Page 1


FTL Rouzbeh Masarrat Agah

Ordfront Stockholm 2013


Citatet av Hafez är ur Östanvindens ande i översättning av Fateme Behros, 2007 Citatet på s. 80 är ur låten Helt okej av Blues, från skivan Samhällstjänst, 1999 Citatet på s. 160 är ur låten Hatarna hatar oss av Kartellen, från Kartellen är här (Mixtape), 2009

Rouzbeh Masarrat Agah: FTL Ordfront Stockholm 2013 Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfrontforlag.se © Rouzbeh Masarrat Agah 2013 omslag: Niklas Lindblad grafisk form: Josefine Edenvik författarporträtt: Ola Kjelbye satt med: Indigo Antiqua tryck: Scandbook, Falun 2013 isbn: 978-91-7037-729-7


Sagi, dela vinet med rättvis skopa, så att den fattige inte gör uppror och fyller världen med förödelse. Hafez


Prolog

J

ag har känt mig iakttagen hela dagen, förföljd av den där svarta bilen. Jag känner igen den, är nästan hundra på att jag sett den någonstans. Men var? Och vem? En av mina fiender? Aina? Jag släpar mig in på toaletten. Betraktar min egen förvrängda spegelbild. Allt jag ser: två svarta pupiller. Två svarta hål, beredda på att kriga. Jag snortar upp en lina i varje näsborre. Fyller händerna med kallt vatten. Sluter ögonen och blöter ansiktet. Ser upp. Bilden har klarnat en aning. Skuggorna under ögonen mörknat. Ögonbrynen ser ut som utsträckta örnvingar, redo för anfall. Jag rättar till skottvästen. Plockar fram pistolen från byxlinningen. Tar bort säkringen och gör mantelrörelsen. Dags att köra. Jag går tillbaka till baren. Hör skratt bakom min rygg. De hånar mig. Tror att jag är rädd för dem. Jag känner raseriet komma. Ska visa dem. De ska få se. Vad är det värsta som kan hända? Kraschlanda och vila i frid. Amen. Jag sveper ölen och betalar notan. Går mot utgången. Blicken fixerad vid killen som stirrar tillbaka. Ingen viker med blicken. Stannar precis före entrén. Blinkar hårt. Det är han. Det måste vara han. Jag kliver fram till deras bord. ”Va? Vill du nåt eller?” skriker han. Händerna i luften. Utmanande. Jag sliter fram pistolen.


två år tidigare 1. Morad. Tensta

J

ag blickar uppåt. Solen mitt på himlen. För varmt, åtminstone för att vara maj. Vore nice om värmen höll i sig i år för en gångs skull. Stoppar det sista som finns kvar av kebaben i munnen. Smaken av kryddat kött och oljigt bröd i gommen. Lagom stark sås. Jag torkar överläppen med en skrynklig servett. Sveper resten av colan ur flaskan. ”Vad är det du ska kolla?” frågar Khosro. Han är lång. Typ en och åttio. Sidokammat hår. Står med minst halva kebabrullen kvar i handen. Fett seg snubbe. Jag tänder en cigg. ”Kan du äta klart nån gång idiot?” Han ställer colaflaskan på bänken och tar tag i rullen med bägge händerna. En rejäl tugga. Jag, vänder blicken mot grönsakshandeln utanför gallerian. Full rulle. Kunder som plockar varor. Försäljarna väger, tar betalt, ropar på nästa. Däremellan en massa kackel på allt annat än svenska. Jag tar ett bloss. Skickar iväg en spottsalva som lavettar marken. ”Vad är det du ska kolla?” frågar Khosro igen. ”En ankarlänk, tvåhundra gram”, svarar jag. Han visslar. ”Har du gjort para igen din shit?” ”Inte än …” Jag skakar på huvudet. ”Men jag ska.” ”Hur mycket går den på då?” ”Fjorton papp.” Khosro pustar ut. Placerar det som kvarstår av kebaben ovanpå den överfulla papperskorgen. Tar upp colaflaskan. Vi börjar gå bort mot gallerian. Jag har ingen aning om var jag ska få pengarna ifrån, men ska fixa fram dem på något sätt. Jag kastar iväg cigaretten. Glasdörrarna glider isär. Inne i köpcentret tar 9


vi första till höger. Jag ser dem direkt, zigenarna. Karikatyrer av Elvis Presley i fyra olika format. En dvärg, en tjockis, en lång och den sista lite sned. Frillorna är välkammade och badar i vax. Polisongerna hänger ända ner till axlarna. Skinnjackor, finbyxor och blänkande skor. De kommer framifrån. Går i bredd. Får andra att väja. Jag tänker inte flytta på mig. Vi närmar oss. Den långe i mitten stirrar. Jag fortsätter rakt fram. En flackande blick betyder kapitulation, förnedring, nederlag. Jag stirrar tillbaka. Han stöter till mig när vi passerar varandra. Fittunge. Jag visste det. Stannar upp och snor runt. Alla fyra redan vänt sig om. Det kommer bli fajt. ”Öhh … vill du nåt eller?” säger den långa smala killen med sin finsk-romska jidderdialekt. En cigarett hänger i mungipan. Han gnider sig i ansiktet. Visar upp guldringarna som sitter på vartenda finger förutom tummen. De andra tre står alldeles bakom honom. Mumlar med konspirerande ton. Att backa: finns inte på kartan. Kalkylering i bakhuvudet. Jag kan golva den långe utan problem. Återstår tre. Inga dåliga odds så länge ingen av dem har något vapen. Men var har jag Khosro? Kommer han backa upp mig eller kommer han gitta? Sen, jag hör hur glas går sönder. Vänder på huvudet. Ser Khosro hålla i något vasst. Bottensidan av glasflaskan ligger på marken, resten har förvandlats till ett effektivt vapen. ”Kom då, era fucking gipsys!” skriker han med uppspärrade ögon. Zigenarna har stelnat. Just nu: ingen tid för överväganden. Jag skickar iväg en högerkrok. Träffar den långe precis vid hakan. Ett dovt ljud ekar mot glastaket. Knotor mot ben med någ10


ra lager kött och hud emellan. Cigaretten flyger ut. Shonno faller som ett träd som blivit träffat av blixten. Någon skriker: ”Perkele vittu!” Khosro tar ytterligare ett steg mot dem viftande med flaskan i handen. De andra backar. ”Ni ville bråka?” skriker han. Några äldre män kommer fram. Ställer sig emellan, försöker lugna ner oss. Den långe gnäller. Försöker ställa sig upp. Får en hand av den tjocke. ”Koma sig ut då om ni vågar”, säger dvärgen. ”Ajde”, flåsar jag och pekar mot utgången. Känner ett par händer på mina armar. ”Det räcker nu grabbar, jalla, gå nu innan polisen komma”, säger en av gubbarna. Han saknar en tand. Zigenarna går baklänges. Gestikulerar åt oss. Arabgubbarna håller tillbaka mig och Khosro. Jag försöker komma loss, men de envisas. De är lika många som romerna nu. Två håller i mig. Två är på Khosro. Vi rör oss alla i en hop mot dörrarna. Utanför: folksamling. Ett och annat skrik. Ett par av fruktförsäljarna kommer till gubbarnas undsättning. De fattar, blir det storbråk lär frukt och grönsaker flyga. Pengar förloras. Business fuckas. Nu: zigenarna står fem meter ifrån oss. Den långe har fått luft igen. Står och spänner käkmusklerna. Håller undan sin högra hand. Med andra ord, han har ett vapen. Eller, han vill få mig att tro att han har något i handen. Jag ser på Khosro. Han blinkar åt mig med en min som undrar vad vi ska göra. Jag rycker på axlarna. Alltså: vi tar det som det kommer. ”Gå nu, gå hem”, säger den tandlösa gubben och viftar iväg oss. 11


I nästa ögonblick ser jag två väktare komma ut från t-bane­ stationen. ”Ey, släng flaskan …”, säger jag till Khosro. Han sveper med blicken. Kastar sedan iväg flaskan som klirrar och går i tusen bitar när den slår mot marken. Väktarna går raka vägen mot zigenarna. Jag och Khosro vänder oss om. Börjar gå åt andra hållet, mot skolan. ”Vi kommer att ses!” ropar någon bakom min rygg. Jag möter Khosros blick. ”Ska vi kuta?” frågar han. Jag kastar ett öga över axeln. Folket börjar skingras. Det är bara väktarna som står kvar med zigenargänget. Jag skakar på huvudet. Zigenarna kanske är farliga, men de är inga tjallare. ”Vi gav dem brorsan”, säger han. ”Lätt.” Jag tänder en cigg. Finska romer brukar vara jobbiga. Drar sig inte för att hämnas. Att hämta knivar. Att beväpna sig med pistol. De har fett med kusiner, farbröder och morföräldrar som backar upp dem. Det sägs att man till och med ska akta sig för deras guzzar. Skiter i. Det var de som började. Låt dem komma. Jag tittar på Khosro. Han ställde upp utan att tveka. Visade prov på stake. På lojalitet. Jag gillar sådant.

12


2. Khosro. Husby

J

ag slår mig ner på soffan bredvid Alex. Vi är laddade som fan. Sommaren är äntligen här, alltså: ingen mer skola, inga fler tidiga mornar och inget mer plugg någonsin. Inte för att någon av oss har brytt sig om att plugga, men ändå, det är schysst att aldrig mer behöva sätta sin fot i en skola. Och just det ska vi nu fira. Vi har tagit examen – hur vet jag inte. Själv hade jag tretton ig och jag var ändå den som hade bäst betyg bland oss fyra. Hela veckan har vi planerat för den här kvällen, vi ska skaka stan inatt. Ingen jävla studentskiva, det är slut med sådant nu. Det började bli för mycket också, samma människor, samma fester, samma tugg. Nu är det nya tider som gäller. Nya människor, nya utmaningar och viktigast: nya orrar. Vi sitter i vardagsrummet hemma hos Morad och förkrökar. Jag häller upp en drink och ställer tillbaka flaskan på soffbordet. På etiketten står det Zaranoff och ovanför texten syns en svart örn med utbredda vingar. Inköpt hos turken som äger videobutiken i centrum. Snubben tjänar säkert mer på att sälja smuggelsprit än på att hyra ut videofilmer. ”Vart ska vi då?” frågar jag Morad. Han sitter i fåtöljen, fortfarande klädd i sina träningskläder, och har lagt upp fötterna på bordet. Han har ljusbruna ögon och korta ben. Att han håller på med boxning ser man på en gång: den lite böjda hållningen, det hårda ansiktet, näsan. Han är duktig men har inga planer på att satsa på det. Det finns varken pengar eller karriär i det enligt honom. Det är synd, jag har sett honom slåss och sparras på klubben några gånger, han är snabb, stark och aggressiv. Dessutom har han det som de flesta saknar: mod. Jag har aldrig sett honom banga på bråk. Han skulle kunna gå långt. 13


”Nasty. Jag har hört det är värsta draget där. Fett fina guzzar, skitlätt fixa också”, säger Alex under afrofrillan. Hiphopkläderna sitter löst, fast det gör alla kläder på honom, killen är smal som ett streck. ”Ey, inget jävla negerställe bara”, säger Sasha från andra änden av soffan. Jag skrattar och rätar på ryggen. Vi tre ryms knappt i den slitna svarta manchestersoffan. ”Håll käften din äckliga serb”, kontrar Alex. ”Käften själv din fucking habesh”, svarar Sasha. ”Börja inte nu igen asså …”, säger Morad, och hans stränga drag i ansiktet hårdnar ännu mer. Sasha och Alex tystnar. Musiken hörs svagt från Morads rum, The Game feat. 50 Cent, ”Hate It or Love It”. Jag tar en sipp och dämpar den bittra eftersmaken med chips och tzatziki. Känner hur det börjar bli varmt i kroppen. Jag ser mig om i rummet. Teve av äldre modell, en beige orientalisk matta som inte ser precis dyr ut och ett näst intill tomt vitrinskåp. Inredning brukar vara viktigt för iranier, men Morads morsa verkar vara ett undantag. Sasha lutar sig fram över soffbordet. ”Ärligt, vi måste göra para på nåt sätt.” Jag för handen genom håret. Sasha har rätt, det skulle vara schysst att fixa fram lite cash. Fattar inte var folk får pengar ifrån. Själv är jag helt jävla nollställd nu och måste låna från farsan, igen. Det här funkar inte. Jag måste lyfta på mitt ass och söka jobb. ”Du gör i alla fall pengar”, säger jag. ”Lite bax här och där, det är småpengar … Jag vill göra burka-chantan, mannen. Stora pengar, nåt man kan leva bra på.” Burka-chantan är en tung idé, en av de smartaste någonsin. När jag tänker efter, den enda genomtänkta idén Sasha haft 14


någonsin. Det ultimata klippet. Det perfekta rånet. Lätta och snabba pengar. Samtidigt … livsfarligt. ”Varför gör du inte det då?” frågar jag. ”Ni bangar ju bre, kan inte göra det ensam.” Han vänder sig mot Morad. ”Kan jag meka en här eller?” Sasha tar fram alla verktygen, cigaretter, långa ocb Rizla-papper, en bit hasch, tändare och ett reklamblad som underlag. Morad reser sig och öppnar balkongdörren, sedan kommer han tillbaka och tänder en cigg. Jag tar ännu en klunk, det känns fortfarande för starkt så jag häller på mer redbull för att reducera vodkasmaken lite. Alex babblar om att hans föräldrar har åkt till Eritrea och att han borde ha följt med. ”Fuck, vet du vilket liv jag har där eller?” säger han och tittar på mig. ”Mannen, förra året när jag var där, du skulle ha sett. Jag fixade värsta guzzarna.” Han gnider sig i ögonen. ”Jag och min kusin tog farsans merca och plockade upp största orren. Du skulle sett henne … En elvapoängare, jag svär. Sen, vi tog henne till vår villa. Hon blev fett kåt när hon såg kåken, yao. Du vet, det är bara toppolitiker och diplomater som har såna där feta hus.” ”Och så din farsa va?” säger jag. Alex nickar. Ironin verkar inte nå fram. ”Vi tog in henne i vardagsrummet, slet av henne kläderna … bam bam … vi börja ge henne … Sen, vet du vad vi gjorde?” ”Vad?” frågar jag. ”Vi avslutade med en bartoze brorsan, sen …” Alex läppar fortsätter att röra sig men jag har slutat lyssna. Tänker på Neda, hon börjar komma upp i tonåren. Jag ryser bara av tanken på att hon kommer dejta killar snart. Tänk om hon träffar på sådana idioter som Alex. Tänk om någon skulle göra henne illa, behandla henne som skit. Jag skulle bli tokig, 15


fucka ur, ta till vapen. Jag sväljer. Alex snackar ju ändå bara en massa goja. Jag försöker mota bort de negativa tankarna. Ändå, kan inte slappna av. ”Jebemti, du snackar så mycket skit, din mun börjar likna en toalett.” Sasha ställer sig upp. Han är lång, har kort blont hår och klarblåa ögon. ”Kom nu, vi går och röker den här”, säger han och snurrar den smala jointen i handen. Alex mumlar något och följer med honom ut på balkongen. Jag ser på Morad. Hans blick är riktad mot teven, han håller i fjärrkontrollen och zappar för fullt mellan kanalerna. Grimaserar varje gång han håller in en ny knapp, och den intryckta näsan är det enda som inte förvrängs i ansiktet på honom. ”Lyssna, ska du inte byta om då, vi måste dra snart”, säger jag. Morad fimpar cigaretten, sveper resten av sin drink och reser sig med ett ryck. ”Ey, om de två får snedtändning i stan … vi skiter i dem asså, vi drar vidare, okej?” Vi går av vid Östermalmstorgs tunnelbanestation och beger oss mot Nasty längs Birger Jarlsgatan. Musik hörs från alla håll. Landets kändaste krogar ligger här: Sturecompagniet, Spy Bar och Laroy. Feststämningen stiger varje gång vi passerar en ny nattklubb, benen är perfekt lulliga och vi går förbi East med stolta steg. Folk är hypade som fan och i luften cirkulerar doften av öl, parfymer och grillkorv. Vi korsar Kungsgatan. Kön är inte så farligt lång när vi kommer fram. Vi ställer oss längst bak och rör oss i rätt riktning i snigelfart. Musiken dunkar inifrån, R&B. Jag spanar in de andra i kön. Mestadels svenskar som ser ut som brats, bara två snubbar med utländskt utseende tillsammans med två sueditjejer. Fast killarna är skitskumma. Backslickat hår, kavaj och färgglada skjortor. Försöker 16


de smälta in kanske? Det ser för jävligt ut. De är säkert adopterade. Jag kollar in genom fönstret. Fullt med kortkjolade siluetter som skakar på rumpan. Kön står plötsligt still. Anledning: det finns en till kö på andra sidan. I den ler man, kramar vakterna och kommer in utan problem. Till slut kommer vi fram till repet. Två vakter står vid entrén, en av dem en kopia av Dolph Lundgren. Den andra går fram till oss. Han är blatte, rakad, lika lång som mig och lika bred som Morad. Han mäter oss fyra med blicken, säger sen att stället är fullt för tillfället och att de inte kan ta in fler gäster, inte i nuläget i alla fall. ”Vadå fullt bre, du släpper ju in folk hela tiden”, sluddrar Sasha och pekar irriterat på den andra kön. Vakten spänner ögonen i Sasha i någon sekund utan att säga något. ”Den kön är endast för våra vip-gäster”, svarar han sedan med en nonchalant ton. ”Så stället är fullt, men inte för vip-gäster?” säger jag och flinar. ”Ja, det är så faktiskt, ni får vänta tills folk går ut, tills det finns utrymme för fler. Kan ta ett tag.” Hans försök att uttala orden utan brytning misslyckas. Morad frågar vad ett tag betyder. ”Vi har redan stått här en halvtimme brorsan”, säger Alex. Entrédörren öppnas och två fnittrande tjejer stapplar ut hand i hand. De går fram till den blonda vakten. ”Heej … Vi ska till Mcdonkan ba en snabbis. Be right back liksom, är det okej?” frågar tjejen i den turkosa toppen. Vakten lossar på repet. Blattevakten vänder sig mot oss igen. ”Ja, tyvärr grabbar, nu är det som det är och det är svårt att säga, men jag tippar på minst tjugo minuter i alla fall.” Han tittar bort. ”Pissa på det här stället, vi drar vidare”, säger Morad. 17


Jag och Sasha håller med honom. ”Vi softar lite, kanske folk kommer ut”, säger Alex. ”Fan, är du dum eller?” Jag stirrar på honom. ”Klockan är inte ens elva, vad ska det vara fullt? Han vill inte släppa in oss idiot. Om tjugo minuter säger han: ja, det är fortfarande fullt, ni måste vänta tjugo minuter till. Knulla det här stället.” Jag, Morad och Sasha börjar gå tillbaka mot Kungsgatan. Alex hänger motvilligt efter samtidigt som han gnäller. Blicken sveper över centrum. Telefonbåsets glasväggar ligger på marken i spillror. t-skylten lyser men inte en enda jävel rör sig där nere. Vi är på bergen, kullen alldeles intill torget. En platt yta lika stor som en basketplan omgiven av midjehöga galler med utsikt över tunnelbanan och Tempo. Jointen är redan rullad och Sasha tänder den. Morad sitter på bänkens ryggstöd, tittar rakt ut i tomrummet framför sig, och månen lyser upp hans sammanbitna käkar. Alex sitter bredvid med huvudet nedböjt, siktar och släpper saliven som slinker genom de sönderklottrade brädorna i bänken. Sedan lyfter han på huvudet. ”Vi borde har stannat kvar vid Nasty, yao. Jag sa till er ju …” Jag kisar mot den klara himlen. Månen hånler, stjärnorna också. Som dörrvakterna och alla gäster som garvade bakom våra ryggar när vi fick diss efter diss efter diss. Det var inte så vi hade planerat kvällen, inte att bli nekade tre gånger i rad. Förnedringen känns ända ner under fotsulorna. Påminner mig om tiden i Iran när Basijmilisen kom och jiddrade med oss helt utan anledning. Som den gången när en vän blev misshandlad för att han hade fel färg på sin t-shirt. Jeepen tvärnitade, Basijkillen, som inte var mycket äldre än oss, bara hoppade ur och rusade fram till oss. Han tog min vän i kragen, kallade honom bög och gav honom en örfil. 18


”Vad är det för tröja … ljusblå, skäms du inte, vad står det här?” sa han och stötte pekfingret i bröstet på honom. ”Nike … det är bara namnet på märket”, svarade min vän med darrande röst. ”Märke?” Han gav honom en till örfil, den här gången med handryggen. ”Nästa gång jag ser dig i såna här fikuskläder, jag sliter av dig dem på plats, fattar du?” Vi stod som paralyserade. Kunde inte göra ett skit. Vad fan ska man göra mot en idiot som bär på en ak4 och är full av hat? Som inte drar sig en sekund för att skjuta för han vet att han kommer undan med det? Ingenting. Det var bara att svälja. Precis som ikväll. Sasha tvingar mig till nuet när han räcker över jointen. ”Vi borde kidnappa de där horungarna. Tror de att de kan göra sådär och komma undan eller, jebote?” säger han. Jag tar ett djupt bloss. ”Inte undra på att folk spårar ur och skjuter de där bögvakterna.” En kort tystnad. ”Jag svär vi borde göra det”, säger Sasha. ”Jag svär jag backar inte, vi fixar en Uzi och pepprar dem bara”, säger Alex upphetsat och svänger med händerna som om han höll i ett automatvapen. De två fortsätter att rabbla upp sina storslagna planer. Jag ger jointen till Morad, han säger ingenting men hans blick avslöjar det mesta. Han ser ner på Sasha och Alex, det vet jag. Med all rätt också, Alex är mytoman och Sasha har en massa fantasier som aldrig kommer att förverkligas. Ingen av dem har det som krävs, det vill säga stake. ”Äh, det räcker nu, jag svär hit jag svär dit … Sånt måste man ha bollar till”, säger jag och tar mig i skrevet. ”Ey vadå, snacka för dig själv mannen. Du kanske inte vågar, det är du som aldrig vill vara med på nånting ju”, svarar Sasha. 19


Jag tittar på Sasha, som redan har fått kinesögon. Jag har lust att sänka honom. Han tror han är grym för att han håller på med bax, för att han går på droger och plockar yngre på deras mobiler. Jävla nolla. Jag känner ögonlocken börja tynga, ökentorka i munnen och hur kroppen sakta domnar bort. Vill bara hem och sova egentligen. Placera allt som hänt de senaste timmarna i minnesluckorna.

20


3. Khosro. City

V

i promenerar ner mot Kungsträdgården. Luften är kvav och solen leker kurragömma bakom molnen. Vi passerar Sergels torg, vattnet forsar i luften mot glaspelaren och bildar små regnbågar när det möter solens strålar. Det är mycket folk i rörelse, mycket chicks, solbrända och lättklädda. Jag spanar, vrider och vänder på nacken. Borde skaffa mig ett par schyssta solglasögon, så att man kan checka in guzzarna utan att bli tagen på bar gärning. Tjejer är så jävla vackra och sexiga på sommaren, men också fett stroppiga. Inte konstigt. Vi är klädda som luffare. Alex kör sina hiphopkläder fast utan något som helst bling bling, Morad har på sig shorts och t-shirt och själv går jag i en sliten pikétröja. Tänker: fan, det här håller ju inte. Måste skaffa mig en inkomst så att man kan börja leva. Sommar utan pengar suger. Mitt liv just nu: SUGER. ”Ey, vi går och sätter oss i Kungsan”, säger jag. ”Kan göra det lite senare, tänkte chall lite kläder först. Sett värsta tyngsta tröjorna i Lacostebutiken”, svarar Alex. Vi fortsätter framåt, går förbi rikemansvaruhuset NK. ”Du är slut mannen, hur fan ska du sno där? Stället är fett litet ju, de som jobbar där ser vartenda steg du tar”, säger jag. ”Det är lugnt brorsan, jag har ny taktik”, flinar Alex. Jag tittar på honom och fnyser. ”Du får se snart”, säger han. Det blir grön gubbe vid övergångsstället där Norrlandsgatan korsar Hamngatan. Två tjejer i högklackade skor går förbi oss, ena i kort rosa kjol och den andra i vita genomskinliga leggings. Klackljudet mot asfalten: klick klack klick klack. Våra huvuden rör sig i exakt samma takt och riktning som de välformade 21


benen. Tjejen i de vita tajta byxorna har på sig en svart string som syns tydligt mellan hennes runda skinkor. Morad suckar. Jag tar mig för pannan. ”Ajayeb bre, vet du vad jag skulle göra med henne …”, säger Alex. ”Aboo, har ni tänkt på en sak, svenneguzzar tittar inte ens på oss längre”, invänder jag. ”De har blivit värsta rassarna”, svarar Alex. Vi glider förbi McDonald’s. Vid Norrmalmstorg tittar solen fram igen och plötsligt, i en synkroniserad rörelse, vänder alla sina ansikten åt samma håll och blundar, som om de ber mot Mecka. Vi hittar en ledig bänk. Jag slår mig ner och Morad tänder en cigg. ”Ska du också baxish eller?” frågar jag. Morad skakar på huvudet. ”Pallar inte.” Alex knyter skorna. ”Säg vad du ska göra då.” ”Han ska kuta mannen”, svarar Morad. Jag fattar ingenting. ”Vadå kuta?” Alex rätar på ryggen. ”Jag tar det jag vill ha och springer, vad är det du inte fattar?” Jag börjar asgarva. ”Kuta mitt i stan?” undrar jag. ”Som en riktig haiwan, du är psykopat ju.” Alex ler. ”Ta nåt fint till mig också då, så får du cash sen”, säger jag. ”Tror du jag är din springpojke eller? Du får sno dina egna kläder.” Jag svischar iväg en fluga från armen. Att baxa existerar inte för mig, jag har redan fett med jidder hemma, orkar inte med mera. 22


Alex öppnar munnen och ska precis säga något mer när Morad avbryter honom. ”Gå in och gör din grej, vi väntar här ute.” Jag ser på Morad och han blinkar åt mig med ena ögat. Alex släpar sig bort över gatan och in i butiken. Vi sitter tillräckligt nära för att kunna ta del av hans nya taktik i minsta detalj. ”Aboo, det här blir roligt”, säger jag. ”Har inte du kamera på din mobil?” Morad tar ett bloss. ”Du och jag måste snacka.” Hans ton plötsligt seriös. ”Vi måste bara finta shonno först”, fortsätter han. ”Han kommer finta sig själv”, säger jag, fnyser och nickar mot Lacosteskylten. Strax därefter far butiksdörren upp med en smäll och Alex rusar ut, i famnen kramar han så många klädesplagg att han knappt kan se framför sina fötter. Han kastar en hastig blick mot oss och börjar sedan kuta i riktning mot Östermalm som en gravid struts. Jag garvar. ”Vilket mongo.” Vi går längs Birger Jarlsgatan, förbi Café Birger. Uteserveringen är fullsatt och märkeskläder-folket visar sina vita tänder. Glasklirr och fnitter. En blänkande svart Ferrari parkerad vid trottoarkanten. Det är säkert caféägarens. Det är så man ska glida: eget hak, tung bil och fett med para. Då, man behöver inte ens jaga brudar, de springer efter en själva. Då, om en vakt inte släpper in en, kan man köpa stället de jobbar på och sen ge dem fetaste kicken. Jag undrar hur mycket ett sådant ställe kostar. Säkert flera miljoner. Ångest. Fan, det är så här livet borde vara. Bara sitta och chilla på en uteservering med en fin tjej, äta gott och njuta av solen. Inte behöva kuta mitt i stan som en dåre för ett par Lacostetröjor. Jag ser mig om men ser inget spår av Alex. 23


”Vad var det du ville snacka om?” ”Du vet Karim? Jag tror han har torskat, han svarar inte när man ringer honom. I så fall, det kommer bli torka snart.” Vi är framme vid Humlegården, parken som breder ut sig grön och stilla i grov kontrast till bruset runt Stureplan. ”Jag funderar på att snacka med Majid, kanske hämta asså”, fortsätter Morad. ”Okej?” Jag hajar noll. Morad spottar i marken. ”Zut brorsan, jag tänkte börja bekna.” Vi har precis landat i gräset när en skugga drar över parkområdet. Ett stålgrå molnstycke har lagt sig över stora delar av himlen, med ens faller temperaturen och alla färger runtomkring oss övergår i svartvitt. Så jävla typiskt. ”Skit i det här bre, vi gitt”, säger Morad. ”Nå? Är du på eller?” Jag reser mig upp, borstar av mig gruset och grässtråna. ”Ja, vad ska vi göra här?” Vi börjar gå. Morad tittar på mig frågande. ”Vad?” undrar jag. ”Jag frågar dig om du ska vara med och bekna mannen. Om det blir aktuellt asså.” Jag fryser till, kollar på honom. ”Är du helt cp eller? Jag baxar inte ens kläder och du frågar om jag ska börja langa. Farsan skulle fan slakta mig om han fick reda på det.” ”Sluta noja, hur ska han få veta det? Vi gör det diskret, jag kan sköta det mesta, det enda du behöver göra är att hoppa in när jag inte kan och backa upp mig när det blir knas. Vi slutar båda flumma och satsar på träningen. Vad ska hända? Karim har sålt för Majid i fan flera år och alla visste om det. Vi kör ett tag, sen tar vi ett uppehåll, åker till Thailand eller nåt. Softar i typ ett halvår, lever livet. Sen kör vi en omgång till. Om vi inte tar chansen kommer någon annan göra det, tro mig.” Han gör 24


en kort paus, sticker en cigarett mellan tänderna, tänder den och tar ett bloss. ”Vi måste börja drifta mannen, göra para, komma upp oss. Annars, vi kommer vara nollor resten av livet. Vinna eller försvinna, det är bara att välja.” Vi svänger in på Kungsgatan. Går tysta en stund. Jag vet inte vad jag ska säga. Det skulle inte skada att tjäna lite stålar. Kunna köpa lite nya kläder, ett gymkort, göra en resa och börja leva lite. Han kanske har rätt, men ändå, vi snackar knarklangning. Det är jävligt grova grejer. Vi passerar Pascha Deli. Folk sitter och puffar på vattenpipor, blåser ut rökmoln som luktar äpple och mint. ”Jag vet inte, det där är inte min grej, det är för riskabelt.” ”Hur som helst, om det här med Karim stämmer kommer jag snacka med Majid direkt. För jag tänker köra, vare sig du är med eller inte. Så tänk på saken.” Morad stannar upp. ”Och ey, det här stannar mellan oss. Säg inget till Alex eller Sasha, du vet hur de två är … Om du inte är på, jag kör själv.”

25


4. Khosro. Husby

D

en friska vinden slår mot ansiktet när jag och Morad kommer ut från Husbyskolans boxningslokal. Känner mig tyngdlös som en fjäder efter det hårda träningspasset. Ute är det fortfarande ljust trots att klockan nästan är nio på kvällen. Vi promenerar sida vid sida längs den branta uppförsbacken mot Husby centrum. Vid videobutiken står alkisen Khaled tillsammans med horsargänget som består av Henke, Nader och Aiman. Khaled är röd i ansiktet och gestikulerar häftigt med händerna, Nader står framåtlutad som om någon drar honom i kragen och Aiman kliar sig hetsigt i ansiktet med halvöppna ögon. Vi glider igenom, förbi livsmedelsbutiken Ali-Baba och Husby träff. På Husby krogs uteservering sitter Abdi och Bilo med varsitt ölglas framför sig. Abdi är mörkhyad, smal och har ett oproportionerligt stort huvud. Bilo är från Algeriet, en lång typ med kort krulligt hår. Våra blickar möts och jag ser att de förväntar sig en hälsning, så jag nickar till slut. De besvarar hälsningen genom att bara höja på ögonbrynen. Jag ångrar mig direkt, skulle ha gjort som Morad, låtsats inte se dem alls. Fucking nollor. Vad fan tror de att de är? Leker mangas för att de hänger med Karim, som om Karim är någon märkvärdig. Han är inget annat än Majids springpojke. Jag gillar inte någon av dem, speciellt inte Abdi. Det har gått ett par år nu, men hatet gentemot honom är fortfarande så djupt att man kan gräva ner ett lik i det. Han var den första som jag fajtades med i Sverige. Jag borde aldrig ha hälsat. Vi promenerar vidare. När vi kommer fram till vattenfontänen ser jag två uniformer stå och prata med tre killar som 26


inte ser ut att vara mycket äldre än min lillebror Sohrab. Morad fnyser. ”Har de blivit klippta eller?” ”För vad? De är bara barn.” ”Det där är Tigrans brorsa ju”, säger Morad och nickar mot killen med ljusa drag. Jag hör Sashas högljudda skratt uppifrån kullen och tittar upp. Ser bara hans ansikte och ett buskigt bakhuvud som troligen tillhör Alex. Vi tar trapporna. Grabbarna står och hänger runt bänken med Hussein och Yasser. Vi går fram och hälsar. Yasser är en kort palestinier som jobbar som taxichaufför. Hussein är kraftigt byggd och flummare på heltid. ”Vad har hänt?” frågar jag och nickar mot snutarna. Sasha garvar. ”Ni missade värsta action mannen. De lavetta och robba nån shonno som inte var från trakterna. Tänk dig, redan nu värsta ligisterna. Om några år, de äger Husby.” Jag vänder blicken mot de fem igen. Snorungarna ser helt likgiltiga ut. Tigrans bror står med händerna i kors och småler nästan. Jag tänker på Sohrab. Han är också kaxig, hamnar han i tjafs med fel personer kommer det leda till grova problem, för både honom och mig. Jag sväljer. Efter ett tag kommer Karims namn upp i samtalet. Det sägs att han har åkt fast och det finns en massa spekulationer om hur och varför. Dessutom går det redan en hel del rykten om vem som ska ta hans plats och när. Men viktigaste frågan för grabbarna: Var ska man få tag på zut under tiden? Och Morad ger mig den där blicken igen, att det är dags att slå till, att tillfället är här. Hussein vrider på nacken och kontrollkikar torget. ”Har aina gitt eller?” När han fått klartecken tar han fram en bit hoppressad marijuana. ”Jag fick åka ända till Vällingby för den här lilla skiten.” Han låter den gröna klumpen rulla fram och tillbaka i handflatan medan han följer den med blicken. En lång hårslinga 27


har ramlat ner i ansiktet på honom. Han blåser undan den. ”Därför, vi måste vårda den”, säger han och plockar fram en Blunt-förpackning från byxfickan. Sasha visslar. ”Tung är du.” ”Vad är det för smak då?” frågar Alex. Hussein sniffar på det bruna fodralet. ”Choklad”, svarar han och börjar sedan meka. Jag sätter mig på bänkens ryggstöd bredvid Hussein. När han tar ut bladet ur förpackningen sprider sig chokladdoften i luften, och jag känner hur det börjar vattnas i munnen på mig. Jag lyfter på huvudet och fäster blicken mot horisonten. Solen har försvunnit bakom några moln men runtomkring lyser dess strålar med mörklila, rosa och orangefärgade nyanser. Hussein rullar färdigt en stor cigarrliknande joint. Han tänder själv och jointen går laget runt. Till slut kommer den till mig. Jag tvekar först, har lovat mig själv att inte röka på minst två veckor, och det har inte ens gått några dagar sen sist. Jag gillar inte det här. Det har blivit för mycket på sistone, börjar likna punderi. ”Vad händer, ska du inte ha eller?” frågar Yasser. Jag tittar på jointen han håller fram och kliar mig i huvudet. ”Nej, jag passar mannen.” ”Seriöst?” säger Yasser och rynkar på ögonbrynen. ”Skit i han, det blir mer kvar för oss”, säger Sasha. ”Det är torka och snubben leker stroppig …” Han sträcker sig fram för att stjäla jointen men jag slår bort hans hand. Jag drar ner ett djupt bloss i lungorna medan Sasha mumlar någon svordom. Vad fan spelar det för roll egentligen? Det finns ju inget annat liksom. Vi är inte precis välkomna i stan. Vad är det för vits att göra sig i ordning, se fram emot att gå ut för att sedan bli nekad i dörren av fjantvakter och anabolatorskar som tror att de äger hela city? 28


Yasser drar ner dragkedjan på sin gröna munkjacka. På tröjan under sticker bin Ladins huvud upp i den kända posen, det hotfulla pekfingret riktat mot himlen. ”Skön tröja, bre”, kommenterar jag och nickar mot hans bröstkorg. ”Fick den av brorsan, han köpte den i Thailand.” Yasser tar av sig luvtröjan så att alla kan se vem mannen i den vita turbanen är. En kollektiv beundrande suck, från oss alla utom Sasha. ”Jebemti, driver ni med mig eller? Bin Ladin, han är shit”, säger Sasha och sveper med armen i luften. Tonen är full av avsky och verkar komma från djupet av hans hjärta. Yasser möter hans blick. ”All respekt till honom om det är han som ligger bakom elfte september, förstår du. Snubben har fett med cash och kan leva i lyx om han vill, vad gör han? Han väljer att kriga mot världens största supermakt. Han slåss för sin sak och för dem som dör varje dag i Mellanöstern. Då har man hjärta, hajar du?” Sasha böjer ner huvudet och tänder en cigarett. ”Han är terrorist mannen … dödar oskyldiga ju, vad fan har de gjort honom? Jag hatar sånt smutsfolk.” Med ens blir Yasser knallröd i ansiktet, en blå åder buktar ut vid tinningen och hans röst stegrar sig successivt. ”Ey, vad gaggar du om? Vem fan bryr sig när Israel dödar oskyldiga palestinier? De har slaktat oss i femtio år, tack vare de där äckliga amerikanerna. När fan håller någon fitta en tyst minut för oss? Om det är någon som är terrorist så är det fettot Ariel Sharon och den där apan Bush … och alla som har valt dem också”, säger han och borrar ögonen i Sasha. Ilskan i Yassers röst är tydlig och jag förstår honom. Yasser är själv krigets barn, hans far blev dödad av israeliska raketer och två farbröder till honom sitter fängslade. Dessutom, han har ju rätt. Även om attackerna den elfte september innebar blandade 29


känslor. Å ena sidan, oskyldiga människor som inte hade något med politik att göra. Å andra sidan, västvärldens hyckleri. Jag har själv vuxit upp med konflikten där Israel ockuperat, förtryckt och kört iväg palestinierna från deras hem. Jag har sett bilderna. Minns speciellt en av dem när en liten pojke blev skjuten av israeliska kulor mitt framför ögonen på sin farsa. Händelsen hade filmats och sändes över hela världen. Ändå, omvärlden gjorde inte ett skit förutom att fördöma. Tomt prat som alltid. Ingen vågar någonsin handla. Förutom bin Ladin, förutom de som flög in i de två tornen. Sen sitter folk i väst, långt borta från all smärta och allt lidande, och lutar sig tillbaka i sina bekväma soffor, byter kanal så fort bilderna på teverutan blir för obehagliga samtidigt som de kallar människor som sätter sina liv på spel för terrorister. De är så insnöade i sin egen lilla trygga värld att de inte fattar att självmordsattacker inte är något annat än desperata rop på hjälp. ”Sluta snacka skit om sånt du inte vet nåt om, idiot. Är det nåt land som förtjänar att få i sig så är det usa. De har fan pippat hela världen ju, Serbien också”, säger jag och tittar på Sasha. ”Kolla bara nu, hur många civila har de inte dödat i Irak och Afghanistan?” instämmer Hussein. ”Det är sant bre, fuck usa”, säger Morad och kastar iväg fimpen som flyger i en båge och störtar ner i marken som ett skjutet jetplan. Sasha tittar bort i fjärran och tar ett bloss. Snubben är fysiskt som två Yasser både i längd och i bredd, men nu tycks han krympa i storlek. Verkar som han har förstått att han är den enda bland oss som inte gillar bin Ladin. Han harklar sig. ”Lyssna, jag säger inte att USA är bra, men varför ska han döda oskyldiga för? Om han går på presidenten och sånt det är en annan femma, förstår du? Men i World Trade Center, det var vanliga människor mannen, såna som du och jag”, säger han med låg röst vänd mot Yasser. 30

9789170377297  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you