9789170533891

Centrum för lättläst är LL-förlaget − lättlästa böcker 8 sidor − den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten − bearbetningar och kurser Läsombud − inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

ll-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm tel 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se

© 2002, 2012 Erik Eriksson och LL-förlaget Första utgåvan 2002 Ny utgåva i pocket 2012 Omslag Frida Sthlm Tryck ScandBook AB, Falun 2012 Papper 115 gr FSC-Munken Premium Cream 1.3 Typsnitt Sabon, Lithos isbn 978-91-7053-389-1

Homeros

Odysséen Återberättad av Erik Eriksson

ll-förlaget

Innehåll

Gudarnas möte Hon kom förklädd Tinget på Itaka Det snabba skeppet Hos gamle Nestor Offerfesten Hos kungen i Sparta En ny fara Odyssevs flotte Odyssevs träffar Nausikaa Hos faiakernas kung Varför gråter Odyssevs?

Trähästen Glömskans frukter Cyklopen Hos vindarnas gud När männen blev grisar I dödens rike Den livsfarliga sången Skylla och Karybdis

7 9 14 19 22 26 29 33 35 40 45 50 54 59 61 68 71 77 83 86

Solgudens oxar Tillbaka på Itaka Hos herden Evmaios Telemakos reser hem Odyssevs möter sin son Odyssevs kommer till staden Odyssevs visar sin styrka Penelope vill gifta sig Odyssevs och Penelope Odyssevs blir igenkänd Döden kommer närmare Tävlingen Den blodiga hämnden Äntligen tillsammans Freden kommer till Itaka Personer och platser i berättelsen

88 92 97 101 105 110 114 118 121 126 129 133 139 145 150 156

Längst bak i boken finns en förteckning över personer och platser i berättelsen.

Trähästen

Festen hos Alkinoos var inte slut.

De fortsatte att dricka vin och se på underhållningen.

De unga dansarna var mycket duktiga.

Odyssevs sade att han aldrig sett en sådan utmärkt dans.

De måste vara världens bästa, sade han.

De orden gjorde kungen glad.

Han föreslog att alla skulle ge en gåva till Odyssevs.

Det var bara rika män som satt vid bordet.

Därför skulle gåvorna bli värdefulla.

En av männen gav ett svärd av brons med silverfäste.

Alla andra gav Odyssevs vackra kläder.

Han fick många guldmynt.

Sedan hämtade den vackra drottningen ett skrin.

Alla gåvor lades ner i skrinet.

Dessa dyrbarheter blev en avskedsgåva till Odyssevs.

Men han skulle inte åka riktigt än.

Festen fortsatte, och alla gästerna fick mera vin.

Odyssevs drog sig undan, för han ville ta ett bad.

54

I slottet fanns det fina badrum.

Och dessutom fanns det vackra baderskor.

Tre flickor tvättade Odyssevs, smorde in hans kropp med olja.

Han hade ingen brådska, flickorna var trevliga.

Det var en härlig stund.

Så klädde flickorna Odyssevs, han fick på sig vackra kläder.

När han gick tillbaka ut till festen mötte han Nausikaa.

Hon var mycket vacker, och hon hade väntat på Odyssevs.

Hon var lite sorgsen och hon sade: – Främling, snart är du tillbaka i ditt hem.

Men någon gång kan du väl tänka lite grand på mig.

Det var ju jag som hjälpte dig på stranden.

Eller kommer du att glömma bort mig nu?

Odyssevs svarade att aldrig skulle han väl glömma henne.

Nej då, det var ingen fara.

Och så gick Odyssevs in till festen.

Alla hade roligt, men Nausikaa var ledsen den här kvällen.

Den blinde sångaren satt kvar vid bordet.

Nu reste han sig upp, tog lyran i sin hand.

Han började att sjunga och berätta.

55

Sången handlade på nytt om hjältarna och kriget.

Han sjöng om grekerna som drog iväg till staden Troja.

Där pågick striderna i tio år.

Där stupade så många unga män på båda sidor.

Barn förlorade sin far, kvinnorna blev utan män.

Kriget mellan grekerna och Trojas folk var mycket blodigt.

Gudarna såg på och styrde det som hände.

Mänskor fick betala med sitt blod.

Alla lyssnade till sången.

Men Odyssevs visste bättre än de andra hur det kriget var.

För han var där, hans vänner dog.

När sångaren berättade gick orden in i hjärtat på Odyssevs.

Han grät igen, och dolde tårarna så gott han kunde.

Men Alkinoos satt närmast och han såg.

Så fortsatte den blinde sångaren.

Nu sjöng han om hur kriget slutade.

Staden Troja hade starka murar, utanför stod grekerna.

De kunde inte ta sig in i staden.

Men Odyssevs tänkte ut en list.

Hans män fick fälla träd och tillverka en jättehäst.

I hästens mage kunde hundra krigare få plats.

Så ställde grekerna sin stora trähäst framför Trojas murar.

56

Sedan for de därifrån.

Men det var bara som de låtsades.

De grekiska soldaterna låg gömda ganska nära.

Trojanerna fick syn på hästen, den var stor och vacker.

Någon sade att den hästen borde stå på Trojas torg.

Men portarna var alltför trånga, hästen var för stor.

Då rev de ner en bit av muren.

Sedan drog de in den jättestora hästen.

Natten kom, de flesta sov.

I hästen satt de hundra grekiska soldaterna.

Nu kom de fram, de gick från hus till hus.

De dödade och brände.

Hela grekiska armén kom stormande.

De tog sig in i staden genom hålet i den tjocka muren.

Så slutade trojanska kriget.

Staden Troja brändes, allt förstördes, mänskor slogs ihjäl.

Grekerna var segrare.

Det var Odyssevs list som gjorde att de vann.

Här slutade den blinde sångarens berättelse.

Odyssevs grät och grät, han kunde inte sluta.

Då sade kung Alkinoos: – Men varför gråter du, vad har du varit med om?

Och vem är du, kan du säga oss ditt namn?

57

Då torkade Odyssevs tårarna och svarade: – Den sången som vi hörde nyss var både grym och vacker.

Den handlade om sådant som vi känner till.

Men mycket i berättelsen var svårt för mig att höra.

Sången handlade om mig.

För det är jag som är Odyssevs.

Då blev alla gästerna förvånade.

Tänk, den främmande vid bordet var Odyssevs, den store hjälten som de ofta hört berättas om.

Nu satt han där ibland dem.

Odyssevs tog en klunk ur glaset.

Det var tyst i salen.

Så började Odyssevs att berätta om sitt liv och sina äventyr på vägen hem från Troja.

58

Glömskans frukter

Så här berättade Odyssevs: – När vi vunnit kriget ville vi tillbaka hem.

Alla längtade till Itaka, vår lilla ö med berg och skogar.

Där fanns våra hus och våra kära som vi inte sett på tio år.

För oss kan ingen plats bli vackrare än Itaka.

Seglatsen hem blev inte som vi hoppats.

Länge blev vi kvar på hav och farofyllda öar.

Stormar och bedrövelser kom i vår väg.

I början av vår resa kom vi till en okänd kust.

Där bodde lotofagerna.

Det är ett folk som äter frukt och blommor.

Vårt vatten hade tagit slut, vi steg iland.

Jag bad två män att söka efter någon källa.

De gjorde som jag sagt.

Männen mötte genast mänskor som var vänliga.

Dessa mänskor bjöd på frukt från lotusträdet.

Mina män tog för sig.

Frukterna var konstiga, de gjorde männen glömska.

59

Plötsligt glömde alla att de var på väg till Itaka.

De struntade i allt, de ville bara äta mera frukt.

Jag tvingade tillbaka männen.

Men de grät och bad mig att få stanna kvar.

De hade blivit alldeles förändrade.

Då band jag dem med rep.

De andra männen bar ombord dem på mitt skepp.

Där fick de ligga under en av roddarbänkarna.

Sedan gav jag order om att ingen mer fick smaka frukterna.

Så gav vi oss iväg så fort vi kunde.

Vi rodde ut från land, det skummade om båtens stäv.

När vi kom ut ett stycke hissade vi seglen.

Vi kände oss bedrövade av det som hänt.

Men vinden tog oss ut på havet, bort från lotofagerna och deras underliga lotusfrukter.

Vår återresa hade inte börjat bra.

60

Cyklopen

Odyssevs fortsatte berätta: – Vinden förde oss mot platser som vi inte kände till.

Vi kom till öar där cykloper bodde.

De är vilda jättar med ett enda öga mitt i pannan.

Cykloperna är grymma, de har inga lagar.

Vi seglade allt närmare cykloperna.

Först kom vi till en obebodd och vacker liten ö.

Vi gick iland och tittade.

Det levde vilda getter på den lilla ön.

Vi jagade och vi fick mycket kött.

Vi hade med oss vin i båtarna.

Nu blev det fest på stranden.

På kvällen såg vi rök från andra öar.

Och vi visste att det var cykloperna.

När det blev morgon steg vi upp.

Jag ville se mig om.

Jag bad de andra skeppen stanna kvar och vänta.

Så for jag med mitt eget skepp till nästa ö.

Tolv av de modigaste männen följde mig.

61

Vi seglade en stund, men vi gick snart i land igen.

Vi gick på spaningstur, vi hade med oss mat och vin.

Vi hittade en grotta.

Där gick vi in och tittade.

I grottan bodde en cyklop.

Han hette Polyfemos, men han var inte hemma nu.

Han var en ond och farlig jätte.

Dessutom var han son till havsguden Poseidon.

I grottan fanns det ost i stora korgar.

Och där fanns lamm och killingar.

Männen ville inte stanna kvar, de kände obehag.

De ville bära med sig ostarna och lämna grottan.

Men jag ville hellre möta Polyfemos.

Jag bestämde.

Därför tände vi en eld och satte oss att vänta.

Vi åt av osten, och vi drack av vinet.

Så kom han.

Polyfemos hade med sig sina får och getter.

Han drev in dem allesammans, sedan kom han själv.

Framför grottans ingång ställde han en jättesten.

Ingen mänska kunde flytta stenen.

Han fick syn på oss och frågade: – Vilka är ni och var kommer ni ifrån?

Jag svarade: – Vi drevs av stormen över havet.

Vi har kommit ifrån Troja och nu vill vi hem till Itaka.

Vi hoppas att få vara dina gäster.

62

Då sade jätten Polyfemos: – Tror du att cykloper bryr sig om vad gäster tycker?

Det var det dummaste jag hört.

Jätten rusade emot oss, grep två män.

Hans krafter var enorma.

Jätten kastade de båda männen hårt mot marken.

Blodet sprutade och Polyfemos ryckte armarna från männen.

Sedan åt han upp dem, bit för bit.

Han gjorde detta framför våra ögon.

När han ätit männen lade han sig ner på marken för att sova.

Vi som ännu levde kunde inte komma ut.

Den stora stenen framför grottans ingång var för tung.

Vi kunde inte rubba den.

Polyfemos hade lagt sin käpp i grottan.

Den var tjock och tung, det var en kraftig påle.

Vi spetsade den tjocka pålens ena ände.

Sedan gömde vi den under jord och gödsel.

Nu hade vi ett vapen.

Cyklopen Polyfemos vaknade. Åter tog han två av männen, slog ihjäl dem, åt dem bit för bit.

Det var hans frukost.

Sedan gick han ut, och stängde in oss bakom jättestenen.

63

När han kom tillbaka var det dags för middag.

Två av männen dog igen på samma sätt.

Men nu sade jag till Polyfemos: – Prova lite av vårt vin.

Det smakar kanske gott till kött från mänskor.

Han sade att det var ett bra förslag.

Så började han dricka.

Han blev full, han ville prata.

Och han ville veta vad jag hette.

Jag svarade: – Jag heter Ingen, detta är mitt namn.

Min pappa och min mamma döpte mig till Ingen.

Polyfemos lyssnade, han drack och drack.

Och han blev ännu fullare, han somnade och spydde.

Men han fortsatte att sova.

Elden brann i grottan, det fanns glöd bland lågorna.

Nu tog vi fram den tunga pålen.

Och den vassa änden stack vi in i glöden.

På det sättet blev den het.

Vi gjorde oss beredda.

Polyfemos låg på rygg.

Hans enda jätteöga mitt i pannan lyste svagt.

Vi tog i tillsammans, vi var fem som hjälptes åt.

Tio starka armar lyfte pålen.

Och nu drev vi in den mitt i jätteögat.

64

Männen hängde sig på pålen.

De vred runt den, ingen släppte taget.

Hettan fräste, ögonhåren brann och luktade.

Djupt i ögat brändes synen sönder.

Hela ögat blev fördärvat.

Blodet strömmade mot grottans golv.

Nu var cyklopen Polyfemos blind.

Han vrålade och skrek, det hördes långt omkring.

Då vaknade cykloperna i andra grottor runt omkring.

Och någon av dem ropade och frågade: – Vad är det som händer, skadar någon dig?

Polyfemos svarade: – Ingen skadar mig.

Den andre frågade igen: – Men varför skriker du?

Till svar skrek Polyfemos: – Ingen är det som försöker döda mig.

Nu trodde den som frågade att Polyfemos blivit tokig.

Ingen hade skadat honom, ändå stod han där och skrek.

Nej, det var bäst att inte lyssna.

Då satte sig cyklopen Polyfemos mitt i grottans ingång.

Han trodde nog att männen skulle smita ut.

Så dumma var vi inte.

65

Baggarna och fåren var i grottan.

Det var dags för dem att komma ut på bete.

Några tunna vidjor fanns i grottan.

Jag band vidjorna runt fåren, tre och tre.

Under mittenfåret band jag fast en man.

Sedan hängde jag mig själv inunder störste baggens mage.

Jag grep tag i ullen, klamrade mig fast.

Alla mina män var gömda under fårens magar.

Och jag själv var lika gömd i baggens tjocka ull.

Nu väntade vi bara på att släppas ut.

Cyklopen kunde inte se, hans öga var förstört.

Han undrade vart alla männen tagit vägen.

Men fåren skulle ändå ut på bete.

Nu var det dags.

Han lät dem gå förbi och snart var alla ute.

Bara jag var kvar.

Jag hängde under Polyfemos älsklingsbagge.

Sakta strök han djuret över ryggen.

Och han stönade av smärta och av vrede.

Men han släppte ändå ut den stora baggen.

Nu var vi i säkerhet.

Och snart var alla nere vid vårt skepp.

Vi rodde hastigt ut på havet.

Och på ön gick Polyfemos runt och vrålade av smärta.

66

Då skrek jag: – Den som tog ditt öga var Odyssevs, kom ihåg det namnet.

Polyfemos bröt då av en bergstopp som han kastade.

Den föll i havet nära båten.

Vågorna slog upp och hotade att dränka oss.

Vi lyckades att komma undan även detta.

Men cyklopen bad en bön till havsguden Poseidon.

Cyklopen bad Poseidon att försöka hindra oss att komma hem.

Vi hörde denna bön.

Vi seglade iväg med sorg i våra hjärtan.

Vi levde, men så många bra kamrater var förlorade.

67