9789170533464

Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm tel: 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se

TONY SAMUELSSON

RUFF ÖVERLEVAREN BILD JENS ANDERSSON

© 2011 Tony Samuelsson, Jens Andersson och LL-förlaget Grafisk form och illustration: Jens Andersson Typsnitt: Berthold Akzidens Grotesk och Indigo Papper: Munken Pure Rough 120g Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2011 ISBN: 978-91-7053-346-4

LL-FÖRLAGET

Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm tel: 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se

TONY SAMUELSSON

RUFF ÖVERLEVAREN BILD JENS ANDERSSON

© 2011 Tony Samuelsson, Jens Andersson och LL-förlaget Grafisk form och illustration: Jens Andersson Typsnitt: Berthold Akzidens Grotesk och Indigo Papper: Munken Pure Rough 120g Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2011 ISBN: 978-91-7053-346-4

LL-FÖRLAGET

Flytten

Ibland kommer den tillbaka till mig, tiden när jag var en liten valp i hundgården.

Jag, mamma och mina syskon bodde hos Skötaren, långt ute på landet.

En morgon kom Husse till gården.

Jag spetsade öronen och höjde huvudet, han liknade en liten mörk brummande fläck där borta på vägen.

Alla valparna i hundgården lystrade, ett knattrande oväsen som vi inte kände igen kom allt närmare. Det var förstås en tvåbening.

Men den här satt stel och framåtlutad på en konstig sak på tre hjul.

Mamma lugnade oss.

Det var bara en tvåbeningsmaskin och inget att vara rädd för.

När han svängde in på gårdsplanen sprang alla valparna fram till nätet för att titta.

Några av oss skällde och morrade, man kunde aldrig vara riktigt säker på att det var ofarligt.

Det otäcka ljudet försvann och tvåbeningen kom närmare hundgården.

Han tog långa krasande steg i spetsiga stövlar.

Jag satte upp nosen i luften och sniffade.

Han kom med en ny lukt som jag och de andra valparna aldrig förr hade fått vittring av.

Jag tyckte mycket om den doften.

När jag hörde hans röst så visste jag att han inte var farlig.

Jag sprang inte till mamma och gnällde eller gömde mig under hennes mage och spenar.

Istället slickade jag mig karskt i mungipan och trippade fram till tvåbeningen med den goda rösten för att vi skulle lära känna varandra.

Då blev han glad, det hördes på hur han pratade.

Han hälsade på mig, böjde sig ner på knä och drog mig i öronen. Han klappade mig på ryggen.

Jag och han blev vänner från första stund och jag såg på hans snälla ögon att han tyckte om mig.

När han tog upp mig i famnen blev lukten stark.

Jag nosade försiktigt på hans hals och jag slickade honom djärvt på kinden.

Jag fick hans rakvatten på tungan och lukten steg snabbt upp i mitt huvud.

Jag blev yr och upphetsad och började skälla och frusta.

Skötaren och tvåbeningen skrattade.

De lämnade mig och gick in i huset och fortsatte att prata.

När han svängde in på gårdsplanen sprang alla valparna fram till nätet för att titta.

Några av oss skällde och morrade, man kunde aldrig vara riktigt säker på att det var ofarligt.

Det otäcka ljudet försvann och tvåbeningen kom närmare hundgården.

Han tog långa krasande steg i spetsiga stövlar.

Jag satte upp nosen i luften och sniffade.

Han kom med en ny lukt som jag och de andra valparna aldrig förr hade fått vittring av.

Jag tyckte mycket om den doften.

När jag hörde hans röst så visste jag att han inte var farlig.

Jag sprang inte till mamma och gnällde eller gömde mig under hennes mage och spenar.

Istället slickade jag mig karskt i mungipan och trippade fram till tvåbeningen med den goda rösten för att vi skulle lära känna varandra.

Då blev han glad, det hördes på hur han pratade.

Han hälsade på mig, böjde sig ner på knä och drog mig i öronen. Han klappade mig på ryggen.

Jag och han blev vänner från första stund och jag såg på hans snälla ögon att han tyckte om mig.

När han tog upp mig i famnen blev lukten stark.

Jag nosade försiktigt på hans hals och jag slickade honom djärvt på kinden.

Jag fick hans rakvatten på tungan och lukten steg snabbt upp i mitt huvud.

Jag blev yr och upphetsad och började skälla och frusta.

Skötaren och tvåbeningen skrattade.

De lämnade mig och gick in i huset och fortsatte att prata.

Efter en stund kom de ut till hundgården igen.

Jag och några av mina syskon låg nu och sög mjölk från mammas mjuka spenar.

Vi var hungriga och brydde oss inte längre om någon främmande tvåbening.

Husse satte sig på mopeden och vi for iväg.

Jag kurade ihop mig på filten i lådan.

Det knattrade förskräckligt under mig men jag hörde också hans röst, den var lika trygg och vänlig som vid hundgården.

När vi ätit klart satte han sig på huk och pekade på mig.

Då slet jag mig från mammas värme och sprang fram på mina vingliga valpben.

Jag tror det var då han kallade mig Ruff för första gången.

Ute på vägen stack jag upp huvudet ur lådan och träden kom emot mig med väldig fart.

Jag tappade nästan andan, jag blev rädd igen, men mest nyfiken.

En främmande, härlig vittring for genom nosen. Jag lyssnade hela tiden efter Husses röst. Han ropade till mig att han satt där han satt, och att han inte skulle lämna mig.

Husse skulle skydda mig.

– Hej på dig, valpen. Vad säger du?

Vill du följa med mig hem?

Vill du åka med på min moped?

Du får sitta på flaket. Vill du det, Ruff?

Ruff fick det bli, och jag var Husses hund.

Skötaren bar ut mig från hundgården och stoppade ned mig i en liten låda som Husse hade bundit fast på mopedens flak.

Då blev jag rädd för första gången.

Vad skulle nu hända? Husse hörde hur jag gnydde och jag längtade tillbaka till värmen hos mamma.

Han tog ut mig ur lådan och pratade länge med mig och kelade. Jag förstod att jag fick vara rädd för allt det nya som skulle hända, men att det inte var farligt.

Då och då kallade han mig Ruff, högt och tydligt.

Jag tyckte om ljudet av mitt namn, det lät starkt.

Jag gläfste och det hemska i mig försvann. Jag visste att jag kommit till en vän med bra röst och goda, snälla ögon. Ruff, det var mitt, bara mitt.

Jag tog spjärn mot fartvinden och i bröstet bultade hjärtat fort, fort.

Ruff! Ruff! Ruff!

Efter en stund kom de ut till hundgården igen.

Jag och några av mina syskon låg nu och sög mjölk från mammas mjuka spenar.

Vi var hungriga och brydde oss inte längre om någon främmande tvåbening.

Husse satte sig på mopeden och vi for iväg.

Jag kurade ihop mig på filten i lådan.

Det knattrade förskräckligt under mig men jag hörde också hans röst, den var lika trygg och vänlig som vid hundgården.

När vi ätit klart satte han sig på huk och pekade på mig.

Då slet jag mig från mammas värme och sprang fram på mina vingliga valpben.

Jag tror det var då han kallade mig Ruff för första gången.

Ute på vägen stack jag upp huvudet ur lådan och träden kom emot mig med väldig fart.

Jag tappade nästan andan, jag blev rädd igen, men mest nyfiken.

En främmande, härlig vittring for genom nosen. Jag lyssnade hela tiden efter Husses röst. Han ropade till mig att han satt där han satt, och att han inte skulle lämna mig.

Husse skulle skydda mig.

– Hej på dig, valpen. Vad säger du?

Vill du följa med mig hem?

Vill du åka med på min moped?

Du får sitta på flaket. Vill du det, Ruff?

Ruff fick det bli, och jag var Husses hund.

Skötaren bar ut mig från hundgården och stoppade ned mig i en liten låda som Husse hade bundit fast på mopedens flak.

Då blev jag rädd för första gången.

Vad skulle nu hända? Husse hörde hur jag gnydde och jag längtade tillbaka till värmen hos mamma.

Han tog ut mig ur lådan och pratade länge med mig och kelade. Jag förstod att jag fick vara rädd för allt det nya som skulle hända, men att det inte var farligt.

Då och då kallade han mig Ruff, högt och tydligt.

Jag tyckte om ljudet av mitt namn, det lät starkt.

Jag gläfste och det hemska i mig försvann. Jag visste att jag kommit till en vän med bra röst och goda, snälla ögon. Ruff, det var mitt, bara mitt.

Jag tog spjärn mot fartvinden och i bröstet bultade hjärtat fort, fort.

Ruff! Ruff! Ruff!