9789170533761

Elsie Johansson

Oss skrämmer dom inte EN LÄTT POCKET

Snorvalp och tokfan Johan stod i vedboden och högg björkved.

Ljudet från yxan hördes lång väg.

Det var en eftermiddag i slutet av mars.

Det droppade från taket.

Snön höll på att smälta.

Vid vedbodknuten satt Racka och halvsov.

Racka var Johans gamla gråa hund.

Hon var en älghund, Racka.

Nu var det länge sedan hon kunde jaga.

Synen var dålig. Hon hade svaga ben.

Hon låg helst och dåsade framför spisen.

Men hon ville vara där Johan var.

Hon satt troget utanför då han högg ved.

Hon spanade lite nedåt vägen och sjön.

5

Ibland föll ögonen ihop.

Då glömde hon att vakta.

Utmed väggen växte några vinbärsbuskar.

Där hade en flock sparvar slagit sig ner.

De kvittrade och pep.

Smältvattnet ploppade. Plopp. Plopp.

Ibland gled ett snösjok ned från taket och slog i backen med en duns.

Annars var det tyst.

Skogen bakom stugan stod mörk och tyst.

Bergen på andra sidan sjön låg tysta.

Bara yxan klingade när Johan högg ved.

Det rykte ur skorstenen på Johans stuga.

Röken var tunn. Den syntes knappast men den luktade gott.

Det luktade spisrök kring Johans stuga.

Han hade lagt in ved innan han gick ut.

6

Förr rykte det från många stugor i byn.

Det rykte från Alfreds stuga och Pelles.

Det rykte från Mannes uppe i backen.

Då var det arbete och liv. Då levde byn.

Mjölkkärlen skramlade. Hundarna skällde.

Människor ropade högt till varann.

På somrarna betade korna på vallen.

De hade klockor runt halsarna.

Det pinglade vackert. Det lät som musik.

Nu var allt så tyst. Stugorna stod tomma.

Grannarna var döda eller hade flyttat.

Bara Johan bodde kvar.

Han var ensam nu i byn.

Gumman hans var död.

Sonen och döttrarna bodde i stan.

Där hade de arbete och familjer.

Johan hade barnbarn och barnbarnsbarn.

Alla tyckte de att han skulle flytta.

7

Han var ju nästan 80 år.

Alldeles för gammal för att bo ensam, sa de.

– Du kan inte bo kvar i stugan, flytta in på hemmet!

Du får skjuta Racka.

Hon är nästan blind.

Men Johan bodde kvar.

Han visste vad han ville.

Det var han som bestämde.

Och skjuta Racka. Aldrig i livet!

Så han nekade att flytta.

Stugan och vedboden tillhörde honom.

Han ägde husen och marken omkring.

Han ägde åkern ner mot sjön.

En del av skogen bakom stugan var hans.

Förr fanns det lagård och ett hönshus.

De var rivna nu.

8

Johan hade ingen ko och inte några höns.

Men han hade Racka. Och stugan var hans.

Där tänkte han bo så länge han levde.

Ingen skulle komma och flytta på honom.

Han klarade sig bra.

Han hade ingen telefon men varje dag kom posten nere vid vägen.

Där hade han en postlåda.

Johan fick tidningen och sin pension.

Han fick också hem mat när det behövdes.

Ibland kom turister och hälsade på.

De stannade i byn när de hade semester.

– Så vackert du bor, sa de till Johan.

De frågade alltid hur gammal han var.

På vintern åkte de skidor i slänten.

På sommaren ville de gärna låna båt.

Men Johan lånade inte ut någonting.

9

Han tyckte inte om turister.

Han tyckte han kunde få vara i fred.

Han ville inte svara på alla dumma frågor.

– Tokiga turister, brukade han mumla och vända ryggen till.

Det hände ibland att Per kom förbi.

Per var Mannes yngste son.

Manne hade bott i gården ovanför Johans.

De hade varit grannar.

Men nu var Manne död.

Stugan var förfallen.

Ingen bodde där.

Bara Per kom dit och tittade någon gång.

Johan och Per var inte goda vänner.

Johan tålde inte Per. Han spottade i backen när Per for förbi.

En riktig snorvalp, brukade han säga.

10

Fjant och skitstövel kallade han Per. De var osams om marken.

Per ville åt Johans mark.

Han ville köpa hela stället, stugan och jorden.

Sen skulle han riva.

Sen skulle han bygga stugor åt turister.

Hyra ut och tjäna pengar.

Ganska mycket pengar.

Så planerade Per. Därför behövde han Johans mark.

Men Johan sa nej.

Han tänkte inte sälja!

Han tänkte inte flytta.

Han tänkte bo kvar så länge han levde.

En sån snorvalp som Per skulle inte få bestämma.

På det viset hade de båda blivit osams.

11

Per hade kallat Johan för tokfan.

En envis gammal gubbjävel, hade han sagt.

Därför kunde Johan inte tåla Per. Han spottade i backen när Per for förbi.

12