9789170376405

Mitt i tiden – hela tiden

entreprenör och provokatör

Lars Hillersberg (1937–2004) låter sig inte beskrivas så lätt. Han var konstnär och serietecknare, satiriker och ansvarig utgivare, obstinat elev och älskad lärare, en outsider med åtskilliga vänner på insidan.

Som alla trovärdiga satiriker var han moralist, med ett kall som obekväm sanningssägare. Hans kompromisslöshet skaffade honom både anhängare och fiender, och kontroverserna har länge överskuggat konstnären. Men Lars Hillersberg var också en fenomenal tecknare och kraftfull målare. Han var tidigt ute med installationer och en föregångare i sitt sätt att involvera media i sitt arbete.

ISBN 978-91-7037-640-5

9 789170 376405

www.ordfrontforlag.se

entreprenör och provokatör

Den här boken ger en unik inblick i Lars Hillersbergs liv och konstnärskap. Bokens tre skribenter Andreas Berg, Annika Öhrner och Ulf Linde låter oss följa Lars Hillersberg genom skoltid, utställningar, kollektivboende och utsvävningar. Vi får kika in bakom kulisserna på satirtidningen PUSS (senare följd av Utslag och Gatskrikan). Vi får läsa om mediestormarna, anklagelserna om antisemitism och storbråket om hans konstnärslön. Och vi får komma nära den svårgripbara personen Lars Hillersberg. Allt till ett sprakande fyrverkeri av hundratals fotografier och bilder.

AndreAs Berg (red)

Lars Hillersberg entreprenรถr och provokatรถr

OrdfrOnt stOckhOlm 2013

Andreas Berg (red): Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör Ordfront, Box 17 506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfront.se © Respektive författare 2013 Bildurval: Andreas Berg, Valdemar Gerdin och Kristoffer Nylén.

Omslag och grafisk form: Kristoffer Nylén Foto, omslagets framsida: Carl Johan De Geer Satt med ITC Bodoni Twelve, ITC Bodoni Six, Akzidenz Grotesk, Poster Bodoni.

Tryck: Livonia, Lettland 2013 ISBN 978-91-7037-640-5

Bilden på föregående sida är en originalförlaga till en filmaffisch som Lars Hillersberg gjorde för Moderna museets filmverksamhet 1965. Collage, tusch, bläck, gouache och blyerts på smörpapper uppklistrat på kartong, 71,5 x 54 cm.

MODE R NA M US E ETS SAM LI NGAR. FOTO: ÅSA LU N DÉ N

Bilden på motstående sida kommer från albumet Ryska revolutionen, Bo Cavefors förlag 1977.

LH-inlaga Layout-1.indd 4

2013-05-13 15.26

Innehåll 6 Förord av Pelle Andersson 10 Ulf Linde Ett rytmiskt geni 12 Andreas Berg Lars, Lasse, Hille, Hillers, Hillersberg 104 Annika Öhrner Hillersberg i tiden 124 Andreas Berg En överjordisk tidning 204 Andreas Berg Envis som synden 300 Andreas Berg och Valdemar Gerdin Utställningar 332 Noter och källor

Förord

»Satir är det osmakligas konst«

D

Som det så ofta gör, när någon ska göra just det.

Särskilt under devisen att inget är heligt.

Jag har tyckt att Lars Hillersberg ofta blev medvetet missförstådd av både liberaler och högertomtar – men också av andra. Och av andra skäl. Ibland för att någon kände sig träffad, ibland för att Hillersberg var groteskt grov. Och någon enstaka gång för att en bild faktiskt kunde läsas in i en antisemitisk bild­tradi­ tion. Men han hade också stöd – många tog ställning för honom, försvarade honom i olika debatter och ansåg att han hade rätt att uppbära konstnärslön.

Försvararna hade kanske inte rätt i allt. Men de hade rätt. Vi har ett stort behov av besvärliga, frid­ störan­de konstnärer och kulturutövare som går för långt. Och även i dag, när jag lärt mig mer om Lars Hillersberg, försvarar jag honom – och det är hela den här boken ett ypperligt bevis på. Frågorna som Lars Hillersbergs konst väcker har aktualiserats flera gånger efter hans bortgång, utan att jämförelser gjorts. Det är synd eftersom det är lätt att dra direkta paralleller mellan hans verk och flera av 2000-talets konstskandaler – inte minst med turerna kring Lars Vilks. Paralleller kan även dras till Tintin-incidenten på Kulturhuset och debatten om Stina Wirséns »Lilla hjärtat«.

Men det finns saker att vidare diskutera och till den här boken hoppades vi på att Lars M Andersson skulle ha hunnit färdigt med sin text där just det rasistiska i några av Lars Hillersbergs bilder skulle ha fördjupats ytterligare. Tyvärr räckte tiden inte till, men vi är glada för de många kloka tankar som bokens redaktör, Andreas Berg, har kring detta ämne.

Andreas Berg har dessutom gjort ett enastående arbete inte bara genom att hålla samman detta sto-

et finns många åsikter om Lars Hillersberg (1937–2004). Många älskar. Andra hatar.

Mitt förhållande till Lars Hillersberg var länge okomplicerat – han var en konstnär och satiriker som upprörde, stack in nålar där det var känsligt och arbetade konsekvent med att undersöka mänskligheten. Och han överträdde gränser. Där ligger nämligen humorns själva idé – en satir som inte går för långt är inte satir.

För Hillersberg var ingen eller inget heligt.

Inte vänstern, och allra minst högern.

Inte de alternativa, och inte de borgerliga.

Inte ateisterna, och absolut inte de troende.

Inte palestinierna, och absolut inte israelerna.

Och lever man konsekvent efter den devisen får man till slut många fiender. Kanske för många.

Den här fantastiska boken visar att Hillersberg är en angelägen, aktuell och viktig konstnär. En konstnär som ska stå mitt på torget och väcka diskussion – precis som han en gång gjorde bland sina förespråkare och belackare. Och förhoppningsvis har alla blivit klokare med åren och kan se både styrkor och svagheter i hans bilder.

Styrkorna ligger förstås både i hans förmåga att se tidens stora frågor och i att tidigare än andra stå där mitt i själva rörelsen. Precis som han tidigt blev popkonstnär, bodde i kollektiv och gjorde serien »Stor­familjen« om denna företeelse. Liksom han var vänster, drev tidningar och kritiserade polisen för nazism, gjorde provocerande antydningar om tv-personligheter och drev svårt med amerikanska makthavare. Men det var när han kommenterade Israel och Palestina som det gick snett.

6

ra projekt utan också genom att leta upp bilder och texter som ingen av oss ens kunde ana att de fanns.

Valde­mar Gerdin, landets främste Hillersbergsamlare (följd av Moderna museet med deras 21 verk), har också bidragit med unikt material. ­Gerdins och Bergs utställningsöversikt i slutet av boken är dessutom en ren njutning för kalender­bitaren. Jag vill också passa på att tacka skribenterna Annika Öhrner och Ulf Linde för deras fina bidrag – de är olika till form och innehåll, men förgyller verkligen boken. Carl Johan De Geer kom in lite senare i processen, men utan hans foton hade boken inte blivit i närheten av så bra som den nu blev. Det här hade inte heller varit möjligt att göra utan formgivaren Kristoffer Nylén som inte bara gjort en fantastisk form utan också rotat i olika museers arkiv och på redaktioner. Slutligen vill jag tacka Lars Hillersbergs barn – Pansi, Sara och Boris – för att de gjort den här produktionen möjlig.

Det är oerhört roligt att få vara förläggare till ett sådant här praktverk, inte bara för att det är en milstolpe i Hillersbergforskningen utan för att det förhoppningsvis får efterföljare – detta är bara början på en ny och mer konstruktiv diskussion.

Jag är nämligen övertygad om att det är omöjligt att förstå vår samtida konst, i synnerhet vår samtida seriekonst och satir, utan att på djupet försöka förstå och tolka Hillersberg. Hos honom finns storartade samtidskollage, snabba satiriska yxhugg, längre nutidskommenterande serier och ett tidigt försök att med hjälp av sin konstnärsfigur (som inte är identisk med honom själv) försöka skapa konst genom att agera genom medierna. På detta sätt var han en tidig

föregångare till dagens sociala konstnärer som Makode Linde, Anna Odell eller Elisabeth Ohlson Wallin.

Denna bok och den utställning som i samband med utgivningen startar på Kulturhuset i Stockholm är ett försök att bryta tystnaden kring Lars Hillersberg och ställa honom där han faktiskt hör hemma – på en central plats i svensk konsthistoria. Detta oavsett hur irri­ terande, gränsöverskridande och upprörande hans konst kunde vara. Så även om mitt förhållande inte är lika okomplicerat längre, är jag mer över­tygad än någonsin om att Lars Hillersbergs konst behövs – nu och i framtiden. Framförallt när vi ser att ny­mora­lister, religiösa fanatiker, sverigedemokrater och andra bigotta bakåtsträvare gör sig allt större plats i samhällsdiskussionen så behövs det en konstnär som påminner oss alla om att världen kan se helt annorlunda ut – och att vi alla kan ha fel.

Dock är en sak säker – Lars Hillersberg hade alltid rätt. Om han själv fick bestämma.

Pelle Andersson Förläggare Ordfront Förlag

7

8

Lars Hillersberg vid en demonstration i T채by Centrum 1968. FOTO: CAR L JOHAN DE G E E R.

9

Ulf Linde

Ett rytmiskt geni

M

nar är det som att se hur en stormby virvlar upp högar av löv.

edan jag gick runt på hans debututställning på Galleri Aesthetica dök Hillersberg upp själv. Han hade gömt sig bakom ett tjockt draperi längst inne i lokalen. Vi hälsade artigt på varandra och sedan försökte jag formulera min entusiasm över utställningen. Jag tänkte att han skulle bli glad över berömmet – men han avbröt mig innan jag hunnit till punkt: »Ja, jag vet att jag är bäst!« Det var alltså inte av blygsamhet han hållit sig dold bakom draperiet …

* Sedan kom tiden då han gav ut tidskriften PUSS .

Han hade då medarbetare som Lena Svedberg och Ulf Rahmberg och andra. Men Hillersberg var jämt något för sig. Inte vad gällde stilen – han bytte stil lika obekymrat som andra bytte skjorta – utan något annat, svårare att beskriva. Visserligen var han satirisk, men sällan hjärtlös; hans teckningar var något så sällsynt som ett ömsint gisslande; i det avseendet liknar han Goya och Daumier mer än tecknarna i Simplicissimus. Bara när han tecknar maktens anonyma lakejer är han hjärtlös. (Poliser med batonger i synnerhet.)

* … och vad var det som gjorde mig så entusiastisk?

Rytmen.

Men vad är rytm? I musik är det en kraft som av många toner gör en melodi.

Man kan säga att något liknande gäller Hillersbergs teckning: av en mångfald detaljer gör han en bild. (Man kan tänka på ett porträtt: ur en näsa, två ögon, ett hårfäste, två läppar etc. framträder ett ansikte.)

Hillersberg är ett rytmiskt geni. Vad han än teck-

* Nu när vänstervågen tycks ha ebbat ut står han kvar på stranden; han har inte ryckts med av tidvattnet ut.

Kvar är hans verk, hans konst. Aldrig politiskt korrekt – vare sig sedd från vänster eller höger.

Detalj ur Gatubild, 1960. Ur Stadsbilder, artistbook, Galleri Ekelund/Tandan, 1991.

10

11

Lars Hillersberg med dottern Pansi 1970.

FOTO: CAR L JOHAN DE G E E R.

12

AndreAs Berg

Lars, Lasse, Hille, Hillers, Hillersberg Hur handlare Anderssons son blev konstnären Lars Hillersberg

e

n del av anekdoterna och berättelserna som kretsar kring Lars Hillersberg har karaktären av myter eller vandringssägner. Själv gjorde han ingenting för att skingra dimmorna. Flera av hans närmaste vänner visste inte att han hette Andersson fram till 21 års ålder. Han var aldrig särskilt meddelsam när det gällde sin uppväxt. Det var inte direkt så att han undanhöll sanningen, men så länge ingen frågade efter den lät han villfarelserna vara. Han föredrog en god historia framför en tråkig sanning. När en intervjuare gissade att han döpt sin första dotter efter seriefiguren Pansy Abner1 bekräftade han detta – något som Pansis mamma dock bestämt förnekar. Han anpassade svaren efter den som frågade (det är också uppenbart att journalister ibland drog självsvåldiga slutsatser). Så här lät det i VPK :s tidning Ny Dag 1989: »Från början, eller hur man nu ska se det, var Hillersberg faktiskt konstnär. […] Men hans bakgrund finns i Norrland, ett arbetarhem. Han spelade fotboll, boxades lite, ville bli bäst.«2 I prestigemagasinet Månadsjournalen 1998 lät det så här: »Lars Hillersberg föddes i Sundsvall 1937. När han gått ut sjätte klassen i folkskolan flyttade familjen till Stockholm. Pappa var frisör och mamma servitris. Lars var springsjas, men det var skämttecknare han skulle bli.«3 Det finns flera historier om namnbytet. Enligt en av dem var hans pappa bördig från Hille, samma ort som protestsångaren Joel Hägglund påstås ha kommit från och efter vilken han antas ha tagit namnet

Joe Hill. Men det stämmer inte. Pappan var visserligen född i Gävle men ingen av hans föräldrar kom från trakten.4 Det har upprepats många gånger, även i nekrologerna efter honom,5 att namnet Hillersberg anammades som en hyllning till folklivsskildraren Pehr Hilleström. Förklaringen är lätt att ta till sig eftersom Lars Hillersberg strävade efter att vara en konstnär för folket. Att han aldrig nämnde den svenske 1700-talsmålaren bland sina förebilder talar dock för att det är en övertolkning av stavningen. Mot denna förklaring talar också att han vid anhållan om namnbyte angav Tobo6 som alternativ. Det är omöjligt att veta vad föräldrarna tyckte om namnbytet, men vi kan konstatera att det genomfördes efter att sonen uppnått myndighetsålder. Allt tyder på att det hade med ambitionen att bli konstnär att göra. Kanske föreställde han sig att det skulle vara lättare att slå sig fram med ett unikt namn. Om han enbart tyckt att Andersson var alldagligt hade han mammans flicknamn Söderberg7 att tillgå, men det verkar aldrig ha varit aktuellt.

Om barndomen och de första åren finns knapphändiga uppgifter. Själv brukade han inleda levnadsbeskrivningen arkaiskt: »i Frustuna socken, Daga härad«.8 Det låter onekligen mer prosaiskt att vara född på lasarettet i Flen. Det är lika riktigt att beskriva Lars Hillersberg som en arbetargrabb från söder om Söder som att kalla honom för barn till egenföretagare. Den förra beskrivningen passade hans image bättre – »Min barndom var proletär och radikal. Att vara socialist var en självklarhet.«9 – men den senare hade 13

Helga Margareta Andersson med sonen Lars. FOTO: PR IVAT. 14

antagligen större betydelse för hans karriär. Han var entreprenör och en mycket målmedveten sådan. Tidningarna PUSS , Utslag och Gatskrikan var hans företag. Han hade en god organisatorisk förmåga, förvisso i kombination med ett bristfälligt ordningssinne.

Enligt Christer Themptander handlade redaktionsmötena på PUSS enbart om administration, teknik och logistik.10 Lars Hillersberg var också en varumärkesbyggare. Hans eget namn var ett varumärke, och han var en talangfull försäljare. Ett vittne berättar hur han väckte allmän munterhet när han kring 1970 gamängaktigt, iförd frack och hög hatt, närmade sig östermalmstanterna med orden: »Damerna behöver en PUSS !« Föräldrarna var klassresenärer från Södra Norrland som flyttat söderut för att komma sig upp i samhället. De tillhörde en prövad generation av arbetarklassen som drabbats hårt av kriser och krig, sjukdomar, strejker och svält. Det var inte konstigt att unga människor tvekade inför att sätta barn till världen under mellankrigstiden. Alva och Gunnar Myrdal, som var jämngamla med Lars Hillersbergs föräldrar, formulerade tidens dilemma. Det var »kris i befolkningsfrågan«. 1934, året då Helga och Ture gifte sig, noterades de lägsta födelsetalen någonsin i den svenska statistiken.11 När Lars föddes, den 11 oktober 1937, hade befolkningskurvan börjat stiga försiktigt. Ture Napoleon och Helga Margareta var skrivna i Haga utanför Gnesta. Under kriget bodde de på Gnestahöjden i Hedvigsberg, där pappan av allt att döma drev en handelsbod – i samma lokal som ortens första butik.12 I hundratals artiklar och tusentals utsagor som jag har gått igenom har jag bara hittat ett ställe där Lars Hillersberg offentligt vidgår att pappan var köpman. Det är i en text av Gunnar Ohrlander (signaturen Doktor Gormander) under rubriken »Den veder värdige mannen från Gnesta«, publicerad i Aftonbladet 1995: »Pappa hade en liten manufakturaffär i Gnesta.«13 När han några år senare intervjuades av Rolf Broberg för Dagens Nyheter pekar han ut sitt föräldrahem, men upprepar att pappan var frisör.14

Lars Hillersberg skröt gärna om sina talanger som fotbollsspelare. Detalj ur Gatskrikan nr 10, 1995.

Fortsättningen lyder: »Numera får jag ofta skit för mina teckningar. Det är därför jag fortsätter.« Ur Gatskrikan nr 5, 1995.

15

Familjen Andersson i Gnesta. FOTO: PR IVAT.

»Från disponentvillan ser han över spåret ett gult hus uppe på höjden. Det var hans barndomshem. – Härifrån ser det flott ut. Men vi hyrde bara övervåningen.

Och det var torrdass på gården.«15 Där bodde familjen fram till våren 1946.16 Lars formades naturligtvis av att han var enda barnet. Kerstin, äldst av kusinerna på mammans sida och några år äldre än Lars, minns fastern och hennes familj från den tiden. Kerstin bodde hos dem några veckor när hon var i åttaårsåldern. Enligt hennes mamma tyckte Helga att hon var lite förmer och Kerstin själv och hennes syskon, som efter hand blev sex till antalet, tyckte nog att Lars var bortskämd. I Gatskrikan nummer 5 (1994) avbildar Lars Hillersberg sig själv som lintott ritande vid föräldrarnas fötter. De ser inte ut som proletärer. I skjorta med ärmhållare och fluga liknar handlare Andersson närmast Lars

Hillersbergs gestaltning av PG Gyllenhammar. Fru Andersson, i klänning och klackskor, liknar Mamma Flamma i seriealbumen om Storfamiljen. »När jag var liten fick jag ofta beröm för mina teckningar …« Helga: »Han ritar så likt och aldrig likadant!« Ture: »Skolfröken säger att han ritar bäst i klassen!«17 Att Lars Hillersberg förknippade barndomen med ljusa minnen bidrog säkert till hans önskan att söka sig tillbaka till Gnesta femtio år senare. Christina Hedlund minns hur begeistrad han var när han visade henne runt på kyrkogården och berättade om dem som var begravda där, en vårnatt i slutet av 80-talet.18 De hade satt upp sitt tält nere vid Frösjön. Hon väntade hans tredje barn och en ny tid i livet hägrade för honom. Några år senare tecknade han bilden av Gnesta som världens centrum, en parafras på Saul Steinbergs berömda omslag till The New Yorker från 1977.19 16

Världen ur Gnestabons perspektiv. Ur Gatskrikan nr 28, 1999.

17

Politiken

tes istället på collaget som blev mittuppslag i PUSS nummer 7 (1968) och stillbildsserien som han gjorde tillsammans med Carl Johan De Geer, även den återgiven i PUSS nummer 20 (1971) – bearbetad och ljudsatt av Lars Hillersberg och Jonny Mowinckel tjugo år senare. »The American Dream« var också titeln på Lars Hillersbergs allra sista utställning, på Kvartersbion vid Hornstull i Stockholm i augusti 2004.

Samtidigt var det Europas kommunister som mest uthålligt gjorde motstånd mot fascism och nazism på plats. I många länder, även i Västeuropa, hade de en given roll när det gällde återuppbyggnaden av samhället efter krigsslutet. Inställningen avspeglades också i Sverige där kommunistpartiet, SKP , gjorde sitt bästa val genom tiderna 1944. Kommunisterna hölls dock utanför allt inflytande av Socialdemokraterna, SAP , som bildade egen majoritet i Riksdagen, och till följande val hade den folkliga entusiasmen lagt sig. Stödet för det Moskvatrogna svenska kommunistpartiet förblev litet men konstant.

Det fanns en gammal antagonism mellan SAP och SKP , som fick ytterligare näring under kriget.

SKP bildades 1917 genom en utbrytning ur Socialdemokraterna och stannade kvar i Riksdagen mot alla odds, trots inre stridigheter. Socialdemokraterna behandlade dem som pinsamma och otillräkneliga släktingar. Under depressionen, när det kapitalistiska systemet framstod i sin sämsta dager, ökade det folkliga intresset för kommunismen och behovet från moderpartiet att markera avstånd. Det var under den här perioden som Lars Hillersbergs morbror och möjligen även hans pappa attraherades av kommunismen. SAP kom till makten 1932 och stärkte sin ställning i ledningen för samlingsregeringen under kriget. Som enda Riksdagsparti ställdes SKP utanför samlingsregeringen (sedan partiet tagit ställning för Sovjetunionen efter angreppet på Finland) och kommunister internerades. Efter kriget upprätthöll Socialdemokraterna den antikommunistiska linjen på egen hand. Kommunisterna isolerades så effektivt att det med tiden uppstod ett vakuum kring dem

För att förstå Lars Hillersberg måste man komma ihåg kalla kriget (1945–89). Med sina absoluta motsättningar utgör maktkampen mellan USA och Sovjetunionen den ständiga fonden för Lars Hillersbergs verk och gärning. Man kan också konstatera att hans konst omvärderades efter 1989. Idag ser vi fler halvtoner – både i samhället och inom konsten – men rent effektsökeri är också mer comme-il-faut. Det var en allvarsam tid som formade Lars Hillersberg. Det geopolitiska läget var extremt polariserat under andra hälften av 1900-talet, vilket färgade av sig på allt.

Världskrigen hade knäckt de västeuropeiska stormakterna, som behärskat världen sedan medeltiden.

I brist på konkurrens blev andra världskrigets två stora segrare, USA och Sovjetunionen, supermakter som kämpade om världsherraväldet. Atombomberna som USA fällde över Japan blev startskottet för kalla kriget, en dragkamp mellan supermakterna och deras respektive allierade. Det var en kamp om resurser och mellan politiska system, kapitalism och kommunism.

Det var också en kamp mellan öst och väst. Sverige befann sig mittemellan.

I det framväxande konsumtionssamhället var USA den självklara förebilden. Där fanns ett överflöd av råvaror och nya produkter och en lockande nöjesindustri, medan Europa, särskilt Östeuropa och inte minst den europeiska delen av Sovjetunionen, var utslaget och sargat av kriget. För Lars Hillersberg blev drömmen om Amerika ett livslångt tema. Undertiteln till 50-talet, serien om hans ungdomstid i Stockholm, lånade han från den svenska översättningen av en amerikansk slagdänga. Det var Alice Babs som sjöng: »Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag, tänk så mycket sugar det finns i USA .«20 Skulpturgruppen som Lars Hillersberg gjorde tillsammans med Lena Svedberg 1967, Dom ger visst en western på TV ikväll, och den stora målningen som han gjorde tillsammans med Karin Frostenson året därpå, They Never Come Back, hade båda lika gärna kunnat heta The American Dream. Den rubriken sat18

och Socialdemokraterna glömde bort de marxistiska urkunderna. När studenterna började intressera sig på 60-talet var kommunismen i stort sett bortglömd.

USA låg före när det gällde kärnvapen och Sovjetunionen ledde med sitt rymdprogram. Sovjetunionen hade fördel av att de flesta kolonier som frigjorde sig valde att anamma den kommunistiska ideologin. Samtidigt hade man svårt att kontrollera sina lydstater i Östeuropa. Krossandet av Ungernrevolten 1956 väckte avsky i Sverige. USA å sin sida hade problem med att få frihets- och jämlikhetsbegreppen att gå ihop med den sanktionerade rasismen i Sydstaterna. Besvärande var också att viktiga stater i västalliansen hårdnackat motsatte sig koloniernas frigörelse. När det blev kritiskt tvekade USA lika lite som Sovjetunionen att ingripa militärt, även om det inte alltid var så lyckat. 1961 gjorde exilkubaner tränade av CIA ett misslyckat försök att invadera Kuba och avsätta Fidel Castro.

Verket Bröderna Victor (först daterat 1967) reproducerades många gånger i olika versioner. Ett risograftryck i två färger, 29,3 x 41,7 cm. FOTO: VALDE MAR G E R DI N.

En tidigare tolkning av samma motiv. Tusch på papper, 23,8 x 29,8 cm. FOTO: VALDE MAR G E R DI N.

19

Ovan: Banderoll från Lars Hillersbergs sista utställning på Kvartersbion i Stockholm. Blandteknik på papper uppfäst på presenning 59 x 124 cm.

Till höger: Annons för serien Ryska revolutionen, på baksidan av en vernissageinbjudan till utställningen »En tidning presenterar sig« på Galleri Doktor Glas i december 1967 (motstående sida återges på s. 127). Serien på följande sidor, Ryska revolutionen av Lars Hillersberg och Karin Frostenson är hämtad ur PUSS nr 1–14 (1968–69).

FOTO: STOCKHOLM S AU KTION SVE R K.

Hösten 1965 gick USA in i Vietnam. Det vi kallar Vietnamkriget var ett kolonialkrig som USA övertog från Frankrike och omfattade även Laos och Kambodja. Den svenska opinionen skulle växa till det starkaste motståndet mot kriget i västvärlden, bortsett från USA . Protesterna mot Vietnamkriget väckte ett lavinartat politiskt engagemang, särskilt bland ungdomar. Det var studenter från Clarté, ett socialistiskt studentförbund med rötter i mellankrigstiden, som satte igång protesterna mot kriget och de angav riktningen. Reaktionen visar hur amerikaniserat Sverige hade blivit. Det som inträffade speglade lika mycket en övermättnad av det amerikanska kulturinflytandet som naiva föreställningar om kommunismens inneboende kvaliteter – kvaliteter som Moskva ansågs ha förvanskat och Socialdemokraterna tryckt ner.

På några år gick den allmänna opinionen från entusiasm över allt som kom från USA till varierande grad av skepsis. När det gällde kommunismen gick utvecklingen i motsatt riktning. Svenskarna var från början skeptiskt inställda, eftersom Ryssland var Sveriges arvfiende. Att vara »helt rysk« betydde i dagligt tal att vara fullkomligt galen och det stämde ganska väl överens med vad svenskar i allmänhet tyckte om kommunismen, men kulturrevolutionen i Kina väckte hopp om en kommunism bortom Moskva. De nyfrälsta kommunisterna trodde att revolutionen var nära, men stödet var litet. I valet 1968, efter Sovjetunionens intervention i Prag, höll VPK på att åka ur riksdagen och inget av de konkurrerande kommunistiska partierna var i närheten av riksdagsspärren.

Den revolutionära vänstern samlade aldrig särskilt många anhängare i Sverige, men revolutionärerna var jämförelsevis många på högskolor och universi-

tet, bland journalister och kulturarbetare. Under 60och 70-talet ansågs deras göranden och låtanden vara av allmänintresse och de ägnades stor uppmärksamhet i media, men under 80-talet svängde opinionen och gruppen marginaliserades så gott som fullständigt under 90-talet. Många som en gång betecknat sig som revolutionärer gjorde avbön, men inte Lars Hillersberg. Han kallade sig aldrig något annat än kommunist, men det betydde inte att han lät bli att kritisera övergrepp i kommunismens namn. Han hade inga illusioner om Sovjet. »Om man läst Isaac Deutscher var man för alltid vaccinerad mot det stalinistiska köret.«21 Av de ryska revolutionärerna kände han mest sympati för Leo Trotskij, som lönnmördades i exil på Josef Stalins order, men han tog också intryck av Vladimir Lenin. I porträttfyrverkeriet som avslutade serien Ryska revolutionen, en serie som Lars Hillersberg gjorde tillsammans med Karin Frostenson och som publicerades i PUSS 1–14 (1968–69), är Karl Marx och Lenin med, men inte Stalin. Trotskij och Rosa Luxemburg är med. Mao, Hô Chi Minh, Che Guevara, Fidel Castro och Malcolm X är också där, tillsammans med andra som upphovsmännen gärna ville tro på: Jesus, Sokrates, Robin Hood, Charles Darwin, Sigmund Freud, August Strindberg – och dottern Pansi.

När Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU ) 1990 tilldelade Lars Hillersberg ett stipendium för att göra en utställning i Berlin anfördes hans särskilda förutsättningar att skildra effekterna av murens fall – som gisslare av förtryckande samhällssystem i öst som väst. Samtidigt verkade han vilsen och för en period såg han nästan ut att misströsta om sin livsuppgift efter Sovjetunionens fall.

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30