9789170377082

Mattias Ronge

ANDLĂ–S

Ordfront Stockholm 2013

Av Mattias Ronge har tidigare utgivits: Tittaren (2010) Den girige (2011)

Mattias Ronge: Andlös Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfront.se © Mattias Ronge 2013 Omslag: Sofia Scheutz Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Foto: Michael Cavén Författarporträtt: Idha Lindhag Satt med: Arnhem Blond Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 isbn: 978-91-7037-708-2

Till min fru Monica Friss de Kereki.

Tack för att du gör mig bättre.

Jag hoppas att du aldrig ger upp.

Kapitel ett buss 43 från Slussen var inte mindre punktlig än vanligt, trots snövallar, modd och trots det som ingen ville tänka på. Eva-Lena Karlsson stod nu näst längst fram i kön, efter att ha promenerat hela vägen från samlingslokalen på Erstagatan i förhoppning om att fötterna skulle kunna trampa misslyckandet ur kroppen. Men det gick inte, för hon hade gjort bort sig rejält och ett sådant nederlag gick inte att flåsa bort, frysa bort eller stampa bort. Möjligtvis gick det att vänta ut, men hon var inte säker på det.

Hon var säker på plåt. Plåt, stål och gummi hade samma egenskaper nu som de alltid hade haft; att göra människor till lags, oavsett yttre omständigheter.

Bussen stod still, men hade ännu inte öppnat dörrarna.

Det saknades fortfarande några minuter till avgång och den lät sig inte stressas, för metall var fortfarande metall.

Fem, sex resenärer stod i kön med henne. Alla, utom en kvinna med kort, lysande rosa hår, såg fullkomligt normala ut, även Eva-Lena själv. De var lugna, samlade och artiga, och kön vid hållplatsen hade bildats under lika ordnade former som alltid. Kvinnan med barnvagnen som stod beredd vid bussens främre utgång såg möjligtvis en aning orolig och blek ut, men det var å andra sidan januari. Vilken svensk var inte blek och orolig efter tre mörka månader, då man fortfarande hade ett lika långt mörker framför sig innan våren kom? Men varför hade hon regnskyddet – 7 –

monterat på barnvagnen? Det fick faktiskt vagnen att likna en kuvös på hjul.

Kanske drömde hon och de andra, de som stod runt henne, om våren; kanske var drömmarna viktigare än någonsin. För vad skulle hända om de inte ens vågade drömma längre? Vad gör det med ett samhälle, funderade Eva-Lena, när människorna ger upp sina drömmar? Hon motade bort tanken som ledde in på hennes egna drömmar.

Klockan var sju på kvällen och det var mörkt. Under hennes fötter knarrade snön, när hon omväxlande fördelade tyngden på vänster och höger fot och rörde på tårna inne i kängorna för att skapa lite värme.

Dörrarna öppnades plötsligt i en akt av medmänsklighet. Mannen framför henne, kanske sextio, luktade otvättat hår när de kom in, som om lukten också hade väntat stilla, koncentrerat sig på att klara kylan, för att sedan slappna av i värmen och börja leva igen. »Kallt ute, va?« Busschauffören hade rött hår som var stort och yvigt och ett skägg som var hårt knutet, kanske för att det inte skulle trassla in sig i ratten. Han själv var också stor. Han kunde gott väga hundra kilo. Han såg ut som en vildsint viking som hade placerats i sina kläder och i den här bussen genom en tidsresa, och ingen svarade honom. Inte heller Eva-Lena. Att ingen svarade busschauffören fyllde henne med obehag. Det fanns onekligen värre saker att må dåligt för just nu än en ohörd busschaufför. Ändå kunde hon inte släppa känslan. I Eva-Lenas mage fortplantade sig ett kittlande obehag som om det där inne växte en björk, vars löv brusade i en olycksbådande vind.

Inne i bussen luktade det åksjuka, mint och gamla kläder, och den fylldes på med människor som inte slog sig ner bredvid varandra. Tillsammans åkte ingen i kollektiv–8–

trafiken, men det hade man inte gjort förut heller. En av dem som gick på sist, en äldre kvinna med asiatiskt utseende, hade ett andningsskydd över mun och näsa, ett sådant som varit så populärt under SARS -epidemin. EvaLena tänkte att människor greppade efter halmstrån, men kanske var det viktiga att få greppa efter något.

Det var tyst. Ingen som pratade med någon annan, inte ens i mobiltelefon. Inte på buss 43 som skulle avgå klockan 19.07. Det fanns något konstigt och ödesmättat över att befinna sig i en tyst halvfull buss som stod stilla och det underströk känslan som Eva-Lena hade haft sedan hon hade klivit på. Känslan av att något var fel.

Mannen framför henne bar en grå baskerliknande keps av den typ som aldrig verkade bli omodern på Södermalm, och han stirrade ut genom fönstret med näsan tryckt mot rutan, trots att det inte fanns något där utom trottoaren och en grå vägg. På väggen hade någon klottrat »Livet Nu«.

Men han verkade inte stirra på texten. Kanske kände också han att något var fel och stirrade för att komma därifrån, i alla fall lite.

Det gick på tre män i tjugofemårsåldern, med smala jeans och snygga kängor. De var så lika varandra att det hade varit uppenbart att de var nära vänner, även om de inte hade viskat upphetsat och gjort små rörelser med sina händer, rörelser som såg så ryckiga och snöpta ut att allvaret i gesterna gick förlorat. De satte sig bakom utrymmet som var avsett för barnvagnar.

Efter dem gick en spenslig kille på som såg yngre ut än de tre. Men det var inte hans smala axlar som fick alla passagerare i bussen att stirra på honom. Inte heller var det hans mörkgrå täckjacka som var felknäppt, så att de två nedersta knapparna lämnats hängande utan syfte och mening. Det var absolut inte det ljusa håret som såg ut som om det lämnats ifred från alla försök att styra och ställa med det.

– 9 –

Vad som framkallade stirrandet, till och med hos mannen som satt framför Eva-Lena, han som hade haft näsan tryckt mot fönstret i flera minuter, var att han var så fumlig med sitt periodkort och så långsam i sina rörelser när han skulle lägga kortet mot avläsaren.

Gänget om tre slutade viska och armarna som nyss varit så aktiva lades i kors över brösten i stort sett samtidigt, som om det var en inövad sittdans.

Och efter att Eva-Lena tittat närmare insåg hon att det omöjligen kunde vara på annat vis. Hon kände hur det virvlade till i mellangärdet igen. Men inte kunde det väl vara på grund av den blonde? Hon hade sett många sådana, faktiskt gick det inte en dag utan att hon såg ett par av dem.

Hans ansikte utstrålade panik. Han gick målmedvetet men långsamt och satte sig vid barnvagnarna, med ryggen mot färdriktningen. De båda som satt i fyrgruppen till vänster om honom, kvinnan med andningsmasken och mannen mittemot henne, reste sig och gick bakåt i bussen. Om den blonde märkte det så visade han det inte.

Det borde ha varit jobbigt för den smale att sitta så, baklänges och med alla passagerares blickar riktade mot sig.

Men han hade annat att tänka på. Ögonen var öppna, fästa på sätet framför och det var så konstigt att han satt stilla när ögonen såg ut som om han jagades av någon.

Eva-Lena litade på sin intuition. Nu kände hon att något avgörande höll på att hända på bussen, och hon muttrade för sig själv, försökte se vad hon missade. Förutom att bussen återigen var helt tyst, och att allas blickar var riktade mot den blonde, så var allt väl som vanligt. Den förtätade stämningen kunde mycket väl ha skapats i hennes eget huvud. Kanske handlade det inte om något som skulle hända, utan om något som precis hade hänt.

Hon tänkte på Martin igen. Han som hade lockat henne – 10 –

till mötet som hon just kom ifrån. Eva-Lena hade känt att han var betydelsefull, trots att de var så olika, men i slutänden hade han inte spelat någon roll. Det gjorde ont att ha fel, och det var otäckt. För om hon kunde ha fel vad gällde små saker, så kunde hon ha fel vad gällde den största.

Den smale, livrädde, såg ut som om han räknade på fingrarna. Med båda händerna framför sig sträckte han upp ett nytt finger var femte sekund eller så, tills han hade rest alla tio fingrar. Då började han från början igen.

Kvinnan med rosa hår gjorde sitt bästa för att låtsas som om han var vem som helst. Hon märkte kanske inte ens själv hur hon snodde hörlurssladden mellan sina fingrar.

En herre i dryga sjuttioårsåldern tog sig mödosamt framåt mot den mittersta utgången, och han släppte inte den spenslige med blicken. När bussen stannade för rött ljus sträckte han sin långa arm mot honom. »Du där, vad håller du på med? Varför är du ute bland vanligt folk, har du ingen skam i kroppen?« Den gamle var så upprörd att han tvingade sig att rätta till glasögonen som inte alls hade hamnat snett. Ansiktet drogs ihop och slätades sedan ut så gott det gick med alla rynkor. Han befann sig i en ålder då kroppen uppenbarligen hade tagit kommandot över hjärnan, särskilt vid stor sinnesrörelse som nu: det ryckte hit och dit i ansiktet och när han rättade till glasögonen för andra gången hamnade de snett.

Den smale slutade att arbeta med sina fingrar och tittade upp helt snabbt, men sedan var det som att han kom ihåg något, och han fäste åter blicken på sätet framför.

Började igen räkna något osynligt på sina fingrar. »Satans människa.« Och den gamle svepte rocken omkring sig och satte sig på platsen för fyra, där han nöjde sig med att stirra argt på den blonde. Den gamles utbrott satte igång något på – 11 –

bussen och det blev ett väldans liv, där de lägre rösterna drunk­nade i de högre och där alla tog ut varandra så att inga ord egentligen kunde urskiljas. Men det som skedde nu var bortom orden. »Nu sätter ni er och lugnar ner er. Annars stannar jag bussen här, så får alla gå av.« Busschaufförens röst ur högtalarsystemet var lika imponerande som hans kroppshydda. De höga rösterna blev till mummel och de lägre rösterna dog ut helt. Kanske hade utbrottet varit nödvändigt, för blickarna som förut stadigt hade varit fästa på den sjuke, var nu lite överallt. Hon med rosa hår slutade till och med att tvinna med fingrarna.

Den ende som var till synes opåverkad av all uppståndelse satt fortfarande stilla på sin plats och granskade maniskt fingrarna som rätades ut och fälldes in, igen och igen.

De stannade vid hållplatsen utanför Röda Korsets huvudkontor vid Mariatorget. Genom bussfönstret såg EvaLena fyra, fem tappra personer med sina bössor. Den lilla rörelsen upp och ner med armen kunde omöjligen hålla kylan stången, och hon beundrade deras övertygelse, deras förmåga att bara rätta in sig i ett led av människor och agera utifrån givna direktiv. Det måste vara skönt att låna någon annans lösning på problemen och att göra den till sin. Att få arbeta sida vid sida med andra som tänkte på samma sätt. Eva-Lena hade sina egna lösningar, bar sitt eget ansvar, och när hon hade försökt hitta fler som kunde dela det ...

Hon slog bort tankarna på misslyckandet på mötet nyss.

Det var över. Förbi. Och det var som det skulle vara.

Den nervösa kvinnan med barnvagnen stod kvar och höll i handtaget som om hon var rädd för att ramla. Barnet var fortfarande dolt under regnskyddet. Samtidigt som en – 12 –

familj med pulkor klev på, reste sig den blonde med smärtsam koncentration och stegade mot utgången. De tre männen som såg likadana ut reste sig också och gick av.

Bussdörrarna stängdes och chauffören tryckte försiktigt ner gaspedalen.

Eva-Lena undrade hur det kom sig att fyra personer gick av när ingen hade tryckt på knappen, och känslan av att något var fel ville inte försvinna.

Kapitel två eva-lena kom aldrig ihåg vad hon hade drömt. Det hade hon inte gjort som barn heller. Då, när hennes vänner hade berättat om sina drömmar, hade hon varit avundsjuk. Till och med när de hade drömt mardrömmar.

Innan hon slutade bry sig om vad alla andra tyckte hade hon ­ibland ljugit ihop egna drömmar för sina kompisar: intressanta, meningsfulla och spännande, sådana som tillförde det vakna livet en ny dimension.

Nu var hon trettiosju och mindes för första gången vad hon drömt. Hennes dröm hade inte alls varit lik de som hon hade hört om som liten, som verkade vara lite diffusa i ramverket och pendla mellan olika miljöer och handlingar. Hennes hade istället en skarp kontur kring varje obetydlig detalj. Första gången hade den känts magisk – plötsligt drömde hon – men nu hade den utvecklats till en plåga.

I en månad hade den återkommit och visat henne slutet. Och var det så konstigt med tanke på hur världen såg ut? Döda fåglar. Människor som föll ihop på gatorna. Ljusföroreningar.

Drömmen hade inte smugit med henne till vakenheten steg för steg. Den ena natten förflöt tyst och obemärkt som ett andetag och nästa natt var den där och gjorde sig stor.

Hon var en förnuftig människa och att lägga stor vikt vid något så ovetenskapligt som en dröm tilltalade henne inte – 14 –

alls. Men att gå från välsignat mörker i nära fyrtio år, till att drömma samma sak varje dag i en månad? Det betydde något. Det måste innebära något, och hur hon än försökte kunde hon bara komma fram till en enda slutsats: Drömmen berättade att hon skulle dö. Att det snart var hennes tur.

Man visste fortfarande så lite. Det enda som verkade säkert var att undergången på ett eller annat sätt var jävligt nära, och kanske var det bara det hennes undermedvetna ville säga. Ingen teori var konstigare än någon annan och trots det bemöttes hennes efterforskningar med tystnad.

Kanske hade också de nått vägs ände. Hon hade inga fler uppslag, inga fler idéer för att få forskarna att lyssna på en okänd röst.

Döden kunde till och med vara att föredra framför att tvingas se det som pågick utan att kunna påverka. Men det var alldeles för tidigt att ge upp. Något skulle kunna upp­ enbara sig inför hennes ögon, som ljusföroreningarna hade gjort. Skulle kunna ge henne ett nytt perspektiv och tillföra mer energi. Och om inget kom fram skulle ilskan ändå hålla henne upprätt tills hon föll, det visste hon. Så länge hon stod upprätt skulle hon fortsätta kämpa.

Hon mindes barndomens mörka drömlösa nätter på ett annat sätt nu. Som en tid när människor inte föll ihop livlösa och då hon inte behövde bearbeta vanmakten och allt det vidriga när hon sov. Drömlöshet var ett lågt pris att betala för att leva i trygghet, och hon önskade sig tillbaka, precis som alla andra.

Hon gick ut från den ekologiska matbutiken på Timmermansgatan med en alldeles för dyr matkasse i vardera handen, rak i ryggen som för att verka lite längre än sina genomsnittliga en och sjuttio, som om frustrationen inte skulle synas lika tydligt då. Svarta jeans hade hon på sig, – 15 –

inte tillräckligt trasiga för att vara exklusiva och inte tillräckligt hela för att vara nya, och en svart dunjacka som inte var så varm som hon önskade. Kängorna från Lundhags var köpta i en second hand-butik några kvarter längre bort: gamla men fortfarande snygga, höll fortfarande ihop. Kängorna alltså, inte hon som gick i dem, hon med halvlångt, ljust hår och en mörk make-up som var lika hård som världen.

Eva-Lena saknade solen. De onda aningarna som hade väckts på bussen hade inte gett med sig och varför skulle de, under gatlampornas bleka sken i den mörka kylan?

Varför skulle de, när mänskligheten dog?

Ansvaret tärde på henne och kanske var det bara det som syntes i ögonen bakom sminket, känslan av ansvar som hade dödat det vackra i dem. Hon suckade inte längre när hon såg sig i spegeln och såg smala springor, med trettiosju år som pressade ögonen nedåt och inte mycket som lockade dem uppåt.

Innan hon nådde porten fumlade hennes stela fingrar med mobiltelefonen för att bekräfta att hon varken hade några missade samtal, textmeddelanden eller aviseringar från Facebook. Det var så enformigt typiskt att Eva-Lena släppte ifrån sig ett ljud som låg mellan en snyftning och en suck och kanske glodde han på henne en aning, mannen i mörkgrön rock med någon sorts pälskrage, han som passerade henne på trottoaren medan hon slog in portkoden. Hon kände ingenting inför det faktum att han förmodligen hade ett dött djur runt halsen och ner över bröstet, som en ledsam trofé över människans brist på utveckling. Hon kände ingenting och först då förstod hon hur illa ställt det var. Måste skärpa mig. Kom igen nu, Leni.

Hon pratade med sig själv i huvudet, försökte hetsa igång den, elden. Försökte använda det smeknamn som nästan ingen längre använde, det som skulle skydda henne från – 16 –

att bli som de andra, använde det för att väcka den eld som utgått från henne, och som i sällsynta fall lockat andra närmare.

Väl hemma gick Leni in i den avlånga hallen, där mörk stenklinker och svarta kläder under dagarna tävlade om att förtära varje förirrad solstråle från de båda rummen på vänster hand. Hon sparkade av sig kängorna och gick in i köket, hällde varsamt upp ett glas kranvatten och bekymrade sig inte över att vattnet var småvarmt utan drack det respektfullt, så att inte en droppe gick till spillo.

Hon ryckte till när mobiltelefonen ringde. I den tysta, ännu nersläckta lägenheten lät signalen mycket högre än vad den var. Hon kände igen rösten i andra änden, men ändå inte. »Du kan ha rätt, Leni. Det kanske är ljusföroreningar, jag vet inte. De borde ju inte påverka så snabbt. Men vad kostar det att leva i artificiellt ljus dygnet runt? Vi vet bara en bråkdel. Kanske är det här den verkliga kostnaden.« Professor Nora Ross, amerikanskan som efter tjugo år i Sverige pratade svenska bättre än Leni, brukade låta självsäker. Hon brukade ge upphov till vindlande, lekfulla meningar som gick in och ut ur varandra, utan att någonsin tappa den röda tråden. Ett samtal med henne brukade vara en spännande resa. Nu var rösten dämpad och ansträngd. Meningarna drog fötterna efter sig, verkade inte vilja någon särskild stans. »Hur mår du, Nora?« Hon behövde Nora Ross. Behövde henne verkligen. Den Nora som kunde allt om astronomi, som varit fascinerad av rymden allt sedan barndomen, allt sedan hon under uppväxten på Manhattan sett skyskraporna snudda vid himlen och lett sina tankar bortom dem.

En kväll hade hon blivit besatt. Och i USA mindes alla – 17 –

som varit med fortfarande den kvällen och natten, den som gav en fjortonåring en inspiration som hade räckt hela livet.

Lenis tankar avbröts av Noras märkliga röst. »Jag har mejlat dig, Leni. Allt jag har tagit fram. Men jag är rädd att det är en röra. Du får be någon hjälpa dig. Om det kommer till det.« Leni kände hur oron tilltog för varje ord. Om det kommer till det? Det fanns ingen annan. »Kan du inte ...?« Hon avbröts tvärt. »Jag kan inte tänka längre. Knappt prata. Men jag tror på dig.« Leni var tyst. Hörde bara Noras andetag nu och vågade knappt andas själv. »Titta ut genom fönstret, Leni. Det är faktiskt fullmåne ikväll. Lycka till.« Och så var hon ensam, igen. Leni tittade ut genom köksfönstret och det var verkligen fullmåne, blekt gul som om den mådde dåligt av att se vad som hände på jorden. Det syntes bara ett par stjärnor på himlen. Nora hade förtjänat fler stjärnor, tänkte Leni. De förtjänade alla att se fler stjärnor på himlavalvet, men det var helt enkelt inte mörkt längre.

För de flesta var en karriär något som byggdes upp gradvis, kanske började med ett begynnande intresse, några tillfälligheter och plötsligt märkte man att det var för sent att göra något annat, så man fortsatte. Men så hade det inte varit för Nora. Hon hade berättat om det redan under deras första möte: »Det var den nionde november 1965.

The big black out. Hela Manhattan var nersläckt, men jag märkte inte mörkret, det var helt ointressant. För mig var det som om någon hade tänt himlen. Det var fullmåne och jag satt uppkrupen i fönstret, ville inte ens gå på toaletten, för att jag var rädd att elen skulle komma tillbaka. För första gången i mitt liv såg jag stjärnorna på riktigt.« – 18 –

Under den mörka höstkvällen hade Nora förstått vad som hållits dolt i ljuset, dolt för dem alla – och det hade format hennes liv.

Nora var en av forskarna som funderat över vilka konsekvenser den ökade belysningen kunde få för människan.

Inte bara fysiskt och psykiskt – människan behövde sina mörka timmar lika mycket som de ljusa – utan också filosofiskt. Och helt nyligt hade forskare faktiskt lyckats påvisa tydliga samband mellan frånvaro av mörker och ökad risk för diabetes och cancer.

Skenet från gatulampan som hängde ovanför trafikljuset på Timmermansgatan var så skarpt att Leni vände blicken tillbaka mot den bleka månen. Människan har inte ens haft elektriskt ljus i hundrafyrtio år, tänkte hon.

Hur ska vi som lever nu kunna veta hur vi påverkas av att leva i en upplyst värld, när den är det enda vi känner till?

Leni var på väg att lämnas ensam. Hon visste smärtsamt väl att det var exakt det samtalet innebar och det som hade känts svårt helt nyss, kändes plötsligt nästan oöverstigligt.

Nora hade inte kunnat besvara hennes frågor. Hon hade sagt att det var möjligt att det fanns en koppling, men ordet kanske betydde ingenting för forskarna som Leni måste övertyga.

För att komma bort från tankarna på Nora, slog hon på radion och lyssnade på Ekorapporteringen. Nyhetsankaret pratade bara som hastigast om extremvädret. Det var inga nyheter att temperaturen under vintern hade legat stadigt runt tjugo minusgrader i huvudstaden, avbrutet av kraftlösa temperaturhöjningar som aldrig orkade hålla emot kylan länge. Pendeltågen fungerade inte som de skulle och en tredjedel av de svenska hushållen hade någon gång i december varit utan el. Men ett kort inslag blev det i alla fall, eftersom många var arga och de som var arga slapp tänka för en stund. De ville avkräva ansvar av elbola– 19 –

gen, SL , Banverket, snöröjare, experter och andra i största allmänhet.

Leni tittade på byltet där nere på gatan. Under alla påsar och filtar kunde man skymta en kundvagn. Bredvid byltet, på en av stenbänkarna utanför skolingången, satt en människa i stor svart täckjacka. Leni muttrade: »Vårt ansvar, vårt ansvar, vårt ansvar. Mitt.« Hon kände att det tryckte mot tinningarna och oroade sig redan för natten då hon skulle somna och släppa sina tankar fria, och för den påfrestande drömmen som skulle hålla henne hårt tills det blev morgon.

Medierna hade för flera månader sedan slutat rapportera om den oförklarliga fågeldöden. Både intresset och medlidandet för döda fåglar var slut. Ändå hörde hon nu Ekoredaktionens pliktskyldiga notis, lång som två andetag: »I Uppsala hittades vid lunchtid uppskattningsvis femtonhundra fåglar som dött utan tydlig orsak. Experter från såväl djurskyddsföreningen som miljödepartementet är på plats, men man har ännu inga teorier om det inträffade.« Leni visste allt för väl vad det korta, förment obetydliga inslaget betydde. Hon hittade det senaste telefonnumret i displayen och ringde till Nora, men ingen svarade. Nora skulle vilja veta det här, behövde veta det. Eller så var det Leni som behövde berätta det för någon.

Hon lade sig på soffan, slöt ögonen och masserade tinningarna, försökte arbeta bort huvudvärken och oron och det faktum att hennes hjärna aldrig kunde lämna något i fred.

Mobiltelefonen ringde och hon blev så lättad att huvudvärken faktiskt försvann. »Leni, är du där?« Men det var inte Nora. Det var Martins röst och Leni ville säga något, men hon kunde inte för det var fel person. Hon behövde prata med Nora nu, för allt hon hade att säga, allt – 20 –

som var viktigt, var till henne. Och allt det låg i vägen för till och med ett hej.

Men Martin verkade inte ta illa upp för att hon var tyst, eller ens märka det. »De vill inte förstå. Det är ett helvete att försöka hjälpa människor. Skit i dem.« De. Facebookgruppen som hade framstått som så militant. Efter att Leni hade gått med och skrivit några meddelanden på gruppens vägg, hade Martin plötsligt stått på hennes tröskel. Någon vecka senare hade hon varit på ett möte i en konstig samlingslokal på Erstagatan. Men nu skulle hon aldrig mer få komma på några möten. Det hade hon förstått redan innan hon slutat prata, att hon borde ha hållit tillbaka. »Finns inga människor. Bara ekon.« Lenis röst. Hon hade till slut orkat byta tankespår, tillkännagett sin närvaro.

Han var tyst nu. Kanske bara några sekunder. Leni funderade över biten av hård plast som hon höll mot örat, hade sett ett program på teve där fattiga barn gick barfota över stora kyrkogårdar fyllda av mobiltelefoner, öppna gravar i pölar av frätande batterisyra. Hon hade haft sin egen mobil i fyra år och kände pulsen börja skena när hon tänkte på hur ofta vissa människor bytte mobil. Lite mer minne, några nya funktioner som inte var nödvändiga. Ytterligare en telefon med läckande batteri på kyrkogården i tredje världen. Tredje världen som hade stängt gränserna mot Europa, eftersom problemen där var större. Hon tänkte på det ironiska i att en del fransmän hade försökt ta sig över till Nordafrika och att Los Angeles-bor betalade högvis av dollar för att smugglas in i Mexiko. Att världens sju mäktigaste länder var de mest drabbade. Att tredje världen i den nya tiden skulle kunna bli första världen. Den enda världen.

– 21 –

Tankarna vandrade vidare från synligt avfall till luftens osynliga. Hon andades in och tänkte på vad strålningen gjorde mot mänskliga vävnader, mot naturen. Det måste bli så trångt i luften av alla signaler som gick fram och tillbaka genom materia, korsades, letade efter syften att uppfylla. Trångt i den upplysta luften; i ljuset som inte lämnade människor någon ro. Som påverkade kroppstemperaturen och produktionen av hormoner i hjärnan. »De är rädda för dig. Det är inte bara vad du säger, utan också hur du blir när du säger det. Du kan inte vara med längre. Jag är ledsen, Leni.« Var inte ledsen, Martin, tänkte hon. Jag är ledsen. Över att du bröt barriären. Över att du plötsligt stod på min tröskel när jag bara var på din vägg. Kunde man göra så i den här nya tiden, bryta barriären mellan sociala nätverk och fysiska trösklar?

Hon tryckte bort samtalet. Ryckte åt sig ett av de anteckningsblock som låg och skräpade överallt i lägenheten eftersom hon ville ha dem nära till hands. Signalerna i hjärnan behövde snabbt nå blyerts för att inte bara sucka och dö. Skrev nu: »Varför är vi inte mer redo? Inte ens vi som borde veta? Rädsla.« Det sista ordet dubbelt understruket.

Hon hämtade en bit tejp från köket och satte upp det linjerade arket på den vita väggen bakom soffan bland alla andra urklipp och anteckningar. Den här fick precis plats i knähöjd till höger om soffan. »Hur kan ni inte se?« Hon tryckte argt på fjärrkontrollen till sin tjocka teve och såg Rapports nyhetsankare stirra på henne med ögon som skulle verka trovärdiga men som bara var oförmögna att ta in det uppenbara. Som om händelserna hade fått en röst i denna mun, felfritt översatta till svenska, men inte mer. Ingen analys. Ingenting.

Bilderna av livlösa kroppar på gatorna i världens mäkti– 22 –

gaste länder och städer varvades med intervjuer. Människor med riktiga svar på felaktiga frågor. Människor som redan, så snabbt, hade accepterat att mänskligheten hade drabbats av en farsot som det gällde att förhålla sig till.

Inget underligt med det, liksom. Inte ens det vetenskapliga namnet var särskilt otäckt: Axfyxia 1401.

Täcket låg ihopkorvat nedanför de två kuddarna i sängen så att den såg ut att hånle åt Leni, där hon stod och tvekade i sitt svarta nattlinne. Tårarna trängde fram, kittlade sig ur ögonvrårna, rann vant och långsamt nerför respektive kind och hamnade på golvet, där de slutade att vara tårar och bildade mikroskopiska fläckar vid dörröppningen, mellan dörren och sängen och till slut på påslakan och örngott. Men en tår som inte längre befann sig i ett ansikte betydde mindre än ingenting.

Trots att hon visste vad som väntade på andra sidan sömnen var det inte svårt att somna, tvärtom. Sömnen drog och slet i henne, ville ha henne hos sig så lång tid som möjligt, och Leni snarkade lätt redan ett par minuter efter att hon lagt huvudet på kudden.

Kapitel tre mariatorget rymdes mellan två rader av träd som var så vackra under våren och sommaren, men som nu var svarta och spretiga, som nu sträckte sina grenar mot himlen i förvåning över att de hade lämnats nakna i kylan. Som en extra barriär runt torget, som för att försäkra sig om att människor inte skulle irra iväg därifrån, omgärdades det av vackra sekelskiftesbyggnader i ljusbrunt, vitt och tegelrött.

Leni tog vänster in på den plogade grusgången. På hennes högra sida fanns en staty av en ängel med en fågel i handen. Hon borstade bort lite snö från ängelns fot och förundrades över att den inte var kall, att inte ens snön var kall.

Hon vände blicken mot den mystiska kyrkan, den som inte hade verkat fylla någon viktig funktion förrän så många började dö, och mot lekplatsen framför. Där fanns fyra gungor, varav två var för bebisar, en rutschkana som var så liten att den kunde ha fått plats i ett normalstort vardagsrum och två trägungor; en älg och en panda. Det fanns också en liten sandlåda. En pappaledig som kunde vara allt från trettio till femtio gungade med tomt ansikte sin son eller dotter.

I grusgångens förlängning fanns en rondell för människor. Rondellens yttre begränsningar var bänkar som stod uppställda mot ett imponerande cirkelformat buskage.

På sommaren flyttade människor runt mellan bänkarna i – 24 –

takt med solens bana över himlen, som om fontänen med den jättelika mannen i mitten, han som var på väg att dräpa en drake som såg så liten ut, egentligen var ett modernt solur.

Två killar och en tjej, alla tre med marinblå jackor, verkade ha bråttom och sprang förbi Hotell Rival.

Allt såg ut som vanligt, men inga fåglar hördes. Luften var klar men hade en röd ton, som ett filter över torget.

Långt borta hördes ett lågfrekvent surrande, som om någon arbetade med en stor borr. Leni – som konstigt nog visste vad som väntade – försökte skrika åt alla att ta skydd, men hon hade ingen mun. Den gamle mannen som stödd på en käpp passerade henne helt nära verkade inte tycka att hennes avsaknad av mun var något underligt utan höjde på hatten. Leni tittade upp i luften för att se det komma.

Hon undrade plötsligt var hennes föräldrar var. Hon ville ha dem där, nära, när hon skulle dö. Hon ville hålla deras händer och säga förlåt. Säga att deras enda fel var att de var vanliga människor. Att de var vanliga människor som hade piskat vår jord utan att låta den vila, vanliga jävla människor som piskat jorden tills den dog. Nej, hon ville inte ha dem hos sig, orkade inte längre med att tänka på dem.

De tre som hade sprungit på gatan stod still, den uttråkade pappan var plötsligt alert trots att han var med sitt barn, den gamle mannen tuggade, svalde och bet på sina läppar och käppen i hans hand darrade.

Uppskattningsvis tjugofem meter ovanför torget, där nyss ingenting funnits, öppnade sig en reva och ur den föll en röd stor bil ner mot marken med ett brak. Fler jack skars i luften och pappan i rocken lyfte upp sitt barn snabbt, men för långsamt. Med en öronbedövande smäll landade ett vitt trähus på honom och lekparken förvandlades på ett ögonblick till en skrothög.

En av killarna i marinblå jackor var nu precis bredvid – 25 –

henne. Såg på henne med sina gröna ögon, som om världen inte höll på att upplösas. Han var ungefär lika lång som hon och det kändes skönt att hon slapp titta upp för att möta hans blick. Hans hår var stort och krulligt, inte riktigt grått, men det var som om lystern och skärpan i färgen hade slipats bort, nästan som bilden av en människa i en gammal färg-teve, ännu äldre än hennes egen. »Leni. Du måste till Lund. Där finns svaret.« Hon ville ställa en massa frågor men kunde bara klia sig på näsan. Han hade fräknar i ansiktet och det såg ut som om fräknarna rörde på sig, men det kunde de ju inte.

Hon insåg att det inte var fräknarna som rörde sig, utan en skugga som for över hans ansikte och hon kastade sig bakåt. Suggan som föll ner på marken missade henne med en halv meter, studsade några gånger, ryckte med benen och var sedan stilla. Den fräknige stod nu åter med sina vänner, som om han aldrig hade gjort annat.

Det föll föremål överallt. Marken sprack och Hotell Rival tippade långsamt framåt över gatan. Leni sprang för livet och blev nästan träffad av en kvinna med barnvagn som landade precis framför henne med benet i en konstig vinkel och med en mörk fläck runt huvudet som såg ut att växa. Var kom alla dessa människor och saker ifrån, hann hon tänka. Med ett ljud som var starkare och sorgligare än något hon hade hört i hela sitt liv, vidgade sig sprickan i marken omättligt och slukade henne. Leni skrek medan hon föll, skrek så att halsen sved, för nu när allt var för sent hade hon plötsligt en mun.

Leni gick ut i eftermiddagskylan och såg andedräkten bilda ett moln framför ansiktet. Den fräknige hade sagt att hon skulle åka till Lund. Det var första gången någon hade pratat i drömmen, överhuvudtaget. Hon dog i och för sig i den här versionen också, tänkte hon.

– 26 –

Hon var så tankfull att hon på väg till Konsum nästan blev påkörd av en gul bil som svängde upp från Krukmakargatan.

Inne i mataffären fanns inte många kunder. Inte för att så många människor hade dött, utan eftersom det var en vanlig vardagseftermiddag och de flesta befann sig på arbetet. Olycksfåglarna hade redan från start börjat tala om att ekonomin skulle krascha, med massarbetslöshet, sinande varutillgång i butikerna och svält som följd. Nu hade fler dött än vad Leni ville tänka på och ändå kunde hon välja mellan marinerad eller rökt tofu i kyldisken och det populära dansprogrammet sändes fortfarande varje fredag.

Leni bet sig i läppen. Hon såg närmare på tanten framför sig, kanske sjuttio år. Ljusgrå byxor, lite vida nertill, en mörkblå midjekort jacka, kort grått lätt lockigt hår och en haka som påminde om en tidigare socialdemokratisk statsminister som Leni tappat namnet på. Hon hade svarta, rätt smäckra glasögon och när hon höll upp ett paket med bacon framför sig så kisade hon samtidigt som hon tryckte fram hakan och underbettet, som för att utmana de små bokstäverna på paketet. Vad hade blivit sämre för den tanten? Kanske inget, konstaterade Leni. För varje enskild ickesjuk människa: ingenting. Snarare tvärtom, de färre delade på mer. Hon kastade en snabb blick ner i sin halvtomma vagn där matglädjen var så frånvarande.

Hon och pensionärerna strosade runt bland hyllorna och inväntade döden, utan något bättre i sikte än att packa upp kassarna och kanske unna sig en liten bit choklad.

Men hon såg också deras motsats, de som var stressade, de som närmast sprang in i butiken för att handla med sig en bit mat till kontoret där man var någon med så stor betydelse att man alltid tvingades halvspringa. Leni hade inte behövt öka på stegen på länge. Inte ens för att hinna med – 27 –

bussen. Kanske var det därför drömmen hade tröttnat på henne. Leni såg ner på sina vita knogar och den halvfulla vagnen igen. Kanske fick det räcka nu. Hon gick mot kassorna. »Hej.« Kassabiträdet såg oroligt ut. När hon sagt hej koncentrerade hon sig på Leni tills hon fått hälsningen i retur. Hon började sedan långsamt dra varorna genom streckkodsläsaren. Då och då gjorde hon en liten paus, som för att understryka att hon fortfarande andades, att hon var vid medvetande och inte bara drömde att hon satt vid bandet och lyssnade till varornas pip. Leni tänkte att varorna i hennes kundkorg skulle utgöra en hemsk sista rad av bilder i ett slocknande medvetande. »Var det bra så?« Under det blonderade hårfästet, ovanför bleka blå ögon, rann en ensam svettdroppe nerför pannan. Uttrycket i ansiktet var djupt olyckligt och Leni tänkte att hon kanske hade börjat gråta där, ur pannan. Att den hade muterat och att sorgen, oron och vanmakten numer kröp ur de smittades kroppar som svett. »Förresten, jag tar en tidning också.« Axlar som plötsligt sluttade. Kassabiträdet processade den enkla informationen som om det var ett komplicerat matematiskt problem. Men hon nickade stoiskt och efter den snabbt avklarade kortbetalningen drog hon en djup suck. Kanske för att hon hade hållit sig närvarande för ännu en kund. Undvikit att dö i fem minuter till.

Utanför butiken, snett tvärs över gatan vid grillkiosken, föll en äldre man i röda byxor ihop. Många ögon sökte sig först dit och sedan mot varandra, försökte uppskatta vem som var närmast. Hon kunde väl inte vara närmast? Pulsen ökade och hon kände sig torr i munnen, som om den försökte göra sig omöjlig. Den ville inte läggas mot främ– 28 –

mande läppar. Hon märkte inte ens kylan längre. Det var första gången hon sett någon falla. Nej, hon var inte närmast och skammen sköljde över hennes litenhet.

Paret med kortast avstånd till den fallne tittade sig förstulet omkring på det sätt som ägare till bajsande hundar brukade göra. Eftersom den nya lagen sa att den som inte hjälpte till kunde dömas till sex månaders fängelse, styrde paret stegen mot den liggande. Mannen kliade sig nervöst under vänster armhåla och fumlade fram sitt munstycke i plast, hukade sig och utförde återuppväckning. Den äldre mannen vaknade till relativt omgående, borstade bort snön från det röda och tog uppväckaren i hand. Nickade och fortsatte sedan sin promenad i riktning mot Zinkensdamm.

Kassabiträdet, den äldre mannen och tiotusentals andra behövde hennes hjälp. Drömmen hade pekat ut döden, men den hade också pekat ut Lund. Ungefär trehundra framstående läkare och forskare hade samlats i Lund, av alla platser, för att komma närmare gåtans lösning – vilket i sin tur hade placerat Lund i Europas absoluta mittpunkt.

Att försöka ta sig dit, med alla restriktioner som införts, hade inte fallit henne in i vaket tillstånd. Men ju mer hon funderade, desto mer framstod det som den enda möjligheten som fanns kvar. Hon måste bara komma på hur.

Leni hade osa:t ja till morgondagens frukostseminarium på Folkets Hus, men den fräknige i drömmen hade inte så mycket som andats om att det fanns några svar att hitta på Sveavägen. Nåväl, frukostseminariet bröt i alla fall av mot det vanliga mönstret; tedrickandet, nyhetsknarkandet och väggen i vardagsrummet. Kanske skulle det uppenbara sig möjligheter om hon bara träffade riktiga människor.

Kapitel fyra leni var ensam, men hon andades. Hon tänkte på det och värdesatte det, att hon hade sällskap med sina andetag, regelbundna och lydiga andetag som inte plötsligt lämnade henne som så många andras hade gjort. De hade lämnat människorna och först då gjort sin närvaro påmind, då, när kroppar föll mot marken med dova dunsar; ljudet av fler splittrade familjer, av ökad rädsla och misstänksamhet. Ljudet av det som de inte kunde förstå.

Kylan stack i kinderna och i fingertopparna. Den var så vass, skrämde blodet längre in i kroppen och lämnade vit smärta efter sig, precis som mejlet från Nora som hon hade fått på morgonen. Några korta kryptiska rader och tolv bifogade wordfiler hade skrämt henne på samma sätt, fått henne att vilja fly bort från allt. Bort från kylan.

Hon hade ringt Nora igen, men utan svar. Trots att de bara träffats en handfull gånger, hade Leni bestämt sig för att åka hem till henne. Hon behövde någon som förstod att det var värt att försaka en hel del för att åstadkomma en förändring. Värt att försaka allt. En gång hade Nora sagt att kärnfamiljen stod för världens fortlevnad – och för dess förfall. Och att det var i den dualiteten som människor gjorde motstånd med sina energilampor och hybridbilar.

Människor slutade kämpa kompromisslöst när de fick barn, för då förändrades prioriteringarna och det viktiga blev suddigt, hamnade i periferin.

– 30 –