9789170376863

Marie Granmar

FOTO: MODEL HOUSE

I Operation barn får vi följa Marie Granmars envisa kamp mot målet – ett efterlängtat barn. Det blir en dramatisk resa genom fertilitetsvårdens snåriga landskap. En resa som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser – till Köpenhamn, Riga och Sankt Petersburg.

I sitt sökande efter hjälp stöter Marie Granmar inte bara på medicinska och legala hinder utan ställs också inför en rad svåra frågor. Vad är en »riktig« förälder? Hur gammal bör en förälder vara? Vem kan – och får – hjälpa en ensamstående kvinna att bli gravid? Vad kostar det?

Marie Granmar är vetenskapsjournalist och civilingenjör. Hon har varit verksam i tidningar, radio och tv sedan mitten av 90-talet. Operation barn är hennes första bok.

Med sin egen kamp som utgångspunkt letar hon efter forskning på området och försöker ställa politiker och beslutsfattare till svars. Operation barn är en gripande historia men också ett viktigt bidrag till debatten om den svenska fertilitetsvården.

Ordfront

www.ordfrontforlag.se

MARIE GRANMAR OPERATION BARN

35-årsdagen är sedan länge passerad och partnern ute ur bilden. Har tåget gått för den som längtar efter att bli förälder?

Nej, inte nödvändigtvis.

OPERATION

BARN OM KAMPEN FÖR ATT BLI FÖRÄLDER

ISBN 9789170376863 ISBN 978-91-7037-686-3

9 789170 376863

O

ORDFRONT

»Den här boken handlar om barnlängtan. Att beskriva barnlängtan är svårt eftersom den är så individuell.

Men det som är gemensamt för de flesta är att längtan till slut överskuggar allting annat. Personligen vaknade jag under en ensam period varje morgon med en fråga malande i bakhuvudet: Ska det vara så här nu tills jag dör? Blir det ingen fortsättning? Får jag ingen arvinge som kan ha nytta av allt det som jag har lärt mig i livet?«

Marie Granmar

OPERATION

BARN OM KAMPEN FÖR ATT BLI FÖRÄLDER

Ordfront Stockholm 2013

Marie Granmar: Operation barn Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfront.se © Marie Granmar 2013 Omslag och grafisk form: Eva Jais Foto: Bernd Vogel Författarporträtt: Model House Fackgranskning: Anna Maria Johnsson Kanold och Carolina Jonsson Malm Satt med Arnhem, Gotham och Heroic Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7037-686-3

Innehåll Förord 7 Inte så lätt som man kan tro 11 Civilstånd avgör rätten till vård 23 »Tredje gången gillt« 38 Ålder, hormoner och gamla ägg 50 Att adoptera ett embryo 76 Barnets bästa – forskning och fakta 100 Värd(surrogat)mödraskap 114 Risker och avarter 132 En ny sorts familj 146 Framtidens barn 159 Lag i utveckling 167 Källor 185

Förord Hösten 2006 var jag inne på mitt 39:e levnadsår. Livet

fram till dess hade gått i rasande fart och jag hade nyligen skiljts från en man som jag fortfarande var kär i.

Vårt problem var att jag väldigt gärna ville ha barn, men han ville inte. Jag hade lämnat flera kärleksrelationer tidigare, men den här gången blev barnfrågan akut. För att bearbeta min sorg och komma vidare så började jag skriva en bok. Det är den du nu håller i din hand. Operation barn blev också ett sätt för mig att styra upp det som i den rådande situationen blivit mitt viktigaste familjeprojekt – barnet.

Till att börja med tänkte jag att boken främst skulle bli till stöd och inspiration för andra kvinnor som var i en situation liknande min. Som antingen frivilligt eller ofrivilligt var ensamstående, men ändå längtade efter barn. Kvinnor som kanske följt det moderna samhällets rekommendationer och uppmaningar (från föräldrar, skola och kompisar) att först satsa på utbildning och karriär, kvinnor som inte ännu hittat »den rätte/rätta«, eller som på grund av sjukdom eller andra problem skjutit upp sitt barnafödande. Eller kvinnor som kanske inte alls skjutit upp sina försök att få barn, men ändå stött på medicinska svårigheter.

Efter hand upptäckte jag dock att det fanns mycket mer att skriva om än jag hade kunnat ana. Det var inte bara en 7

samstående kvinnor som stötte på hinder i vården. Även »vanliga« heterosexuella par kunde ha svårt att få tillgång till vård om kvinnan hunnit bli äldre än 38 år. Homosexuella par hade det också kämpigt ibland, särskilt om de inte var gifta. Ensamstående män med barnlängtan verkade ingen bry sig om över huvud taget. Deras möjligheter att bli föräldrar på egen hand var mikroskopiskt små.

Under mitt arbete med att få fram information om möjliga fertilitetsbehandlingar stötte jag på fördomar och ifrågasättanden som sporrade mig ytterligare. Svensk lagstiftning verkade inte hänga med i utvecklingen. Att bara säga »nej, vi väntar lite till« till allt som är obekant och svårbegripligt var inget bra förhållningssätt, tyckte jag. Därför ville jag lyfta fram de problem som fanns och ställa dem i nya perspektiv: Är det egentligen mer oetiskt att adoptera ett embryo från två okända donatorer än ett barn från tredje världen? Varför är surrogatmödraskap förbjudet i Sverige?

Vem vet egentligen vad som är bäst för barnen? Har det med behandlingsmetoden att göra eller något annat?

Alla mina frågor har inte fått svar än. Däremot har lagen utvecklats en del sedan jag började skriva boken. År 2014 blir det lagligt för ensamstående att insemineras i Sverige.

Det är ett viktigt steg mot minskad diskriminering. Om det blir bättre eller sämre för barnen som föds kan ingen säkert svara på. Frågan kvarstår hur det blir med äggdonation? Kommer den vården även fortsättningsvis bara att vara tillgänglig för personer som lever i en viss typ av relationer? Kan vi tänka oss att tillåta embryoadoption, och i så fall för vem? Hur viktigt är det att vara genetisk förälder till sitt barn? Hur kan personer som saknar, eller har en dålig, livmoder få hjälp? Måste de genomgå en livmodertransplantation för att ha en chans att få barn, eller kan samhället acceptera en surrogatmoder? Jag tycker inte att debatten bör sluta förrän de här frågorna har fått svar.

8 | OPERATION BARN

Om lagarna utvecklas långsamt så går den medicinska utvecklingen tvärtom väldigt fort. Specialistläkare, laboratoriepersonal och forskare blir hela tiden skickligare på att hantera de ägg och spermier som är grunden till allt mänskligt liv. Metoderna förfinas och kunskapen ökar om hur läkemedlen ska användas. Givetvis är det viktigt att se till så att inte de medicintekniska metoderna missbrukas. Det enda sättet, som jag ser det, för att undvika avarter är att fortsätta föra en öppen diskussion. Var går gränsen för liv och på vilka sätt får vi sålla och manipulera det? På många sätt blir det här till filosofiska frågor.

Det är lätt att hamna i teoretiska argumentationer när man pratar om celler och barn som ännu inte blivit till. Det kan vara bra, men det är också viktigt att tänka på att för de flesta som ger sig in i ett fertilitetsprojekt handlar det framför allt om blod, svett och tårar. Känslor styr mycket i våra liv, både på gott och ont. För att nå vettiga beslut måste därför även känslorna få finnas med på ett eller annat vis.

Den här boken handlar om barnlängtan. Att beskriva barnlängtan är svårt eftersom den är så individuell. Men det som är gemensamt för de flesta är att längtan till slut överskuggar allting annat. Personligen vaknade jag under en ensam period varje morgon med en fråga malande i bakhuvudet: Ska det vara så här nu tills jag dör? Blir det ingen fortsättning? Får jag ingen arvinge som kan ha nytta av allt det som jag har lärt mig i livet? År 2006 var medelåldern för förstföderskor i stadsdelen Östermalm i Stockholm 39 år. I damtidningarna visades bilder på 41-åriga kändisar med magen i vädret. Visst var det trösterikt för alla oss som fortfarande letade efter mannen i våra liv. Men samtidigt förrädiskt. Alla kvinnor är nämligen olika, och fertiliteten varierar precis lika mycket som livslängd och intelligens. Vissa kan få barn på naturlig väg tills de är 55 år. För andra är det svårt redan vid 30.

FÖRORD | 9

Läkare har varnat för detta under en längre tid, men vi är många som har valt att slå dövörat till. Kanske för att vi har fått höra arbetsgivare fråga »om vi planerar att skaffa barn«, som om det vore ett problem, eller att vi på andra sätt känt oss pressade att vänta med familjebild­andet.

Jag kanske väntade för länge, eller så hade jag fått svårigheter att bli gravid även om jag försökt tidigare. Hur det är med den saken kommer jag aldrig att få reda på. Det jag vet är att längtan efter barn till slut ledde mig ut på resor i världen som jag aldrig hade kunnat drömma om att jag skulle göra. Resor som ibland var jobbiga att genomföra på egen hand, i ett projekt som tog fem år.

Till min stora glädje behövde jag efter ett tag inte vara ensam längre. En man dök upp på vägen och tog min hand. Tillsammans adopterade vi ett embryo som nu håller på att växa upp till en livskraftig liten individ. Den här boken är med allra största kärlek tillägnad dessa två personer. Min förhoppning är att boken ska vara till nytta för barnet när frågorna om hens bakgrund dyker upp. Forskning visar att det är bäst att köra med öppna kort kring hur barn blivit till. Det tänker jag alltså göra och den här boken får tjäna som fördjupning om sådan önskas.

De personer och situationer som beskrivs i boken finns i verkligheten. Av hänsyn till den personliga integriteten har jag valt att låta alla vara anonyma. Ortsnamnet Sydköping är fingerat. Ibland är berättelserna en sammanslagning av information som jag fått från flera olika personer.

Ingen behöver därför känna sig utpekad, även om hen kanske känner igen sig. Detta är också ett av mina syften med boken – att skriva en personlig berättelse som jag tror många kommer att känna igen sig i. marie granmar, februari 2013

Inte så lätt som man kan tro I min fantasi har jag alltid varit en kvinna med åtminstone

ett barn. Det var ju bara en tidsfråga innan jag skulle träffa mannen som ville bygga en framtid med mig, där barn självklart ingick. Men vid 39 års ålder har man hunnit bli medveten om en hel del av livets realiteter, bland annat att en kvinna inte kan vänta hur länge som helst med att skaffa barn. Äggen som är basen för allt liv blir färre och färre och av sämre kvalitet med åren. Dessutom finns en rad olika hormoner som kan spela oss spratt.

Dilemmat hade ställts på sin spets i min senaste relation med en man. Det hade suttit som en tagg emellan oss under hela vårt förhållande. Jag ville gärna ha barn. Han var mer tveksam. Kunde tänka sig det om fem år kanske.

Jag hade nyligen fyllt 39 år och längtade mer än någonsin efter familj och barn. Men min pojkvän var i en annan fas av sitt liv. En mulen dag i november kom han hem till mig och berättade att han skulle ut på en längre resa, till Asien. Jag hade gärna velat följa med, men han tyckte inte det var lönt. Han lämnade nycklarna till min lägenhet och vi tjafsade en stund om dumma saker som vi gjort. Det ledde inte till så mycket mer än bara mer tjafs, så vi slutade efter ett tag. »Nu går jag«, sa han och tog på sig skorna. »Hej 11

då«, pep jag och hoppades att han skulle hinna försvinna innan jag började gråta. Tårarna tryckte på bakom ögonlocken.

Det var inte första gången det hände. Fyra år tidigare hade en annan pojkvän gjort slut. Fast den gången var det han som grät. Tårarna rann medan han beskyllde mig för att inte älska honom tillräckligt mycket. Därför ville han göra slut. Jag hade blivit alldeles stum. Jag ville fortsätta vara tillsammans, men hur skulle vi göra om han inte kände sig älskad? Han fick som han ville, men jag saknade honom länge efteråt. Fick höra av en väninna några år senare att han träffat en annan tjej och bildat familj. Det kändes konstigt, men vad kunde jag göra åt saken? Mitt liv hade fortsatt i en annan riktning.

Problemet var att jag redan hunnit långt upp i 30-årsåldern. Jag kunde inte fortsätta så här så länge till. Redan i 20-årsåldern hade jag trott flera gånger att jag äntligen träffat en man som ville bygga en gemensam framtid med mig. Men snart visade det sig inte vara så, vilket tog mig mycket hårt. Som en fågel Fenix reste jag mig varje gång ur askan av det nedbrunna förhållandet och gick vidare.

Men nu var läget mer allvarligt än någonsin tidigare.

När senaste pojkvännen gjort slut blev det alltså till att börja tänka i nya banor. Kanske skulle »den rätte« faktiskt inte hinna dyka upp i tid? Visst är kärlek viktig och värd att vänta på, men att leva i ett barnlöst förhållande var inget jag längtade efter. Jag tog, som jag gjort många gånger förr, mitt nätverk av väninnor till hjälp och frågade vad de visste om att skaffa barn på egen hand.

Den nödvändiga informationen dök upp i bastun en fredagskväll efter veckans innebandymatch. En väninna som varit mycket i Danmark hade hört talas om Storkkliniken i Köpenhamn. Medan vi hällde på vatten på bastuaggregatet och ångan steg mot taket berättade hon vad 12 | OPERATION BARN

hon visste om möjligheten att skaffa barn utan en man.

Storkkliniken startades av barnmorskan Nina Stork som ville ge främst lesbiska, men även ensamstående, kvinnor en chans att skaffa barn genom insemination.

Detta efter att den danska lagen om konstgjord befruktning från 1997 förbjöd läkare att behandla dessa grupper av kvinnor. Inseminering kan även utföras av barnmorskor och därför öppnade Nina Stork sin klinik 1999.

Sedan dess har tusentals barn kommit till genom inseminering där. Allt fler av de kvinnor som kommer dit är ensamstående.

Många av kvinnorna är svenska, eftersom det under lång tid inte varit tillåtet med inseminering av ensamstående i Sverige. Svenska singelkvinnor med barnlängtan har i stället åkt till Danmark, Finland, Lettland, Ryssland eller ännu längre bort för att förverkliga sin dröm om barn. I Sverige ges den mesta fertilitetshjälpen till heterosexuella par, eftersom samhället genom sin lagstiftning håller fast vid normen att det är bäst för barn att växa upp med en biologisk mamma och pappa. Att det blir allt vanligare med familjebildningar som skiljer sig från den traditionella kärnfamiljen tar inte lagen någon hänsyn till.

Innebandyväninnan levde själv i ett fast förhållande sedan många år, och kände också att det snart var dags för barn. Men vem visste om det skulle fungera när man var 38? Så hon förstod mitt problem och ville verkligen hjälpa till. Medan svetten rann längs ryggen fattade jag mitt hemliga beslut att kontakta Storkkliniken. Jag skulle bli mamma på egen hand.

Redan långt tidigare hade jag gått i terapi i flera år för att hitta mig själv och förstå vad jag eventuellt kunde göra för fel, eftersom jag aldrig verkade träffa rätt man. Terapin hade gett mig insikten att det faktiskt inte var något större fel på mig, utan att jag snarare haft något som I N T E S Å L Ä T T S O M M A N KA N T R O | 1 3

kunde liknas vid otur. En av terapeuterna tyckte också att jag kunde kosta på mig att bli en aning mer narcissistisk.

Hon tyckte kanske att jag varit litet dålig på att hävda mig själv. Ett tacksamt mobbningsoffer, liksom. Att jag trots den mesiga attityden ändå var en stark och självständig kvinna med egen vilja kan också ha spelat in. Många män blev skrämda av det.

Nu när jag närmade mig 40-årsstrecket fanns inte längre någon tid för navelskådning. Att ge sig ut på äktenskapsmarknaden igen och försöka hitta någon som skulle vilja skaffa barn med mig nästan omedelbart verkade inte heller ha så goda chanser att lyckas.

Jag hittade Storkklinikens telefonnummer på internet och en morgon innan jag gick till jobbet tog jag mod till mig och ringde. De tog mina adressuppgifter och inom en vecka hade jag alla informationspapper hemma hos mig.

Jag läste det digra materialet och kontaktade sedan en gynekolog för att göra den obligatoriska undersökningen.

När gynekologen fyllde i blanketten från Storkkliniken frågade hon vad jag skulle ha den till. Jag mumlade något om att jag och min pojkvän hade svårt att få barn. Det kändes inte som en så stor lögn, eftersom vi nyligen separerat. Vid det laget förstod jag inte heller varför frågan var viktig, eller vad gynekologen hade med det att göra.

När alla papper var klara fick jag kalla fötter. Jag var fortfarande kär i min pojkvän och ville ge honom en chans att ändra sig. Det gjorde han inte. Först ett halvår senare var jag mogen att skicka in mina papper till Storkkliniken.

Några veckor efter det var det dags för det så kallade journalsamtalet, ett obligatoriskt telefonsamtal före första inseminationen med den barnmorska som ska stå för behandlingen.

Den första resan till Köpenhamn inföll mitt under en stor konferens som företaget jag arbetade på anordnade 14 | OPERATION BARN

i Göteborg. Jag hade då undersökt min urin med ägglossningstest varje dag i över en vecka. Bara att klara av att göra testet rätt kändes som ett stort steg. Jag hade aldrig tidigare varit särskilt intresserad av mina menstruationer, de var mest besvärliga inslag i tillvaron en gång i månaden. Något som gjorde ont och som jag ville skulle gå över snabbt.

Nu blev det plötsligt viktigt att hålla reda på exakt när mensen inträffade. Ett visst antal dagar efter första menstruationsdagen var det dags för ägglossning och precis då skulle man insemineras. Varken tidigare eller senare.

Dessutom fick man inte dricka alkohol före testet och urinen måste vara koncentrerad – så det blev till att knipa i fyra timmar.

Jag var omåttligt nervös för att ägglossningen skulle äga rum just den dag som jag hade flest viktiga åtaganden på konferensen. Då skulle jag helt enkelt inte kunna åka.

Men jag hade tur och testet visade positivt under en dag då jag var flexibel. Trots morgontröttheten pirrade det till i magen när jag äntligen fick se det magiska strecket framträda på teststickan i urinprovet. Nu var det snart dags!

Inom ett dygn skulle jag få pröva min kvinnliga fertilitet och ta reda på om det kunde bli något barn. Bilder av små mulliga bebisar fladdrade förbi innanför mina ögonlock.

Jag såg mig själv sittande i min mormors trädgård med ett litet barn vid bröstet.

Några minuter senare satt jag vid hotellrummets telefon med panoramautsikt över Göteborg och ringde. Kvinnan som svarade hos Storkkliniken ville att jag skulle komma till dem redan samma dag på eftermiddagen, men det var omöjligt så jag fick en tid på morgonen dagen efter i stället. Sedan var det dags att försöka få tag på en tågbiljett. Lyckligtvis fanns platser kvar på ett tidigt tåg morgonen därpå. Hela resten av dagen kände jag mig I N T E S Å L Ä T T S O M M A N KA N T R O | 1 5

upprymd och förväntansfull, som ett barn som ser fram emot sin födelsedag. I morgon skulle jag göra ett försök att bli gravid, i morgon var det dags.

Vid halvsextiden dagen därpå tog jag en taxi från hotellet till Göteborgs central för att påbörja min hemliga resa.

Novembermorgonen var kylig och jag frös, inte bara av kylan utan även för att jag inte hunnit med att äta någon frukost. Tågresan försvann i ett töcken, jag sov mest. Fyra timmar senare klev jag ut från Köpenhamns tågstation och in i nästa taxi. Taxichauffören var trevlig och pratsam och fick mycket dricks. Min första barnresa blev en dyr historia, eftersom jag var tvungen att vara tillbaka på konferensen vid ett visst klockslag. Den enda möjliga lösningen var att flyga tillbaka och i övrigt åka taxi.

Tiden hos Storkkliniken blev också knapp. Från det att jag klev in genom dörren till den mysiga källarlokalen på Egilsgade till dess att jag klev ut igen hade jag en halvtimme på mig för att bli inseminerad. I sina instruktioner rekommenderar Storkkliniken att man avsätter minst en timme för besöket, så att det finns tid att vila en halvtimme efter inseminationen. Det hade jag ingen möjlighet till under mitt livs första försök att bli med barn. Jag hann knappt registrera var jag var någonstans. Det var ungefär som en snabbutflykt för att göra en intervju till tv-nyheterna, som jag hade jobbat med några år tidigare. In, träffa rätt person, utföra uppdraget, och sedan ut igen. Trots det pirrade det litet av spänning när jag klev ut från kliniken.

Nu fanns det ett litet frö därinne i mig. Kanske skulle det växa till något större?

Min första resa till Storkkliniken i Köpenhamn hade varit i stil med resten av mitt liv som i hög grad gick ut på att hinna med så mycket som möjligt. Jag levde som om varje dag var min sista på jorden. Ett högt tempo med många upplevelser och nya intryck. Det var något jag hade med 16 | OPERATION BARN

mig från barnsben. Jag hade redan som liten gillat familjens spännande sommarsemestrar i olika stugor runtom i Sverige och återkommande resor till Italien. Så snart jag var stor nog tog jag mer än gärna bussen till stallet och åkte själv på ridläger och seglarläger. I min släkt fanns många äventyrliga personer, som rest över hela världen, så jag fick ofta höra att jag ärvt »äventyrsgenen«. Det var förstås på gott och ont, som så mycket annat här i livet.

Kanske blev den trygga och klassiska kärnfamiljen som jag föddes in i också en stark språngbräda ut i livet. En psykologisk spekulation skulle kunna vara att jag kände mig instängd och överbeskyddad och därför fick extra aptit på äventyret utanför det trygga hemmet. Som äldsta dottern i en syskonskara på tre uppfostrades jag på ganska traditionellt vis som duktig prinsessa. Inget fel i det – jag har fått mycket fint med mig i bagaget som många människor kan sakna. Men livet utanför hemmet i början av 1980-­talet ställde så många andra krav än jag var van vid.

Jag läste mycket och kände stor samhörighet med kvinnorna i brittiska 1800-talsförfattaren Emily Brontës böcker. Delade i mångt och mycket 1800-talskvinnornas moral och tankar kring rätt och fel, heder och samvete, förnuft och känsla. Det gjorde mig olycklig när verkligheten utanför hemmet visade sig vara helt annorlunda. Killarna jag träffade hade inte läst samma böcker och var inte alls så ridderliga och uppvaktande som jag förväntade mig.

Eftersom jag nog ändå uppfattades som en ganska självständig tjej så förväntade sig säkert också vissa killar att jag skulle ta mer initiativ än jag gjorde. Den här kommunikationsmissen var antagligen en viktig orsak till att en hel del snälla och bra killar »föll bort« på vägen. Jag såg dem inte, eller förstod inte hur jag skulle närma mig dem, och de var för blyga för att våga uppvakta mig.

I min jakt på ny kunskap, nya upplevelser och erfarenI N T E S Å L Ä T T S O M M A N KA N T R O | 1 7

heter började jag resa runt i världen. Jag studerade i flera omgångar i Frankrike, tågluffade och åkte så småningom jorden runt. Överallt mötte jag kärleken och inledde passionerade förhållanden med olika killar. Men när det var dags för mig att åka hem eller resa vidare så tog förhållandena slut. Min slutsats blev att män inte följer med kvinnor i lika hög grad som kvinnor följer män. Det var i alla fall min egen förklaring till varför den franska pojkvännen aldrig dök upp i Stockholm på sin motorcykel som han hade pratat om, eller varför min thailändska kärlek sa att han inte ville bo i Sverige. Själv hade jag inte heller någon direkt längtan efter att bosätta mig permanent någon annanstans än i Sverige. Det var trots allt här min familj och mina närmaste vänner fanns.

Efter många år av krävande universitetsstudier följde flera år av kringflackande på arbetsmarknaden. Att hoppa mellan projektanställningar, vikariat och frilansarbete passade mig ganska bra då. Men det bidrog också till att jag aldrig lyckades landa någonstans. Jag var på ständig resa och behandlades av omgivningen som en resenär på väg förbi. Det gick bra och jag trivdes med det tills jag passerat 30-årsstrecket. Sedan började det kännas mer besvärande. Men det yrke jag hade valt erbjöd inte så många andra möjligheter.

När min dåvarande pojkvän drog sig ur, strax före min 34-årsdag, blev jag bedrövad över den missade möjligheten till familjebildning. Jag ville verkligen börja bilda familj snart. Det var ju så det skulle vara: Jag med den där underbare mannen och ett eller två små gulliga barn.

Mannen fanns inte i sikte, men kunde barnen kanske bli till i alla fall? Ja, det kunde de men det visste jag tyvärr inte då. Det skulle dröja ytterligare flera år innan jag fick upp ögonen för kvinnors möjligheter att skaffa barn på egen hand. I den miljö där jag vistades fanns inte den in18 | OPERATION BARN

formationen och jag kom inte på att leta aktivt efter den heller. Min enda tröst blev släkthistorier om anmödrar som fått sina första barn vid 36 års ålder. Kanske gällde det även mig? Det kommer jag aldrig att få veta. Det enda jag märkte tydligt var att när jag passerat 36 år började kroppen kännas annorlunda – liksom litet torr – och jag förstod att det snart kunde bli svårt att bli gravid.

De två veckorna efter mitt första besök hos Storkkliniken levde jag i spänd förväntan. Jag tänkte också en hel del på det jag sett på kliniken. Bland annat fanns flera gästböcker som kvinnor skrivit i när de varit där. Många kommentarer var från lyckliga, både lesbiska och heterosexuella par, som fått bebisar med hjälp av kliniken.

En hel del berättelser kom också från ensamstående som beskrev sin tacksamhet över att ha fått hjälp med att skaffa barn.

Många hade skrivit i gästboken att det för dem var tredje gången gillt. En kvinna skrev att hon varit där 13 gånger.

All läsning i boken var inte lika upplyftande. Samtidigt kändes det oerhört skönt att veta att det fanns många and­ ra i samma situation som jag. Känslan av att göra något udda och ovanligt som eventuellt kunde få jobbiga konsekvenser senare blev mindre tung. Vad som än hände så skulle jag inte behöva vara helt ensam.

Jag valde också att anförtro mina planer åt två av mina närmaste väninnor. De var båda singlar i ungefär samma ålder som jag och jag fick deras spontana stöd direkt, även om ingen av dem var beredd att ta samma steg som jag.

Med resten av bekantskapskretsen var det litet mer komplicerat. Jag ville inte gå ut öppet med mitt beslut förrän jag visste säkert att jag blivit gravid. Det kändes onödigt att väcka alla frågor innan jag ens visste om jag kunde få barn.

Hur jag valde att bli gravid tyckte jag var helt och hållet min egen sak att avgöra. Att jag riskerade att förlora I N T E S Å L Ä T T S O M M A N KA N T R O | 1 9

några vänner och bekanta på vägen var något jag tog med i beräkningen. Så länge jag hade ett par nära vänner som stöttade mig skulle det ändå vara okej. Jag valde också att hålla mina släktingar utanför tillsvidare. Samtidigt trodde jag att mina föräldrar nog skulle bli glada över ett barnbarn, oavsett hur det kommit till.

Det visade sig att bekantskapskretsens frågor om mitt plötsligt minskade alkoholintag skulle bli min första trixiga utmaning. I Storkklinikens informationsmaterial avråds man att dricka såväl alkohol som kaffe. Det är en föga spridd information att kvinnors fertilitet kan minska med så mycket som 30 procent av att dricka alkohol regelbundet. Man behöver inte dricka mycket för att sätta fertiliteten på spel – ett glas vin om dagen räcker menar vissa. Dessutom kan spriten skada inte bara ett foster, utan även ett befruktat ägg som kvinnan kanske inte ens själv vet om. Problemet är att forskningen inte är entydig kring detta, så därför blir rekommendationerna otydliga.

Personligen hade jag aldrig spottat i glaset, utan gärna druckit både öl, vin och starksprit i festliga sammanhang.

Det var framför allt ett resultat av studieåren på teknisk högskola där alkohol i stora mängder var mer regel än undantag. Att nobba spriten var likställt med att sätta en stor nördstämpel på sig själv och man riskerade att hamna långt utanför gemenskapen, trodde jag då i alla fall.

Jag var också van att ta ett glas vin då och då med mina tjejkompisar. Så såg vårt sociala mönster ut. Dessutom var det gott. Allt detta blev nu mer komplicerat. Min lösning på problemet var oftast att köra bil, vilket var en legitim ursäkt för att dricka vatten till maten.

Larmrapporterna som hörts då och då i medierna om riskerna med unga kvinnors alkoholvanor fick plötsligt en påtaglig betydelse för mig. Varför hade ingen sagt till mig tidigare att jag riskerade mina framtida barn genom 20 | OPERATION BARN

att dricka för mycket alkohol? Jag hade aldrig klarat av att dricka lika stora mängder alkohol som killarna, så varför då ens dricka alls? Det var ändå inte ett sätt för mig att hävda mig i manssamhället.

Storkkliniken avrådde också från att dricka mer än två koppar kaffe om dagen, eftersom koffein kan vara skadligt i större mängder. Det finns indikationer på att ett stort intag av kaffe kan öka risken för missfall. Det är inte entydigt vetenskapligt bevisat, men de flesta läkare rekommenderar ändå att man begränsar sitt drickande av kaffe och svart te. Att sluta dricka kaffe var inget större problem för mig. Jag hade ändå aldrig gillat den beska drycken särskilt mycket, utan mer använt den som en uppiggande drog när jag pluggade. Örtteer dög bra som ersättning.

Med viss möda lyckades jag också tvinga mig själv att äta mer grönsaker, och inhandlade för första gången på länge en burk multivitaminer. Jag slutade även använda värktabletter som innehöll ibuprofen (som Ipren), eftersom de kan försvåra inplaneringen av det befruktade äg�get. Jag hade bestämt mig för att göra mitt yttersta för att bli gravid!

➜ Fakta Inseminering Insemination är en metod att befrukta kvinnan genom att placera spermier i livmodern. På engelska och fackspråk heter detta IUI, intrauterin insemination, vilket betyder att inseminationen sker direkt i livmodern. Detta görs med en tunn kateter eller slang.

Kvinnor som bedöms friska och fertila väljer ofta att försöka utan medicinsk behandling. Om man inte lyckats efter några försök brukar man prova hormonstimulering, och vissa väljer att göra det redan från början. Det innebär att man försöker få kroppen att lossa mer än ett ägg, för att öka chanserna. Kvin-

I N T E S Å L Ä T T S O M M A N KA N T R O | 2 1

nor svarar olika på denna behandling och för några få fungerar det inte alls. Hormonstimulering bör alltid övervakas noga av en läkare, för att undvika att man lossar för många ägg.

Det är viktigt att inseminationen sker i direkt anslutning till kvinnans ägglossning, eftersom donerad sperma har varit fryst och därför bara lever i omkring 24 timmar efter att den tinats upp.

Civilstånd avgör rätten till vård Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att det skulle vara en

så stor apparat att bli med barn. Av det jag fått lära mig i skolan och av föräldrarna kunde man lätt få intrycket att folk blev på smällen så fort de hade sex. Denna världsbild som inpräntats under tonåren skulle jag komma att få revidera kraftigt under mitt 39:e levnadsår.

När menstruationen kom efter mitt första inseminationsförsök i Köpenhamn blev jag inte förvånad. Jag hade trots allt gjort ett riktigt affärskvinnebesök på kliniken, med alltför tajt tidplan. Att stress kunde försämra möjligheterna att bli gravid kände jag till. Flera olika bekanta hade pratat om hur de hade haft svårt att få barn under perioder då de arbetade mycket, eller var stressade av and­ra skäl. Jag hade inte funderat så mycket på om det var vetenskapligt bevisat. Senare har jag förstått att forskningen inte är entydig kring sambanden mellan stress och befruktning, men enligt mitt bondförnuft verkade det rimligt att stress kunde påverka.

Jag blev förstås besviken när jag tittade på den ena teststickan efter den andra och det magiska strecket aldrig visade sig. Men så snart jag kastat stickan i soporna funderade jag inte så mycket mer över det. Mina mentala 23

skyddsmekanismer gjorde att jag inte hade vågat hoppas för mycket. Och den tröstande förklaringen att man ofta får försöka många gånger för att bli gravid räckte ännu så länge. Så fort jag fått beskedet att jag inte var gravid började jag planera in nästa besök.

Min andra resa inföll på en söndag i december och jag kostade på mig att stanna hela dagen i Köpenhamn och julshoppa. Jag fick ta ett hemskt tidigt flyg från Arlanda och kom alldeles för tidigt till kliniken där jag fick vänta länge helt ensam i väntrummet innan det var min tur. Även om jag var trött så kände jag mig långt ifrån stressad.

Om det inte gick vägen den här gången så skulle det i alla fall inte bero på stress, tänkte jag.

Men något märkligt hände när jag låg där med benen i vädret i gynstolen. Barnmorskan verkade stressad över ett telefonsamtal hon haft tidigare och som var orsaken till att jag fått vänta extra länge på min tur för inseminering.

Det sista hon sa innan hon lämnade mig för den obligatoriska halvtimmeslånga vilan efteråt var att hon inte hade tid att komma tillbaka och säga till när jag kunde gå. Jag fick själv hålla reda på när halvtimmen passerat och pallra mig iväg ut från kliniken. Detta eftersom hon hade så många andra kvinnor som behövde hennes hjälp. Den lilla kommentaren, som säkert inte alls var menad att såra mig, gjorde ändå att jag började gråta hejdlöst där jag låg ensam på sängen.

Det var någonting som inte stämde. Jag var ju här för att jag längtade efter barn. För att jag ville bära ett nytt liv i min mage, något av det finaste jag kunde tänka mig. Ändå ville ingen riktig lyckokänsla infinna sig. För mig kändes hela ritualen mest som att gå till gynekologen, ett nödvändigt ont som jag sällan såg fram emot. Sköterskan hade genom sitt stressade sätt förstärkt min känsla av att vara utlämnad till en sorts industriell process. Efter mitt andra 24 | OPERATION BARN

besök på kliniken kände jag starkt att jag helst skulle vilja slippa att komma tillbaka. Men så blev det tyvärr inte.

Att ta sig till Köpenhamn för inseminering är förstås ett jobbigt inslag i försöken att bli gravid. Från Stockholm krävs det minst en hel dag för att göra ett besök på kliniken. En dag som dessutom inkluderar två ganska långa resor. För en yrkesarbetande person är det inte alltid lätt att ta ledigt en hel dag med kort varsel. Och jobba måste man, helst heltid, för att ha råd med den här typen av vård.

Om kliniken legat i Stockholm hade det räckt för mig att åka dit en stund på morgonen före jobbet, eller under en lång lunch. Det hade gjort mina försök att bli gravid avsevärt mycket mindre dramatiska och påfrestande och dessutom billigare. Men det jag höll på med var inte lagligt i Sverige. Enligt svensk lag ska barn som tillkommer genom assisterad befruktning ha två föräldrar – helst en man och en kvinna. Sedan några år tillbaka accepteras också samkönade (lesbiska) par för fertilitetsbehandlingar med insemination, IVF eller äggdonation. I praktiken är dock möjligheten till behandling olika beroende på var i landet man bor, eftersom lagstiftningen lämnar en hel del ansvar till vårdens makthavare att fatta egna beslut. Varje landsting får göra egna prioriteringar av resurser och väljer att satsa på den vård som anses viktig i regionen.

Det är därför fortfarande huvudsakligen heterosexuella par som har tillgång till fertilitetsvård i Sverige. De svenska medborgare som lever i andra typer av förhållanden särbehandlas. Frågan är om detta är rimligt och verkligen motsvarar en majoritet av folkets vilja? Under flera decennier har riksdagsledamöter lämnat in motioner med förslag till förändring av lagarna kring assisterad befruktning. Våren 2012 behandlades ett 30-tal motioner i frågan. Vissa av dem var en upprepning av tidigare års motioner som yrkat på att tillåta insemination för ensamståC I V I L S T Å N D AVG Ö R R Ä T T E N T I L L V Å R D | 2 5

ende kvinnor. De flesta av dessa motioner har fått avslag, trots att nästan alla politiska partier har lämnat motioner som föreslår en lagändring som tillåter ensamståendeinsemination.

Kristdemokraterna (KD ) och Sverigedemokraterna (SD ) är emot en sådan förändring av lagen. Och i etikfrågor vill de styrande helst att alla, särskilt i alliansregeringen, ska vara överens. Därför har KD under lång tid lyckats stoppa utvecklingen trots att majoriteten i riksdagen kunde tänka sig en lagändring. Våren 2012 bestämde sig dock regeringen för att köra över KD och mot dess vilja börja arbeta fram en lagändring som tillåter insemination för ensamstående kvinnor. Den nya lagen ska presenteras 2014. Bara i några andra frågor, exempelvis den om samkönade äktenskap, har regeringen valt att göra en lagändring utan full enighet.

För min personliga del gällde fortfarande den gamla lagstiftningen när jag gjorde mina resor till Danmark.

Men att jag trotsade svensk lag var egentligen aldrig något jag grubblade särskilt mycket över. Ingen fånig nationell lag skulle hindra mig från att bli mamma i en värld som annars talade sig varm för globalisering och samarbete mellan stater! EU propagerade för att vård skulle kunna väljas fritt inom hela unionen och ändå betalas av hemlandet. Och hur många ensamma mammor fanns det inte redan förresten? Skulle jag vara mer olaglig än de? Jag började också ifrågasätta bilden av den ensamma mamman som ett offer. Hur många kvinnor hade blivit gravida mot sin mans vilja? Vem var egentligen offret då?

Ju mer jag tänkte på lagstiftningen, desto mer irriterad blev jag. Fanns det till exempel inte redan väldigt många barn som vuxit upp i spruckna äktenskap, antingen med flera olika styvföräldrar eller med en ensam förälder? Det tillät lagen. Skillnaden i mitt fall skulle vara obetydlig, 26 | OPERATION BARN

tyckte jag. Bättre till och med, eftersom mitt barn ju inte skulle vara övergivet av någon pappa. Det skulle vara älskat och varmt välkommet av en mamma som inte var bitter på någon man som lämnat henne ensam med barnet.

Dessutom fanns hoppet om att en ny man kanske skulle komma in i mitt liv senare. En man som kunde och ville fungera som pappa. Vilken annan vård ställde för övrigt krav på civilstånd för att bli tillgänglig? Det hela osade diskriminering och överförmynderi, tyckte jag.

Ett besök på mödravårdscentralen stärkte mig i min debattvilja. Överallt fanns informationsskyltar och lappar om gratis preventivmedelsrådgivning. Skyltarna gjorde mig litet ledsen. Kanske hade jag inte så mycket att hämta här? Ingenstans kunde jag se någon lapp om ofrivillig barnlöshet. Att ha sex utan att göra barn var alltså etablerat och helt okej i Sverige, men att göra barn utan sex var det inte. Vad skickade samhället egentligen ut för signaler med det? Att man hellre skulle adoptera än skaffa biologiska barn? Att man borde nöja sig med första bästa villiga partner som dök upp?

Tankarna virvlade runt i huvudet. Hela situationen var så absurd. För första gången i mitt liv hade jag ett allvarligt medicinskt problem. Ett problem som kunde gå att lösa om jag fick rätt vård, och som jag verkligen ville lösa.

Det borde vara något positivt för Sverige tänkte jag – att en fortfarande hyfsat ung och engagerad kvinna ville sätta ett barn till världen. En ekonomiforskare hade räknat ut att varje frisk människa tillför samhället mellan 16 och 18 miljoner kronor under levnadstiden mellan 20 och 64 år. Även efter avdrag för kostnader av olika slag, exempelvis studier, skulle det i de allra flesta fall gå med plus. Kanske kunde det då vara meningsfullt att stötta mitt barnprojekt med några hundra tusen kronor? Befolkningstillväxten i västvärlden var inte heller direkt imponerande.

C I V I L S T Å N D AVG Ö R R Ä T T E N T I L L V Å R D | 2 7

Min sorg efter den förlorade pojkvännen fanns fortfarande kvar, men jag koncentrerade mig på framtiden. Jag hade fullt upp på jobbet och hann inte tänka så många privata tankar när jag var där. På fritiden ägnade jag mig som vanligt åt flera olika hobbyer och umgicks med människor som var i liknande livssituationer. Många av aktiviteterna innebar att jag kom ut i skogen och på havet och det gjorde mig lycklig. Det fanns en trygghet i naturen som ingav lugn. Alla möjligheter fanns här, det gällde bara att vara uppmärksam och se sig om.

Emellanåt njöt jag av att bara vara hemma själv och ägna mig åt mitt nuvarande viktigaste projekt: barnprojektet. Tidigare hade jag periodvis varit lätt deprimerad över att vara ofrivillig singel. Men de känslorna var som bortblåsta nu. Jag kände mig upprymd av mitt nya projekt. Jag skulle förverkliga drömmen om familj på egen hand. Mitt mål var solklart. Nu gällde det bara att ta sig dit på ett eller annat sätt.

Undersökningarna kring mina möjligheter ledde bland annat till att många nya frågor dök upp. Det fanns en hel del att ta ställning till. Viktigast var kanske frågan om anonyma spermadonatorer. Hos Storkkliniken fanns möjligheten att välja en så kallad öppen donator, vars identitet kunde bli känd för barnet när det fyllt 18 år. Problemet var att det kostade ungefär 2 000 kronor mer att välja en öppen donator än en anonym. Det kändes viktigare att över huvud taget ha råd att bli gravid än att spermadonatorn kunde bli känd. Samtidigt gnagde det dåliga samvetet.

Det var många som ansåg att det var bäst för barnet att ha en känd donator. Om han var anonym skulle mitt barn aldrig få en chans att ta reda på sitt genetiska ursprung, även om barnet ville det.

För par som fick vård i Sverige med svenska donatorer var det obligatoriskt att deras identitet kunde bli känd för 28 | OPERATION BARN

barnet. Skulle jag utsätta mitt framtida barn för lidande genom att använda en anonym donator? Jag grubblade på det medan jag fortsatte läsa om de svenska reglerna.

Ju mer jag läste desto mer tyckte jag att lagstiftarna i den här frågan var kvar på 1800-talsnivå. Varför hade ingen gjort något åt det ännu? Om kvinnan nu hade rätten till sin egen kropp, exempelvis i form av aborter, varför kunde hon då inte få hjälp att skaffa barn på egen hand?

Kanske var inte vårt samhälle så jämställt som vi gärna ville tro? Tiden då kvinnor var tvungna att bli försörjda av en man genom äktenskap var ju för länge sedan förbi. Sett i det perspektivet verkade inte reglerna för civilstånd relevanta. Och vem hade egentligen rätt att bestämma över någon annans rätt till medicinsk behandling, baserat på kön eller civilstånd? Jag kom tillbaka till den frågan gång på gång.

Rapporterna har avlöst varandra på senare år om att unga kvinnor mår sämre än unga män. En av förklaringarna som framförts är att kvinnorna upplever att de har för höga krav på sig. För kvinnor handlar också väldigt mycket fortfarande om prioriteringen mellan studier, jobb och familj. Förutom att kvinnorna måste kämpa mot kvardröjande fördomar, så lever de under avsevärt större tidspress än männen. Tjejerna måste i princip göra allt 50 procent snabbare än killarna. Kvinnor har cirka 20 år på sig att studera, göra karriär och skaffa familj – mellan 18 och 38 år. Männen kan dra ut på processen i åtminstone 30 år om de vill, något som vissa män också drar fördel av.

Så varför inte låta kvinnorna dra fördel av sin biologi om det nu finns en möjlighet att skaffa barn utan man?

Självklart bygger hela systemet med insemination på att det också finns män som är villiga att sälja sin sperma till donationsklinikerna. Det är dock sällan något problem i de länder där den här typen av vård är väl etablerad.

C I V I L S T Å N D AVG Ö R R Ä T T E N T I L L V Å R D | 2 9

Möjligen kan kravet på känd identitet avskräcka några donatorer, men för många andra är det okontroversiellt att eventuellt få träffa sin avkomma i framtiden. »Jag kommer ju ändå aldrig att vara någon far för de här barnen«, sa en dansk man i en intervju i ett svenskt tv-program om nya sätt att skaffa barn.

Ur strikt biologiskt perspektiv skulle spermadonation kunna ses som en vinna-vinna-situation, eftersom det ofta är unga studenter som säljer sin sperma. Deras gener förs vidare helt utan krav på ansvar för barnen, och männen får dessutom betalt för det.

På grund av den svenska lagstiftningen har några hundra svenska kvinnor om året rest till Danmark sedan Storkklinken öppnade för att försöka bli gravida. Några har också lyckats, så det finns i dag hundratals – kanske tusen – barn i Sverige som kommit till på det här viset. Några av dem växer just nu upp med en ensam mamma, andra har fått en pappa eller extra mamma under vägen.

Storkklinikens grundare Nina Stork startade egentligen inte sin klinik i Köpenhamn för att hjälpa barnlösa ensamstående. Att göra det enklare för lesbiska par att skaffa barn var hennes främsta mål och för det har hon fört en lång politisk kamp i Danmark. Inte heller där är den här typen av kliniker helt accepterade, men de finns i alla fall. Redan 1989 fick personer av samma kön rätt att ingå officiellt partnerskap i Danmark. Däremot dröjde det länge innan homosexuella fick rätt att gifta sig. Först i juni 2012 introducerades ett könsneutralt äktenskap i dansk rätt. Lesbiska kvinnor kan alltså numera både gifta sig och skaffa barn om de vill och leva i en kärnfamilj som accepteras av samhället. Dock måste den ena kvinnan fortfarande adoptera barnet, göra en så kallad närståendeadoption, för att bli laglig förälder. I vanliga fall har närståendeadoptioner en karenstid på tre månader. Ho30 | OPERATION BARN