9789170533570

Charles Dickens

Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se

Lysande utsikter Återberättad av

Johan Werkmäster

© 2011 LL-förlaget och Johan Werkmäster Återberättad av Johan Werkmäster, efter Charles Dickens, Great Expectations (1860–61, Penguin Popular Classics 1994) Omslagsbild och grafisk form Jens Andersson, Bok & Form Papper Munken Lynx Rough, 120 g Typsnitt Indigo och Filosofia Tryck Exaktaprinting AB, Malmö 2011 isbn 978-91-7053-357-0

LL-förlaget

Charles Dickens

Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se

Lysande utsikter Återberättad av

Johan Werkmäster

© 2011 LL-förlaget och Johan Werkmäster Återberättad av Johan Werkmäster, efter Charles Dickens, Great Expectations (1860–61, Penguin Popular Classics 1994) Omslagsbild och grafisk form Jens Andersson, Bok & Form Papper Munken Lynx Rough, 120 g Typsnitt Indigo och Filosofia Tryck Exaktaprinting AB, Malmö 2011 isbn 978-91-7053-357-0

LL-förlaget

Mannen på kyrkogården personer i berättelsen Pip (Philip Pirrip), bokens huvudperson Maria, Pips storasyster Joe Gargery, smed, Marias man Herr och fru Wopsle, grannar och vänner till Joe och Maria Farbror Pumblechook, släkting till Joe Biddy, flicka från byn, hushållerska hos Joe och Maria Abel Magwitch, straffånge Compeyson, straffånge Tant Havisham, äldre ogift dam Estella, tant Havishams fosterdotter Fru Bradley, änka som Estella bor hos i London Herr Jaggers, advokat John Wemmick, Jaggers sekreterare Molly, Jaggers hushållerska Herbert Pocket, Pips vän i London, son till Matthew Pocket Matthew Pocket, Pips lärare i London Clara Barley, Herberts fästmö Bentley Drummle, elev till Matthew Pocket

När jag var sju år gammal gick jag ensam till kyrkogården, där mina föräldrar är begravda. Det var eftermiddag, dagen före julafton och det höll på att bli mörkt. Vädret var fuktigt och kallt.

Jag heter Philip Pirrip men kallas bara för Pip. Så har jag kallats ända sedan jag var barn.

Mor och far dog när jag var mycket liten.

Jag kan inte minnas dem alls.

Jag växte upp hos min storasyster Maria och hennes man, smeden Joe Gargery.

De hade inga egna barn.

Maria var tjugo år äldre än jag. Vi bodde i en stuga i en by på landet i sydöstra England.

Huset låg nära en slingrande flod, inte långt från kyrkogården som jag besökte den där kyliga eftermiddagen när jag var sju år gammal.

Jag stod ensam bland gravstenarna i dimman och plötsligt kände jag mig rädd.

Jag var omgiven av döda människor.

Mor, far och många andra låg begravda under marken där jag stod.

5

Mannen på kyrkogården personer i berättelsen Pip (Philip Pirrip), bokens huvudperson Maria, Pips storasyster Joe Gargery, smed, Marias man Herr och fru Wopsle, grannar och vänner till Joe och Maria Farbror Pumblechook, släkting till Joe Biddy, flicka från byn, hushållerska hos Joe och Maria Abel Magwitch, straffånge Compeyson, straffånge Tant Havisham, äldre ogift dam Estella, tant Havishams fosterdotter Fru Bradley, änka som Estella bor hos i London Herr Jaggers, advokat John Wemmick, Jaggers sekreterare Molly, Jaggers hushållerska Herbert Pocket, Pips vän i London, son till Matthew Pocket Matthew Pocket, Pips lärare i London Clara Barley, Herberts fästmö Bentley Drummle, elev till Matthew Pocket

När jag var sju år gammal gick jag ensam till kyrkogården, där mina föräldrar är begravda. Det var eftermiddag, dagen före julafton och det höll på att bli mörkt. Vädret var fuktigt och kallt.

Jag heter Philip Pirrip men kallas bara för Pip. Så har jag kallats ända sedan jag var barn.

Mor och far dog när jag var mycket liten.

Jag kan inte minnas dem alls.

Jag växte upp hos min storasyster Maria och hennes man, smeden Joe Gargery.

De hade inga egna barn.

Maria var tjugo år äldre än jag. Vi bodde i en stuga i en by på landet i sydöstra England.

Huset låg nära en slingrande flod, inte långt från kyrkogården som jag besökte den där kyliga eftermiddagen när jag var sju år gammal.

Jag stod ensam bland gravstenarna i dimman och plötsligt kände jag mig rädd.

Jag var omgiven av döda människor.

Mor, far och många andra låg begravda under marken där jag stod.

5

Gråtfärdig och skrämd snyftade jag till.

Jag bor hos min storasyster Maria och hennes man, smeden Joe Gargery.

– Håll käften! skrek en fasansfull röst.

En man hade stått gömd bakom en stor gravsten.

Nu hoppade han fram och stirrade på mig.

– Håll tyst din satans unge, annars skär jag halsen av dig! väste han.

Mannen såg hemsk ut. Han hade grå, grova kläder som var smutsiga och trasiga.

Längst ner på ena benet satt en fotboja, en tjock järnring som gjorde att mannen haltade och hade svårt att gå.

Han skakade av köld.

Jag var skräckslagen.

– Skär inte halsen av mig! bad jag.

– Vad heter du och var bor du? frågade mannen samtidigt som han tog tag i min axel.

– Jag heter Pip och bor i huset där borta, svarade jag med darrande röst.

Jag pekade bort mot vår stuga.

– Jaså, han är smed, sa mannen och tittade fundersamt ner på sitt ben.

Då har han säkert en fil.

En sån skulle jag behöva för att fila sönder och få bort den här förbannade järnringen.

Han ryckte i fotbojan.

Sedan stirrade han på mig igen.

– Vet du vad en fil är? frågade han.

– Ja, det är ett verktyg, svarade jag.

Mannen nickade.

– Tidigt i morgon bitti ska du komma tillbaka hit, sa han hotfullt.

Då ska du ha med dig en fil och mat så att jag kan äta mig mätt.

Annars letar jag upp dig och dödar dig!

Det kan du vara säker på.

Jag kommer att slita hjärtat ur din kropp!

Jag var förfärligt rädd och alldeles yr i huvudet.

– Är dina föräldrar hemma? frågade han.

– Nej, de ligger där, de är döda, svarade jag och pekade på deras gravsten.

6

– Du får inte säga ett ord till någon, fortsatte mannen. Lova mig det!

Inte ett ord om att du har sett mig!

7

Gråtfärdig och skrämd snyftade jag till.

Jag bor hos min storasyster Maria och hennes man, smeden Joe Gargery.

– Håll käften! skrek en fasansfull röst.

En man hade stått gömd bakom en stor gravsten.

Nu hoppade han fram och stirrade på mig.

– Håll tyst din satans unge, annars skär jag halsen av dig! väste han.

Mannen såg hemsk ut. Han hade grå, grova kläder som var smutsiga och trasiga.

Längst ner på ena benet satt en fotboja, en tjock järnring som gjorde att mannen haltade och hade svårt att gå.

Han skakade av köld.

Jag var skräckslagen.

– Skär inte halsen av mig! bad jag.

– Vad heter du och var bor du? frågade mannen samtidigt som han tog tag i min axel.

– Jag heter Pip och bor i huset där borta, svarade jag med darrande röst.

Jag pekade bort mot vår stuga.

– Jaså, han är smed, sa mannen och tittade fundersamt ner på sitt ben.

Då har han säkert en fil.

En sån skulle jag behöva för att fila sönder och få bort den här förbannade järnringen.

Han ryckte i fotbojan.

Sedan stirrade han på mig igen.

– Vet du vad en fil är? frågade han.

– Ja, det är ett verktyg, svarade jag.

Mannen nickade.

– Tidigt i morgon bitti ska du komma tillbaka hit, sa han hotfullt.

Då ska du ha med dig en fil och mat så att jag kan äta mig mätt.

Annars letar jag upp dig och dödar dig!

Det kan du vara säker på.

Jag kommer att slita hjärtat ur din kropp!

Jag var förfärligt rädd och alldeles yr i huvudet.

– Är dina föräldrar hemma? frågade han.

– Nej, de ligger där, de är döda, svarade jag och pekade på deras gravsten.

6

– Du får inte säga ett ord till någon, fortsatte mannen. Lova mig det!

Inte ett ord om att du har sett mig!

7

Han grep tag i mina armar och började skaka mig.

– Jag lovar! Jag ska inte berätta för någon! snyftade jag. I morgon kommer jag hit med en fil och all mat jag kan få tag på!

Mannen nickade och släppte mig.

– Det är bra. I så fall ska jag låta dig leva, sa han. Men kom ihåg vad jag har sagt.

Om du sviker mig sliter jag hjärtat ur din kropp. Stick i väg nu!

Jag vände mig om och sprang hem.

Fångar på rymmen Min syster Maria var inte särskilt vacker.

Hon var lång och mager, hade svart hår och mörka ögon.

Hon var ofta arg och på dåligt humör.

Då grälade hon på mig och på sin man, Joe Gargery.

Joe var den snällaste människa man kan tänka sig. Han var lång och ståtlig, hade blont, lockigt hår och blåa ögon.

Oftast var han i sin smedja, ett litet skjul som låg alldeles intill vår stuga.

Där arbetade han hela dagarna.

Men när jag kom springande hem från kyrkogården var smedjan stängd.

Joe hade slutat sitt arbete för dagen.

Han satt ensam i köket när jag rusade in.

– Jaså, där är du, sa han. Maria är ute och letar efter dig. Hon är arg som ett bi.

En stund senare kom min syster tillbaka.

Jag försökte gömma mig bakom Joes rygg, men Maria fick genast syn på mig.

8

9

Han grep tag i mina armar och började skaka mig.

– Jag lovar! Jag ska inte berätta för någon! snyftade jag. I morgon kommer jag hit med en fil och all mat jag kan få tag på!

Mannen nickade och släppte mig.

– Det är bra. I så fall ska jag låta dig leva, sa han. Men kom ihåg vad jag har sagt.

Om du sviker mig sliter jag hjärtat ur din kropp. Stick i väg nu!

Jag vände mig om och sprang hem.

Fångar på rymmen Min syster Maria var inte särskilt vacker.

Hon var lång och mager, hade svart hår och mörka ögon.

Hon var ofta arg och på dåligt humör.

Då grälade hon på mig och på sin man, Joe Gargery.

Joe var den snällaste människa man kan tänka sig. Han var lång och ståtlig, hade blont, lockigt hår och blåa ögon.

Oftast var han i sin smedja, ett litet skjul som låg alldeles intill vår stuga.

Där arbetade han hela dagarna.

Men när jag kom springande hem från kyrkogården var smedjan stängd.

Joe hade slutat sitt arbete för dagen.

Han satt ensam i köket när jag rusade in.

– Jaså, där är du, sa han. Maria är ute och letar efter dig. Hon är arg som ett bi.

En stund senare kom min syster tillbaka.

Jag försökte gömma mig bakom Joes rygg, men Maria fick genast syn på mig.

8

9

– Var har du varit så länge, förbaskade unge? frågade hon ilsket. Du plågar livet ur mig.

Jag har sprungit runt och letat efter dig överallt.

Du borde få smisk på rumpan!

När jag tänkte på honom ryste jag till.

– Fryser du? frågade Joe. Sätt dig närmare elden.

Plötsligt hördes ett kanonskott.

– Jag har bara varit på kyrkogården, svarade jag.

– Kyrkogården! utropade hon.

Om inte jag hade funnits skulle du redan ligga i en grav där.

Det är jag som har tagit hand om dig, lagat din mat och uppfostrat dig. År efter år har jag slitit för att du ska överleva och ha det bra.

Varför tror du att jag har gjort det?

– Jag vet inte, svarade jag försiktigt.

– Det är ett varningsskott, en larmsignal, förklarade Joe. En straffånge har rymt igen.

I går kväll rymde en fånge. Då sköt de också varningsskott. Nu tycks en till straffånge ha rymt.

– Vem är det som skjuter? frågade jag.

– Skotten kommer från skeppen på floden, svarade Joe. Det är fartyg med straffångar ombord, människor som har mördat och stulit och gjort allt möjligt ont.

– Inte jag heller! skrek Maria. Jag begriper inte varför jag sliter ut mig för din skull.

Det är illa nog att vara hustru till en smed som heter Joe Gargery.

Tänk att jag också ska behöva vara som en mor för dig, din satans unge!

Jag förstod att mannen på kyrkogården måste vara en av straffångarna som rymt från ett skepp.

Min syster fortsatte svära en stund.

Sedan lugnade hon ner sig. Hon dukade fram te och smörgåsar som vi skulle äta till kvällsmat.

Jag stirrade in i elden i den öppna spisen och tänkte på mannen som jag mötte på kyrkogården. Mannen med järnringen kring benet som jag lovade att skaffa mat åt.

Jag hade gärna varit uppe en stund till men visste att det inte var någon idé att protestera.

När min syster bestämde någonting så blev det så.

Jag sa god natt och gick uppför trappan till det lilla rummet på vinden där jag sov.

10

– Pip, nu är det dags att du går och lägger dig! sa min syster strängt.

* 11

– Var har du varit så länge, förbaskade unge? frågade hon ilsket. Du plågar livet ur mig.

Jag har sprungit runt och letat efter dig överallt.

Du borde få smisk på rumpan!

När jag tänkte på honom ryste jag till.

– Fryser du? frågade Joe. Sätt dig närmare elden.

Plötsligt hördes ett kanonskott.

– Jag har bara varit på kyrkogården, svarade jag.

– Kyrkogården! utropade hon.

Om inte jag hade funnits skulle du redan ligga i en grav där.

Det är jag som har tagit hand om dig, lagat din mat och uppfostrat dig. År efter år har jag slitit för att du ska överleva och ha det bra.

Varför tror du att jag har gjort det?

– Jag vet inte, svarade jag försiktigt.

– Det är ett varningsskott, en larmsignal, förklarade Joe. En straffånge har rymt igen.

I går kväll rymde en fånge. Då sköt de också varningsskott. Nu tycks en till straffånge ha rymt.

– Vem är det som skjuter? frågade jag.

– Skotten kommer från skeppen på floden, svarade Joe. Det är fartyg med straffångar ombord, människor som har mördat och stulit och gjort allt möjligt ont.

– Inte jag heller! skrek Maria. Jag begriper inte varför jag sliter ut mig för din skull.

Det är illa nog att vara hustru till en smed som heter Joe Gargery.

Tänk att jag också ska behöva vara som en mor för dig, din satans unge!

Jag förstod att mannen på kyrkogården måste vara en av straffångarna som rymt från ett skepp.

Min syster fortsatte svära en stund.

Sedan lugnade hon ner sig. Hon dukade fram te och smörgåsar som vi skulle äta till kvällsmat.

Jag stirrade in i elden i den öppna spisen och tänkte på mannen som jag mötte på kyrkogården. Mannen med järnringen kring benet som jag lovade att skaffa mat åt.

Jag hade gärna varit uppe en stund till men visste att det inte var någon idé att protestera.

När min syster bestämde någonting så blev det så.

Jag sa god natt och gick uppför trappan till det lilla rummet på vinden där jag sov.

10

– Pip, nu är det dags att du går och lägger dig! sa min syster strängt.

* 11

Jag låg länge vaken den kvällen.

När jag äntligen somnade drömde jag mardrömmar om den förrymde straffången.

Tidigt i gryningen vaknade jag med ett ryck.

Det höll på att bli ljust ute.

Jag klädde på mig, smög försiktigt nerför trappan och öppnade dörren till skafferiet.

Jag tog en bit bröd, en paj med skinka och ost och en liten flaska brännvin.

Jag la allt i en väska och gick sedan ut till Joes smedja. Där stal jag en fil.

Sedan sprang jag i väg mot kyrkogården.

Vädret var fortfarande fuktigt och kallt.

Mina skor var tunna och jag frös om fötterna.

Den täta dimman hängde över buskar och träd som spindelväv. Det var knappt att jag kunde se vägen framför mig.

När jag kom fram till kyrkogården fick jag genast syn på straffången.

Han satt på en gravsten med ryggen mot mig och hörde inte att jag kom.

Jag stannade. Sedan gick jag sakta fram och rörde vid hans axel.

Han rusade genast upp och då såg jag att det inte var samma man som jag hade träffat i går.

12

Han hade likadana grå och grova kläder och en fotboja runt benet, men det var inte samma man.

Det här måste vara en annan straffånge.

Han stirrade på mig några sekunder.

Jag såg att han hade ett djupt ärr på vänster kind, som om någon hade skurit honom med en kniv.

Sedan vände han sig om och sprang in i dimman.

Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag.

Mitt hjärta slog hårt och fort medan jag fortsatte att gå över kyrkogården. Efter en liten stund fick jag syn på den rätta mannen.

Han darrade av köld och haltade fram och tillbaka mellan gravarna.

Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.

Han såg glad ut när han fick syn på mig.

– Hej Pip! Jag dör av hunger, sa han.

Har du med dig någon mat?

Jag visade honom vad jag hade i väskan.

– Vad är det i flaskan? frågade han.

– Brännvin, svarade jag.

Han drack några stora klunkar sprit.

Sedan grep han tag i pajen, stoppade in den i käften och började tugga.

13

Jag låg länge vaken den kvällen.

När jag äntligen somnade drömde jag mardrömmar om den förrymde straffången.

Tidigt i gryningen vaknade jag med ett ryck.

Det höll på att bli ljust ute.

Jag klädde på mig, smög försiktigt nerför trappan och öppnade dörren till skafferiet.

Jag tog en bit bröd, en paj med skinka och ost och en liten flaska brännvin.

Jag la allt i en väska och gick sedan ut till Joes smedja. Där stal jag en fil.

Sedan sprang jag i väg mot kyrkogården.

Vädret var fortfarande fuktigt och kallt.

Mina skor var tunna och jag frös om fötterna.

Den täta dimman hängde över buskar och träd som spindelväv. Det var knappt att jag kunde se vägen framför mig.

När jag kom fram till kyrkogården fick jag genast syn på straffången.

Han satt på en gravsten med ryggen mot mig och hörde inte att jag kom.

Jag stannade. Sedan gick jag sakta fram och rörde vid hans axel.

Han rusade genast upp och då såg jag att det inte var samma man som jag hade träffat i går.

12

Han hade likadana grå och grova kläder och en fotboja runt benet, men det var inte samma man.

Det här måste vara en annan straffånge.

Han stirrade på mig några sekunder.

Jag såg att han hade ett djupt ärr på vänster kind, som om någon hade skurit honom med en kniv.

Sedan vände han sig om och sprang in i dimman.

Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag.

Mitt hjärta slog hårt och fort medan jag fortsatte att gå över kyrkogården. Efter en liten stund fick jag syn på den rätta mannen.

Han darrade av köld och haltade fram och tillbaka mellan gravarna.

Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.

Han såg glad ut när han fick syn på mig.

– Hej Pip! Jag dör av hunger, sa han.

Har du med dig någon mat?

Jag visade honom vad jag hade i väskan.

– Vad är det i flaskan? frågade han.

– Brännvin, svarade jag.

Han drack några stora klunkar sprit.

Sedan grep han tag i pajen, stoppade in den i käften och började tugga.

13

Det syntes att han njöt. Han fortsatte att darra samtidigt som han åt och drack.

– Tack, Pip! sa han efter en stund.

Du kan kalla mig Abel.

Jag pekade åt det håll där jag hade sett mannen försvinna i dimman.

Abel nickade och tog tag i filen.

Sedan började han fila sönder fotbojan.

– Jag måste gå nu, sa jag.

Han fortsatte att äta. Han åt upp brödet och pajen och drack ur hela flaskan med brännvin.

– Smakar det bra? frågade jag.

Men straffången varken svarade eller tittade på mig.

Han bara fortsatte att fila på sin boja.

Jag vände mig om och sprang därifrån.

– Underbart! Tack min pojke! svarade han.

– Men tror du inte att den andra straffången är hungrig? Han hade nog också velat ha lite mat, sa jag.

Mannen som kallade sig Abel stirrade på mig.

– Vem pratar du om? frågade han.

– Jag såg honom för en stund sen här på kyrkogården, svarade jag.

Han hade likadana kläder som du och en likadan järnring runt benet.

På kinden hade han ett djupt ärr, som om någon hade skurit honom med en kniv.

– Compeyson, mumlade Abel.

Det måste ha varit Compeyson.

Var såg du honom någonstans?

14

15

Det syntes att han njöt. Han fortsatte att darra samtidigt som han åt och drack.

– Tack, Pip! sa han efter en stund.

Du kan kalla mig Abel.

Jag pekade åt det håll där jag hade sett mannen försvinna i dimman.

Abel nickade och tog tag i filen.

Sedan började han fila sönder fotbojan.

– Jag måste gå nu, sa jag.

Han fortsatte att äta. Han åt upp brödet och pajen och drack ur hela flaskan med brännvin.

– Smakar det bra? frågade jag.

Men straffången varken svarade eller tittade på mig.

Han bara fortsatte att fila på sin boja.

Jag vände mig om och sprang därifrån.

– Underbart! Tack min pojke! svarade han.

– Men tror du inte att den andra straffången är hungrig? Han hade nog också velat ha lite mat, sa jag.

Mannen som kallade sig Abel stirrade på mig.

– Vem pratar du om? frågade han.

– Jag såg honom för en stund sen här på kyrkogården, svarade jag.

Han hade likadana kläder som du och en likadan järnring runt benet.

På kinden hade han ett djupt ärr, som om någon hade skurit honom med en kniv.

– Compeyson, mumlade Abel.

Det måste ha varit Compeyson.

Var såg du honom någonstans?

14

15