9789170534423

Pensionären Märtha bor på servicehuset Diamanten.

Där är livet hemskt.

Maten smakar plast och personalen är otrevlig.

Pensionärerna har det värre än fångarna på ett fängelse.

Då får Märtha en lysande idé.

Vore det inte trevligare att bo på ett fängelse istället?

Men för att hamna där måste man begå brott.

Med sina vänner bildar Märtha Pensionärsligan.

Tillsammans rymmer de från servicehuset.

De ska stjäla tavlor värda miljoner, för vem misstänker pensionärer med rullatorer?

Catharina Ingelman-Sundbergs roliga och spännande bok har snabbt blivit populär.

Mats Wänblad har återberättat den till lättläst.

Omslag: Nils Olsson, Katslosa design Foto kakfat: Therés Gustavsson

ISBN: 978-91-7053-442-3

Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se

© 2013 Catharina Ingelman-Sundberg, Mats Wänblad och LL-förlaget Omslag Nils Olsson, Katslosa Design Foto, omslagets framsida Therés Gustavsson Inlaga Susanne Viborg, www.bokochform.se Papper Munken Premium Cream, 100 g Typsnitt Indigo och Bell Gothic Tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2013 isbn 978-91-7053-442-3

Catharina Ingelman-Sundberg

Kaffe med rån Återberättad av Mats Wänblad

LL-förlaget

Personer

Pensionärsligan Anna-Greta Bielke, före detta bankman.

Ganska snål, men bra på huvudräkning och datorer.

Bertil »Krattan« Engström, före detta sjöman och trädgårdsmästare. En stilig kvinnokarl.

Märtha Anderson, före detta gymnastiklärare.

En bestämd dam med gott hjärta. Ligans ledare.

Oscar ”Snillet” Krupp, före detta elingenjör.

En praktisk problemlösare. Specialist på lås.

Stina Åkerblom, före detta hemmafru.

Blyg överklassdam som älskar konst och choklad.

På servicehuset Diamanten Direktör Ingmar Mattson, äger och driver servicehuset.

Gift, men träffar syster Barbro i smyg. Snål.

Dolores, pensionär på Diamanten. Förvirrad dam. Älskar sin son över allt annat.

Katja, syster Barbros vikarie.

Bara 19 år gammal. Vill de gamla väl.

Syster Barbro, Diamantens föreståndare.

Ser de gamla som hinder för hennes mål: att gifta sig med direktör Mattson.

Övriga personer Anders och Emma, Stinas vuxna barn.

Juro, rånare med maffia-kopplingar.

Stor och kraftig jugoslav. Känner Snillet.

Kommissarie Petterson, polis.

Chef över Strömbeck och Lönnberg.

Kommissarie Lönnberg och kommissarie Strömbeck, poliser.

Liza, fånge på Hinsebergs kvinnofängelse.

Hård och tuff. Styr de andra fångarna.

Petra Strand, konststuderande.

Arbetar extra med att städa på Grand Hotel.

”Ett brott om dagen håller ordning på magen.”

– Stina, 77 år

En tyst snapsvisa

Märtha Anderson var 79 år.

Hon satt i samlingsrummet på servicehuset Diamanten och drack kaffe.

Märtha såg ut över det slitna rummet.

Möblerna verkade komma från grovsoprummet.

Det var som en blandning av gammal skola och ett väntrum hos tandläkaren.

Var det här hon skulle sluta sina dagar?

Med kaffe från en automat och mat som smakade plast?

Nej, aldrig i livet! Hon måste göra något.

Märtha hade alltid protesterat mot sådant som var fel. Ända sedan hon gick i skolan.

Här på hemmet lät hon bara tiden gå.

Hur hade hon kunnat bli så slö?

En natt hade hon drömt att hon skaffade pengar till ett bättre boende.

I drömmen rånade hon en bank.

Fast bankrån – det var väl ändå att ta i?

Nej, hon fick ta det steg för steg.

Först och främst måste de få det bättre på hemmet.

Om det inte gick fick hon fundera på nästa steg.

7

Men ensam skulle hon inte komma långt.

Hon behövde vännerna.

Märtha sköt undan kaffemuggen och lutade sig närmare de andra: Snillet, Krattan, Stina och Anna-Greta.

De hade en kör och sjöng ofta tillsammans.

De andra på hemmet brukade kalla de fem vännerna för Körgänget.

Om Märtha skulle ha lite hålligång på ålderns höst så ville hon ha Körgänget med sig.

– Vad sägs om en påtår inne hos mig? sa Märtha.

Vi har en del att prata om.

Alla visste att Märtha hade gömt undan några flaskor likör, så de nickade och reste sig.

För några år sedan hade de fem vännerna flyttat in i samma servicehus.

Sedan dess hade servicehuset bytt ägare och blivit mycket sämre.

Det var inte bara maten som var dålig.

De fick knappt gå ut på promenad och personalen hade aldrig tid att hjälpa dem.

Från början hade de blivit lovade besök av artister och bra fotvård.

Nu fungerade ingenting längre. *** Märtha städade undan en stickning från soffan och bad sina vänner att slå sig ner.

Hon ställde fram likörglasen och fyllde dem.

8

– Skål! sa Märtha och höjde glaset.

Sedan mimade de snapsvisan ”Helan går”.

De fick sjunga utan ljud så att ingen skulle upptäcka att de drack sprit.

Det var nämligen förbjudet på hemmet.

Märtha tog refrängen en gång till.

Alla skrattade. Det var lika roligt varje gång. Ännu hade ingen kommit på dem.

Men Märtha hade en plan med mötet. Nu tog hon ordet.

– Minns ni broschyren vi fick när vi flyttade in? sa Märtha. I den stod det att vi skulle få god mat från restaurangen.

– Maten här är hemsk, sa Krattan.

Men det är konstigt. På kvällarna doftar det så gott av mat och kryddor från övervåningen.

– Från personalrummet? sa Stina.

De borde dela med sig.

Märtha förklarade att personalen var oskyldig.

Det var de nya ägarna till Diamanten som hade sitt kontor och kök på övervåningen.

– Det är på tiden att vi säger ifrån, sa Märtha.

– Uppror på servicehuset! sa Stina.

Men Anna-Greta tyckte att de borde vänta ett tag.

De nya ägarna hade nog bara lite problem med pengarna.

9

Hon hade jobbat på bank i hela sitt liv och förstod att man måste gå med vinst.

– Det blir nog bättre så småningom, sa hon.

– Bättre? Inte fan heller, muttrade Krattan.

De svinen höjer avgiften hela tiden, men det får vi ingenting för.

– Vi måste kräva förbättringar, sa Märtha.

Vi börjar med maten.

Sedan berättade Märtha om den plan hon hade tänkt ut.

10

Älgstek och hummer

Märtha hyssjade åt de andra.

Sedan satte hon en nyckel i låset.

Den hade hon tagit i personalens nyckelskåp.

Hon vred runt och dörren gick upp.

– Som jag trodde. Huvudnyckeln.

Då går vi in, men glöm inte att vara tysta.

– Tänk om vi blir upptäckta, sa Stina ängsligt.

– Vi får smyga och vara tysta, sa Anna-Greta högt.

Hon hörde lite dåligt och pratade därför alltid med väldigt hög röst. Utan att veta om det själv.

De fem drog sina rollatorer in i rummet.

På skrivbordet låg några mappar i prydlig ordning.

– Det här ser ut som kontoret, sa Märtha.

Köket är nog där borta.

Hon gick först och drog för gardinerna.

– Nu får ni tända!

Lamporna blinkade till.

De såg ett stort rum med kylskåp och frys.

Vid fönstret stod ett matbord med sex stolar.

11

Märtha öppnade dörren till kylskåpet.

På hyllorna fanns kyckling, oxfilé, lammstek och flera sorters ost.

I frysen låg älgstek och hummer.

De stirrade utan att få fram ett ord.

Krattan tog sig åt hjärtat och suckade.

– Ingen märker om vi tar lite och lagar till, sa Märtha.

– Men vi kan väl inte stjäla deras mat? sa Stina.

– Vi stjäl inte.

Vi tar bara det vi har betalat för.

Snillet var en duktig kock.

Han plockade fram kyckling, ris, kryddor och mjöl.

– Vi behöver ett gott vin till såsen också, sa han.

Mat utan vin är som en bil utan hjul.

Han tog två flaskor vin av det finaste märket.

– Dem kan vi inte ta, sa Märtha.

Då blir vi upptäckta.

Snillet la handen på Märthas axel.

– När vi har druckit upp vinet häller vi rödbetssaft i flaskorna, sa han.

Snillet hade alltid lösningar på allt.

Det gillade Märtha.

12

Alla hjälptes åt.

Märtha ställde kycklingen i ugnen.

Snillet lagade en läcker sås.

Krattan gjorde en härlig sallad.

Anna-Greta dukade och kokade ris.

Stina skivade gurka. Det var allt hon kunde.

Hon var en överklassdam som alltid haft hjälp med hushållet.

Snart spred sig en ljuvlig doft i köket.

Krattan serverade vin.

Han hade blå kavaj och halsduk av siden.

Han var nykammad och luktade gott.

När Stina märkte att Krattan gjort sig extra fin målade hon läpparna i smyg.

Vännerna i körgänget pratade och skrattade.

De åt och drack.

Mellan tuggorna skålade de och sjöng högt.

Snillet hittade en flaska gammal fin champagne.

Den fick också gå runt.

Stina höjde sitt glas.

– Skål! Det här gör vi om! Minst en gång i veckan.

Alla skålade.

Så höll de på ända tills de började sluddra och deras ögon nästan föll ihop.

Det var ett varningstecken, och Märtha insåg faran.

– Nu måste vi diska och göra rent, sa hon.

Så att ingen ser att vi har varit här.

13

Märtha märkte att hon pratade skånska.

Det gjorde hon bara när hon var mycket trött.

– Om du är trött kan du vila på min arm, sa Snillet.

Han klappade henne vänligt på kinden.

Märtha lutade huvudet mot hans arm och somnade.

Trots att hon inte borde.

14

Brummande björnar

Nästa morgon kom Ingmar Mattson till jobbet.

Han var direktör för AB Diamanten som ägde servicehuset.

Ingmar gick upp till sitt kontor på övervåningen.

Då märkte han att köksdörren stod öppen.

Inifrån köket hördes underliga ljud.

Det lät som brummande björnar.

– Vad i hela friden, muttrade han.

Sedan snubblade han på en rollator och föll.

Han svor och reste sig.

Det han såg gjorde honom förbluffad.

Runt köksbordet sov fem av Diamantens åldringar.

På bordet stod tallrikar med matrester och urdruckna vinglas. Kylskåpsdörren stod på vid gavel.

Det här gick verkligen inte för sig. Åldringarna måste lyda.

De fick absolut inte springa omkring hur som helst och äta upp andras dyra mat.

Direktör Mattson tänkte att de gamla var i dåligt skick.

De verkade vara både olydiga och förvirrade.

Det här måste han be syster Barbro ta hand om.

15

Röda och ljusblå tabletter

Syster Barbro öppnade dörren till förrådet.

Hon tog fram en vagn och ställde mediciner på en bricka.

Hon måste hålla reda på piller till alla de tjugotvå gamlingarna.

Direktör Mattson var noga med medicinerna.

Numera fick alla röda tabletter. De var lugnande och hjälpte de gamla att sova.

Direktör Mattson hade bestämt att alla skulle få ljusblå tabletter också, för att äta mindre.

– Då behöver vi inte köpa så mycket mat, sa han.

Syster Barbro beundrade direktören.

Han var några kilo för tung.

Men han var rik och hade makt.

Syster Barbro förstod att Mattson skulle kunna hjälpa henne i livet.

Ingmar Mattson var gift, men syster Barbro var kär.

De hade inlett ett förhållande.

Nu hade han lovat henne en semesterresa.

Syster Barbro delade ut alla medicinerna.

Sedan ställde hon vagnen i förrådet igen.

16

– I morgon, tänkte hon.

I morgon får vi äntligen rå om varandra, jag och Ingmar.

17

Seg som tuggummi

Märtha vaknade av ett billarm som tjöt nere på gatan.

Hon gäspade stort och satte sig på sängkanten.

Huanimej, så trött hon kände sig.

Det hade gått flera dagar sedan festen i personalköket. Ändå var hon fortfarande seg som tuggummi i huvudet.

Om de bara inte hade somnat…

Direktör Mattson hade skrikit och bråkat.

Sedan dess fick de bara gå ut om någon i personalen följde med.

Och de hade börjat få små röda och ljusblåa tabletter.

Varför proppade man alltid gamla fulla med tabletter?

De fick nästan mer piller än mat.

Var det tabletterna som gjorde dem så slöa?

Förut hade de alltid spelat kort.

Nu somnade de eller glömde vilka kort de hade lagt.

Stina orkade inte ens bläddra i veckotidningar.

Hon som älskade att läsa!

Anna-Greta bara stirrade på skivspelaren.

Det var för jobbigt att ta fram skivorna.

Förut hade hon jämt lyssnat på klassisk musik med tutande horn.

Snillet hade inte gjort några uppfinningar på länge.

Krattan skötte inte om sina blommor.

18

De bara tittade på tv hela tiden.

Något var fel, alldeles väldigt fel. *** Märtha gick in i badrummet och tvättade ansiktet.

Hon såg sig i spegeln.

Ansiktet var blekt och det vita håret spretade.

Hon kände sig sliten och trött.

Hon som skulle protestera och göra revolution!

När hon sträckte sig efter hårborsten stötte hon till burken med de röda tabletterna.

De for ut över badrumsgolvet.

Tänk om det är tabletterna som gör oss så trötta, tänkte Märtha igen.

Hon sparkade ner tabletterna i avloppet och slängde burken.

Redan några dagar senare kände hon sig piggare.

Hon började sticka igen.

Och läste deckare.

Nu ville Märtha göra uppror igen.

19