Hennes ögon var grå och hennes händer var bleka. Och hennes hår var långt men inte stort och väldigt slitet vid topparna. Där innanför var hennes hy ljus, och hennes breda mun lätt särad. Men det kom inte ett ljud ur henne. Ändå kändes det, i luften, att hon ville säga någonting. När hon stått i baren hade hon tittat på honom på ett annat sätt, som om det var alldeles uppenbart att hon visste precis vem han var, jämfört med hur hon såg på honom nu. Hennes blick sa egentligen ingenting. Hon hade bara satt sig ner här för att visa upp sina ickefärger, se honom i ögonen, och vänta på att han skulle börja prata. Men det kunde han inte. Han var för förvånad. – Hej. – Hej, fick han ur sig. Har vi setts? – Ja, nickade hon. Vi träffades på en översättarkonferens i Visby för två år sen. Hon måste ha väckt honom ur någon våt, omedveten dröm, när hon glidit fram över stengolvet. Han hade aldrig sagt till någon att han höll på med den här sortens inre hemmabio. Berättade man om minnena förändrades de, förlorade i ursprunglighet, blev till ord snarare än bilder, berättelser framför minnena. Efter ett tag så visste man inte vad som var vad. Det var därför det var så viktigt att inte säga något till nån. Han vaknade till och kom ihåg den sommaren innan Malena blivit gravid. De hade inte alls varit på Gotland. – Hur är det med dig? sa hon med ett klingande tonfall. – Bra, svarade han. – Hur är det med dig? upprepade hon. Och hon lät som en gammal skiva, repade sig fram genom luften. – Bra. Jag jobbar. – Här? – Nej, inte här. Men just nu. Den här veckan. – Hela juli? 9
DH Inlaga-120822.indd 9
2012-08-24 13.51