9789170389979

Anden OCH vI HAr beslutAt NILS-OLOV NILSSON

copyright © 2011 Nils-Olov Nilsson Evangeliipress, Box 22010, 702 02 Örebro telefon: 019-16 54 00 tryckt 2011 Scandbook, Falun bok nr 997 isbn 978-91-7038-997-9

Innehåll

Förord

7

Inledning

17

1 Axplock från trettio år av tillväxt, konsolidering och mognad

29

2 Svenska pingströrelsen och ekumeniken

71

3 Fria församlingens väsen – Del I

105

4 Fria församlingens väsen – Del II

123

5 Dopsynen och kampen för tron

147

6 Förändringens vindar och Andens dop

161

7 Ett ledarskap i förändring

183

8 Teologi och uppenbarelse

201

9 Den så kallade teologiska vetenskapen

217

10 Vandringen mot samfundet

243

11 En förändrad pingströrelse eller en pingströrelse som förändrar

275

Inledning

Behövs det ytterligare en bok om Pingströrelsen? Den frågan kan man verkligen ställa sig efter allt som skrivits om den.

Men den här boken är inte avsedd att vara en utförlig historisk beskrivning av den svenska pingströrelsen. Inte heller är det en akademisk avhandling. I stället är det en serie reflektioner över en rörelse som jag, genom en dramatisk frälsningsupplevelse, lärde känna och blev förälskad i för nästan femtio år sedan.

Mitt intresse för Pingströrelsen växte i takt med att jag lärde känna den inifrån och jag insåg snabbt att den hade ett speciellt budskap från Gud, olikt andra rörelser. Den här känslan förstärktes med tiden under min missionstjänst som bibellärare och förkunnare.

I min kontakt med den sydamerikanska pingströrelsen (och även den amerikanska) insåg jag vilken kraft den hade att förvandla både individer, hem och samhällen. Det fanns någonting med Pingströrelsen som inte gick att förklara, men som ändå fanns där. Oförklarligt men påtagligt.

17

Jag träffade till exempel ”oskolade” unga människor från bananplantagerna i Centralamerika som förkunnade evangelium under Andens kraft med märkliga resultat som följd. Ofta frågade jag mig: var fick de den andliga kunskapen och auktoriteten ifrån? Vad var det som gjorde att dessa pingstvänner kunde skaka om familjer och hela samhällen med sitt budskap?

Vad utmärkte den enkla indiankvinnan i Bolivia, så att hon kunde lovsjunga tillsammans med den framgångsrike affärsmannen eller den intelligente universitetsläraren? Vad låg bakom frimodigheten hos kvinnorna i landsbygdsförsamlingarna, att de vilket ögonblick som helst var beredda att vittna om sin tro på Kristus?

Jag hade sett det här förut och kände igen de utmärkande dragen. Allt gick tillbaka till deras övertygelse och helhjärtade inställning. De hade gett sina liv åt Jesus, utan kompromisser.

De hade upplevt andedopet.

Hos pingstvännerna och karismatikerna i Sydamerika var det fullt naturligt att söka den gåva som Jesus hade lovat åt alla dem som tror. De gav aldrig upp och med deras barnsliga gudstro dröjde det inte länge förrän Jesus döpte dem i Anden.

Sydamerikanarna talade ofta och gärna om Andens kraft, om den eld som brinner i deras hjärtan, om behovet av att vittna om Jesus. Inte undra på att pingstväckelsen har en sådan framgång i Latinamerika.

Pingströrelsen suddar ut köns- och rasskillnader samt spräng18

er ekonomiska barriärer. Den skapar delaktighet, en Andens gemenskap. Det var det här som fick mig att inse att Pingströrelsen inte endast var en kristen grupp med en speciell gemenskapsform. Den hade ett speciellt uppdrag: att utrusta den troende för en ökad mission och effektivt själavinnande.

Och för att göra detta möjligt insåg man att lokalförsamlingarnas frihet var avgörande. All organisation begränsar Andens arbete. Och trots att huvuddelen av den svenska kyrkligheten kontinuerligt kritiserade Pingströrelsens syn på lokalförsamlingen, visade det sig att den var överlägsen vilken annan församlingssyn som helst.

Genom friförsamlingsbegreppet växte missionen så till den grad att den till slut var större än de övriga samfunden tillsammans. Friheten gjorde även församlingsplanteringen i Sverige lättare eftersom man inte var tvungen att invänta en överordnad missionsstyrelse eller distriktsstyrelse.

Fortfarande lever den fria församlingsidén i stora delar av världen. Vi möter den i USA i den karismatiska rörelsen, hos de flesta av de latinamerikanska församlingarna i Sydamerika, i Kina, i Afrika och även här i Sverige.

Men trots att den svenska pingströrelsen varit ledande i att försvara den fria församlingsidén till dess yttersta konsekvens (radikal kongregationalism), genomgår den nu en gradvis förändring, som påverkat både teologin, ideologin och det praktiska livet. Och jag är orolig för att denna förvandling kommer att undergräva Pingströrelsens identitet och teologi om den får fortsätta.

19

För att beskriva de förändringar som nu sker och samtidigt göra en försiktig analys av processen, har jag skrivit den här boken. I det inledande kapitlet har jag, i stora drag försökt följa den svenska Pingströrelsen och den fria församlingssynen under de första trettio åren. Det var ungefär den tid det tog att forma dess församlingssyn och större delen av dess teologi. I ytterligare ett kapitel får vi följa Pingströrelsen i Sverige på dess ekumeniska vandring. Här försöker jag jämföra den ekumeniska idén som präglade Pingströrelsen under de första decennierna, med motsatsen, den organiserade ekumenismen som växte fram på 1920-talet och som präglades av liberalteologins företrädare.

I två kapitel beskriver jag den fria församlingens väsen och försöker visa på dess långa historia. Under hela kyrkohistorien har den fria församlingsrörelsen kämpat för att överleva, men motståndet mot dess existens har varit konstant. Men det har inte hindrat den från att komma tillbaka. Och den lever ännu med full kraft.

Redan under andra århundradet försökte en profetrörelse, den så kallade montanismen, att återskapa det karismatiska liv som präglade den apostoliska församlingen. Men de mötte hårt motstånd och dog senare ut. Montanismen följdes av andra rörelser som riktade stark kritik mot den institutionaliserade kyrkan och dess avvikelse från den sunda apostoliska läran. Även dessa motarbetades.1 Det skulle dröja fram till senmedeltiden då Wycliffe (och senare Hus) riktade strålkastarljuset mot den romersk-katolska kyrkans överdåd och lyxliv, vilket krockade med den krist20

na trons lära och liv. Han angrep påveväldet, helgondyrkan, transsubstantiationsläran2 och hävdade Bibelns tillräcklighet, som inte behövde någon prästerlig uttolkning. Wycliffe och Hus lyckades verkligen skaka om den romersk-katolska kyrkan. Tyvärr avrättades Hus på bål, men blev en martyr för den kristna befrielsekamp som tilltog. Både Wycliffe och Hus hade satt igång en process som kulminerade med reformationen, då stora delar av kyrkan förändrades för att aldrig bli densamma igen.

Med Luther reformerades gudstjänsten, det allmänna prästadömet återuppstod, och predikan genomfördes på folkens egna språk. En ny tid hade börjat.

Men även reformationens kyrkor kyldes av och snart fastnade de i en skolastisk ortodoxi som lamslog kyrkan. Proteströrelserna vaknade till liv igen. Det Anden påbörjade genom reformatorerna skulle senare fullbordas i olika etapper. Men vägen dit var lång och inte alltid rak. Den förde kyrkan till puritanismen, anabaptismen, pietismen, baptismen, metodismen, helgelserörelsen och slutligen till Pingströrelsen. Vissa av dessa rörelser stannade inom den traditionella kyrkan, medan de flesta valde att utvecklas vid sidan av reformationens kyrkor.

Var och en av dessa lyfte fram delar av de bibliska sanningar som under en lång tid hade varit höljda i dunkel. Troendedopet, den personliga omvändelsen och Andens verk fördes fram i ljuset och de kom definitivt att förändra den kristna kyrkan i grunden.

När tiden ”var fullbordad” var det dags för Pingströrelsen att träda fram. Dess primära mål var att genomsyra de olika sam21

funden med budskapet om Anden och hans verk. Genom sin ekumeniska framtoning strävade den att ”riva ned” samfundsmurarna och skapa en Andens enhet och gemenskap som var delvis okänd. För pingstväckelsen var en organiserad gemenskap i samfundsform totalt omöjlig.

Med tiden framstod den mer och mer som en andlig befrielserörelse. Hela kyrkor tog emot pingstbudskapet. Samfund skakades om och människor i tusental välkomnade den nya friheten. Efter 100 år har pingstväckelsen för alltid skrivit in sig i kyrkohistorien som den kanske märkligaste kristna rörelsen i modern tid.

I den förändringsprocess som Pingströrelsen går igenom har den påverkat flera av våra teologiska fundament. Svängningen mot den evangelikala rörelsen är tydlig och väl synlig för dem som är insatta i frågan. Det är intressant vad teologie doktor Göte Olingdahl säger i en artikel om det vägval som Pingströrelsen står inför. ”Pingstvänners tveksamhet inför samfundsbildningen har växt i takt med att det nya pingstsamfundets teologi visar sig vara närmast identisk med teologin inom den evangelikala Evangeliska Frikyrkan.”3 Den här kommentaren är ju inte Olingdahl ensam om. Amerikanska teologer som Harvey Cox och Robert Menzies delar hans uppfattning om att pingstvännerna idag måste välja väg. Antingen behåller man det typiskt pentekostala eller också accepterar man den evangelikala rörelsens bibelsyn, dopsyn och syn på karismatiken. Församlingssynen har man ju redan assimilerat.

Det pentekostala ledarskapet har fått ett eget kapitel, eftersom jag anser att det behöver återfå en större betoning på biblisk 22

karismatik och mindre betoning på management och akademisk teologi. Sker inte detta är jag rädd för att det pentekostala ledarskapet endast blir en kopia av det profana ledarskapet. Det är dags att gå tillbaka till våra historiska och andliga rötter för att hitta ny inspiration för en förnyad pingst. Här har vi mängder av personexempel på effektivt ledarskap och det finns därför ingen anledning att kopiera framgångsrika politiker, artister eller idrottsstjärnor.

Den teologiska vetenskapen och uppenbarelsen behandlas i två olika sektioner. Och det gör jag därför att jag anser att det finns en övertro på den teologiska vetenskapen i texttolkning och textbehandling. Naturligtvis ska vi inhämta så mycket positiv kunskap som möjligt, men predikanten och teologen bör i första rummet lära sig att umgås med den helige Ande, som lovade att leda församlingen in i hela sanningen. Våra pionjärer, samt de präster som kom från Svenska kyrkan och akademikerna som anammade Pingströrelsens bibelsyn, satte Anden främst i textförståelsen. Därefter kom kommentarer, grekiska ordböcker och grammatik. I de här kapitlen behandlas också den rationella teologins bankrutt. Det är tid att vända tillbaka till Andens roll i hur vi bör umgås med Guds Ord. Den observanta läsaren kommer säkerligen att notera att jag på några ställen upprepar vissa sanningar. Det beror delvis på att jag har sammanställt den här boken av både publicerade artiklar och nytt material. Men jag har låtit dessa avsnitt få stå kvar eftersom jag tror att de kan bidra till att slå fast de sanningar som jag försökt föra fram i boken.

23

Anpassningen till samhället ett hot För närvarande är den svenska pingströrelsen långt ifrån att vara en återspegling av den ursprungliga pingstväckelsen.

Men det gäller inte bara Sverige. Förändringens vindar blåser idag genom alla de klassiska pingströrelserna. Och den religionssociologiska forskningen visar att dessa på många platser, kämpar en intensiv kamp för att överleva. Enligt den kände teologen och professorn i pentekostala frågor, Vinston Synan, kommer det stora hotet från samhällets acceptans av pingströrelsen. Avståndet mellan Guds församling och världen har minskat. Ja, skillnaden har praktiskt taget upphört. Och integrationen av världens filosofier kan bli den trojanska häst som slutligen besegrar och ödelägger Pingströrelsen och i vidare bemärkelse hela frikyrkan.

Vokabulären har förändrats. Begreppet ”systrar och bröder” har bytts ut mot konsulenter, direktorer, direktörer, med mera.

Managementspråket tar över i den pentekostala vokabulären.

Konsensusförfarande (försök att åstadkomma samförstånd) har bytt plats med majoritetsbeslut. Ja, frågan är om inte den pingstväckelse som inspirerades av Azusa Street - rörelsen i Los Angeles, numera är historia i Sverige. Mycket av det som var typiskt för den tidiga, klassiska pingstväckelsen har, om inte försvunnit, ändå mattats av. Vissa begrepp har nästan helt upphört att existera eller fått en annan betydelse eller innebörd. Jag syftar på det autonoma församlingsbegreppet, engagemanget i evangelisation och mission, de karismatiska inslagen i gudstjänsterna och i ledarskapet, spontaniteten, vittnesbörden, betoningen på Andens dop och gåvor, kärleken till Israel, etcetera. Pingströrelsen har blivit en rörelse med 24

mindre betoning på himlen och mer fokus på denna värld och tidsålder.

Detta märks på söndagens predikotema som annonseras i kristna media. Ämnena är ofta samhällstillvända eller sociala i sin karaktär. Detta återspeglas också tydligt i missionen, där det sociala arbetet upptar ungefär 65 procent av dess arbete.

Det minskade intresset för Jesu återkomst är en annan markör på den förflyttning av det teologiska gravitationscentrat som pågår. Och hur ofta är eskatologin (läran om de yttersta tingen) huvudtema i predikningarna?

Samfundsprocessen har skapat en underlig situation inom svensk pingströrelse. Vissa församlingar är medlemmar i riksföreningen FFS, medan andra är medlemmar i både Samfundet PINGST och FFS. Det finns också en tredje grupp som står utanför både PINGST och FFS. Komplicerat? Ja, onekligen.

Och det här virrvarret av tillhörighet är naturligtvis en frukt av pragmatiskt tänkande och troligtvis ett sätt att få del av kyrkoavgiften. För det räcker inte med en ideell riksförening (FFS) utan därtill krävs en rörelse som uppfyller definitionen på vad som är ett samfund.

Makten ligger för närvarande hos FFS rådslag genom en representativ demokrati. Det innebär att församlingar anslutna till FFS sänder delegater till rådslagen och besluten är bindande. Detta är något helt nytt om man jämför med den församlingssyn som varit rådande under mer än 85 år. Förut träffades man till teologiska samtal och överläggningar i rikskonferenser och evangelistveckor, men besluten blev endast rekommendationer. Inga beslut var bindande. Det var upp 25

till var och en att göra som man upplevde vara Andens vilja.

Vid tillkomsten av FFS lovade man att man skulle bevara den autonoma församlingen. Men vad har hänt? Jo, församlingarna tvingas acceptera majoritetsbesluten under FFS rådslag, även om man har en avvikande uppfattning. En församling kan uteslutas – precis som Filadelfiaförsamlingen uteslöts ur Baptistsamfundet – om man inte delar majoritetens uppfattning. Majoritet har blivit honnörsordet. Föreningsregler har tagit Andens plats.

Missionen, både den evangeliska och den sociala, står numera under Svensk Pingstmission. Det är fortfarande församlingarna som är visionsskapare och ansvariga för sina egna missionsåtaganden. Men Svensk Pingstmission har fått uppdraget att samordna missionsaktiviteter, planera och ansvara för den årliga missionskonferensen, genomföra beslut, ansvara för den administrativa verksamheten, samt representera svenska pingströrelsen både i och utanför Sverige. Det här är något helt nytt och avviker från den ursprungliga friförsamlingstanken då HELA ansvaret för missionen låg i händerna på församlingen och dess ledarskap.

Pingströrelsen (läs FFS) har vidgat sina relationer till de traditionella kyrkorna och samfunden och man har i viss mån låtit sig influeras av dem. Genom medlemskapet i Sveriges Kristna Råd har man förbundit sig att verka för att genomföra Charta Oecumenica, ett arbetsdokument som om det följs fullt ut begränsar Pingströrelsens evangelisations- och missionsarbete. Man har också deltagit i gränsöverskridande aktiviteter genom sin representant Sten-Gunnar Hedin, som skrivit två

26

böcker tillsammans med den romersk-katolske biskopen Anders Arborelius.

Efter mer än åtta decennier av stabilitet ställs numera nästan alla läror under debatt. Främst av allt gäller det den fria församlingen. Och det är om den som den här boken handlar: Församlingssynen, dess ledarskap, ekumenik, andliga utrustning, och rörelsens brottning med teologi och texter. En viktig blandning av ämnen.

Men jag försöker se framåt. Även om jag ser mörka moln i horisonten. Vad händer med Pingströrelsen i Sverige? Har den någon framtid som pingströrelse? Är den ett teologiskt alternativ? Kommer den att förenas med den evangelikala rörelsen och därmed försvinna som självständig rörelse? Mycket av detta kommer att behandlas i bokens sista kapitel.

1 Montanismen var från början ett ärligt försök att återuppliva det karismatiska livet i en kyrka som mer och mer formades till en hierarkisk och centralstyrd rörelse. Men genom sin överbetoning av profetismen och profeternas roll i kyrkolivet gick deras undervisning överstyr.

2 Transsubstantiationsläran betyder att brödet och vinet, genom prästens uttalande övergår till att bli Jesu sanna kropp och blod.

3 Göte Olingdahl, i Dagen, 20 feb. 2007.

27

1

Axplock från trettio år av tillväxt, konsolidering och mognad Inledning Pingströrelsen anses av många kyrkohistoriska forskare som den märkligaste kristna rörelsen i modern tid. Framsprungen ur de fattiga arbetarskikten i USA spreds den med explosiv hastighet till de olika kontinenterna.

Få kristna ledare hade någon tro för att den skulle lämna spår efter sig i kyrkohistoriens textböcker. Den ansågs av vissa som alltför fanatisk och överspänd. Och i avsaknad av strukturer, pastorsutbildning och en verklig troslära var nog den allmänna uppfattningen att den skulle självdö. Pingströrelsen skulle med all sannolikhet bli en dagslända. Men alla dessa farhågor visade sig inte vara något annat än falska förhoppningar, kanske mer ett resultat av en tilltagande avundsjuka över den här rörelsens snabba tillväxt och attraktionskraft.

Utan tvekan var tiden mogen för att ta emot en ny väckelse.

29

föddes ur baptismen.

Med sig hade man troendedopet och synen på församlingen som fri och oberoende. Genom tydligt fokus på fördjupat andligt liv, Andens dop och okonstlad tilltro till bibelordet växte rörelsen kraftigt. Missionsivern var stark. Gudstjänstens förkunnelse hade tonvikt på omvändelse och frälsning och predikanter som Lewi Pethrus, Harald Gustafsson och Edvin Näslund blev riksbekanta namn. Pingstidentiteten var stark och tydlig.

Under de senaste tjugo åren har rörelsen tappat fart. Riktningen är inte längre given och identiteten vacklar. Nils-Olov Nilsson är oroad över det han ser. Den förut så självklara pingstteologin genomgår en förändringsprocess.

Nilsson visar genom en historisk exposé att det endast är genom betoning av sina karismatiska särdrag, Andens gåvor och evangelisation, som man har en framtid som pingströrelse. Boken ger en personlig och initierad inblick i tänkandet och teologin bakom det som format den svenska pingströrelsen under mer än hundra år. svensk PInGsTvÄCkeLse