9789170533495

FISKAREN OCH DET AVHUGGNA FINGRET Mannen visste ingenting om kärlek, ändå visste han allt.

Det räckte med att han kände hennes doft komma strömmande emot sig, och han ville skratta ville vaggas in i hennes mjuka hull.

Hannu satt i båten i Klara sjö och drog upp sina nät.

Solens första strålar dansade över vattenytan, borta vid Klara kloster steg rök ur en av skorstenarna.

Hur mycket fisk skulle han få? Hannu drömde om att få upp Abborrkungen, en märkvärdig abborre med krona på huvudet. Han skulle ha behövt något sådant. Något som glänste och glimmade för en fiskare tjänade inte mycket.

11

Först måste munnarna mättas.

Rosenmun hade fött honom fem barn.

De var nästan alltid hungriga. Fisksoppa, stekt fisk med lök, torkad abborre … fiskrätterna var många och Rosenmun påhittig.

Men ungarna tjatade om kött: − Far, far, kan vi inte få äta ett fåralår någon gång, eller en grillad spädgris? − Jag är fiskare, inte slaktare, brukade han muttra och lugga den äldste i håret.

Men nog suktade han själv många gånger efter att få sätta tänderna i en rejäl köttbit.

Hemma i gränden fanns hustrun, Rosenmun.

Hannu kallade henne så därför att färgen på hennes läppar var densamma som på nyponrosorna.

Och nu kom en stark längtan över honom, han skulle velat ha henne i båten.

Just nu i detta ögonblick …

Ligga där och guppa tillsammans.

Första gången han fick syn på Rosenmun var faktiskt bakom en nyponbuske. Hon såg inte honom när hon skulle kissa för han satt i sin båt på sjön.

Hennes runda stjärt stack upp i gräset.

När hon reste sig vinkade han till henne.

Hon vinkade tillbaka.

Och han tänkte: den flickan måste bli min!

Hannu såg åter bort mot Klara kloster, skämdes för sina lustfyllda tankar.

12

Nu fylldes hans båt med fisk: abborrar och några lakar.

Det skulle allt bli en hygglig fångst denna morgon.

Medan han räknade efter hur mycket han skulle tjäna fick han syn på något i nätet som fick honom att blekna.

Det var ingen fisk.

Hannu drog efter andan och korsade sig över bröstet.

Vid den helige Andreas!

Det var ett finger han fått i nätet.

Ett finger med en ring på, ringen hade snott in sig i nätmaskorna.

Hannu tittade sig omkring. Han var inte ensam på Klara sjö. Några andra fiskare höll på med sina nät och ryssjor. På en brygga satt en pojke och metade. Allt såg lugnt ut.

Hannu lirkade loss fingret och granskade det.

Rysningar for genom hans kropp.

13

Först måste munnarna mättas.

Rosenmun hade fött honom fem barn.

De var nästan alltid hungriga. Fisksoppa, stekt fisk med lök, torkad abborre … fiskrätterna var många och Rosenmun påhittig.

Men ungarna tjatade om kött: − Far, far, kan vi inte få äta ett fåralår någon gång, eller en grillad spädgris? − Jag är fiskare, inte slaktare, brukade han muttra och lugga den äldste i håret.

Men nog suktade han själv många gånger efter att få sätta tänderna i en rejäl köttbit.

Hemma i gränden fanns hustrun, Rosenmun.

Hannu kallade henne så därför att färgen på hennes läppar var densamma som på nyponrosorna.

Och nu kom en stark längtan över honom, han skulle velat ha henne i båten.

Just nu i detta ögonblick …

Ligga där och guppa tillsammans.

Första gången han fick syn på Rosenmun var faktiskt bakom en nyponbuske. Hon såg inte honom när hon skulle kissa för han satt i sin båt på sjön.

Hennes runda stjärt stack upp i gräset.

När hon reste sig vinkade han till henne.

Hon vinkade tillbaka.

Och han tänkte: den flickan måste bli min!

Hannu såg åter bort mot Klara kloster, skämdes för sina lustfyllda tankar.

12

Nu fylldes hans båt med fisk: abborrar och några lakar.

Det skulle allt bli en hygglig fångst denna morgon.

Medan han räknade efter hur mycket han skulle tjäna fick han syn på något i nätet som fick honom att blekna.

Det var ingen fisk.

Hannu drog efter andan och korsade sig över bröstet.

Vid den helige Andreas!

Det var ett finger han fått i nätet.

Ett finger med en ring på, ringen hade snott in sig i nätmaskorna.

Hannu tittade sig omkring. Han var inte ensam på Klara sjö. Några andra fiskare höll på med sina nät och ryssjor. På en brygga satt en pojke och metade. Allt såg lugnt ut.

Hannu lirkade loss fingret och granskade det.

Rysningar for genom hans kropp.

13

Fingret var finlemmat, huden skrynklig och blek.

Han kände sig äcklad och samtidigt nyfiken.

Så mycket kunde han se att det var ett kvinnofinger, och att det inte legat länge i vattnet.

Det var avhugget, ja, det var ett avhugget kvinnofinger han fått i sitt nät.

Och ringen, den verkade vara av guld.

En vacker guldring med en pärla på, säkert en flodpärla.

Var kom ringen ifrån, eller rättare sagt, fingret …?

Var det kanske en stackars nunna som mist det?

Fast vem skulle vilja kapa av ett finger på en nunna.

De bad ju sina böner från morgon till kväll och kunde väl inte ens ha ihjäl en fluga.

Hannu svalde och svalde.

Skulle han behålla ringen?

Ge den till sin hustru, till Rosenmun?

Hannu fiskare, sa han till sig själv.

Liksom ett nät måste lagas, får du reda ut det här.

Han tog upp en trasa som låg i båten och virade försiktigt in fingret.

− Du har väl inte tagit den? och hundra andra frågor som kvinnfolk var så duktiga på att ställa.

Särskilt hans Rosenmun.

Nu kom den där lusten över honom igen.

Ja, det var flera dagar sedan som de älskat med varandra.

Hela hans kropp trånade efter henne.

Rosenmun hade bränt sig på handen, den var virad i ett bandage. − Jag har ont, hade hon klagat, jag vill sova.

Det var den heta grötgrytans fel.

Sabla grötgryta!

När Hannu sålt sin fisk visste han fortfarande inte vad han skulle göra med fingret. Han hade god lust att ge ringen till Rosenmun.

Vilken present det skulle bli!

Det var något som hindrade Hannu från att gå hem med ringen. En känsla av att något fruktansvärt skulle avslöjas om hans hustru fick se den.

Därför bestämde han sig för att gå till rådstugan med både ring och finger. Det var en helt vanlig onsdag så rådmännen skulle vara där. För allt i världen ville Hannu inte stöta sig med rättvisan.

Fast Rosenmun skulle genast börja ställa frågor: − Var har du fått den där ringen ifrån? − Vems ring är det?

Rådstugan låg i det största huset på torget.

I det östra hörnet fanns vinkällaren, vinmannen hade hängt ut kransen.

14

15

Fingret var finlemmat, huden skrynklig och blek.

Han kände sig äcklad och samtidigt nyfiken.

Så mycket kunde han se att det var ett kvinnofinger, och att det inte legat länge i vattnet.

Det var avhugget, ja, det var ett avhugget kvinnofinger han fått i sitt nät.

Och ringen, den verkade vara av guld.

En vacker guldring med en pärla på, säkert en flodpärla.

Var kom ringen ifrån, eller rättare sagt, fingret …?

Var det kanske en stackars nunna som mist det?

Fast vem skulle vilja kapa av ett finger på en nunna.

De bad ju sina böner från morgon till kväll och kunde väl inte ens ha ihjäl en fluga.

Hannu svalde och svalde.

Skulle han behålla ringen?

Ge den till sin hustru, till Rosenmun?

Hannu fiskare, sa han till sig själv.

Liksom ett nät måste lagas, får du reda ut det här.

Han tog upp en trasa som låg i båten och virade försiktigt in fingret.

− Du har väl inte tagit den? och hundra andra frågor som kvinnfolk var så duktiga på att ställa.

Särskilt hans Rosenmun.

Nu kom den där lusten över honom igen.

Ja, det var flera dagar sedan som de älskat med varandra.

Hela hans kropp trånade efter henne.

Rosenmun hade bränt sig på handen, den var virad i ett bandage. − Jag har ont, hade hon klagat, jag vill sova.

Det var den heta grötgrytans fel.

Sabla grötgryta!

När Hannu sålt sin fisk visste han fortfarande inte vad han skulle göra med fingret. Han hade god lust att ge ringen till Rosenmun.

Vilken present det skulle bli!

Det var något som hindrade Hannu från att gå hem med ringen. En känsla av att något fruktansvärt skulle avslöjas om hans hustru fick se den.

Därför bestämde han sig för att gå till rådstugan med både ring och finger. Det var en helt vanlig onsdag så rådmännen skulle vara där. För allt i världen ville Hannu inte stöta sig med rättvisan.

Fast Rosenmun skulle genast börja ställa frågor: − Var har du fått den där ringen ifrån? − Vems ring är det?

Rådstugan låg i det största huset på torget.

I det östra hörnet fanns vinkällaren, vinmannen hade hängt ut kransen.

14

15

Nytt vin och öl fanns att dricka. Isen hade nyss gått upp.

Och med islossningen kom de fullastade skeppen.

Botten upp, tänkte Hannu, det hade varit härligt med en bägare öl.

Istället travade han uppför trappan.

Stod nu i förstugan till mötesrummet, och bad vakten om att få bli insläppt.

Så öppnades dörren. Två personer rusade ut från rättssalen. Hannu kände igen dem: Erland köttmånglare och Cecilia, matthandlarens änka.

De var blossande röda i ansiktet och med leenden som gick från den ena änden av ansiktet till den andra.

Erland nickade bara kort mot Hannu.

Sedan försvann han ut med Cecilia.

− Du får allt vänta, fiskare! sa vakten och rynkade på näsan. De håller rättegång därinne.

Nu var det Hannus tur att komma in.

Borgmästaren, som även var domare, hälsade på Hannu.

Frågade vad han hade på hjärtat.

− Här är det också brådskande, sa Hannu.

Han klappade på sin väska där han förvarade fingret.

− Joo, det är så, sa Hannu, att tidigt i morse gjorde jag ett ovanligt fynd i mitt nät …

− Har du en rutten gädda i väskan? flinade vakten.

Rådmännen sträckte på sig där de satt på sina träbänkar.

Hannu svarade inte. Inte värt att säga mer.

Vakten granskade honom och tillade: − Var det inte du som var här häromsistens?

Fasligt rännande på er fiskare.

− Jag tänker, fortsatte Hannu och plockade upp trasan med fingret ur väskan, att ett brott kan ha blivit utfört.

− Jo, sa Hannu, jag vittnade i ett bråk som varit …

Det var vanligt bland fiskare. Man slogs om fångster och fiskeplatser. Hamnade ofta i domstolen. − Ni fiskare är de värsta busarna, sa domaren när Hannu blivit kallad för att vittna.

Blåtiror och bulor syntes på fiskarna som nästan slagit ihjäl varandra för en gäddas skull.

Vid alla heliga snorgäddor!

16

Och så visade han upp det avhuggna fingret med den glänsande ringen.

Det gick ett sus genom församlingen av rådmän, det tog en stund innan domaren hämtat sig. − Vad har du nu hittat på, Hannu fiskare? sa han till slut.

Hannu blev förbaskad, det var inte han som hittat på något.

Vilka ålahuvuden de var, rådmännen. − Någonstans i den här stan finns det en person som saknar ett finger, sa han.

Och jag tror det är en kvinnas … lillfinger!

17

Nytt vin och öl fanns att dricka. Isen hade nyss gått upp.

Och med islossningen kom de fullastade skeppen.

Botten upp, tänkte Hannu, det hade varit härligt med en bägare öl.

Istället travade han uppför trappan.

Stod nu i förstugan till mötesrummet, och bad vakten om att få bli insläppt.

Så öppnades dörren. Två personer rusade ut från rättssalen. Hannu kände igen dem: Erland köttmånglare och Cecilia, matthandlarens änka.

De var blossande röda i ansiktet och med leenden som gick från den ena änden av ansiktet till den andra.

Erland nickade bara kort mot Hannu.

Sedan försvann han ut med Cecilia.

− Du får allt vänta, fiskare! sa vakten och rynkade på näsan. De håller rättegång därinne.

Nu var det Hannus tur att komma in.

Borgmästaren, som även var domare, hälsade på Hannu.

Frågade vad han hade på hjärtat.

− Här är det också brådskande, sa Hannu.

Han klappade på sin väska där han förvarade fingret.

− Joo, det är så, sa Hannu, att tidigt i morse gjorde jag ett ovanligt fynd i mitt nät …

− Har du en rutten gädda i väskan? flinade vakten.

Rådmännen sträckte på sig där de satt på sina träbänkar.

Hannu svarade inte. Inte värt att säga mer.

Vakten granskade honom och tillade: − Var det inte du som var här häromsistens?

Fasligt rännande på er fiskare.

− Jag tänker, fortsatte Hannu och plockade upp trasan med fingret ur väskan, att ett brott kan ha blivit utfört.

− Jo, sa Hannu, jag vittnade i ett bråk som varit …

Det var vanligt bland fiskare. Man slogs om fångster och fiskeplatser. Hamnade ofta i domstolen. − Ni fiskare är de värsta busarna, sa domaren när Hannu blivit kallad för att vittna.

Blåtiror och bulor syntes på fiskarna som nästan slagit ihjäl varandra för en gäddas skull.

Vid alla heliga snorgäddor!

16

Och så visade han upp det avhuggna fingret med den glänsande ringen.

Det gick ett sus genom församlingen av rådmän, det tog en stund innan domaren hämtat sig. − Vad har du nu hittat på, Hannu fiskare? sa han till slut.

Hannu blev förbaskad, det var inte han som hittat på något.

Vilka ålahuvuden de var, rådmännen. − Någonstans i den här stan finns det en person som saknar ett finger, sa han.

Och jag tror det är en kvinnas … lillfinger!

17