Issuu on Google+


GÖRAN GREIDER Den solidariska genen Anteckningar om klass, utopi och människans natur

5

Ordfront Stockholm 2014


Göran Greider: Den solidariska genen Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfrontforlag.se © Göran Greider 2014 omslag & vinjetter: Love Antell grafisk form: Josefine Edenvik tryck: Scandbook, Falun 2014 isbn: 978-91-7037-769-3


They got Charles Darwin trapped out there on Highway 5 Bob Dylan, High Water


Den solidariska genen Det är valår när denna bok kommer ut men jag har tillbringat åtskilliga år nere i de förhistoriska samhällen där våra djupaste föreställningar om vad människan och vad ett samhälle är har sina rötter. Antropologer och evolutionsbiologer kan idag beskriva artens historia som en lång, ändlös men på många sätt framgångsrik ansträngning för att främja de altruistiska värderingarna, mot hierarkier, översittare och alfahannar som satt sin egen välfärd före gruppens bästa. De senaste tio, femton åren har det hos många forskare vuxit fram en ganska annorlunda bild av den mänskliga arten än den som för hundra år sedan fördes fram av den tidens aggressiva socialdarwinister. Dessa beskrev livet i naturen som en obruten, gladiatorliknande kamp för tillvaron mellan konkurrerande individer och konkurrerande arter där föga utrymme fanns för empati och samarbete. Rasbiologin blev den logiska slutpunkten för den strömningen. Efter andra världskriget och krossandet av nazismen sjönk mycket av det där tillbaka men vid mitten av sjuttiotalet exploderade en ny våg av biologisk forskning som i det närmaste hånade alla påståenden om människans sociala instinkter och empatiska förmåga. Sociobiologer och genforskare målade upp en bloddränkt bataljmålning av vad som är djupast mänskligt: Vi styrs av våra själviska gener. Skrapar man på en altruist ser man en hycklare blöda, konstaterade en ledande sociobiolog för inte 7


så länge sedan. En begynnande nyliberalism tycktes plötsligt gå hand i hand med den mest avancerade biologiska forskningen. En av dagens mest framstående feministiska biologer berättar hur hon upplevde de evolutionsbiologiska seminarierna på Harvard på sjuttiotalet: Hon kände sig ungefär som en svart person som tvingades lyssna på ett föredrag som hyllade Ku Klux Klan. Biologisk forskning är emot kvinnor, fruktade hon. Numera har vinden sakta men säkert börjat vända. Och det är inga småsaker det handlar om. Det är inget mindre än begreppet den mänskliga naturen som står på spel. Den som är vänster, kallar sig socialist eller till och med socialdemokrat eller socialliberal kommer knappast att med självförtroende kunna kämpa för ett mer jämlikt och fredligt samhälle om vi har själva den mänskliga naturen emot oss i våra strävanden. Och, här är kruxet, har vi ingen natur alls och enbart är tomma blad när vi föds, ja då kan faktiskt marknadsförare och makthavare rita in vilka beteenden de vill hos oss. Marxister och socialister har vanligen – men inte alltid; den unge Marx var exempelvis ett undantag – värjt sig mot idén att människan har en bestämd natur. Den uppfattningen tillskrevs de trångsynt konservativa. De progressiva föredrog att betrakta människan som ett vitt ark där nya beteenden skulle kunna skrivas in och gamla suddas ut. Rädslan för biologism har varit stark genom den sociala radikalismens historia och, det ska sägas, mycket ofta begriplig. Men jag menar att de progressiva och vänstern har allt att vinna på att intressera sig för vad de olika grenarna av den biologiska vetenskapen idag sysslar med: Vi lär känna oss själva och de förutsättningar som finns för ett bättre, mer jämlikt samhälle och kanske kommer många att dra samma slutsats som jag: Vi är i grunden en solidarisk art. Egoismen finns i oss, ja, men vi har också både viljan till altruism och naturliga instinkter som verkar för det solidariska inom oss. 8


Den solidariska genen är inte riktigt en traditionell debattbok. Ödmjukt har jag låtit mig inspireras av det sätt varpå Bruce Chatwin eller Sven Lindqvist skrivit sina böcker – litet mer fragmentariskt, någon gång till och med poetiskt. Inget rätlinjigt berättande eller docerande men i stället stort utrymme för funderingar, ibland av mycket personlig karaktär. Här finns stilla sommardagar i en liten by, jämsides med läsningar av Marx, Freud och våra dagars viktiga evolutionsteoretiker. Jag ger också plats för ett slags politiska slagord eller sentenser, som om det rymdes en valrörelse i denna text. Dessa sentenser handlar om de frågor om klass och social jämlikhet som så mycket biologisk och antropologisk forskning öppet eller i det fördolda ständigt snuddar vid. Och här finns verkligen komplexa ting, som kan störa en och annan doktrinär vänsterintellektuell – hur kan en sociobiolog till exempel vara feminist och politiskt radikal? Den solidariska genen är därtill ett försök till folkbildning. Visserligen är det helt omöjligt för en lekman att överblicka de enorma forskningsfält som jag här bara snuddar vid och lika omöjligt är det givetvis för mig att fälla några domar över de vetenskapliga teser jag redovisar. Men jag hoppas att jag kan göra läsarna nyfikna på de intensiva strider om människans natur som pågått sedan Charles Darwin utgav Om arternas uppkomst. Det är en strid som pågår i varje valrörelse, mellan raderna i det som sägs. Titta på dig själv. Titta på människorna omkring dig. Titta på djuren omkring dig. Kan vi bygga ett mer solidariskt samhälle eller faller den ambitionen på de själviska gener som driver sin egen valrörelse inom oss själva? Jag menar, att om man skrapar på en egoist så börjar till slut en altruist blöda.

9


Juni

V

i är alla, var och en av oss, mer avancerade än det samhälle vi tvingas leva i. 1

Sommarmorgon. En flock måsar sitter stilla på åkern. Blåa himlar. Jag tänker att det alltid går att börja om. Med allt. Vi är fröer, sovande i jorden. Jag sätter mig ner för att skriva ned mina teser och mina fragment om och för vänstern. Om människans natur och hennes evolutionära ursprung, om utopi och klass. Om den solidariska genen. Om Darwin och hans hundar. Jag är femtiotre år, på mitt femtiofjärde. Jag pendlar, ibland våldsamt, mellan pessimism och optimism. 1

Människor är friska och fullkomligt klarvakna, inställda på samarbete och empati. Så tycks den mänskliga hjärnan fungera, som ett resultat av årmiljoners evolution. Vi befinner oss i ett slags permanent paradisläge. Vi utgår alltid från paradiset. Det är tidigt på jorden. Det är juni. Två människor möts nu vid brevlådorna ute på byvägen. De ler mot varandra, pratar en stund i solen. När den ene tar stöd mot staketet gör den andre snart exakt likadant. Modern neurobiologi skulle säga: de är i resonans. De speglar varandra. På en halv sekund upprättades ett socialt rum. Jag traskar runt 11


i trädgården, ser dem och hör dem prata, varvid också jag ingår i det sociala resonansrummet. Hunden gäspar i skuggan men iakttar oss. 1

Det finns ingen vänster. Men det finns en väldig massa vänstermänniskor. 1

1976 gav etologen och evolutionsbiologen Richard Dawkins ut sin omvälvande bok Den själviska genen. Där beskriver han människan som ett slags överlevnadsmaskin. Han säger att vi är ”födda egoistiska”, därför att generna i oss till varje pris vill leva vidare i framgångsrika organismer och i naturen finns ingen självklar plats för altruism eller sociala instinkter. Det är en bok som på en och samma gång är extremt polemisk – han strör galla över dem som vägrar se naturens grymhet – och djupt vetenskaplig. Att läsa Den själviska genen känns ibland som att läsa en krigsskildring fastän det är gener som kämpar för sin odödlighet i den eviga konkurrensen: Slaget mellan könen eller slaget mellan generationerna, kan kapitlen heta. Dawkins liknar själv dessa gener vid Chicagogangsters. Richard Dawkins, född 1941, växte upp i Kenya, under den brittiska kolonialtiden, hans far var odlingsexpert. Det hävdas ibland att hans natursyn formats av savannen, där ett rov- eller bytesdjurs överlevnad kan hänga på en tiondels sekunds bättre förmåga att fly eller attackera: Överlevnadsmaskinerna var iakttagbara. Själv skulle han nog förneka det: Fältstudier låg inte för denne teoretiker. Den själviska genen var ett glasklart inlägg i den vetenskapliga debatten men fick snabbt ett oerhört genomslag i den större of12


fentligheten, särskilt i England och usa. Det berodde inte bara på att Dawkins är en lysande stilist och popularisator av komplicerade forskningsresultat. Genomslaget hängde antagligen än mer ihop med att boken – i synnerhet titeln men också en rad lösryckta citat – både hakade i och gav energi till en ny tidsanda som var på väg att uppstå under andra halvan av sjuttiotalet: Uppmarschtid för nyliberalism, för Thatcher, för Reagan. Milton Friedman fick Nobelpriset i ekonomi. Efterkrigstiden med dess solidariska välfärdsbyggen var över och ekonomierna hade börjat krisa; i synnerhet Storbritannien hemsöktes av ekonomiska problem och politiska konflikter. Tiden var på väg att ömsa skinn. Richard Dawkins var – och är – emellertid ingen konservativ eller nyliberal person; på den politiska skalan kunde han snarast placeras någonstans till vänster om mitten. Och även om vi är uppbyggda som själviska genmaskiner så har vi, menade han, ”förmågan att vända oss mot våra skapare”. Vi kan revoltera mot generna genom att kämpa för altruism. Vi kan sätta oss ner och prata och skapa en ”duvornas sammansvärjning” för att motverka aggressivitet och själviskhet. Ja, vi har förmågan att blicka framåt så att den kortsiktiga egoismen i alla fall kan ersättas med en egoism på lång sikt: den altruism som består av tjänster och gentjänster är fullt möjlig. Så även om dessa överlevnadsmaskiner är beredda att gå över lik har evolutionen skapat strategier som ser till att aggressionen kan hållas under kontroll: det lönar sig helt enkelt inte att ständigt slåss. Men få lyssnade på den argumentationen från hans sida och ännu färre kanske noterade hur medveten Dawkins själv var om att han hänsynslöst utnyttjade metaforernas kraft: ”Vi har till och med använt ord som ’självisk’ och ’skoningslös’ om genen, fastän vi mycket väl vet att det bara är ett talesätt.” För naturligtvis menade inte Dawkins att dessa gener när de reproducerade sig hade några egoistiska avsikter: Allt är evolutionens blinda spel. 13


Vad är det då som gör att det känns som att hålla i ett isblock under läsningen av denna klassiker? Svar: Utgångspunkten. Så här skriver denne biolog: För en överlevnadsmaskin (exempelvis en människa; min anm.), är en annan överlevnadsmaskin en del av dess omgivning, som en klippa, en flod eller en bit mat. Den är någonting som är i vägen, eller något som kan exploateras. Den skiljer sig från en klippa eller en flod i ett viktigt avseende: den är benägen att slå tillbaka. Det beror på att den också är en maskin som förvarar sina odödliga gener för framtiden och inte heller den kommer att dra sig för någonting för att bevara dem. Detta är Dawkins utgångspunkt. Förvisso hävdar han att människan löser den här fruktansvärda situationen med olika evolutionära strategier som är någorlunda stabila, ungefär som marknader kan tyglas eller en spontan ordning uppstå ur marknadskaoset. Men marknaden är startpunkten och hans grundfråga är: Varför tar inte varje djur chansen att vid varje tillfälle mörda sina rivaler? Det är här isen finns. Den bygger en världsbild. Den påminner om en marknadsaktörs kalkylerande synsätt. Det är inte Homo sapiens utan Homo economicus som är utgångspunkten. Antagligen var det därför som Dawkins boksuccé kunde fungera som ett litet, men viktigt, tillrinnande biflöde till den stora floden av marknadsliberalism. Till råga på allt sammanföll hans grundtes, när den växlades in i tidens nya ideologiska mynt, till en del även med den gamla invanda konservativa föreställningen om människan som svag, syndig och potentiellt farlig i sin egoism, såvida inte samhällets överjag trycker ner denna ”onda” natur eller rationella kalkyler räddar oss från dess värsta sidor. Boken är lysande, men obehaglig i sin schematism. Jag tvivlar på att så många litterärt eller kulturellt intresserade personer 14


när det begav sig läste det kapitel som behandlar den kulturella evolutionen och gjorde de det ryggade de säkert tillbaka inför den hårresande fyrkantigheten i den analysen. Idéer och kulturella skapelser följer inte biologins lagar, nej, men deras beteende liknar genernas: Memen kallade Dawkins den verksamma kulturella enheten. Också den, till exempel en vacker melodi eller föreställningen om en gud, är ”självisk” och vill leva vidare i våra hjärnor och kopieras i evighet. Hade boken utkommit idag skulle han mycket väl ha kunnat argumentera för existensen av exempelvis en ”terrorist-mem”. Mary Midgley, grand old lady inom brittisk moralfilosofi, hävdar i den ilskna lilla skriften The Solitary Self (Det ensamma jaget) att Dawkins inte har mycket stöd hos Darwin själv för de själviskhetens teser han för fram, men framförallt att grundproblemet med denna neodarwinism är att den är extremt reduktionistisk: Inget är kvar av gruppen, organismerna, cellen när evolutionen reduceras till en enda nivå, genens. Hon sätter in Dawkins bok i en lång tradition av social atomism som går tillbaka ända till Thomas Hobbes. Biologi blev politik. Charles Darwins evolutionslära hade, för andra eller kanske tredje gången, enrollerats i kampen för kapitalism och marknadsekonomi (även om detta inte var Dawkins syfte). Första gången det skedde var under årtiondena kring sekelskiftet 1900, då den så kallade socialdarwinismen proklamerade att kamp för tillvaron och konkurrens är den drivande kraften i livets och samhällets utveckling. Andra gången var under nazismen, när rasbiologin – visserligen via en extremt vantolkad Darwin – blev ett helt samhälles officiella ideologi. I en tidningsintervju undslapp sig Margaret Thatcher en gång en formulering som blev både bevingad och ökänd. Hon hävdade att det ”inte finns något sådant som ett samhälle, det finns män och kvinnor och det finns familjer”. Var hade denna kemist 15


fått den föreställningen ifrån? Från Dawkins? (De hade faktiskt träffats). När Thatcher dog våren 2013 dök Dawkins inflytande på den nyliberala tidsandan upp igen i brittisk debatt. Bara några dagar efter hennes död sände BBC ett radioprogram om henne där en zoolog berättade om ett slumpartat möte han och hans kollegor från institutionen för zoologi på Oxforduniversitetet hade haft med den blivande premiärministern på en tillställning i mars 1978. Det var bara arton månader efter att Dawkins Den själviska genen publicerats. Plötsligt hördes Thatcher säga att ”samhället är framtidens byggsten”. Genast möttes hon av protester från yngre zoologer som redan då hade sin uppfattning klar – nämligen att samhället inte existerade. ”… denna åsikt förstärktes av ett mäktigt korus från många äldre forskare. Hon blev tagen av detta och ville veta varför vi sade så. Och det ledde till att vi framhöll evolutionsbiologernas ståndpunkt som ju verkligen bevisade att individerna var viktigare än samhället.” Historien är intressant eftersom den visar hur snabbt en tidsanda kan formas, men även hur en nyliberal politisk slogan kan födas, i biologins skapande urvatten. 1

Argumenten som de rika använder mot de fattiga har inte ändrats nämnvärt genom seklerna. De rika hävdar att de själva behöver mer pengar för att arbeta, medan de anser att de fattiga behöver mindre pengar för att arbeta. Det är den järnhårda lag som går genom seklerna och som utan avbrott återskapar föraktet för dem som har det dåligt ställt. Men vad händer med människor som föraktas? Vad h��nder i deras kroppar? Vad är det som gör att blodtrycket stiger hos den som besöker en socialbyrå? I mötet med arbetsförmedlare och socialarbetare blir utsattheten ofta akut. Undertryckta känslor börjar cirkulera 16


i medvetandet. Utsöndringen av stresshormoner tilltar, blodfetter förhöjs, pulsen ökar. Att exponeras, att vara försvarslös och sitta på en stol inför en socialt överordnad människa och sedan bli vanmäktigt arg eller, alternativt, svälja sin ilska: exakt där alstras den psykosociala ohälsan. Kroppen och politiken: att öppna posten på morgonen, orolig, svettig av rädsla för att hitta räkningar. Eller, på en fest, att dra sig undan och tystna när någon börjar prata om arbetslöshet. Men jag läser också de forskare som bestämt hävdar att själva deltagandet i en social rörelse har en läkande förmåga. Politisk kamp är bra för hälsan. Politik övergår i biologi. Biologi i politik. 1

Vilka är vi? Har människan några särskilda inneboende instinkter eller biologiska program som avgör vilka slags mänskliga relationer samhällen kan bygga på? Frågan om människans natur vibrerar mitt i all politik och ingen kommer undan den, inte ens den vänster som ofta inte vill höra talas om någon mänsklig natur överhuvudtaget. 1

London Zoo: Tätt, tätt mot det stora glasfönstret trycker mannen sitt ansikte. På andra sidan: en stor sydafrikansk huggorm. Livsfarlig. Aggressiv. Mannen har beslutat sig för att försöka kontrollera sina reflexer; det är ett experiment. Så gör ormen ett våldsamt utfall, och trots att där finns en tjock glasskiva emellan ryggar han tillbaka flera meter, instinktivt och oerhört snabbt. Det är Charles Darwin som arbetar på sitt sista stora verk om känslornas uttryck hos djur och människor. 1

17


Går längs de långa, spikraka raderna av kål, broccoli och andra grönsaker som bonden odlar på sandåkrarna. Den lokale bonden verkar få ett bra år. Lagom med regn, inga hagelskurar eller skyfall, och det gläder mig; det är denne ekologiske bonde som håller landskapet kring byn och längs älven öppna. Förra året, en av de regnigaste i mannaminne, var han förtvivlad, nästan gråtfärdig. Jag stannar till och beundrar plantorna, känner på broccolin och kålrabbin. Men jag börjar grubbla. Jag har läst för mycket på senare år som gör mig tankfull varje gång jag ser stora odlingar. Det kallas för den neolitiska revolutionen: människosläktets ganska plötsliga övergång – vi talar om en tidsrymd på några tusen år – från ett mer eller mindre nomadiserande liv i små grupper till ett bofast där man brukade jorden och domesticerade vilda djur till tama får, getter, kor. Kanske var det på grund av långvarig torka som befolkningen i tvåflodslandet, vid Eufrat och Tigris källor, i övre Mesopotamien – ett område i nuvarande Irak och Turkiet – såg sig nödsakad att överge det samlande och jagande livet. Förändringen skedde förmodligen på många platser ungefär samtidigt, runtom i de delar av världen dit människan nått sedan en grupp Homo sapiens 60 000 år tidigare lämnade Afrika. Övergången till jordbruk är den riktigt omvälvande förändringen av människans sätt att leva, mer genomgripande än den industriella revolutionen och sannolikt den mest brutala förändring som människan upplevt. Lasse Berg skriver i sin Skymningssång i Kalahari om denna ekonomiska och sociala revolution: Ur de eurasiska böndernas förråd av säd växer det hierarkiska samhället. Dessa förråd måste vaktas, de kan beskattas, en skatt som sedan kan försörja specialister: soldater, poliser, 18


maktens representanter, ståthållare, hantverkare, präster, tänkare och konstnärer. Ur högarna med vete och korn, råg och ris växte så småningom inte bara byn, utan också staden, staten och riket, till och med imperierna. (…) Med nomadlivet försvann samlarnas jämlikhet och egendomslöshet. I den kringströvande tillvaron med den lilla gruppen har man bara behov av några få ägodelar, som grävkäpp, stenverktyg, någon djurhud till kläder och väska, jaktvapen, elddon, smycken. I Lasse Bergs tidigare bok, Gryning över Kalahari, skildrade han hur livet tedde sig hos de första grupperna av Homo sapiens. Jag minns hur jag nästan jublade under läsningen: Ljus över människans ursprung. Släktet startar i tecknet av social jämlikhet. Han beskriver en social varelse, en dansande varelse, en vandrande varelse som måste hålla samman med sina likar för att överleva men som ännu inte är dömd till det hårda, enformiga arbetet på åkrarna och som inte behärskas av hierarkier eller manlig dominans. Sedan faller den civilisatoriska skymningen. De hierarkiska samhällena vidtar. Samtidigt uppstår paradislegenderna. Vad var det människor saknade så oerhört att de var tvungna att skapa dessa berättelser? Vilket djupgående trauma födde paradismyten så som den skymtar i sumeriska epos och senare i Bibeln? ”Det verkliga traumat var: Den fredliga samlevnadens tid i jämlika gemenskaper var oåterkalleligen förbi”, skriver biologen och psykiatrikern Joachim Bauer när han vill förklara denna envisa, outrotliga dröm om en förlorad guldålder. Den mänskliga hjärnan är, menar Bauer, evolutionärt anpassad för ett liv i små grupper utan starka dominansstrukturer. Men den neolitiska revolutionen kastade ut människorna i en ny värld. Där nyss allt var gemensamt började egendomsrätten göra sig gällande. Arbetsdelningen, källan till klasstrukturerna, klöv 19


gemenskaperna. Kvinnans ställning blev svagare. Den feministiska biologen och antropologen Sarah Blaffer Hrdy, som i början av åttiotalet chockerade de manliga biologerna genom att anlägga ett könsperspektiv på evolutionen, menar att övergången till jordbruk och bofasthet – ”the cow and the plow” – ledde till en oerhörd inskränkning av kvinnans frihet: Män och bröder knöts fastare till varandra medan kvinnors rörelsefrihet minskade, deras makt över barnen krympte och patriarkatets ansträngningar att kontrollera hennes sexualitet inleddes. I de nomadiserande samlar- och jägarsamhällena hade barn och kvinnor det helt enkelt bättre. Människans övergång till jordbruk passade varken människans kropp eller hjärna särskilt bra. Jordbruket alstrade över- och underordning, befälsordningar, militärt skydd, muromgärdade städer. För den stora massan innebar det ett hårdare arbetsliv, samtidigt som det blev lättare att överleva: Här startade den långsamma befolkningsökningen. Produktionen steg, men produktiviteten sjönk dramatiskt. I jägar- och samlarlivet arbetade människor sannolikt långt mindre. Kvinnor födde färre barn. Den bibliska berättelsen i första Moseboken skildrar mytiskt den historiska växlingen. Människan fördrivs ur Eden, trädgården, och hänvisas till marken som Gud förbannar: ”Med möda skall du hämta din näring från den så länge som du lever, törne och tistel ska den ge dig.” Vi befinner oss öster om Eden. När jag ser de långa raderna av kål glänsa i solen tänker jag alltid att de förebådar industrisamhällets rätlinjighet. Genom fönstret där jag skriver dessa anteckningar blickar jag ofta ut på silhuetterna som rör sig över fälten, krypande i den stekheta solen: thailändska skördearbetare som flugits hit för att tjäna sitt levebröd på att plantera, rensa och skörda i det ekologiska jordbruket. De globala hierarkierna skymtar på en åker utanför mitt fönster. 20


Ibland syns bonden själv ute på fälten, ofta sent på kvällarna, för att övervaka bevattningen eller rulla ihop några presenningar. Vi pratas ibland vid mitt i natten när jag tar min kvällspromenad med hunden längs bygatan. Åren har gått. Han ser litet mer krökt ut nu än för bara några år sedan. 1

Det viktiga ljuset är det på morgonen och det i barndomen och det ljus som syns före och slutligen det ljus som syns efter civilisationerna. 1

Socialismen är det bästa systemet, säger en borgerlig människa till mig. Det är bara det, fortsätter han med ett finurligt uttryck i ansiktet, att människans natur gör idén omöjlig att genomföra. Jag vet inte hur ofta jag mött den där analysen. Den har blivit ett modernt ordspråk om socialismens omöjlighet. Ända sedan jag blev politiskt medveten och stod i stimmiga skolkorridorer på gymnasiet i Katrineholm och bråkade med ungmoderater har jag hört det upprepas. Det var faktiskt en tanke som ibland luftades: kommunismen är fantastisk, javisst, det är bara det att människan inte är gjord för den. Socialister är naiva. Borgerliga människor är realister. Så länge vi är människor får vi nöja oss med marknadsekonomi och kapitalism hur mycket den än sliter sönder människor och biosfär. Bara om vi är änglar kan det jämlika samhället existera. Så säger hela den samlade massan av liberaler och konservativa och de gör det för att de tror sig känna sin egen art. 1

21


Politisk optimism? Var kan den hämtas ifrån? Mycket litet handlar om politiska idéer. Optimism är helt enkelt en fråga om hur många man är på ett möte. 1

Det ser ut att bli en av de finaste somrarna på många år. Jag läser Charles Darwins Resa kring jorden. Har aldrig läst den i dess helhet tidigare. Förundrad ser jag nu denna underbara prosa öppna sig. På var och varannan sida häpnar jag över precisionen i den unge Darwins språk och den iakttagelseförmåga som bygger på fullkomlig sinnesnärvaro i ögonblicket: Nära Lima iakttog jag åtskilliga gamar under en halvtimme utan att ta ögonen från dem. De rörde sig i stora båglinjer, svävade runt i cirklar, höjde sig och sänkte sig, allt utan ett enda vingslag. Då de gled förbi tätt över mitt huvud gav jag noga akt på konturerna av de stora vingpennorna, som i händelse av den minsta vibrerande rörelse skulle ha synts otydligt, men jag såg dem hela tiden skarpt avteckna sig mot den blå himlen. Ofta gjorde fåglarna kraftiga rörelser med huvudet och halsen. Vingarna tycktes bilda stödjepunkten för halsens, kroppens och stjärtens rörelser. Ville fågeln sänka sig fälldes vingarna ihop för ett ögonblick, och då de sedan slogs ut tycktes den rörelseenergi som vunnits genom den snabba nedstigningen tvinga fågeln uppåt med den jämna och stadiga rörelsen hos en pappersdrake. Mycket av den västerländska kulturens syn på naturen och på vad en människa är föds under – eller som ett resultat av – denna fem år långa och vindlande resa med örlogsskeppet h.m.s Beagle. Den varade från den 27 december 1831, då fartyget löpte ut från Devonport, till början av oktober 1832 då Be22


agle åter nådde Englands kust. Charles Darwin var naturligtvis inte darwinist när han reste ut. Han var då ännu dessutom mer eller mindre traditionellt religiös. Och han reser genom en värld märkt av kolonialismen. När han på bokens sista sida ser tillbaka på resan skriver han att han som engelsman känner sig stolt vid tanken på de fjärran kolonierna: ”Överallt där den engelska flaggan hissas ser det ut som om rikedom, välmåga och civilisation skulle göra sitt inträde.” En återkommande iakttagelse som Darwin gör genom hela skildringen är det avgrundslika avståndet mellan vilde och civiliserad människa som han tycker sig se. I Eldslandet möter han ursprungsbefolkningen: Men dessa infödingar i kanoten var fullständigt nakna, till och med en vuxen kvinna som var bland dem. Det regnade häftigt, och regnvatten och stänk från havet rann utefter deras kroppar. I en annan vik inte långt därifrån kom en kvinna som gav ett spädbarn di en dag ut till sidan av fartyget och stannade där av pur nyfikenhet, medan snögloppet föll och töade upp på hennes och barnets nakna hud! Dessa stackars uslingar är kortvuxna, deras avskyvärt fula ansikten är insmorda med vit färg, håret hoptovat, rösten hes, och hela deras uppträdande vittnar om vildhet. Då man ser sådana människor kan man knappast fatta att de är ens medmänniskor och lever i samma värld. Man frågar sig ofta vilken glädje vissa lägre djur kan ha av livet, men med mycket större skäl skulle denna fråga kunna ställas beträffande dessa barbarer. Han konstaterar att dessa människor aldrig kommer att utvecklas, inte så länge jämlikheten mellan dem är så stark. Jag läser den meningen två gånger: Inte förrän en stark ledare dyker upp kan någon utveckling komma igång, menar Darwin. 23


Ändå var han ingen reaktionär imperieföreträdare utan en för sin tid tämligen progressiv person. Han avskydde slaveriet. ”Jag tackar min Gud för att jag aldrig mer behöver besöka ett land där slaveri råder”, noterar han den 19 augusti när expeditionen lämnar Brasilien. Vid många tillfällen i Resa kring jorden återkommer han till det avskyvärda slaveriet. Han grälar med kaptenen, den koleriske amiral FitzRoy om det (men det berättar han inget om i denna bok utan först i den lilla självbiografi han skrev mot slutet av livet). Detta är verkligen reseskildringarnas reseskildring. Här dras de första linjerna i det som skulle bli grundritningarna till den moderna världen och skära rakt genom alla dess människor, djur och växter. Jag noterar att Darwin erkänner sin fåfänga: han eggas av tanken att han på en del av de svårtillgängliga platser de besöker kanske är den första människan: ”En träbit med en spik i tas upp och undersöks som om de vore hieroglyfer.” På Galapagosöarna, där djur och fåglar är orädda för människor, tycker han sig komma hemligheternas hemligheter på spåren: ”Nya varelsers första uppträdande på jorden.” Fröet till den evolutionära teorin om det naturliga urvalet börjar gro när han ser hur stora variationerna mellan exempelvis sköldpaddorna är på de olika öarna och han ironiserar över hur ”mycket skaparkraft” som måste lagts ner på dessa små, kala och klippiga öar! 1

En dag inne i Falun traskar jag med hunden förbi Dala-Demokratens gamla huvudkontor. Det är tomt nu. Kanske har tryckeriet börjat monteras ner. Inne i rummen – drivor av kvarlämnat skräp, gamla papper, pärmar. Ett medialt rivningshus. Jag satt i ett av de där rummen i mer än tio års tid. Den lilla lokalägda, röda tidningen uppgår i en stor, mestadels blå mediekoncern. 24


Tidningen överlever, ja, men jag sörjer detta. Omvälvningarna inom medievärlden antar dessa år historiska proportioner. De svagare slås ut. 1

”Utan tvång kan ingen bosättning grundas. Arbetarna skulle inte ha någon förman. Floderna skulle inte skänka överflödet.” Så lyder en urgammal sumerisk text. Jag hittar raderna i Bruce Chatwins bok Drömspår, som är en hyllning till nomadlivet. 1

På midsommarafton upptäckte vi att vi hade glömt att köpa färskpotatis till midsommarbordet. Vi stod beredda att störta iväg till butiken. Men först var jag tvungen att gå ut med hunden en kort sväng och då strosade jag förbi en av de stora potatisåkrarna. Där stod bondsonen och han ropade: Har ni potatis? Jag kastade mig genast hem och hämtade min fru och de vänner som var på besök så att vi kunde kliva ut på potatisåkern och dra upp vår egen, färska potatis. Plötsligt klev en hel liten folksamling omkring i åkern i munter stämning. Det jag tänkte på då var den där framvällande glädjen över skörden. Att stå mellan raderna av potatisplantor en vacker sommardag – det måste finnas tiotusenåriga kollektiva minnen av detta som en stor, högtidsliknande händelse: Allt slit lönade sig! Nu kan det skördas. Tiotusen år av odlande har – trots allt omänskligt slit, alla krökta ryggar – i oss skapat en djup och äkta kärlek till böljande sädesfält, snörräta rader av grönsaker, doften av hö. 1

25


När människan övergick från nomadliv till bofasthet hade hon knappast något val. Men varför blev det föregående stadiet till en paradislegend i så många kollektiva berättelser och myter? Var det ens ett paradis? Forskarna tror att klimatet var både instabilt och ofta hårt under sen Pleistocen – äldre stenåldern 125 000 till 10 000 år före Kristus – då nomader i små grupper vandrade över jorden. De samlade vegetarisk föda men hade också lärt sig att jaga kollektivt och jämlikt dela upp bytet från stora däggdjur som fällts. Men konkurrensen om bra områden för bytesdjur och ätbara växter måste tidvis ha varit skarp, särskilt under perioder med bistrare klimat. Det kunde innebära svält, ibland långvarig hungersnöd då egoistisk desperation sprängde sönder samarbetet och det gemensamma och jämlika delandet av födan. Det medförde också konflikter, inte sällan förmodligen dödliga, mellan kringvandrande band. Går det att föreställa sig: veckor av mödosam vandring i karga områden utan mycket att äta – och plötsligt en främmande grupp människor på en höjd och andlös skräck i den egna gruppen. Det var naturligtvis inget paradis. Men det avgörande, själva byggstenen i det som blev en paradismyt, var att varelserna i dessa små, sociala grupper förblev jämlika och till varje pris kämpade för att bevara denna jämlikhet mot dem i gruppen som visade tendenser till dominans och översitteri och gärna utnyttjade samarbetets fördelar utan att själva bidra. Arten har både hierarkiska och antihierarkiska beteenden. Men dessa små grupper på kanske trettio individer – sex, sju familjer, varav de flesta inte var släkt med varandra – kunde överleva genom samarbete vid jakt av större djur. Bytet delades jämlikt. De vidmakthöll den dyrbara jämlikheten med alltifrån nedsättande skvaller om de alfahannar som försökte sätta sig på de andra, till långt värre metoder som fördrivning och ytterst dödsstraff för den som ville trycka ner alla andra eller dra nytta av deras arbete. Vårt 26


släkte kan ha en sex miljoner år lång förhistoria av rebellskap och uppror. Den är spårbar hos bonoboer och schimpanser, våra nära släktingar, och framträder med full styrka hos den moraliskt medvetna Homo sapiens. Så ser den ledande antropologen Christopher Boehms arbetshypotes ut när han skriver om moralens ursprung djupt nere i det förhistoriska dunklet. Han urskiljer ett slags politiskt drama: en ständigt pågående kamp för att tämja de makthungriga och befrämja altruistiska beteenden. Kanske kan man göra liknelsen att våra förhistoriska förfäder behandlade översittare och tyranner som en fackförening behandlar strejkbrytare. Boehm kan rapportera från en svunnen tid bland annat genom att använda dagens jägar-samlarkulturer som förstoringsglas och tids­ kikare och han lider med dem när de, som han tror, i extrema situationer tvingades till svåra prioriteringar och måste avstå från sina djupaste moraliska värderingar om att hjälpa andra; det är ”hjärtskärande” att tänka på, skriver Boehm. Men är det någonting som dagens antropologer och arkeologer tycks ense om, så är det just detta grundläggande egalitära drag hos de äkta nomaderna, de som aldrig lagrade förråd av mat, de som delade det de hade lika och gjorde det med glädje och de som var de första kulturellt moderna människorna. Christopher Boehm skriver på ett ställe i Moral Origins (Moralens ursprung), en bok som på omslaget pryds av en orm och ett äpple, om filosofen Nietzsches syn på makt och på moralens ursprung. Nietzsche hyllade övermänniskan och sörjde männi­skornas egalitära sammansvärjning mot de starka alfahannarna som levde bortom ont och gott. Men Boehm har en radikalt annan syn och hävdar att ”…skönheten hos jägar/ samlarsamhällets jämlikhet är att de svaga, genom att förena sina krafter för att ta kontrollen över de starka, själva blev mäktiga.” 27


1

Den klassiska liberalismen bekämpade sin tids överhet: de feodala skikten, aristokratin. De var motståndsmän. Och kvinnor. Mary Wollstonecraft, en av de tidigaste feministerna, hör till de rebelliska och till och med revolutionära liberalerna. Thomas Paines pamflett Common Sense tog ställning mot brittisk kolonialism. Och den som verkligen läser John Stuart Mills texter ser radikalismen i dem: hans övertygelse vetter till slut mot socialism. Därför hyser varje äkta socialist inom sig också en liberal, om det har jag aldrig tvekat. En socialist har svalt, smält och upptagit liberalismens näringsämnen, men skitit ut det som övertygelsen inte behöver och som inte längre bidrar till en progressiv samhällsutveckling. Ytterst vilade den frambrytande liberalismen naturligtvis på ett klassmedvetande. När den sedan segrade förträngdes denna klassbakgrund och allt tal om klasser förbjöds. Idag konstituerar denna kollektiva minnesförlust liberalismen. Vad jag ofta undrat, när jag läst den etthundraelfte liberala ledarskribenten, är om den där blindheten för kollektiva mönster till slut ska straffa sig? Hur är det möjligt att tänka klart kring samhället för den som enkelspårigt utgår från individualismen (den metodologiska individualismen, som det kallas när det gäller borgerlig nationalekonomi)? Hur kan man överhuvudtaget tro sig förstå maktsammanhangen när begreppet klass utesluts ur tänkandet? Det kan man naturligtvis inte, men jag häpnar över den liberala självgodhet som nöjer sig med en så beskuren bild av samhället. Ytterst är liberalismens samhällssyn reduktionistisk: den summerar enskilda partiklar till ett samhälle. Några steg till på den vägen och vi är nere på den själviska genens nivå. 28


Jag hyser alltid ett visst hopp om att åtminstone de intelligentaste bland västvärldens liberaler till slut når den individua­ listiska jordplattans kant. 1

Biologi är politik. Genforskningens enorma kommersiella potential (bioteknik) har de senaste tjugo åren gett det påståendet en ny, skrämmande dimension. Kan ett företag ta patent på gener i den mänskliga arvsmassan? Enligt svensk lag – ja. När Sveriges riksdag 2004 tog beslut om att införa EU:s lagstiftning i frågan blev detta konsekvensen. I lagtexten heter det att ”en isolerad beståndsdel av människokroppen … inbegripet en gensekvens … kan utgöra en patenterbar uppfinning”. Stora företag är mycket intresserade av att patentera vissa isolerade gener som de kan ha nytta av på marknaden, för framställande av nya mediciner eller för att kunna ta ut royaltyavgifter när sjukvården i ett land använder en patenterad gen för att spåra till exempel cancer. Biologi är pengar. I maj 2013 beslöt skådespelerskan Angelina Jolie att operera bort sina bröst. Tester hade visat att hon bar på de där patenterade generna som kan orsaka bröstcancer. När det blev känt att hon opererat sig steg bioteknikföretaget Myriad Genetics aktiekurs dramatiskt. Denna sommar ser jag emellertid att något viktigt inträffat. Den amerikanska Högsta domstolen beslöt i juni 2013 – enhälligt – att företag inte får ta patent på gener som är naturligt förekommande i naturen. De tillhör oss alla. ”En naturligt förekommande dna-sekvens är en naturlig produkt och den är inte patenterbar bara för att den har isolerats”, hävdar domstolen. Därmed förlorar storbolaget Myriad Genetics patenträtten till några viktiga gener som är knutna till utvecklandet av bröst- och äggstockscancer. 29


1

Slå i varje sammanhang fast att det är de rika i samhället som är den verkliga problemgruppen, inte de som har det dåligt. 1

Förhistorien dyker upp hos Marx i några berömda formuleringar. Till kritiken av den politiska ekonomin utkom 1859, samma år som Darwins Om arternas uppkomst. Det händer att jag slår upp den bokens förord för att finna ett slags tröst. Här finns det långa, i grunden optimistiska perspektivet på historiens alla omvandlingar. Kapitalismen är inte evig, den är inget naturligt eller normalt tillstånd, utan endast en epok bland epokerna. Marx beskriver hur de olika produktionssätten följer efter varandra, i en historisk-logisk ordning, tills det nuvarande industrikapitalistiska uppstår och som rymmer den avgörande motsättningen mellan kapital och arbete: En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleli-

30


ga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria. Det där kunde Marx skriva i den trosvissa förvissningen om att han hade historien på sin sida; den var på väg mot ett slutstadium, ett mål och när mänskligheten nått dit kunde förhistorien avslutas. Det är suveräna, nästan majestätiska formuleringar. Frågan är om det är rimligt att behålla det där ordet ”förhistorien” fastän den schematiska historiefilosofin avfärdas av varje tänkande människa? Jag tror ändå det. Perspektivet är produktivt. Allt det här som människan har gått igenom – krigen, förstörelsen, exploateringen, förtrycket och uppkomsten av till synes ändlösa makthierarkier – går att betrakta i ljuset av något annat, kommande. Kapitalismen är inte ett naturtillstånd. Den har en födelse, den har en död. Allt detta är blott förhistoria. Något annat väntar runt hörnet. Vi behöver teser om civilisationer. 1

Den så kallade nyliberalismen – särskilt i dess libertarianska variant – är verkligen något helt annat än klassisk liberalism eller socialliberalism: Den uppstod som en reaktion på efterkrigstidens välfärdsstat. 1974 utkom Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, där frihet är det centrala och enda värdet. Frihet från stat, skatter, offentlig välfärd. Nyliberalismen i sin teoretiska form kom naturligtvis aldrig att styra några samhällen men den för31


sköt politikens mittpunkt högerut och framförallt vitaliserade den, särskilt under åttio- och nittiotalet, en intellektuellt nyss avsomnad liberalism. Det finns tv-klipp av en ung, uppenbart fanatisk libertarian vid namn Anders Borg. Nyliberalismen som filosofi omkom under finanskrisen och lever nu vidare som efterklang, Tea Party-sekterism och i Sverige – centerpartistisk Stureplans-avantgardism. 1

I strid med mina moraliska och ekologiska principer vattnar jag denna heta sommar mina gräsmattor. I alla fall en av dessa gräsmattor, där mina finaste planteringar finns. Förra årets regniga sommar gjorde gräsmattorna Wimbledongröna. I år gulnar de. Det vatten jag slösar skulle antagligen räcka till att försörja en mindre afrikansk by under en månad. Varför gör jag detta? Jag påverkas av mina paradisdrömmar. Rosorna, dahliorna, fruktträden och gräset. Inte kan jag se dem tyngas ner av dessa heta dagar och veckor. 1

Karl Marx hade rätt – socialismen fungerar. Det är bara det att han valde fel art; han borde ha valt myrorna. Yttrandet tillskrivs den amerikanske insektsforskaren Edward O. Wilson. Sommaren 1975, alltså året innan Richard Dawkins Den själviska genen utkom och omedelbart fick ett stort genomslag, publicerade Wilson ett troligen än mer inflytelserikt verk om biologi: den sexhundrasidiga Sociobiology. A New Synthesis. Wilson räknas som den så kallade sociobiologins grundare och hans centrala tes är att ”kulturen går i genernas ledband.” Sociobiologins syfte var att ”systematiskt studera den biologiska basen för allt socialt 32


beteende” och det principiella målet för denna nya disciplin – tänkt att en gång för alla förena biologi och sociologi – var att med hjälp av biologin kunna förutsäga människans, eller vilken annan art som helsts, sociala beteende. Wilson själv var en typisk liberal, eller rentav vänsterliberal i amerikansk mening, men hade inte gjort sig känd för några uttalade politiska eller ideologiska bevekelsegrunder, han såg sig som en ren vetenskapsman. Men väldigt snart visade det sig att den politiska högern i usa älskade den nya sociobiologin. Och så har det förblivit. Högern och de konservativa har åberopat sig på teorin i alla möjliga sammanhang. Wilson konstaterade i sin bok: ”Vi är piskade att sträva efter en fullständig kunskap, ända ner till neuronens eller genens nivå. När vi har rört oss framåt tillräckligt för att förklara oss själva i dessa mekanistiska termer, och samhällsvetenskapen blommar ut på allvar, kan resultatet bli svårt att acceptera.” Och vänstern – med nästan bara ett enda namnkunnigt undantag: Noam Chomsky! – avskydde denna nya lära som till Wilsons häpnad orsakade en lika hätsk diskussion som en gång Charles Darwins Om arternas uppkomst. Detta var dessutom under Vietnamkrigets sista skälvande år och usa var hemsökt av strider och kriser. Under en tumultartad debatt mellan Wilson och en av hans vänsterkritiker, marxisten och biologen Richard Lewontin (som tidigare arbetat med Wilson), utbröt rena kaoset, då en maoistisk mobb i publiken först hällde en kanna vatten på Wilsons huvud och senare skanderade att Wilson var skyldig till folkmord! Wilsons bok föll emellertid inte ner från himlarna. En lång kedja av nya forskningsrön och teorier från det tidiga sextiotalet och framåt hade satt fokus mer och mer på genernas roll i det naturliga urvalet och allt mindre på organismerna, alltså arterna själva. Det hade tidigare allt oftare hävdats, inte minst när man studerade bins och myrors kollektiva liv, att det var på gruppens 33


nivå som arten utvecklades och förändrades. Men nu äntrade det som snart skulle kallas ultradarwinismen scenen. Alla de altruistiska beteenden som man nyss urskiljt och ansett syfta till att gynna gruppens och i sista hand artens överlevnad kunde i själva verket förklaras med genetiskt släktskap: Det självuppoffrande beteendet hos arbetsmyror och arbetsbin kan förklaras med att de är extremt nära släkt. De har i princip identiska genuppsättningar och är beredda att offra allt för kollektivet, gruppen eller samhället. Men anledningen till att de är så självuppoffrande kan därmed också ses som självisk, eftersom de arbetar för att hjälpa sina egna gener när de hjälper gruppen. Så sammanfattar idéhistorikern Thord Silverbark denna mutation inom biologins och darwinismens inflammerade historia. Gruppen betyder intet, de enskilda generna allt. Kort efter att Wilsons bok utkommit publicerade ett antal evolutionsbiologer på den politiska vänsterkanten en stor artikel i New York Review of Books där de kraftfullt tog avstånd från sociobiologin. De menade att den inte bara byggde på ett reduktionistiskt synsätt – vilket faktiskt även Wilson ansåg; han ville ju helst förenkla ner allting till genens nivå – utan dessutom stupade rakt ner i värsta tänkbara biologiska determinism och en djupt konservativ världsbild där de rådande hierarkierna i samhället legitimeras av biologisk forskning. De kritiska vänsterforskarna inrangerade Wilson bland en lång rad av företrädare för den biologiska determinism som mynnat ut i nazistiska gaskammare och främlingsfientlighet. Sociobiologin tjänade som garant för status quo, ja, gav ojämlikheten ett vetenskapligt alibi. För de biologer som hyste radikala politiska åsikter stod själva bilden av människan på spel – människan som formbar, som föränderlig, som en varelse som kan utvecklas, kort sagt den 34


hoppfulla och positiva bild av människan som alltid stått i kontrast till konservatismens i grunden pessimistiska människosyn. Ytterst hamnade här frågan om människans natur i strålkastarljuset: Om Wilson hade rätt har vi ingen frihet och eftersom social jämlikhet de facto inte råder så har naturen uppenbarligen själv slagit fast vilket eller vilka samhällen som är möjliga. Många av de studier som snart gjordes i enlighet med den socio­biologiska mallen tycktes för dess kritiker verkligen bekräfta att det fanns en reaktionär bottensats i den nya ultradarwinistiska läran. När en amerikansk statsvetare räknar upp de påståenden som gjorts inom ramen för denna forskningsansats häpnar jag faktiskt. Följande, uppenbarligen rätt typiska slutsats, dras i en känd studie: ”Den viktigaste orsaken till demokratins sällsynthet är att evolutionen har utrustat vår art, liksom den har gjort med andra sociala primater, med en predisposition för hierarkiskt strukturerade sociala och politiska system.” Vad mer kunde de konservativa egentligen begära av den vetenskapliga forskningen? Som Stephen Jay Gould, en av de radikala evolutionsbiologerna och en av usa:s mest respekterade forskare, giftigt och träffande skrev: ”Mycket av den sociobiologiska forskningen tenderar att uppmuntra folk att misstänka att deras sociala fördomar när allt kommer omkring är vetenskapliga fakta.” Det är snart fyrtio år sedan Wilson presenterade sin sociobiologiska ansats. Debatten pågick i årtionden och pågår ännu. Den rör både själva de vetenskapliga teorierna och deras politiska konsekvenser – men också den centrala och för vänstern ofta tabubelagda frågan om människans natur, ja om det ens är rimligt att spekulera om en sådan. Hursomhelst, den backspegel jag nu tittar i, en backspegel som efter trettio år av nyliberalism och konservatism onekligen börjat klarna, visar ett rätt fantastiskt mönster: Vid mitten av 35


9789170377693