Page 1

Om Corpus delicti (2010): DET VAR SEKRETERAREN på den rättsmedicinska avdelningen som tog emot budet. Stanken mötte henne först när hon rivit bort tejpen och öppnat kartongen. Hon hade just tagit emot och kvitterat ett mänskligt huvud. I Memento mori får läsaren följa rättsläkaren Ella Andersson och hennes kollegor när de tillsammans med polisen försöker förstå den makabra försändelsen. Huvudet är vanställt av förruttnelse men kulan i skallen vittnar om en våldsam död. Medan polisen prioriterar identifieringen av huvudet riktar Ella sitt intresse mot den egna organisationen. Ett nedlagt ärende väcker hennes uppmärksamhet och bakom den byråkratiska fasaden anar hon kopplingar till organiserad brottslighet. Ingen tycks längre gå säker – inte ens den rättsmedicinska avdelningen som lamslås när det står klart vem huvudet tillhör.

”En väldigt skrämmande men också insiktsfull bild av hur det är att jobba som rättsläkare. Det är väldigt bra.” Magnus Utvik, SVT Gomorron Sverige ”Palms debutroman är både välskriven och spännande.” Emma Tornborg, Sydsvenskan Om Causa mortis (2011): ”… ett angeläget ämne och en oväntad upplösning.” Eva Johansson, Västervikstidningen ”Det är en deckare som väcker tankar och kräver en del av läsaren även om den samtidigt erbjuder både spänning och underhållning.” Monica G Engström, Västerbottens-Kuriren

Memento mori* är Elias Palms tredje deckare om rättsläkaren Ella Andersson, efter Corpus delicti (2010) och Causa mortis (2011), och går att läsa helt fristående. Det är en otäckt spännande berättelse om vad som händer när till och med rättsväsendet sviktar. ELIAS PALM är bosatt i Malmö och arbetar som rättsläkare i Lund. I sitt arbete genomför han obduktioner och andra undersökningar på uppdrag av polis och åklagare, bistår kriminaltekniker på brottsplatser, agerar sakkunnig i domstol och undervisar på såväl läkarlinjen som Polishögskolan.

* Memento mori, latin för »kom ihåg att du är dödlig«.

Ordfront www.ordfrontforlag.se omslag: Niklas lindblad, mystical garden design författarFoto: JKfPhoto

O ORDFRONT

ORDFRONT_PALM_MEMENTO_MORI.indd Alla sidor

2012-12-03 14:46


Elias Palm

MEMENTO MORI

Ordfront

Stockholm 2013 3


Av Elias Palm har tidigare utgivits: Corpus delicti (2010) Causa mortis (2011)

Elias Palm: Memento mori Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Elias Palm 2013

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Grafisk form: Göran Skarbrandt

Författarporträtt: JKFPHOTO Sättning: Adobe Caslon Pro

Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7037-703-7

4


Till Juni och Jocke - min familj

5


6


Prolog Hamnen

Första skottet träffade till höger i bröstkorgen och den halvmantlade kulan krossade det sjunde revbenet och punkterade lungsäcken. Med en suck kollapsade lungan och det djupröda blodet bildade en mörk fläck på jeansjackan. Knallen ekade fortfarande i den dunkla lokalen när vapnet avfyrades en andra gång. Nu var det bröstbenet som gav vika innan kulan fortsatte rakt in i hjärtat. Den vänstra kammaren formligen exploderade av kraften i projektilen och slet sönder både muskelväggen och den omgivande hjärtsäcken. Varmt syrerikt blod forsade ut ur hjärtat som förgäves gjorde några sista trötta sammandragningar och fyllde den vänstra lungsäcken med blod. När den tredje kulan träffade kroppen hade hjärtat redan stannat. Likväl ryckte det till i bröstkorgen och ännu en mässingshylsa föll ner på betonggolvet. Sedan blev allt tyst. – Fy fan va snyggt! Rätt i bröstet! Brodern lät upprymd – som vanligt när han fått honom att göra något som han egentligen inte velat göra. Det hade varit samma sak sedan de var små. Ju mer han hade stretat emot, desto större tycktes storebroderns triumf ha blivit. – Samla ihop hylsorna, fortsatte denne mer kontrollerat och klappade honom på axeln. Lagret var stort som en handbollsplan men tomt sånär som på några kartonger som stod staplade i ena änden. Lysrören i taken var släckta men på sina ställen kastade ljuset från gatlyktorna utanför ett blåaktigt sken genom några smutsiga glasrutor. De flesta fönster 7


var täckta av spånskivor, men just där kroppen låg var golvet upplyst. Utan att ta blicken från liket vid sina fötter la han ner pistolen i jackfickan och vände sig om. – För fan, sluta filma. – Slappna av, replikerade brodern och riktade mobiltelefonen mot den växande blodpölen på golvet. Fick du med dig plastpåsarna? Han nickade och mötte broderns blick. Det fanns något vilt i den. Det var inte bara drogerna – även långt innan han börjat dra i sig det vita pulvret hade vilddjuret lurat bakom de kastanjebruna ögonen. Farsan hade varit likadan. Oberäknelig och nyckfull. – Vi borde dra. Någon kanske hörde skotten och ringer snuten. – Käften, väste brodern, gick fram till kroppen och satte sig på huk. Han knäppte upp de översta knapparna i den blodbesudlade jeansjackan och blottade en blek hals. – Är du säker på det här? – Vi ska skicka den jäveln ett meddelande, har jag sagt. Han lämnade över telefonen och rotade i väskan han burit över axeln. – Jo, men räcker det inte med att skära av honom kuken och skicka den istället. Eller ett finger? Hjärtat bultade hårt i bröstet och han kände hur fingrarna darrade. – Har du inte sett Gudfadern? frågade brodern och höjde de mörka ögonbrynen. Det kalla ljuset utifrån lyste upp det unga ansiktet men ögonen låg i skugga som svarta hål i en dödskalle. – Om Italienaren ska förstå så är det huvudet som ska av. För fan, lilleman, fortsatte han och frustade till. Hur fan ska han veta vem vi fimpat om vi bara skickar kuken? De vita tänderna blänkte till när han log och det råa skrattet ekade mot korrugerad plåt.

8


Åklagarkammaren

Kammaråklagare Hans Vadlund bjöd på helgens överblivna tårta på förmiddagsfikat. Han hade haft både öppet hus och fest på lokal under lördagen och öppnat fler paket än vad han kunde minnas att han någonsin hade gjort – till och med som barn. Att fylla femtio hade inte varit närmelsevis så illa som han trott att det skulle vara. Framför allt inte med tanke på hur han reagerat inför sin fyrtioårsdag, något som nära nog kostat honom äktenskapet. Denna gång hade han varken vänsterprasslat eller förebrått frun att livet inte blivit så som han hade tänkt sig. Istället kände han sig nu någorlunda tillfreds med tillvaron. Han hade accepterat att han förmodligen aldrig skulle få några egna barn och att han kanske inte heller var ämnad för den karriär inom rättsväsendet som han länge hade strävat efter. Ändå satt han där med ett diskret leende på läpparna och betraktade sina kollegor som tog för sig av mockatårtan. För att vara måndag förmiddag var juristerna på åklagarämbetet ovanligt högljudda och på gott humör. På bordet framför honom låg presentpapper och sidenband som han slitit bort från paketen han fått av sina kollegor. Av de yngre medarbetarna hade han fått en flaska årgångswhiskey medan de seniora åklagarna samlat ihop till en humidor till hans cigarrer. Kvar låg ett litet paket inslaget i högblankt lila papper och med ett kuvert med hans namn instucket under det silverfärgade bandet. Hans ryckte åt sig det och såg ut över den välklädda församlingen framför sig. Han hade inte förväntat sig all denna uppmärksamhet. I ärlighetens namn var han nog inte den mest populäre åklagaren på kammaren. Även det hade han lärt sig att leva med, konstaterade han och riktade åter uppmärksamheten mot kuvertet. Hans Vadlund kände inte igen skrivstilen, men den såg misstänkt kvinnlig ut. Han drog försiktigt ut kortet inuti. ”Öppnas i enrum” – det var allt det stod. Hans Vadlund log för sig själv och sökte efter Lottas blick. Hon stod borta vid kaffeautomaten och pratade med några andra sekreterare. Det 9


blonda håret var nu kortklippt och omlottklänningen dolde vare sig formen på hennes barm eller den växande magen. Han mindes hur gott hon luktade. Fastän han försökte låta bli att tänka på henne hände det att minnen ur det förflutna åter steg till ytan. Lotta var nu trettiofem, gift och väntade sitt andra barn, men tio år tidigare hade den nyanställda sekreteraren sett ut som oskulden själv. Hon hade sett upp till honom och fått honom att må bra med sig själv igen. Inte som Gunilla. Sju års allt mer desperata försök att få barn hade tärt på förhållandet till den grad att han slutligen hade använt varje ursäkt för att slippa komma hem till henne. Ägglossningen hade följts med temperatur och urinstickor och slutligen hade sex med Gunilla varit lika lite associerat med lust som med spontanitet. Men Lotta vände sig inte om där hon stod med sin kaffekopp i handen. De hade ju trots allt inte haft någon närmare kontakt under de senaste åren. Varför skulle hon inför hans femtioårsdag plötsligt gå och köpa en present? Han skakade försiktigt på paketet. Det var lätt och gav inget ljud ifrån sig. Istället för att följa instruktionen på kortet började han lossa på det silverfärgade bandet i sitt knä, så att ingen skulle se vad han gjorde. Inombords kände han sig som ett barn på nytt. I en enda rörelse drog han bort bandet och det lila pappret och knycklade ihop det till en liten boll. Den vita lådan såg ut som en ask för smycken och förväntansfullt gläntade han på locket. För ett ögonblick lyfte han åter blicken mot Lotta som i samma stund vände sig om. Hon log och blinkade mot honom. Han log fortfarande när han tittade ner på innehållet i asken men stelnade omedelbart till. Blodet lämnade huvudet och han kände hur sorlet i fikarummet förändrades. Det slog lock för öronen och han fick svårt att fokusera blicken. Kaffet han just svalt var på väg upp igen och han fick tvinga ner den sura uppstötningen för att inte kräkas över bordet. I ett försök att stänga lådan tappade han locket på golvet, sträckte sig efter det men händerna ville inte lyda. Istället välte han omkull whiskeyflaskan och höll på att dra med sig kaffekoppen. Locket hade hamnat 10


mitt under bordet och precis som han skulle gå ner på knä för att få tag i det lyckades han urskilja en röst i bakgrundsbruset. – Har du tappat det här? Det var Linda Skog som sträckte fram locket mot honom. Hon var runt trettio och anställd på ett föräldravikariat. Hon log brett. – Men gud vad blek du ser ut, fortsatte hon. Mår du bra? Hans Vadlund nickade och pressade fram ett leende men kunde inte förmå sig att svara henne. Han ville bara skrika. Han slet åt sig locket och tryckte det snabbt på plats igen. Försiktigt torkade han bort svettpärlorna som bildats på överläppen och försökte ställa sig upp. Han behövde komma ut. Alldeles bredvid honom stod några manliga kollegor i kostym och tittade nyfiket på honom när han reste sig. Benen kändes tunga och han var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte falla omkull. Med den vita asken i ena handen och den andra handen mot väggen blev han stående framför sina mörkklädda kollegor. – Ska du redan lämna oss? undrade en av herrarna och lyfte kaffekoppen mot honom. – Jag måste, började Hans, men kom av sig. Han kunde inte prata. Det var som om läpparna och tungan glömt hur de skulle forma orden. Med ett fåraktigt leende trängde han sig förbi männen och tryckte upp dörren ut till korridoren. Det var inte mer än tio meter till närmaste toalett, men knäna kändes som om de när som helst skulle ge vika och han fick ideligen ta stöd mot väggarna. Andfådd låste han dörren om sig och sjönk ihop på kakelgolvet. Sekunden därpå kräktes han i handfatet. Han spolade i kranen och torkade slem och kafferester från hakan. Vad är det som händer? tänkte han och drog med darrande händer upp asken ur kavajfickan. Trots att han redan sett tillräckligt tvingade han sig att än en gång öppna locket och bekräfta att han verkligen inte hade misstagit sig. Men det var inget skämt – ingen attrapp. På en bädd av hopknölad plastfolie låg ett kapat finger. Ett ringbeklätt sådant. Han 11


behövde inte mer än en hastig blick på smycket för att känna igen hustruns vigselring. Han hade själv valt ut rubinen och sett henne bära den senast i morse när de ätit frukost tillsammans. Gunilla tog aldrig av den – inte ens när hon bakade. En ny våg av illamående sköljde över honom och med krampande magmuskler tog han spjärn mot toalettringen, men magen var tom. Mödosamt reste han sig och mötte blicken i spegeln. Han höll sig i handfatet och lutade sig närmare de rödsprängda ögonen. Apatiskt stirrade de tillbaka på honom. En skarp ringsignal fick honom att hoppa till och ryckte honom ur det sinnesslöa tillstånd som chocken försatt honom i. Han måste såklart komma i kontakt med Gunilla. Eftersom han inte kände igen numret i displayen tryckte han bort samtalet och slog hemnumret. Otåligt väntade han medan ton efter ton dog ut – hon var inte hemma. Just som han skulle ge upp och istället försöka på hennes mobil fick han ett sms. Det såg ut att komma från samma nummer som just ringt honom. På displayen syntes bara de första orden: nio fingrar kvar. Pulsen steg ytterligare och han kände hur händerna skakade när han tryckte fram hela meddelandet: nio fingrar kvar. svara nästa gång telefonen ringer. annars får du hela handen i present. Hans Vadlund stoppade mobilen i fickan och rättade till kavajen innan han låste upp dörren. Han behövde bara komma åt sin fasta telefon på kontoret och ringa polisen så skulle det ordna sig, intalade han sig. Med raska steg gick han mot arbetsrummet i slutet av korridoren men halvvägs dit började mobilen ringa igen. Det var från samma nummer. På femte signalen klev han över tröskeln till sitt kontor, stängde dörren och svarade. – Vadlund. – Det var fan på tiden, röt en dov mansröst i andra änden. Där fanns en svag brytning som förde Hans tankar mot Balkan. 12


– Vad vill du? sa Vadlund så auktoritärt han förmådde. – Du vet vad jag vill, sa mannen, denna gång betydligt lugnare. Inget åtal. Lägg ner skiten. Hans hade gått fram till skrivbordet och höll nu i den fasta telefonen med ena handen medan han krampaktigt kramade mobilen med andra. Han visste att man på larmcentralen spelade in alla samtal och att det förmodligen skulle räcka att de hörde lite av hans konversation för att de skulle förstå situationen. Men för sin inre blick såg han Gunilla – fastbunden och med rädsla i blicken. Blodet från hennes vänsterhand. – Så funkar det bara inte, stammade Hans. Paniken växte inombords och han kunde känna blodkärlen i tinningarna pulsera. Alla förväntar sig att jag ska väcka åtal. – Hur många fingrar till ska jag skicka för att du ska förstå? Rösten var fortfarande lugn. Han ringer fan i mig själv, tänkte Vadlund. Uppenbarligen hade frihetsberövandet inte hjälpt. Vadlund hade själv begärt honom häktad förra måndagen och dessutom sett till att han inte tilläts någon som helst kommunikation med omvärlden. Ändå kunde han svära på att det var han i andra änden. – Två? Tre? – Inget åtal, sa Vadlund tyst. Läpparna som bara några minuter tidigare inte ens lyckats forma de enklaste ord rörde sig plötsligt bortom hans kontroll – som om de förde någon annans talan. – Förlåt, vad sa du? frågade den mörka stämman försynt. – Det blir inget åtal. Jag lägger ner ärendet – bara du släpper min fru. – Jag visste att du var en vettig kille, sa mannen i andra änden och fnös till som om han skrattade. Och du. Han avbröt sig för en kort sekund. Vadlund svalde hårt. Dunkandet hade nu vuxit till en bultande huvudvärk och han fick trycka mobilen mot örat för att verkligen höra. – Om du skulle ändra dig en vacker dag så skickar jag huvudet istället. 13


Så blev det alldeles tyst i luren och Vadlund blev stående framför skrivbordet och lyssnade. Men mannen i andra änden hade lagt på och allt han hörde var ljudet av sin egen andhämtning och den snabba rytmen av sitt skenande hjärta.

Lekplatsen

Som en färgsprakande tusenfoting närmade sig den knappt tio meter långa klungan av dagisbarn Sagolekplatsen. Även om de inte gått längre än några hundra meter hade det varit en påfrestande resa – inte minst för de två fröknarna som försökte hålla ihop skaran. Tjugotvå barn i åldrarna tre till fem var ingen enkel match. Framför allt inte eftersom två av de ordinarie pedagogerna på dagiset sjukanmält sig på morgonen och man förgäves försökt att ringa in vikarier. Till råga på allt hade Jasmin bara jobbat på dagiset sedan i julas och Agnes var egentligen praktikant. Bara att få på ungarna overallerna och vinterstövlarna hade varit en prövning. Termometern visade strax över nollan men både gungorna och klätterställningarna var täckta av ett tunt lager snö. Klockan var inte mer än halv tio och de var de första som anlände till den populära lekplatsen. En halvtimme senare skulle bilden med säkerhet vara en annan. Vanligtvis stod otaliga barnvagnar utanför grindarna och på såväl rutschkanorna och gungorna som på de konstgjorda kullarna lekte barn från hela innerstan. Påbyltade föräldralediga mammor och dagisfröknar skulle snart trängas på de kalla stålbänkarna utmed staketet, men än så länge låg lekplatsen öde. Innan de lämnat dagiset hade samtliga barn försetts med en knallgul armbindel och fröknarna kontrollerade nu att den fortfarande satt fast innan de öppnade stålgrinden. Med ett tjut rusade barnen in bland sandlådorna och den fyrtiofyrafotade tusenfotingen löstes upp som i ett trollslag. Jasmin och Agnes gav varandra ett menande ögonkast och suckade tungt. 14


Tre minuter senare hade de tröstat en pojke som halkat omkull på det hala gummiunderlaget, snutit några rinniga näsor och hjälpt en flicka som fastnat med vantarna i dragkedjan. En kvart senare hade lekplatsen mycket riktigt fyllts på med barn från en annan närbelägen förskola och samtidigt hade också enstaka mammor och pappor med barnvagnar börjat dyka upp. För att de skulle hinna tillbaka lagom till lunch blev det inte mer än en knapp timmes lek i parken. Det var ändå alldeles för mycket barn där nu och om det var som Jasmin hade sagt till sin yngre kollega så skulle det ta betydligt längre tid att promenera tillbaka än vad det gjort att marschera dit. Medan Agnes stod vid grinden och räknade in barnen for Jasmin runt bland klätterställningarna och manade på barnen med de gula armbindlarna. – Tjugoen, sa Agnes och log avvaktande mot Jasmin. – Jaha, svarade Jasmin och vände sig om mot parken igen. Hennes kinder var röda och håret hade klibbat fast mot ansiktet längs mösskanten. Hon svepte med blicken över vildingarna som for kors och tvärs över lekplatsen. Men ingen av barnen hade bindel om armen. – Där, utbrast Agnes plötsligt. Hon pekade på en flicka i chockrosa overall, vita vantar och vit mössa. Utanpå den stickade luvan hade hon virat det gula kardborrebandet. Jasmin hann bara få en skymt av henne innan hon försvann nedför rutschkanan men satte omedelbart iväg i flickans riktning. Med ett glädjeskri for det rosa byltet nedför kanan och vidare ut i den frostbitna sanden. I samma ögonblick som Jasmin nådde fram vände sig flickan om och sprang rakt mot henne. Men de snabba benen rusade förbi och hon fick kasta sig efter flickan för att inte förlora henne. Ändå hade Jasmin redan insett att flickan i den vita mössan inte var barnet de saknade. Hon hade aldrig sett henne förut. – Var hittade du den här? frågade Jasmin när hon fått stopp på flickan och lossat bindeln från hennes mössa. – Släpp mig! Den ljusa rösten lät vettskrämd. 15


En kvinna i mörkbrun pälskappa som satt på bänken intill grinden reste sig upp och gick med bestämda steg mot Jasmin. – Vad gör du med min dotter? skrek hon med gäll röst. Jasmin släppte taget om ärmen och höll upp det gula bandet framför mamman. – Vi saknar ett barn från vår grupp, förklarade hon urskuldande. Men den påbyltade kvinnan bara skakade på huvudet och drog med sig sin dotter. – Då ska du väl ge fan i mitt barn, snäste hon och vände på klacken. Jasmin stod kvar och försökte söka av de olika stationerna, men barnen sprang kors och tvärs mellan gungorna, rutschkanan, sandlådorna, klätterställningarna och tillbaka. Skriken från de lekande barnen lät inte längre glädjefyllda. Varje ljud de gav ifrån sig blev i Jasmins öron till fasansfulla rop på hjälp. Med några snabba kliv tog hon sig upp på en av de konstgjorda gräskullarna och spanade ut över de vintergröna häckarna som omgav lekplatsen. Barnen runtom Agnes gav ifrån sig ett skri av förtjusning och rusade upprymda mot henne i tron att det var någon form av lek. Från höjden såg Jasmin alla de barn som tillsammans med någon vuxen var på väg bort från platsen. Några gick hand i hand medan andra snarare tycktes bli fösta därifrån. Samtidigt som de första femåringarna nådde fram till Jasmin brast det för henne och tårarna gick inte att hejda. Hon hade just tappat bort ett barn.

16


Kapitel 1 Onsdagen den 21 mars 2012

Gunvor Palmquist tog kartongen under armen och gick mot sitt skrivbord. Det hörde till sekreterarnas arbetsuppgifter att ta emot all inkommande post och alla leveranser, att öppna dem och diarieföra sådant som kunde anses vara allmänna handlingar. Paketet var stort nog att rymma en fotboll, men det var tyngre än vad hon förväntat sig. Böcker, hade varit hennes första tanke när hon signerat budets papper. Den unge mannen hade varit klädd i tajt röd uniform med företagets logotyp tryckt över bröstet, hans mörka hår kammat i en prydlig sidobena som med tanke på den rådande blåsten uteslöt att han anlänt med cykel. Det hade varit en karg vinter och våren lyste ännu med sin frånvaro. Vid arbetsstationen skar Gunvor upp den tjocka tejpen som förslöt paketet och bände upp kartongen. Lukten kände hon först när hon började rota i den svarta plasten som blottades när hon öppnat paketets lock. Den var frän, unken och intensiv. Gemene man hade förmodligen uppfattat den som ospecifikt illaluktande, men för sekreteraren gick den inte att ta miste på. Efter närmare tre decennier på den rättsmedicinska avdelningen hade hon nämligen ofrivilligt hunnit bekanta sig med stanken av mänsklig förruttnelse. Vanligtvis fungerade ventilationen så väl att man på kontoret inte besvärades av odörer från obduktionssalen, men det hände att fläktarna la av och då spred sig den omisskännliga lukten till övervåningen. Trots att det redan knöt sig i Gunvors mage fortsatte hennes fingrar att söka efter en öppning i plasten. De letade som om de hade en egen vilja 17


– omöjliga att stoppa. Med skälvande händer tittade hon ner i det som hon nu hade identifierat som en sopsäck. Där nere skymtade hon ännu en plastpåse, denna genomskinlig. Blotta åsynen av innehållet fick henne att dra efter andan och ta några stapplande steg bakåt. Hon skymtade delar av grönaktig, uppsvullen hud, lite hår och ett öra. Hon hade just tagit emot och kvitterat ett mänskligt huvud, hon hade burit det under armen.

157 dagar kvar

Josephine såg sig om i det lilla väntrummet med aprikosfärgade väggar och försökte undvika den kvinnliga polisens medlidsamma blick. Hon ville inte att någon skulle tycka synd om henne. Egentligen fattade hon inte ens varför hon än en gång satt där och väntade på att bli undersökt. Det var trots allt tredje gången på bara två år. Varför skulle det bli annorlunda den här gången? På andra sidan dörren hörde hon hur någon förberedde sig: en väska som öppnades och det bekanta klickande ljudet av en kamera. Första gången hade det varit en allvarlig äldre herre med mustasch som undersökt henne. Han hade mumlat i diktafonen och verkat ha stora problem med att få den avancerade kameran att funka. Den andra läkaren hade varit betydligt yngre, knappt trettio skulle hon gissa. Det råttfärgade håret hade stått på ända när han nervöst hade farit omkring i rummet och fotat hennes skador. Josephine mindes att det var den gången som Bojan hade slagit henne i ansiktet. Vanligtvis undvek han att slå henne där och höll sig istället till att boxa henne i magen eller ta om hennes hals. Även hårbotten tillhörde hans favoriter. Han kunde slå till henne mitt över hjässan med handtaget på någon av hans många knivar eller dra henne i håret som han tyckte fick henne att se ut som en hora. Att det var han som sagt åt henne att bleka det verkade han ha glömt. Men värst av allt var trots allt hoten. För när det gällde Bojans målande beskrivningar av 18


vad han skulle göra med henne om hon någonsin skulle förråda honom så visste Josephine att det inte rörde sig om tomma ord. Hon var nämligen väl medveten om vad maken var kapabel till. Utan att tänka sig för sträckte sig Josephine efter ett inredningsmagasin på bordet framför sig och påmindes omedelbart om varför hon trots allt satt där. Den huggande smärtan i sidan fick henne att hoppa till – ändå log hon ursäktande mot polisen bredvid sig. Varför visste hon inte. Det var ju inte hennes fel att hennes man hade brutit hennes revben. Hon hade varit alltför upptagen med att försöka skydda huvudet med armarna för att bry sig om sparkarna som istället hade träffat henne i sidan. Förstrött bläddrade hon i den slitna tidningen och konstaterade att den hade närmare tio år på nacken. Fondväggar av olika slag verkade vara den senaste trenden och i köket var det idel ek som gällde. Hon mindes hur hon som obstinat nittonåring hade tjatat på föräldrarna om att de borde renovera köket. Hon hade gått sista året på gymnasiet och just träffat den flera år äldre Bojan. Medan killarna i hennes klass spelade tv-spel och tampades med finnar så körde Bojan BMW och bjöd på champagne. Hon hade skämts för att ta med honom hem till sina föräldrar. Inte för att han bodde finare än någon annan – i alla fall inte då. Hans lägenhet låg i en av de mer invandrartäta förorterna och såg ut som en klassisk ungkarlslya med dyr teve och stereo och med en bardisk i vardagsrummet. Josephines föräldrar hade varken pengar eller intresse för inredning och hon hade inte velat att han skulle se hur hon bodde. Nu var det snarare tanken på hennes nedsättande kommentarer om det gamla köket med de slitna bruna luckorna och den medaljongmönstrade plastmattan som fick henne att skämmas. Det var ju där hon suttit tillsammans med sina föräldrar och lillebror – vad kunde vara bättre än det? Hon pratade fortfarande då och då i telefon med Philip som nu jobbade som narkossjuksköterska, men sedan hon brutit med sina föräldrar för snart sex år sedan hade hon bara sett sin mor en gång. Hon hade varit tvungen att säga upp kontakten med dem – vad annars skulle hon ha 19


gjort när de gång på gång bett henne att lämna Bojan? De hade vägrat acceptera att hon blivit vuxen, fattade sina egna beslut och att hon faktiskt hade valt livet med honom. Att han var något av en gangster hade hon givetvis förstått nästan direkt, men till en början hade hon mest fascinerats av det. Pengarna han tjänade hade förändrat hennes liv på ett sätt som hon bara hade kunnat drömma om och under de första åren tillsammans hade han behandlat henne som en prinsessa. De hade flyttat in i en flott våning inne i stan, köpt dyra kläder och smycken och åkt på weekendresor. Hon mindes att hon känt sig som Julia Roberts i ”Pretty Woman” – bortsett från prostitutionen förstås. Men när Bojan och Gorans verksamhet blev större förändrades Bojans beteende. De bestämde sig plötsligt för att gå över från att handla med stöldgods till att handla med knark. De hade sagt att det var där de riktiga stålarna fanns att hämta och på den punkten hade de haft rätt. Men de andra knarkhandlarna hade inte sett med blida ögon på Bojan och Gorans etableringsplaner. I ett försök att skrämma bröderna hade de skickat ut en torped till Bojans bostad. Men Simics var inga idioter. De hade förutsett motståndarnas drag och varit beredda på angreppet. Inspirerade av filmgangsters hade de skickat tillbaka torpeden inrullad i en matta och med en kula i huvudet. Josephine hade själv hört skottet. Signalen hade gått fram och mannen som skickat varningen tycktes ha accepterat de nya spelarna på banan. Men sedan den dagen levde de allihop med rädslan för vad Italienaren planerade för dem. Italienaren, det var så de kallade honom, trots att han enligt Goran snarare borde kallas Zigenaren. Men det italienskklingande efternamnet och den utpräglade klädstilen hade gett honom ett mer ansett smeknamn i den kriminella världen. Bojan skojade ofta om det, att Italienaren var fejk, men under de föraktfulla skämten hade Josephine anat rädsla. En rädsla som både hon själv och Gorans flickvän Jasna fick lida för. Så fort något större var i görningen beordrades de att hålla sig inomhus – ett utegångsförbud som kunde pågå i veckor om det ville sig illa. 20


– Då kan ni komma in. En kortvuxen kvinna i fyrtioårsåldern stack in huvudet i det lilla väntrummet och avbröt Josephine i hennes tankar. Håret var mörkt, blicken vänlig. – Jag heter Ella Andersson och det är jag som är rättsläkaren. Josephine och polisen presenterade sig och följde med kvinnan in i det angränsande undersökningsrummet. Läkaren var klädd i åtsittande svarta byxor och en mossgrön tunnstickad tröja – ingen vit rock. Efter att ha kontrollerat den uniformerade kvinnans legitimation satte sig läkaren ner och tittade allvarligt på Josephine. – Du har varit med om det här förut, har jag förstått. Josephine nickade, fingrade på Rolexklockan och såg sig om. Den frostade rutan vette mot parkeringsplatsen där polisbilen stod. Hon undrade om Bojan skulle våga skjuta in i byggnaden, för att skrämmas. – Det är pansarglas, konstaterade läkaren som om hon kunnat läsa Josephines tankar. Eftersom du vet vad det handlar om så ska jag försöka se till att vi gör det här så snabbt och smidigt som möjligt för dig. Rösten var saklig men vänlig. – Undersökningen är såklart helt frivillig, men jag vill bara säga att en hel kroppsundersökning är bättre än en halv. Med de orden fattade hon en liten plastlinjal och en diktafon. Hon började i hårbotten och arbetade sig systematiskt nedåt – kroppsdel för kroppsdel. Med varsam hand vände och vred hon på Josephines armar för att komma åt att undersöka och fotografera skadorna. Det fanns något förtroendeingivande i doktorns sätt att förhålla sig till henne: hon behandlade henne respektfullt men utan att dalta. Det fyllde Josephine med nytt mod. Hon var inget offer. Hon hade självmant sökt sig till Bojan – bara hon kunde ta sig därifrån. Vid de tidigare undersökningstillfällena hade hon skylt brösten och skämts över silikonimplantaten, rädd för att rättsläkarna på något vis skulle döma henne utifrån dessa. Men denna gång kändes situationen 21


annorlunda. Hon lät därför blusen falla och knäppte upp bh:n när det var dags att undersöka bålen. Fanns där ett blåmärke på brösten skulle det fan med i protokollet, tänkte Josephine och drömde sig bort i tanken medan läkaren fortsatte sin undersökning. Hon hade fortfarande sitt pass. Om hon bara sålde klockan skulle hon ha pengar nog för att köpa en flygbiljett långt bort. Hon skulle kunna förändra sitt utseende och försvinna.

Onsdagen den 21 mars 2012

Gunvor Palmquist hade arbetat på den rättsmedicinska avdelningen redan innan den statliga myndigheten fick sitt nuvarande namn 1991. Under tjugosex år i statlig tjänst hade hon sett mer än sin beskärda del av det elände som passerade arbetsplatsen. Visserligen var hennes arbetsuppgifter rent administrativa, men det hade knappast skonat henne från att få en ofriserad bild av den verklighet som kollegorna en trappa ner mötte i sin vardag. Gunvor var således van vid att hantera döden, men aldrig förr hade hon mött den på sitt skrivbord – i varje fall inte rent fysiskt. Hon stirrade på kartongen framför sig. Den fräna lukten spred sig snabbt på ovanvåningen och innan hon hunnit säga något tittade den rättsmedicinske utredaren Jens ut från sitt angränsande kontor. – Vad är det som stinker? frågade han och rynkade näsan. När han såg den annars så luttrade Gunvor stå med handen för munnen och stirra tomt framför sig gick han med raska steg fram till henne. Först när han la handen på hennes axel noterade han paketet. Visst hände det att polisen kom in med organiskt material som hittats i diken eller i vattendrag och undrade om det kunde röra sig om mänskliga kvarlevor, men i så fall levererades de ju inte till kontoret. Möjligtvis kunde de skicka torra benbitar men aldrig inälvor, vilket det vanligtvis rörde sig om. Oftast visade det sig att fynden bestod av organ från gris eller vilt, men det här tycktes annorlunda. Stanken var olidlig och Gunvors 22


bleka ansikte och uppspärrade blick fick Jens puls att stiga. Just som han skulle luta sig fram för att blicka ner i den öppna lådan återfick Gunvor sinnesnärvaron och grep tag i hans arm. – Låt bli, sa hon och svalde hårt. Jens tittade förvånat på henne och höjde axlarna i en urskuldande gest. Med stram min närmade hon sig så kartongen, fattade en penna och med den stängde hon försiktigt försändelsen. Sedan rätade hon på ryggen och mötte Jens undrande blick. – Vilka av läkarna är här idag? frågade hon samlat. – Ingrid Fors och Kauffman obducerar, började han sakligt, och Simon har jouren. Jag har inte sett till vare sig Ella eller Gerarldsson än. Gunvor nickade tålmodigt, lyfte luren och slog vant ett internnummer. – God morgon Simon. Jo, tack det är väl bra med mig, sa hon och log diskret mot Jens som fortfarande stod mitt emot. Jag skulle behöva din hjälp med ett brådskande ärende här vid expeditionen. Hon tystnade för ett ögonblick. – Ja, det vore bra, sa hon sedan kort och avslutade samtalet. – Ska vi kanske låta Simon titta närmare på paketet en trappa ner, föreslog Jens och höll för näsan. De kunde redan höra ljudet av Simons hårda sulor mot kontorsgolvet längre bort i korridoren. – Det låter väl som en god idé. Hennes händer skakade fortfarande.

156 dagar kvar

Fastän Ella Andersson egentligen visste bättre slöt hon ögonen för en kort sekund och inväntade den brännande känslan under ögonlocken. Hon hade inte sovit mer än någon enstaka timme under den gångna natten innan hon beslutat sig för att bege sig till jobbet. Vanligtvis medförde arbetet som rättsläkare vanliga kontorstider och gav sällan upphov till störd nattsömn. Visst hände det någon enstaka gång att polisen ringde under jourtid, men inte ens de tillfällena brukade störa hennes dygns23


rytm nämnvärt. Efter över tio års arbete med ond, bråd död krävdes nämligen betydligt mer än en upprörd kommissarie med ett misstänkt mord för att Ella skulle ta med sig arbetet hem – i den mer bildliga bemärkelsen, vill säga. Men denna gång var allt annorlunda, det fanns inget sätt att stänga av de tankar som trängt sig på under natten. Så när de tunga ögonlocken sjönk ner och mörkret slöt sig om henne där hon satt vid skrivbordet kände hon hur sömnen omedelbart försökte koppla sitt grepp om henne. Tankarna skingrades och hennes medvetande flöt ut i ett mörkt töcken. I samma ögonblick som hon förlorade kontrollen över muskulaturen gled den tomma kaffekoppen ur hennes hand och gick i golvet med ett kras. Med full kraft drogs Ella brutalt tillbaka till vakenheten, for upp och betraktade skärvorna på golvet. Porslinsmuggen hade visserligen, precis som hon tänkt, hindrat henne från att somna men hon hade inte räknat med att den skulle gå sönder mot plastmattan. I likhet med så många andra statliga arbetsplatser täcktes golven av ljus linoleum medan möblerna var i björk. Neutralt, rofyllt och fullkomligt intetsägande. Med en suck satte hon sig på huk, plockade upp bitarna och slängde dem i den överfulla papperskorgen. Hopskrynklade papper från morgonens ambitiösa arbete hade hamnat där i omgångar allt eftersom Ella förkastat den ena formuleringen efter den andra. Som rättsläkare skrev hon dagligen långa rapporter och utlåtanden över de iakttagelser hon gjorde vid sina undersökningar. Oavsett om det gällde skador på de lik hon obducerade eller de skador hon fann vid undersökningarna av brottsoffer och misstänkta gärningsmän så var det hennes jobb att avgöra hur och när dessa skador uppkommit. Hon letade efter blåmärken, sårskador och skrubbsår, men inte för att vårda. Hon sökte snarare efter mönster och detaljer som kunde avslöja vad som orsakat skadorna. Resultatet av bedömningarna sammanfattades i ett utlåtande som skickades direkt till uppdragsgivaren – vanligtvis polisen. Ella var med andra ord rättsväsendets medicinska expert. Det var i varje fall så hon sett på saken när hon 24


som naiv tjugosjuåring för första gången satt sin fot i obduktionssalen. Då hade hon alltid tyckt sig kunna skilja på vad som var rätt och fel och trott att hennes objektivitet aldrig skulle svika henne. Denna tidiga morgon hade Ella ägnat flera timmar åt ett utlåtande angående en ung kvinnas skador. Josephine Simic, denna tjugoåttaåriga blekta blondin med silikonbröst och vaksamma rådjursögon. Trots att Ella sett liknande skador många gånger förut hade orden hon sökt suttit långt inne och var gång hon skrivit ut sidorna och läst igenom texten hade hon insett det omöjliga i att expediera ärendet så. Istället hade hon försökt sig på än mer invecklade fraser för att dölja intygets sanna innebörd – för att i nästa stund överge även dessa. Slutligen hade hon raderat allt och skrivit om från början. Först då hade hon funnit formuleringarna som hon letat efter. Enkla, tydliga och med fokus på det som var viktigast. Mödosamt reste hon sig upp och konstaterade krasst att åldern hade börjat ta ut sin rätt. Hon hade visserligen inte fött några barn och för att vara fyrtio fyllda skulle hon säkert anses vara välbehållen, men nu värkte både nacke och rygg. Hon försökte träna regelbundet, men insåg att hon borde ha börjat långt tidigare. I Ellas ögon handlade det nu mer om att försöka stoppa förfallet. Kanske skulle åldrandet ha känts mindre hotfullt om hon varit lika mager som sin mor. Det var kurvorna som tyngdkraften först riktade in sig på. Snart skulle väl brösten hänga i höjd med naveln, tänkte hon och rätade på ryggen. Ella betraktade det prydliga utlåtandet som låg på hennes för ovanlighetens skull tämligen välstädade skrivbord. Hennes ögon var trötta men inombords fylldes hon av ny energi. Det var märkligt att tänka sig att den tunna pappersluntan framför henne kunde vara av så stor betydelse. Likväl sammanfattade de där arken på något vis mycket av vad hon stod för. Kanske sa de också en hel del om vem hon var och det fick modet inom henne att växa. Redan under gårdagen hade Ella läst igenom rättsintyget som utfärdats förra gången den unga fru Simic dykt upp på den rättsmedicinska 25


avdelningen. Även vid det tillfället hade hon enligt polisrapporten blivit misshandlad av sin man. Den gången hade undersökningen gjorts av underläkaren David, som dessvärre inte längre arbetade på avdelningen. Ella erinrade sig att den unge kollegan hade rådfrågat henne om några av fynden på kvinnan, men det var en av de andra specialisterna som hade skrivit under utlåtandet tillsammans med underläkaren. Även om Ella hade en ovana att lägga även de mest triviala saker på minnet så kom hon givetvis inte ihåg alla de otaliga undersökningar och konsultationer hon varit inblandad i. Men fallet hade haft en sällsynt ingrediens. Kvinnor som misshandlats av sina män hörde dessvärre inte till ovanligheterna, inte heller det faktum att den misstänkte gärningsmannen i vredesmod hotat sin partner med vad som skulle hända om hon valde att polisanmäla händelsen. Men just i det här fallet hade det funnits starka skäl att ta förövarens hot på allvar. Den unga målsäganden hade nämligen varit gift med ingen mindre än Bojan Simic – en av de två ökända bröderna som enligt polisen kontrollerade stora delar av narkotikaflödet in i stan. Deras brutalitet var vida beryktad och förmodligen var det också därför de hade lyckats knyta flera av de mer löst sammansatta ungdomsgängen till sig. Eller så var det helt enkelt bara gangsterstilen som tilltalade de yngre medlemmarna. Trots ett stort polisiärt intresse hade varken Goran eller hans storebror Bojan fällts för mer än ringa vapenbrott. Bojan Simic hade enligt polisen en imponerande knivsamling i sitt påkostade hus och vid något tillfälle hade han burit en av dessa rariteter på ett sätt som kunnat uppfattas som dolt, vilket gjort att han åtalats för brott mot vapenlagen. Men polisen hade inte kunnat binda vare sig honom eller hans bror Goran till något av de synnerligen grova brott som bröderna misstänktes ligga bakom. För Ella hade det därför förefallit sannolikt att det låg ett betydligt större intresse bakom den begäran om kroppsundersökning som ställts till rättsmedicinalverket i februari 2010, än att bara skydda utsatta kvinnor. Om Bojan Simic hade fällts för grov misshandel skulle han kunnat bli 26


dömd till flera års fängelse och även om det hade varit som att fälla Al Capone för skattefiffel, så hade det varit ett kännbart straff. Men Bojan hade inte fällts. Frun hade tagit tillbaka sin anmälan kort efter den rättsmedicinska undersökningen genomförts och även om åklagaren i teorin skulle haft möjlighet att driva processen vidare utan Josephine Simic hade ärendet aldrig lett till åtal. Ella hade vid det här laget begripit att det var nära nog omöjligt för en åklagare att vinna om inte kvinnan medverkade, men det var först under gårdagen, då Ella med egna ögon läst vad David skrivit i sitt utlåtande, som hon hade förstått den verkliga anledningen till att åklagaren lagt ner fallet.

Onsdagen den 21 mars 2012

Simon Stålhammare gick med lätta steg bort mot sekretariatet. Det mörka håret var bakåtkammat och han bar en mörkgrå kavaj över en tunnstickad blå tröja. Korridorens vita lysrör blänkte i de nypolerade skorna. Med undantag för arbetet i obduktionssalen fanns det på den rättsmedicinska avdelningen egentligen inget behov av annat än civila kläder. Ändå bytte de flesta av kollegorna om till i varje fall tofflor under de timmar de tillbringade på andra våningen, där kontoren och delar av laboratoriet låg. Men Simon hade under sina åtta år på avdelningen aldrig ens övervägt att överge lågskorna till förmån för de gummibeklädda tofflorna. Hur skulle det se ut till hans välpressade byxor? Redan halvvägs till Gunvors arbetsstation förstod Simon att något inte stod rätt till. Han hade anat det på rösten när hon ringde, men nu när han såg henne blev det än mer uppenbart. Ända sedan Simon var liten hade han haft en alldeles unik förmåga att avläsa människors känslotillstånd. Om någon inte mådde bra var Simon många gånger den som först uppfattade skiftningarna i humör och beteende. Sannolikt rörde det sig inte alls om en medfödd egenskap, utan snarare om en färdighet som han tvingats utveckla för att bättre kunna förutspå föräldrarnas frekventa utbrott. 27


Å andra sidan krävdes det ingen större inlevelse för att läsa av Gunvors förskräckta min. Simons blick föll på den bruna pappkartongen på skrivbordet. Paketet var täckt av rödvita klistermärken med ett företagsnamn och utifrån hur tejpbitarna spretade upptill kunde han se att det var öppnat. Lukten nådde honom först när han hade tre meter kvar. Simon tittade först på Gunvor, sedan på Jens – båda såg påtagligt besvärade ut. – Berätta, sa Simon lugnt. – Jag tog emot det här paketet från ExpressPak för fem minuter sedan, sa Gunvor så samlat hon förmådde. Det var adresserat till avdelningen, men saknade avsändare. Sedan bar rösten inte längre och hon var tvungen att harkla sig för att kunna fortsätta: – Jag tror att det är ett huvud. De sista orden viskade hon. – Vad sa du? frågade Jens häpet. Även om Jens hade anat att innehållet varit allt annat än ordinärt hade han inte förväntat sig detta. Vad såg du egentligen? – Inte mycket, mest hår, delar av en kind och ett öra. Men stanken … Hon avbröt sig igen. – Okej, sa Simon sakligt och satte sig på huk för att bättre kunna granska paketet. Det fanns inga fuktfläckar som man skulle kunnat förvänta sig vid förruttnelse. – Var det förslutet på något sätt? frågade han utan att lyfta blicken. – Plastpåsar, sa Gunvor snabbt. En svart sopsäck som jag öppnade och en genomskinlig innanför den. Simon reste sig, rättade till kostymbyxorna och vände sig mot Jens. – Kan du se till att vi får hit en sköterska från röntgenavdelningen så fort som möjligt? Säg att det gäller ett identifieringsärende – men att det är brådskande. Med sammanbiten min tog Simon av kavajen och hängde den över 28


en stol innan han åter riktade sin uppmärksamhet mot det nyanlända paketet. – Hjässan upp? Simon drog på orden. – Det var den uppfattningen jag fick, sa Gunvor tyst bakom hans axel. – Näsan hitåt? frågade han och pekade mot en av kartongens sidor. – Tror det. – Bra, då vet jag. Visserligen var skiktröntgenundersökning den vanligaste röntgenundersökningen när det gällde mordoffer. Den gav en tredimensionell bild av skadorna som ibland kunde vara till hjälp för rättsläkarna. Men inte sällan använde de sig även av gammal hederlig slätröntgen, och därför hade avdelningen en egen röntgenutrustning. Den stod i ett rum på nedervåningen som i enlighet med Strålsäkerhetsmyndighetens anvisningar hade förstärkta väggar och två ingångar – en för den besökande personalen och en direkt ut till bårhuset. Dessvärre saknade den rättsmedicinska avdelningen egen personal som kunde manövrera röntgenapparaten. Simon gick ut på labbet och återvände med ett par blå plasthandskar. Försiktigt lyfte han paketet – noggrann med att inte röra de blanka tejpremsorna, där han misstänkte att kriminalteknikerna skulle ha störst chans att finna fingeravtryck. Jens försvann in på sitt kontor och Simon gick långsamt mot hissen, men vände sig om och ropade mot sekreteraren: – Gunvor, se om du kan få tag i Ella.

29


Kapitel 2 156 dagar kvar

Ella satt djupt försjunken i tankar när telefonen ringde. Den gälla signalen fick henne visserligen att lyfta blicken en aning men bara för ett ögonblick, sedan återvände hon till boken i knäet. Hon hade läst stycket en gång förut men det var mer än tio år sedan och det gamla rättsfallet kändes minst sagt avlägset. Även om det var lärorikt var det inte ofta hon tog sig tid för denna typ av litteraturstudier. Ofta koncentrerade hon sig istället på de vetenskapliga tidskrifterna som nischat sig mot personer i Ellas något ovanliga bransch. Under början av karriären hade hennes val av yrke ständigt ifrågasatts av människor i hennes omgivning. Numera var de flesta snarare mest nyfikna. Ändå hörde hon då och då fortfarande de nedsättande kommentarerna, frågorna kring hur man frivilligt kunde välja att arbeta med förruttnade kroppar och lemlästade barn. Allt de tycktes se var eländet och blodet. Men Ella hade sedan länge lärt sig se bortom det makabra – hon var fortfarande en läkare som använde sina medicinska kunskaper och erfarenheter, med skillnaden att det var rättsväsendet och inte patienter som drog nytta av hennes unika sakkunskap. Men sådan kunskap tog lång tid att tillägna sig och det var därför nödvändigt att också ta del av andras erfarenheter – även om det gällde ärenden med många år på nacken. Bokens sidor var gulnade och varje gång hon vände blad kunde hon höra hur klistret släppte från ryggen. De mytomspunna morden var emellertid fortfarande lika intressanta som första gången hon läst om dem – då av en ren slump när hon i ett ambitiöst infall gått igenom delar 30

9789170377037  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you