9789170533426

JENNY Fotomodellen Jenny Levin öppnade bilfönstret.

Hon drog in luft genom näsborrarna.

Det luktade hav.

Det luktade hemma.

Härligt.

Här på Gotland hade hon fötts och vuxit upp.

Det senaste året hade hon bott i Stockholm och inte hunnit resa hit. Men nu skulle hon fotograferas på en av öns sandstränder.

Det skulle bli ett modereportage i tidningen Vogue.

Det kändes konstigt att komma tillbaka.

Mycket hade hänt sedan hon var här sist. Ön var likadan, det var samma steniga landskap och havsutsikt som alltid.

Men Jenny själv hade förändrats.

Bara ett år tidigare hade hon varit en vanlig skolflicka.

Den ena dagen var den andra lik.

På morgnarna tog hon bussen till gymnasiet i Visby och gick på lektionerna.

20

På eftermiddagarna fikade hon med kompisar i stan.

På kvällarna var hon hemma och gjorde läxor. På helgerna red hon eller var hemma hos någon klasskamrat och tittade på film.

Nu var hon plötsligt känd fotomodell.

På dagarna blev hon sminkad och fotograferad med fina kläder. På kvällarna drack hon champagne på häftiga nattklubbar.

Alla tittade på henne när hon gick någonstans.

Hon hade blivit en sådan som hon tidigare bara hade sett i kändistidningar.

Det var otroligt.

Och det var en slump att hon hade blivit upptäckt den där dagen för ett år sedan.

Hon hade varit i Stockholm med familjen när hon stoppades på gatan av en man.

Han hade en stor kamera hängande om halsen.

Han berättade att han hette Markus Sandberg och att han kom från modefirman Fashion for Life.

Han sa att hon hade ett fint ansikte och undrade om hon ville bli fotograferad på prov.

Jenny hade blivit smickrad och tackade ja.

Samma eftermiddag hade han plåtat henne.

21

JENNY Fotomodellen Jenny Levin öppnade bilfönstret.

Hon drog in luft genom näsborrarna.

Det luktade hav.

Det luktade hemma.

Härligt.

Här på Gotland hade hon fötts och vuxit upp.

Det senaste året hade hon bott i Stockholm och inte hunnit resa hit. Men nu skulle hon fotograferas på en av öns sandstränder.

Det skulle bli ett modereportage i tidningen Vogue.

Det kändes konstigt att komma tillbaka.

Mycket hade hänt sedan hon var här sist. Ön var likadan, det var samma steniga landskap och havsutsikt som alltid.

Men Jenny själv hade förändrats.

Bara ett år tidigare hade hon varit en vanlig skolflicka.

Den ena dagen var den andra lik.

På morgnarna tog hon bussen till gymnasiet i Visby och gick på lektionerna.

20

På eftermiddagarna fikade hon med kompisar i stan.

På kvällarna var hon hemma och gjorde läxor. På helgerna red hon eller var hemma hos någon klasskamrat och tittade på film.

Nu var hon plötsligt känd fotomodell.

På dagarna blev hon sminkad och fotograferad med fina kläder. På kvällarna drack hon champagne på häftiga nattklubbar.

Alla tittade på henne när hon gick någonstans.

Hon hade blivit en sådan som hon tidigare bara hade sett i kändistidningar.

Det var otroligt.

Och det var en slump att hon hade blivit upptäckt den där dagen för ett år sedan.

Hon hade varit i Stockholm med familjen när hon stoppades på gatan av en man.

Han hade en stor kamera hängande om halsen.

Han berättade att han hette Markus Sandberg och att han kom från modefirman Fashion for Life.

Han sa att hon hade ett fint ansikte och undrade om hon ville bli fotograferad på prov.

Jenny hade blivit smickrad och tackade ja.

Samma eftermiddag hade han plåtat henne.

21

Redan dagen efter hade de ringt från modefirman och sagt att hon kunde få bli en av deras modeller.

Det var så det hade börjat.

Resorna, fotograferingarna, lyxen.

Jenny hoppade av gymnasiet och blev modell på heltid. Reste till Milano, New York, Paris.

Tjänade mycket pengar. Fick ett nytt liv.

Jenny tittade på den vackra mannen bakom ratten.

Där satt han, fotografen som hade upptäckt henne.

Markus.

Han var inte bara hennes fotograf och chaufför.

De älskade också varandra.

Sedan en tid hade de ett förhållande.

Jenny längtade efter att kunna berätta om deras kärlek för andra. Hon ville att de öppet skulle kunna visa att de hörde ihop.

Men det gick inte än.

Markus sa att de måste vara försiktiga.

Modefirman skulle inte tycka om att en fotograf och en modell var tillsammans.

22

Då skulle någon av dem få sparken.

Antagligen Jenny, som hade jobbat där kortast tid.

Dessutom hade Markus nyligen gjort slut med en annan kvinna.

Hon hette Diana Sierra och var också modell.

Nu var hon arg och ledsen för att Markus och hon inte längre var ett par.

Diana kunde ringa till honom mitt i natten och skälla och gråta. Medan Jenny låg bredvid i sängen och hörde på.

Markus sa att Diana skulle bli galen om hon fick veta att han älskade Jenny nu.

Därför måste de vänta med att visa sin kärlek för andra.

Hon tittade på honom igen.

Han var så fin med sina fylliga läppar och sina blåa ögon.

Han tittade snabbt på henne och log.

Jennys hjärta bultade av längtan efter honom.

Men det skulle dröja ända till sent på kvällen innan de fick vara ifred tillsammans.

23

Redan dagen efter hade de ringt från modefirman och sagt att hon kunde få bli en av deras modeller.

Det var så det hade börjat.

Resorna, fotograferingarna, lyxen.

Jenny hoppade av gymnasiet och blev modell på heltid. Reste till Milano, New York, Paris.

Tjänade mycket pengar. Fick ett nytt liv.

Jenny tittade på den vackra mannen bakom ratten.

Där satt han, fotografen som hade upptäckt henne.

Markus.

Han var inte bara hennes fotograf och chaufför.

De älskade också varandra.

Sedan en tid hade de ett förhållande.

Jenny längtade efter att kunna berätta om deras kärlek för andra. Hon ville att de öppet skulle kunna visa att de hörde ihop.

Men det gick inte än.

Markus sa att de måste vara försiktiga.

Modefirman skulle inte tycka om att en fotograf och en modell var tillsammans.

22

Då skulle någon av dem få sparken.

Antagligen Jenny, som hade jobbat där kortast tid.

Dessutom hade Markus nyligen gjort slut med en annan kvinna.

Hon hette Diana Sierra och var också modell.

Nu var hon arg och ledsen för att Markus och hon inte längre var ett par.

Diana kunde ringa till honom mitt i natten och skälla och gråta. Medan Jenny låg bredvid i sängen och hörde på.

Markus sa att Diana skulle bli galen om hon fick veta att han älskade Jenny nu.

Därför måste de vänta med att visa sin kärlek för andra.

Hon tittade på honom igen.

Han var så fin med sina fylliga läppar och sina blåa ögon.

Han tittade snabbt på henne och log.

Jennys hjärta bultade av längtan efter honom.

Men det skulle dröja ända till sent på kvällen innan de fick vara ifred tillsammans.

23

I baksätet på bilen satt Hugo och Maria och tjattrade. Hugo var stylist. Han såg till att kläderna Jenny skulle visa satt perfekt.

Maria var sminkös. Hon sminkade Jenny före varje fotografering och fixade hennes hår.

Markus väntade på henne i solskenet.

Han tittade på henne och log.

Det skulle vara folk omkring dem hela dagen.

Först var det fotografering, sedan skulle modefirman ha en stor middag på hotellet där Jenny bodde.

De gick till stranden och började fotografera.

Jenny stirrade in i kameran och vred sig fram och tillbaka i olika ställningar.

Markus knäppte kort på kort.

Men sedan … åååh.

Då skulle hon och Markus älska med varandra i sängen i Jennys hotellrum.

Det skulle bli härligt.

– Bra, sa han.

Jättefint!

När de kom fram till hotellet försvann Markus i väg för att leta bra fotoplatser.

Hugo och Maria satte i gång med att sminka och klä upp Jenny. Det tog nästan två timmar innan de var färdiga med henne.

När hon klev ut genom hotellets entrédörr tillsammans med Hugo och Maria hade hon en kort rutig kjol, en lila topp och ett brett skärp i midjan. Håret var lockat och läpparna glänste av läppstift.

24

– Du är vacker, sa han.

Herregud vad vacker du är.

Ibland avbröts de av Hugo eller Maria som kom fram och bättrade på ögonskuggan eller rättade till kjolen.

Det här var ett viktigt jobb.

Bilderna skulle tryckas i Vogue, en av de största modetidningarna i Europa.

Allt måste vara perfekt.

Markus sa åt henne vad hon skulle göra.

– Lyft benet lite mer!

Så där ja! Puta med brösten!

Suveränt!

25

I baksätet på bilen satt Hugo och Maria och tjattrade. Hugo var stylist. Han såg till att kläderna Jenny skulle visa satt perfekt.

Maria var sminkös. Hon sminkade Jenny före varje fotografering och fixade hennes hår.

Markus väntade på henne i solskenet.

Han tittade på henne och log.

Det skulle vara folk omkring dem hela dagen.

Först var det fotografering, sedan skulle modefirman ha en stor middag på hotellet där Jenny bodde.

De gick till stranden och började fotografera.

Jenny stirrade in i kameran och vred sig fram och tillbaka i olika ställningar.

Markus knäppte kort på kort.

Men sedan … åååh.

Då skulle hon och Markus älska med varandra i sängen i Jennys hotellrum.

Det skulle bli härligt.

– Bra, sa han.

Jättefint!

När de kom fram till hotellet försvann Markus i väg för att leta bra fotoplatser.

Hugo och Maria satte i gång med att sminka och klä upp Jenny. Det tog nästan två timmar innan de var färdiga med henne.

När hon klev ut genom hotellets entrédörr tillsammans med Hugo och Maria hade hon en kort rutig kjol, en lila topp och ett brett skärp i midjan. Håret var lockat och läpparna glänste av läppstift.

24

– Du är vacker, sa han.

Herregud vad vacker du är.

Ibland avbröts de av Hugo eller Maria som kom fram och bättrade på ögonskuggan eller rättade till kjolen.

Det här var ett viktigt jobb.

Bilderna skulle tryckas i Vogue, en av de största modetidningarna i Europa.

Allt måste vara perfekt.

Markus sa åt henne vad hon skulle göra.

– Lyft benet lite mer!

Så där ja! Puta med brösten!

Suveränt!

25

Jenny vred och vände på sig, gjorde precis som Markus sa. Timmarna rann i väg.

När de var klara var det kväll.

Bara en halvtimme kvar till middagen.

De gick tillbaka till hotellet.

– Jag går upp på rummet och duschar, sa Jenny.

Vi ses i matsalen sen.

Markus tittade på klockan.

– Jag blir nog sen till middagen, sa han.

Måste hämta lite saker i kojan. Men vi ses sen!

Så log han ett glittrande leende, satte sig på en av hotellets lånecyklar och trampade i väg.

Jenny vinkade åt honom och gick upp på sitt rum.

Hon längtade redan efter honom.

Varför måste han bo i den där kojan långt bort i skogen?

Kunde han inte ha bott på hotellet som alla andra?

Då hade de kunnat träffas en stund före middagen.

Men Jenny visste hur envis Markus var.

Han ville bo enkelt, gillade skog och natur.

26

Därför hade han bokat en sådan där koja långt ute i skogen i stället för ett hotellrum.

Eremitkoja, kallades de visst.

Men det spelade ingen roll. Snart skulle de träffas igen. Bara de två. Och då …

Jenny klädde på sig och gick ner till matsalen.

Där satt alla redan samlade: stylisten Hugo, sminkösen Maria och flera assistenter och sekreterare som Jenny inte visste namnet på.

Och så Robert Ek, chefen för modefirman.

Robert var på ett strålande humör.

När Jenny slog sig ner vid bordet log han mot henne och lyfte glaset: – Skål för vår stjärnmodell!

Jenny log tillbaka och skålade.

Hon kände sig stolt.

Fotograferingen hade gått bra.

En härlig middag väntade.

Det enda som saknades var Markus.

Men han skulle ju komma snart.

Och sedan skulle de vara tillsammans på natten. Jenny längtade.

27

Jenny vred och vände på sig, gjorde precis som Markus sa. Timmarna rann i väg.

När de var klara var det kväll.

Bara en halvtimme kvar till middagen.

De gick tillbaka till hotellet.

– Jag går upp på rummet och duschar, sa Jenny.

Vi ses i matsalen sen.

Markus tittade på klockan.

– Jag blir nog sen till middagen, sa han.

Måste hämta lite saker i kojan. Men vi ses sen!

Så log han ett glittrande leende, satte sig på en av hotellets lånecyklar och trampade i väg.

Jenny vinkade åt honom och gick upp på sitt rum.

Hon längtade redan efter honom.

Varför måste han bo i den där kojan långt bort i skogen?

Kunde han inte ha bott på hotellet som alla andra?

Då hade de kunnat träffas en stund före middagen.

Men Jenny visste hur envis Markus var.

Han ville bo enkelt, gillade skog och natur.

26

Därför hade han bokat en sådan där koja långt ute i skogen i stället för ett hotellrum.

Eremitkoja, kallades de visst.

Men det spelade ingen roll. Snart skulle de träffas igen. Bara de två. Och då …

Jenny klädde på sig och gick ner till matsalen.

Där satt alla redan samlade: stylisten Hugo, sminkösen Maria och flera assistenter och sekreterare som Jenny inte visste namnet på.

Och så Robert Ek, chefen för modefirman.

Robert var på ett strålande humör.

När Jenny slog sig ner vid bordet log han mot henne och lyfte glaset: – Skål för vår stjärnmodell!

Jenny log tillbaka och skålade.

Hon kände sig stolt.

Fotograferingen hade gått bra.

En härlig middag väntade.

Det enda som saknades var Markus.

Men han skulle ju komma snart.

Och sedan skulle de vara tillsammans på natten. Jenny längtade.

27

Så kom maten in. Till förrätt var det rödbetor med getost. Huvudrätten var grillad piggvar med potatispuré.

Till efterrätt fick de chokladtryffel.

Jenny åt med god aptit.

Stylisten Hugo såg förvånad ut.

– Att du kan äta så mycket och ändå vara så smal! sa han.

– Hon är sådan, sa sminkösen Maria.

Kan äta nästan vad som helst utan att det märks.

De åt och drack och pratade.

Stämningen blev mer och mer fnissig ju mer vin de hällde i sig.

Men varför kom aldrig Markus?

Flera gånger tog Jenny fram sin mobil för att se om han hade skickat något meddelande.

Men nej.

Fast han hade ju sagt att han skulle komma.

Han måste ju bli hungrig till slut.

Det fanns ingen mat i den där kojan.

28

Jenny gick ut och rökte en cigarrett.

Samtidigt passade hon på att ringa.

Det gick inte att komma fram på numret.

När hon frågade receptionisten fick hon veta att det var dålig täckning ute vid eremitkojorna.

Telefonen fungerade inte där uppe i skogen.

Han kanske hade blivit trött och somnat i kojan.

Eller så hade han cyklat omkull i ett dike på vägen hit. Jenny satt och var orolig resten av kvällen. De andra undrade också var Markus var. Men de oroade sig inte lika mycket som Jenny.

När klockan var elva gick de andra till sina hotellrum.

Då tog Jenny en varm jacka, lånade en cykel och cyklade mot skogen.

Mot eremitkojorna.

Mot Markus.

Ute var det becksvart.

Hon kunde inte ens se havet, bara höra det och känna lukten.

Grusvägen lyste vit framför henne i ljusstrålen från cykellyktan.

29

Så kom maten in. Till förrätt var det rödbetor med getost. Huvudrätten var grillad piggvar med potatispuré.

Till efterrätt fick de chokladtryffel.

Jenny åt med god aptit.

Stylisten Hugo såg förvånad ut.

– Att du kan äta så mycket och ändå vara så smal! sa han.

– Hon är sådan, sa sminkösen Maria.

Kan äta nästan vad som helst utan att det märks.

De åt och drack och pratade.

Stämningen blev mer och mer fnissig ju mer vin de hällde i sig.

Men varför kom aldrig Markus?

Flera gånger tog Jenny fram sin mobil för att se om han hade skickat något meddelande.

Men nej.

Fast han hade ju sagt att han skulle komma.

Han måste ju bli hungrig till slut.

Det fanns ingen mat i den där kojan.

28

Jenny gick ut och rökte en cigarrett.

Samtidigt passade hon på att ringa.

Det gick inte att komma fram på numret.

När hon frågade receptionisten fick hon veta att det var dålig täckning ute vid eremitkojorna.

Telefonen fungerade inte där uppe i skogen.

Han kanske hade blivit trött och somnat i kojan.

Eller så hade han cyklat omkull i ett dike på vägen hit. Jenny satt och var orolig resten av kvällen. De andra undrade också var Markus var. Men de oroade sig inte lika mycket som Jenny.

När klockan var elva gick de andra till sina hotellrum.

Då tog Jenny en varm jacka, lånade en cykel och cyklade mot skogen.

Mot eremitkojorna.

Mot Markus.

Ute var det becksvart.

Hon kunde inte ens se havet, bara höra det och känna lukten.

Grusvägen lyste vit framför henne i ljusstrålen från cykellyktan.

29

Receptionisten hade sagt att det inte var långt till stugan. Först någon kilometer in i skogen.

Sedan skulle hon stanna vid en blå bod och gå sista biten, för där kunde man inte cykla.

Längs grusvägen växte granar, tallar, buskar och snår. Det svaga månljuset skapade otäcka skuggor.

Inte se åt sidan, mumlade hon för sig själv.

Titta bara rakt fram på vägen. Inte på mörkret. Äntligen dök den blå boden upp vid sidan av vägen.

Jenny ställde cykeln vid vägkanten.

Nu skulle hon titta efter fotogenljuset från kojan, hade receptionisten sagt.

Där borta syntes ett svagt ljussken.

Hon gick ditåt. Det var svårt att ta sig fram, flera gånger snavade hon på rötter och lösa stenar. Grenar rispade henne i ansiktet, hon törnade in i träd som inte syntes i mörkret.

Plötsligt försvann ljuset från kojan.

Det blev kolmörkt omkring henne.

30

Måste hålla huvudet kallt.

Inte bli rädd.

Det är bara mörker.

Markus hade förstås suttit uppe och jobbat hela kvällen, tänkte Jenny. Glömt bort tiden.

Nu hade han släckt fotogenlampan och gått och lagt sig. Ingenting konstigt med det.

Jenny fortsatte genom den snåriga skogen.

Till slut kände hon en husvägg i mörkret.

Hon var framme vid kojan.

Hon ropade på Markus flera gånger.

Inget svar. Hon klev upp på trappan och kände på dörren.

Den satt fast med ett hänglås.

Hon var trött och frusen. Dessutom var den förbannade dörren låst. Från utsidan.

Var han inte ens här?

Och vad skulle hon göra nu?

Hade Markus cyklat till hotellet som han sagt?

Men i så fall borde hon ha stött ihop med honom, det fanns bara en väg till eremitkojorna.

Det var något konstigt med alltihop.

31

Receptionisten hade sagt att det inte var långt till stugan. Först någon kilometer in i skogen.

Sedan skulle hon stanna vid en blå bod och gå sista biten, för där kunde man inte cykla.

Längs grusvägen växte granar, tallar, buskar och snår. Det svaga månljuset skapade otäcka skuggor.

Inte se åt sidan, mumlade hon för sig själv.

Titta bara rakt fram på vägen. Inte på mörkret. Äntligen dök den blå boden upp vid sidan av vägen.

Jenny ställde cykeln vid vägkanten.

Nu skulle hon titta efter fotogenljuset från kojan, hade receptionisten sagt.

Där borta syntes ett svagt ljussken.

Hon gick ditåt. Det var svårt att ta sig fram, flera gånger snavade hon på rötter och lösa stenar. Grenar rispade henne i ansiktet, hon törnade in i träd som inte syntes i mörkret.

Plötsligt försvann ljuset från kojan.

Det blev kolmörkt omkring henne.

30

Måste hålla huvudet kallt.

Inte bli rädd.

Det är bara mörker.

Markus hade förstås suttit uppe och jobbat hela kvällen, tänkte Jenny. Glömt bort tiden.

Nu hade han släckt fotogenlampan och gått och lagt sig. Ingenting konstigt med det.

Jenny fortsatte genom den snåriga skogen.

Till slut kände hon en husvägg i mörkret.

Hon var framme vid kojan.

Hon ropade på Markus flera gånger.

Inget svar. Hon klev upp på trappan och kände på dörren.

Den satt fast med ett hänglås.

Hon var trött och frusen. Dessutom var den förbannade dörren låst. Från utsidan.

Var han inte ens här?

Och vad skulle hon göra nu?

Hade Markus cyklat till hotellet som han sagt?

Men i så fall borde hon ha stött ihop med honom, det fanns bara en väg till eremitkojorna.

Det var något konstigt med alltihop.

31