9789170376870

:  

Kommissarie Santos hade sett nog. ”Få undan helvetet”, muttrade han. ”Jag tror jag vet vem han är”, sa hans assistent Carlos. ”Eller var”, la han försiktigt till. ”Än sen då?! Här kan han inte ligga.”

Santos stampade till med ena foten och den rangliga bron gungade till. Fattas bara att jag ramlar i och också blir liggande med buken i vädret. Han gav den döde en sista blick innan han satte iväg.

Förbittringen förvred hans drag, ansiktet antog det råa uttryck som var ett kännetecken för många Santos från södra delen av ön, när deras förnuft inte harmonierade med den explosiva ilska som ibland förde dem fjärran från ett anständigt uppförande. ”Få bort honom!” skrek han.

Santos hatade åsynen av lik. Hade alltid gjort, men avsmaken inför de döda hade blivit värre med åren, i takt med att antalet kroppar blivit allt fler. Mer än dubbelt så många mord som för ett par, tre år sedan.

Det ingick i jobbet, javisst, men han hade aldrig vant sig. Som man måste göra, som de flesta gjorde. Innerst inne tyckte han synd om Carlos, det var en snäll karl, som borde sälja hundmat istället för att vara polis. Eller något annat, jobba som taxichaufför, fiskare eller vad som helst, bara inte polis.

Den här gången var det värre än vanligt.

Det var inte bara Carlos som kände igen den döde. Santos hade inte sagt något, men han visste mycket väl vem det var: Raoul, men han hade alltid kort och gott kallats för R, och han var Santos kusin eller snarare syssling, om man ska vara noga.

FÖRSTA BOKEN OM KOMMISSARIE SANTOS Ett skarpt skott avbryter Santos siesta, och Orlandos liv släcks brutalt utanför byns bar.

Det är det andra mordet på samma dag på ön utanför Salvador på Brasiliens östkust. Kommissarien blir klart besvärad. Raoul visste han inte var han hade, han hade varit borta på fastlandet länge. Men Orlando var ju en hygglig karl. Vad hade han nu blivit indragen i? Och Santos som trodde han hade koll på allt och alla omkring sig.

Den yngste polisen på stationen, Luiz, är nyinflyttad och trevar sig fram i umgänget med arbetskamrater och infödda. Hans ambition och energi irriterar Santos.

Det finns också andra mystiska nykomlingar på ön: en man hittas skottskadad i ett kärr, en annan spatserar runt med en käpp och en demonisk blick och sätter skräck i alla han möter.

Ingenting verkar hänga ihop med något annat. Och så är det ju så förbannat hett! En öl hemma i hängmattan är alltid att föredra framför arbete.

Under tiden stävar en segelbåt mot ön med en last som inte ens hela besättningen känner till.

 , med ett långt förflutet som trädgårdsmästare, är en av Sveriges mest uppskattade deckarförfattare. Hans senaste bok är Simma i mörker. En självbiografisk klassresa, som utkom år .

För den breda publiken är han mest känd för de tio böckerna om kriminalinspektör Ann Lindell vid Uppsalapolisen, som gavs ut ‒. De är sålda till  länder. För den första i serien, Den upplysta stigen, fick han Svenska Deckarakademins debutantpris och Prinsessan av Burundi utsågs  till årets bästa svenska deckare.

Sedan  är han delar av året bosatt på en ö utanför Salvador i Bahia, Brasilien.

Ordfront www.ordfrontforlag.se

O

:  ,    :     ORDFRONT

ORDFRONT_ERIKSSON_SPETSAD_skydds.indd Alla sidor

2013-03-14 17:32

KJELL ERIKSSON

Spetsad

Ordfront Stockholm 2013 3

Inlaga Spetsad ORIG.indd 3

2013-03-16 10:51:35

Kjell Eriksson: Spetsad Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se | forlaget@ordfront.se © Kjell Eriksson 2013 Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden Grafisk form Göran Skarbrandt Omslagsillustrationer Shutterstock & Niklas Lindblad Författarfoto Idha Lindhag Tryck Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7037-687-0

4

Inlaga Spetsad ORIG.indd 4

2013-03-16 10:51:35

5

Inlaga Spetsad ORIG.indd 5

2013-03-16 10:51:35

6

Inlaga Spetsad ORIG.indd 6

2013-03-16 10:51:35

1 Kommissarie Santos hade sett nog. ”Få undan helvetet”, muttrade han. ”Jag tror jag vet vem han är”, sa hans assistent Carlos. ”Eller var”, la han försiktigt till. ”Än sen då?! Här kan han inte ligga.”

Santos stampade till med ena foten och den rangliga bron gungade till. Fattas bara att jag ramlar i och också blir liggande med buken i vädret. Han gav den döde en sista blick innan han satte iväg.

Förbittringen förvred hans drag, ansiktet antog det råa uttryck som var ett kännetecken för många Santos från södra delen av ön, när deras förnuft inte harmonierade med den explosiva ilska som ibland förde dem fjärran från ett anständigt uppförande. ”Få bort honom!” skrek han.

Santos hatade åsynen av lik. Hade alltid gjort, men avsmaken inför de döda hade blivit värre med åren, i takt med att antalet kroppar blivit allt fler. Mer än dubbelt så många mord som för ett par, tre år sedan.

Det ingick i jobbet, javisst, men han hade aldrig vant sig. Som man måste göra, som de flesta gjorde. Innerst inne tyckte han synd om Carlos, det var en snäll karl, som borde sälja hundmat istället för att vara polis. Eller något annat, jobba som taxichaufför, fiskare eller vad som helst, bara inte polis.

Den här gången var det värre än vanligt. Det var inte bara Carlos 7

Inlaga Spetsad ORIG.indd 7

2013-03-16 10:51:35

som kände igen den döde. Santos hade inte sagt något, men han visste mycket väl vem det var: Raoul, men han hade alltid kort och gott kallats för R, och han var Santos kusin eller snarare syssling, om man ska vara noga.

Var det mord? Kanske han hade snubblat på bron och ramlat i floden och haft en sådan otur att han spetsades på träpålen? Nej, det förklarade inte kulhålet i bakskallen. Det kanske var någon som upptäckt den döde, spetsad som en parbeiro ute vid revet, dragit upp revolvern och satt ett skott i huvudet på liket. Bara för att djävlas, bara för att uppleva hur det känns att sätta en kula i en kropp, om än död. Ingenting förvånade Santos längre. ”Den här djävla ön”, mumlade han, medan han stegade vägen upp mot byns centrum. Han kom i otakt då han fick hoppa över vattensamlingarna som bildats efter nattens skyfall. Skräp som följt med det strömmande vattnet hade fastnat i snåren som kantade vägen.

Till höger låg ett stycke oröjd mark. Mitt i den frodiga vegetationen stod en man, med kutig rygg och slokande axlar. Bananplantor hade spridit sig åt alla håll och ricin och hibiskus växte manshöga.

Det var en markbit som en gång tillhört en avlägsen släkting till Santos. Han fick för sig att stanna och byta några ord, men mannen såg så olycklig ut att det inte skulle vara värt besväret. Han såg inte ut att kunna muntra upp någon.

I handen höll mannen en machete. Han såg trött och obeslutsam ut, som om han funderade på var han skulle börja röja, gav en pyrande eld en blick, kanske i förhoppningen att den skulle göra hans jobb, men den skapade bara en tunn slinga av rök. En mulåsna med ett stort och tungt huvud stod och sov i ett hörn av tomten. Han var nog den lyckligaste av dem alla.

En hund skällde besinningslöst på motsatta sidan av vägen, den kastade sig mot grinden och visade sina betar. Ögonen stod ut som 8

Inlaga Spetsad ORIG.indd 8

2013-03-16 10:51:35

om de skulle tränga ut ur sina hålor. Santos fick en impuls att dra upp pistolen och skjuta besten. Så enkelt var det att ta död på någon.

Man tröttnar på grannen som skäller eller visar tänderna, och så: pang. Kanske pang, pang, pang, om ilskan var stor, ruset kraftigt eller bara för att vara riktigt säker.

Santos dröjde sig kvar. Ska jag slå ihjäl några minuter med mannen?

Varna honom för orm? Just här brukade det vara gott om orm, de där förrädiska spräckliga. Idiotiskt! Det visste väl varenda själ att det gällde att se upp.

Han stegade vidare, väl medveten om att han borde ha stannat.

Som en gärning av barmhärtighet, men kanske mest för sin egen skull, för livet. Så kändes det allt oftare, att livet höll på att rinna iväg, utan att han egentligen förstod vad som hände. Han förmådde inte längre koppla sig samman med andra, inte artikulera, känna tillit, slå sig för knäna och lägga upp ett riktigt flatskratt. Inte ens byta några enkla ord med en sorgsen man med en machete i handen.

Han var inte ens en effektiv polis. Självfallet borde han ha stannat och frågat ut mannen om han lagt märke till något särskilt. Det var bara femtio meter till den döde i floden, kanske den sorgsne hade något att berätta. Han kanske var sorgsen just efter att ha sett något?

Vattenpölarna blev färre och mindre ju närmare centrum han kom.

Byn låg på en liten höjd i landskapet, men inte mer än kanske femton, tjugo meter över havsnivån.

Den var inte vacker. Husen hade slagits upp lite hur som helst, i alla fall i byns ytterkanter. Ingen hade tänkt på dränering och avrinning, eller kanske tänkt, men inte haft kraft och pengar för att ordna något mer beständigt, och myndigheterna var okänsliga för alla förslag till förbättringar och döva för all kritik. Detsamma gällde skicket på vägar och de smala gränderna, allt oasfalterat, förutom huvudvägen som löpte genom byn. Några gränder var belagda med sten, men 9

Inlaga Spetsad ORIG.indd 9

2013-03-16 10:51:35

många gånger var underarbetet så dåligt utfört att det mest blev gropar. Under vinterns regn blev allt en enda välling.

Det var nu inget som kommissarie Santos gick och grubblade på.

Han ville bara hem, äta en matbit, lägga sig en stund på verandan, sträcka ut sig och lyssna till finkarna som kvittrade i träden.

Stackars Carlos, som måste böka med ett dränkt lik. Och R, vad fan hade han hittat på? Att han överhuvudtaget var tillbaka i byn var en nyhet. Senast Santos hade hört något om sysslingen påstods det att han flyttat till södra Bahia. Men nu var han för gott tillbaks där han hade börjat sina dagar. Santos försökte räkna ut hur gammal han var, men gick bort sig bland alla kusiner, de var helt enkelt för många.

När han passerade ”Hustruplågarens” hus satte han upp handen till en hälsning, men plågaren själv låg utsträckt i hängmattan och snarkade högljutt. Inifrån huset hördes skramlet av kastruller. Den arma Maria, städade väl upp efter maten. ”Det var en djävla inledning på veckan”, muttrade han.

10

Inlaga Spetsad ORIG.indd 10

2013-03-16 10:51:35

2 ”Snälla herrn, kan jag få en bit kött?” ”Far åt helvete!” ”Bara en liten bit.” ”Passa dej!” ”Jag är så hungrig.” ”Vem bryr sej?”

Pojken tog stigen ner mot havet. Det är inte rättvist, tänkte han, men visste rent instinktivt att han måste glömma den fete mannen som stod där i sin trädgård och grillade. Lockad av doften hade han gått fram till staketet, stått där en bra stund innan han bad om en köttbit. Kanske hade han hoppats att mannen frivilligt skulle kasta åt honom ett stycke.

Nu måste han glömma doften av nötkött. Problemet var att det var så mycket han måste tränga bort. Men han insåg att om han ville bli en vuxen man med pengar, ett eget hus, kanske en bil, då fanns det inga alternativ till glömska. Förmågan att gå vidare, oavsett om det var en enkel stig mot havet, eller i stort, när grälen hemma blev för många och för högljudda, när skriken skar sönder honom, när han inte förmådde trösta sina småsyskon, vars darrande kroppar fick honom att vilja döda sin egen far, ja, då måste man, även om man bara var fjorton år, gå undan.

Vad han längtade efter en bil! Han brukade stå vid landsvägen och betrakta de bilar som svängde in och parkerade vid supermercadon.

11

Inlaga Spetsad ORIG.indd 11

2013-03-16 10:51:35

Framförallt runt nyår, i januari och kring karnevalen kom de fina bilarna med sommargäster, som kånkade dunkar med vatten, kassar med mat och öl. Ibland fick han hjälpa till och kunde tjäna några centavos. Var bilarna nya dröjde han sig kvar så länge han kunde för att andas in doften av framtiden. Så kände han det, för i byn fanns inga utsikter att skapa sig ett liv för en sådan som han. Där luktade allt gammalt. För att kunna leva måste han lämna ön.

Han visste att sannolikheten att han någonsin skulle äga en bil var mycket liten. Men det vore outhärdligt om han inte fick drömma.

Han slog sig ner bakom bambudungen där stigen delade sig i två.

Han ryckte åt sig en käpp och slog den mot marken, piskade och piskade den nakna jorden tills käppen gick av.

Plötsligt for han upp och samlade med en sällsam frenesi ihop de vissnade bladen som låg strödda över marken tills han hade en stor hög framför sig. I den la han sig, låtsades att han sjönk ner i en mjuk säng i ett luftigt rum, i ett praktfullt hus. Där uppenbarade sig en vacker kvinna, ljus i skinnet och med svällande bröst, som gled ner bredvid honom.

Han gned sakta sitt underliv, kände hur könet styvnade och efter bara en halv minut sprutade en kladdig sats i en kaskad över de förtorkade bambubladen.

Sedan sjönk han tillbaka mot löven och lyssnade till havet, där vågorna upprepade sin eviga viskning. Efter flera dagar av regn och blåst hade vädret stabiliserat sig, och mellan bambun, som gungade svagt i brisen, var himlen så blå som den bara kan bli efter ett långvarigt oväder.

Pojken låg som förstenad, ännu förtrollad av sin inre syn, och stirrade rakt upp, ända tills hungern på nytt ansatte honom. Kroppen skrek efter mat. Han visste att för att kunna växa till en man, för att kunna arbeta hårt i långa pass, behövde han näring.

12

Inlaga Spetsad ORIG.indd 12

2013-03-16 10:51:35

Han tog ett ljusbrunt bambublad och stoppade i munnen. Det fanns ju djur som åt bambu, så de kunde inte vara giftiga. Bladet smakade ingenting, mer än torrt gräs, mycket torrt gräs. Han doppade ett finger i sperman som låg förbrukad vid hans sida och slickade av det.

Tillsammans med bambun, som fortfarande malde runt i munnen, skapade hans barn en märklig smak. En tilltagande värme spreds i hans kropp, och han log. Var det tanken på att han en gång skulle bli far som skapade denna inre hetta? Han lovade sig själv, som han gjort så många gånger tidigare, att bli en snäll far.

Jag går ner till argentinarens bar, tänkte han, där kan jag kanske få lite mat, och han reste sig, snörde åt byxorna, det enda klädesplagg han bar, och försvann in i snåren. Han behövde inga stigar för att ta sig fram, genom att ta vägen genom träsket vann han någon minut.

Redan efter några steg in bland mangroven fick han en känsla av att något var annorlunda. Det luktade lite märkligt. Han stannade, sniffade och spanade. Något ljust skymtade längre fram, kanske ett tygstycke eller en plastpåse. Han gick sakta närmare utan att släppa blicken på det ljusa. Det kanske var något värdefullt? En säck med knark, rentav pengar? Han tvärstannade. Skulle det vara så, då klev han rakt in i problem, så mycket förstod han. Hur skulle han kunna ta hand om en packe pengar? Han hade ingen han kunde anförtro sig åt, ingen han litade på ordentligt. Ännu besvärligare skulle det bli om det var knark. Han hatade knark, men visste hur till och med små mängder gjorde människor halvt förmögna, i alla fall för stunden. Och rik måste han bli, om han någonsin skulle kunna få möjlighet att ta med sig sina småsyskon och för alltid försvinna från byn. Men hur skulle han kunna sälja knark? Det gick bara inte. Hellre eldade han upp det. Gud, låt det vara pengar, bad han och gjorde ett korstecken, fast han visste med sig att det säkert bara var en soppåse.

Käre San Antonio, la han till, låt det vara minst en miljon.

13

Inlaga Spetsad ORIG.indd 13

2013-03-16 10:51:35

Luciano smög försiktigt vidare in i träsket, även om det var omöjligt att ta sig fram ljudlöst. Varje gång han drog upp en fot hördes ett smackande ljud.

Plötsligt fladdrade det ljusa till. Han tvärstannade. Var det verkligen en påse? Det var ju vindstilla så här långt in, hur kunde den röra sig, kanske det var en krabba som fick påsen att röra sig? Han fortsatte, men i samma ögonblick hörde han ett kvidande ljud. Det kände han igen, så brukade hans styvmamma låta efter att ha fått sig en omgång.

Han förstod omedelbart vad det var han hade framför sig: en människa som fått stryk. Han kunde göra som han brukade: sticka.

Hemma släpade han med sig sina två systrar och sjappade så fort det bara var möjligt.

Nu var han ensam, behövde inte ta några hänsyn, och nyfikenheten tog överhanden. Han gick närmare, med nerverna på helspänn.

Snart såg han också att det han trott var en påse, i själva verket var en skjortärm. Den rörde sig nästan omärkligt bakom en härva av mangroverötter. Luciano tog ett par steg åt sidan och kunde då skönja delar av ett ansikte. En man. En man som jämrade sig. Han kunde se den öppna munnen, det levrade blodet över pannan och en hand som trevade över rötterna. Det såg ut som om mannen försökte hasa sig upp i sittande ställning. Det var uppenbarligen plågsamt, för kvidandet tilltog. Han tyckte sig också höra hur mannen muttrade några ord, innan han sjönk tillbaka.

Det lugnade Luciano. Mannen var så pass svag att han rimligen inte utgjorde någon fara. Om han nu inte hade ett vapen? Luciano stannade, överlade med sig själv innan han bestämde sig för att han måste ge sig tillkänna. Han kunde inte lämna en skadad människa i sticket. Han gick försiktigt närmare. Mannen låg nu helt stilla, med benen utsträckta. Shortsen var genomsmutsiga, liksom den 14

Inlaga Spetsad ORIG.indd 14

2013-03-16 10:51:35

ljusa, uppfläkta skjortan. Det såg ut som om hans bröstkorg ruttnat, men det var svartnat blod som stelnat.

Luciano kände inte igen honom. Han trodde inte det i alla fall, men om han fick tvätta bort blodet så kanske det skulle visa sig vara ett bekant ansikte.

När han stod bara ett par, tre meter från mannen, slog denne upp ögonen, men Luciano var osäker på om han såg någonting, för blicken var lika glasartad som hos en mycket berusad person. ”Vad har hänt?”

Den skadade gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Hans ansikte förvreds omedelbart i smärta. Luciano störtade fram, lutade sig över mannen för att hjälpa till, och i samma ögonblick satt han fast. Mannen hade huggit tag i hans högra överarm och greppet var kraftfullt. ”Vem är du?” ”Luciano”, viskade pojken. ”Vem har skickat dej?” ”Ingen.”

Mannen stönade och greppet lättade något. ”Jag ville bara hjälpa till.”

En ny våg av smärta fick mannen att stöna. Hans blick blev plötsligt klarare, men den fick också ett desperat uttryck. Han sneglade åt sidorna. ”Är du ensam?” ”Jag är nästan alltid ensam.”

Mannen släppte greppet. ”Bra”, mumlade han. ”Har du nånting att dricka?”

Luciano skakade på huvudet. ”Jag kan hämta”, sa han. ”Nej!” Då blev Luciano rädd. Han förstod att mannen inte råkat ut för 15

Inlaga Spetsad ORIG.indd 15

2013-03-16 10:51:35

någon vanlig olycka. Han såg sig omkring, men träsket var lika stilla som vanligt. Varför låg han här? Hur hade han kommit hit? ”Du måste hjälpa mej.”

Luciano satt stel vid mannens sida och väntade på en fortsättning.

Hur skulle han kunna hjälpa till? Han ångrade nu att han gett sig till känna. Det hade varit bättre om han sprungit ner till argentinarens bar och berättat om mannen. Nu satt han själv fast i ett träsk. Men det vore för grymt att bara springa sin väg, och det var något i mannens belägenhet och desperata uppsyn som höll Luciano kvar vid hans sida. ”Du ska få pengar”, sa mannen, som syntes ha hämtat nya krafter, ”bara du hjälper mej. Det finns dom som vill mej illa, men du tillhör inte dom, eller hur?”

Pojken skakade på huvudet. ”Är du son till Antonio, den magre?” ”Nej, min pappa heter Tómas.” ”Nej, det är klart”, skrattade mannen till, ”Antonios pojke bor inte här. Lyssna nu. Jag måste få nåt att dricka, och lite mat. Jag är hungrig som fan! Fixa nåt.” ”Hur ska jag göra det? Jag har inga pengar.”

Mannen stirrade på honom med blodsprängda ögon. Luciano såg nu att han bar ett hängsmycke i en kedja runt halsen. Såvitt han förstod var det en helgonbild, och även om det inte var San Antonio, så gjorde den honom ändå lite lugnare. ”Spring hem och hämta mat. Nåt finns det väl.” ”Det går inte. Pappa är arg.” ”På dej?” ”På alla.”

Mannen trevade med högerhanden under sin kropp och drog fram en liten axelväska. Han körde ner handen i väskan och fiskade upp en sedel.

16

Inlaga Spetsad ORIG.indd 16

2013-03-16 10:51:36

”Jag kan inte komma med hundra reais”, sa pojken, ”alla skulle tro att jag hade stulit den.” ”Den är din”, sa mannen, och plockade fram ett par sedlar till, den här gången i mindre valörer. ”Dom här ska du köpa en flaska 51 för, du vet vad det är? Och sen mat. Jag måste få lite i mej. Och så vatten.”

Pojken höll i sedlarna. ”Får jag hundra reais?”

Mannen nickade tankspritt, som om han redan planerade nästa drag. ”Det blir mer sen, bara du hjälper mej. Först mat och vatten, sen måste jag ta mej härifrån, man kan ju inte bo i ett träsk, eller vad säger du? Det är ingen bra utsikt här.”

Pojken stirrade på den skadade mannen, som ville skämta trots att han var skadad och hade ont. ”Stick nu! Och du”, han grep pojken på nytt i armen, ”inte ett ord till nån, okej?”

Pojken nickade. ”Jag heter Robson”, sa mannen, släppte taget och sträckte istället fram handen.

Luciano stirrade på handen, de smutsiga naglarna och det intorkade blodet, vände på klacken och satte iväg.

17

Inlaga Spetsad ORIG.indd 17

2013-03-16 10:51:36

3 Patrick McDonald bad en kort bön, stående i fören, med ena handen knuten kring ett vant, blickande framåt. Bakom honom låg Carriacou, den västindiska ö som han kände sedan flera år från sin tid som resande predikant. Han var inte mycket för ceremonier, det hade han lagt av med i samband med att han lämnat den katolska kyrkan. Men han visste hur stark bönens makt kunde vara.

Den insikten, både att han skulle lämna påvemaffian och att Gud verkligen hör bön, hade kommit till honom under några feberartade dagar i Pyrenéerna, på vägen från Lourdes i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Drabbad av svårartad influensa hade han blivit liggande i en ensligt belägen och primitiv raststuga i bergen.

Symptomen förvärrades tydligen av den höga höjden över havet.

Det hade en läkare senare förklarat för honom, medan han själv hade tagit det som ett tecken från Gud. Till en början, vanmäktig och alltmer orolig på den smala britsen, skakande i stigande feber, hade han förbannat hela idén med att pilgrimsvandra, för att sedan, när febern nådde sin kulmen, sjunka ner i dvala. Han hade då likt en hungrande och utmattad eremit i öknen fått en uppenbarelse.

Och när han omsider rest sig från sjukbädden var det som en omskapad människa, magrare och hålögd, men framförallt frälst till den sanna läran om Kristus. Inga fler krämare, som i feberdrömmarna hade framträtt som feta och lismande, säljande absolution, liknande de illustrationer som gick att finna i 1500-talets satiriska 18

Inlaga Spetsad ORIG.indd 18

2013-03-16 10:51:36

stridsskrifter. Ingen mer gulddekor, inget mer meningslöst och till intet förpliktande rabblande av böner, ingen mer rökelse eller relikdyrkan. Mässan var över.

Han skulle med gott samvete kunnat avbryta pilgrimsfärden, kanske han borde ha gjort det, men han var övertygad om att Gud förstod. Han var ju amerikan, att inte fullfölja loppet vore skamligt, trots fysisk utmattning och andlig omtöckning. Man kämpade sig fram, oavsett hur omständigheterna såg ut, det hade han nogsamt fått lära sig under sin barn- och ungdomstid i Waco, Texas. Han tog sig ner från passen, genom dalarna och ut på slättlandet. Han startade som katolik och gick i mål som evangelist. Det enda han saknade var vinet, som han var tvungen att avstå ifrån.

Nu var han ute på sitt livs resa, som i grunden skulle leda in hans liv på en ny och högre bana, det var han övertygad om. Han skulle gå till de fattiga med kärleksbudskapet. Det var hans skyldighet.

Han bad om välgång. Han gjorde det i ensamhet, även om han viss­te att Helmut, den blide bayraren från Rosenheim, var med honom i tanken, liksom Pepe, den ordkarge mexikanen från Yucatán, som företagit en liknande färd som han själv, från skuldtyngd papistisk underkastelse till sann och glädjerik kristendom.

De övriga i besättningen hade han blandade förhoppningar om.

Mario, portugisen, med en mamma från Angola, var en splittrad människa, en sökare till hela sitt väsen, och Patrick la ner mycket tid på att samtala med honom.

Fredric, född i Goa, men uppvuxen i Bradford i England, var av födseln protestant, men ”religiöst indifferent”, som han själv hade uttryckt det.

Max från Barbados skulle aldrig möta Gud, om det inte skedde ett mirakel. Inte heller skepparen, Kes från Holland, kunde betraktas 19

Inlaga Spetsad ORIG.indd 19

2013-03-16 10:51:36

som ett lättfångat byte för Gud. Han visade visserligen upp en intresserad attityd de få gånger de på allvar diskuterade religiösa frågor, men Patrick var övertygad om att det mest var ett spel från Kes sida, kanske för båtfridens skull.

Skepparen hade inte en tanke på att be. Han försökte hålla kursen ut från hamn, men framför allt hålla koll på alla de båtar som svärmade i viken utanför Hillsborough. Det liknade mest en regatta. Han förstod varför, efter flera dagar av en märkligt långvarig stiltje hade vinden äntligen tagit fart, en nordlig frisk vind som innebar att de fick gå på kryss, men efter att de rundat nordspetsen på ön skulle de få en ordentlig skjuts söderut.

Kes kände sig upprymd, äntligen på väg, en resa som han förberett så länge och omsorgsfullt, många gånger övertygad om att det våghalsiga projektet aldrig skulle kunna gå att realisera. Men nu var de till havs! Allt var genomtänkt, trimmat och bunkrat, och besättningen verkade vara i god form. Han såg sig omkring. På däck fanns Max och Pepe, och så predikanten själv, tydligen försjunken i sitt himmelska, omedveten om vad som hände här och nu, i det jordiska. Men han var en oförarglig typ, sällan påstridig, många gånger rustad med ett brett leende, även när saker gick honom emot.

Från kabyssen steg doften av kaffe, tysken skötte sig som alltid, mån om att alla skulle må bra. Och Kes mådde bra om han, efter att ha lagt ut, fick en stor mugg kaffe, gärna spetsad med whisky eller ännu hellre karibisk rom.

Han mötte Max blick, de log mot varandra. De visste vad som gällde, vad som stod på spel, vad som väntade.

De gjorde ett sista slag innan Kes kunde lägga om kursen mot sydsydost. Loggen visade åtta knop.

20

Inlaga Spetsad ORIG.indd 20

2013-03-16 10:51:36

4 Zelita var en god hustru, kunde han tänka ibland, fastän han allt mer sällan sa det. Hon hade inte yttrat ett enda ord om den mördade kusinen. Santos anade att hon kände till vad som skett, men hon kände sin man så väl, hon visste att hans matlust kunde försvinna med en enda kommentar.

Han betraktade henne. Hon var inte längre vacker, det var å andra sidan inte han själv heller, fast det hade han i sanningens namn aldrig varit. Han hade vunnit sina kvinnor med hjälp av kraft och beslutsamhet. Efter fem barnsängar hade Zelita blivit tung i kroppen, brösten, låren, röven, ja, hela hon var helt enkelt stor, massiv. Det gick inte att springa omkull henne. Han sträckte ut handen och gav hennes ena skinka en smäll, inte alls hårt. Hon gungade till med rumpan, än kunde hon röra på höfterna, vred på huvudet och flinade. ”Du hörde om R”, sa han. ”Ja, Victors pojkar berättade. Dom var förbi och kom sen hit och berättade.” ”Såg dom kroppen?”

Zelita nickade. ”Det är då för djävligt!” ”Du vet hur det är.”

Alltför väl visste han det. Treåringar som stod och betraktade lik och käkade glass samtidigt. Deras morsor stod bredvid. Deras farsor, 21

Inlaga Spetsad ORIG.indd 21

2013-03-16 10:51:36

om de överhuvudtaget fanns kvar hos familjen, satt på närmaste krog och drack öl. ”Rosa var över med en jaca. Vill du ha en bit?” ”Det var snällt”, sa han. ”Hon tänker på dej.” ”Hon tänker nog mest på dej”, muttrade Zelita och ställde en assiett med ett stycke jaca framför honom. Kärnorna, inbäddade i det gula fruktköttet, hade alltid fått honom att tänka på pungkulor, men han åt trots det med god aptit.

Rosa hade nog också hört talas om mordet nere vid floden, och jacan var väl ett sätt att eventuellt kunna snappa upp några nyheter.

För tjugofem år sedan hade han knullat grannfrun, på alla ledder och i alla väder. Sedan kom Zelita och tog över.

Santos åt frukten eftertänksamt, som om han ville att den skulle vara länge. Och så var det nog, han önskade bli sittande, småprata lite med Zelita, kanske till och med ta en rök på verandan, sträcka ut sig i hängmattan och lyssna på finkarna. Han gav henne en ny dask på skinkan, men lät den här gången handen bli kvar några sekunder. ”Har grabben ringt?”

Zelita skakade på huvudet. ”Det är inte tid än”, lugnade hon honom, ”du oroar dej i onödan.” ”Jag är inte orolig.”

Han skulle bli farfar, morfar var han redan många gånger om, men det var något speciellt med att hans äldste son skulle bli far. Fast det erkände han inte för någon. De fyra döttrarna hade alla ynglat av sig, som kvinnorna i släkten Santos hade för vana.Olusten ville inte släppa. Åsynen av den spetsade och skjutne R hade drabbat honom hårdare än vanligt, inte för att de var kusiner, nej, det var något annat.

Han suckade tungt. Zelita sträckte ut handen och la den på hans arm. ”Lägg dej en stund”, sa hon.

Deras blickar möttes för ett ögonblick. Är det så här vi ska leva?

22

Inlaga Spetsad ORIG.indd 22

2013-03-16 10:51:36

tänkte Santos, men kunde inte för sig själv redogöra för vad han exakt menade. Det gjorde honom omedelbart nedstämd. Han ville säga något mer och dröjde sig kvar i köket någon minut, men den annars för hans sinnesstämning så lyhörda och för varje skiftning i hans hållning så uppmärksamma Zelita registrerade inte hans belägenhet, hans hopsjunkna gestalt och det för Santos ovanligt tafatta uttrycket i det koppärriga ansiktet. Hon såg inte handen, hur den likt en krabba rörde sig oroligt i sidled över bordet, inte heller la hon märke till den drömmande blick med vilken han granskade hennes kropp. Hade hon gjort det så kanske hon smekt hans huvud, böjt sig ner och kysst honom på kinden och sagt några lindrande ord. För ännu älskade de varandra, trodde han. Han ville så gärna tro det.

De bodde ett stenkast från polisstationen. Det var bekvämt, men inte alla gånger idealiskt. Han kunde se sin arbetsplats från verandan, men undvek så gott det gick den fula byggnaden med blicken. Allt är fult här, slog det honom. Han såg sig om för att upptäcka något vackert, och visst, de röda blommorna som Zelita planterat längs muren var fina att se på, liksom slingerväxten som sakta men säkert krängde sig upp i mangoträdet i hörnet där de hade hönsen. Till och med tuppen kunde vara grann att se på, när han kråmade sig och sprätte runt.

Men mycket var fult, slitet redan från början på något sätt. Den insikten hade kommit till honom vartefter. Förr, när han var ung, tänkte han inte så noga på hur saker och ting såg ut, bara det fungerade, och det brukade väl det mesta göra. Det fanns å andra sidan inte så mycket som kunde fallera.

Nu går allt sönder och blir fult. Tegelpannor spricker, klockor stannar bara du ger dem ett ögonkast, vägtrummor spolas bort på grund av bristfälliga anläggningar, bildäck exploderar, rostfria de23

Inlaga Spetsad ORIG.indd 23

2013-03-16 10:51:36

taljer rostar och nu senast var det knapparna på mobiltelefonen som helt enkelt trillade bort.

Hade det blivit sämre eller var slitaget så mycket värre nu? Han hade blivit allt mer övertygad om att det var kvaliteten som sakta men säkert försämrats.

Och sedan, filosoferade Santos vidare i hängmattan, så visste vi inte om annat förr. Då var det jämlikt fult över hela linjen. Vi var som barn, vi fattade helt enkelt inte att vår omgivning såg för djävlig ut. Nu visar teve hur det kan se ut.

Och sedan kommer de, veraonistas, sommargästerna från Salvador och andra håll, med sina vräkiga bilar, stora som pansarfordon. Deras fruar är uppiffade och ibland kul att kika på, men många gånger odrägliga, och omöjliga att förstå sig på. De är som om de talar ett annat språk. I släptåg har de uttråkade barnflickor, som ska passa deras uppnästa och feta ungar. Männen har ”kolleger” som kommer hit och pratar skit om nativos, sitter på de enkla barerna, med guldlänkar och mobiltelefoner, en i vardera handen till och med.

Santos suckade, tryckte till med handen mot väggen, så att hängmattan gungade till. Han slöt ögonen för att slippa se världen, och så vaggades han till sömns till ljudet av finkarnas milda konsert.

Sömnen blev kortvarig. Han vaknade strax av skottlossning. Han trodde i alla fall att det var ljudet från ett vapen. Eller var det en lastbil med baktändning i avgasröret? Fast visst hade det varit två smällar?

Det var omöjligt att säga varifrån ljudet kom, men han trodde att det kom söderifrån, ”där nere”, som området helt enkelt kallades.

Kanske kom det från ”De två vännernas bar” som låg på en tvärgata till vägen som löpte genom byn? Kanske de hade blivit ovänner?

Santos hävde sig upp utan att lämna hängmattan. Jag behöver en öl, tänkte han, och var på vippen att ropa efter Zelita, så att hon kunde 24

Inlaga Spetsad ORIG.indd 24

2013-03-16 10:51:36

komma med en flaska Skol. Men hon skulle bara fnysa åt honom. Det hade hon inte gjort för tjugo år sedan, då kom hon sättande direkt, tjänstvillig och liksom varm hela hon, och kunde ta ett glas själv också för den delen. Han tyckte om hennes sätt att liksom smyga sig på honom, hur hon sköt in händerna runt hans kropp, drog lite försiktigt med naglarna över hans rygg, bet honom, vartefter lite mer häftigt, i halsen och örsnibbarna. Hon kunde konsten att hetsa upp honom. Och efteråt kunde hon minsann också hämta en öl.

Han reste sig upp för att gå till kylskåpet, men hann inte långt förrän han fick syn på Luiz, stationens yngste, som snabbt kom gående diagonalt över gatan. Det var säkert inget trevligt han hade att säga, för lillgrabben skickade de andra när de visste att deras chef skulle bli förbannad av budskapet. Dessutom läspade han, vilket retat upp Santos redan från första dan.

Santos bet ihop, jag får inte skrika på pojkstackarn, han är ju inte mer än ett barn. Han påminde egentligen om hans egen son, med stora fötter och en kraftig kalufs.

Luiz hade nu fått syn på Santos och tog ut stegen. ”Vad i helvete är det frågan om?” skrek Santos över muren. ”Jag äter för fan lunch!”

Luiz skyndade närmare. ”Ett mord, kommissarien.”

Ingenting mer. Inget om var eller vem. Han stirrade på Luiz och väntade på fortsättningen, men upptäckte att pojken hade tårar i ögonen. Han skyndade ner från verandan, öppnade porten ut mot gatan och vinkade till sig sin unga kollega. ”Berätta”, sa han lugnt.

Pojken skakade på huvudet, nu rann tårarna över kinderna. ”Jag orkar inte med allt det här”, fick han fram.

Santos andades ut. Det handlade om pojken själv, inte om vem 25

Inlaga Spetsad ORIG.indd 25

2013-03-16 10:51:36

som blivit mördad. Santos hade för ett ögonblick trott att det var någon av hans egna, kanske en bror eller ett brorsbarn, som strukit med, och att det var därför Luiz var så skräckslagen att han grät.

Han la handen på Luiz axel och förde in honom i trädgården. ”Vill du ha en öl? Jag ska i alla fall ta en.”

Santos tog fram en iskall flaska ur kylskåpet som stod på verandan och snappade åt sig två glas från bordet. De slog sig ner på den låga muren som omgav en plantering. ”Här är det svalare”, sa Santos. ”Ölen är också väl kyld.”

De drack en första klunk. Santos hörde på håll skrik från ”där nere” och från gatan upphetsade röster och klappret från de nyfiknas fötter mot gatbeläggningen, likt en hord ivriga getter på väg till ett saftigt bete. ”Berätta nu.”

Pojken drack en klunk till, och nu såg Santos verkligen att han fortfarande bara var en pojke, det var första gången han verkligen studerade hans barnsliga drag. Han var nästan förvånad över att Luiz drack öl. ”Det här är min första station. Jag trodde att det skulle vara lugnare här.”

Santos visste att Luiz var uppvuxen i stadsdelen Mussarunga i Salvadors utkant. ”Men det är det inte”, hjälpte han honom på traven. Luiz gjorde ingen ansats att fortsätta. ”Det kommer aldrig att bli lugnt”, fortsatte Santos. ”Vi kan bara vänja oss.” ”Jag vill inte”, invände Luiz. ”Jag vill inte vänja mig.”

Santos såg på honom. Det fanns inget mer att säga. ”Drick upp, så går vi ner och ser hur helvetet ser ut.”

När de kommit halvvägs, och kunde skymta folkmassan nere vid 26

Inlaga Spetsad ORIG.indd 26

2013-03-16 10:51:36

De två vännernas bar, Santos kände en smula tillfredsställelse över att han anat att det var därifrån skotten hörts, så stannade Luiz till.

Santos vände sig mot honom och avvaktade. ”Finns det ingen gräns?” undrade den unge polismannen till slut.

Santos visste inte riktigt vad han menade, men svarade omedelbart. ”Nej, min unge man, det finns ingen gräns. Vi har passerat gränsen för mänsklighet för länge sen. Du ser här, du ser diket, hur det sjuder av skit nere på botten, det är så det ser ut. Vi kan inte hålla skiten ifrån oss! Det stinker.”

Santos for ut med armen i en nonchalant gest och visade över vägen där den delvis uppbrutna beläggningen bildade ett stort hål, som en nerlastad lastbil från byggmarknaden i Coroa i samma ögonblick gungande trixade sig över, samtidigt som den spydde ur sig ett svart avgasmoln. Åbäket kved i ångest när dess spiralformade stötdämpare blottades i en för Santos skamlös uppvisning i förfall och bristande underhåll. ”Du ser, det är den här djävla vägen vi måste åka på.”

Ett par barbröstade arbetare, atletiska av allt skyfflande och bärande, uppflugna på lastbilens flak, skrattade med öppna munnar, nästan spefullt, och vinkade till de båda poliserna. Lastbilens tuta brölade som en brunstig tjur för att skingra de människor som blockerade vägen längre fram.

Santos satte av i rask takt. Snart skjuter jag nog fan en hund i alla fall, tänkte han.

27

Inlaga Spetsad ORIG.indd 27

2013-03-16 10:51:36

5 Edvaldo Silva släpade fram en låda. Den såg inte speciellt stabil ut, men den skulle nog hålla. Edvaldo var kortvuxen och mager. I sin ungdom, som låg trettiofem år tillbaka i tiden, hade han kallats för Lusen, men gudskelov hade det namnbruket försvunnit. Kanske därför att han i artonårsåldern hade flyttat från byn och när han återkom ett tiotal år senare var det ingen som kom ihåg öknamnet, eller kanske var det ingen som brydde sig. Edvaldo var ingen bemärkt man, som gjorde sig bred, skrävlade och tog för sig, därför kanske omgivningen inte upplevde behovet av ett förklenande namn så angeläget.

Men trots sin litenhet saknade han inte mod. Det var därför han förmådde sig att resa lådan på högkant och därefter, med stöd mot en pojkes axel, stiga upp på den. Det vinglade betänkligt, och han fick, likt en balanskonstnär på slak lina, omedelbart sträcka ut händerna för att inte falla. Men så fort han började tala var det som om jämvikten kom av sig själv. Hans röst var inte stark, men han syntes bra, för första gången i sitt liv var han minst ett huvud högre än de som stod samlade runt honom. Och det var många. Lik drar.

Han var lugn. Beslutet att tala hade kommit spontant, men det han hade tänkt säga var noga övertänkt. I månader hade han grubblat, tråkat ut sin fru med ändlösa resonemang och upprepningar, så formuleringarna låg redan beredda på tungspetsen, färdiga att flyga ut. ”Vänner”, inledde han lite försiktigt. Alla var nu inte hans vänner, 28

Inlaga Spetsad ORIG.indd 28

2013-03-16 10:51:37

i själva verket kanske han bara kände igen hälften, och av dem kunde en handfull betecknas som hans vänner.

Till en början var det ingen som brydde sig, kanske de trodde att han ställt sig på lådan för att få bättre överblick, och han förstod att han måste göra något mer drastiskt för att de överhuvudtaget skulle uppmärksamma honom. ”Det är en stor skam!” skrek han.

De närmaste vände sig mot honom. ”Det är en stor skam att vi tvingas leva i ett laglöst land. Många av oss kände Orlando, han som nu ligger framför oss i dammet. Han var en bra man, en god far och granne. Jag vet, jag är gift med en kusin till honom.”

Nu var det betydligt fler som lyssnade. Att Orlando inte var någon bra make förteg Edvaldo. Alla skulle ha skrattat om han kommit med något dylikt. Men ingen kunde invända mot att Orlando älskat sina barn och också visat det. Han brukade ta dem till stranden och leka, låta dem bada och plaska hur länge de ville. De kalasade på kex och läsk tillsammans. Ibland tog han dem till en bror som arbetade på en facenda utanför Salinas och då fick de rida på häst och dricka spenvarm mjölk. ”Brutalt mördad! Är det du som har mördat honom?” Edvaldo for ut med armen i en aggressiv gest. ”Eller är det du?!” fortsatte han, och pekade på en man i en stråhatt. ”Eller du? Ja, det är vi alla som har mördat Orlando. På grund av vår passivitet, vår feghet, ligger han nu på marken.” ”Nä, hörru du!” var det någon som skrek. ”Håll käften!” ”Jag har hållit käften för länge”, fräste Edvaldo tillbaka, och de som kände honom lite närmare såg förvånat på hur han tycktes växa.

Aldrig hade de sett den lille mannen så bestämd, så frän.

29

Inlaga Spetsad ORIG.indd 29

2013-03-16 10:51:37

Edvaldo berättade vad de alla visste, att det var det tredje mordet i byn, eller i dess omedelbara närhet, bara under de senaste två månaderna, och då kände han ännu inte till R, som låg i floden med en påle genom halsen. Han räknade med pedagogiskt nit och retorisk skicklighet upp de mördades namn och sedan följde aktuella händelser i grannbyarna, alla förknippade med våld. Han tog by för by, och för varje dåd höll han upp ett finger. Snart räckte de inte till. Då knöt han istället händerna och höll upp dem i en något märklig position, som om han förberedde en pugilistisk attack. Det såg nästan skrattretande ut, en flugviktare på en låda.

Men ingen skrattade, ingen drog ens på munnen åt den smått besynnerlige mannen.

Han hade nu allas odelade uppmärksamhet. Till och med en combi, en kollektivtaxi, som försökte ta sig fram mellan människorna, stannade och chauffören lutade sig ut genom sidofönstret för att höra bättre. ”Vi är alla skyldiga, men det finns dom som är mer skyldiga än andra, och det är polisen.”

I samma stund banade sig kommissarie Santos och Luiz fram och ställde sig ett tiotal meter från Edvaldo. ”Deras skandalösa oförmåga, deras ovilja att ta itu med det som plågar oss gör dom medskyldiga, inte bara till Orlandos död, utan till allt det våld som gisslar oss.”

Det var oklart om Edvaldo uppmärksammat kommissariens ankomst, men om han gjort det, så bara sporrade det honom till att bli än skarpare i tonen. ”Dom är köpta av knarkhandlarna, av dom som tjänar pengar på våra barns olyckor och död. Dom går hand i hand med korrupta politiker. Dom lever ett behagligt liv på sina polisstationer, trakasserar vanligt folk men låter slöddret vandra fritt.”

30

Inlaga Spetsad ORIG.indd 30

2013-03-16 10:51:37