9789170375705

ber nar d mel l ber g kom på sin genialiska affärsidé när han gick på Handels: en bostadsbytarsajt där folk mot en blygsam månadsavgift kan byta hyreskontrakt med varandra. Snart nog är han miljonär och lever ett liv som sticker i ögonen på hans vänstersympatiserande familjemedlemmar.

Framtiden ser ljus ut, tills Bernard vaknar upp i en mörk källare där han ligger bunden vid en stol och blöder. Det är måndag morgon och mannen med den grötiga rösten vill ha två miljoner kronor före klockan fem.

Bernard glömmer helt bort sin skamliga missbildning och sina mindervärdeskomplex.

Vad som upptar hans tankar är istället att alla hans pengar av skattes käl befinner sig i Peru och är omöjliga att nå. Dessutom verkar lösensumman vara skillnaden mellan liv och död, inte bara för Bernard utan också för mannen som håller honom fången.

mat t ias ro nge är pr-konsult och bor med sin familj i Stockholm. Tidigare har han bland annat arbetat som lärare och manusförfattare till en tecknad serie.

Han debuterade med romanen Tittaren 2010.

Om Tittaren: »Helt klart årets bästa bok.« jonas br ef äl t , vär ml ands fo l kbl ad »Litteratur som är nyfiken, oroande och gripande. ... Gestaltningen av en människas gradvisa upplösning är kusligt väl genomförd; den saknar inte humor och sannerligen inte svärta. Ronge har lyckats hitta den exakt rätta tonen.« magnus per sson, svensk a d agbl adet »Tittaren är en spännande och engagerande roman, som man bara inte kan låta bli att sträckläsa.« l ennar t br oman der , ar bet ar bl adet

Den girige är en roman om skatteplanering, om narkotikasmuggling, om bostadsklipp och dubbelmoral. Om priset man får betala för sina beslut. Om hur vi alltid ser girigheten lite högre upp på samhällsstegen. Tills vi är där själva.

Mattias Ronge har skrivit en annorlunda och skruvad spänningsroman om vad habegäret gör med oss och vart det kan leda.

»En skickligt komponerad debut. Jag kommer absolut att läsa nästa bok Mattias Ronge skriver efter den här smakstarten!« joh anna l indbäc k, bokhor a.se

Ordfront www.ordfront.se omsl ag: nikl as l indbl a d, myst ic a l g a r den desig n omsl ag sf o t o: eva l indbl a d, 1001bil d.se f ör f at ta r por t r ät t : idh a l indh ag

ORDFRONT_RONGE_DEN_GIRIGE_skydds.indd 1

O

ORDFRONT

2011-06-08 15.16

ordfront fรถrlag โ ข stockholm 2011

Mattias Ronge: Den girige Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se Š Mattias Ronge 2011 omslag: Niklas Lindblad grafisk form: Lena Gustafsson tryck: ScandBook AB, Falun 2011 isbn: 978-91-7037-570-5

Till min fantastiska familj:Â Monica, Alicia, Salma och lillasyster (vad du nu ska heta).

Jag älskar er.

»Girighet är ett själviskt och överdrivet begär efter mer än vad man behöver« merriam-webster dictionary

BÖRJAN bernard mellbergs pengar hade aldrig svikit honom, men de kunde inte hjälpa honom nu. De kunde inte räta upp stol­ en som hade vält åt sidan eller knyta upp repen med vilka han var bunden vid stolens ryggstöd. De kunde inte lägga om hans sår. Bernard låg och stirrade in i väggen en knapp halvmeter framför ansiktet och kunde inte avgöra om han var ensam i det dunkla rummet. Golvet hade kunnat kännas behagligt svalt mot den vänstra delen av ansiktet, men inget var behagligt.

Inte när han var så här rädd för att dö, ännu räddare än han tidigare i livet hade varit för att finnas. Inte när det värkte så.

Bernard hade svimmat vid fallet. Smärtan i axeln och i det vänstra knäet som låg mot golvet var tecken på att han hade legat i samma ställning ett tag. Det gjorde riktigt ont i vänster ögonbryn. Det var en nästan barnslig smärta i sin enkelhet, i sin iver att få all hans uppmärksamhet. Smärtan i axeln var mer mogen, tyst men närvarande. Konstant. Säker.

Under vänster öga kunde han skönja en liten blodpöl. Det verkade inte vara mycket, men ändå mer än han hade sett i hela sitt liv. Varannan minut eller så rann en ny droppe blod ner och anslöt till de andra som redan runnit. Blodets väg 9

kittlade längs tinningen istället för att droppa rakt ner. Kanske var det grundläggande fysik, eller så var blodet bara oroligt för att falla ner på det hårda cementgolvet. Kanske var blodet lika känsligt för smärta som han själv var. Lika svagt.

I huvudet susade det och forsade och han visste att det var ljudet av blod som lämnade kroppen. Ljudet av försvinnande liv, som förstärkte varje liten oansenlig droppe tusenfalt.

Rädslan började dunka i huvudet med samma frekvens som hans egna hjärtslag, blev till en trumma som slog takten till liv som ebbade ut. Han blödde knappt alls och var säker på att dö. Var medveten om att han i dödsögonblicket återigen skulle bli den patetiska lilla människa som han tidigare hade varit.

I döden fanns inte någon att lura.

Han var overkligt rädd, på det sätt som man var i drömmar precis innan man vaknade. Men för Bernard var den starka rädslan inte förknippad med drömmar utan med verkligheten. Han tvingades se hur ramarna för hans rädsla, uppbyggda under lång tid och med stor noggrannhet, slets sönder som om de var gjorda av frigolit.

Människan som hade tagit Bernard kunde inte ha vetat att han samtidigt tagit bort ramarna kring Bernards rädslor.

Arton år hade de tagit att bygga upp, bygga runt, och tolv mer eller mindre fina år hade gått sen dess. Nu sprang rädslorna åter runt i Bernards veka kropp, utan varken mål eller mening. Oförberedda men fria. Vilsna men med stor energi. Han hade lämnats ensam med dem, avskuren från allt. Till och med från lukten av sommar.

Plötsligt hördes ljudet av fågelkvitter och det slutade att susa och forsa inne i huvudet. Han vred huvudet åt sidan och tyckte att han högt däruppe såg ett fönsterbräde, men det kunde också vara en hylla. Vad var det för fågel? Kanske var det en sparvs kvittrande han hörde? Det enda han visste var att det inte var en duva. Där han hade växt upp, ett stenkast från Nacka­ 10

reservatet, hade det funnits mängder av fåglar, men Bernard hade inte lärt sig känna igen sången från en enda av dessa. Kanske skulle den nonchalansen kosta honom livet. I en film skulle han ha viskat »blåfjädrad stjärtmes« i telefonluren till dem som skulle betala lösen så skulle de genast veta var han befann sig.

Bernard snyftade tyst. Han förstod vad han höll på med, att han försökte locka bort tankarna från smärtan, från rädslan, från utsattheten. Han förstod för att han hade gjort så förut.

Länge. Men sanningen var att det inte fanns något film­iskt i situationen, ingen telefon, ingen räddning att få. Det fanns inte ens någon kidnappare att överlista. Han låg på ett trist cementgolv som på nära håll såg ut som en obefolkad planet med en liten röd sjö. Hollywood hade bättre budget än så.

Men i det alldagliga, i allt det oglamorösa, fanns liksom beviset för att det här var på allvar. Att det hände på riktigt. Hände honom, Bernard Mellberg.

Ljudet från den anonyma fågeln var vackert och fick honom att slappna av en aning. Men inte tillräckligt för att utestänga tanken om lösen, som han hade försökt hålla på avstånd. Insikten att han var den enda i familjen som hade pengar. Som var miljonär. Misstanken om att någon hade gjort ett misstag när de kidnappat honom, han som borde ha varit hemma i sin trygga lägenhet och väntat vid telefonen, väntat på att överväga att betala. Var det inte så det skulle gå till? Fågelsången kunde inte få honom att bortse från att det var han som skulle tvingas betala för misstaget. »Är du vaken?« Bernard ryckte till vid ljudet av den främmande rösten som var mörk och full av saliv, eller hämmad av en för stor tunga eller för liten munhåla. Eller allt detta. Meningen lät hur som helst geggig i all sin enkelhet. Fågelsången tystnade på samma gång, som om fågeln vägrade att kvittra vackert bredvid en människoröst, särskilt en grötig och ful.

11

Bernard blev rädd igen. Räddare. Hans puls steg och munnen kändes torr. Han var inte ensam i rummet. Skrevet drog ihop sig och för en sekund var Bernard rädd att han skulle kissa på sig. Han var definitivt tillbaka i skolan igen, långt borta från artiga nickar och dunkar i ryggen som var hans vardag nuförtiden. Han hade inte varit där på länge, men ändå kände han igen sig lika tydligt som någonsin, kände lukten av korridoren, av rengöringsmedlet, av blyertspennor, Jenka, billiga parfymer och hårspray, av naivt svett.

Han försökte rationalisera sina känslor, rationalisera bort sitt skrumpnade kön, försökte febrilt hamra på ramarna som skulle hålla hans rädslor i schack. Rädslan är ett tillstånd, den är inte du, hade han läst att psykologer sa om ångest. Hans egen ångest kunde fortfarande göra sig påmind, knacka honom på axeln och bara stå där, uppfordrande, som om den aldrig hade lämnat honom trots att han hade lämnat den, trots att han hade tagit klivet från barbarernas skolsystem till de civiliserades. Rädslan kan inte skada dig, brukade han tänka, men nu var det inte sant. Nu kunde han skadas. Skulle skadas. Fan, vad det kliade under armhålan.

Bernards ofrivilliga rörelse vid ljudet av mannens röst hade tydligen gett denne det svar som han hade efterfrågat. »Det är så här. Du måste skaffa fram två miljoner före klockan fem. Jag läser tidningarna. Jag vet att du har pengarna och mycket mer än så. Men grejen är att det måste ske idag.

Det är helt nödvändigt att pengarna finns här klockan fem.« Den slabbiga rösten var samlad, men Bernard kunde ana att något dolde sig under ytan. Som när man kom hem till mamma och pappa och det var helt tomt i hallen, inga kläder fanns någonstans, och man nästan kunde följa spåren i luften, se hur sakerna hade kastats in i garderober och lådor för att inte avslöja att de inte hunnit städa. Så var rösten, och Bernard var rädd för vad som hade kastats in där bakom. Vilka 12

känslor hos den här människan som var instängda och väntade på att få komma ut.

Mannen lät inte beredd att förhandla. Någonstans fanns ändå ett spår av nervositet, eller var det bara i Bernard själv?

Och tyckte han inte att mannen i mörkret blev ännu lite mind­ re artikulerad när han försökte vara samlad och korrekt? »Jag blöder ju.« Bernards nesligt svaga röst. Rösten hos ett skrämt litet barn. Den han haft som tioåring efter det att hans värsta mardröm precis hade besannats. När han förstått att han var ensam. Att han inte kunde förlita sig på läkarkåren, på sina föräldrar eller på sina lärare. Att han inte kunde förlita sig på Gud, som ju om han alls fanns var att betrakta som oförlåtligt slarvig i sin produktion.

Det var Bernard Mellberg mot världen. Efter denna insikt hade allt gått bra. Bortsett från att han givetvis hade misshandlats och mobbats och tvingats utstå alla helvetets kval under både mellanstadiet och högstadiet. Och att han vid trettio års ålder bara hade haft sex en gång.

Nu var den tioåriga rösten tillbaka och borta var rösten hos en trettioårig framgångsrik entreprenör med examen från Handelshögskolan. Han snyftade till, lika mycket på grund av sin hopplösa situation som av skamkänslorna över den svage lille pojke han hade varit och föraktet över att han nu blivit densamme igen. Hade han någonsin varit annorlunda, utom i sina drömmar? Utom på nätet? »Jag blöder och det gör så ont.« Han talade till sin kidnappare som han kunde ana att små barn gjorde till föräldrar som slog. Visade strupen, kved och bad. Ömkade. Snälla, snälla, snälla. Precis som under varje rast under de sex sista vidriga åren i grundskolan. Gör mig inte illa. Säg vad du vill, men gör mig inte illa mer.

Mannen besvarade Bernards patetiska kvidanden med 13

tystnad. En god stund var det helt tyst i rummet. Under denna tid växlade Bernard mellan avsky för sin egen svaghet och förhoppningar om att mannen tyckte synd om honom, om det kryp han hade fångat. Efter varje förhoppning om att han väckt sympatier genom sin visade sårbarhet följde starkare äckelkänslor för den han var och den han hade visat att han var.

Till slut hade Bernard nått så långt att han, visserligen lättad över att ha sluppit undan, ändå skulle ha tvingats ta livet av sig om mannen tyckte så synd om Bernard att han släppte honom.

När Bernard avbröts av mannens röst fann han en mot­ sägelsefull tillfredsställelse i att hans svaghet inte verkade ha gjort något som helst intryck på den andre. Bernard var tillfreds med detta faktum, och samtidigt väldigt besviken. »Det är mitt i natten. Imorgon bitti är väl din bankman på plats? Då ringer du honom och säger att du vill ta ut två miljoner. Om du inte kan skaffa fram pengarna till klockan fem så är det … kört.« Det sista sades inte alls i en hotfull ton utan närmast en sorgsen, vilket gjorde att orden verkligen sjönk in, att de blev oundvikliga istället för hetsiga och opålitliga. För om inte ens kidnapparen såg fram emot att ta livet av honom, utan snarare accepterade det som en naturlig och odiskutabel konsekvens; om han inte ville göra honom illa, men ändå inte tvekade att göra just det – vilka var Bernards chanser då?

Starka armar reste upp stolen och Bernard som om de inte vägde något. Som om han var gjord av plywood och inte av hud, kött, ben och för mycket övrig mänsklig vävnad. Just där och då hade han inte behövt vara bunden och det hade kunnat stå en dörr på vid gavel med en polisbil parkerad utanför – Bernard skulle ändå inte ha sprungit ut. Han var i mannens våld nu. Visste att han skulle bli kvar där till slutet, hur det än skulle se ut. Försökte se vägen till de två miljonerna som mannen hade begärt.

14

Han som ägde rösten i mörkret stod bakom Bernard och kunde inte se hur fångens ögon blev tomma. Hur insikten långsamt sjönk in i honom, ner i honom, ända ner till magen som plötsligt var iskall. Hur den studsade upp och nästan tog med sig innehållet i magsäcken på vägen, men lyckades passera genom halsen upp i huvudet och till slut nådde ögonen. Budskapet i Bernards ögon var tydligt: Han skulle dö i dag. Det fanns inte en chans för honom att klara sig levan­ de ur detta. Precis som kidnapparen sagt var Bernard god för lösen­summan och mer därtill, men han kunde inte skaffa fram pengarna. Inte idag, inte nästa vecka, inte på länge, och det var helt och hållet hans eget fel.

VÄGEN DIT det var inte hans eget fel att han, en vek, ljushårig kille, placerats i en hård och mörkhårig skola där de flesta inte hade svenska namn och där ingen var så annorlunda som Bernard Mellberg. Det var länge sen, men bunden vid en stol i en källare kändes det som nyss. Han kände sig som sju år igen, och plötsligt stod han där, i det trånga sovrummet med våningssängen i mörkt trä, full av klistermärken med Kalle Anka, Fantomen, Spindelmannen och ett stort från Enskede Bilexpress. I brödernas gemensamma rum som var fullt av hans storebrors prylar.

Han stod framför den blå spegeln i trä som hade en kunga­krona högst upp. Han tyckte att spegeln var fin trots att han inte kände sig som en kung. Eller som en prins. Visste instinktivt att spegeln var P-O:s, att den var till för honom, trots att P-O hade växt ifrån den och skämdes lite för den barnsliga spegeln när han hade någon av sina kompisar hemma.

Utseendet och namnet hade förvisso gett Bernard en ogynnsam utgångsposition i Dalenskolan i södra Stockholm. Å andra sidan hade hans storebror inga problem alls med skolan, eller med något annat i livet för den delen. P-O hade förstås inte blivit född med tre händer.

16

I en sjuårings fantasi kunde en människa med tre händer föra tankarna till rymdvarelser eller kanske till tecknade super­hjältar. Men verkligheten i kungaspegeln var inte så spännande. Bernard Mellberg såg inte ut som vare sig skurk eller hjälte. Inte på något sätt. Verkligheten var betydligt mer alldagligt slätstruken, för att inte säga deprimerande platt och enkel. Nästan logisk i sin djävlighet.

Bernard hade fötts med två välutvecklade och fullt normala armar och händer, om än klena. Sen, som en bonus, hade han utrustats med fyra fingrar som stack ut från en klump av kött uppskattningsvis sju åtta centimeter under den vänstra armhålan. Skälet till detta var att hans mor egentligen skulle ha fått tvillingar. Tidigt under graviditeten hade den ena tvillingen, istället för att utvecklas själv, blandat sig i Bernards fysiska utveckling. Resultatet var en köttklump med fyra fingrar intimt förbunden med Bernards kropp, inte minst genom ett större blodkärl.

Det var som om naturen förstått att Bernard skulle behöva extrautrustning för att klara sig i den tuffa världen som ljushårig, klen kille i en hård, mörkhårig skola. Det var som om naturen hade gett honom en hjälpande hand på vägen.

Bernard hade aldrig varit tacksam för denna specialbehand­ ling och om syftet hade varit att ge honom någon sorts försprång så hade naturen misslyckats. Faktum var att han hade tillbringat en stor del av sin tidiga barndom med att förbanna naturen för dess tilltag. Han hade även förbannat läkarkåren som inte hade haft mod att operera bort den orörliga men uppen­barligen blodstinna och nervkänsliga skamliga extremitet­en.

Redan där framför spegeln, vid sju års ålder, hade han börjat förbanna sina föräldrar för att de inte vågat sätta hans liv på spel och tvingat eller mutat någon mindre nogräknad kirurg att avlägsna hans tydliga abnormitet.

17

Tröjan han hade på sig var tillräckligt tjock och stor för att dölja den. Han visste att han var sen till fotbollsmatchen på ängen vid sågspånsslingan. Bernard hade ingen som helst lust att vara med men ville inte göra P-O besviken. Anade att han skulle göra honom besviken ändå. På något sätt slutade det alltid så, oavsett vad han gjorde: någon blev besviken på honom. »Passa mig Bernard!« P-O stod och skrek bara ett par meter ifrån honom och Bernard passade honom. Njöt av att se bollen röra sig mot hans bror och även om det var den enklaste av passningar kändes det bra när han slog den. Han hade gjort rätt och bollen hade hamnat där den hörde hemma, där den ville vara, hos P-O. Och det var ett viktigt läge: sista målet vinner. Om han hade fumlat med bollen och motståndarsidan hade gjort mål så skulle allt ha varit som vanligt. Slut. Finito.

Fånigt glad och förvånad över att ha lyckats passa sin bror sprang han framåt på höger sida om P-O som tog sig fram mellan motståndarna som om han inte vore en människa, utan en övernaturlig bollbest med ett kraftfält kring honom och bollen. Han fintade bort två, tre, fyra motståndare med kvicka vickningar och plötsligt var de nära mål: de båda stolpar­na tillverkade av små högar av kläder och skor.

Bernard blev plötsligt mycket nervös. Vad hade han gjort?

Nu var det bara han och P-O mot en försvarare och det logiska skulle vara att P-O väggspelade med honom och då skulle han förstöra allt. Allt det vackra som hans bror hade gjort fram till nu. Han kände sig nästan förlamad. P-O tittade upp, hann le betryggande mot honom och sen sparkade han till bollen.

Väldigt hårt, inte alls som en passning. Bernard hann inte ens reagera innan den träffade honom på smalbenet, ändrade riktning – och gick in i mål!

18

Skrik och suckar, Bernard blev gratulerad och omklappad. P-O blinkade åt honom. Bernard kände sig plötsligt som en kung, eller åtminstone som en prins. Han uppfylldes av stolthet och cykelturen mot Markuskyrkan där det fanns en dricksfontän hade aldrig känts så lätt, det kändes faktiskt som om han trampade luft.

Han funderade på vad han egentligen hade gjort. Hans bror hade använt honom som ett plank, och på ett mirakulöst sätt prickskjutit bollen i mål via honom. Det var hans lyckligaste barndomsminne.

Alexandra kunde inte helt och hållet greppa hur lycklig hon var. Tre veckor tidigare, samma kväll som hon hade firat att hennes utbildning snart var klar och att hon inom bara några månader skulle kunna börja arbeta som barnmorska, hade hon träffat sin blivande make.

Det hade Alexandra givetvis inte insett där på Patricia, det flytande diskoteket som ständigt låg för ankar vid Slussen. Hon hade varit alltför full för att göra någon analys överhuvudtaget.

Hennes planer där och då hade sträckt sig till att hon ville ragga upp den snygge mannen som dansade så blygt och bortkommet till den dunkande musiken och ta med honom hem till sig.

Med tanke på hennes tidigare förhållanden förtjänade hon verkligen att känna sig trygg. Alexandra hoppades intensivt att oturen från det förra, lika korta som stormiga förhållandet inte skulle följa med henne in i det nya. Hon tryckte undan det förflutna med kraft, tillät sig att njuta av nuet.

Det pirrade behagligt i kroppen när hon gick längs Sibylle­ gatan mot Karlavägen och hon stod emot en impuls att skutta fram i någon sorts danssteg i snöslasket. Det skulle ha sett ut. Hon hade tagit ledigt från skolan för att kunna gå på sin tredje intervju för den utlysta tjänsten som barnmorska på Mamarama mödravård. Det verkade vara en rolig arbetsplats 19

som hade en yngre och hippare prägel än and­ra alternativ i huvudstaden. Bland annat hade man ett eget gym med barnpassning, ett lekutrymme och en lattebar med hälsodrinkar, goda smörgåsar och bra möjligheter att ordna med de lite äldre barnens mat.

Personalchefen hade nickat uppskattande åt flera saker som Alexandra berättat under förra intervjun, bland annat att hon var yogainstruktör och att hon var utbildad att hålla i yogakurser för gravida.

Försjunken i sina tankar om arbetsplatsen som närmast var som en dröm för en ung och oprövad barnmorska, råkade hon stöta till en äldre man i mörkbrun rock. Samtidigt med knuffen kände hon den starka doften av nyrostat kaffe, som om det nyss inte hade släppts in några intryck alls i tankarna och att alla sinnen nu öppnades samtidigt. Kaffelukten blev nästan kväljande. »Se dig för!« Gubben hade bara vänt sig efter henne till hälften och hade inte höjt rösten utan snarare väst fram orden i ett moln av rök.

Att han varken skrek eller hötte med näven fick bara Alexand­ ra att känna sig mindre, konstigt nog. Som om hon inte var värd att skrika åt, som om hon inte var värd ansträngningen som det skulle kosta att höja rösten eller näven, eller att vrida en gammal gnisslande kropp i hundraåttio grader.

Hon hade hunnit lägga märke till att han förutom den mörkbruna öppna rocken över den tjocka kostymen bar en stickad v-ringad cardigan som var senapsgul, och en slips som var randig i färgerna orange och brunt. Ögonen uttryckte kyla och distans och en irritation som hölls i schack av de båda förstnämnda känslorna, en irritation som inte fick släppas fri men som ändå fanns där, fullt synlig.

Alexandra mumlade ett »ursäkta« men fick bara en fnysning och en ryggtavla till svar. Hon ansträngde sig för att hål20

la tillbaka gråten. Tänkte på den fine mannen som hon hade lämnat kvar i sängen, och på den frukost som hon hade förberett med kärlek och omtanke och som skulle vänta på frukostbordet när han vaknade, tillsammans med ett litet meddelande. Det hjälpte, och tårarna som hade hotat att tränga upp i hennes ögon drog sig tillbaka.

Känslan fanns dock kvar, hade slagit rot inuti henne. En känsla av onda aningar. Som om knuffen inte nämnvärt hade rubbat gubben, trots hög ålder och troligtvis skört skelett och obefintlig muskulatur, utan istället skickat henne själv åt fel håll. Åt ett håll där det bara fanns olycka och mörker. Tillbaka åt det håll dit hon alltid varit på väg. Eller så var det inte knuffen utan Östermalm, hela stadsdelen, som fick henne att känna sig utsatt. Sårbar. Liten. Människor i dyra kläder med rasrena hundar gick runt med sina mål och sina syften inom synhåll. Inte bara inom synhåll, utan också på gripbart avstånd. Att vara en enkel barnmorska, något som hon själv hade drömt om att bli i hela sitt liv, var inte bra nog för dem.

Det var inte ett yrke som man hade siktet inställt på, inte något man kunde gripa efter med en väska från Mulberry hängande över underarmen.

Alexandra själv hade växt upp i Skarpnäck, en konstgjord förort som på åttiotalet hade smällts upp längst ut på den korta gröna tunnelbanelinjen sjutton söderut. Hon hade växt upp tillsammans med Skarpnäck. När hon var barn hade Skarpnäck varit en jollrande idyll och när hon kom upp i tonåren hade denna förort också befunnit sig i tonåren, med vandalisering, småbrott och identitetssökande.

De hade skilts åt när Alexandra fyllt tjugo, då hon genom ödets försyn, föräldrarnas framsynthet och en turligt vald bostadskö hade fått ett förstahandskontrakt på en tvåa ovanför Ringens köpcentrum i Skanstull. Hon och Skarpnäck hade växt ifrån varandra och som hon kände det nu så var avskedet slut21

giltigt. Hennes föräldrar hade flyttat till Odenplan när det enda barnet lämnat boet och börjat en ny fas i sina liv, med restaurangbesök och kultur i mängder, eller som de själva uttryckte saken: »en välbehövlig paus innan barnbarnen kommer«.

Skarpnäck hade gått från medelklassidyll via stökig tonåring till cementerat problemfyllt område på bara drygt tjugo år, och hon funderade på om det skulle bli samma sak i Hammarby sjöstad, dit många yngre föräldrar sökte sig nu enligt såväl officiell statistik som Mamaramas kundregister.

Det fanns ändå något vitalt i en stadsdel eller förort under framväxande. Något hoppfullt, tänkte Alexandra. Här på Östermalm härskade kontinuiteten. Som hon precis blivit behandlad av gubben som hon råkat stöta till, hade människor blivit behandlade här i minst hundra år. Som insekter. Eller kanske värre, som luft.

Den enda nackdelen med Mamarama var just att mottagningen låg på Östermalm. Men var någonstans, förutom just här, skulle mammor betala dyra pengar för att ha en mödra­ vårdsmottagning med lattebar och möjligheter till gravid­ yoga? Nej, man fick helt enkelt ta det onda med det goda, och en hel del av hennes motvilja mot Östermalm baserades ju på fördomar. När Alexandra knappat in koden hon antecknat i sin mobil­telefon och drog upp porten kunde hon inte låta bli att känna en hisnande känsla i magen. Om en timme kanske hon hade fått sitt drömjobb. Hemma hos henne låg mannen i hennes liv och sov. När hon kände det svala vinddraget från dörren var det som att känna en fläkt av framtiden, av infriade förväntningar och besannade drömmar. Hon log när hon ställde sig i hissen och hade nästan helt glömt den olycks­ bådande knuffen.

Bernards köttbit smakade mammas parfym. Det var inte en antydan, inte en bismak, inte en obetydlig nyans bland flera.

22

Köttet smakade som om det hade marinerats tjugofyra timmar i parfym. Det var inte en doft som låg i tiden, men det var det å andra sidan inte mycket som gjorde i familjen Mellbergs hem, tänkte Bernard dystert.

Ann-Louise, som satt bredvid honom, hade som vanligt sprayat på sig en ansenlig dos. Han misstänkte att hon kanske hade fel på luktsinnet. Det var som om varje möbel i lägenheten, varje klädesplagg, till och med strömbrytarna i badrummet hade CK One på sig. Det var Bernards storebror P-O som hade introducerat CK One för Ann-Louise femton år tidigare, och mamman hade älskat lukten så mycket att hon praktiskt taget omgående hade införskaffat en flaska under ett av de sällsynta besöken på Åhléns vid Sergels torg. Detta hade varit en förändring så stor och så omedelbar att Bernard i smyg hade funderat på om modern genomgick någon form av kris.

Hon var inte typen som hux flux bytte parfym. Inte alls.

Men CK One var ju trots allt en unisexparfym och det kanske var naturligt att inspireras av sina barn efter en viss ålder.

Vad som var tveklöst konstigt var att P-O inte hade bytt parfym efter att doften hade kapats av deras mor. Bernard sände en plötslig tanke av tacksamhet till sin far som inte tog intryck av sina barn, utan som fortfarande, som alltid, luktade svett och Paco Rabanne. Tyvärr luktade han inte tillräckligt mycket svett för att på allvar kunna utmana den täta lukt­ridå som hotfullt vibrerade en knapp halvmeter ovanför matbordet. »Men jag förstår ändå inte. Hur kan du tjäna så mycket pengar på en internetsida? Jag menar, vad gör du, rent konkret?« Stig-Björn Mellberg såg på Bernard. Själv såg han på sin mor. På Ann-Louise. Han hoppades att hon skulle ge sig in i samtalet, att hon skulle rädda honom. Bernard visste att han hade hoppats på det hela livet, och det fanns något oändligt sorgligt i den insikten.

23

Ann-Louise var fantastisk att umgås med på tu man hand, men tillsammans med pappa Stig-Björn och Bernards storebror P-O reducerades hon till en åskådare vid en tennismatch.

Hon teg när pappan stod och matade baslinjeslag och när storebrodern vid rätt tillfälle gick fram till nät för att döda bollen. Då och då applåderade hon artigt, avmätt med ögonen, mer för att traditionen så krävde än för att hon hade uppskattat duellen.

För handen på hjärtat, några vidare dueller var det faktiskt inte. Bernard hade många gånger undrat om det faktiskt inte var regelvidrigt, det de höll på med under familjemiddagarna. Han mötte trots allt ett samkört dubbelpar och var oftast helt ensam på sin sida av banan. Och reglerna verkade dessutom ändras efter hand. »Jag har ju redan berättat det, pappa. Jag byggde en sajt där man kan byta hyreslägenheter med varandra och nu gör folk det. De betalar trettio kronor per månad för att matcha sin egen lägenhet mot dem som finns i vår databas.« Stig-Björn begrundade Bernards ord med så stor koncentration att Bernard generades å faderns vägnar. Han hade ju inte precis berättat hur man klyver en atom, eller hur Tredje världens skulder skulle regleras utan att sänka världens börser.

Stig-Björn höll tre fingrar mot näsroten, som om han var rädd att koncentrationen skulle rinna ut just där, genom näs­ an, och att han måste täppa till den flyktvägen. Till varje pris tvinga koncentrationen tillbaka upp dit där tankarna behandlades.

Som för att rädda ansiktet på sin far, eller åtminstone slippa se på när det förlorades, vände Bernard uppmärksamheten mot väggen och för tusende gången reflekterade han över att föräldrarna fortfarande hade vävtapet. Redan när man kom in i lägenheten i Kärrtorp förstod man att det var ett rejält hem, ett hem som inte skiftade utseende varje gång det kom en ny 24

modenyck. Som inte luktade annorlunda bara för att en ny spännande parfym lanserades på marknaden. Ett hem som inte gärna ändrade på sig.

Den långsmala hallen var en sjuttiotalsallé. På golvet låg en beige plastmatta i djupsömn och på väggarna ståtade meterhög träpanel i finaste furu.

När man tagit sig igenom sjuttiotalsallén stod det klart att den i själva verket var en portal till åttiotalet. I vardagsrummet till vänster fanns en pösig hörnsoffa i vinrött skinn. Den såg nästan pedantiskt välskött ut och skälet var att den mot alla odds faktiskt var ganska ny. Hans föräldrar hade köpt en helt ny gammal soffa och Bernard fann detta, som så mycket annat i hemmet i Kärrtorp, märkvärdigt. I taket ovanför soffan fanns det givetvis en takfläkt med belysning. Om den var tänd så var en av de tre spotarna riktad ner mot en jordglob som stod på det mindre av de båda marmorborden. Jordgloben var alltid tänd, för som Ann-Louise sa när han frågade om det en gång: »Så länge världen är upplyst finns det hopp.« Sådan var hon, hans mamma bibliotekarien – nästan alltid positiv. Hennes värld var liten men ljus och utflykterna i det okända gjorde hon helst med en bok i handen.

I den mörkbruna bokhyllan trängdes Stig-Björns deckare – favoriten var Henning Mankell, men han läste allt som var skrivet av män och som innehöll ett mord eller flera – med Ann-Louises skönlitteratur. När Bernard gick förbi de hårt packade raderna av böcker (hos familjen Mellberg kastades inget, allra minst böcker) kunde han nästan höra kvävda flämtningar, grymtningar och även snyftningar från prisbelönta författare, såväl de unga som Zadie Smith som de döda, exempelvis Harry Martinson, som ansåg sina grannar väl högljudda och våldsamma. Men som någon sagt, tänkte Bernard: författare och interner väljer inte sina grannar.

Litteraturen där Stig-Björns smak mötte Ann-Louises låg 25

till vänster på den politiska skalan och detta kunde man förstå även vid en hastig blick eftersom många av de böckerna fiffigt nog hade röda bokomslag. Låt vara att Stig-Björn i hemlighet sannolikt fann böckerna lite tråkiga, men han älskade ändå att knyta näven när den begåvade pojken med fel efternamn och bakgrund kastades ur skolan och in i gatans kal­ la famn.

I sovrummet stod ett halvkroppssolarium på hedersplats mellan den enkla dubbelsängen och garderobsväggen med spegeldörrar. Efter föräldrarnas obligatoriska vinterresa till solen kunde man utifrån skåda ett vackert blått sken från sovrums­fönstret i stort sett varje kväll runt klockan sju: först tjugo minuter, och sen slocknade skenet i några minuter för att därefter skina igen i en halvtimme. »Och hur många betalande kunder har du, Bernard?« Bernard ryckte till av frågan och befann sig återigen vid matbordet i ljust trä, som passade så illa med det mörkare hörnskåpet. Hans far såg inte ens upp när han frågade detta och fingrarna behöll det fasta greppet om näsroten. Bernard skruvade på sig, inte på grund av vad han skulle svara utan på grund av hur det skulle tas emot. Det skulle ha varit det lät­ taste i världen att komma med en vit lögn, men han var stolt över sina framgångar. Han var stolt och därför skämdes han. »Tio tusen ungefär. Nästa vecka når jag tio tusen betalande kunder.« Denna information var lättare att behandla och redan efter en sekund släppte Stig-Björn greppet om sin näsrot, inte längre rädd att något skulle rinna ut därifrån, utom kanske förvåningen som speglades i hans femtiofemåriga grågröna ögon. Det var en förvåning som slogs med tvivel och för andra gången under middagen generades Bernard å faderns vägnar.

Det var som att läsa en öppen bok som inte var välskriven.

Men tvivlet gjorde inte alls lika ont längre. Inte hans eget tvi26

vel på sina föräldrar och inte hans fars tvivel på att Bernard kunde åstadkomma något. »Det blir ju trehundra tusen kronor i månaden!« Bernard ryckte på axlarna som för att visa att det stämde på ett ungefär men att det inte var så viktigt. Denna gest var inte på något sätt menad som högfärdig, men det fanns inga ord som passade som svar. Förvåningen syntes i hela StigBjörns brunbrända ansikte och i de vattniga ögonen som blinkade och förtroligt avslöjade att det kanske blivit en eller två drinkar redan innan sönerna hade anlänt.

Han var en ganska satt man, Stig-Björn. Som om en normalbyggd man på drygt etthundraåttio centimeter hade tryckts ner tio centimeter av en jättehand och i processen blivit lika mycket bredare som han hade blivit kortare.

Stig-Björns hår verkade genomgå tre faser. Först hade det bruna håret blivit helt grått och sen hade det gråa håret fått vita stänk och nu kunde man ana inledningen av en tredje fas, när lite hår spårlöst började försvinna från respektive sida om pannan. »Det är ju nästan fyra miljoner om året!« Bernard kände frustrationen växa. Ännu en uträkning som han inte iddes svara på. Givetvis var det nästan fyra miljoner kronor om året, något som även ett barn kunde räkna ut.

Bernard såg ner på sin tallrik. Han hade ungefär hälften kvar av den parfymerade slottssteken och två hasselbacks­ potatisar som såg så hjälplösa ut där i all brunsås. Han motstod en impuls att rädda den minsta potatisen upp på tallrikskanten. Visste att det inte spelade någon som helst roll om han bara besinningslöst skulle hiva in all mat i munnen och bli klar på två minuter. Middagen höll på så länge middagen höll på. Efter slottssteken skulle det dessutom serveras efterrätt och trots att samtliga runt bordet var mellan tjugosex och femtiofem vankades det marängsviss. Att säga nej till efterrätt var ett hundra27

procentigt säkert sätt att såra mammans känslor, och det ville han verkligen inte göra på fler sätt än att bara finnas till.

Ann-Louise harklade sig nu diskret som för att berätta för Bernard att det fordrades ett svar på Stig-Björns fråga, trots att det ju bara var ett konstaterande att Bernards företag omsatte nästan fyra miljoner om året. Bernard visste att det var naivt och barnsligt och i längden inte förändrade ett enda dugg, men han tänkte inte svara på det som inte var en fråga.

Tyst, civil olydnad var Bernards signum i familjen. Han förlorade varenda boll på tennisplanen, men han irriterade motståndarna genom att ta extra lång tid på sig, att dra fötterna efter sig när han skulle hämta bollar som var slagna i nät, eller att inte kasta över tennisbollarna till andra sidan trots att det var deras tur att serva. Trots att det alltid var deras tur att serva.

På många platser i världen, och faktiskt också generellt i Sverige, tolkades ordet »miljoner« så gott som alltid följt av en valuta positivt så länge det inte gällde skulder. Eller skatt­ er. Eller bostadspriser på bostäder man köpt. Eller svält, eller krigsoffer. Nja, tänkte Bernard, kanske var det mer rättvist att säga att det var ett neutralt ord, som var positivt när det gällde tillgångar. Egenhändigt intjänade pengar.

Men i familjen Mellbergs kök i Kärrtorp var ordet »mil­ joner« så gott som alltid ett rött skynke. Eller ett blått. Det var hur som helst nästan säkert ett skynke som man ville rusa mot med huvudet nedsänkt, redo att stångas för arbetarklassens rättigheter. Man ville träffa dessa miljoner med sin hårda, av tukt härdade arbetarklasspanna med förhoppningen att de skulle splittras av träffen och spridas, hamna jämnt fördelade över Sverige hos dem som behövde pengarna bättre.

P-O hade varit ovanligt tyst under diskussionen mellan StigBjörn och Bernard, men gjorde sig nu redo att tala. Det syntes i hans ansikte, som i allt väsentligt var en kopia av pappans, 28

att det fanns ord någonstans där innanför som ställde upp sig.

De vågade inte bara hoppa ut i farten, utan omständigheterna skulle vara goda, förberedelserna skulle vara gjorda. Inte riskera att fastna mitt i en grimas och att därmed, hemska tanke, försummas eller inte tas på det allvar som de förtjänade.

Bernards storebror var längre än fadern men inte lika bred.

Jättens hand hade inte pressat ner honom, inte ännu och kanske aldrig. Men hans hår hade redan fått grå stänk och när P-O trodde att ingen såg brukade han granska hårfästet noggrant i hallspegeln, leta efter tecken på att håret ramlade av.

Ann-Louise vände blicken mot sin äldste son precis innan han öppnade munnen och Bernard kunde inte låta bli att imponeras av hennes känsla för spelet där vid bordet, hur hon alltid lyckades rikta blicken dit där bollen snart skulle träffas eller i det här fallet dödas. »Men känns det inte jobbigt att du blir miljonär på bostadsbristen i Stockholm? Att du tjänar så mycket pengar på människor som inte har någonstans att bo?« Bernard suckade. Han såg att bollen studsade innanför linjen, men fan, förstod de inte? Hans bror hade ju kastat dit den.

Fanns det inga regler längre, var det verkligen tillåtet att göra vad som helst på planen? Han behövde en domare.

Både pappan och mamman tittade på honom. Bedrövade.

Bernard kliade sig på sin tredje hand, på sina äckliga fingrar den knappa decimetern nedanför armhålan, ett tydligt tecken på att han var nervös, att han inte mådde bra. Ända sen han var liten hade han kliat sig där i stressade situationer. På något sätt skänkte tingesten honom ändå en trygghet, ett lugn.

Detta att det fanns något liknande en hand som satt fast på hans kropp men som aldrig rörde sig. Som han inte själv kunde röra på. Den var hans klippa. Hans avskyvärda men beständiga klippa. Den påminde honom också om att vad som än hände så hade han varit med om värre.

29

Bernard bestämde sig. För första gången tänkte han ta upp bollen och serva tillbaka den. Han tänkte inte dra fötterna efter sig, tänkte inte bedriva tyst civil olydnad. Han tänkte ta poäng. Han tänkte vinna detta.

Känslan som uppfyllde honom vid detta beslut var svår att förklara. Plötsligt kom han ihåg den där killen som varit med i amerikanska »Vem vill bli miljonär?«. Den tävlande hade varit framme vid sista frågan. När han så fick den extremt svåra frågan, den som skulle avgöra om han skulle bli miljonär eller inte, valde han att använda en livlina: att få ringa en vän. Det var hans sista livlina och publiken höll andan. Kanske skulle han ändå inte lyckas. Det var hans egen pappa som blev uppringd och när pappan svarade lät han påtagligt nervös, varpå sonen sa: »Hej pappa, om några sekunder är jag miljonär.« Tävlingsdeltagaren kunde svaret. Han visste redan att han kunde det. Det fanns något outhärdligt coolt i att då välja att ringa upp sin pappa istället för att bara skrika svaret och kasta sig ner på golvet och snyfta av lycka och den rena glädje som alla tävlings- och lottmiljonärer upplever några månader innan pengarna tar slut och vänner och familj har visat sina rätta ansikten. Innan de vill ta livet av sig.

När Bernard hade sett klippet på Youtube hade han ryst i hela kroppen. Om man bortsåg från studiopublik, tittarna och chansen till stora prispengar, kände sig Bernard som den tävlingsdeltagaren där han satt vid matbordet. Han visste att han skulle ta poäng, och därför log han nu, vilket var en oerhört sällsynt syn vid familjemiddagarna i Kärrtorp. Bernard log och övriga tre runt bordet skruvade på sig lite olustigt. »Alltså, mina kunder är de som redan har en lägenhet men som vill ha två på grund av skilsmässa. Eller de som har två lägenheter men som vill ha en stor för att de ska skaffa barn.

Eller som vill ha en mindre, billigare eller som vill ha en större, dyrare, eller …« 30

Bernard avbröt sig. Kanske gick han för fort fram; tre par ögon, två par grågröna och ett par ljusblå, såg nu tomt på honom. De hade inte gått Handelshögskolan, var inte vana vid rappa uppräkningar och presentationer. Särskilt inte Stig-Björn och P-O. Hans mamma hade en fil. kand. i kulturveten­skap, men det var som om hennes intelligens och vältalighet slipades ner för varje år, långsamt och varsamt. Varje alldagligt, inskränkt, enfaldigt samtal av typen: »Och då kom den där idioten och bytte fil, helt utan att blinka. Jag fick stå på broms­en. Nej, vissa ska inte ha körkort, eller hur, Ann-Louise?« eller kanske över morgontidningen: »Nu får det snart vara nog med det här tramset. Ekologiska tomater hit, närodlat dit. Allt är ju bara ett smart sätt att ta oss arbetare på mer pengar. Det är ju otroligt dyrt och sen ska man få dåligt samvete för att man köper vanliga tomat­ er som är exakt lika bra. Du går väl inte på det där, gumman, eller hur? Du handlar väl inte ekologiskt? För att inte prata om den globala uppvärmningen, det har ju bevisats vara rent nonsens, eller hur?« Bernard tog ny sats och vinnlade sig om att försöka beskriva sin verksamhet som om hans storebror gick i sjätte klass. »P-O, det är helt enkelt tvärtom. Jag hjälper folk att hitta lägenheter. Lägenheter som passar dem bättre. Jag hjälper alla som inte har råd att köpa bostadsrätter men som ändå vill ha en lägenhet som passar deras behov.« Hans mor log mot honom, kärleksfullt. Med stolthet i blicken. Stig-Björn såg mest häpen ut, nästan som om Bernard plötsligt hade talat flytande latin eller kunde upprepa avancerade meningar baklänges. P-O:s mun var som ett streck. Han tittade ömsom åt vänster, ömsom åt höger. Det såg ut som om han ansträngde sig för att inte flyga över bordet och ta strupgrepp på Bernard.

Det fanns inget hans storebror ogillade så mycket som att 31

förlora en diskussion och även den lättaste, mest inlindade kritiken från mamman eller pappan kunde förstöra en hel middag. Nu hade han för första gången förlorat en diskussion mot sin lillebror och verkade inte veta vart han skulle ta vägen. Bernard orkade inte bry sig om att han hade förstört stämningen. Han var lycklig. Han hade vunnit. Och vad bättre var, han hade fått smak på mer. »Och du har väl dessutom en hel del anställda och utgifter och sånt med tanke på alla pengar som du drar in?« Tennismatchen tog en oväntad vändning. Vid hans sida stod Ann-Louise, hans sporadiska dubbelpartner. I hennes lätt reumatiska hand hängde en gammal träracket med ospända strängar. Bollen som hon precis hade slagit i nät studsade retfullt mot honom. Bernard harklade sig besvärat och ljudet fick P-O att åter bli närvarande, intresserad. Han tittade inte längre åt höger, inte åt vänster, utan rakt på Bernard. »Nja, jag har faktiskt inga anställda. Jag fick ju hjälp med att bygga upp sajten så klart, av tekniker som har fått betalt för det. Men nu sköter jag faktiskt allt mer eller mindre själv.« Det rangliga, ljusa middagsbordet från Ikea hade aldrig känts mer instabilt, tyckte Bernard; frågan var om det skulle hålla för tyngden som hade infunnit sig i samtalet.

P-O sa ingenting, han behövde inte. Matchen var avgjord och utgången hade varit den väntade. Den vanliga. De åt under tystnad och Bernard tänkte att han gärna kunde sitta så här i flera timmar, tuggande på hasselbackspotatisar som var hårda utanpå och mjöliga inuti, och som framför allt hindrade fler ord från att komma ut. Han saknade oväntat och kraftigt Kattis, P-O:s fru, och parets båda söner som befann sig på något barnkalas i Bagarmossen. »Jag kommer ihåg hur vi demonstrerade på första maj när du och P-O fortfarande var så här små.« 32

Stig-Björn visade med handen ungefär hur stora de hade varit och Bernard misstänkte att han hade fel, för om han och hans bror hade varit drygt trettio centimeter så hade de legat i kuvöser eller arbetat på cirkus. Inte gått i demonstrationer. »Du, Bernard, brukade sitta på mina axlar och P-O höll jag i handen. Det var så länge sen nu. Men ändå känns det som nyss.« Kanske hade hans far just där och då en tår i ögonvrån. Så konstigt, för det hade inte betytt något för Bernard, det som fadern just hade sagt. Bernard hoppades att hans resa uppåt i världen bara hade börjat. Men eftersom upp var ner i köket i Kärrtorp visste han att problemen med familjen skulle förvärras ju högre upp han kom.

Portieren avrådde Denny å det bestämdaste från att gå ut. Återigen slogs han av lobbyns storlek och hur den utmanade besökarna, viskade: »Välj mig. Välj mig. Om du har det som krävs, välj mig!« Denny hade inte det som krävdes. Han hade inte valt Hotel Oriental och var inte heller den som skulle betala den veckolånga vistelsen.

Det var inte klokt därute, menade mannen på andra sidan disken, och Denny lyssnade artigt men kände samtidigt att det började bli bråttom. Fram till nu hade han haft gott om tid och han hade tyckt om det. Att leka välbärgad. Att lyssna avmätt och artigt på de mindre lyckade, som mannen i recep­ tionen. Men idag var det annorlunda. Idag hade han inte tid att vara turist.

Det var som om portieren anade att Denny antingen inte lyssnade, eller inte brydde sig. »Herrn, som västerlänning är det inte alls klokt att lämna hotellet idag. Väldigt inte klokt.« Hans röst hade blivit ännu lite gällare, som om själva rösten och dess tonläge förde en helt egen kamp mot den muskulösa västerlänningen.

33

Portieren började plötsligt svettas. Kanske var det den gälla rösten som var trött, stämbanden som blivit andfådda. Det enda som var säkert var att det inte var värmen som fick honom att svettas, för värmen väntade utanför. Värmen hade inte checkat in på Oriental och skulle heller inte göra det så länge den förstklassiga och överraskande tysta luftkonditioneringen fortsatte att fungera.

Svetten trängde bara fram precis ovanför överläppen.

Trängde fram mellan glesa men viktiga hårstrån som bevisade att den här mannen inte var en indisk bebis på en och sjuttio med fel på hypofysen, utan en man som råkade ha fylliga läppar och runda kinder.

Denny såg på klockorna ovanför mannens huvud. Klockorna visade tiden i New York, London, Paris, Tokyo, Sydney och New Delhi. Han var i en storstad nu, på ett hotell som visade tiden i världen. Som visade världen. Precis som han skulle göra.

Denny log mot portieren, men lika mycket mot klockorna ovanför honom. »Jag är villig att ta risken.« När han lämnat in nyckeln, nästan med våld, och med målmedvetna, västerländska kliv svepte över det vackra, röda marmorgolvet, passerade han hotellbaren och tvingades sakta ner något för att ta in det underliga i synen. För förs­ta gången på fem dagar var det fler än fyra fem affärsmän i baren. Det var nu snarare hundra personer som trängdes på barstolar, vid borden, mellan dem, och i åtminstone ett fall ovanpå (en man med hästsvans och kostym lutade sin rumpa mot ett av borden till de sittande gästernas öppet visade obehag). I bardelen fanns inte en ledig stol att tillgå, utan människor hade istället sett sig nödgade att flytta utanför det därför avsedda området. Det rördes i drinkar, halsades öl och dracks kaffe i varje ledig sittgrupp på hela botten­ våningen så vitt Denny kunde se, även i trappor, som ju var 34

så nära en sittgrupp man kunde komma bortsett från armstöd, stoppning och elegans.

Stämningen var underlig och Denny kunde inte låta bli att känna att han hade hamnat i ett skyddsrum. Han var i ett jättelikt, vackert utsmyckat skyddsrum för rika västerlänningar där man satt och findrack, finåt och rastlöst finväntade ut de mindre lyckligt lottade och deras irriterande sedvänjor som förstört picknickplaner, utflykter till spännande tempel eller feta affärer.

Denny fortsatte mot det stora dörrpartiet där tjugo personer ledigt skulle kunna vinkas in och ut samtidigt av flinka dörrvakter i stärkta vinröda uniformer. Det var många dörrar och vakter som just nu saknade uppgift men Denny var på väg att ge lite mening åt åtminstone en dörr. Åt en vakt.

Han uppfattade att flera ansikten nyfiket följde honom med blicken. Kanske undrade de hur han vågade gå ut. Förmodligen undrade de bara vad han gjorde där, för Denny visste att alla var medvetna om att han inte hörde hemma där. En blind skulle kunna avslöja honom som en bluff, bara genom att lyssna på det gnisslande ljudet av utslitna gymnastikskor mot skinande röd marmor.

Denny sträckte på sig och tryckte sina tankar uppåt, bortåt. Allt det där var på väg att ändras. Han hade ett fint rum på ett exklusivt hotell och utanför väntade hans privatchaufför.

Förvisso var det en vanlig taxichaufför som han betalade en hundring om dagen för att ta honom dit han ville och chauffören bodde dessutom i bilen, vilket gav den slitna kupén en lukt som kunde jämföras med det första vakna och medvetna andetaget på morgonen i en liten fyrabäddars sovhytt på en Finlandsfärja. Men det var hans chaufför och han körde alltid dit Denny bad honom.

Denny hade valt de mittersta dubbeldörrarna av kanske tio och han nickade åt den vinröde mannen som höll upp 35