9789170376726

Hon går tillbaka till Tyskland under nazitiden, till Rwanda och Irak. Hon granskar kända socialpsykologiska experiment och besöker svenska skolor. Allt för att förstå varför människor – som du och jag – mördar, torterar och pinar andra. Och, inte minst, hitta svaret på hur vi bygger ett samhälle där godheten regerar.

E VA -LO T TA HULT É N

FOTO: MARIE HEDBERG

Eva-Lotta Hultén är journalist och skriver om miljö, jämställdhet, skola och medier. Tidigare har hon utkommit med reportageboken Skogen vi ärvde samt varit redaktör och medförfattare till För Sverige i tiden? – en debattbok om övergång till republik.

I Resan från mörkrets hjärta försöker journalisten EvaLotta Hultén förstå ondskan – alltifrån krafterna som ligger bakom tortyr och folkmord till vardagsondskan i skolan eller på arbetsplatsen.

EVA -LOT TA HULTÉN

RESAN FRÅN MÖRKRETS HJÄRTA

Hur är det möjligt att ”vanliga” människor kan plåga, skada och till och med döda oskyldiga personer?

Och hur formar vi ett samhälle där risken för massmord, pennalism och mobbning minimeras?

RESAN FRÅN MÖRKRETS HJÄRTA OM ONDSK A NS OCH G ODHET ENS M EK AN ISMER

ISBN 978-91-7037-672-6

ISBN 978-91-7037-672-6

9 789170 376726 9 789170 376726

Ordfront www.ordfrontforlag.se

O

UR BOKEN :

”Jag vill förklara hur helt normala människor under vissa omständigheter kan begå outhärdligt grymma handlingar och jag vill visa att det är samma mekanismer som är verksamma vid mobbning som vid folkmord. Det är en gradskillnad, inte en artskillnad (även om graderna är många).”

Eva-Lot ta H u ltén

Resan från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer

Ordfront

Stockholm 2013 ORDFRONT

STOCKHOLM 2013

| 3

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 3

2013-02-19 15:37:35

Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfrontforlag.se | forlaget@ordfront.se © Eva-Lotta Hultén 2013

Omslag: Conny Lindström

Grafisk form: Göran Skarbrandt

Författarporträtt: Marie Hedberg Sättning med Adobe Caslon Pro Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7037-672-6

4 | 

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 4

2013-02-19 15:37:35

INNEHÅLL Inledning 9 DEL I

Kapitel 1. Vem är förövaren? 15 Kapitel 2.

Lydnad och hierarki 41 Kapitel 3.

Vi anpassar oss – om konformitet 73 Kapitel 4.

Likgiltighet och avsägelse av

ifrågasättande och eget ansvar 102 Kapitel 5. Onda handlingar – hur förvandlar de oss? 128 DEL II

Kapitel 6.

Resan från mörkrets hjärta 147 Kapitel 7.

Ett samhällsbygge börjar med spädbarnet

– om anknytning och empati 159 Kapitel 8. Att bli en självständig människa 179 Kapitel 9. Att ifrågasätta det självklara 200 Kapitel 10. Goda förebilder 218 Kapitel 11. Demokrati och samarbete 230 Kapitel 12. Tanke och handling 251 Källor 264

Innehåll | 5

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 5

2013-02-19 15:37:35

6 | Innehåll

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 6

2013-02-19 15:37:35

”I verkligheten är en alltigenom ond människa lika mycket en artificiell konstruktion som en person som är alltigenom god. Utövare av extraordinär ondska är extraordinära bara utifrån vad de har gjort, inte utifrån vilka de är.”

James Waller, ur Becoming evil ”Den väluppfostrade människans tragik ligger i att hon som vuxen inte kan märka vad man gjort med henne och vad hon själv gör, om hon inte fick märka det som barn. Otaliga institutioner och inte minst de totalitära regimerna drar nytta av detta. (...) Betingning och manipulation av andra är alltid ett vapen för maktutövning, även om det maskeras med ord som uppfostran.”

Alice MIller, ur I begynnelsen var uppfostran

Innehåll | 7

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 7

2013-02-19 15:37:35

8 | Innehåll

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 8

2013-02-19 15:37:35

Inledning

Vad skulle jag göra om en auktoritet sa åt mig att ge en främmande människa starka elchocker? Vem skulle jag ha varit i andra världskrigets Tyskland eller i 1990-talets Rwanda? Det är några av de frågor som drivit mig att skriva den här boken.

Jag vill förstå varför vi människor ibland gör andra illa. När jag berättar för vänner och kollegor vad min bok ska handla om blir alla entusiastiska och många tipsar om böcker att läsa och fall att skriva om. Nästan alltid handlar det om utstuderad ondska utförd av människor med uppenbart psykopatiska drag eller svåra psykiska störningar. Som Joseph Fritzl, galningen i Österrike som stängde in sin dotter i en källare i 24 år och fick sju barn med henne, eller Anders Eklund som mördade den tioåriga Engla i Stjärnsund. Men i den här boken vill jag berätta om de vanliga; de som är som alla vi som normalt inte mördar, våldtar, plundrar och plågar. Som inte är psykopater, sadister, galna kontrollfreaks eller mer än normalnarcissistiska. Vi som tar det för självklart att vi aldrig kommer att gå ut och hugga ner våra grannar med machete eller avrätta främlingar med elektrisk ström.

Jag väljer att hoppas och tro att Sverige kommer förbli ett tryggt och stabilt land att bo i så länge mina barn lever eftersom det är bekvämast så. Men kan man vara säker; klimatförändringarna, vad innebär de för Sveriges säkerhet? Vad händer med alla stabila, välvilliga och anpassliga svenskar om kaos utbryter?

Om vi får oinskränkt makt över människor vi förleds att se ner på eller bara om den spända stämningen på arbetsplatsen urartar i grov mobbning?

Jag vill förklara hur helt normala människor under vissa omständigheter kan begå outhärdligt grymma handlingar och jag vill visa att det är samma mekanismer som är verksamma vid Inledning | 9

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 9

2013-02-19 15:37:35

mobbning som vid folkmord. Det är en gradskillnad, inte en artskillnad (även om graderna är många).

Ofta när man pratar om riktigt grova övergrepp människor emellan så framställs de som utslag av en ondska som inte går att förstå. De flesta som har grundläggande kunskaper i socialpsykologi vet att det visst går att förstå; socialpsykologer som Stanley Milgram och Philip Zimbardo har gjort mycket för att öka kunskapen om människans förmåga till grymheter. Till och med sådant som varför människor i hundratusental går ut och hugger ner sina grannar med machete, som i Rwanda 1994, kan förklaras. Oviljan att söka förklaringar beror inte på att sådana inte går att hitta utan på en brist på vilja att förstå. Det är gissningsvis en effekt av beröringsskräck. Vi önskar hålla det onda långt borta från oss själva och vare sig behöva se oss som potentiella offer eller – än mindre – som möjliga förövare. Vi är rädda att få veta saker om oss själva och vårt eget samhälle om vi börjar rota i de psykologiska orsakerna till sådant som förintelsen eller folkmordet i Rwanda. För vad händer om vi verkligen tar in att inga radikala skillnader finns mellan oss och de macheteförsedda hutuerna i Rwanda eller de tyskar som angav sina judiska grannar? Vår värld blir en osäker plats och våra jag diffusa och opålitliga.

Behovet av att demonisera dem som begår illdåd är starkt.

Världen tycks oss mer begriplig om vi får måla den i svartvitt och tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda människor. Kanske beror oviljan att förstå också på att vi är rädda för att ett sökande efter förklaringar i andras ögon kommer te sig som att vi inte tycker att det är så farligt med våld och övergrepp. Under min läsning av en lång rad böcker som på olika sätt handlar om mänsklig ondska har författarnas behov av att ursäkta sitt ämnesval varit tydligt.

Det verkar finnas en stor rädsla för att andra ska uppfatta deras sökande efter ondskans orsaker som att de bagatelliserar den.

10 | Inledning

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 10

2013-02-19 15:37:35

Men utan förståelse kan vi inte förhindra att saker händer igen.

Oviljan att begripa det onda får politiska och samhälleliga konsekvenser. Det får betydelse för hur vi uppfostrar våra barn, hur vi hanterar kriminalitet och hur vi upprättar vårt skolsystem. Det påverkar hur vi förstår och bemöter en företeelse som terrorism, vilken utrikespolitik vi för och hur vi hanterar sociala problem i samhället. Föreställningen om en ondska som inte kan förklaras startar en rad negativa spiraler i samhället och riskerar att skapa mer ”ondska” i form av olyckliga, desperata människor som vi inte lyssnar på och inte försöker hjälpa.

Filosofen Hannah Arendt myntade uttrycket ”den banala ondskan” för att beskriva just den vanliga människans förmåga till onda handlingar. Bokens första del handlar om den banala ondskan men efter att ha arbetat ett tag började jag känna att det inte var nog att beskriva varför grymheter uppstår. Mitt behov av att också ge plats för lösningar växte sig starkare. Jag vet att det innebär en risk. Av någon anledning anses det finare och ”djupare” att beskriva problem än att försöka presentera lösningar – som gärna framställs som banala, naiva eller otillräckliga. Men lösningarna är det viktigaste så jag tar den risken.

En hel del handlar om hur vi bemöter små barn – som föräldrar eller andra närstående. Men vi människor ingår också, vare sig vi vill det eller ej, i ett samhällssystem och en kultur som griper djupt in i våra liv och i våra personligheter. Ibland är det positivt, ibland negativt. Att vi kan se skillnaden och har en förmåga att välja de positiva delarna men bryta oss loss när det är nödvändigt är avgörande för en positiv samhällsutveckling.

Via olika kanaler kan man på samhällelig nivå fatta beslut som leder till att människor stärks i sin förmåga att tänka och handla självständigt. Skolan har en viktig roll. I en tid då det framställs som att skolans uppdrag så gott som uteslutande handlar om förmedling av faktakunskaper känns det extra angeläget att lyfta fram de andra mål som den också måste arbeta mot. Det vi behöInledning | 11

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 11

2013-02-19 15:37:35

ver öva på är inte främst att rabbla mängden dödade människor i Tredje riket, Kambodja eller Rwanda utan att hitta och utöva vårt eget civilkurage, att tänka och handla självständigt och, med idéhistorikern Sven-Erik Liedmans ord, att ”se oss själva i andra”– och sedan agera utifrån de förmågorna.

I denna bok har jag valt att varva exempel hämtade från folkmord och tortyrsituationer med sådana som är lättare för många att känna igen sig i; vardagliga händelser som de flesta upplevt och där vi själva kanske gått över gränsen. Det ska inte tolkas som att jag tycker att det är lika illa att frysa ut någon på jobbet som att utöva eltortyr utan som att jag vill möjliggöra identifikation. Vi behöver lära oss att se när vi riskerar att kränka eller skada andra och reflektera över när vi har anledning att ingripa för att hjälpa andra. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utan inne i varje människa.

12 | Inledning

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 12

2013-02-19 15:37:36

DEL I

Inledning | 13

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 13

2013-02-19 15:37:36

14 | Inledning

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 14

2013-02-19 15:37:36

K APITEL 1.

VEM ÄR FÖRÖVAREN? ”Monster existerar men de är alltför få för att verkligen vara farliga; de vanliga människorna är mycket farligare, funktionärerna som är beredda att tro och lyda utan att ifrågasätta.”

Primo Levi, ur Är detta en människa?

”Vi befann oss inte längre i ’var-och-en-för-sig-läge’. Vi gjorde ett jobb enligt order. Vi ställde alla upp entusiastiskt. Vi samlades i grupper på fotbollsplanen och gav oss ut att jaga som själsfränder.”

Den rwandiske mannen Ignace,

intervjuad i Jean Hatzfelds Machete season

Skriken som mannen åstadkommer när ett järnrör trycks upp i hans ändtarm är nästan outhärdliga att lyssna till. Radioinslaget handlar om tortyr i egyptiska fängelser. Någon har med en mobiltelefon spelat in hur denne okände man vrålar i ångest och smärta. Jag får kräkkänslor, mina händer darrar på bilens ratt och jag trevar instinktivt mot knappen för att stänga av men tvingar mig sedan att lyssna vidare. Om jag inte ens kan höra detta på radio hur ska jag då klara av att slutföra den bok om människors onda handlingar som jag just påbörjat?

Hur kan någon klara att åsamka någon annan den typ av rödglödgat, brinnande helvete som måste vara orsaken till de okontrollerade vrål som mannen utstöter? Hur står man ut med att vara en människa som plågar någon annan så? Vad tänker man medan den man torterar vrålar och man bara fortsätter att trycka på med järnröret?

Vem är förövaren? | 15

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 15

2013-02-19 15:37:36

I en studie försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som blev torterare. De intervjuade ett antal personer som under diktaturen i Brasilien haft detta som yrke och fann att sadister snabbt sorterats bort.

Eftersom de var alltför fokuserade på att tillfoga smärta tog de ofta i för mycket och orsakade sådana skador att offren blev ur stånd att leverera någon som helst information. Forskarna fann också att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De hade blivit tränade för rollen och ingick i en grupp där de kände vänskapsband och anpassade sig frivilligt. De anslöt sig till det rådande samhällssystemets värderingar och accepterade att de människor som de torterade utgjorde ett hot mot landet. Att få rollen som torterare fick dem att känna sig speciella och utvalda; bättre än andra. Det fanns starka krafter som påverkade dem och fick dem att känna att det de gjorde var nödvändigt och till och med upphöjt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Bilden av den grymme galningen vittrar oftast sönder när man möter dem som verkligen begått grymheter. Hur monstruösa den egyptiske mannens plågoandar än framstår för mig när jag hör hans plågade skrik så är det högst troligt att också de är normala människor som betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. När de slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

Vill jag då påstå att det inte finns några onda människor? Nej, de som gör ont för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. Anders Behring Breivik hävdar att han begick sina terrordåd för att rädda det norska folket från kulturell utplåning. Är han en ond man? Många skulle nog anse att svaret är ja. Han begick sina grymheter avsiktligt och väl medveten om vilken smärta han åsamkade. De många morden 16 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 16

2013-02-19 15:37:36

var en del i hans större plan att stoppa utvecklingen av Norge till ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. För många människor framstår också målet med hans handlingar som något dåligt men utifrån hans föreställningar om ett bra samhälle så hade de en god avsikt. Anders Behring Breivik ser inte sig själv som ond. Hans avskyvärda dåd var liksom de brasilianska torterarnas av det instrumentella slaget. De var fullt avsiktliga och han menade att de var berättigade eftersom de tjänade vad han ansåg vara ett högre syfte. Anders Behring Breivik trodde också att stora grupper i samhället sanktionerade hans handlingar – att det fanns en bred acceptans för att döda människor för att skapa ett ”rent” Norge. I den verklighet som Anders Behring Breivik upplevde sig verka var han en hjälte.

Tore Bjørgo, expert på högerextrema grupper, förklarade under rättegången mot Behring Breivik att de flesta terrorister är ”förvånansvärt normala”. Andra experter som kallats in pekade på att Breiviks tankevärld är fascistisk. Utifrån de ställningstaganden han gjort var hans gärningar begripliga och för honom själv var det viktigt att dömas som frisk. För att förhindra att fler dåd som Behring Breiviks utförs är det viktigt att försöka förstå vilken världsbild som fött fram dem och vilka grupperingar han hämtat sin näring hos. Dömer vi bara ut honom som en galning och hans dåd som obegripliga har vi inga medel att förhindra att det händer igen.

Anders Behring Breivik är en handlingskraftig person, driven av en ideologi och med tydliga mål. För de flesta som begår handlingar vi skulle betrakta som onda finns ingen bakomliggande plan, inga ”rationella” förklaringar och inget högre syfte.

Det finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av det egna ansvaret. Få av de handlingar vi betraktar som onda utförs, som Breiviks, helt på tvärs med allmänna moraliska föreställningar. De flesta som utför dem betraktar sig inte heller som hjältar eller krigare för ett bättre samhälle. De bara gör som Vem är förövaren? | 17

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 17

2013-02-19 15:37:36

de blir tillsagda eller som alla andra gör. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till.

Tio år efter sin tjänstgöring började Teodor Korzeniowski skriva en roman som byggde på hans erfarenheter från tiden stationerad på en ångare längs Kongofloden. Boken har blivit en av de mest lästa och analyserade i västvärlden och den handlar om människans gränslösa förmåga att göra ont. Korzeniowski skrev under pseudonymen Joseph Conrad och titeln på hans bok är Mörkrets hjärta.

Huvudpersonen kapten Marlow får uppdraget att ta sig till en av de mest avlägsna av de belgiska handelsstationerna längs Kongofloden. Under färden hör han flera gånger talas om mr Kurtz som är stationens föreståndare. Några pratar om honom i vördnadsfulla ordalag, andra antyder att allt inte står rätt till med mr Kurtz. När båten så till sist anländer till stationen och Marlow med sin kikare spanar runt i lägret får han på avstånd syn på något makabert. På några stolpar sitter avhuggna och av solen intorkade huvuden uppspetade som några slags dekorationer.

Marlows möte med Kurtz och deras fortsatta relation är tvetydiga och svårtolkade. Marlow både fascineras och stöts bort, ser storhet och ynkedom. Kurtz är döende men vill ändå inte lämna det lilla rike han byggt upp åt sig i djungeln. Marlow mer eller mindre lurar honom ombord på båten, vad det tycks inte så mycket för Kurtz egen skull utan mer för att elfenbensutvinningen och handeln i området ska kunna räddas. På vägen tillbaka ut mot kusten dör Kurtz.

Mörkrets hjärta har lästs med psykoanalytiska, postkoloniala och närmast mytologiska glasögon – som en allegori över mänsklig grymhet och förgudning av en vanlig dödlig. Men Conrad själv har framhållit att boken är beskriven verklighet: ”som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet.”

18 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 18

2013-02-19 15:37:36

Om de grymheter som utspelade sig i Kongo medan det var i kung Leopolds ägo har den amerikanske historikern och journalisten Adam Hochschild skrivit en fascinerande bok: Kung Leopolds vålnad. Hochschild har spårat ett flertal möjliga förebilder till mr Kurtz, några av dem personer som Joseph Conrad mötte under sin tid i Kongo. Den som Hochschild framhåller som troligast är emellertid en person som det är osäkert om Conrad någonsin träffade. Kapten Léon Rom tjänstgjorde i en av de byar som Conrads ångare passerade men mer tänkbart är att Conrad fick kännedom om honom genom en av de tidskrifter han läste regelbundet. Kapten Léon Rom omskrevs där för att han låtit dekorera sin afrikanska trädgård med tjugoen avhuggna huvuden. I en dåtida rapport till Bryssel berättade en generalguvernör att Léon Rom också hade en galge ständigt redo vid sin station.

Liksom Conrads romanfigur Kurtz skrev Léon Rom poesi och målade tavlor och hade även författarambitioner.

Den sammansatte och märklige Kurtz kan alltså ha haft en verklig förebild.

Mörkrets hjärta är en suggestiv berättelse om hur vi-och-domtänkande och avhumanisering kan påverka människor att begå grymheter som är svåra att greppa. I berättelsens början vandrar Marlow upp mot den plats där båten ligger. Han passerar liken av ett par svarta människor som bara lämnats att ruttna i solen och hettan och han ser kedjade och utmärglade slavarbetare.

Boken igenom beskrivs urbefolkningen som primitiva vildar och någon kommunikation att tala om sker aldrig mellan svarta och vita. Joseph Conrad återger det system och den människosyn som rådde i Kongo vid hans tid. I sin dagbok berättar han om en egen vandring, mycket lik den Marlow beskriver. Kanske är Marlows syn på de svarta samma som Conrads egen men i sina anteckningar uttrycker han också förståelse för att de svarta flytt från de platser där européerna slagit sig ner: ”om en massa konstiga negrer, beväpnade med alla slags hemska vapen, plötsligt Vem är förövaren? | 19

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 19

2013-02-19 15:37:36

började trafikera vägen mellan Deal och Gravesend och fånga lantbefolkningen till höger och vänster för att bära tunga bördor åt dem, så föreställer jag mig att varenda gård och stuga i trakten ganska snart skulle stå tom ...”

Som alla människor var Joseph Conrad delvis en produkt av sin tid men verkar samtidigt ha haft förmåga att skärskåda den kritiskt. Om han upplevde Kongo på ungefär samma sätt som Marlow kan det också förklara den nedlåtenhet som han skriver om de infödda med. För att inte göra minnena av sina egna syner outhärdliga så måste de svarta göras lite mindre mänskliga, lite vildare än de människor som mer liknar honom själv. Conrads alter ego, Marlow, kritiserar kolonialismen och utsugningen av de svarta och kallar det som sker i Kongo för ”kvalificerat mord i stor skala”. Han konstaterar att ”nej, människorna var inte helt främmande. Ni förstår, det var egentligen det värsta av alltsammans – den där misstanken att de inte var så värst främmande.”

Marlow ger, med nutida mått mätt, uttryck för en avskyvärd syn på afrikaner som underlägsna vildar men han lyckas ändå behålla sin blick på dem som människor (liksom även Conrad själv?). Är då Kurtz galen eller ej? När Marlow möter Kurtz konstaterar han att han inte är galen utan bara oerhört självcentrerad: ”Tro mig eller ej, hans intelligens var glasklar – visserligen ohyggligt intensivt inriktad enbart på honom själv men ändå klar”. Men som läsare kan man tveka och kanske är det Joseph Conrads avsikt att läsaren ska se att hade omständigheterna varit annorlunda hade Kurtz kunnat bli en annan. Det är resan in i Mörkrets hjärta, bort från hans egen civilisations normer och in i en värld befolkad av människor som han lärt sig att se ner på som släpper lös en personlighet totalt utan hämningar och empati.

Om resan uppför floden skriver Conrad: ”Man kom vilse på den där floden som i en annan öken och körde dagen lång på grund i försök att hitta segelrännan, tills man kunde tro att man var förhäxad och för alltid avskuren från allt man en gång hört ihop 20 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 20

2013-02-19 15:37:36

med.” Avskurna från sin vanliga miljö, navigerar männen både fysiskt och mentalt på okända vatten och har svårt att styra rätt.

Kurtz är en människa som givits oinskränkt makt och det stiger honom åt huvudet. Marlow får veta att Kurtz tvingar även hövdingar att krypa fram till honom och dödar utan pardon dem som antyder motstånd. Han verkar trivas utmärkt och njuta av sin position. Samtidigt låter Conrad hans sista ord i livet bli ”Ohyggligt! Ohyggligt!” Kanske ser trots allt Kurtz vad det är han åstadkommit och blivit? På väg bort från sitt lilla rike inser han vilken fasa och grymhet han själv skapat och som han varit blind för så länge han var en del av den.

Kurtz är inte av naturen ond. Han är en produkt av omständigheterna. Precis som de flesta människor som begår grymheter.

1979 var sydafrikanske Marius van Niekerk 17 år. Det rådde ännu apartheid i Sydafrika och landet var inblandat i krig både i Namibia och Angola. Marius kallades in till armétjänstgöring och efter sex månaders stenhård träning, som till stora delar gick ut på att bryta ner rekryternas självkänsla, skickades han som fallskärmsjägare till krigszoner i bushen.

I en av hans mardrömmar som vuxen befinner han sig vid en flodbädd med en hydda och han gräver för att leta efter ett huvud.

Samtidigt försöker han förtvivlat dölja platsen för sin familj och sina vänner för att hindra att de ser vad han gör. En del av honom säger att nej, detta har jag inte gjort, en annan, jo det har du visst.

När han till sist hittar huvudet vet han att han är skyldig och han kan inte komma förbi det. Han har mördat.

Det var de återkommande mardrömmarna som till sist fick Marius van Niekerk att minnas vad han länge hade förträngt.

Det var inte bara en ond dröm; han har verkligen en gång skurit huvudet av en man.

Men hans historia började långt tidigare, som liten pojke i Vem är förövaren? | 21

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 21

2013-02-19 15:37:36

Bloemfontein. Där växte han upp i en familj med mamma, pappa och två bröder och omgiven av tjänstefolk som alla var svarta.

Det var en värld fylld av våld och kränkningar. Fadern var djupt religiös; Marius van Niekerk kallar honom fundamentalistisk.

Barnen fick inte ha jeans, lyssna på rockmusik eller gå på bio.

Kyrkan låg mittemot Marius barndomshem och kastade bokstavligen sin skugga över det. Det var en gammaltestamentlig gud som dyrkades, ständigt redo att fördöma, straffa och skuldbelägga. Fadern var diakon och tog med sig familjen på gudstjänst två gånger varje söndag. Varje kväll knäföll de tre sönerna Niekerk för att bekänna sina synder. ”Jag är ledsen för allt dumt jag gjort i dag”, sa Marius pliktskyldigt, men kände ingenting.

Våld och diskriminering var normalt och legitimerat av Gud. I Marius fars familj var hatet mot de svarta mycket starkt. Några gånger såg han sina kusiner skjuta mot svarta när de var ute på jakt.

– Det var oerhört förvirrande för mig. Vi hade ju alltid svarta i huset och många blev som goda vänner. Vår svarta hushållerska tog oss alltid i försvar när vår far var ute efter oss. Jag fick höra att de svarta var onda men det var ju inte vad jag upplevde i min vardag. Överallt såg han tecken på de vuxnas dubbelmoral. Hur de sa en sak och gjorde en annan och hur de delade upp svarta och vita och sa att svarta var onda trots att alla kunde se att de inte var det. Föraktfullt pratade de om kaffrer men lät samtidigt de svarta barnsköterskorna amma de egna barnen.

Det som gjorde det möjligt för Marius van Niekerk att ifrågasätta den rigida och relativt slutna värld han växte upp i var de engelsktalande grannarna. De flyttade in mittemot familjens hus med en son som var ett par år äldre. Marius och han blev vänner och hans familj gick inte i kyrkan. Föräldrarna var akademiker och i stället för aggressiva vakthundar hade de dalmatinerhundar bara för sällskaps skull. De var inte emot apartheidregimen men mer toleranta än vad Marius tidigare fått uppleva. Barnen fick 22 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 22

2013-02-19 15:37:36

lyssna på vilken musik de ville och Marius vän lyssnade på Uriah Heep, Beatles och Led Zeppelin. Han började smita från kyrkan och gick hem till dem i stället. Där fick han se en helt annan värld som också verkade fungera, trots att inte Gud tog hand om dem som befolkade den.

Drömmen om ett annat liv växte sig oerhört stark och när Marius som 17-åring blev inkallad till armén var han bara glad. Äntligen skulle han få komma iväg hemifrån. Det visade sig ganska snabbt att han bara förflyttat sig från en patriarkal och rigid värld full av våld till en annan. Den sex månader långa militära träningen gick ut på att knäcka rekryterna: – De tog ifrån oss all vår självkänsla och smulade sönder allt vi trodde på. Vi kände att vi var värdelösa. Sedan byggde de upp soldater av oss – som saknade känslor och lydde order.

Kommunister, terrorister och svarta utmålades som fiender.

Svarta kallades för kaffrer och påstods våldta vita kvinnor. Religionen var påtagligt närvarande. Präster kom och höll föreläsningar och sa saker som att ”vi vinner kriget mot kommunismen, vi är en överlägsen kraft för Gud är med oss”.

Den tiden har satt djupa spår – Marius van Niekerk har fortfarande oerhört svårt att känna att han har ett värde och känner ständig skam över vem han är. Rekryterna slog varandra och blev också misshandlade av befälen som även flitigt delade ut straff i form av ändlösa träningspass.

Det Marius van Niekerk tyckte om i det militära var drillningen. Trettio personer uppdelade i tre rader. Känslan av gemenskap var total när alla i gruppen rörde sig helt i takt. Men i dag ser han annorlunda på det.

– Det var en träning som manipulerade oss till att avstå från individualitet. Vi blev exploaterade och synkroniserade för att lyda och döda. Men man måste alltid behålla sin individualitet och försöka vara omöjlig att manipulera.

Vem är förövaren? | 23

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 23

2013-02-19 15:37:36

Efter Angolas frigörelse från kolonialherren Portugal 1975 utbröt konflikter mellan tre konkurrerande gerillarörelser i landet.

MPLA hade stöd av Sovjetunionen och Kuba, FNLA av USA och Zaïre (nuvarande Demokratiska Republiken Kongo) och UNITA av Sydafrika (och senare USA). Sydafrika blandade sig i konflikten eftersom man inte ville ha en kommunistisk stat som nära granne.

Att skickas ut på tjänstgöring var på många sätt en befrielse.

Marius van Niekerks kompani ägnade sig åt rekognosering längs gränsen mot Angola. De vandrade hundratals kilometer och sov varje natt innanför en cirkel av trampminor. I flera veckor vandrade de. Ibland patrullerade de i bepansrade fordon med maskingevär på taket. De spelade Queens låt Another one bites the dust på högsta volym, och ibland Pink Floyds Another brick in the wall.

Så fort det blev paus tog Marius van Niekerk fram sin bok och läste. Det var hans vän Jan som introducerade honom för författare som Nietzsche, Kafka och Dostojevskij. De existentiella frågor som läsningen väckte skapade ett starkt ifrågasättande av vad de egentligen gjorde där ute i bushen men några svar kunde böckerna inte ge.

Senare tjänstgjorde Marius van Niekerk som fallskärmsjägare. Från helikoptrar släpptes han och de andra soldaterna ner för snabba attacker mot fienden. I någon timme eller två dödade de människor som de ofta knappt mer än anade i den täta växtligheten. Efteråt plockade helikoptrarna upp dem igen och de kunde avrunda kvällen med en öl i baslägret. Ibland kom präster och pratade för att motivera dem. De läste ur bibeln och sa åt soldaterna att slåss för Gud och sitt land. Sedan tog något befäl över och eldade på rekryterna: ”Vi vill ha huvuden!”. Vid sådana tillfällen ville Marius van Niekerk bara tillbaka ut i bushen.

Det var inte så ofta Marius van Niekerk mötte sina fiender ansikte mot ansikte. Oftast sköt han genom buskage och på långt avstånd. Han är medveten om att han kan ha dödat civila, kanske 24 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 24

2013-02-19 15:37:36

även barn. Ibland kom döden närmare. En gång steg plötsligt en fiendesoldat ut ur ett buskage. Han hade inte sett Marius. I någon sekund såg de varandra rakt i ögonen och Marius hann tänka: ”Han hade kunnat vara jag”. Båda lyfte sina vapen men Marius var snabbast.

Reflektioner kring den egna överlägsenheten väcktes också när han deltog i en razzia i en by. Hyddorna var tömda på vuxna män, kvar fanns bara kvinnor, barn och gamla. För att få veta var männen höll hus slog och förnedrade Marius kapten byns åldrade hövding. Kaptenen slog med sin gevärskolv medan en kvinna hängde i hans arm för att hindra honom. Hövdingen föll och hans blod rann över den vita sanden under honom.

– Jag tänkte att vi inte gav dem någon chans. För oss var hövdingens liv värdelöst men de var människor som såg vänliga ut.

Vi var som en grym dödsstyrka och jag tänkte ”för vad?”

Men närmast kom döden när han skar av huvudet av en fiendesoldat. Det var vid en närstrid i bushen. Mannen han dödade hade blivit skottskadad. Det var ont om ammunition och Marius fick för sig att han skulle göra slut på den andre genom att skära halsen av honom. Han tyckte att som soldat var det något han borde klara att göra. Så han tog fram sin kniv och skar. Och skar. Den skadade mannen fortsatte envist att leva. Blodet rann över både honom och Marius. Den döende gav underliga ljud ifrån sig och ryckte och skakade. Marius van Niekerk fortsatte att skära. När han skar av den andres ryggmärg kom det som en pust från honom och Marius minns att han tänkte att det var mannens själ som lämnade kroppen. Efteråt var han täckt av blod och när han vände sig om såg han två av sina vänner stå och stirra på honom med fasa. Han ville säga till dem att hallå, det är ju bara jag, ni behöver inte vara rädda, men de vände sig bort och inget blev sagt.

Mardrömmarna på temat avskuret huvud är han fortfarande inte av med. Ofta är det mannen han verkligen skar huvudet Vem är förövaren? | 25

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 25

2013-02-19 15:37:36

av som kommer emot honom täckt av blod. I en dröm nyligen var det hans dotter som fått huvudet avskuret och låg badande i blod utanför den förskola hon gick i som liten. De drömmarna är plågsamt verkliga. De värsta drömmarna lämnar alltid en mycket elak och tung skuldkänsla efter sig och den ständigt återkommande insikten om att han verkligen har blod på sina händer.

Vad har Marius Van Niekerk, Anders Behring Breivik och mr Kurtz gemensamt? Antagligen inte så mycket mer än att de har dödat många människor. Breivik drevs av ideologisk övertygelse, Kurtz delvis av girighet, Marius van Niekerk hade inget mål med sitt dödande. Han lydde bara order och gjorde vad han uppfattade förväntades av en soldat i den sydafrikanska armén på 1970- och 80-talen. Människor behöver varken vara onda, fanatiska, galna eller giriga för att begå grymheter och övergrepp.

Förmågan ligger inbäddad i vår natur och det är oftast inget annat än yttre omständigheter som avgör vem som får blod på sina händer och vem som slipper undan. Den som hamnar i extrema situationer riskerar alltid att begå extrema handlingar.

Den normala onda och goda människan ”Vad jag vet tyckte de flesta, 90 procent, att det var vidrigt! Men det finns folk som blir som djur!” I en intervju med forskaren Harald Weltzer ger Kruno Letica, för detta kroatisk soldat, sin bild av vad som drog honom in i kriget. Han beskriver det som en vilja att försvara sina nära och kära. Dödandet var ett nödvändigt ont, något han måste göra – ett arbete. Men det gav honom också tillfredsställelse. Han kände varken självömkan eller dåligt samvete, han handlade bara professionellt. Bortsprängda huvuden och avskjutna armar var inget som bekymrade honom. Att döda och inte själv bli dödad var det enda han tänkte på. Han bedyrar att han aldrig dödat civilister men säger att hans sätt att avgöra om någon var civil eller ej bland annat handlade om huruvida 26 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 26

2013-02-19 15:37:36

de rörde sig ute på gatorna vid skottlossning. Civilister höll sig hemma då. De som var ute var alltså automatiskt fiender ... För Kruno Letica är det viktigt att framstå som en moralisk person som handlat enligt reglerna: ”Jag förde ett anständigt krig.”

Drazen Erdemovic förde inte något anständigt krig. Han deltog i massavrättningar och ställdes senare inför internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Offren hade bussats ut till ett fält och skjutits ihjäl med k-pist, med ryggen mot sina bödlar.

Erdemovic gick in i den bosnisk-serbiska armén av ekonomiska skäl. Han fick fänriks grad men hävdar att han förlorade den när han vägrade döda civila. Efter det menade han sig inte längre kunna vägra lyda order. Ändå säger han att när han beordrades skjuta de muslimska männen samlade på fältet vägrade han och startade först när han själv ombads ställa sig på linjen. Han var 23 år, hade fru och en liten son när han avrättade minst 70 personer.

Vid rättegången berättar han också att han försökte rädda en man från avrättning utan att lyckas och han försöker framställa sig själv som en relativt human bödel. Andra slog, sparkade och hånade offren. Själv avbröt han sina insatser så fort tillfälle gavs.

Han beklagar sin medverkan och säger att han alltid haft vänner bland såväl serber och kroater som bosnier. Han ser sig inte själv som någon ond man, snarare som en person med otur.

Drazen Erdemovic och Kruno Letica var två helt normala män som av kriget formades till soldater och mördare. Båda tycker att de bara gjorde vad de var tvungna till.

Filosofen Hannah Arendt skriver i sin bok Den banala ondskan om hur de som deltog i förintelsen behärskade sin rent fysiska motvilja mot vad de såg: ”Det knep som Himmler använde i detta avseende – och han var tydligen själv ganska starkt behäftad med dessa instinktiva reaktioner – var mycket enkelt och troligen effektivt: det bestod i att vända dessa instinkter mot sig själv. I stället för att säga: ’Vilka fruktansvärda handlingar jag begår mot andra människor’ skulle mördarna säga: ’Vilka Vem är förövaren? | 27

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 27

2013-02-19 15:37:36

fruktansvärda gärningar jag måste utföra för att göra min plikt!

Vilket tungt ok som har lagts på mina axlar!’” På så vis kunde hans normala moraliska ståndpunkt, den att det är fel att döda och plåga andra, vara verksam parallellt med att han ändå bidrog till att göra just det. Det var helt enkelt synd om honom som tvingades bryta mot sin egen moral. Att avstå från att plåga och döda sattes in i en sådan kontext att det blev mer fel än faktiskt att göra det. Även socialpsykologen Harald Welzer beskriver detta fenomen i sin bok Gärningsmän. Han citerar en för krigsförbrytelser anklagad militär som säger: ”Jag måste säga att de av våra mannar som deltog [i massavrättningar, min anm.] var närmare nervkollaps än de som skulle skjutas.” Att döda var ett tungt ok men uppfattades som ett nödvändigt arbete att utföra och massmördarna kanske faktiskt såg sig som heroiska renhållningsarbetare.

De tvingades vada i blod, hjärnsubstans och avföring medan de tappert fortsatte sitt hårda värv – att döda småbarn med nackskott. Som en av Welzer citerad medlem i en exekutionspluton uttryckte det: ”Men herregud, tusan också, en generation får helt enkelt finna sig i det här så att våra barn får det bättre.”

Alla krig och väpnade konflikter innebär övergrepp och grymheter av olika slag. Människors uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga varandra är stor världen över men det som skedde i Rwanda 1994 är svårt att göra sig bilder av eftersom grymheterna är så extrema. Folkmordet tog sin början i april och var så gott som avslutat i slutet av maj, eftersom de flesta tutsier var döda då. På bara några få veckor mördade en del av den rwandiska befolkningen, hutuerna, minst 800 000 personer ur en annan del av befolkningen, tutsierna. Något som är mer likt de kristna myterna om skärseld och helvete är svårt att föreställa sig. En stor del av mördandet skedde med machete och ägde rum på gator och torg, i byar, kyrkor och på sjukhus. Förövarna var 28 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 28

2013-02-19 15:37:36

till stor del helt vanliga människor, försedda med vapen av en organiserad milis. Hetsade av de lokala myndigheterna, av milisen och av en rwandisk radiokanal våldtog, stympade och hackade de ihjäl vänner, grannar och arbetskamrater utan åtskillnad mellan vuxna och barn. Kyrkor och andra samlingslokaler fulla med människor sprängdes i luften eller krossades med bulldozer. Kvinnor tvingades begrava sina egna barn levande, män att under vapenhot våldta sina mödrar, döttrar och systrar. Längs vägarna kunde man se staplar av kroppar och kroppsdelar. Liken blev ofta liggande kvar där massakrerna ägt rum och ruttnade bort eller gnagdes av hundar och råttor. Floden Kagera som rinner genom huvudstaden Kigali, korkades igen av lik.

Vilka var människorna som åstadkom detta inferno?

I boken Machete season – The killers in Rwanda speak låter den franske journalisten Jean Hatzfeld några av dem komma till tals.

Det är fascinerande att läsa dessa mäns berättelser och reflektioner. Med sina historier motsäger de idén om att det inte finns ord som kan beskriva extrema grymheter. Det är inte ord vi saknar utan verktyg för att ta in orden och berättelserna. De tio männen berättar och Jean Hatzfeld nedtecknar fullt begripligt men jag märker att jag under läsningen avskärmar mig. Jag koncentrerar mig på att leta meningar som ska passa för att citera i min bok och söker efter slingor som bekräftar mina förklaringsteorier. Jag håller människorna på avstånd, både mördarna och offren. Jag avskärmar mig för att det som orden berättar är så nattsvart, så hemskt, så plågsamt att ta del av. Samtidigt framstår dessa mördare oftast som mänskliga. De har normala drömmar, vanliga liv, vardagliga intressen. Kanske är det just det som gör dem så skrämmande.

De män Hatzfeld intervjuar sitter alla fängslade efter att ha erkänt sitt deltagande i massakrerna runt Nyamata i södra Rwanda. Vid tiden för dåden var de mellan tjugo och sextiotvå år (de flesta mellan tjugo och fyrtio). De kände varandra och Vem är förövaren? | 29

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 29

2013-02-19 15:37:36

umgicks. Hatzfeld konstaterar att det varit mycket svårt att hitta rwandier som deltagit i massakrerna som varit beredda att erkänna och prata om det. Han tror att anledningen till att de män han samtalar med är relativt öppna, är att de redan blivit dömda och både rumsligt och tidsmässigt befinner sig på avstånd från massakrerna och sina överlevande grannar. Kanske har de också ett behov av sällskap utöver de andra fångarna och vakterna.

Samtalen med Hatzfeld utgör ett avbrott i en annars mycket monoton vardag. Besöken fångarna får är få.

Jean Hatzfeld beskriver hur han kommer på sig själv med att ibland ha trevligt ihop med dessa män. De skämtar och småpratar om ditt och datt. Men efter att ha bekänt detta lägger han in en brasklapp: ”Inte för en sekund kände jag mig fri från misstroende. Allt med dem höll känslan vid liv.” Kanske är det sant att hans misstroende verkligen kom sig av något hans intervjupersoner utstrålar men jag finner det mer troligt att det kom från vetskapen om vad de hade gjort. Hade han träffat dem i ett annat sammanhang och inte känt till deras historia hade antagligen inget särskilt märkts med dem. Kanske måste han helt enkelt intala sig själv att dessa män är exceptionella för att klara av att hantera att han umgås och pratar med dem och att de ter sig helt vanliga och mänskliga. Möjligen försöker han hålla borta insikten att han, om omständigheterna varit annorlunda, hade kunnat vara en av dem.

Under sex veckor i april och maj 1994 dödade dessa män (de flesta helt vanliga bönder varav några visserligen var kända som något av problemmakare men som aldrig gjort sig skyldiga till något allvarligt) hundratals av sina grannar, före detta vänner, arbetskamrater och medlemmar ur det egna fotbollslaget. På sex veckor slaktades över åttio procent av alla tutsier i området, de flesta med machete. Många av dem hade i veckor hållit sig gömda och jagats i de stora träskmarkerna i trakten. Snart stank träsken av döda kroppar och människojägarna tvingades se upp 30 | Vem är förövaren?

Inlaga Mörkrets hjärta ORIG.indd 30

2013-02-19 15:37:37