Page 1


Joyce Carol Oates

Svart Flicka _ Vit Flicka Bearbetning av Cecilia Davidsson

LL-fรถrlaget


En utredning

Den här veckan är det femton år sedan Minette Swift dog. Året var 1974 och vi var rumskamrater vid högskolan i Schuylersville. Minette dog en plågsam död, samma dag hon fyllde 19 år. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på Minette och de sista minuterna av hennes liv. Jag var den som kunde ha räddat henne, ändå gjorde jag inte det. Ingen har fått veta detta. Jag vill berätta om Minette Swift, vad som ledde fram till hennes död. Därför skriver jag den här texten, som ännu inte fått någon rubrik. Kanske man kan kalla den en utredning. Myndigheterna hade en exakt förklaring till varför Minette dog. De hade massor med fakta. Sådana ”fakta” säger ingenting om verkligheten. ”Fakta” kan göra sanning till lögn.




Den mest förrädiska lögnen är att inte berätta allt, att utelämna saker. Det gjordes en noggrann utredning i samband med Minettes död. Ändå var det saker som aldrig blev avslöjade. Jag var en av dem som inte berättade allt. Jag ville skydda mig själv, mitt namn, och jag ville skydda Minette efter hennes död. Det fanns en önskan att skydda Minettes familj, och även den berömda skolan. Och en närmast desperat önskan att skydda de vita ansiktena som fanns runt Minette. Femton år! Hela den här tiden har jag varit i livet. Jag har levt och Minette Swift har varit död. Jag är en medelålders kvinna, Minette är fortfarande en flicka. Jag kan inte sluta tänka på detta. Vem förtjänar att leva och vem förtjänar att dö? – En del sanningar är lögner, har min berömde far Max Meade sagt. Själv anser jag att inga sanningar kan vara lögner. Det är för rättvisans skull som jag skriver den här texten.




Sprickan

– ÅH, GUD! Jag väcktes av detta rop, blev genast klarvaken. Det måste vara Minette, min rumskamrat. Jag skyndade mig upp ur sängen och öppnade dörren till vårt gemensamma arbetsrum. – Minette? frågade jag. Min rumskamrat stod med ryggen mot mig, alldeles stilla. Hon höll huvudet bakåt i en konstig vinkel och stirrade på fönstret över hennes skrivbord: övre delen av rutan var krossad men glaset satt fortfarande kvar. Minette vände sig långsamt mot mig, hennes ögon var uppspärrade bakom glasögonen. Läpparna rörde sig, men hon fick inte fram några ord.




– Vad är det? frågade jag. Det hade varit ett kraftigt oväder under natten. Radio och teve hade gått ut med varningar. Jag tänkte att stormen måste ha orsakat skadan i fönstret. Men Minette verkade skrämd, på sin vakt. Hon svarade inte på min fråga, hon struntade helt i mig, glodde bara dumt på fönstret. Jag hade redan lärt mig att detta var typiskt för henne: hon kunde bli helt uppslukad av något och glömma allt annat omkring henne. Jag kände mig osynlig när jag stod där. Jag tänkte: hon har glömt att hon inte är ensam. Till slut talade Minette. – Du har väl ögon och kan se … – Det måste ha varit stormen, Minette. Gå inte för nära, glaset kan splittras … Minette suckade, drog i skärpet i morgonrocken. Det var redan väldigt hårt åtdraget. – Tack för tipset, men så jävla dum är jag inte, sa hon.




Jag förstod att hon var väldigt upprörd, eftersom hon sa ”jävla”. Minette Swift var prästdotter och djupt kristen. Hon svor aldrig. När andra gjorde det kände hon sig förolämpad. Jag sa till Minette att jag skulle rapportera skadan till Dana Johnson, som var husmor på Haven House, studenthemmet där vi bodde. – Tack, mumlade Minette lågt. Hennes småkrulliga hår glimmade i solskenet som strömmade in genom fönstret. Den släta, lilasvarta huden i hennes ansikte hade fått bekymrade rynkor vid hårfästet. Jag skulle ha velat röra vid hennes arm och säga några tröstande ord, men jag vågade inte närma mig henne. Vi delade lägenhet, men vi var ännu inte vänner. Minette gick till badrummet, som låg ute i korridoren. Under tiden drog jag fram min skrivbordsstol till hennes fönster. Jag klev upp på stolen för att undersöka sprickan. Den liknade ett spinelnät med ett invecklat mönster, nästan som spets.




Nedanför fönstret stod en gammal ek med knotiga grenar. En av grenarna hade knäckts i stormen och hängde ner. Grenens bleka, råa trä såg ut som när en bit av ett skelett tränger ut genom kött. Jag kände ett plötsligt obehag. Den knäckta grenen hade påmint mig om ett fotografi som hängde på väggen i min fars arbetsrum. Fotografiet visade en ung, svart man som blivit misshandlad av kravallpolis. Det hände i oroligheterna efter mordet på Martin Luther King Junior 1968. Mannen ligger blödande på en smutsig trottoar och vrider sig i plågor. Benet i hans högra arm har trängt igenom köttet vid armbågen och det är alldeles vitt. Den avbrutna trädgrenen måste ha blåst mot Minettes fönster på natten. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi hade haft tur, glaset hade inte splittrats och farit in i rummet. Jag passade på att se mig omkring i Minettes del av rummet. Hennes skrivbord var mycket prydligt.

10


Böckerna stod uppradade så att pärmarna syntes tydligt. Skrivmaskinen hade locket på för att skyddas mot damm. Hennes familjefotografier stod uppställda i en båge: Minette och föräldrar, Minette och yngre syster, Minette som ler och strålar i studentmössa och bländvit dräkt. Jag var förvånad över att Minette kunde le så lyckligt, för jag såg henne sällan le. Det var inte första gången jag stod i Minettes del av rummet. Jag rörde aldrig vid något, det vågade jag inte. Jag ville bara tänka mig in i hur det var att vara Minette Swift och ha en inramad bild på Jesus bredvid familje-fotografierna. Hon hade en stor bibel med vita pärmar som hon brukade sitta och bläddra i. På väggen bredvid skrivbordet satt en stor affisch. Den föreställde ett förgyllt kors mot en självlysande bakgrund. Över korset stod med blodröda bokstäver: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Jag brukade titta på de där orden, drömma mig bort.

11


Min far Max avskydde kristendomen. Han menade att det var tragiskt att svarta afrikaner som skeppades som slavar till Amerika blev påtvingade de vitas religion. Lika tragiskt var att de svarta inte hade lämnat denna religion när de blev befriade. Jag antog att Max hade rätt. Ändå hoppades jag att Minette skulle vilja försöka göra mig till kristen. När jag såg henne sitta lutad över bibeln, hörde henne nynna sånger och psalmer, då kände jag mig avundsjuk. Det fanns något i allt detta som Max inte begrep.

*

Jag gick i väg för att rapportera till husmor om det skadade fönstret. När jag kom tillbaka till Haven House var Minette försvunnen. Jag hade trott att vi skulle gå till matsalen tillsammans och äta frukost. Jag skyndade mig till matsalen. Allt var så klart och vackert efter nattens storm. Luften var liksom rentvättad.

12


Hjärtat slog hårt i bröstet på mig, jag kände mig förtrollad. Vägen. Sanningen. Livet. Även om jag inte kunde tro på Minettes frälsare, så skulle jag kunna tro på något annat. Jag kan vara en god människa, tänkte jag. Jag kan vara till för andra. Minette var i matsalen, hon satt vid ett bord längst bort med ryggen vänd mot rummet. Trots den där bortvända ryggen tog jag med min frukostbricka till hennes bord. Flickor från Haven House satt ofta tillsammans i matsalen. Men inte Minette. Det pratades om det, att Minette Swift inte ansträngde sig för att bli vän med andra flickor, inte ens med andra svarta flickor. Jag slog mig ner mitt emot Minette. Hon muttrade ”hej” med tonlös röst. En lärobok låg uppslagen vid hennes bricka. Jag berättade att jag hade rapporterat den trasiga glasrutan till vår husmor. Hon rynkade ögonbrynen och mumlade ”tack ska du ha”.

13


Jag förstod att hon ville sitta i fred och läsa i sin bok, ändå tyckte jag att jag borde prata med henne. Hon verkade upprörd, och jag ville hjälpa henne. Ville så gärna vara hennes vän. Syster. Jag frågade om hon hade kunnat sova, med vinden som tjöt. Minette gjorde en gest som kunde betyda både ja och nej. När Minette var upprörd slängde hon i sig mat. Nu hade hon dränkt flera skivor vitt bröd i lönnsirap och smör. Till det tänkte hon dricka mjölk och flera koppar kaffe med grädde och socker. Två andra flickor från Haven House kom och satte sig vid vårt bord. Precis som jag hyste de stor respekt för Minette Swift. Men när de försökt bli vänner med Minette hade de mötts av hennes kyla. Den här morgonen brydde sig Minette inte ens om att hälsa, och hon deltog inte i vårt samtal om ovädret. Jag berättade om den spruckna fönsterrutan, som antagligen hade träffats av en avbruten trädgren. Plötsligt slog Minette ihop boken, sköt tillbaka stolen och lämnade bordet utan ett ord.

14


Hon såg rasande ut. Vi tre som satt kvar såg förvånat på varandra. –Konstigt humör hon är på i dag, sa den ena flickan. – I dag? Hela tiden, sa den andra. – Stormen höll henne vaken. Hon är rädd för orkaner, sa jag snabbt. Hela tiden tog jag Minette Swift i försvar, som för att skydda henne. Många var nyfikna på henne, hur hon var som rumskamrat. När de ställde frågor brukade jag svara undvikande. Jag ville inte erkänna att jag kände hennes så lite. Det blev inte bättre med tiden, tvärtom. Minette Swift blev mer och mer av en gåta. Jag lämnade kvar frukosten och skyndade efter Minette. När hon fick syn på mig gjorde hon en grimas. Hennes röst darrade.

15


– Varför kan du inte bara tala om det för dom? Så dom blir nöjda sedan? Minette lät sårad, arg. Jag fattade inte vad hon pratade om. – Vad menar du? undrade jag. – Ursäkta mig, men det vet du mycket väl, sa hon. Minette vände sig bort, som för att dölja att hon var på väg att börja gråta. Aldrig hade jag sett hennes så upprörd. Jag kände att jag hade svikit henne, men förstod inte på vilket sätt. Minette avskydde att man pratade om henne, kanske handlade det bara om det. Hon hade blivit upprörd för att jag berättat om det trasiga fönstret. Under tystnad gick vi tillbaka till vårt hus. Jag var förvånad över hur mycket skada stormen hade orsakat. Flera av de gamla träden hade brutits av. Minette verkade inte lägga märke till att så mycket var förstört. Hon rynkade ilsket pannan, var inne i sina egna tankar.

16


Jag pratade om stormen, ansträngde mig för att låta glad. Det var så jag gjorde i besvärliga situationer: jag log och pratade och försökte få andra på gott humör. – Fönstret kommer nog att bli lagat redan i dag, sa jag. Minette stirrade på mig, hennes läppar darrade. – Jaså, du säger det. Och vad skulle det tjäna till? Dom kommer bara att krossa det igen. Sedan vände hon på klacken och lämnade mig. Och vad skulle det tjäna till. De orden skulle fortsätta eka i mina öron. Och jag skulle inte glömma den sårade blicken i Minettes ögon. Det var som om jag hade förrått henne. Jag som bara hade velat väl.

*

Under flera dagar efteråt verkade Minette orolig och tankspridd. Hon gick tidigt till matsalen utan att vänta på mig.

17


Om jag ropade på henne saktade hon in och försökte le. – Minette, vad är det? Vad är det som är fel? frågade jag. Minette sa: – Inget alls. Bry dig inte om mig. Jag tappar så lätt humöret. Det brukar min mamma säga. Det var hat i hennes röst när hon talade om sig själv. Minette började ta med sig mat tillbaka till studenthemmet. Ofta satt hon inne i sovrummet och åt bakom stängd dörr. Varje vecka kom det ett stort paket från hennes mor. I paketen låg burkar med kakor som Minette åt i sin ensamhet. Jag undrade om hon hade blivit sviken av flickor tidigare. Jag tänkte: jag kommer inte att ge upp lika lätt.

*

18


En morgon när jag var ensam i vårt arbetsrum, såg jag hur en rad med svarta myror gick över golvet. De kom in genom en springa bakom elementet. Jag såg hur de tog sig upp för ena benet till Minettes skrivbord, ner i en av lådorna. Jag tvekade, för jag visste inte om jag borde öppna lådan. Minette skulle bli mycket upprörd om hon fick veta att jag rört vid något som var hennes. Jag visste också att hon avskydde insekter. Hon skulle bli förskräckt av att hitta myror i skrivbordet. De hade lockats dit av mat som låg samlad där och det var inte meningen att jag skulle känna till det. Till slut närmade jag mig skrivbordet Försiktigt drog jag ut lådan: där låg något insvept i papper, en gammal smörgås, och det kryllade av myror på den. Där fanns också små förpackningar med ketchup och socker. Usch! Jag blev illamående. Jag hade lust att stänga lådan och strunta i alltihop, låtsas att jag inte sett någonting.

19


Men i stället drog jag på mig ett par handskar och lyfte bort smörgåsen och kastade den i min papperskorg. Jag klämde ihjäl varenda myra med pappersnäsdukar. Sedan bar jag ner papperskorgen och tömde den i en sopcontainer som stod bakom huset. Jag skulle inte berätta något för Minette, det skulle bara bli pinsamt för oss båda.

20


9789170533310  

Joyce Carol Oates ll-förlaget Bearbetning av Cecilia Davidsson Myndigheterna hade en exakt förklaring till varför Minette dog. De hade masso...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you