i en blandad samling av sigillavtryck från det ptolemaiskia Horustemplet i Edfu och i dag förvaras i Royal Ontario Museum i Toronto.

Sigillavtrycken var från början fästa vid papyrer som försvann för länge sedan. Ett föreställer en drottning – Kleopatra VII? – med en gamhuvudbonad, solkrona och lång helperuk. Ett annat återger det cypriotiska Kleopatra/Isismyntet, men egendomligt nog har Caesarion försvunnit från scenen.  En diskussion om olika uppfattningar om Kleopatras skönhet finns i E. Shohat, ”Disorientating Cleopatra: A Modern Trope of Identity”, i Walker och Ashton, red. (): –. 

Kleopatra_5b.indd 273

08-06-24 13.55.45



 Grant (): .  Huvudet i Berlin är bara en av många bilder av Nefertiti.

Bara ett par av de andra visar upp samma strama symmetriska skönhet. Se J. A. Tyldesley (, rev. utg.), Nefertiti: Egypt’s Sun Queen, Penguin Books, London.  Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.  Man kan få en skymt av ”verkliga” människor upptagna med sina vardagssysslor, men för detta måste man huvudsakligen studera klotter och enkla teckningar som dynastitiden Egyptens inofficiella konstnärer har lämnat efter sig. Under den ptolemaiska perioden förändrades situationen något i och med att eliten började beställa konstverk som var mindre idealiserade och för moderna ögon mer realistiska. Denna förändring förekommer inte i den kungliga konsten. Se R. S. Bianchi (), ”The Pharaonic Art of Ptolemaic Egypt”, i Cleopatra’s Egypt: Age of the Ptolemies, Brooklyn Museum, New York: –.  I vilken utsträckning prästernas dekret föreskrev dessa propagandaverks pose, material och storlek och placering diskuteras vidare i Stanwick (): –.  Drottningens fertilitet var av stor betydelse för henne och därför måste hon avbildas som evigt ung. När vi verkligen finner en bild av en äldre drottning är det därför något av en chock. Drottning Tiy av :e dynastin och hennes svärdotter Nefertiti levde under en epok av konstnärligt experimenterande och båda återgavs som äldre kvinnor. Däremot var det alltid accepterat att män avbildades i alla skeden av livet.  Den tredubbla ormens innebörd diskuterar med fler referenser i R. Bianchi, ”Images of Cleopatra VII Reconsidered”, i Walker och Ashton, red. (): –. Se även S.-A. Ashton (), 

Kleopatra_5b.indd 274

08-06-24 13.55.46

Noter

”The Use of the Double and Triple Uraeus in Royal Iconography”, i A. Cooke och F. Simpson, red., Current Research in Egyptology II, BAR International Series  , Oxford: –.  En titel som med tanke på osäkerheten rörande Kleopatras äktenskapliga status hellre bör användas om Arsinoë II. Kapitel : Alexandria intill Egypten 

R. T. Kelly (), Egypt, Adam and Charles Black, London: . Kelly skildrar sitt första besök i Egypten år .



Plutarchos, Life of Alexander: . Översättning av B. Perrin.



Historikern Michel Chauveau (: ) har framkastat att ”Rhakotis” kanske inte var ett riktigt stadsnamn utan helt enkelt den missuppfattade grekiska formen av det egyptiska Rá-qed eller ”byggarbetsplats”.



Arrianos, Anabasis of Alexander. Översättning av E. J. Chinnock . Arrianos levde omkring – e. Kr.



Pseudo-Callisthenes, Alexanderromanen. I bästa fall en otillförlitlig källa, men i frågan om de båda arkitekterna finns det ingen anledning att betvivla att uppgiften är korrekt.



Suetonius, Divine Augustus, . Översättning av R. Graves.



Cassius Dio, Roman History, : .. Översättning av E. Cary.



Historikerna har letat i Egypten (Alexandria, Memfis och Siwa), i Makedonien och längre bort. Se t. ex. A. M. Chugg (), The Lost Tomb of Alexander the Great, Richmond, London, där författaren hävdar att kvarlevorna av evangelisten Markus, som nu förvaras i San Marco-katedralen i Venedig, i själva verket är Alexander den stores.



Josefus, Against Apion, : –. En version av historien om de druckna elefanterna berättas i Tredje Mackabeerboken –, där kungen i fråga är Ptolemaios IV. 

Kleopatra_5b.indd 275

08-06-24 13.55.46



 Diskuteras i närmare detalj i Fraser (): –.  Strabon, The Geography, : . Översättning av H. L. Jones.  H. A. R. Gibb (), Ibn Battuta: Travels in Asia and Africa –, George Routledge and Sons, London: –.  Athenaios, Deipnosophists, :. Översättning av C. D. Yonge.  A.a., : . Athenaios skrev De lärda herrarnas middag under -talet e. Kr. Texten, egentligen ett långt samtal, täcker flera ämnen som låg författaren om hjärtat, bland annat sex (både ”naturligt” och ”onaturligt”), lyx, mat och dryck, och det myllrar av citat av äldre författare.  A.a., : .  A.a., : –.  A.a., : –.  Detta kan liknas vid den ptolemaiska staden Kerkeosiris, som med en befolkning på omkring   personer på -talet f. Kr. hade tre egyptiska tempel helgade till Thoth, två till Isis, två till Taweret och ett var till Petesouchos, Orsenoufis, Harpsenesis, Anubis, Bast och Amon, plus grekiska tempel till Zeus och tvillinggudarna Castor och Pollux. Siffrorna hämtade ur Bowman (): .  Plinius den äldre, Natural History, : . Översättning av H. Rackham. Detta och andra bruk av magnetism i tempel diskuteras i Empereur (): –.  Plinius den äldre, Natural History, :. Översättning av H. Rackham.  Filo, The Embassy to Gajus, –. Översättning av F. H. Coulson (), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.



Kleopatra_5b.indd 276

08-06-24 13.55.46

Noter

Kapitel : Kleopatra och Julius Caesar 

G. H. Macurdy (), Hellenistic Queens: Study of Womanpower in Macedonia, Seleucid Syria, and Ptolemaic Egypt, Johns Hopkins University Studies in Archaeology , Johns Hopkins Press, Baltimore: .



Lucanus (Marcus Annaeus Lucanus), Pharsalia (The Civil War), : f. Översättning av E. Ridley (), The Pharsalia of Lucan, Longmans, Green, and Co., London.



Suetonius, Divine Julius, . Översättning av R. Graves.



Dokumenterat i Caesars Alexandrinska kriget, som antagligen skrevs av Aulus Hirtius.



A.a., . Översättning av W. A. McDevitte och W. S. Bohn.



Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.



Suetonius, Divine Julius, . Översättning av R. Graves.



Appianos, The Civil Wars, : : .



Athenaios, Deipnosophists, : –. Se T. W. Hillard (), ”The Nile Cruise of Cleopatra and Caesar”, Cambridge Quarterly, : : –.

 Lucanus, Pharsalia (The Civil War), : –. Översättning av J. D. Duff (), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London. Lucanus fullbordade inte sin Bok  och beskrev följaktligen aldrig själva resan.  Plutarchos, Life of Caesar, : ; Life of Antony, : .  Cassius Dio, Roman History, : .; Suetonius, Divine Julius, :–.  Detta diskuteras i J. P. V. D. Balsdons recension  av H. Volkmanns Cleopatra i Classical Review, : : –. Det ligger svårigheter i att översätta datumangivelsen på stelen, ef

Kleopatra_5b.indd 277

08-06-24 13.55.46



tersom både de romerska och den egyptiska kalendern fungerade dåligt vid denna tid, och det kan med visst fog hävdas att detta datum bör tolkas som september och inte juni.  D. Devauchelle (), ”La stèle du Louvre IM (Sérapéum de Memphis) et la prétendue date de naissance de Césarion”, Enchoria, : :  ().  Se D. Todman (), ”Childbirth in Ancient Rome: From Traditional Folklore to Obstretics”, Australian and New Zealand Journal of Obstetrics and Gynaecology, : –.  Cassius Dio, Roman History, : .. Översättning av E. Cary.  Cicero, Letters to Atticus, : .. Översättning av L. P. Wilkinson, citerad och diskuterad i Grant (): .  Se E. Gruen (), ”Cleopatra in Rome: Facts and Fantasies”, i D. Braund och C. Gill, red., Myth, History and Culture in Republican Rome, University of Exeter Press, Exeter, –.  Cicero, Letters to Atticus, : ..  A.a., : ..  Se t. ex. Chauveau (): –; J. Carcopino, Passion et politique chez les Césars (): . Carcopino har lagt fram hypotesen att Marcus Antonius kan ha varit Caesarions far.

Ett enda ytterligare bevis kan anges till stöd för ett sent födelsedatum för Caesarion. Vi har redan pekat på det cypriotiska bronsmynt där Kleopatra ses amma den späde Caesarion (s. ). Tyvärr kan detta mynt inte dateras med säkerhet.

Om vi tänker oss att det är en bokstavlig återgivning av Caesarion och hans mor kan vi också tänka oss att det framställdes kort efter Caesarions födelse, då Kleopatra härskade över Cypern. Det första säkra beviset för att Kleopatra regerade på Cypern är från år . Men eftersom Caesar uppges ha skänkt 

Kleopatra_5b.indd 278

08-06-24 13.55.46

Noter

Cypern till Egypten år  kan man lika gärna hävda att myntet slogs redan år , efter Kleopatras förening med Ptolemaios XIV.  Det har spekulerats mycket om detta ”andra barn”. Se t. ex.

R. Ellis (), Cleopatra to Christ, Edfu Books, Cheshire, som hävdar att Kleopatras och Caesars förmenta dotter var Jesu mormor.

Kapitel : Den nya Isis 

Mond och Myers annonserar efter hjälp i Geographical Journal (), : : .



Josefus, Antiquities of the Jews, : . Översättning av W. Whiston (, moderniserad och återutgiven ).



Tyldesley ().



Paletten, påträffad i Hierakonpolis, är utställd i Kairos museum.



Herodotos, Historia, Bok : . Översättning av Clas Lindskog.



Se R. E. Witt (): : ”Isis fyllde alla funktioner. Det var det som gjorde henne till en så mäktig motståndare till Jesus och den ekumeniske Paulus.” Andra allvarliga rivaler var Mithras och i mindre omfattning Dionysos.



Plutarchos version, anpassad för att stämma med traditionella egyptiska varianter av samma myt, har använts som underlag för denna återgivning, hämtad från J. A. Tyldesley (), Tales from Ancient Egypt, Rutherford Press, Bolton: : .



Kleopatras egyptiska titulatur diskuteras i J. Tait (), ”Cleopatra by Name”, i Walker och Ashton, red. (): –.



A. B. Edwards (), A Thousand Miles up the Nile, George 

Kleopatra_5b.indd 279

08-06-24 13.55.46



Routledge and Sons, London. Citatet är hämtat från s.  i  års utgåva.  Historien om detta märkliga föremål har rekonstruerats i A. Rammant-Peeters (), ”L’Affaire Cléopâtre: ou comment la photographie servit de véhicule à l’imagination du XIX siècle”, i W. Clarysse, A. Schoors och H. Willems, red., Egyptian Religion the Last Thousand Years: Studies Dedicated to the memory of Jan Quaegebeur, Peeters, Leuven:  –.  Lucius Apulejus, Metamorphoses, or, The Golden Ass, :. Översättning av W. Adlington (, tryckt ). Se även R. Graves översättning (, rev. utg. ), The Golden Ass, Penguin Books, Harmondsworth.  Plutarchos, Isis and Osiris, : . Översättning av F. C. Babbitt (), Moralia V, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.  Diodorus Siculus, Library of History, I: .. Översättning av C. H. Oldfather.  Kulttemplen, belägna i de stora städerna, skilde sig från begravningstemplen som byggdes i öknen och ingick i kungens egna förberedelser för sin begravning.  Översättning av Ashton (): .  Översättning av J. Quagebeur (), ”Cleopatra VII and the Cults of the Ptolemaic Queens”, i Cleopatra’s Egypt, Age of the Ptolemies, Brooklyn Museum, New York: –: .  Översättningen bygger på J. D. Ray (), The Archive of Hor, Egypt Exploration Society, London: – (text .–).

Kapitel : Kleopatra och Marcus Antonius 

Grant (): .



Seneca, Quaestiones Naturales, a.. 

Kleopatra_5b.indd 280

08-06-24 13.55.46

Noter



Josefus, Against Apion, : . Översättning av W. Whiston.



Votivformler var magiska listor på livsmedel och annat som den döde kunde behöva i graven. Listorna gav stöd för minnet åt de efterlevande som tog med mat till graven, och när de lästes upp skulle gudarna magiskt och osynligt framträda för den dödes ande.



J. P. Lesley (), ”A Classified Catalogue of Antiquities Collected by Mr Harris, and Now in his Museum in Alexandria, in Notes on Some of the Historical and Mythological Features of the D’Orbiney Papyri”, Proceedings of the American Philological Society : : –: .



M. Lichtheim (), Ancient Egyptian Literature : The Late Period, University of California Press, Berkeley och London: .



Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.



Se P. Walcot (), ”Plutarch on Sex”, Greece and Rome, : : –.



Diskuteras mer detaljerat i K. Welch (), ”Antony, Fulvia, and the Ghost of Clodius in  BC”, Greece and Rome, : : –. Fulvia hade också varit gift med Gajus Scribonius Curio.

 Plutarchos, Life of Antony, : . Översättning av B. Perrin.  Appianus, The Civil Wars, : .. De kan mycket väl ha träffats i Alexandria, men att Antonius skulle ha blivit så häftigt förälskad förefaller osannolikt.  Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.  Cassius Dio, Roman History, : .. Översättning av E. Cary.  Athenaios, Deipnosophists, : , där Sokrates från Rhodos citeras. 

Kleopatra_5b.indd 281

08-06-24 13.55.46



 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  Plinius den äldre, Natural History, .: –.  I ”Cleopatra’s Pearls”, Classical Journal, : : – () ger B. L. Ullman en fascinerande beskrivning av experiment med pärlor och surt vin. ”När jag kokade en pärla i trettiotre minuter avdunstade vinägern medan jag läste en deckare. Jag kan fortfarande känna lukten av den vinägern. Pärlan tycktes inte ha tagit skada, men jag tyckte att den såg lite ankommen ut.” Jag är tacksam mot författaren för att han besparat mig mödan att offra mina egna inte fullt lika dyrbara pärlörhängen i vetenskapens intresse.  Suetonius, Divine Julius, .  Plinius den äldre, Natural History, .. Historien om Lollia Paulina berättas i : .  Diskuteras i A. Wright (), ”Vellejus Paterculus and L. Munatius Plancus”, Classical Philology, : : –. Det står klart att Vellejus avsiktligt är ute för att svärta ner Plancus namn och därför måste sanningshalten i historien ifrågasättas.  Plutarchos, Life of Antony, : . Översättning av B. Perrin.  Athenaios, Depnosophists, : . Översättning av C. D. Yonge.  Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  H. Volkmann (), översättning av C. J. Cadoux, Cleopatra: Politics and Propaganda, Elek Books, London: .  P. van Minden (), ”An Official Act of Cleopatra (with subscription in her own hand)”, Ancient Society. : –.

Papyren förvaras i Berlins museum.  Fler uppgifter om brevväxling mellan ptoleméerna finns i Rowlandson (). 

Kleopatra_5b.indd 282

08-06-24 13.55.47

Noter

 Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  A.a., . . Översättning av B. Perrin.  Kleopatras nya titel, ”Filopatris”, har gett upphov till en stor debatt bland akademikerna, av vilka somliga hävdar att det ”hemland” som Kleopatra älskar är antingen Egypten eller Alexandria, andra att hon syftar på sin släkts traditionella hemland Makedonien. Se t. ex. Bingen (): –.  Plutarchos, Life of Antony, . . Översättning av B. Perrin.  Josefus, Antiquities of the Jews, : . Översättning av W. Whiston.  Cassius Dio, Roman History, : : . Översättning av E. Cary.  Suetonius, Divine Augustus, . Översättning av R. Graves.  Se t. ex A. Meadows i Walker och Higgs (): . R. Holland (), Augustus: Godfather of Europe, Sutton Publishing, Stroud: , använder ordet ”fucking” men utelämnar det nödvändiga uxor mea est.  För att ta bara ett av många tänkbara exempel: ”Kleopatra hoppades givetvis att kunna övertala honom [Antonius] att officiellt skilja sig från Octavia i enlighet med den romerska lagen”, a.a.: .

Kapitel : En dröm går i graven 

I en artikel i Cambridge Ancient History (, : ) definierar W. W. Tarn Kleopatra efter hennes kön och nämner inte hennes namn.



Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.



K. Scott (), ”Octavian’s Propaganda and Antony’s De Sua Ebrietate”, Classical Philology, : : –.



Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin. 

Kleopatra_5b.indd 283

08-06-24 13.55.47





M. Reinhold (), ”The Declaration of War against Cleopatra”, Classical Journal, : , –.



Texten är översatt från en engelsk tolkning på blankvers av M. S. Terry (), Hunt and Eaton, New York.



Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.



Plutarchos, Life of Antony, –. Översättning av B. Perrin.



W. W. Tarn (), ”The Battle of Actium”, Journal of Roman Studies, : –. Se även G. W. Richardson (), ”Actium”, Journal of Roman Studies, : : –. En femroddare vid Aktion kunde ta ombord minst  man, en treroddare – och ett större fartyg så många som .

 Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.  A.a., : .  A.a., : .  Suetonius, Life of Domitian, (The Twelve Caesars), . Översättning av R. Graves.  Plutarchos, Life of Antony, : –. Översättning av B. Perrin.  Whitehorne (): .  Teorin att Octavianus mördade Kleopatra har varit i svang i många år. Den diskuterades senast och högst offentligt i programmet Who Killed Cleopatra? Revealed som sändes .

Det kan inte råda något tvivel om att Octavianus ville ha Kleopatra ur vägen, men argumentet att han ville utsläcka den bråkiga ptolemaiska dynastin en gång för alla håller inte med tanke på att han skonade tre av Kleopatras barn till livet och lät hennes dotter gifta sig och föda egna barn. Ett mord i detta sena skede och i så spektakulär stil förefaller inte rimligt. Octavianus hade redan haft gott om tillfällen att mörda Kleopatra – t. ex. när hon var barrikaderad i sitt mausoleum med Proculejus och senare när hon stod under hans beskydd 

Kleopatra_5b.indd 284

08-06-24 13.55.47

Noter

i palatset – och han behövde naturligtvis inte dölja sina handlingar. Kleopatra var en besegrad fiende och kunde som sådan avrättas öppet och utan ursäkter.  Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  Cassius Dio, Roman History, . Översättning av E. Cary.  Plutarchos, Life of Antony, . Översättning av B. Perrin.  Siffrorna hämtade ur S. H. el Din (), A Guide to the Reptiles and Amphibians of Egypt, American University in Cairo Press, Kairo: .  Plutarchos, Life of Antony, : . Översättning av B. Perrin.  A.a., .  A.a., , .  A.a., .

Kapitel : Kleopatras barn 

T. Gautier (), Une Nuit de Cléopâtre. Översättning av L. Hearn (), One of Cleopatra’s Nights and Other Fantastic Romances, B. Worthington, New York.



Horatius (Oden, .), Vergilius (Aeneiden, :), Propertius (Elegier, .). Vergilius använder bilder av tvillingormar också då han skildrar Laocoons och hans söners öde och återigen då han beskriver den syn som Allecto sände till Turnus.



Shakespeare, Antonius och Kleopatra, akt , scen . Översättning av C. A. Hagberg.



Det moderna samhället accepterar ju inte gärna att glansomspunna celebriteter kan dö, och därför är det inte förvånande att flera teorier har växt fram som hävdar att Kleopatra överlevde. Exempelvis på -talet påstod A. J. Bethell med bestämdhet i ett opublicerat arbete, som citeras i Hughes-Hallett (): , att hon inte hade dött utan skickats till Part

Kleopatra_5b.indd 285

08-06-24 13.55.47



hien av Octavianus för att bli gemål till Fraates IV. 

Skall inte förväxlas med det moderna Mauretanien beläget på Afrikas Atlantkust.



Aristoteles hörde till dem som trodde att Nilen rann upp i Mauretania. Se D. Braund (), ”Anth. Pal. .: Juba II, Cleopatra Selene and the Course of the Nile”, Classical Quarterly, :: –. Trehundra år tidigare hade Alexander den store tillkännagett att han upptäckt Nilens källa då han stötte på krokodiler i Indien.



W. N. Weech (), ”Rambles in Mauretania Caesariensis (continued)”, Greece and Rome, : –: .



Krinagoras, . Efter A. S. F. Gow och D. L. Page (), The Greek Anthology. The Garland of Philip, Cambridge University Press, Cambridge.



Suetonius, Life of Gajus (Caligula) (The Twelve Caesars), . .

 Plinius den äldre, Natural History, : . Översättning av H. Rackham.  Cassius Dio, Roman History, : . Översättning av E. Cary.

Kapitel : Historia blir legend 

Refräng ur ”Cleopatra had a Jazz Band”, text av J. Morgan och J. Coogan, musik av J. Coogan ().



Vergilius, Aeneiden, : f. Översättning av Ingvar Björkeson. (Elissa = Dido.)



A.a., : f.



Propertius, Elegier, III: .. Översättning av Ingvar Björkeson. Diskuteras mer ingående i Wyke (): –.



Horatius, Ode I: . Översättning av Ebbe Linde.



Plutarchos, Life of Alexander, . Översättning av B. Perrin. 

Kleopatra_5b.indd 286

08-06-24 13.55.47

Noter



Cassius Dio, Histories, : . Översättning av E. Cary.



Josefus, Against Apion, : .



O. Abd el-Galil (), Tarikh Misr li-Yohana Al-Niqusi, Dar Ain, Kairo.

 Al-Masudi, Muruj. Citerat i el-Daly (): . El-Daly skildrar utförligt de medeltida arabiska och islamska historikerna.  Plutarchos, Life of Antony, . W. J. Skeat (, rev. utg. ), Shakespeare’s Plutarch, Macmillan and Co., London.

Skeat använder Norths återutgivna version från . Det är inte klart vilken version Shakespeare använde: Antonius och Kleopatra, akt , scen .  Kleopatras utveckling som figur i populärkulturen beskrivs i Hughes-Hallett (), Hamer () och Wyke (). Alla tre ger mer detaljerade referenser.  Hamer (): xv.   års utgåva av Cambridge Ancient History hänvisar till Shakespeare, men den referensen avlägsnades ur följande utgåvor. Samson () ger  fotnoter i avsnittet om Kleopatra i sin bok, och över hälften hänvisar till Shakespeare.

Dessa texter är ingalunda de enda som faller i den fällan.  Gianna Terribili Gonzales (); Theda Bara (), vars artistnamn är ett anagram på ”Arab death”; Claudette Colbert (); Vivien Leigh (); Elizabeth Taylor (). Alla dessa skådespelerskor tvingades mer eller mindre av filmbolagen och medierna att leva ut Kleopatras roll i privatlivet. Amanda Barrie, som skuttade omkring med Sid James i de överblivna kulisserna från Taylors och Burtons film, var en mycket brittisk Kleopatra i komedin Carry on Cleo från . I BBC:s TV-serie Rom () förekom en lekfull men viljestark Kleopatra som härskade över ett dekadent hov. 

Kleopatra_5b.indd 287

08-06-24 13.55.47



 C. M. Franzero (), The Life and Times of Cleopatra, The Philosophical Library, New York. Denna bok reviderades och gavs ut i ny upplaga med originalillustrationerna ersatta av stillbilder ur filmen, som Cleopatra Queen of Egypt (), Panther Books, London. Detta utdrag är hämtat ur  års utgåva, s. . Någon ”gammal sedvänja” som påbjöd att oskulder deflorerades förekom inte i templet i Karnak.  Weigall (, rev. utg. ): vi.  A.a.: .

Vem var vem? 

Samson (): .



För konsekvensens skull har alla årtal i detta avsnitt hämtats från J. Baines och J. Malek (), Atlas of Ancient Egypt, Phaidon, Oxford.



Kleopatra_5b.indd 288

08-06-24 13.55.47

Källor # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

Klassiska verk De namn under vilka författarna är kända i Sverige anges inom parentes.

Appian (Appianos), The Civil Wars, band III och IV av Roman History. Översättning av H. White (–), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

Arrian (Arrianos), Anabasis of Alexander. Översättning av E. J. Chinnock (), George Bell and Sons, London.

Athenaeus (Athenaios), Deipnosophists or Banquet of the Learned. Översättning av C. D Yonge (),  band, Henry G. Bohn, London.

Julius Caesar, The Alexandrian Wars. Översättning av W. A. McDevitte och W. S. Bohn (), Harper and Brothers, New York.

Cassius Dio, Roman History. Översättning av E. Cary (–),  band, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London. 

Kleopatra_5b.indd 289

08-06-24 13.55.47



Diodorus Siculus, Library of History, Bok I. Översättning av C. H. Oldfather (), Band I, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

Flavius Josephus (Josefus), Against Apion. Översättning av W. Whiston (, moderniserad och återutgiven ), The Works of Josephus, Complete and Unabridged, Hendrickson Publishers, Peabody, Mass.

– Antiquities of the Jews. Översättning av W. Whiston (, moderniserad och återutgiven ), The Works of Josephus, Complete and Unabridged, Hendrickson Publishers, Peabody, Mass.

Herodotos, Historia. Översättning av Clas Lindskog, reviderad av Gerhard Bendz och Axel Lindskog, med inledning och kommentar av Sture Linnér (), Norstedts Förlag, Stockholm.

Pliny the Elder (Plinius den äldre), Natural History. Översättning av H. Rackham (–), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

Plutarch (Plutarchos), The Parallel Lives: Life of Alexander. Översättning av B. Perrin (), Band VII, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

– The Parallel Lives: Life of Antony. Översättning av B. Perrin (), Band IX, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

– The Parallel Lives: Life of Caesar. Översättning av B. Perrin (), Band VII, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

– The Parallel Lives: Life of Pompey. Översättning av B. Perrin (), Band V, Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London.

Strabo (Strabon), The Geography. Översättning av H. L. Jones (–), Band  – (Bok –), Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass., och Heinemann, London. 

Kleopatra_5b.indd 290

08-06-24 13.55.48

Källor

Suetonius, Julius Caesar, Afterwards deified and Augustus, Afterwards deified, ingår i The Twelve Caesars. Översättning av Robert Graves, reviderad med inledning av Michael Grant (), Penguin Books, Harmondsworth.

Moderna verk Ashton, S.-A. (), The Last Queens of Egypt, Pearson Education, Harlow.

Bingen, J. (), Hellenistic Egypt: Monarchy, Society, Economy, Culture, red. R. S. Bagnall, Edinburgh University Press, Edinburgh.

Bowman, A. K. (), Egypt After the Pharaohs, Oxford University Press, Oxford.

Chauveau, M. (), Egypt in the Age of Cleopatra: History and Society Under the Ptolemies, översättning av D. Lorton, Cornell University Press, Ithaca och London.

– (), Cleopatra: Beyond the Myth, översättning av D. Lorton, Cornell University Press, Ithaca och London.

Corbelli, J. A. (), The Art of Death in Graeco-Roman Egypt, Shire Publications, Princes Risborough.

El-Daly, O. (), Egyptology:The Missing Millennium – Ancient Egypt in Medieval Arabic Writings, UCL Press, London.

Empereur, J.-Y. (), Alexandria Rediscovered, översättning av M. Maehler, British Museum Press, London.

Flamarion, E. (), Cleopatra: From History to Legend, Thames and Hudson, London.

Fraser, P. M. (), Ptolemaic Alexandria, Oxford University Press, Oxford.

Grant, M. (), Cleopatra: A Biography, Barnes and Noble Books, New York.

– (), From Alexander to Cleopatra: The Hellenistic World, Weidenfeld and Nicolson, London. 

Kleopatra_5b.indd 291

08-06-24 13.55.48



Hamer, M. (), Signs of Cleopatra, Routledge, London och New York.

Hughes-Hallett, L. (), Cleopatra: Histories, Dreams and Distortions, Bloomsbury Publishing Ltd, London.

Lefkowitz, M. och Rogers, G. M., red. (), Black Athena Revisited, North Carolina University Press, Chapel Hill.

Ray, J. (), Reflections of Osiris, Profile Books, London.

Rowlandson, J., red. (), Women and Society in Greek and Roman Egypt: A Sourcebook, Cambridge University Press, Cambridge.

Samson, J. (, :a uppl.), Portraits of the Ptolemies: Greek Kings as Egyptian Pharaohs, University of Texas Press, Austin.

Tyldesley, J. A. (), Chronicle of the Queens of Egypt, Thames and Hudson, London.

Vasunia, P. (), The Gift of the Nile: Hellenizing Egypt from Aeschylus to Alexander, University of California Press, Berkeley.

Walker, S. och Ashton, S.-A. (), Cleopatra, Bristol Classical Press, Bristol.

Walker, S. och Ashton, S.-A., red. (), Cleopatra Reassessed, British Museum Occasional Papers , London.

Walker, S. och Higgs, P., red. (), Cleopatra of Egypt: From History to Myth, British Museum Publications, London.

Whitehorn, J. (), Cleopatras, Routledge, London och New York.

Weigall, A. (, rev. utg. ), The Life and Times of Cleopatra Queen of Egypt: A Study in the Origin of the Roman Empire, G. P. Putnam’s and Sons, New York, och Knickerbocker Press, London.

Witt, R. E. (), Isis in the Ancient World, Johns Hopkins University Press, Baltimore och London (ursprungligen utgiven som Isis in the Graeco-Roman World).

Wyke, M. (), The Roman Mistress: Ancient and Modern Representations, Oxford University Press, Oxford. 

Kleopatra_5b.indd 292

08-06-24 13.55.48

Bildförteckning # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"              

Alexander den store. British Museum © the Trustees of the British Museum.

Ptolemaios II ”Den Nye Dionysos”. Louvre © RPL. Dionysos. Staatliche Museen, Berlin © RPL. Ptolemaisk papyr. Staatliche Museen, Berlin © RPL. Kalkstensstele. Louvre © RPL. Porträtthuvud som tros föreställa Kleopatra VII. Staatliche Museen, Berlin © RPL. Marmorporträtt av Kleopatra VII. Vatikanmuseet © Sandro Vannini / Corbis. ”Kleopatra återställd”. Vatikanmuseet © RPL. Egyptisk Kleopatra. Eremitaget, S:t Petersburg © Sandro Vannini / Corbis.

Arsinoë II. British Museum © the Trustees of the British Museum.

Kleopatra II eller Kleopatra III? Louvre © RPL. Romare som kopplar av på Nilen. Staatliche Museen, Berlin © RPL. Ptolemaios II © RPL. Mosaik som föreställer Berenike II. Grekisk-romerska museet, Alexandria © RPL. 

Kleopatra_5b.indd 293

08-06-24 13.55.48

 Julius Caesar. Staatliche Museen, Berlin © RPL.  Isis och Dionysos som ormar. British Museum © the Trustees of the British Museum.  ”Alabastergraven” i Alexandria © RPL.  Serapis. Vatikanmuseet © RPL.  Osiris. Manchester Museum © RPL.  Den egyptiska gudinnan Isis. Ur ”The Tomb of Siptah” illustrerad av E. Harold Jones, publicerad i The Tomb of Siptah av Theodore Davis ().  Isis som mor. Staatliche Museen, Berlin © RPL.  Amaryllis. Nationalmuseum, Athen © RPL.  Isis med sistron. Capitolinska museet, Rom © RPL.  Kleopatra och Caesarion. Templet i Dandara © RPL.  Marcus Antonius. Kingston Lacy, The Bankes Collection NTPL / Paul Mulcahy.  Octavianus: kejsar Augustus. Nationalmuseum, Athen © RPL. S.  Tetradrakma med Kleopatra VII:s bild. Garstang Museum of Archaeology, University of Liverpool © RPL. S.  Tetradrakma med Alexander den stores bild. Garstang Museum of Archaeology, University of Liverpool © RPL. S.  Tetradrakma med Ptolemaios I:s bild. Garstang Museum of Archaeology, University of Liverpool © RPL. S.  Scen från Armant, dokumenterad av Lepsius (Denkmäler IV, a och b).

S.  ”Kleopatra”. Ur A. B. Edwards, A Thousand Miles up the Nile ().

S.  Tetradrakma med Marcus Antonius bild. Garstang Museum of Archaeology, University of Liverpool © RPL.



Kleopatra_5b.indd 294

08-06-24 13.55.49

Kartuscher # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

" $" !#& # !# "%%

Alexander den store – Alexandros Ptolemaios XII – Ptolemaios som har evigt liv, älskad av Ptah och Isis

# ! !

"!! $""! 7" !6 ##

Kleopatra VII – Kleopatra den Faderälskande gudinnan Ptolemaios Caesar (Caesarion) – Caesar som har evigt liv, älskad av Ptah och Isis

!" !# "%$ ! "

Octavianus – Autokrator (”enväldig härskare”)



Kleopatra_5b.indd 295

08-06-24 13.55.49

Författarens tack # !!6 ! ! $ " !" ! 7" #

#

"

Mitt varma tack går till John Ray, som tålmodigt läste det första utkastet till Kleopatra och kom med goda råd. Alla felaktigheter skall givetvis skrivas på mitt konto. Jag tackar också Judith Corbelli och Steven Snape för uppmuntran, råd och entusiasm. På förlaget, Profile Books, trodde Peter Carson på projektet, och Bohdan Buciak, Penny Daniel, Anna-Marie Fitzgerald, Lesley Levene och Nicola Taplin hjälpte till att förverkliga det. År  tilldelades jag ett generöst stipendium av Society of Authors ur Authors’ Foundation, som gjorde det möjligt för mig att resa till Egypten och söka efter Kleopatra. Min tacksamhet för sällskapets stöd upphör aldrig.

Min far, William Randolph Tyldesley, ville alltid att jag skulle skriva om Kleopatra. Till min stora sorg avled han strax innan boken blev färdig. Jag önskar att han hade fått läsa den.



Kleopatra_5b.indd 296

08-06-24 13.55.49

Register

!!6 ! ! $"# " ## ! ! " 7 "

A Achelos, General,  Achillas, , , -,  Adea (maka till Philip III Arrhidaeos),  Adonis,  Aegae (Vergina),  Aeneas, , - Aesopus,  Agathoklea (Ptolemaios II’s älskarinna), ,  Agathokles (Agathokleas bror),  Agathokles (Lysandras make),  Agathoi Daemones (’De goda andarna’),  Agesilaos, Kung av Sparta  Agrippa, Marcus Vipsanius, - Ahenobarbus, Gnaeus Domitius, ,  Alcestis,  Alexander Helios (Kleopatra VIIs andra son), , , , , 

Alexander I, (c. - )  Alexander III den store, kung av Egypten, , , , , , -, , , , , , , , , , -, -, -, , , ,  Alexander IV, kung av Egypten (-) postum son till Alexander den store  Alexandra (Herodes svärmor),  Ali, Mohamed,  Amenhotep III, ,  Amyntas of Lykaonien,  Amyot, Jacques,  Ankhnesmerypepi II,  Ankhwennefer,  Antigonos `den enögde ’, kung av Makedonien, ,  Antiochos III av Syrien, ,  Antiochos IV,  Antonia (Antonius dotter),  Antonia (Antonius andra maka),  Antonia d.ä. (Antonius maka), 



Kleopatra_5b.indd 297

08-06-24 13.55.50

 Antonia d.y. (Antonius dotter),  Antonius Pius, Kejsare,  Antonius , , , , , , -, , , , -, -, -, , , , , , , , , , ,  Antyllus, Markus Antonius, , , , ,  Anubis (sjakalhövdad Gud), , , ,  Afrodite, , , , , ,  Apion, ,  Apollo, , , ,  Apollodorus,  Archelaos, , , , , ,  Archibios,  Ariadne,  Aristobulos,  Aristoteles, , ,  Arrian,  Arsinoë, , , , , , -. , , , , , , ,  Arsinoë I,  Arsinoë II, , , , , , , , , , ,  Arsinoë. III, , ,  Arsinoë IV, Drottning av Egypten, , , , , ,  Arsinoë VI,  Artakama, Prinsessan  Artavasdes, Kung av Armenien, Artaxerxes III,  Asklepios (läkekonstens Gud),  Athenaeus, , , , ,  Athena (Gudinna),  Atia, - Atticus,  Atum, Egyptens första kung, 

B Bat (kogudinna),  Berenike,, , , ,  Berenike I, , , , ,  Berenike II, , , , , , ,  Berenike III, , , , , , ,  Berenike IV, , , , , , ,  Bibulus, Marcus Calpurnius, ,  Bilistiche (Ptolemaios IIs älskarinna), Brutus, Marcus Junius, , ,  Bucheion, Armant (Iuni Montu; Hermonthis), - Busiris, Kung,  C Caesar, Julius, , , , , , , , -, , -, -, -, -, -, , , , , , , , -, -, -, , , -, , ,  Caligula, Kejsare, , , , ,  Calpurnia (Caesar’s tredje maka), , ,  Capito, Fontejus,  Caracalla, Kejsare,  Cassius, , , , , , , , , , , Cato, Marcus Porcius (Cato d.y.),  Ceres,  Charmian,  Cicero, Marcus Tullius, , - Claudius, Kejsare, ,  Clea (prästinna i Isiskulten i Delfi), 



Kleopatra_5b.indd 298

08-06-24 13.55.50

Register Clodius, Publius,  Cornelia (Caesars första maka), ,  Crassus (Candidus), Publius, , ,  Crassus, Marcus Licinius, , , , ,  Creticus, Antonius,  Krinagoras, - Cytheris, Volumnia, 

F Fadia (Markus Antonius första maka),  Farsalos, Thessaly  Fulvia (Markus Antonius tredje maka), , , , , , ,  Fraates IV av Parthien 

D Demetrios I Poliorcetes, Kung av Makedonien,  Didyma (Ptolemaios II’s älskarinna),  Dio Cocceianus, Cassius, , Diomedes (Kleopatras sekreterare),  Dion av Alexandria,  Dionochares,  Dionysos (Grekisk Gudom), , , , , , , , , , , , , , , , ,  Dionysos-Osiris,  Diofanes,  Djoser, Kung, ,  Dolabella, Publius Cornelius, ,  Drusilla (dotter till Ptolemaios av Mauretania),  E Eiras (Kleopatras frisör), ,  Eirene (Ptolemaios VIII’s älskarinna),  Epafroditus,  Eratosthenes,  Eros (Markus Antonius slav), 

G Gabinius, Aulus , ,  Gallus, Cornelius, ,  Gallus, Quintus Fadius,  Ganymedes, , - Geb ( jordgud),  Glafyra  Glaukos (havsgud),  Gonzales, Gianna Terribili,  Gracchus, Tiberius,  H Hades (underjordens Gud), , ,  Hadrianus, Kejsare  Harpokrates, ,  Harsiesis,  Harwennefer, (motfarao från Thebe),  Hathor, , , , , , , , ,  Heliogabalus , Hera, , , ,  Heracles, , , , , , ,  Hermonthis, - Herodes av Judeen, , , , , ,  Herodotos av Halicarnassus, , -, , , , 



Kleopatra_5b.indd 299

08-06-24 13.55.50

 Herofilus,  Hesiodos,  Hiera Nesos, Faiyum,  Hor av Sebennytos,  Horatius, , , , , ,  Horus, , , , , , -, , , , , , , , ,  I Ibn Battuta,  Imhotep,  Iris, (Modergudinna) , , , , , , , , , , , , , , , -, , , , , , , , , , , , , , , ,  Isis Pelagia (Havets Isis)  J Johannes av Nikiou, koptisk biskop, - Josefus, , , , , , , , ,  Juba I, , ,  Juba II, , , , , , ,  Julia (Caesars dotter; Pompeis maka), , ,  Julia (Octavianus dotter), ,  Jupiter, ,  K Khaemwaset,  Khnum, ,  Kleomenes från Naukratis, ,  Kleopatra ,  , , , , ,  Kleopatra II, , , , , , 

Kleopatra III, , , , , , ,  Kleopatra IV, ,  Kleopatra V Tryphaena, (Den välmående) , , , ,  Kleopatra VI Tryphaena ,( Kleopatra VII Thea Philopator, - Kleopatra Selene (Kleopatra VII’s tvillingdotter), , , - Kleopatra Thea, drottning av Syrien, , , ,  Klino (Ptolemaios II’s älskarinna),  L Lenaios,  Lepidus, Marcus Aemilius, , , ,  Lepsius, Karl Richard,  Livia Drusilla, , , , , , ,  Livy, o Lucan, , ,  Lucianus,  Lucius Antonius, ,  Lysandra (dotter till Ptolemaios I),  Lysimachos av Thrace, , ,  M Maat (Gudinna),  Maccabaeus, Judas,  Magus, Kung av Cyrenaica, ,  Malchus av Nabataea,  Manetho från Sebennytos (nu Sammanud), , , 



Kleopatra_5b.indd 300

08-06-24 13.55.50

Register Mankiewicz, Joseph L., , ,  Marcella (Octavianus dotter),  Marcus Antonius Felix, procurator av Judeen,  Mars (krigsguden),  Maut (Mut),  Mehen (Ormgud),  Meleager,  Meretseger,  Meritneith,  Metella,  Mithridates VI av Pontus, , ,  Mithridates av Commagene,  Mithridates från Pergamon,  Mnesitheus,  Montu (Krigsgud), ,  Myrtium (Ptolemaios IIs älskarinna),  N Napoleon Bonaparte,  Narmer, - Nectanebo II (Nakhthorheb), Kung av Egypten, , , , , , , ,  Nefertiti, , , ,  Nekhbet (södra Egyptens gudinna), , , ,  Nemesis (den gudomliga hämndens grekiska gudinna),  Nefthys, , , , , ,  Nero, Kejsare,  Nicomedes, Kung av Bithynien , , ,  Nikolaos av Damaskus, ,  Nitokris, Drottning av Manetho, 

Nut (Himmelsgudinna), ,  O Octavia, , , , , , , , , , ,  Octavianus, , , , , , , , , , , , -, , -, , , -., -, -, -, ,  Olympus (Kleopatras läkare),  Omphale, drottning av Lydien, , ,  Oppius, Caius,    Orsenoufis , Osiris (Fruktbarhetsgud), , , , , , , , , , , , , ,  Osor-Apis,  Oxyrhynchus,  P Pasherenptah III, , , ,  Paulina, Lollia,  Pedibastet III,  Pedius, Quintus,  Pelusium, , , , ,  Phamenoth,  Philip II av Makedonien  Philip III Arrhidaeos, kung av Egypten (-)- Philista  Pinarius, Lucius ,  Plancus, L. Munatius , , ,  Plinius d.ä. , , , ,  Polemon of Pontus  Polybius  Pompeja (Caesars andra hustru)  Pompejus, Gnaeus , , 



Kleopatra_5b.indd 301

08-06-24 13.55.50

 Pompejus den store (Gnaeus Pompeius) , , , ,  Pompejus, Sextus , , , , ` Porfyrius av Tyre  Pothinos , , , , ,  Proculejus, Gajus  Propertius, Sextus ,  Ptah (skapargud)  Ptolemaios I Soter I (Räddaren), kung av Egypten, , , , , , , ,  Mendes Stela  Ptolemaios II Philadelphos (brodersälskande), King of Egypt (-) , , , , , , , , , , ,  Ptolemaios III Euergetes (välgörare), King of Egypt (-) , , , , ,  Ptolemaios IV Filopator (fadersälskande), , , , , , , , , , , , ,  Ptolemaios V Epiphanes (den uppenbarade),  Ptolemy VI Philometor (MotherLoving), , , , ,  Ptolemaios VII Neos Filopator (nya fadersälskande), kung av Egypten () ,  Ptolemaios VIII Euergetes II (välgörare), , , , ,  Ptolemaios XIII, kung av Egypten (-) , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , - Ptolemaios XIV, kung av Egypten (-) , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , 

Ptolemaios XV Caesar Theos, , , , , , ,  Philopator Ptolemy Apion,  Ptolemy Memfites (av Memfis,  Ptolemaios av Cypern, Kung av Cypern, (-), ,  Ptolemaios av Mauretania, ,  Ptolemaios Filadelfos (broder/systerälskande) (son till Kleopatra VII), , , , , , , ,  R Rabirius Postumus, Gajus, , , ,  Ramses II den store, , , , , , ,  Ramses III,  Rat-tawi (den två ländernas kvinnliga sol),  Re (Solgud), , , , , , , , , , ,  Rhea, Drottning,  Rhodon (Caesarions informator),  Roxanne (Alexander den stores iranska maka), ,  Rullus, Publius Servillius,  S Salvius,  Scarpus, Lucius Pinarius, ,  Sekhmet (lejonhövdad gudinna),  Seleukos (make till Berenice IV), , ,  Seleukos I,  Seleukos (en of Kleopatras tjänare), 



Kleopatra_5b.indd 302

08-06-24 13.55.50

Register Semele,  Seneca,  Septimus, Lucius, ,  Serapion, ståthållare av Cypern, , ,  Serapis (Gud), , , , , ,  Servilia, , ,  Seth, ,   Seti I,  Shu (luftens torra gud), ,  Siculus, Diodorus,  Sobek,  Sobeknofru,    Soknebtynis,  Sosibios, , ,  Sosius, Gajus,  Sostratos av Knidos,  Stratonike (Ptolemaios IIs älskarinna),  Suetonius, , , , , , , , , ,  Sulla, General, 

Theoi Philopatores Philadelphoi (De Fadersälskande, Syskonälskande Gudarna),  Theoi Soteres (`Räddargudarna),  Theoxena (möjlig dotter till Ptolemaios I),  Thisbe,  Tiglath-Pileser,  Timon från Fleios,  Timotheos från Athen, Titius, Marcus,  Tiy, ,  Turullius, Publius,  Tuthmosis II,  U Urania (Julia Urania), 

T Ta-nt Bastet, ,  Tarsus, , ,  Taweret,  Tawosret,  Tayimhotep, , ,  Taylor, Elizabeth, ,  Tefnut (Fuktgudinna), ,  Tertia (Servilias dotter),  Tertulla (Tertia), Cassius maka,  Tetisheri,  Theodotus från Chios,  Theoi Adelphoi,  Theoi Neoi Phaldephoi (de nya syskonälskande gudarna), 

V Velleius Paterculus, ,  Ventidius, Publius,  Venus, , , , , , ,   Vercingetorix,  W Wadjyt (Den gröna’) (Ormgudinna), , , ,  Weech, W.N,. ,  X Xenofon,  Z Zenodotos,  Zeus, , , , , , , , Zeus Soter, (Zeus Räddaren)  ZeusAmmon, 



Kleopatra_5b.indd 303

08-06-24 13.55.51