9789170533358

Mannen i K채llaren av ulla Trenter

– Julen är tidig i år, sa Britta.

I morgon är det första advent.

Och det känns som om kräftpremiären var i går. Det beror på åldern förstås.

Allt kan skyllas på att man blir gammal.

Britta pratade för sig själv, det fanns ingen annan att prata med.

Hon bodde ensam i sitt lilla hus.

– Gammal tant, det är vad jag är, sa hon till sig själv.

Karlar blir aldrig gamla. De blir stiliga.

Möjligen äldre. Äldre herre, det är finare än gammal tant.

49

Och utanför huset låg en bit jord där hon hade planterat lite blommor.

På baksidan kom skogen nästan ända fram till husväggen.

Hon skulle strö lite sand på trappan så att inte brevbäraren halkade.

Om han kom.

Hon fick inte många brev nu för tiden.

Lite reklamblad från affärerna om veckans extrapriser och så elräkningar.

De kom inte varje dag. Bäst så.

Hon tittade bort mot Annas hus på andra sidan gatan.

Anna var en bra granne.

Hon var alltid glad och vänlig.

Huset hade hon ärvt efter sina föräldrar.

50

Det var ett litet envåningshus.

Det passar mig bra, brukade Anna säga.

Jag vill inte ha ett stort hus att städa.

När jag kommer hem från skolan är jag trött.

Anna var lärarinna.

Barnen tyckte om henne, trodde Britta.

Det stod ofta barn utanför hennes hus.

De kom med små presenter och Anna bjöd dem alltid på saft och bullar eller en karamell.

Nu såg Britta en liten pojke stå utanför huset, men Anna var nog inte hemma.

Det var släckt och ingen öppnade dörren fastän pojken ringde på dörrklockan flera gånger. Han gick runt huset och kikade in genom fönstren.

51

Han tryckte på dörrklockan igen och såg sig omkring.

Då fick han syn på Britta.

– Det är så konstigt, ropade han.

– Vad är konstigt? ropade Britta tillbaka.

Han sa något som Britta inte hörde.

– Kom hit istället, ropade hon till honom.

Kom hit och prata med mig, jag hör dig inte.

Pojken sprang över gatan och kom fram till henne.

– Jag tänkte ge fröken chokladkaka, sa han.

Men hon öppnar inte när jag ringer på dörren.

52

– Hon är väl ute.

Hon kanske har gått till affären, sa Britta.

Pojken skakade på huvudet.

– Det är någon därinne. Det såg jag när jag tittade in genom fönstret, sa han.

En farbror, tror jag.

– Jaså, sa Britta förvånad. Tror du det?

Hon tittade på honom och fortsatte: – Dig har jag sett förut.

Du brukar hälsa på Anna. Vad heter du?

– Jonas, sa han.

Jag tycker att det är konstigt att hon inte öppnar. Eller farbrorn.

– Är du säker på att det är någon därinne? frågade Britta. Och att det är en man?

53

Jonas nickade.

– Han var stor och tjock, sa han.

Och han hade något i handen.

En hammare, tror jag. Eller en yxa.

Britta trodde att pojken ljög.

Barn fantiserar mycket, det visste hon.

Men hon vågade inte strunta i vad han sa.

Tänk om det var någon inne hos Anna.

Tänk om den därinne verkligen hade en hammare i handen.

Det står så mycket otäckt i tidningarna.

Allt kunde hända.

Själv gick Britta aldrig ut när det var mörkt.

– Vi kanske ska gå dit bort tillsammans, sa hon.

Jonas nickade ivrigt.

54

– Vänta, jag ska sätta på mig kappan, sa Britta.

– Ska du ringa polisen? sa Jonas.

Britta skakade på huvudet.

– Vi tittar först, sa hon. Det kan vara en släkting eller någon hon känner.

Då skulle det allt se tokigt ut om polisen kom farande.

Jonas såg besviken ut men sa ingenting.

Britta låste dörren.

Om det var en inbrottstjuv som brutit sig in hos Anna, kunde han ta sig in hos henne sedan.

Hon hade hört att det var vanligt att tjuvar tog sig in i flera hus i ett område.

Hon ville inte riskera något.

55

Jonas småsprang bredvid Britta över gatan.

Hans ögon var blanka av spänning.

– Har du nyckel till frökens hus? sa han.

Vi måste gå in och se efter att fröken inte ligger skadad därinne.

Eller död!

Nej, Britta hade ingen nyckel till Annas hus.

Hon tänkte titta in genom fönstren och sedan bestämma vad de skulle göra.

Det kanske inte var någon inne i Annas hus.

Jonas hade kanske sett sin egen spegelbild.

– Tittar du mycket på teve? frågade hon.

Eller spelar du hellre dataspel?

Han tittade upp på henne och suckade: – Du tror att jag fantiserar. Mamma säger alltid att jag hittar på en massa saker.

56

Britta log.

– Det är väl bra med fantasi, sa hon.

Du kanske blir författare.

Han svarade inte utan sprang fram till köksfönstret och tryckte näsan mot rutan.

– Ser du någon? frågade Britta.

– Nej, sa han. Han måste ha gått in i något annat rum.

Britta gick fram till fönstret och tittade in.

Det var välstädat och snyggt.

En elekt­risk ljusstake stod på köksbordet med ett ljus tänt.

På väggen hängde en stor tjock tomte med en käpp i handen.

57

Britta log för sig själv. Mysteriet var löst.

Det var förstås tomten som Jonas hade sett.

Hon ville inte göra honom generad, så hon följde efter honom runt huset och tittade in genom alla fönsterrutorna.

De såg ingenting konstigare än en ljusslinga som hängde på en liten enbuske i vardagsrummet.

– Han måste ha gått härifrån, sa Jonas. Jag önskar vi kunde gå in.

Tänk om fröken ligger död i badrummet.

– Jag tror att hon är ute och handlar, sa Britta bestämt. Och jag lovar dig att jag ska hålla utkik efter henne.

Vill du att jag ska ringa till dig när hon kommer tillbaka?

Men Jonas lyssnade inte.

58