Page 1


Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

Thomas Buergenthal

Lyckobarnet Pojken som överlevde förintelsen

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm Telefon 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se © 2007 Thomas Buergenthal Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency © 2011 LL-förlaget och Johan Werkmäster Omslag och form: Bok & Form Papper: Munken Premium Cream, 100 g Typsnitt: Indigo och Portagol Tryck: Scandbook, 2011 isbn 978-91-7053-339-6

Återberättad av Johan Werkmäster

ll-förlaget


Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

Thomas Buergenthal

Lyckobarnet Pojken som överlevde förintelsen

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm Telefon 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se © 2007 Thomas Buergenthal Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency © 2011 LL-förlaget och Johan Werkmäster Omslag och form: Bok & Form Papper: Munken Premium Cream, 100 g Typsnitt: Indigo och Portagol Tryck: Scandbook, 2011 isbn 978-91-7053-339-6

Återberättad av Johan Werkmäster

ll-förlaget


förord Den här boken borde jag ha skrivit för länge sedan, men först nu kan jag göra det. Det mesta som jag skriver om hände för mer än 60 år sedan. Det är berättelsen om min barndom och mina tonår i 1930-talets och 1940-talets Europa. Jag var barn under andra världskriget och Förintelsen. Det är också en berättelse om att ha överlevt nazisternas koncentrationsläger. 1951, när jag var 17 år, flyttade jag från Tyskland till USA. Där gifte jag mig, fick barn och barnbarn. Jag utbildade mig till jurist, mest för att jag ville försvara de mänskliga rättigheterna. Jag vet hur det känns att vara offer för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det lärde jag mig som barn.

5


– Vill du äta middag tillsammans med mig? frågade han redan den första kvällen.

mina första år Jag föddes den 11 maj 1934 i Lubochna, en liten vacker stad i Tjeckoslovakien. Mina föräldrar var judar. Pappa växte upp i Polen. När han var 20 år flyttade han till Tyskland. Han arbetade på en bank i Berlin, men 1933 bestämde han sig för att lämna landet. Hitler och nazisterna hade tagit makten, och det började bli farligt för judar att leva i Tyskland. Pappa flyttade till Lubochna, där han öppnade ett litet hotell. Mamma kom från den tyska staden Göttingen, där hennes föräldrar hade en skoaffär. Sommaren 1933, när hon var 20 år, reste hon på semester till Lubochna och skulle bo på pappas hotell. Hon åkte tåg dit. Pappa hämtade henne med bil vid järnvägsstationen. Han tyckte att hon var mycket vacker. 6

Mamma tackade ja. De blev genast förälskade. – Det var kärlek vid första ögonkastet, brukade mamma säga. Hon hade bara känt pappa i tre dagar när de förlovade sig. Efter några veckor blev det bröllop, och elva månader senare föddes jag.

* Jag minns nästan ingenting från åren i Lubochna, jag var så liten när vi bodde där. Det enda som jag egentligen kommer ihåg är dagen då vi tvingades iväg från hotellet som också var vårt hem. Jag var fyra år. Det var i början av 1939. Mina föräldrar hade bråttom att packa. Vi var tvungna att lämna Lubochna så snart som möjligt. Annars skulle vi råka illa ut. 7


– Vill du äta middag tillsammans med mig? frågade han redan den första kvällen.

mina första år Jag föddes den 11 maj 1934 i Lubochna, en liten vacker stad i Tjeckoslovakien. Mina föräldrar var judar. Pappa växte upp i Polen. När han var 20 år flyttade han till Tyskland. Han arbetade på en bank i Berlin, men 1933 bestämde han sig för att lämna landet. Hitler och nazisterna hade tagit makten, och det började bli farligt för judar att leva i Tyskland. Pappa flyttade till Lubochna, där han öppnade ett litet hotell. Mamma kom från den tyska staden Göttingen, där hennes föräldrar hade en skoaffär. Sommaren 1933, när hon var 20 år, reste hon på semester till Lubochna och skulle bo på pappas hotell. Hon åkte tåg dit. Pappa hämtade henne med bil vid järnvägsstationen. Han tyckte att hon var mycket vacker. 6

Mamma tackade ja. De blev genast förälskade. – Det var kärlek vid första ögonkastet, brukade mamma säga. Hon hade bara känt pappa i tre dagar när de förlovade sig. Efter några veckor blev det bröllop, och elva månader senare föddes jag.

* Jag minns nästan ingenting från åren i Lubochna, jag var så liten när vi bodde där. Det enda som jag egentligen kommer ihåg är dagen då vi tvingades iväg från hotellet som också var vårt hem. Jag var fyra år. Det var i början av 1939. Mina föräldrar hade bråttom att packa. Vi var tvungna att lämna Lubochna så snart som möjligt. Annars skulle vi råka illa ut. 7


Vi kunde bara ta med oss de få ägodelar som fick plats i ett par resväskor. Jag hade en röd trampbil som jag älskade, och jag blev väldigt ledsen när jag förstod att jag måste lämna kvar den.

Inom en timme måste vi följa med dem. Eftersom vi var judar och utlänningar fick vi inte stanna i Tjeckoslovakien. Vi skulle utvisas ur landet. Mamma försökte protestera.

Många år senare fick jag veta att det var ett fascistiskt parti som kallades Hlinka-gardet, som tvingade iväg oss från hotellet. Precis som nazisterna ville de döda alla judar. De sade att hotellet var deras, inte vårt, och jagade iväg oss från Lubochna.

– Vi kan inte ge oss iväg utan min man, förklarade hon.

Vi flydde några mil västerut till en annan stad i Tjeckoslovakien som heter Zilina. Där bodde vi i en liten lägenhet. Mamma och jag var ofta ensamma. Pappa hade fått arbete som handelsresande. Han var sällan hemma. För det mesta åkte han runt i landet och sålde varor åt ett företag. En dag när min pappa var bortrest kom några poliser till vår lägenhet. De sade åt mamma att packa. 8

Men poliserna brydde sig inte om vad hon sade. De tog med oss till polisstationen. Där fanns redan många andra utlänningar och judar. Några av dem var våra vänner. Människor satt på sina resväskor, barn grät och jag förstod att alla var lika rädda som jag. Mamma var också rädd men samtidigt var hon arg. Hon krävde att få träffa polischefen. Efter några minuter fördes vi in på ett kontor och fick tala med en man i uniform. – Vi är tyskar! ropade mamma ilsket. Hur kan ni behandla oss som brottslingar? Vad tror ni att tyska myndigheter säger om det? Här är mitt pass! 9


Vi kunde bara ta med oss de få ägodelar som fick plats i ett par resväskor. Jag hade en röd trampbil som jag älskade, och jag blev väldigt ledsen när jag förstod att jag måste lämna kvar den.

Inom en timme måste vi följa med dem. Eftersom vi var judar och utlänningar fick vi inte stanna i Tjeckoslovakien. Vi skulle utvisas ur landet. Mamma försökte protestera.

Många år senare fick jag veta att det var ett fascistiskt parti som kallades Hlinka-gardet, som tvingade iväg oss från hotellet. Precis som nazisterna ville de döda alla judar. De sade att hotellet var deras, inte vårt, och jagade iväg oss från Lubochna.

– Vi kan inte ge oss iväg utan min man, förklarade hon.

Vi flydde några mil västerut till en annan stad i Tjeckoslovakien som heter Zilina. Där bodde vi i en liten lägenhet. Mamma och jag var ofta ensamma. Pappa hade fått arbete som handelsresande. Han var sällan hemma. För det mesta åkte han runt i landet och sålde varor åt ett företag. En dag när min pappa var bortrest kom några poliser till vår lägenhet. De sade åt mamma att packa. 8

Men poliserna brydde sig inte om vad hon sade. De tog med oss till polisstationen. Där fanns redan många andra utlänningar och judar. Några av dem var våra vänner. Människor satt på sina resväskor, barn grät och jag förstod att alla var lika rädda som jag. Mamma var också rädd men samtidigt var hon arg. Hon krävde att få träffa polischefen. Efter några minuter fördes vi in på ett kontor och fick tala med en man i uniform. – Vi är tyskar! ropade mamma ilsket. Hur kan ni behandla oss som brottslingar? Vad tror ni att tyska myndigheter säger om det? Här är mitt pass! 9


Hon sträckte fram någonting som såg ut som ett pass, men det var bara ett gammalt tyskt körkort. Passet hade tagits ifrån henne. Eftersom hon var jude fick hon inte längre vara tysk medborgare. Men polismannen blev lurad. Han trodde att körkortet var ett riktigt pass. Han anade inte att mamma var judinna utan trodde att hon var en vanlig tysk kvinna.

Mamma och pappa bestämde sig för att flytta norrut till Polen, men det var nästan omöjligt att komma över gränsen.

– Jag ber om ursäkt, sade han.

Pappa förklarade att han var polack, född i Polen. Men han hade inte kvar sitt polska pass. Det lämnade han ifrån sig när han blev tysk medborgare. Senare blev han av med det tyska passet eftersom han var jude. Det var samma sak för mamma. Ingen av oss hade ett giltigt pass. Vi tillhörde inget land, vi var statslösa.

Han förklarade att vanliga tyskar inte skulle skickas iväg från Tjeckoslovakien. Det var bara judar och en del andra utlänningar som måste lämna landet. Han skakade hand med min mor och bad en polisman att följa oss hem.

* Mina föräldrar kände sig inte längre säkra. Det började bli farligt att vara jude i Tjeckoslovakien, precis som i Tyskland. 10

Gränsvakterna i Tjeckoslovakien lät oss lämna landet. Sedan släpade vi våra resväskor över ett femtio meter brett fält fram till de polska gränsvakterna. Men de ville inte släppa in oss eftersom vi inte hade giltiga pass.

De polska vakterna sade åt oss att gå tillbaka till den tjeckiska sidan. Men där ville vakterna inte heller släppa in oss. Vi blev kvar på fältet som var gränsen mellan de båda länderna.

11


Hon sträckte fram någonting som såg ut som ett pass, men det var bara ett gammalt tyskt körkort. Passet hade tagits ifrån henne. Eftersom hon var jude fick hon inte längre vara tysk medborgare. Men polismannen blev lurad. Han trodde att körkortet var ett riktigt pass. Han anade inte att mamma var judinna utan trodde att hon var en vanlig tysk kvinna.

Mamma och pappa bestämde sig för att flytta norrut till Polen, men det var nästan omöjligt att komma över gränsen.

– Jag ber om ursäkt, sade han.

Pappa förklarade att han var polack, född i Polen. Men han hade inte kvar sitt polska pass. Det lämnade han ifrån sig när han blev tysk medborgare. Senare blev han av med det tyska passet eftersom han var jude. Det var samma sak för mamma. Ingen av oss hade ett giltigt pass. Vi tillhörde inget land, vi var statslösa.

Han förklarade att vanliga tyskar inte skulle skickas iväg från Tjeckoslovakien. Det var bara judar och en del andra utlänningar som måste lämna landet. Han skakade hand med min mor och bad en polisman att följa oss hem.

* Mina föräldrar kände sig inte längre säkra. Det började bli farligt att vara jude i Tjeckoslovakien, precis som i Tyskland. 10

Gränsvakterna i Tjeckoslovakien lät oss lämna landet. Sedan släpade vi våra resväskor över ett femtio meter brett fält fram till de polska gränsvakterna. Men de ville inte släppa in oss eftersom vi inte hade giltiga pass.

De polska vakterna sade åt oss att gå tillbaka till den tjeckiska sidan. Men där ville vakterna inte heller släppa in oss. Vi blev kvar på fältet som var gränsen mellan de båda länderna.

11


Det fortsatte på samma sätt i flera dagar. Vi gick fram och tillbaka mellan gränsvakterna men kom varken in i Tjeckoslovakien eller Polen. Vi sov på fältet och frös. En dag fick vi plötsligt se tyska soldater komma från den tjeckiska sidan. De hade tunga vapen och var på väg mot oss. Det var just tyskarna som vi ville fly ifrån och jag märkte att mina föräldrar var mycket rädda. – Vilka är ni? frågade en av soldaterna. – Vi är polacker men de polska gränsvakterna vill inte släppa in oss i vårt land, svarade pappa. – Vi ska se hur det blir med den saken, fräste tysken.

Men de tyska soldaterna följde oss bara till de polska gränsvakterna och skrek att de skulle släppa in oss. – Dessa människor är polacker, röt en av tyskarna. Släpp in dem! Det är en order! Våga inte skicka tillbaka dem! Min far översatte vad tyskarna hade sagt och polackerna nickade lydigt. Det var så vi kom in i Polen, någon gång i mars 1939. Då hade tyska soldater marscherat in i Tjeckoslovakien och ockuperat landet. Det andra världskriget skulle snart bryta ut. Jag var nästan fem år gammal.

Sedan vände han sig till två andra soldater och sade åt dem att plocka upp våra resväskor. Jag trodde att de skulle göra något hemskt med oss. Mamma höll mig hårt i handen, jag kände att hon darrade.

12

13


Det fortsatte på samma sätt i flera dagar. Vi gick fram och tillbaka mellan gränsvakterna men kom varken in i Tjeckoslovakien eller Polen. Vi sov på fältet och frös. En dag fick vi plötsligt se tyska soldater komma från den tjeckiska sidan. De hade tunga vapen och var på väg mot oss. Det var just tyskarna som vi ville fly ifrån och jag märkte att mina föräldrar var mycket rädda. – Vilka är ni? frågade en av soldaterna. – Vi är polacker men de polska gränsvakterna vill inte släppa in oss i vårt land, svarade pappa. – Vi ska se hur det blir med den saken, fräste tysken.

Men de tyska soldaterna följde oss bara till de polska gränsvakterna och skrek att de skulle släppa in oss. – Dessa människor är polacker, röt en av tyskarna. Släpp in dem! Det är en order! Våga inte skicka tillbaka dem! Min far översatte vad tyskarna hade sagt och polackerna nickade lydigt. Det var så vi kom in i Polen, någon gång i mars 1939. Då hade tyska soldater marscherat in i Tjeckoslovakien och ockuperat landet. Det andra världskriget skulle snart bryta ut. Jag var nästan fem år gammal.

Sedan vände han sig till två andra soldater och sade åt dem att plocka upp våra resväskor. Jag trodde att de skulle göra något hemskt med oss. Mamma höll mig hårt i handen, jag kände att hon darrade.

12

13

9789170533396  

9789170533396

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you