Issuu on Google+


Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se

© 2014 Lena Ollmark och LL-förlaget Omslag Nils Olsson, Katslosa Design Papper Munken Premium Cream, 100 g Typsnitt Indigo och Cooper Tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014 isbn 978-91-7053-481-2


Lena Ollmark

Mร–RDAREN i parken

LL -fรถrlaget


Innehåll Mördaren i parken – 7 Inget ont kan hända här – 19 Döden på tallriken – 35 Huset i skogen – 51 Alla helgons dag – 67


Mördaren i parken Det är sent på kvällen. Det är öde i parken förutom några joggare och en hund som är ute med sin ägare. Mörkret ligger tungt över de nakna träden. Löven på marken är bruna och grå. Jag ser mig omkring medan jag vandrar längs gångstigen. Jag lyssnar. Jag hör vinden och mina egna andetag. Jag får egentligen inte vara i parken på kvällen för mina föräldrar. En massa otäcka saker har hänt här. Unga flickor attackeras. Tre stycken hade försvunnit. Senare hittades de döda. Ibland delvis begravda, ibland synliga. De senaste månaderna har tidningarna skrivit massor om det. Jag har läst allting. Det är otäckt men också spännande. Jag rycker till och stannar upp. Det hörs ett prasslande i en buske strax bakom mig. 7


Nästan alla löv har fallit av. Kvistarna spretar som vassa klor. Grenarna sveper över stigen och trasslar in sig i mitt hår. Jag bestämmer mig för att det bara var vinden som lät, jag fortsätter gå och försöker slappna av. Jag är ju förberedd. Jag har en hammare i fickan, för säkerhets skull. Man vet ju aldrig. Det började i slutet av sommaren. Jag kommer ihåg exakt när. Det var helgen efter att pappa och mamma hade det där jättegrälet. När mamma gjorde illa sig. Min pappa kan bli väldigt arg. Mamma skulle antagligen bli väldigt arg om hon visste att jag tog den här vägen så här sent. Vi har haft flera allvarliga samtal. Men hon har också försökt skydda mig. Hon har inte velat prata om allt som hänt i parken. Som om det gick att hålla hemligt. I skolan har alla pratat om överfallen. 8


Det är otäcka berättelser. Mamma säger att den egna fantasin är mer skrämmande än det som faktiskt har hänt. Det gäller inte historierna om överfallen. Jag har kommit längre in i parken när jag hör ett annat ljud. Något rör sig genom torra löv. Det kommer från snåret framför mig. Jag skymtar något bland träden inne i mörkret. Grenarna svänger fram och tillbaka. Jag andas häftigare och biter mig i läppen. Är det någon där, någon som ser mig? Det är en stor park och det finns knappt några gatlyktor. Man har länge talat om att det borde bli fler lampor, främst för att unga kvinnor ska känna sig säkra. Det bildades en förening för att öka belysningen i parken men ingenting har hänt. Politikerna kan inte komma överens. Det blir ett nytt tak på hockeyrinken istället. Jag stirrar in bland buskarna så länge att jag börjar se spöken. 9


Märkliga figurer smyger omkring. Jag blinkar mot mörkret och då är de plötsligt borta. Mamma säger alltid att jag har för livlig fantasi. Det har jag fått från pappa. Jag är lik min pappa. Flickorna som blivit överfallna har alla varit mörkhåriga och i femtonårsåldern. Polisen har försökt förstå varför det är just de som råkat illa ut. Har de valts på grund av sitt utseende? Kände de mördaren? Eller hade de kanske bara otur? Är det slumpen som fått mördaren att välja just dem? Ingen kan svara. Jag undrar också. Något sånt här har aldrig hänt i vårt lilla samhälle tidigare. Mitt eget bruna hår har jag instoppat i mössan. Mina hörlurar hänger runt nacken. Det prasslar till inne i skogen igen. Den här gången närmar sig ljudet hastigt. Jag står stilla. Plötsligt dyker en hare upp på gångstigen precis framför fötterna på mig. 10


Den stirrar i skräck på mig. Den lilla nosen darrar. En sekund är den lika stilla som jag. Den gråbruna pälsen har samma färg som de nedfallna löven. I nästa ögonblick är haren borta. För haren är det normalt att alltid vara försiktig. Flickorna som attackerats måste ha varit rädda. Jag kände två av dem. De gick i min skola, i min parallellklass. I mitt huvud ser jag bilderna från artiklarna. De berättar om det som hänt, om vad mördaren gjort med offren. Polisen och tidningarna har haft olika idéer om vem den skyldige kan vara. Någon som hatar unga flickor. Kanske någon som är väldigt arg. I vilket fall är det en mycket sjuk människa, det är alla överens om. Jag håller med dem. Jag hör ett nytt ljud bakom mig. Steg. När jag stannar upp så tystnar stegen, men när jag börjar gå hörs de igen. Det låter inte som ett djur. 11


Mitt hjärta slår fortare. Jag är ensam, ingen skulle höra om jag skrek. Jag kramar hammaren i fickan. Inget mordvapen har hittats, men alla offren har varit med om ”våld mot huvudet”, som det står i tidningarna. De beskriver mördaren som ursinnig. Skrev att övervåld har använts. Det betyder att flickorna har blivit slagna mer än vad som krävs för att döda dem. Tidningarna kallar det krosskador mot huvudet och kroppen. Nu hör jag ljudet tydligt. Stegen. Den här gången stannar jag inte upp. Jag fortsätter fram längs gångstigen, utan att se mig om. En fågel flyger upp ur ett träd och jag hoppar till. Jag skyndar på stegen. Tänker på mamma som väntar på mig där hemma, med te och ostsmörgåsar. Hon och pappa bråkade igår igen. Det gjorde ont i magen. Men jag sa ingenting. Jag är avundsjuk på dem som inte behöver ha ont i magen. 12


Alla undrar över mördaren. Kan det ha varit någon som var på resa eller tillfälligt besök här? Eller någon som kom hit bara för att mörda? Förklaringen som skrämde mest var den mest troliga. Att mördaren är någon som bor här, någon som känner området och människorna väl. Någon nära. Jag är säker på att det är någon bakom mig. Vad ska jag göra? Hur långt är det kvar till stora vägen? Jag tvingar mig själv att hålla mig lugn. Det kommer att ordna sig. Det kommer att bli bra. Det har redan börjat spridas rykten om olika personer. Uppför sig inte Bengt som jobbar på Konsum lite märkligt? Jag har hört mamma prata med sina vänner om vad det egentligen är för fel på Ruben som arbetar i skolbiblioteket. Ensamma och annorlunda människor har blivit misstänkta. Ingen vet vem man kan lita på. 13


Jag får en idé. Jag har gått i den här parken så många gånger. Gångstigen framför mig svänger snart tvärt åt höger. En liten bit längre fram finns en gatlykta intill en bänk. Nu vet jag exakt vad jag ska göra. Det kan fungera. Jag ser mig inte om utan skyndar istället genom svängen. Alla flickor i skolan är rädda. Ett par mörkhåriga flickor har till och med blekt håret. Journalister har besökt skolgården. Rektorn och lärarna har försökt jaga bort dem och få dem att lämna oss ifred. Men journalisterna hittar alltid på nya sätt att prata med oss. De har väntat på oss utanför skolgården på eftermiddagen. De har ringt de mördade flickornas vänner. Flera journalister har väntat utanför deras hem. Gatlyktans sken svävar som en cirkel uppe i luften. Nedanför ser jag parkbänken. Runt det upplysta området är parken becksvart. 14


Ljus kan göra mörker mörkare. Det är konstigt. Men det kan hjälpa mig nu. Framme vid parkbänken viker jag snabbt av från gångstigen. Journalisterna har frågat oss hur det känts när vi förlorat våra vänner. Hur känns det att veta att mördaren fortfarande går lös? Har det förändrat våra liv? Jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag tar några försiktiga steg in bland de mörka träden. Där stannar jag bakom en kraftig trädstam. Nu ser jag stigen i ljuset av gatlyktan, men ljuset gör att ingen på gångstigen kan se mig inne i mörkret. Det var i sista sekunden. Nu hörs stegen tydligt. Genom grenarna ser jag min förföljare dyka upp som en skugga längre bort på gångstigen. Jag håller andan. Står stilla. Mamma säger att det måste ske fler mord här innan någon gör något åt problemet. 15


Hon tror att inget hade hänt om det bara funnits fler lampor i parken. Jag tror att hon har fel. Min förföljare syns nu i ljuset från gatlyktan. Jag ser den röda täckjackan, de röda kängorna och den stora färgglada halsduken. Det bruna håret är samlat i en hästsvans på ryggen. Det är en ung flicka, ungefär lika gammal som jag. Hon går med händerna i fickorna och ser spänd ut. Hon ser sig hela tiden oroligt om. Men hon ser inte mig. Jag pustar ut och slappnar av. Blir alldeles varm i bröstet. Lättnaden får mig att le. Vilken tur. Jag känner igen henne. Hon går en klass över mig i skolan. Det är en skön känsla. Lättnad. När man varit så där riktigt rädd och det visar sig att allt är okej. Som att vakna ur en mardröm. Det är därför jag tycker om spökhistorier. 16


Men jag känner mig alltid lite dum när jag skrämt upp mig själv. Jag vet ju att ingenting kommer att hända mig. Hemska överfall händer bara andra. Jag låter henne passera bänken innan jag går tillbaka upp mot gångvägen. Hon har fortfarande inte sett mig. Men precis när jag lämnar skogen och kliver upp på asfalten trampar jag på en kvist. Den knäcks med en smäll. Ljudet får flickan på gångstigen att rycka till. Hon vänder sig hastigt om. Hennes ögon är fyllda av skräck. Så får hon syn på mig där jag står under gatlyktan. Hon blir lättad. Hon ler brett. Kanske känner hon igen mig från skolan men det är inte säkert. De äldre eleverna har sällan koll på de yngre. Hon rodnar och skrattar lite, antagligen för att det var så uppenbart hur rädd hon blev. Flickan höjer handen i en glad hälsning innan hon vänder om och fortsätter längs gångstigen. 17


Jag står kvar ett ögonblick och ser efter henne. Den mörka hästsvansen svänger i takt med hennes lätta steg. Hon ser nog fram emot att snart vara ute ur parken och mörkret, att få komma hem. Kanske ska hon dricka te och äta ostsmörgåsar med sina föräldrar innan hon går och lägger sig. Alla i skolan, alla journalister och alla som bor här undrar vem den skyldige är. Och alla undrar varför. Vad kan få någon att göra något så fruktansvärt? Vad vill mördaren? Det undrar jag också. Jag börjar gå efter flickan. Samtidigt som jag skyndar på stegen tar jag fram hammaren ur innerfickan. Den är sval och slät. Jag har gjort rent den ordentligt. Långsamt kramar jag om det mjuka handtaget av gummi. Jag väger verktyget i handen. Det går fort att komma ifatt henne. Flickan med det bruna håret. Tänk vilken tur. Det är bara hon här. Och jag. Någon nära. 18


9789170534812