9789170533938

Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm Telefon 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se

© 2012 Camilla Wallqvister och LL-förlaget Omslag och form Susanne Viborg, Bok & Form Papper Munken Premium Cream 15, 100 g Typsnitt Indigo och Skitch Tryck Scandbook, 2012 isbn 978-91-7053-393-8

Camilla Wallqvister

P책 andra sidan v채gen

En L채tt Pocket

De nya grannarna Sven sitter gömd bakom gardinen.

Han drar lite i det tunna tyget, så att han ska se bättre.

Han tittar i smyg på de nya grannarna.

Då och då tar han en klunk starkt kaffe.

Utanför är det ljus sommarnatt.

Himlen är svagt rödgul, ovanför granarna syns några moln.

Sven undrar vilka som flyttar in.

I grannarnas trädgård står det saker.

Huset ligger en bit bort, på andra sidan grusvägen, nedanför Svens fårhage. Förut bodde det en gammal man i huset. Han störde ingen.

Men hur blir det nu?

5

Sven är rädd för att få bråkiga grannar som grälar om ingenting.

Eller som skräpar ner.

Ställer skrot och gamla bilar överallt eller har fester och skriker hela nätterna.

Nej, man vet aldrig hur nya grannar är.

En stor, svart fågel flyger över ladugården, den flaxar sakta med vingarna.

Ulla står vid diskbänken och häller nykokt hjortronsylt i glasburkar.

Det luktar sött i hela köket.

Sven doppar en skorpa i kaffet och drar lite till i gardinen.

Det lyser i det gamla huset på andra sidan vägen.

Röster hörs från trädgården där borta.

Några barn skrattar. En man ropar något.

Inne börjar det bli mörkt, men Sven vågar inte tända taklampan.

6

Då ser grannarna att han sitter och tittar.

Han får vänta tills i morgon, när det är fullt dagsljus. Då kan han titta så mycket han vill.

– Har du hört att de är från Irak? säger han.

Eller var det kanske Iran?

– De nya grannarna menar du? undrar Ulla.

Ulla torkar av händerna mot byxorna, tittar ner mot det lilla röda huset.

– Det är bra att det flyttar in några i det tomma huset. De kan väl lite svenska hoppas jag, säger hon.

En bil kör in på granntomten.

De hör det svaga motorljudet.

7

Föraren vänder bilen och backar upp mot husets stentrappa.

Sedan slås motorn av och lamporna slocknar.

– Varför flyttar de in mitt i natten?

Det verkar skumt, säger Sven och tar upp kikaren, men han ser inget.

Kvällen har blivit ännu mörkare.

– Vad gör du själv mitt i natten? frågar Ulla.

Tittar på grannarna med en kikare.

Det är väl också rätt konstigt?

– Det är en jävla skillnad, säger Sven.

Jag vill ju veta vem som flyttar in.

– Det är bättre att du går dit och säger hej, svarar Ulla. Bakom gardinen får du inte veta mycket.

8

Sven muttrar lite.

– Jag tänker hälsa på grannarna i morgon, fortsätter hon. Jag hoppas att du följer med.

9

Sista chansen Jusuf går ut på stentrappan.

Han har inte sovit bra denna första natt i deras nya hem, det lilla huset som de har hyrt.

Han låg och tänkte nästan hela natten.

Det är så konstigt tyst här i skogen.

Det var ganska tyst i Göteborg som de flyttat ifrån också.

Svenska städer är lugnare än de irakiska.

Men här ute på landet är det ännu värre.

Det är så stilla att det känns obehagligt.

Här finns inget liv!

Hans tankar i natt handlade om hemstaden Bagdad.

Aldrig hade han längtat tillbaka så mycket.

10

Han längtade till Bagdads gator.

Där skrattar och pratar folk och ser varandra i ögonen.

I Bagdad känner man sig aldrig ensam.

Och som det luktar där i hans hemstad.

Han minns doften av kardemumma från alla teserveringar. En stark, söt doft, blandad med lukten från het och dammig asfalt.

I Sverige ska de försöka starta ett nytt liv, han, Mariam och barnen.

Få ett riktigt arbete. Inte bara korta jobb, några timmar då och då.

Eller ännu en kurs på Arbetsförmedlingen.

Nej, ett riktigt jobb! Om det inte går den här gången? Vad gör de då?

Jusuf får ont i magen när han tänker på det.

Han och Mariam har sökt så många jobb i Sverige att han har slutat räkna.

11

Och de har gått på massor av kurser.

Allt som Arbetsförmedlingen erbjudit har de ställt upp på. Men åren har gått och något riktigt arbete har de aldrig fått.

De har kämpat med språket så att de kan svenskan riktigt bra.

Men det hjälper inte.

Och de har långa utbildningar från Irak.

Men det räknas liksom inte.

Nu känns det som sista chansen. Allra sista.

Han och Mariam har gått med i ett projekt som ska locka invandrare att starta eget företag på landsbygden, Landsbygdsprojektet.

De har fått Starta eget-bidrag, men det är inte mycket pengar.

Snart måste de klara sig själva.

De måste få fart på företaget.

Annars …

12

Jusuf går nerför trappan.

Han ska sätta upp brevlådan innan postbilen kommer.

Han följer grusgången mot grinden.

I den lilla ladugården hämtar han verktyg och en stolpe att sätta upp brevlådan på.

Jusuf går upp till den smala och krokiga landsvägen.

Det finns inte ens asfalt på den.

Det måste damma väldigt när det är torrt och varmt, tänker Jusuf.

Jusuf lägger brevlådan, stolpen och verktygen vid vägkanten.

Sedan går han fram till grannens brevlåda och tittar på hur den är uppsatt.

Det måste ju fungera för brevbäraren.

Han eller hon kliver inte ur bilen för att lägga i posten. Grannens brevlåda hänger inte på någon stolpe.

13

Den sitter på en liten rödmålad vägg, med ett ordentligt tak över.

Det står ”Sven och Ulla Persson”.

Namnen är skrivna på locket med vit färg.

Jusuf suckar.

Han har en brevlåda i plast. En begagnad.

Den har varit grön men solen har blekt den, nu är den smutsbrun.

Vad kommer grannarna att tycka?

Nu kommer någon över vägen.

En man. Kan han vara runt 70 år?

Han ser stark och kraftfull ut och går rakt emot honom.

Det måste vara Sven, tänker Jusuf.

Jusuf tror att Sven är ett mansnamn, men han är inte säker.

Mannen tittar på Jusuf. Hans mörka buskiga ögonbryn är hoprynkade.

14

Mannen tittar noga under tystnad.

Sedan nickar han mot Jusuf.

Inget mer. Inte ens ett litet leende.

Jusuf blir osäker. Det känns inte bra.

Jusuf försöker le, men ansiktet känns stelt.

– Hej! Jag heter Jusuf, säger han.

Mannen nickar igen, utan att röra en min: – Sven, säger han kort.

Sedan tittar Sven på Jusufs brevlåda och stolpen i gräset. Han skakar på huvudet.

Han går fram till stolpen och sparkar lätt på den.

– Den där kan du inte ha, säger han buttert.

Snöplogen kan ta den.

Han vänder bort huvudet och spottar i gräset.

15

Jusuf fattar ingenting. Vem kan ta stolpen?

Ingen vill väl ha en gammal träpinne?

– Snöplogen? upprepar Jusuf.

Sven muttrar och gör en rörelse med händerna.

Han sätter fingertopparna mot varandra i en spetsig vinkel. Sedan för han händerna rakt mot Jusufs mage.

Jusuf backar snabbt ett steg.

Vad är det för en tokig gammal man som vill sticka fingrarna i magen på folk?

Kan det vara så att Sven är senil och snurrig i huvudet?

Jusuf tar ett steg bakåt, men ser inte var han sätter ner foten. Han trampar på stolpen som ligger där i vägkanten.

Foten glider hastigt mot träet, Jusuf tappar balansen och faller baklänges.

16

Ryggen dunsar hårt mot stolpen och han skrapar ena armbågen mot gruset.

Jusuf ropar till av förvåning och smärta.

Lite blod sipprar fram ur såret.

Sven lutar sig ner över Jusuf.

Hans hand rör sig hastigt mot Jusuf.

Ska den gamle mannen börja slåss nu också?

– Låt mig vara! ropar Jusuf och kommer snabbt på fötter.

Sven ser förvånad ut och rycker på axlarna.

Då förstår Jusuf att Sven sträckt ut handen för att hjälpa honom upp.

Jusuf borstar av dammet från kläderna.

Sedan tittar han på såret på sin armbåge.

Det ser inte så farligt ut. Han ser på Sven.

Han vill bort från den här underlige mannen som sticker fingrar i magen på främlingar.

17

Men innan Jusuf hinner göra något säger Sven: – Jo, det här med snöplogen, det är viktigt att du fattar.

Sedan sätter han ihop fingertopparna mot varandra i en spetsig vinkel igen.

Och kör än en gång fingrarna rakt mot Jusufs mage.

Den här gången är Jusuf beredd.

Han står orörlig kvar.

Men Sven sticker inte in fingrarna i Jusufs mage. I stället stannar händerna precis innan fingertopparna nuddar Jusuf.

Sven är knappast farlig, tänker Jusuf.

Bara tokig. Jusuf ska just vända sig om när Sven säger: – En plog tar bort snö från vägen. Tänk dig en stor metallskiva framför en lastbil.

18

Det är en snöplog.

Jusuf rynkar på ögonbrynen och funderar.

– Snön kastas mot diket med hård kraft, fortsätter Sven. Den där stolpen kommer att flyga rätt ut i skogen.

Sven viftar till med armen och pekar mot buskarna.

Plötsligt förstår Jusuf. Sven har bara försökt att förklara ett svårt ord. Och nu vet Jusuf vad detta nya ord, snöplog, betyder.

– Jag fattar, säger Jusuf tyst.

Jag måste ha en kraftig stolpe, som inte snöplogen kan ta.

Sven hummar och går fram till sin fina brevlåda.

19

Han öppnar den och drar upp en morgontidning.

Sedan släpper han locket med en smäll.

– Har ni skaffat ved? undrar han.

Fortfarande samma sura ton, en bullrig och ovänlig röst.

Jusuf undrar om Sven någonsin skrattar.

– Ved? Nej, det har vi ingen, svarar Jusuf.

Svens mun pressas ihop till ett smalt streck: – Ni måste ha torr ved innan vintern, säger han.

– Men vi behöver ingen ved, säger Jusuf.

Det finns elektriska element.

20

Sven tittar Jusuf djupt i ögonen: – Man kan inte värma ditt hus med el.

Det är ett gammalt hus.

Dåligt isolerat.

El är inte gratis.

Det kan kosta er runt fem tusen kronor i månaden i vinter om ni inte eldar med ved.

Bara för värme och varmvatten.

Jusuf känner hur han sjunker ihop.

Han drar ett djupt andetag och tittar på den långe mannen som står framför honom.

Sedan vänder sig Sven om utan att säga hej då. Han bara går.

Med ryggen mot Jusuf.

Tidningen ligger hoprullad i ena handen.

Jusuf står kvar och tittar.

Ser hur Sven sneddar över vägen, mot sitt hus.

21

Detta är deras enda granne.

En sur och ovänlig man, som inte kan le.

Sven är ingen person man tar en kopp kaffe med, tänker Jusuf.

Han är en typisk svensk, som sköter sig själv och sitt.

Jusuf känner en stor tomhet.

Hur ska han och familjen stå ut här?

22

Du har väl inte missat dom här böckerna i samma serie?

Cilla är tjugo år och jobbar de sista dagarna på en avdelning för äldre.

Hon är trött på gamlingarna, snart ska hon till Cypern och festa.

Men på avdelningen finns också gumman Tjock-Ida, hon kommaer från samma by som Cilla.

Tjock-Ida säger aldrig någonting.

Innan Cilla slutar vill hon få Tjock-Ida att prata.

Johan spottar i marken när Per kommer.

Per kallar Johan för tokfan.

Han vill ta över stugan där gubben Johan bor ensam med sin hund Racka.

Men Johan vägrar att flytta.

En sen kväll kommer en främmande bil körande mot stugan. Är det tjuvar?

Johan blir ordentligt skrämd.

Ska han våga bo kvar?

Du har väl inte missat dom här böckerna i samma serie?

Lars och Ina köper sitt drömhus.

Ina ordnar och inreder det vackert.

Nu har de äntligen det perfekta livet.

Allt som fattas är ett barn men Ina vill inte prata om det. Istället börjar hon intressera sig för grannarna. Är inte de ännu lyckligare än hon och Lars?

Ina blir alltmer avundsjuk. Hon börjar undra vad grannarna gör när ingen ser.

Roland är sextio år och har levt ett stillsamt liv utan familj eller nära vänner.

När Roland går i pension övertalar hans kollega Börje honom att resa till Thailand.

Där finns den goda maten, de trevliga människorna och den underbara värmen.

Och här möter han den unga thailändska tjejen Keng. Det blir en ovanlig vänskap som ska förändra Rolands liv.