9789170376306

dick h a r r ison

i Lund och en av Sveriges främsta historiska författare, Han är även delaktig i projektet Sveriges historia, som huvudredaktör för böckerna och programledare för tv-serien. På Ordfront förlag har han givit ut Skapelsens geografi (1998), Stora döden (2000), Jarlens sekel (2002) och Gud vill det! (2005). För Stora döden belönades han med Augustpriset i fackboksklassen. 2007 utkom hans första historiska roman, Ofärd, och 2010 kom uppföljaren Niding.

I samma serie:

dick harrison

foto: idha lindhag

Dick Harrison är professor i historia

vetten ve rinner på den fruktade stridsmannen Ulvbjörn V Vamodsson.

Det är en ovanligt het sensommar på Själland omkring år 670. Östgötahövdingen Ulvb björn har just kommit tillbaka från Erin, den gröna d han räddat livet på stormannadottern Tuva. Hon ön, där ska giftas bort med danernas härskare Frode Halvdansson i den rika byn Lejre. Men ett illdåd väntar runt hörnet.

Redan morgonen efter ankomsten hittas Tuvas far Rolf mördad. Någon har tagit sig in i hans rum och dödat honom genom upprepade spjutstötar rakt genom kroppen. Tuva, som är arg på sin far för tvångsäktenskapet, misstänks för brottet. När också Ulvbjörns egen son Grimoald dras in i det dödliga spelet inser Ulvbjörn att han själv måste hitta mördaren.

Men ingen, inte ens Frode, tycks vilja hjälpa honom. En av Ulvbjörns få allierade blir den mystiska själländskan Gerd, som liksom Tuva räddats från härjarna på Erin. De ger sig ut på en jakt som snart visar sig bli både blodig och farlig. Någon eller några är uppenbarligen beredda att gå över lik för att hindra sanningen från att komma fram.

”Dick Harrisons språk är befriande okonstlat, ofta både vackert och kraftfullt och balanserar skickligt mellan att förmedla en känsla av flydda tider och episkt flyt.”

Illdåd är Dick Harrisons tredje historiska spänningsroman, och en fristående fortsättning på Niding.

Helsingborgs Dagblad

Ordfront

www.ordfront.se ISBN 978-91-7037-630-6

design: john eyre illustration: daniel eyre

9 789170 376306

O histor isk rom a n

Harrison Illdåd original.indd 1

2012-04-10 19.04

ILLDÅD

FOE illd책d.indd 2

2012-04-10 10:45:12

FOE illd책d.indd 3

2012-04-10 10:45:13

FOE illd책d.indd 5

2012-04-10 10:45:14

Det här är en bok från Ordfront förlag.

Ordfront förlag är ett oberoende bokförlag som ger ut samhällsdebatt, historia, kulturhistoria, samt handböcker i skrivandets hantverk, demokrati och folkbildning – och förstås högkvalitativ skönlitteratur.

Vi ansluter oss till en frihetlig, samhällskritisk och folkbildande tradition och samverkar nära med den oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Förutom delägare i Ordfront förlag är Föreningen Ordfront huvudmän bakom DemokratiAkademien, MR-dagarna och Ordfront magasin. www.ordfront.se

www.ordfrontforlag.se

dick harrison

Ordfront fรถrlag Stockholm 2012

av dick harrison har ordfront tidigare utgivit Skapelsens geografi (1998) Stora döden (2000) Jarlens sekel (2002) Gud vill det! (2005) Ofärd (2007) Niding (2010)

Dick Harrison: Illdåd Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Dick Harrison 2012 omslag: John Eyre grafisk form: Lena Gustafsson kartor: Stig Söderlind Satt med Indigo Pro tryck: Scandbook, Faliun 2012 isbn 978-91-7037-630-6

Till Katarina

PROLOG

Rolf Uddsson våndades i värmen, den fuktiga sensommarhettan som sällan varit så tryckande som under de senaste dagarna. Han sträckte handen efter kruset, hällde och drack. En djup klunk öl, även det alldeles för varmt och bittert i smaken. Rolf satte tillbaka kruset och kände svetten bryta fram på hals, nacke och bröst.

Allt var mörkt. Natten hade kommit och lägrat sig över Lejre och Själland. Rolf hade lämnat hallen, skällt på Tuva, som förtjänat allt hon fått höra, och uppsökt den egna boningen. Han hade haft svårt att finna vägen på grund av bristen på facklor. Han var drucken men inte alltför drucken. Nu väntade han på trälflickan som han blivit lovad.

De andra sover väl inte heller, tänkte Rolf. Här kan ingen sova.

Hel ta hettan, Hel ta Frode, Hel ta hans hall och hans danakrigare.

Hel ta min hemska dotter som inget vet och aldrig lyder. Och Hel ta Frodes skald som sjunger så uselt om Roars hall och om Björnulvs gamla dåd, som vi alla redan känner utan och innan.

Rolf lyssnade i mörkret. Han tyckte att han hörde snarkningar. Tunga, ljudliga snarkningar. Någon hade väl druckit för mycket. Det borde han ha gjort själv. Då hade sömnen kommit lättare.

Men nu var det som det var och det var för sent att ångra sig. Allt öl han stjälpte i sig på nattlägret förvandlades till svett. Klibbigt, drypande svett.

Det var något med värmen här, något obehagligt. Det var sådan värme som fick gubbhjärtan att slå ansträngt tills de gav upp och 7

gubbarna föll ihop och dog. Sådan värme som fick allt att härskna och ruttna. Han vred sig i bädden.

Rolfs minne sökte sig åter till Frodes hall under de förlidna kvällarna, innan Ulvbjörn och Tuva anlänt, letade sig tillbaka till kvädet om Björnulv. Han kom på sig med att känna för Grendel, det forntida odjuret som plötsligt vräkte upp portarna och slukade alla daner som låg ihopkurade vid borden. Grendel hade sovit i träsket, strövat på markerna och lärt sig att avsky bygdens folk. Mer än något hade han rasat mot oljudet, mot skaldens sång och harpans klang. Därför hade han sökt sig till Lejres stora hall om natten, när alla lagt sig att vila. Druckna och segerrusiga hade danerna slumrat i mörkret. Trettio stridsmän slukade han och drog ned i kärret, mätt på våld och lik.

Inte mer än rätt, tänkte Rolf. Frode, min dyre vän som jag vill ha till svärson, han förtjänar det, han också. Gammal och fet och alldeles för mäktig. Men jag kan inte blunda för att Frode härskar och säkerligen kommer att leva i många vintrar. Det är kanske han som snarkar, danahärskaren snarkar sin härskarsömn i den egna hallen.

Men nej, han skulle aldrig somna i det här huset. Han sover med trälkonorna bortom Hjorten.

Rolf vred sig än en gång på fällen, torkade svett ur pannan med högernäven och väntade. Han längtade efter vinterns kyla, efter de värmande pälsarna som nu blott var i vägen, efter trälkonornas skratt, efter hallarna på andra sidan sundet. Rolf var inte trött men visste att han skulle få roligt med trälkonan och sedan sova, att det skulle göra honom gott, att han verkligen behövde nattens vila, den vila som ännu inte fick komma.

Han slöt ögonen och lät tankarna fara bort till den tid då odjuren ännu vadade på de dimhöljda myrarna och starka hjältar som Björnulv eller Biulv dräpte dem. Skaldernas tid. Men han tröttnade snart på tankeflykten och lät sinnet återigen fästa sig vid de fnissande trälkonorna, de unga och fagra som varje sommar bjöds ut för silver av handelsmännen på de tre högarnas marknad hemma i Uppackra. I sinnet smekte han deras bröst, pressade ned dem i hal8

men, ryckte dem lekfullt till kroppen, svettig av brunst snarare än av sommarhetta.

Han tänkte på flickan som skulle komma, föreställde sig hur hon närmade sig dörren. Hennes kropp skulle vara fuktig, men sval, sval som gölvatten.

Och så var hon där. En lätt vindpust, en fläktande ilning av milt välbehag som varslade om att dörren var öppen. Rolf öppnade ögonen för att se. Det var mörkt. En lång gestalt närmade sig bädden.

En doft av dy spred sig i rummet. Var det inbillning? Han såg något blänka till, som ett vapen. Trälflickan var borta. I hennes ställe stod ett grinande odjur med eld i blicken. Sedan kom en stöt av förlamande smärta. Grendels mor eller Oden med spjutet, blixtrade det i tanken, nattligt fördärv och nidverk.

Mardrömmen blev liv, och allt var mörker.

KAPITEL 1

De seglade in i fjorden ett par dagar före illdådet, passerade det trånga inloppet och hälsades med glada tillrop av danerna när de trampade fram i det grunda vattnet och vandrade upp för den låglänta stranden nedom branten. Gräset växte frodigt, med lysande, svajande gula blommor runt omkring dem, och de förnam en välkomnande doft av rökt fisk. Sommarsolen stekte deras ansikten, armar och nackar. Vindpustarna var fuktiga, likt varma famnar av ånga som svepte mot dem från slätten bortom kullarna, på samma gång uppfriskande och kvävande. Det var svårt att säga vad som var saltvatten och vad som var svett på kinder och läppar.

Ulvbjörn kände igen allt utom värmen. Han hade varit här förr, mer än en gång. Första gången han sett fjorden och hamnplatsen hade varit under den första havsfärden, för länge sedan, när han som ung följde med till Frisaborg för att sälja trälkonor som de fängslat i baggarnas land. Även vägen till Lejre var honom bekant.

Ritten från fjordens innersta vatten till Frodes hall tillryggalades i värme och solsken dagen därpå.

Det var ett fagert och rikt land, och Ulvbjörn hade, såvitt han viss­te, inga fiender här. Likväl hade han önskat att de aldrig behövt sätta sina fötter på Själland. Han hade lovat Rolf Uddsson att återföra dottern Tuva till Skåne, och dit hade de ämnat fara efter att de lämnat Erins farvatten och de svallande vågorna vid klipporna i väster. Rolf var svärfadern, och till honom hade han svurit löften, ej till annan herre. Ulvbjörn Vamodsson var knuten med heliga band och 13

eder till Rolf och hans hem. Dit, till Uppackra på slätt­en, måste han fara, men inte till danahärskaren Frode Halvdansson. Förvisso kunde det knappast skada honom att rida till Lejre, och belöningen för bragden att återföra Tuva till fadern och den blivande maken skulle sannolikt inte bli ringa, men Ulvbjörn var trött på kungar och härskare, trött på att behöva sitta och grubbla i främmande mäns hallar.

De hade undvikit alla större platser, varken lagt till vid Kventaviks eller Frisaborgs bryggor, utan endast gjort strandhugg när mörkret föll och de behövde mat och dryck. Motvind och regn hade fördröjt dem utanför frisernas flacka öar. Här hade vänliga men misstänksamma fiskare sålt mat till dem, och i stugorna vid stränderna hade de bjudits på öl. Men sedan hade olyckan varit framme i form av tre danaskepp vid den nordligaste, yttersta udd­en i jutarnas land.

Två av de mötande skeppen ämnade sig ut på havet, norrut mot den stora Viken i baggarnas land, men det tredje var utsänt för att spana efter dem själva. Hälften av männen ombord var skåningar, Rolf Uddssons folk, och andra hälften tjänade under Frode i Lejre.

Det budskap de hade att förmedla var lika enkelt som det var strängt befallande. Rolf Uddsson och Frode Halvdansson önskade båda att Tuva Rolfsdotter så fort som möjligt fördes till Frodes bädd och blev hans maka. Omvägen till Skåne var onödig. De skulle omedelbart till Lejre, där landets härskare ivrigt inväntade dem.

Ulvbjörn hade haft svårt att förstå varför danaskeppet höll till utanför jutarnas udde. Varför inväntade de hans ankomst här?

Hur hade de varit så säkra på att han skulle lyckas i sitt uppdrag?

Hade folk i Frisaborg sänt bud till Lejre om att de besökt frisernas land innan de farit vidare på jakt efter Tuva? Hade bud om deras öden och slutliga framgång redan hunnit hit ända från Erins kuster?

Till en början hade danerna skakat på huvudet och sagt att de inget visste. De hade bara gjort som de blivit befallda av sina härskare i Uppackra och Lejre. I fem dagar och fem nätter hade de väntat vid udden. Sedan, när Ulvbjörn och skeppsfolket talats vid en stund, kom det fram att Rolf och Frode hade sänt ytterligare två 14

skepp västerut, ett skånskt och ett själländskt, och att de för åtskilliga veckor sedan hade rott och seglat bort längs den frisiska kusten, båda mot Frisaborg, för att spörja köpmännen på orten om de visste något om Ulvbjörn och hans män. Danerna och skåningarna i det tredje skeppet var av någon anledning inte betrodda att ta sig längre än till jutarnas udde, och där skulle de förbli tills de erhöll annat besked. Varför visste de inte.

Men deras okunskap var större än så. Ingen av danerna visste vad Ulvbjörn visste, att Tuva själv, av egen fri vilja, hade åtföljt Cormac till skoternas land för att leva med honom. Hon hade varken blivit förförd eller bortrövad, inte förrän hon anlände till Erin och tillfångatogs av härjarna under ett överfall. I Skåne hade man trott – eller åtminstone önskat tro – att hon varit ett offer för den rödhårige Cormac, och Rolf Uddsson hade svurit vid Oden att skoten skulle hänga i ett träd som föda åt fåglar när han väl fick honom i sitt våld. Men alla i Skåne hade haft fel.

Ingen visste att Tuva hade lämnat Uppackra eftersom hon avskydde tanken på att leva med Frode Halvdansson, den gamla paddan i Lejre. Det var så hon hade kallat honom. Ulvbjörn hade hört henne säga det själv. Ett fläskberg som blev full varje kväll, som spydde ned sina kläder, en padda. Tuva var förvisso inte den enda som hyste dessa tankar om Frode, och hennes föräldrar var väl medvetna om känslorna, men det hade aldrig fallit dem in att hon frivilligt, uteslutande av eget uppsåt, flytt hem, ätt och ära för att följa en rödhårig främling till världens ände.

Ingen visste att hon blivit Cormacs kvinna redan innan de farit västerut från Skåne, även om en och annan säkert anade det. Folk var ju inte dumma. Ingen visste att de hade vilat på en bädd av bäver­ magepäls en kort ritt från hennes faders säte i Uppackra.

Och ingen skulle heller få veta det. Cormac var död och skulle inget säga. Tuvas dröm om ett liv i fjärran var dräpt. Allt var dött för henne utom Mysing, det enhörningshorn hon för jämnan höll i sitt fasta grepp. Hon hade inte släppt det ur sikte, knappt ens ur sin famn eller sina händer, sedan hon fått det av Ulvbjörn.

15

När de anlände till Lejre på ståtliga hästar, som Frodes män lånat dem vid landstigningsplatsen, hälsades Ulvbjörn och hans tre överlevande följeslagare Faste, Åsbjörn och Varin som hjältar. Med än större intresse betraktade danerna de två kvinnorna, Tuva och Gerd. En och annan nickade uppskattande vid åsynen av Tuva, efter­som de kände igen henne. Men ingen föreföll ana vem Gerd var. Själv hade hon blivit allt mindre talför ju mer de närmade sig Själland och Lejre.

Efter det att de befriat henne från härjarna på Erin hade Gerd berättat åtskilligt om sig själv. Ulvbjörn och de andra visste att hon stammade från Själland och att hon sett Frode som liten. Sedan, för fem eller sex år sedan, hade saxare kommit på havet och bordat hennes faders båt, och hon hade blivit trälkona. Handelsmän hade köpt henne i ett land på andra sidan havet som hon inte kände till. Därefter hade hon sålts än en gång, på en liten ö, och slutligen hamnat på Erin.

Under båtfärden från skoternas land hade Gerd berättat mer, redo­gjort för sin släkt och familjens egendom. Fadern Harald hade varit bonde, hans ägor ansenliga. De hade bott två dagsresor västerut från Lejre, alldeles invid kusten. Men nu visste hon inget. Harald var ju död, trodde hon i alla fall, eftersom hon sett hur saxarna högg i honom med sina små svärd, och hon hade inte haft syskon. Alla utom hon själv hade dött i späd ålder. Troligen hade en av Haralds bröder tagit över markerna. Farbröderna skulle nog ta väl emot henne och skänka henne vad som rätteligen var hennes, antog hon.

Men detta hade varit i båten, när de vilade efter mödosamma etapper och njöt av att solen torkade regnvatten från deras hud. Nu var de framme i Gerds land, och nu var hon tystare.

Ulvbjörn kunde inte undgå att misstro hennes ord. Det var lätt att överdriva faderns och ättens betydelse när man var fjärran från hemmet, när livet och lyckan berodde på att man fick vänner som kunde räcka stödjande och hjälpande händer i tider av nöd och ofärd. Gerd hade tjänat som trälkona åt skoterna och varit blott ett par dagar från döden i härjarnas våld. Hon hade haft allt att vin16

na och inget att mista på att tala väl inför Ulvbjörn. Och hon hade inte vetat att de skulle färdas direkt till Själland, bara att de ämnade sig till Skåne och Uppackra. Nu var hon plötsligt hemma, och nu teg hon.

Hade hon kanske i själva verket tjänat som trälkona här också?

Var historien om fadern och saxarna bara ett påhitt? Ulvbjörn hade nog med vett för att inte spörja henne. Men nej, det troligaste var att Gerd talade sanning, åtminstone till en del. Han hade aldrig hört talas om att danerna sålde sina egna kvinnor i träldom i fjärran land, särskilt inte fagra unga danakvinnor som Gerd Haraldsdotter. Åsbjörn och Varin njöt av att vara hjältar, och än mer njöt de av att Gerd fanns nära dem och då och då kastade blickar mot deras anleten. De var unga och stolta, glada över att ha överlevt den faro­ fyllda resan till Erin och tillbaka, och de verkade knappt kunna bärga sig innan de fick berätta för alla och envar om bragderna i västerled. Båda hade sårats i striderna mot härjarna, Åsbjörn i huvudet och Varin i sidan, men såren hade läkt bra och de kunde röra sig obehindrat till fots. Varin hade även äldre sår och tog det försiktigt när han satt till häst.

För Åsbjörn var det ingen större olycka att färdas till Lejre istället för till Skåne, hans hemland, som låg bara en kort resa bort, och för östgöten Varin hade det ingen betydelse alls att hemfärden tog längre tid än beräknat. De hade slitit hårt. De förtjänade att bli belönade. Och ingen härskare som de hört talas om i deras egen del av Midgård var mer frejdad än Frode Halvdansson i Lejre. Här vilade och drack de gärna innan de for vidare, i synnerhet som det var Gerds land.

Faste var äldre, en tystlåten hirdman från Uppackra som sänts till Erin på Rolf Uddssons egen befallning. Av alla dem som färdats i hans sällskap i skoternas land var Faste den man som Ulvbjörn lärt känna sämst. Faste var inbunden och svår att tala med, en robust kämpe med flint på skallen, en man som det var omöjligt att avgöra åldern på. Men han hade kämpat bra och visste vad han förväntades göra.

17

Alla andra var döda. När de avreste från Uppackra hade Ulvbjörn haft två östgötar och tio skåningar i sitt skepp. En liten men kämpastark grupp som han mindes med stolthet och värme. Förutom Åsbjörn, Varin och Faste hade samtliga fallit under resan och vilade nu i Erins jord. De flesta låg i en hög inte långt från havet, så långt bort åt väster man kunde komma utan att hamna i havet och glida hän mot härjarnas ö, där vågorna blev till vitt skum och där fåglarna med de mångfärgade näbbarna ensamma svepte över vassa klippor, branta stup och gräsbevuxna sluttningar.  Lejre var det främsta herresätet i danernas land, i åtskilliga generationer säte för härskare av sköldungarnas ätt. Alla nordbor hade hört talas om Lejre, och historierna om Lejres herrar var lika kända i Östgötaland som i Uppackra. Varin, som aldrig tidigare varit här, såg sig nyfiket omkring medan Ulvbjörn hastigt förklarade för honom vad som var vad, vilket som var trälarnas område, var hantverkarna höll till och var Frode Halvdanssons hirdmän hade sina sovplatser.

Det var en underbar dag, och Lejre visade sig från sin bästa sida.

De mjukt böljande kullarna, de små skogsdungarna, glittret från de grunda vattendragen, de brokiga och mogna sädesfälten och de bredbarmade danakvinnorna som fäste skarpa men varma blickar på nykomlingarna ingav dem känslan av att ha kommit till en ort som alla måste uppskatta. Här fanns rikedom och trygghet. Här fanns Frodes frid.

En palissad med jordvärn omgav det stora gårdsområdet väster om Lejreån, som gled fram i öster, där små båtar lagt till. Värnet påminde om de vallar som skyddade hövdingarnas hallar i Skåne och Götaland, och det verkade inte alltför svårt att bryta ned för en anfallande fiende. Lejres verkliga styrka, liksom Borgs och Upp­ ackras, låg i dess härskare och i dess hird, inte i dess murverk. En gammal hallbyggnad stod en bit utanför värnet, alltför förfallen 18

för att kunna tjäna som bostad men tillräckligt god för att fungera som stall och förråd.

När de kommit in genom porten i värnet befann de sig på ett vagt sluttande gårdsområde med en mängd små och stora hus. I öster, närmast ån, fanns en smedja, ett par vävstugor – några kvinnor bar ut ett stort stycke tyg ur en av byggnaderna – och några smärre skjul.

På andra sidan ån höjde sig en stor hög över nejden. Den drog till sig alla besökares blickar, trots att det även fanns andra högar att beskåda i Lejre. Men de övriga var lägre och äldre, och ingen visste vilka män eller kvinnor som vilade i dem.

Ulvbjörn berättade för Varin att det var Sköldhögen, rest över Frodes anfader Sköld, sköldungarnas förste härskare. Sköld hade varit en stor krigare som varit vida omkring och tagit trälar och trälkonor i många länder, en man som danerna aldrig skulle glömma.

Det sades att han kommit seglande till landet som litet barn, sittande på ett praktfullt skepp, och att danerna efter hans död hade önskat hylla hans minne genom att resa högen som ett väldigt jordskepp. Andra hävdade, tillade Ulvbjörn, att högen endast var rest till minne av Sköld och att hans ben i själva verket inte fanns där.

Danerna skulle ha lagt honom till sista vilan i det skepp han anlänt i när han var liten, fyllt det med rika gravgåvor och skjutit ut det i fjorden. Det ryktades att de även hade satt eld på det.

Rakt fram, väster om smedjan, vävstugorna och skjulen, höjde sig Hjorten, den vittberömda hallen i Lejre där Frode Halvdansson styrde över danernas folk. Hjorten omgavs av andra hus, såväl små förrådsliknande byggnader som mer robusta anläggningar. Bakom Hjorten, byggd i samma öst-västliga riktning men inte alls lika bred, låg ännu en avlång hall. Runt de två hallarna fanns det gott om skuggande träd och tält. Överallt syntes män, kvinnor och barn, såväl fria som trälar, och ljudet av kor och svin blandades med skrik, gråt, skrattsalvor och bannor.

Men Frode Halvdansson syntes inte. En av hans män, betydligt äldre än Ulvbjörn, som kallade sig Tubbe och verkade ha mycket att säga till om, förklarade att Frode var på jakt och skulle återkomma 19

om kvällen. Lejre omgavs förvisso av åkrar och betesmarker, men man behövde inte rida långt innan man kom in i de vida skogar där Lejres härskare brukade finna sitt vilt. Men, förklarade Tubbe för Ulvbjörn, de var alla mycket välkomna, och inget skulle fattas dem.

Sedan kom Rolf. Tuva ryckte till när hon såg fadern närma sig.

Hans anletsdrag avslöjade inte vad han tyckte eller kände. Mot Ulvbjörn var han vänligt stämd, men korthuggen. »Jag visste inte att ni var här förrän i går, när bud kom från fjorden. Var är de andra?« »Vi är alla som är kvar. De andra har fallit. Vi lade dem i hög och for hem.« »Och den rödhårige?« »Död.« »Hur undkom ni skoterna? Han hade väl fränder och vänner, den där rödhårige?« »Det är inget blod mellan dem och oss. Vi räddade Tuva och många skotiska kvinnor från ett värre öde än vi befarade.« »Var det du som dräpte honom? Han var din vän.« »Nej. Jag behövde inte. Han var redan död. Det är en lång berättelse.« Ulvbjörn såg på Rolf att han kämpade för att hålla tillbaka sina frågor, att han inte ville att svaren skulle bli var mans kännedom men att han samtidigt önskade veta allt som fanns att veta så fort som möjligt. »Jag har mycket att berätta«, sade Ulvbjörn, »men det får bli mellan oss, senare. Jag har gjort vad jag lovade. Tuva är här, och hon är oskadd.« Rolf stirrade på sin dotter, fortfarande utan att visa vad han kände. Anade han kanske att hon hade lämnat Uppackra med Cormac av egen vilja, att det varit hennes eget uppsåt för att undkomma Rolfs välde och Frodes bädd? I så fall skulle han inte visa det inför hela Lejre. Han skulle vänta tills de var ensamma.

Ulvbjörn avundades inte Tuva. Om han kunnat rädda henne ur eländet skulle han ha gjort det. Men han kunde inte. Han hade sina 20

egna bekymmer, och de inväntade honom där hemma på Borg.

Ulvbjörn insåg att han egentligen, åtminstone för tillfället, inte längtade hem, att han välkomnade möjligheten att förbli på resa ytter­ligare en tid. Sedan de lämnade Erins kuster hade dagarna förlöpt av sig själva, utan ansvar och utan andra mörka odjursmoln över sinnet än de som frambesvors av resan, av vindarna, strömmarna och regnet och av de män och kvinnor som kom i hans väg.

De anvisades sovplatser i en av hallarna. Ulvbjörn fick en hedersplats med björnfäll, medan hans stridsmän måste hålla till godo med vanliga bänkar och sämre fällar, sådana som hirdmännen brukade. Man bjöd dem på öl och sporde om de var hungriga. Alla skakade på huvudet, och Ulvbjörn förklarade att de var trötta efter ritt­en men inte behövde äta på länge. Gerd såg lättad ut när hon visades till samma hall som männen. Ännu behandlades hon som en fri kvinna av god börd.

Tuva skulle sova i närheten av Gerd, bland Lejres fria kvinnor och inte i ett eget hus eller tält med sin far. Ulvbjörn tyckte att även hon såg lättad ut, eller åtminstone mindre orolig än han antog att hon nyss varit. Uppenbarligen trodde danerna att Gerd var Tuvas väninna eller tjänarinna. Han hade inte för avsikt att berätta sanningen, inte än. Det kunde vänta.

Tunet var fullt av folk. Ett trettiotal män och kvinnor, mest ynglingar och flickor, iakttog dem från avstånd. Rolf hade försvunnit, och Ulvbjörn var bara glad att slippa tala vidare med honom. Ryktet om deras ankomst hade alltså spritt sig i nejden. Många ville väl se Tuva, antog Ulvbjörn. Om hon nu verkligen skulle bli husfru i danaväldet vore det gott att lära känna henne. Han skulle ha gjort på samma sätt själv om han varit en ung stridsman i trakten av Lejre.

Tre män fångade hans uppmärksamhet. Det var tydligt att de inte var daner. De var klädda på ett sätt som fick Ulvbjörn att minnas en tid som låg längre bakom honom än de förlidna årens händelser vittnade om, en tid som var höljd i det förflutnas dimmor men likväl nära. Två av dem bar långa röda livklädnader med läderbälten och hade konformade hjälmar i sina händer. Den tredje hade hjälmen 21

på huvudet och stod lutad mot ett spjut; istället för röd klädnad var han täckt av en ringbrynja som nådde ända till knäna. En livvakt, av allt att döma. Han och de män han var satt att skydda måste vara franker, goter eller alamanner eller tillhöra ett annat sydligt folk.

Möjligen var de saxare som tjänade under frankiska herrar.

Vad gjorde de här? Sökte de efter Cormac? Frankerna hade förvisso goda skäl att leta efter den rödhårige skoten. När Cormac avvek till Erin med Tuva hade han svikit sitt uppdrag, svikit Ebroin, frankernas mäktigaste man. Men var Cormac verkligen så viktig att frankerna sände män efter honom ända till Lejre? När allt kom omkring hade han bara varit en skotisk serv som haft turen med sig och fått goda vänner. Han var inte värd att jaga över hav och land.

Dessutom var det för tidigt. Det var inte länge sedan Cormac flydde västerut, och det tog tid att sända folk så här långt. Och frankerna borde ha kunnat räkna ut att han farit till Erin. Det var ju därifrån han kom. Efter att ha rymt med Tuva hade Cormac farit till Kventavik i Frankland och sovit två nätter i det lilla hus som Ebroins handelsfolk brukade använda – han hade blivit sedd, och frankerna var inte lättlurade. Ulvbjörn hade själv varit där och letat efter honom, och han hade berättat för folket i Kventavik att Cormac inte var att lita på.

Frankerna kunde knappast vara i Lejre för den rödhåriges skull.

Det var troligare att de var här på grund av Frode, att de ville knyta band mellan sig själva och Lejres herre. Hade inte Cormac lett en liknande grupp innan han svek sin herre och försvann med Tuva?

Jo. Cormac hade varit Ebroins kunskapare hos friserna och saxarna, slutligen hos danerna. Det var därför han kommit till Uppackra.

Ebroin åstundade vänner i norr.

Ulvbjörn ryckte på axlarna. Frankland låg långt bakom honom, och det berörde honom föga om hushovmästaren, eller vad Ebroin numera kallade sig, ville skänka Frode rika gåvor. Det var inte hans bekymmer.

Han vandrade bort från folkhopen och sökte sig till Varin, som hade satt sig på en trädstam i utkanten av tunet för att massera arm­ 22

en. Ulvbjörn kände större ansvar för Varin än för Åsbjörn och Faste. Varin kom hemifrån, från Borg, och hade överlevt både härjares och skoters angrepp i väster. Om ett sår gått upp måste han få omvårdnad. »Det kliar bara«, förklarade Varin, och skakade lätt på huvudet när Ulvbjörn frågade om han behövde hjälp. Ulvbjörn slog sig ned bredvid den unge östgöten och pustade ut.

Det var hetare än brukligt om somrarna, och ritten hade inte gjort dem mindre varma. Han var svettig, liksom Varin. Alla var svettiga. Hela Själland badade i svett. Ulvbjörn längtade efter vatten, efter svalkande havsbrisar och skugga. Det fanns inte mycket av någotdera i Lejre, inte så länge man blev kvar utomhus. Men inomhus var det, antog han, ännu varmare.

Den äldste av de sydländska främlingarna i röd klädnad, en grånad man med stel rygg och något haltande gång, närmade sig. En av danernas stridsmän, som Ulvbjörn kände igen från ritten till Lejre, vandrade vid hans sida. Han visade med höger hand på Ulvbjörn och sade något som inte gick att höra på grund av avståndet och skramlet från ett av uthusen. Ulvbjörn insåg att han hade blivit utpekad, att det var något med honom som gjorde främlingen intresserad. Den okände nickade och fortsatte på egen hand de femton eller tjugo steg som skilde honom från Varin och Ulvbjörn. Ett leende spelade på hans läppar.

Främlingen stannade och höjde värdigt högerarmen till fridshälsning. Ulvbjörn noterade att mannen var obeväpnad. »Wolfbeorn Vamonsson?« Rösten var mörk men inte otrevlig. Han uttalade namnet långsamt och avmätt, som Ulvbjörn hört många saxare tala då de inte var druckna, om de var osäkra på huruvida folk förstod deras tungo­ mål.

Ulvbjörn gapade ofrivilligt, alltför häpen för att kunna hejda munrörelsen, knep sedan ihop läpparna och såg rakt på främlingen. Han varseblev ingen fientlighet. Främlingen gav inte sken av att vara farlig. Hans min var öppen och vänlig.

23

Wolfbeorn Vamonsson. Ulvbjörn kände igen orden. Det var hans eget namn, såsom saxarna uttalade det. Och det sätt på vilket ljuden formades hade han bara förnummit en gång tidigare. Han hade hört dem ur drottning Balthilds mun. Hon hade talat så, den kvinna som rest honom upp ur trälasmutsen och sedan förrått honom. Hon hade anlitat honom för att döda och sedan, när han hade gjort vad hon befallt, sänt andra män som skulle dräpa honom.

Men det här var inte Balthild. Drottningen var störtad, inspärrad bakom höga murar, mycket mot sin äregiriga vilja. Det var kanske sex år sedan, eller ännu mer. Likväl var saxaren framför honom klädd som det anstod en frankisk herreman. Var han kanske en av Balthilds män? Vad gjorde han i så fall här? »Du är saxare.« Ulvbjörn talade till honom på det frankiska tungomålet för att visa att han förstod varifrån han kommit. »Jag kommer från de östra saxarnas land, men jag har levt i Frank­ land i många år.« »Du vet vad jag heter.« »Ja, jag känner väl ditt namn och ditt rykte.« Främlingen harklade sig, böjde sig lätt framåt, grimaserade vänligt fram ett snett leende och fortsatte. »Jag heter Arwald. Jag tjänar under Pippin på Heristal. Jag vet att du har mött min härskare och att ni inte var ovänner när ni skildes åt. Pippin har sänt mig hit.« Först insåg inte Ulvbjörn vad han hörde eller vad orden syftade på. Men de var välbekanta. Alldeles för välbekanta. Pippin. Heristal.

Orden klingade i hans huvud. De gav ekon som var alldeles för djupa och dova för att han skulle kunna ta dem till sig. Flera bitar fördes samman från olika håll, länkades till varandra, bildade mönster och formade en bild. »Vi har färdats långt för att träffa dig, och vi tackar Herren för att vi inte behöver fara ännu mer längs vägarna och kusterna. Man hade sagt oss att Wolfbeorn Vamonsson levde ännu längre norrut, bortom skåningarnas land, bortom skogarna. Men nu finner vi dig här.« 24

Ulvbjörn nickade och tecknade åt honom att fortsätta, alltför häpen för att finna ord. »Vi är tio män, åtta av oss stridsmän, och två kvinnor, och vi kommer från Pippin. Han önskar din vänskap.« »Den har han.« Arwald log brett. Sedan slog han ut med armarna i en luftig rörelse och visade med höger hand på ett resligt tält en bra bit bakom Frodes hallar. Det var rymligt men enkelt, ett sådant tält som handelsmän som färdades i större grupp brukade nyttja på frankernas vägar och vid landets hamnar. Bakom tältet skymtade han mindre tält.

Ett par män rörde sig, gick långsamt in och ut ur tältet, sysselsatta med något göromål. De föreföll inte ha bråttom. Han såg en kvinna som bar vatten och ett barn som drack ur ett kärl. Tre hästar var bundna vid ett träd ett par stenkast därifrån. Hästarna stod i skugga, konstaterade Ulvbjörn, något avundsjukt, medan hans alltför varma och svettiga huvud lade färdigt det pussel som Arwald och hans ord spred ut inför öga och öron. »Vi är här med Grimoald.«

KAPITEL 2

Han hade förstått det innan det sades, kanske redan när han hörde orden Pippin och Heristal, och än mer när hans öga upptäckte barnet vid tältet.

I tankarna var han tillbaka i Paris, tillbaka i det år då allt hände och då Balthild föll från sin tron. Än en gång såg han Berta för sin inre blick, den kvinna han räddat, stormannadottern som fött hans son. Kvinnan som Dirmid dräpte vid ecclesian i Paris innan han själv dödade Dirmid.

Grimoald. Hans och Bertas son Grimoald, sonen som han trott att han aldrig mer skulle få skåda.

Den sista gången han sett Grimoald hade varit i Paris, innan han red mot norr, mot Heristal och vidare hemåt. Ulvbjörn hade strukit honom lätt över kinden och känt stolthet över det späda barnet men också en dov sorg över allt som skett och över allt det som inte skulle få ske. Grimoald var dömd att leva i fjärran, om han ens överlevde sina unga år. Han var en del av Frankland, en del som Ulvbjörn inte skulle få behålla.

Pippin hade varit där. Han hade varit ung, drog sig Ulvbjörn till minnes. Kanske tjugofem eller trettio år gammal, men med en kyla i sinnet och en erfarenhet som ingav respekt. Den frankiske stormannen hade sett ned i marken, undvikit Ulvbjörns blick och varit besvärad. Rädd. Pippin hade bett Ulvbjörn fara hem, förvisso med rika skänker men ändå hem, bort från Paris och bort från hela landet. Det hade varit bäst för alla, även för Ulvbjörn. Vad var det 26

Pippin hade sagt? Något om att han, Ulvbjörn, den enögde, hade ristat in sitt namn med andras blod i Sequanas vatten och dal och att blodet ropade till himlen efter hämnd.

Pippin hade haft ett stort ärr tvärs över läpparna efter striderna i ecclesian. Han hade försökt le och lyckats, men inte förmått dölja sin fruktan. Han hade talat med myndig stämma, men här och var hade rösten spruckit i en heshet som antingen kommit av trötthet eller av tillbakahållen fasa.

Cormac hade också nämnt Heristal, den stora gården i norra Frankland. Det var där Grimoald hade uppfostrats, hade Cormac gissat när de möttes i Skåne tidigare under året, innan den rödhårige försvunnit med Tuva till Erin. Men han hade inte vetat. Cormac hade ju tjänat under Ebroin, och han och Pippin var inga vänner.

Ulvbjörn sköt bort de frankiska stormännen, hushovmästarna, kungarna, drottningarna och deras blodiga maktlek ur sinnet. Det nyttjade föga att grubbla över sådant. Han hade själv varit en del av leken för flera år sedan, på mer än en sida, och han mindes tillräckligt mycket för att veta att män som Pippin och Ebroin kunde vara vänner ena dagen och stöta dolken i varandras ryggar nästa.

Det var en tid i hans liv som låg i fjärran, både i tid och i land.

Under de gångna åren hade Ulvbjörn inte kunnat hejda sig från att stundom tänka på Grimoald, mana fram hans småbarnsanlete i tankarna, men allt det där hade varit borta och han hade trott att det skulle förbli borta.

Tills nu. Arwald Saxaren, Pippins man, om han verkligen var det, fick allt att komma tillbaka. Hans ord och blotta ljudet av hans stämma återkallade minnet av Paris, de sköna sångerna i eccle­ siorna, de böljande fälten och vägarna till Turones, Ansas kloster, Balthilds plirande ögon och trälaslitet under de heta dagarna innan gården brann och de flydde genom skogen, Berta och han för länge sedan. Det var som ett stjärnfall av minnen som rasslade runt i huvudet och blixtrade framför hans öga, och under allt, grinande och väsande, vilade Odjuret och hennes klor.

27

»Grimoald?« fick han ur sig, medveten om att hans röst och hans anlete avslöjade mer än han önskade.

Arwald nickade, fortfarande leende. »Ja. Grimoald, son till Berta, vars liv du räddade.« »Jag minns. Det var länge sedan.« »Pippin sänder sina varma hälsningar. Han har även skänker till dig, som vi har medfört i våra packningar.« Än en gång gjorde saxaren en gest mot tältet. »Jag uppskattar hans vänskap«, fick Ulvbjörn ur sig.

Han visste inte vad han skulle säga. Vad ville Arwald? Vad önskade Pippin av honom? Varför hade de fört hans son ända hit? Något ville frankerna, annars skulle de inte ha gjort sig omaket att forsla Grimoald till Lejre – och de hade varit beredda att fortsätta ända till Borg – och dessutom ge honom gåvor. Vad var de ute efter?

Ulvbjörn hade tillräckligt med livserfarenhet för att veta att man inte skulle vara alltför ivrig med frågor. Dessutom var han bedövad av nyheten om Grimoald, om det nu verkligen var Grimoald som sprang omkring där borta vid tältet, och han var trött och varm efter ritten. Tuva, tänkte han, jag får inte glömma Tuva. Jag måste hålla mitt öga på Tuva och Rolf. Och Frode, när han väl kommer hit. Det här är mycket på en gång och jag behöver vila.

Han tecknade åt Varins håll. »Det här är Varin. Han är en av mina följesmän från Borg. Han kommer från mitt eget land, och han förstår inte det tungomål vi talar.« Arwald log vänligt även åt Varin. »Arwald är saxare«, förklarade Ulvbjörn för östgöten. »Han tjänar under Pippin, en storman i Frankland. De är på resa för att möta oss, och nu är de glada över att inte behöva färdas ända till Borg.« Varin hälsade artigt och log tillbaka. »Vi behöver tala med varandra«, sade Arwald till Ulvbjörn, »men det är inte bråttom.« »Vi är trötta.« »Senare, innan det skymmer, behöver vi mötas i fred och ro. Antingen i vårt tält eller någon annanstans.« 28

»Jag kommer gärna till ert tält. Först måste jag tala mer med min svärfar« – Ulvbjörn visade vagt med vänster hand mot det ställe där han senast sett en skymt av Rolf Uddsson – »och hälsa Frode Halvdansson, landets härskare, som ännu inte har kommit tillbaka hit från sin jakt.« Han böjde lätt på huvudet. »Men sedan, när det skymmer, och när vi har fått mat att äta, får du gärna föra mig till tältet.«  När Ulvbjörn hade hämtat sig från överraskningen att hans son Grimoald befann sig i Lejre sökte han leta upp svärfadern för att få veta mer om vad som hänt medan han själv befunnit sig på resa i västerled. Vad hade Rolf och Frode beslutat om? Visste Rolf något om alla de andra, om Ulvbjörns husfru Yrsa och om hemmet, om Borg? Men Rolf var svår att hitta, trots att Lejre var litet.

Inte för att Ulvbjörn var orolig. Risken att någon skulle ha hunnit samla ihop en här, rycka in i de östra götarnas land och lägga hans gård i aska var försvinnande liten. Risken att Yrsa skulle ha rymt med en man, såsom hennes syster Tuva gjort, var inte heller särskilt stor. Hon var alldeles för rädd, både för honom och för Rolf.

Men han ville ha kunskap. Han ville veta vad som höll på att hända. Detta var något Ulvbjörn hade lärt sig att uppskatta, ju äldre han blivit. Kunskap var viktigt. Ju mer kunskap i sinnet, desto mäktigare blev man, och desto svårare var det för onda män att överraska honom med illdåd.

Han hade svårt att släppa tanken på att Tuva måste bli husfru åt Frode. Hon avskydde honom, och själv kände Ulvbjörn starkt för Tuva, som om hon varit hans egen dotter, eller snarare syster. En kvinnlig ersättning för Tormod, den bror som dött när han var barn, då för länge sedan. Ulvbjörn önskade inget groll med Frode, men han ville värna om Tuva, så långt det var möjligt.

Det bästa vore, kom han på sig med att tänka, om Frode bara kunde dö. Gamla feta män dog lätt, särskilt om de hade för vana att 29

stjälpa i sig alltför mycket öl och äta alltför mycket fläsk. De kunde falla omkull vid juldrickandet eller få förstoppning och stupa på avträdet. Men Frode hade varit med länge och lurat döden otaliga gånger. Han kunde lätt leva i åtskilliga år och bli ännu äldre och ännu fetare. Och Ulvbjörn hade inget att vinna på att vara hans fiende. Det skulle varken gagna honom eller Tuva.

Efter en stunds letande hittade Ulvbjörn Åsbjörn, som satt och talade, vilt viftande med armarna, med en god vän från Uppackra.

Men Åsbjörn visste inte var Rolf Uddsson befann sig.

Det visade sig senare att han hade gett ett par av sina män i uppdrag att se efter Tuva och ombesörja att hon fick vad hon önskade, men att de inte under några omständigheter skulle tillåta att hon lämnade hallen. Själv hade han stigit till häst och ridit till Frode, som befann sig i ett jaktläger invid en skogsdunge inte långt där­ ifrån. De båda männen återkom med ett följe av femton hirdmän och två trälar när det började vankas mat.

Kvällens tillställning i Lejres stora hall, Hjorten, var ingen fest, inte såsom det anstod den första måltid en hemvändande stormannadotter kunde tänkas vara värd. Det vilade en mörk och tryckande stämning över hallen, och många bänkplatser stod tomma. Frode, ännu mer gråhårig och fetlagd än Ulvbjörn mindes honom, men med samma glänsande guldband runt det runda, plufsiga huvudet, satt som vanligt i högsätet vid ena halländen, bakom eldstaden.

Han var rejält tillbakalutad och sade inte mycket, inte mer än när han tömde sitt stora horn, till brädden fyllt med skummande öl, i det att han skålade med de nyanlända gästerna.

Frode nickade åt Ulvbjörn, som inte fått tillfälle att tala med honom, och log ett intetsägande leende. Han ser verkligen ut som en padda, tänkte Ulvbjörn, och log förbindligt tillbaka. Runt högsätet stod fyra av Frodes starkaste och mest betrodda krigare, två med svärd och två med spjut, men utan vare sig brynjor eller hjälmar. De var rödlätta i hyn och hade glest, ljust skägg. Liksom övriga hirdmän, som satt runt omkring på bänkarna eller var utposterade vid hallens stora port, var det långt ifrån säkert att de var daner. Hjor30

ten i Lejre hade alltid lockat till sig stridsmän från när och fjärran.

Första gången Ulvbjörn var här hade han sett vender, saxare, götar, friser och baggar. Nu brydde han sig inte om att utröna vilka tungomål som talades i hallen. Han höll ögat fäst på Tuva och Rolf, som satt bredvid varandra på hedersplatserna. Själv satt han på den andra långbänken, mitt emot dem.

Tuva hade förändrats till det yttre. Hon bar inte håret i flätor, som hon gjort under sjöresan, utan lät det falla lika fritt som hon hade gjort hemma i Skåne. Det var som om Tuva tvingats tillbaka i tiden åtskilliga månvarv, till vintern och våren innan allt hände.

Hon hade en ny klädnad på sig, fagert röd, och bar ett silverglänsande halssmycke. Men i allt hade hon inte återförts till det förflutna.

Hennes blå ögon var inte lika trotsiga, inte lika besynnerliga, som Ulvbjörn funnit dem när han först skådade henne i Uppackra. Det vilade en hinna av sorg och av något annat, något obestämbart som gjorde honom orolig, över den unga kvinnans anlete.

På höger arm bar hon en tjock guldring, som Ulvbjörn erinrade sig att hon hade fått som gåva av Frode tidigare under året, överbringad till Uppackra av Cormac. Han mindes kvällen väl. Rolf hade höjt en annan av Frodes skänker, ett dryckeshorn med silverbeslag, druckit och kungjort att hans dotter skulle fara till Själland vid mittsommarblotet för att bli danahärskarens kvinna. Och nu var hon här, i Frodes hall i Lejre. Långt efter mittsommaren, men hon var här. Ölet var gott, såsom det anstod Hjorten, och det bjöds på fåroch oxkött. Men inget harpospel, inga skalder. Det var kvällsvard, inte mer. Tids nog, om allt gick som herremännen avsåg under de kommande dagarna, skulle Frode och Tuva förenas i bädden, och då skulle drickandet, ätandet och sjungandet nå andra höjder. Men i kväll var inget förberett, konstaterade Ulvbjörn. Det var som om Frode inte hade varit säker på att Tuva verkligen skulle vara här.

Han kunde inte se om de båda, hon och han, ens tittade på varand­ ra. I vilket fall som helst föreföll det som om Tuva undvek Frode Halvdanssons blickar. Då och då såg hon på Ulvbjörn med upp­ given min, men annars tittade hon mest på sin mat.

31

Arwald och frankerna, eller om de nu var saxare, satt vid ena bänkens kortände, långt från Ulvbjörn. Han kunde inte låta bli att kasta en och annan blick åt deras håll. Ingen Grimoald. Det var trångt nere i frankernas del av hallen. Ulvbjörn undrade varför de inte bredde ut sig, eftersom det var gott om plats i övrigt. Hade Frode Halvdansson medvetet tvingat sina mest långväga gäster att trängas i utkanten av hallen? Det var inte troligt.

Ulvbjörn var inte hungrig. Han åt av köttet och drack, men inte mycket. Hettan till trots kände han inget behov av att svalka strupen. Ej heller längtade han efter att Frode skulle resa sig och de alla, utan att förolämpa värden, kunde lämna hallen. Mötet med Arwald skulle äga rum, vare sig han ville eller inte, och det nyttjade föga att dessförinnan söka räkna ut vad sydlänningarna önskade av honom.

Jag sitter på ett spelbräde, tänkte han. Arwald, Frode och Rolf flyttar sina pjäser. Och just nu är jag bara en liten pjäs, visserligen en mäktig pjäs hemma på Borg men bara en av många småpjäser här i Lejre. Arwald spelar Pippins spel, Frode spelar sitt, och vad Rolf spelar vet endast Deus och asarna.

När Frode hjälptes upp ur högsätet och hasade sig bort till den egna bostaden utanför Hjorten hade skymningen fallit, men det var ännu tillräckligt ljust för att man skulle kunna röra sig mellan Lejres hallar och hus utan svårigheter. Ulvbjörn beslöt att inte bli kvar i Hjorten och inte heller söka upp den bädd han fått sig anvisad. Det var lika bra att vara fullt synlig, lätt att nå, att låta Arwald komma till honom när han så ville. Må pjäserna flyttas, tänkte han, må spelet förlöpa.

Det enda som på allvar bekymrade Ulvbjörn just nu var vilken roll den lilla pjäsen Grimoald spelade. Pippin hade ett budskap och ett syfte, och vad det än var skulle det få konsekvenser för hans och Bertas son.

Men innan Arwald hann fram till Ulvbjörn kom Rolf vandrande, aningen muntrare än han varit tidigare på dagen. Han har väl fått i sig öl, tänkte Ulvbjörn.

32