Page 1

Elias Palm

fo t o: jkfp ho t o

Under ett jourpass blir rättsläkaren Ella Andersson utkallad av polisen till en brottsplats. En gammal kvinna har hittats knivmördad i sitt hem. Ur ett rättsmedicinskt perspektiv verkar utredningen vara enkel, men efter obduktionen inser Ella att hon måste omvärdera sina slutsatser. Kanske finns det en annan förklaring till dödsfallet. Genom ett konsultuppdrag för en internationell organisation dras Ella även in i en större härva där trådarna löper ända tillbaka till andra världskrigets koncentrationsläger. Hennes bedömningar tycks tillmätas enorm betydelse av flera okända parter – samtliga beredda att gå mycket långt för att nå sina mål. Ella tvingas därmed inse att hennes anonyma tillvaro vid obduktionsbordet är slut och att hon inte längre är den som observerar. Nu är det hon som är iakttagen.

”I deckaren Corpus delicti öppnar sig en ny värld – åtminstone för den som inte är insatt i rättsläkarens arbetsdag. Det är kusligt, äckligt och fascinerande.” l ina kal mt eg, svensk a d agbl adet ”Lovande debut” l ot t a o l sson, dagens nyh et er ”Palms debutroman är både välskriven och spännande. Obducentens blodiga värv beskrivs på ett sakligt och respektfullt sätt som jag uppskattar mycket. Karaktärerna känns trovärdiga och levande, särskilt huvudpersonen Ella, en kvinna med humor och integritet, fast inte utan en viss nyväckt fåfänga. En riktig människa helt enkelt. Jag hopppas verkligen att jag snart får träffa henne igen!”

Causa mortis* är den andra delen i serien om rättsläkare Ella Andersson. Det är inte bara en intelligent thriller utan den beskriver också – ibland ruggigt närgånget – hur det går till när en skicklig rättsläkare tar reda på vad som faktiskt hänt ett brottsoffer.

är bosatt i Malmö och arbetar som rättsläkare i Lund. I sitt arbete genomför han obduktioner och andra undersökningar på uppdrag av polis och åklagare, bistår kriminaltekniker på brottsplatser, agerar sakkunnig i domstol och undervisar på såväl läkarlinjen som Polishögskolan. Han har även tjänstgjort på en rättsläkarstation i New York. Elias Palm debuterade 2010 med Corpus delicti, den första thrillern om Ella Andersson. Läs mer på www.eliaspalm.se ELIAS PALM

*Causa mortis, latin för dödsorsak, även juridisk term med betydelsen ”vid dödsfall”.

emma to r nbor g, syds venskan ”En väldigt skrämmande men också insiktsfull bild av hur det är att jobba som rättsläkare. Det är väldigt bra.” magn us ut vik, s vt g omor r on sver ige

Ordfront www.ordfront.se

O omsl ag: nikl as lindbl ad, mystical gar den design

ORDFRONT_PALM_CAUSA_MORTIS_SKYDDS.indd 1

ORDFRONT

2011-06-20 12.26


Elias Palm

Causa mortis

Ordfront Stockholm 2011


Elias Palm: Causa mortis Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Elias Palm 2011 Omslag: Niklas Lindblad Omslagsfoto: Författarfoto: Sättning: Kristoffer Nylén Tryck: ISBN: 978-91-7037-573-6


Till Jocke och Juni – min familj och till mor på födelsedagen


Kapitel 1 Långsamt drog musklerna kring det högra ögat ihop sig så att det fårade ansiktet såg ut som om det kisade. Det var egentligen inte mycket till grimas, men likväl betydligt mer än vad döda brukar grimasera. Kvinnan i den blå overallen gjorde en snabb minnesanteckning i sitt block och tog sedan fram en stor systemkamera försedd med en kraftig blixt och knäppte några snabba bilder av den avlidna. Skenet från blixtarna lyste för ett ögonblick upp det förvridna anletet. Först därefter slogs strömmen av och ansiktet försjönk sakta till sitt avslappnade uttryckslösa tillstånd. Polisassistent Heinz Eskilsson stirrade häpet på kvinnan som anlänt till platsen mindre än femton minuter tidigare. Heinz och hans kollega hade varit den patrull som var närmast villan när larmet kom. Tre minuter efter åtta hade länskommunikationscentralen, som gick under benämningen LKC , anropat deras radiobil. 61-1120, kan ni undersöka en villa på Eskilsgatan 15. Ett par där har inte sett till grannfrun på några dagar. Sedan blev det tyst en sekund innan den lugna rösten fortsatte: Jag återkommer till er per telefon. De båda kollegorna hade med stigande puls mött varandras blickar. Bara det faktum att LKC skulle återkomma per telefon var en klar indikation om att detta kunde vara mer än ett rutin­ ärende. Bara några sekunder senare ringde telefonen gällt. Heinz svarade och möttes åter av den lugna rösten. – Jag kopplar över dig direkt till inre befäl, sa hon i samma ögonblick som han skulle till att presentera sig. 7


– Jaha, stammade han istället innan det blev tyst. Sekunden efteråt hördes en hes kvinnoröst. – Mannen som ringde in ärendet säger sig ha funnit sin granne, en gammal dam, mördad i sin säng. Det inre befälets röst lät som om den tillhörde en person som rökt sedan barnsben. Vissa av stavelserna nästan uppslukades av väsandet. I korta ordalag förklarade det inre befälet vilka grannarna var, och uppgav deras telefonnummer. Hon beordrade även de unga poliserna att återkomma till henne så fort de funnit åldringen. De skulle kunna vara vid villan på mindre än tre minuter. Detta kunde vara ögonblicket de båda hade längtat efter. Ett riktigt mord. Ett tillfälle att visa vad de egentligen gick för. Brottsplatsen låg i ett av stadens äldre kvarter där husen varierade i både storlek och stil. Där låg allt från gedigna tegelvillor från tjugotalet till moderna modulbyggda hus, och nummer femton tillhörde den förra kategorin. Bortsett från mannen och kvinnan som stod på trappan till huset med vitputsad fasad var området helt stilla. Inga kvällsflanörer. Inga hundar som skällde. De två på trappan var alldeles för lättklädda för den tidiga höstkvällen och hackade tänder när Heinz och hans kollega kom fram till dem. Huttrande av köld förklarade mannen att de inte sett till den gamla änkan på två dagar. Änkan Lindgren, det var så de kallade henne. När det oroliga paret kontrollerat brevlådan hade de noterat att grannen inte heller hämtat in posten på två dagar. Grannfrun, som var närmare femtio, inflikade att deras granne varit en utpräglad vanemänniska. På tisdagar och fredagar fikade hon inne i stan medan onsdagarna var vigda åt bridge. Så när onsdagen lidit mot sitt slut och änkan fortfarande inte synts till hade grannparet denna kväll bestämt sig för att se efter om allt stod rätt till med grannfrun. Deras besök hade emellertid bekräftat det rakt motsatta. Sedan Heinz försiktigt hade tagit sig in i huset och efter grannparets beskrivning funnit sovrummet på bottenvåningen, hade allt gått betydligt fortare än vad han kunnat föreställa sig. Med bilder8


na av den blodiga kroppen färska i minnet och med bultande hjärta hade han rapporterat tillbaka till inre befäl. Rimligtvis måste denna redan före hans samtal ha pratat med jour­havande länskommissarie som i sin tur beordrat kriminaltekniker från tekniska roteln till platsen, för bara tjugo minuter senare svängde den blå skåpbilen upp på uppfarten. Heinz visste att poliserna som anlänt till platsen i blå overaller var vana vid denna typ av situationer. Detsamma kunde inte sägas om honom själv. Han betraktade storögt kvinnan som nu stod hukad över den blodiga gamla damen. Heinz hade hört att kriminalteknikerna ringt till rätts­ läkaren, men kvinnan som dök upp var inte vad han förväntat sig. I filmens värld var rättsläkarna ofta udda figurer, som antingen bar fluga vid obduktionerna eller stödde sig på käpp på brottsplatserna. Den mörkhåriga kvinnan med den märkliga utrustningen bar ingen likhet med någon av dessa stereotypa karaktärer. Hon var inte mer än hundrasextio centimeter lång och dessutom kurvig. Till råga på allt hade hon dykt upp iklädd en svart aftonklänning med bar rygg. Någon matchande handväska hade hon emellertid inte. Istället bar hon med lätthet en stor metallväska, ur vilken hon tycktes trolla fram det ena märkliga instrumentet efter det andra. Hennes högklackade skor låg slängda i hallen och hon var nu iförd en av kriminalteknikernas engångs­ overaller som hade varit det första hon bett om när hon kommit till platsen. Hon hade sparkat av sig skorna, krängt på sig de alltför stora blå skyddskläderna och satt upp det utsläppta håret. Efter att kort ha överlagt med kriminalteknikerna som hon tycktes känna väl, hade hon sedan försiktigt närmat sig kroppen. Vägen bort till den döda kvinnan var markerad med upphöjda metallbrickor som hindrade henne från att förstöra eventuella fotspår. Varsamt hade kvinnan lagt sin bara handled mot den gamla damens underarm – armarna var det enda som inte var täckta av blod eller tyg. Den döda såg så späd ut där hon låg i den smala sängen iklädd sitt blodbesudlade nattlinne. Blodet var framför allt koncentrerat till bröstet, där Heinz genast hade sett såret. Ett ensamt stick – mitt på bröstet. 9


Kroppen kändes fortfarande varm, konstaterade Ella. Ändå hade kriminalteknikerna sagt henne att grannarna inte sett den gamla damen på två dagar. Ur sin metallväska tog hon upp termometern. Det var ett specialbyggt instrument som varje år lämnades in för kalibrering. I Ellas yrke fanns inte utrymme för onödiga felkällor. Termometern var försedd med en lång, smal metallstav, där spetsen utgjorde mätpunkten. Hon började med att mäta temperaturen i det rymliga sovrummet. Ella gissade att rummet tidigare hyst en betydligt större säng, och då fungerat som husets stora sovrum. Utöver sängen var rummet sparsamt möblerat. Garderobernas vita dörrar hade ett bågformat band av röda prickar som löpte från sida till sida, och som vittnade om den våldsamma scen som utspelat sig i rummet. På byrån vid fönstret stod en pigtittare och framför denna låg en hårborste. Ella uppskattade att spegeln var gjord i slutet av artonhundratalet, men hennes intresse för antika speglar fick vänta – detta var inte rätt tillfälle att undersöka saken närmare. Ella fokuserade istället sina tankar på den döda kvinnan hon hade framför sig. Hon hade snabbt konstaterat att det inte fanns några avvärjningsskador på kvinnans underarmar, men det var egentligen av mindre vikt. I varje fall just nu. Kvinnans skador skulle hon ha gott om tid att studera längre fram. Nu riktade hon sin fulla uppmärksamhet på sådant som skulle gå förlorat om det inte gjordes i denna stund. Ella noterade att de blåröda likfläckarna bara hunnit utvecklas till viss del. Dessutom kunde hon med lätthet pressa undan den blåröda nyansen i huden, vilket skulle ha varit omöjligt om kvinnan varit död sedan i tisdags. Den gamla damen hade inte varit död länge, det kunde hon med säkerhet säga. Frågan återstod dock hur exakt hon skulle kunna ange dödstidpunkten. Att rättsläkaren skulle leta efter likfläckar, kontrollera likstelheten och mäta kroppstemperaturen var Heinz införstådd med. Det hade han lärt sig redan på polishögskolan. Med förundran hade han däremot följt hennes varje rörelse medan hon plockade fram 10


en svart liten låda. Det var någon form av mätinstrument med en strömbrytare, ett vred och två sladdar. De korta sladdarna slutade i grova nålar som såg oroväckande vassa ut. Detta instrument hade ingen föreläst om på polishögskolan. Efter att noggrant ha undersökt den döda kvinnans ögon förde så rättsläkaren plötsligt in nålarna på ömse sidor om kvinnans högra öga. När hon slog på strömmen hoppade Heinz till. Han kände smaken av sin kvällsmat blandad med magsaft. Han behövde frisk luft. Nu. Ella lossade elektroderna från kvinnans öga och fäste dem istället vid kvinnans mun. När hon slog på strömmen igen snörpte den avlidna tydligt på munnen, som om hon fått något surt i sig. Reaktionen var tämligen kraftig och Ella dokumenterade den med sin kamera. Hon kastade samtidigt en irriterad blick på sina fötter. De högklackade skorna hade hon fått ställa i hallen och hon stod nu endast iförd polisens skoskydd, vars mönstrade undersida upprepade ordet POLIS , fast spegelvänt. Skyddsoverallen täckte hennes svarta klänning som hon nu hade fått kavla upp kring midjan. Det var inte så här hon hade haft för avsikt att avsluta kvällen. Den elektriska stimuleringen av den avlidna kvinnans ansiktsmuskulatur hörde knappast till de vanliga undersökningsmetoderna. Det var snarare en metod som inte många rättsläkare använde sig av, trots att tekniken var väldokumenterad. Beroende på hur kraftig reaktion som erhölls på den elektriska strömmen kunde man uttala sig om hur länge personen i fråga varit avliden. Metoden grundade sig på muskelcellernas uppbyggnad. Cellerna i en muskel var nämligen sammankopplade i en serie. På så vis räckte det med att en elektrisk impuls från hjärnan nådde fram till en muskelcell. Därefter fortplantade sig impulsen genom hela muskeln, från cell till cell, så att den drog ihop sig. Även om cellnedbrytningen startade redan när cirkulationen upphörde fortsatte seriekopplingarna mellan muskelcellerna att fungera under de första timmarna efter döden. Under denna period kunde man därför få muskler att dra ihop sig genom att fingera en elektrisk signal från hjärnan. 11


Reaktionen hade i den gamla kvinnans fall varit så kraftfull att Ella gissade att hon inte varit död längre än sex till åtta timmar – mer exakt än så var inte metoden. I varje fall inte på egen hand. Hon såg sig om i rummet. Hennes blick drogs mot blodstänken på rummets bortre vägg och på garderobsdörrarna. De röda prickarna bildade en lång rad som började nära golvet för att sedan stiga svagt upp mot taket i en antydd parabel. Det såg ut som en utskrift av morsealfabetet med större och mindre avstånd mellan prickarna. Ella var långt ifrån någon specialist på att tyda blodstänk. För sådant fanns det speciella kurser för polisens kriminaltekniker. Men hon visste tillräckligt för att kunna avgöra att blodstänken på väggen skulle kategoriseras som avkast, med andra ord blod som härstammade från ett föremål i rörelse, till exempel en kniv som med hög hastighet drogs ur ett sår. En arm som höjts för att hämta ny kraft. Ella la huvudet på sned och tittade åter på kvinnans bröst. Ett sår. Ett ensamt sår i den späda bröstkorgsväggen. – Märkligt, eller hur? Det var kriminalteknikern Jonny Duda som smugit upp bakom henne. – Jag skulle ha förväntat mig att finna mer än ett sår, sa Ella tyst. Det fanns alltför många öron i rummet för att Ella skulle vilja dryfta sina funderingar högt. – Du tänker på det avkastade blodet, viskade han. Hon nickade. Medan Ella undersökt kroppen hade kriminalteknikerna långsamt arbetat sig fram till sängen. Meter för meter av parkettgolvet hade undersökts med en teknik som byggde på att man med hjälp av statisk elektricitet säkrade för ögat osynliga fotavtryck. Utifrån mönstret av dammpartiklar som fastnade på den specialgjorda filmen kunde man i bästa fall få fram ett unikt fotavtryck. I annat fall var det bara ett omständligt sätt att dammsuga ett golv. Ella och Jonny kunde nu röra sig fritt kring kroppen. – Varför bara ett stick? Han pratade lågmält för sig själv medan han rörde sig bort mot 12


garderoberna, satte sig på huk och tycktes begrunda de utdragna blodstänken. Ella förutsatte att Jonny precis som hon hade tolkat blodstänken som ett tecken på att kniven dragits ur såret med hög hastighet. Blodstänken antydde att kniven hade höjts igen efter det första hugget, men gärningsmannen hade av någon anledning avbrutit sig mitt i rörelsen. Där fanns något som inte stämde. – Något kanske fick honom att ångra sig, sa Ella tvivlande. Hon hade sett alltför många mord för att tro att ånger var något som drabbade gärningsmannen redan under anfallet. Många gånger var knivskadorna så omfattande att det inte med säkerhet gick att avgöra hur många stick det rört sig om. – Eller någon, mumlade Jonny. Han hade åter satt sig på huk, denna gång alldeles bredvid sängen där han tycktes begrunda den djupröda mattan. – Släck i rummet! Jonnys nyss så timida röst var som förbytt. Han lät barsk och ivrig på samma gång. Hans kollegor på tekniska roteln gjorde honom snabbt till viljes och det blev mörkt i rummet. I samma ögonblick som ljuset släcktes tände en av kriminalteknikerna en ficklampa med ett säreget utseende. Den kastade ett svagt blåaktigt sken och mängder av små trådar glödde plötsligt överallt i rummet. Det var en så kallad crime-lite – en lampa vars våglängder var anpassade för att underlätta sökandet efter spår på brottsplatser. Även om de flesta kroppsvätskor reflekterade det för mänskliga ögon närmast osynliga ljuset kunde man genom att välja särskilda våglängdsintervall rikta in sig på olika typer av spår. Beroende på vilken våglängd man lyste med använde man glasögon i olika färgtoner, för att spåren skulle framträda ännu tydligare. Jonny högg tag i ficklampan som kollegan räckte honom och lyste rakt ner på den handknutna strukturen strax till vänster om sängen. I den nya värld av synintryck som lampan skapade framträdde nu ett antytt runt område i det röda mönstret. Fläcken fluorescerade dock inte – den var närmast svart. Till skillnad från de flesta andra kroppsvätskor fluorescerade blod nämligen inte 13


i ultra­violett ljus. Istället absorberade blodfläckarna skenet från lampan och framträdde med större tydlighet. Utan att ta blicken från märket som fångat hans uppmärksamhet släckte han ljuskällan och tände en annan med samma utseende. Den nya ficklampan var dock betydligt starkare och gav ifrån sig ett vitt, skarpt sken. Att fläcken sugits upp av mattan försvårade visserligen bedömningen av varifrån vätskan kommit, men det var märkligt att den gamla damens blod skulle ha hamnat på den vänstra sidan av sängen när övriga blodstänk var på motsatt sida. Med lite tur skulle Statens kriminaltekniska laboratorium kunna extrahera DNA för en analys. Jonny fick anstränga sig för att hans upprymdhet inte skulle synas. Pulsen var hög och han svettades ymnigt i den blå overallen. – Vi kommer att behöva en större bevispåse. Hans röst var lugn och avslöjade inte den triumferande känsla som fyllde honom. Ella fortsatte att metodiskt undersöka kroppen och gjorde fortlöpande minnesanteckningar i sitt block. Fullt utvecklad likstelhet. Rektaltemperatur 32 grader. Svagt utvecklade likfläckar som ännu ej fixerats. Hennes handstil var, precis som de flesta av hennes kollegors, förstörd av åren som hon tillbringat på föreläsningar. Tempot hade varit högt och det hade tyckts vara av yttersta vikt att hinna skriva ner det som föreläsaren hade haft att säga. Resultatet av fem och ett halvt års studier var därför en handstil som var läslig endast för henne själv och en och annan apotekare som tvingades tyda de medicinska hieroglyferna. Under tiden som Jonny och hans kollegor från tekniska roteln ägnade sig åt att undersöka den stora mattan på sovrumsgolvet försökte Ella sammanfatta fynden. För att hennes dödstidpunktsbestämning skulle vara till nytta i ett spaningsmord var hon tvungen att på stående fot göra en uppskattning om hur länge kvinnan varit död. Dessvärre var dödstidpunktsbestämningar mer komplicerade än vad många tycktes tro. Det fanns mängder av faktorer som kunde påverka de parametrar hon just undersökt. Med denna vetskap låg det nära till hands att ge förundersökningsledaren ett väl tilltaget tidsfönster för kvinnans bortgång, vilket inte skulle vara till 14


mycket nytta i spaningsarbetet. En alltför snäv marginal kunde å andra sidan istället leda utredningen åt fel håll, vilket tidigt i arbetet kunde vara förödande. – Hon har inte varit död i mer än ett halvt dygn. Ellas röst var lugn och säker. Jonny tittade upp från sin hukande ställning. – Intressant, sa han och drog en bomullspinne över området på mattan som i det ultravioletta ljuset nyss hade framträtt svart som kol, men som nu i den vita ljuskäglan var knappt skönjbar. En av de andra kriminalteknikerna fuktade topsen med en droppe av två olika lösningar. Bomullsspetsen blev omedelbart grön och Jonny nickade eftertänksamt. – Blod, sa han tyst och mötte Ellas blick. Förprövning med leukomalakitgrönt är visserligen inte hundraprocentig, men jag är rätt säker på att vi har blod här. Jonny reste sig upp och sträckte på ryggen. Trots att han nyss fyllt trettiofem år brukade han beklaga sig över att han blev allt mer stel i kroppen för varje år som gick. Han bävade redan för hur det skulle kännas att krypa och kräla omkring på brottsplatser om tio år. – Kvinnan har inte synts till på nästan två dygn, sa han med låg röst till Ella. Hon har vare sig tagit in tidningen eller posten sedan i tisdags morse. Med sammanbiten min fortsatte han lågmält: – Enligt grannfrun var fru Lindgren en kvinna med rutiner. Ella nickade. – Jag är ändå säker på att hon inte varit död längre än tio timmar. Förmodligen ännu kortare. Jonny verkade något förbryllad. Han hade aldrig betvivlat Ellas kompetens och fann heller ingen anledning att tro att hon misstagit sig denna gång. Han stod orörlig mitt i rummet och flyttade blicken mellan den döda kvinnan i sängen, blodstänken på väggen och fläcken på den djupröda mattan. Hans hjärna arbetade för högvarv. Det var stunder som denna som påminde honom om att han älskade sitt arbete.


Kapitel 2 Efter att ha bevakat den gamla kvinnan i två dagar hade han förstått att hennes liv var så inrutat som ett liv kunde vara. Från den vildvuxna trädgården hade han kunnat se rakt in i både hennes vardagsrum och hennes sovrum. Visserligen hade de flesta av träden redan tappat sina löv men istället hade höstmörkret stått honom bi. När gumman lagade mat skulle han ha kunnat stå rakt framför henne vid sidan av huset utan att bli upptäckt. Men givetvis hade han varit mer försiktig än så. Han var väl medveten om hur uppmärksamma grannar kunde vara. Sådana kunde lura var som helst i de intilliggande husen. Planen krävde att ingen misstanke väcktes. Ingen polis skulle blandas in. Allt skulle se lugnt och rofyllt ut. Till skillnad från många andra visste han att hemligheten med att komma undan med ett mord inte låg så mycket i hur man mördar, utan snarare vem. Det var mycket få som kunde komma undan med att mörda en person vars död väckte omgivningens intresse eller misstänksamhet. Detta oavsett hur genomtänkt tillvägagångssättet var. Det omvända gällde för den som önskade livet ur en människa vars dagar av någon anledning kunde anses vara räknade och vars död var mer eller mindre väntad. Han hade sålunda förstått att den viktigaste parametern för att lyckas med ett mord snarast var att välja ett offer som redan bar på en sjukdom eller någon annan svaghet som skulle kunna förklara dödsfallet. Det skulle då snarare vara en fråga om att inte göra mordet alltför uppenbart. Ett knivstick i bröstet med blodstänk på väggarna var med andra ord ingen bra början. 16


Minnesbilden av blodet på väggen fick honom att rysa. Kniven hade inte varit en del av planen. Trots att allt varit noga genomtänkt hade det gått åt helvete. Han hade sett framför sig hur han obemärkt skulle smita ut genom ytterdörren och ut i natten när planen väl var verkställd. Istället hade han tillbringat nästan två dygn i den lilla villan. Tanken på den sterila och intetsägande inredningen gav honom kväljningar. Två dygn. Sedan hade hans tålamod tagit slut. Det var fortfarande svårt för honom att överblicka konsekvenserna av sitt agerande. Trots att han förstod att tiden var knapp var han tvungen att samla sig. Han behövde tid att smälta det som skett. Han behövde sinnesnärvaro för att slutföra det han påbörjat. En sinnesnärvaro som inte skulle infinna sig så länge tankarna ständigt återvände till händelsen i den gamla villan. När tålamodet tagit slut, spärrarna släppt och han knivskurit sin mor. Mikael visste att det inte var någon idé att ringa henne. Hon skulle höra av sig när hon hade tid och möjlighet. Det visste han. Ella Andersson, tänkte han för sig själv. Han log och skakade på huvudet. Efter skilsmässan nästan fem år tidigare hade han inte haft något annat varaktigt förhållande. Visserligen hade han initierat den separationen, men trots det hade det tagit över ett år innan han hade vågat ta kontakt med någon ny. Han hade därefter uppvaktat en del kvinnor, men antingen hade de inte hört av sig efter den första trevande middagen eller så hade hans eget intresse snabbt falnat. Den frihetskänsla som han hade hoppats att skilsmässan skulle ge honom hade lyst med sin frånvaro. Istället hade han mer eller mindre tappat tron på att någon kvinna åter skulle väcka de känslor som en gång lett honom fram till altaret och han hade allt mer ifrågasatt om kärlek efter femtio ens fanns. Men så hade Ella dykt upp. Hon utmanade honom på ett sätt som ingen kvinna tidigare hade gjort. I varje fall inte någon som han blivit attraherad av. Utan att tveka kunde hon ifrågasätta en slutsats han drog eller en teori han la fram, nästan oavsett vad det rörde sig om. Hon var 17


nog inte mer allmänbildad än andra, men hennes analytiska förmåga var enastående och det tilltalade honom oerhört. Mikael tittade ner på den lilla svarta kuverthandväskan som han höll i sin grova hand. Ella Andersson må vara mycket, tänkte han och log på nytt, men hon var då inget vidare sällskap på en cocktailtillställning. Två timmar tidigare hade hon lämnat honom ensam på festen. De hade inte hunnit mycket mer än hälsa på mannen som stod som värd för den påkostade invigningen, förrän Ellas mobil hade ringt. – Dolt nummer, hade hon viskat till honom och försiktigt smugit bort till en folktom del av den stora lokalen. Det var en bilhall där stadens rika och förnäma nu minglade mellan de uppradade välpolerade sportbilarna. Varken Mikael eller Ella tillhörde egentligen denna skara människor, men var likafullt inbjudna. I varje fall Mikael. Han var arkitekten som ritat byggnaden. När han blickade ut över lokalen insåg han att dess värde sannolikt fördubblats i samma ögonblick som det dryga dussinet bilar hade körts in. När Ella sedan hade klivit ut från skuggorna bakom den väldiga spiraltrappan som ledde upp till kontorsdelen, hade hon sett koncentrerad ut. Trots att den svarta klänningen som skimrade i den dämpade belysningen varit densamma, hade hon inte längre sett ut som den kvinna han anlänt tillsammans med bara några minuter tidigare, som hade utstrålat en kvinnlig självsäkerhet som fått Mikael att fyllas av stolthet. Den Ella som kommit emot honom efter samtalet hade snarare sett obekväm ut i sin utstyrsel – ansiktet var allvarligt. Han hade känt igen blicken hon gett honom. Den hade talat sitt tydliga språk: »Fråga inte.« Han hade sett den blicken förut. Varje gång deras samtal närmade sig hennes arbete brukade hon tystna. Hon hade till en början endast i mycket allmänna ordalag beskrivit vad hon gjorde om dagarna. Med tiden hade Mikael förstått att Ella under åren som 18


rättsläkare anammat denna strategi för att folk i hennes omgivning inte skulle skrämmas av henne och äcklas av de undersökningar hon genomförde, rädd för att de skulle förväxla hennes objektiva syn på människokroppen med brist på empati. Ella var i själva verket varken skrämmande eller känslokall. Det var i varje fall inte den bild som Mikael hade fått av henne. Det var nu drygt ett och ett halvt år sedan han för första gången hade träffat den kvinna som han nu försökte tillbringa så mycket som möjligt av sin lediga tid tillsammans med. Egentligen hade de träffats långt innan dess, men med tanke på Ellas ringa ålder vid det tillfället ville han helst inte tänka på detta faktum. Mikaels far hade på sjuttiotalet nämligen arbetat extra som trädgårdsskötare hos en välbärgad familj i ett av stans dyrare villaområden. Mikael kunde fortfarande minnas den dag då han följt med sin far till arbetet. Han hade hjälpt fadern att klippa häcken runt en rustik villa. I trädgården hade en mörkhårig flicka lekt på en gunga. Flickan hade varit omkring sex år gammal och hon hade tittat nyfiket på honom där hon satt och gungade allt högre. Flickan på gungan var ingen mindre än Eleonor Liedenburg-Rossing – barnbarn till Rossingkoncernens grundare och därmed född in i en familj med enorma ekonomiska tillgångar, något som Mikael bara hade varit vagt medveten om när han iakttagit flickan med den långa flätan. Bara några veckor efter Mikaels kortvariga arbetsinsats med sekatören hade den stora villan brunnit ner och flickan hade förlorat både sitt hem och sin far i lågorna. Det skulle dröja över trettio år innan han återsåg henne. Hon hade då kontaktat honom i egenskap av rättsläkare. Hon hade redan på telefon sagt sig utreda omständigheterna kring det fynd som Mikael gjort i sin nyligen bortgångne faders trädgård. Det hade rört sig om ett människoskelett – en nedgrävd och fullkomligt förmultnad människokropp. När de hade träffats öga mot öga hade rättsläkaren till Mikaels stora förvåning varit mer intresserad av ett gammalt bordsur som han sålt på auktion efter faderns bortgång. Kroppen hade tyckts vara av mindre betydelse. Men hennes frågor hade väckt Mikaels 19


nyfikenhet. Den kortväxta och kurviga rättsläkaren hade inte presenterat sig som Eleonor, utan som Ella. Ella Andersson. Hennes intellekt och raka sätt hade kunnat vara avskräckande vid ett första möte, men det hade varit något obestämt charmerande med henne som gjort Mikael tillräckligt intresserad för att vilja lära känna henne närmare. Mycket närmare. Hon hade sitt självsäkra sätt till trots varit märkligt klumpig när det kom till att hantera kvinnliga attribut, handväskor, kjolar och läppstift. Som om hon använde dem för första gången. När nu Ella kommit tillbaka efter telefonsamtalet hade Mikael försökt sig på ett leende, men hon hade bara skakat på huvudet. – Ledsen, hade hon sagt tyst, samtidigt som hon grävt med sin hand i Mikaels kavajficka och fiskat upp nyckelknippan med bilnycklarna. – Jag tar en taxi, hade han svarat och gjort sitt bästa för att inte låta alltför besviken, men hon hade bara nickat kort. Med en uppgiven suck hade han stått där ensam med den lilla handväskan i handen och sett när Ella försvunnit ut i skymningsljuset. Adam Lehrman hade haft turen att födas i en tid då världen var trygg. Inga krig eller farsoter hade hotat vid horisonten. Inte heller hade någon ifrågasatt hans existensberättigande. Barndomen hade varit harmonisk med bra skolor och utvecklande fritidsintressen. Han hade aldrig upplevt vare sig hunger eller skräck. För hans mormor Sara hade situationen emellertid varit en annan och trots de prövningar som hon genomlidit kunde hon anses ha haft tur. Hon hade överlevt. Adam hade bara varit vagt medveten om vad som egentligen hänt mormodern i fyrtiotalets Tyskland. Hon hade nämligen valt att inte tala om det förflutna över huvud taget. Allt han hade känt till var att mormodern flyttats till det ena fånglägret efter det and­ ra och mirakulöst undsluppit gaskamrarna. Hon hade gift om sig efter kriget och dottern Ruth hade fötts 1952, sju år efter befrielsen. 20


I skolan hade Adam läst om nazisternas framfart i Europa, och hur de försökt utrota den judiska befolkningen där för att ge mer plats åt de renrasiga tyskarna. Trots sitt judiska arv hade han haft svårt att ta till sig att hemskheterna han läst om faktiskt hade drabbat hans egen familj. De utmärglade ansiktena på de bilder han sett från koncentrations- och utrotningsläger bar ingen likhet med hans mormors. Sara Lehrman tycktes tidigt ha bestämt sig för att hon inte ville betraktas som offer – hon var en överlevare. Hon hade rest sig och gått vidare. För alltid märkt, men med livet i behåll. Trots upprepade påtryckningar från diverse internationella organisationer och judiska sammanslutningar hade den ålderstigna kvinnan inte velat diskutera sina erfarenheter från kriget. Hon hade inte deltagit i konferenser eller högtidliga invigningar av minnesmärken och vore det inte för en ambitiös volontär så hade mormoderns berättelser lika gärna kunnat följa henne i graven. Att det fanns de som hävdade att förintelsen aldrig ägt rum hade hon länge känt till, likaså att de nazistiska tankegångarna än en gång tycktes växa sig starka; ändå hade hon valt tystnaden. Till den unga kvinna som initierat kontakten hade den gamla judinnan sagt att hon en gång i tiden beslutat sig för att aldrig tänka på det som varit – rädd för att minnena skulle bli alltför levande och komma att dominera hennes liv. Men efter nästan sjuttio år i frihet var hon nu beredd att chansa och bryta tystnaden. Hon hade nyktert konstaterat att hon sannolikt ändå inte hade så många år kvar att förstöra. Organisationen som kontaktat henne var ett så kallat dokumentationscentrum på västkusten, vars målsättning var att de sista ögonvittnenas berättelser inte skulle gå förlorade. De ville se till att dessa redogörelser skulle finnas kvar långt efter det att de som upplevt lägren lämnat jordelivet. Kanske var det just närheten till döden som fått den gamla damen att på ålderns höst besluta sig för att för första gången, om än bara i tanken, återuppleva de år av sitt liv som hon förträngt under mer än ett halvt sekel. Personalen på dokumentationscentrumet hade sagt sig vara 21


vana vid att hantera äldre människor och deras sviktande minne. Men det hade visat sig att den gamla kvinnan hade ett enastående minne när det kom till detaljer kring det som hon bevittnat som ung. Som hos så många andra människor i hennes ålder hade visserligen närminnet börjat svika henne, men bilderna från det förflutna var fortfarande knivskarpa. På något vis tycktes hennes konsekventa tystnad under alla år som gått ha bevarat minnena och förhindrat dem från att förvrängas eller mattas. De var konserverade i hennes inre. Sammanlagt hade hon lämnat en redogörelse på dryga fjorton timmar, om än inspelad under tre veckors tid. Vanligtvis skedde inspelningen på centret, men mormoderns höga ålder och ovilja att resa fick organisationen att skicka inspelningsteamet österut. Omaket att flytta inspelningsstudion hade å andra sidan visat sig vara väl värt besväret. Till sin egen förvåning hade hon kunnat uppge namn – visserligen mestadels smek- och öknamn – på både sina fångvaktare och medfångar. Hon hade till och med i vissa fall kunnat återge delar av konversationer som ägt rum nästan sjuttio år tidigare. Vissa dagar hade hon pratat oavbrutet under flera timmar framför kameran, medan hon andra dagar hade fått bryta efter bara några minuter. Att återge det som skett tycktes väcka känslor som var så överväldigande att de grumlade allt annat. Sådana dagar hade hon istället gått till parken. I timmar hade hon suttit och betraktat omgivningen, förundrad över hur en och samma människa hade fått uppleva så vitt skilda världar. Det var vid ett sådant tillfälle som Adam hade råkat finna henne. Hon hade suttit på en bänk och tittat ut över dammen mitt i parken. Hennes långa grå hår och blommiga kappa hade varit omöjliga att ta miste på. Utan att säga något hade han satt sig ner vid hennes sida. Efter några minuter hade hon tagit hans hand, men inte sagt ett ord. De hade suttit där tysta, sida vid sida i nästan en timme. Tystnaden till trots hade detta varit första gången Adam förstått sin mormor. Han hade känt både hennes sårbarhet och styrka. Han hade även upplevt sig vara fullkomligt närvarande i stunden, något han inte hade känt på mycket länge. 22


Åren efter hans ekonomiexamen hade rusat förbi. Han hade arbetat i fem år på en stor schweizisk bank, med tidiga morgnar och sena kvällar, innan han fått erbjudande om en eftertraktad statlig tjänst. Släktmiddagarna och de religiösa högtiderna hade han sett sig tvungen att nedprioritera – inget skulle stå i vägen för hans framgång. Eftermiddagen i parken blev på sätt och vis början till slutet på det liv han levt. Det var första steget på en resa som skulle ge hans liv en helt ny mening. En resa som skulle föra honom genom både tid och rum och ut på okända vatten. Mikaels mobiltelefon darrade till i kavajfickan. Meddelandet var från Ella. »BLIR TVUNGEN ATT KÖRA TILL JOBBET OCH LÅSA. SOVER I STAN IKVÄLL. TIDIG MORGON. RINGER IMORGON. PUSS E« Ella var som vanligt kryptisk när det kom till hennes arbete. Mikael hade emellertid lärt sig förstå innebörden av vissa uttryck. »Låsa« handlade helt enkelt om att Ella skulle möta upp politibilen på den rättsmedicinska avdelningen och där se till att kroppen låstes in i ett separat fack. Han hade hört Ella resonera om begrepp som chain of custody, något som Mikael uppfattat innebar handhavandet av bevismaterialet. En försiktighetsåtgärd för att kunna garantera att ingen obehörig kunnat komma åt kroppen under natten. Vanligtvis lämnades kroppar som kom efter ordinarie öppettid i det så kallade nattfacket: en stor kyl som de stora begravningsentreprenörerna hade tillgång till. Givetvis registrerades alla tillfällen då någon öppnade nattfacket, men när det gällde mord ansåg rättsläkarna att detta inte var tillräckligt. Man ville helt kunna gå i god för att kroppen varit antingen under uppsyn eller bakom lås och bom från det att den inkommit till avdelningen till dess att obduktionen och den eventuella spårsäkringen skulle genomföras. Mikael kunde se Ella framför sig, stående mitt i nattfacket i svart aftonklänning. Han hade egentligen ingen aning om hur 23


kylen såg ut, men i hans fantasi var det ett dunkelt upplyst rum med kaklade väggar och rostfria bord på hjul. Han slog ifrån sig tanken och tittade åter på textmeddelandet. Han suckade. Under det senaste halvåret hade de inte tillbringat många nätter ifrån varandra, och han såg inte fram emot att somna ensam. Dagarna som Ella tillbringat i USA hade varit tillräckligt svåra att hantera. Trots att han bott ensam i över fyra år efter skilsmässan, hade han fort vant sig vid att ha henne vid sin sida när han vaknade. Ellas korta meddelande lämnade dessvärre inte mycket tolkningsutrymme för hur hon hade tänkt tillbringa natten: Ensam. Motvilligt hade Mikael sett hur Ella förändrats de senaste veckorna. Redan från början hade han närmast roat konstaterat att Ella var en kvinna som aldrig skulle foga sig efter en man. Hon visste vad hon ville och skulle inte nöja sig med mindre än så. Men det som skett under den senaste tiden var något helt annat. Hon hade börjat dra sig undan honom. Betett sig allt mer besynnerligt och iakttagit sin omgivning som om faror lurade i varje hörn. Han visste att hon bar på hemligheter, men han stod inte ut med att inte vara henne nära. Även om hon faktiskt helt nyligen försökt förklara för honom vad som tyngde henne, kvarstod känslan att hon dolde något för honom. Något obestämbart och skrämmande. Tankarna snurrade i hans lätt champagnedränkta hjärna medan han ringde efter en taxi. Stämningen var nu hög i bilhallen. Beställaren av bygget hade lovordat Mikael och skålat för honom under sitt tal, och nu ångrade Mikael bittert varje droppe vin han sörplat i sig. Han tog sin rock, lämnade den välpolerade lokalen och steg ut i den kalla oktoberkvällen. Kylan fick honom att nyktra till något och han var tacksam över att slippa festens sorl. Den svarta taxin gled upp framför byggnaden, Mikael hoppade in och något motvilligt uppgav han adressen. Sedan Ella återupptagit renoveringen av den lägenhet som hon köpt året innan, hade de tillbringat de flesta nätterna i Mikaels villa ute vid vattnet. På sätt och vis hade villaprojektet varit en av orsakerna till att hans äktenskap spruckit. Inte bara för att han 24


hade lagt ner oändligt med tid på att skissa och fundera på hur villan skulle se ut, utan för att han under resans gång hade insett att han inte någonstans hade tagit med sin fru i beräkningarna. Han hade helt enkelt inte längre kunnat se någon framtid med henne, något som märkligt nog först tagit sig uttryck på skissbordet. Det var på de stora arken han hade målat upp grunderna för ett annat liv – ett liv utan hustrun. Han älskade förvisso huset, men fann plötsligt ingen glädje i att åka ut dit. Inte utan Ella. För att rensa tankarna hade Ella sin vana trogen tappat upp ett hett bad. Det var visserligen bara ett sittbadkar, men det fyllde sitt syfte. Ella hade funnit att varma bad var ett utmärkt sätt att slappna av och låta hjärnan vila. Det nya badrummet hade stått färdigt länge nu, men i skenet av stearinljusen var renoveringen faktiskt inte så påtaglig. Annat var det med köket. Även om Ella inte var den husliga typen kunde hon stundom njuta av att laga mat. Detta under förutsättning att köket inte såg ut som sju svåra år. Tyvärr var det just i ett sådant skick som hennes kök befunnit sig när hon flyttat in drygt ett och ett halvt år tidigare. Hon hade slutligen bestämt sig för ett klassiskt kök med svart- och vitrutigt stengolv, arbetsbänk i ljus marmor men med köksluckor i rostfritt stål. Trots det kompakta formatet förde inredningen osökt tankarna till ett gammalt restaurangkök, särskilt med Ellas knivsamling som hängde på en lång metallist ovanför arbetsytan. Ella stoppade ner en fot i badet och konstaterade krasst att det inte var lätt att uppnå rätt badtemperatur i det gamla huset – ­ibland kom det nästan inget varmvatten alls och nu var det på tok för varmt. Hon hade som vanligt låtit badrumsdörren stå öppen och kunde därför blicka ut i korridoren från sin plats på badkarskanten. Den varma ångan från badkaret spred sig ut mot hallen och i slutet av denna kunde hon skymta det röda blinkande ljuset bredvid ytterdörren. Det röda skenet påminde henne om sådant som hon haft för avsikt att förtränga med det varma badet. Tankar som inte lämnade henne någon ro. 25


Med den ena foten försiktigt nedsänkt i det varma vattnet slog det henne hur begränsat hennes liv hade blivit. Ella kunde känna hur hon höll på att bli ett offer för sina egna paranoida tankar och hon insåg att hon steg för steg hade anpassat sitt liv för att minimera riskerna. Även om hon för sig själv försökt att rationellt förklara att varje säkerhetsåtgärd hon vidtagit hade varit nödvändig, kände hon nu att de bara höll henne fången. Problemet var att hon inte kunde finna någon väg ur den situation hon försatt sig i. Det gällde antingen att fly eller fäkta, och än var hon inte redo att ge upp. Ella rycktes ur sina tankar av en dämpad signal från sovrummet som låg i direkt anslutning till badrummet och korridoren. Två korta signaler. Sedan fullkomlig tystnad. Det var första gången hon hört larmet sedan hon låtit installera det tidigare under veckan. Hon satt som paralyserad på badkarskanten i ytterligare någon sekund, innan signalens innebörd till fullo trängde in i hennes medvetande. Den röda lampan vid ytterdörren blinkade inte längre. Den lyste stadigt. Någon höll på att bryta sig in i hennes lägenhet. Ella hade installerat larmet som en säkerhetsåtgärd för att hon skulle varskos om någon försökte ta sig in i hennes hem. Till skillnad från de flesta lägenhetslarm var denna installation inte avsedd att avskräcka någon från att bryta sig in. Dess primära syfte var att varna henne. Eftersom lägenheten hade två separata delar, hade Ella velat förvissa sig om att ingen obemärkt skulle kunna ta sig in medan hon var i den stora salen. Ellas bostad var i själva verket en avstyckad del av en större paradvåning och bestod av en del som en gång i tiden hade fungerat som tjänstebostad, samt en del som skvallrade om våningens forna prakt. Dörren mellan de båda delarna var mer eller mindre dold från båda hållen. I den pampiga matsalen med väldiga fönster och gnistrande kristallkronor var dörren infälld i panelen, medan dörren från det andra hållet skymdes av ett tjockt draperi. Larmet vid ytterdörren stod i tråd26


lös förbindelse med en givare i matsalen och en i sovrummet. Den dova signalen var anpassad så att den inte kunde uppfattas från trapphuset. När Ella funderat kring hur hon skulle reagera om larmet mot förmodan skulle utlösas, hade hon utgått från att hon skulle vara mer eller mindre påklädd. Aldrig hade hon reflekterat över att hon skulle sitta naken på badkarskanten med ena foten nere i vattnet. Hon slog undan den första panikartade tanken att fly in i matsalen. Även om dörröppningen var täckt av sammetsdraperiet skulle hon vara chanslös där inne om inkräktare väl tog sig in dit. Istället tog hon sig ljudlöst ut i hallen och in i sovrummet. På vägen släckte hon ljuset i korridoren. Den högra foten lämnade fuktiga spår på den nyslipade parketten. Hon kunde höra ett metalliskt ljud från ytterdörren. Hennes annars så flinka fingrar darrade medan hon slog in koden på sitt kassaskåp i garderoben. Pulsen rusade. Medan hon fumlade med låset hörde hon hur lägenhetsdörren försiktigt gled upp. Hon stannade till och reste sig långsamt. Hon var tvungen att behålla lugnet, intalade hon sig, men trots att hon under loppet av några veckor härdats avsevärt när det gällde adrenalinframkallade situationer var insikten att någon i samma stund höll på att bryta sig in i hennes bostad svår att ta in. Visserligen hade Ella och hennes före detta sambo genomlidit en serie av inbrott knappt två år tidigare, men detta var något helt annat. Varken Ella eller Markus hade då varit medvetna om inbrotten och ingen hade kommit till skada. Den här gången var emellertid situationen en helt annan. Men även Ella var förändrad – hon var beredd. Med adrenalinet pumpande i blodet försökte hon stävja impulsen att hålla andan och koncentrerade sig istället på att andas lugnt och stilla. Stegen närmade sig. Tanken hade egentligen fötts av en slump. Adam Lehrman hade sträckt ut sig på soffan efter en lång arbetsdag. Fötterna hade värkt och huvudet varit fullt av sinnesintryck. Han hade öppnat 27


en öl och satt på teven. Planlöst hade han bytt från den ena kanalen till den andra. Det tycktes finnas något närmast meditativt i detta hoppande mellan tevens kanaler. Sannolikt skulle hans mentala hälsa ha varit i större behov av äkta meditation än denna samtida motsvarighet som snarare innebar en genomsköljning av sinnesintryck – samtliga så intetsägande att hjärnan närmast betraktade dem som bakgrundsbrus. Men mitt i detta brus lyckades hans överhettade hjärna urskilja några enstaka meningar. Meningar som skulle förändra hans syn på sitt arbete. En verbal katalysator som påskyndade och gav upphov till nya tankar. Tankar som krävde handling. Alltsedan Adam börjat intressera sig för de händelser före och under andra världskriget som slutligen lett fram till det som eftervärlden skulle kalla förintelsen, hade hans vardagar förändrats drastiskt. För att försörja sig hade han haft kvar sin tjänst på det statliga verket och precis som tidigare hade han varit på kontoret tidigt på morgonen, men skillnaden hade varit att han hade lämnat jobbet efter sina åtta timmar. Kanske skulle hans förändrade beteende ha en negativ inverkan på hans karriärmöjligheter, men det bekymrade honom inte längre. Han hade lämnat det livet bakom sig. Efter att ha hört sig för hade Adam förstått att det fanns otaliga arkiv med den gemensamma uppgiften att dokumentera och bevara vittnesskildringar från förintelsen. De fanns utspridda i världen – vissa små med begränsade resurser, andra kopplade till enorma organisationer med stora anslag. Arkivet närmast honom hade visat sig ligga inte långt från centralstationen och där hade Adam tillbringat eftermiddagarna och kvällarna. Han hade försökt tillgodogöra sig delar av det enorma material som arkiverats för framtiden. Arkiverats för att man aldrig skulle få glömma – för att berättelsernas skärpa och detaljrikedom aldrig skulle få nötas av tidens tand. Ofta hade han stannat kvar ända tills de stängde, när hans ögon hade värkt av all läsning. Till en början hade han läst de nedskrivna vittnesskildringarna. Outhärdliga utsagor berättade av dem 28


som överlevt åren av skräck. Skildringar som trots sin avsaknad av sentimentala drag hade skurit in i hans själ och trots att han efter några veckor läst otaliga dokument hade han lidit mer för varje ord han hade läst. Aldrig tidigare hade han känt en sådan samhörighet med sin släkt och med sin judiska bakgrund som han gjorde under de där veckorna på museet. Han hade även fyllts av skuldkänslor över hur vanvördigt han behandlat sitt judiska arv. Bittert ångrade han alla de högtider han tillbringat på jobbet istället för att vara tillsammans med sin släkt. Utan eftertanke hade han låtit sin mor och mormor vänta förgäves på honom. Minnena plågade honom. Även om Ella efter dryga tio år som rättsläkare onekligen hade erfarenheter av handeldvapen, kändes vapnet i hennes hand ovant. Pistolen var sin ringa storlek till trots relativt tung. Den var tillverkad helt i stål och var med sina sjuhundra gram tyngre än militärens tjänstevapen. Men det var denna Crvena Zastava som hade varit enklast att få tag i när hon i all hast sett sig tvungen till inköpet. Ella hade under årens lopp sett de förödande konsekvenser som skjutvapen kunde ha. Hon hade sett morden, självmorden och vådaskotten. Hagelgevär, älgstudsare och pistoler – varje vapentyp hade sin egen specifika skademekanism. I grund och botten handlade det givetvis om energiöverföring: hur mycket energi som lämnade vapnet och hur den energin fördelades i målet. Hon hade gått kurser, tjänstgjort hos polisen och fått provskjuta diverse vapen på militärens skjutbanor. Men om någon hade frågat henne bara någon månad tidigare hade hon sagt att hon aldrig någonsin skulle äga ett handeldvapen. Likväl stod hon nu där. Naken, med en 7,65 mm pistol i sin högra hand. En hand som darrade lätt medan hon hörde de försiktiga stegen som närmade sig i korridoren. Ella kastade en hastig blick på golvet utanför badrummet. Hennes fuktiga fotavtryck blänkte i det svaga ljuset från stearinljusen i badrummet. Inkräktaren i korridoren visste var hon var.


Kapitel 3 – Ella? Mikaels lena röst bröt plötsligt den intensiva tystnaden. Ella slöt ögonen för ett ögonblick. Den inre rustning hon skylt sig med i brist på kläder löstes upp i en lättad utandning. Hon skulle trots allt inte behöva försvara sitt liv naken i sitt sovrum. Lättnaden över att den som utlöst larmet var Mikael och inte en hämndlysten mördare, förbyttes snabbt mot förtvivlan. Han fick inte under några som helst omständigheter se henne med pistolen. Hennes beteende den sista tiden hade varit märkligt nog som det var. Inte nog med att han skulle kunna tro att Ella efter bara fyra dagar i USA börjat anamma de amerikanska rättsläkarnas arbetsmetoder från teve – läkare som var lika mycket agenter som de var vetenskapsmän. Än värre vore om han skulle uppfatta vapeninnehavet som ett kvitto på att hon verkligen höll på att förlora förståndet. När Mikael i nästa ögonblick uppenbarade sig i dörröppningen, låg Ella på mage i sängen och log mot honom. Framför sig hade hon en bok om andra världskriget. Han stannade till och betraktade den nakna varelsen i sängen, som om det var första gången han såg henne. Hennes korta och kurviga kropp uppfyllde kanske inte dagens skönhetsideal, men i Mikaels ögon var hon som hämtad ur en Bouchermålning från sjuttonhundratalets mitt. I hennes ansikte anade han något mer än det leende hon gav honom och för ett ögonblick tyckte han sig se det i hennes ögon – en hastig blick ner mot golvet innan hennes ögon åter mötte hans blick: hon skulle lämna honom. 30


– Jag skulle just ta ett bad, sa Ella lugnt och avbröt Mikaels inre monolog. Han sköt tankarna åt sidan och lämnade oron därhän. – Försökte du spara in på elen? frågade han istället. Han sluddrade lite när han talade. Med sin stora kroppshydda kunde man tro att han borde tåla en hel del alkohol, men när det kom till champagne klarade han bara små volymer. Ellas hjärta slog fortfarande alltför hårt för att hon skulle våga resa sig upp. Hon var rädd att Mikael skulle upptäcka hur skärrad hon egentligen var. Rösten och andningen kunde hon kontrollera, men hennes fingrar skakade än. Därför låg hon kvar och utan att säga något mer sparkade Mikael av sig sina skor, tog av sig kläderna och la sig tätt intill henne. Hans tunga arm la sig över henne. I taxin på väg ut mot villan hade han överväldigats av känslan av att han höll på att förlora henne. Han visste inte varför, men det kändes på sätt och vis som om hon ständigt utkämpade en strid mot sina inre demoner. Kvinnan som han insett att han älskade fullt och innerligt tycktes dessutom gå allt mer sargad ur dessa inre strider och han hade ingen aning om hur han skulle hjälpa henne. Allt han visste var att han inte ville gå miste om en enda minut tillsammans med henne. Han hade därför bett taxichauffören att vända bara några hundra meter innan de var framme vid villan. När Mikaels andning efter några minuter blev tyngre slingrade sig Ella motvilligt ur den trygga famnen. Han sov redan djupt och hans tunga andhämtning som fläktade i hennes nacke gav henne lugn. Hon betraktade honom. Stor och muskulös men likväl känsligare än de flesta. Ella suckade. Han var det främsta skälet till att hon tvekade. Det var honom hon inte ville såra. Blotta tanken skar i hjärtat och fick stenen i hennes hjärta att växa. Ella satte sig på huk bredvid sängen och sträckte sig in under den. Långsamt drog hon ut pistolen. Hon hade nätt och jämnt hunnit skjuta in den där med foten samtidigt som hon sträckt sig efter 31


boken på nattduksbordet. Pistolen var fortfarande osäkrad och försiktigt säkrade hon vapnet och drog därefter ut magasinet. Tacksam över att hon valt ett kassaskåp med ljudlös knappsats slog hon den tolvsiffriga koden och la tillbaka vapnet. Utöver det förvarade hon en del kontanter och smycken i kassaskåpet. Ella hade aldrig varit mycket för smycken, men hade för en tid sedan köpt en kedja i guld. Det var en tunn länk, som i princip saknade värde. Men för Ella var det den mest betydelsefulla ägodelen hon hade. I kedjan hängde nämligen en ensam pärla av koppar. En pärla som hade väckt oanade känslor av tillhörighet. Hon lät fingret glida över smycket, innan hon åter stängde den tunga dörren till kassaskåpet. När hon lät foten sjunka ner under vattenytan i badkaret var vattnet precis lagom: 41,5 grader. När Mikael vaknade kände han en vag men icke desto mindre påtaglig tyngd i huvudet. Det hade uppenbarligen inte hjälpt att han under gårdagen låtit bli att blanda olika spritsorter utan hade hållit sig till champagne. Å andra sidan mindes han nu att det hade krävts många glas för att fylla tomrummet efter Ella på invigningen. Han vände sig om efter henne i sängen, men konstaterade snabbt att hon redan var borta. Även om smärtan i huvudet blev än mer påträngande när han väl satt sig upp var känslan i hans bröst värre. Mikael la sig ner igen och stirrade upp i taket. Det var nästan fyra meter i takhöjd och Ella hade utnyttjat detta till fullo i det lilla sovrummet. Den ena väggen var täckt av förgyllda antika speglar av olika storlekar och modeller. Han mindes hur hon försökt förklara varför hon var så fängslad av speglar. Men trots upprepade försök hade han bara skrattat och sagt sig förstå precis varför hon valt att fylla just sovrumsväggarna med speglar. Skrattet kändes nu oändligt avlägset. Likt en hök betraktade hon numera sin omgivning och agerade som om faror lurade i varje hörn. Sedan var det ju den där boken. En bekymmersrynka djupnade i Mikaels panna. Det hade varit en present från Ella. En van32


lig pocket av Jo Nesbø med några år på nacken och som hon hade sagt att han skulle läsa när han allra minst kände för det. En sen kväll innan han skulle gå och lägga sig hade han planlöst bläddrat i boken och då till sin förvåning upptäckt att någon ringat in enstaka bokstäver och siffror med rödpenna. Till en början hade han försökt se om siffrorna kunde ha någon dold innebörd, men hade snabbt tröttnat. Han hade ännu inte vågat konfrontera Ella angående vad hon haft i åtanke när hon gett honom boken, men kände intuitivt att numerologi egentligen inte var hennes stil. Om något inte kunde bekräftas vetenskapligt ansåg hon att det var pseudovetenskap och därmed inget att förlita sig på. Trots sitt första intryck av Ella som en stabil och trygg person kände han en allt starkare oro över hennes mentala hälsa, inte minst när minnen från hans barndom trängde sig på. Även om han inte varit mer än tio år gammal när hans mor och far skilt sig, mindes han tydligt tiden som föregått skilsmässan. Det var en tid som kantats av moderns allt underligare beteende. I efterhand hade hans far beskrivit Sofia Erlandsson som en vacker och konstnärlig person som dock inte varit anpassad för ett normalt arbetsliv. De hade träffats i unga år och gift sig efter att ha känt varandra i mindre än ett halvår. Direkt efter Mikaels födelse 1959 hade hon drabbats av en svår depression. Hon hade haft svårt att knyta an till barnet, och Arne hade fått axla det största ansvaret för Mikaels välbefinnande under det första levnadsåret. Detta var förmodligen också en av orsakerna till de starka band som utvecklats mellan far och son. Så hade Sofias mentala hälsa långsamt förbättrats, och i samband med att Mikael tagit sina första steg hade hon varit stark nog att öppna sin famn för honom. Det skulle dröja nästan åtta år innan hon återföll i sin sjukdom. Den gången hade depressionen dessvärre även haft starka paranoida inslag och hon hade beskyllt alla i sin omgivning för att konspirera mot henne, där de som stått henne närmast hade fått utstå de värsta anklagelserna. Arne hade till en början tålmodigt pratat med henne, men för en nioåring hade anklagelserna varit omöjliga att begripa. Hur Arne än hade försökt förklara att det var sjukdomen och inte modern 33


som talade, hade situationen till slut blivit ohållbar. Separationen och skilsmässan hade varit oundvikliga. Motvilligt kunde Mikael se vissa likheter mellan moderns agerande och Ellas allt mer avvikande beteende. Skillnaden låg dock i att Ella tycktes vilja dölja sin paranoia. Likt en sjuk förälder som inte vill oroa sitt barn, log hon mot honom medan hon spejade ut i mörkret på jakt efter vad Mikael bara kunde ana snarast var hennes egna hjärnspöken. Hon mådde inte bra. Han var redo. I varje fall tillräckligt för att resa sig ur stolen i vilken han hade tillbringat det senaste dygnet. Apatiskt hade han suttit där och stirrat ut genom fönstret. Moderns ansikte plågade honom – smärtan i hennes ansikte, besvikelsen i hennes blick. Minnesbilderna lämnade honom ingen ro. Men han visste att tiden var knapp och om han skulle fullfölja det han påbörjat var han tvungen att agera nu. Han tittade en sista gång på namnet på papperet han höll i sin hand. Den spretiga handstilen var hans egen, men ändå kändes den främmande. Trots att han varken hört eller sett namnet förut var han övertygad om att han inte misstagit sig: det var ingen oskyldig människa han tagit av daga. Många gånger hade han smakat på namnet, stått framför spegeln och uttalat det högt. Rösten hade då drypt av avsky och förakt. Men annat hade det varit under föregående dygn – då hade rösten svikit honom. En molande känsla av att han fått tag i fel person hade vuxit inom honom, men hennes reaktion hade inte gått att misstolka. Det gamla ansiktet som tidigare bara uttryckt fullkomlig uppgivenhet hade plötsligt rymt både sorg och förtvivlan. Det var som om hon redan givit upp hoppet om sig själv, men fortfarande hade hoppats på att andra skulle skonas. En förhoppning som hade gått i spillror i samma sekund som hon hört det andra namnet på hans lista uttalas högt. Reaktionen hade varit tillräcklig för att utlösa hans uppdämda vrede. Knogarna hade vitnat kring den kniv han hållit i sin hand och impulsen hade varit omöjlig att styra. Sekunden senare hade den stillsamma scenen förbytts i tumult. 34


»Man ska vara feberfri minst en dag innan man är välkommen tillbaka till dagis, utan undantag.« Det var beskedet som Jens hade fått från dagispersonalen när han anlänt med sin fyraåriga dotter tidigare på morgonen. Julia, som denna dag inte bara var feberfri, utan dessutom såg ut som hälsan själv, hade tittat oförstående på sin far. Bara en timme tidigare hade den sjuksköterskeutbildade Jens försäkrat Julia om att hon var frisk och fick gå på dagis som vanligt. Givetvis var han väl medveten om dagisets policy angående feber, men han hade läst om mordet på den gamla kvinnan i tidningen och insett att han behövdes på jobbet. Denna dag mer än vanligt. Dessvärre tyckte inte Julias dagisfröken att en mordutredning kunde motivera ett undantag från deras regler. Man skulle kunna tro att en rättsmedicinsk avdelning utgjorde en synnerligen olämplig arbetsplats att ta med barn till, men så var alls inte fallet. Förutsatt att man höll dem borta från obduktionssalen såg arbetsplatsen ut som vilket kontor som helst. Ja, i alla fall nästan. Det var först om man tittade noggrannare som avvikelserna framträdde. Små gummidockor som genomborrats av trästickor för att symbolisera skottkanaler, en samling djurben i en glasmonter, de röda nålarna på kartan på väggen, som symboliserade morden under det senaste året. Även arbetsuppgifterna kunde te sig som vilka kontorsliknande sysslor som helst – i varje fall om man betraktade dem på lite avstånd. Då såg man till exempel inte att det som underläkaren med koncentrerad min höll på att klistra ihop med RX -lim var någons brutna nackkotor. Ett otränat öga skulle inte heller notera att det som låg i mikroskopet var ett tvärsnitt genom någons hjärna. Det skulle lika gärna ha kunnat vara vingarna på en exotisk fjäril. Som rättsmedicinsk utredare var det Jens jobb att bistå rättsläkarna med den information de kunde behöva inför en obduktion. Oftast rörde det sig om att begära in patientjournaler och röntgenbilder från sjukhus, men inte sällan fick han även betydligt mer komplexa uppdrag än så. Han sattes på att försöka bilda sig en uppfattning om den avlidnes alkoholvanor eller om den35

9789170375736  

Elias Palm ORDFRONT Elias Palm ordfront stoCkholm 2011 © Elias Palm 2011 omslag: niklas lindblad omslagsfoto: författarfoto: sättning: krist...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you