9789170375699

Och det ena barnet väger 1500 gram och det andra 150 gram mindre och det som skiljer dem åt är styrkan i deras lungor och det där hålet mellan två kamrar. Det som skiljer dem åt är att det ena barnet överlever och det andra dör.

viktoria myrén är bosatt i utkanten av Stockholm. Hon arbetar som frilansjournalist med fokus på internationella frågor, föräldrar och barn samt litteratur. Under ett par år var hon bosatt i Nicaragua där hon arbetade med mänskliga rättigheter.

Hon debuterade med romanen I en familj finns inga fiender 2009. Boken nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

foto: melk er da hlstr a nd

Malva är barnet som överlever. Hon växer upp i skuggan av sin döda tvillingsyster, med en skuld hon inte blir kvitt. Som vuxen flyttar Malva med sin man till Nicaragua och känslan av tomhet tilltar.

Malva plågas av små tiggande händer som rycker i hennes kläder, av kvinnor som fulla av ärr flyr sina män, av djuren som krälar under huden och av hennes eget förhållande till mannen som kväver henne allt mer. Även hos Malvas mamma Viola river flytten upp smärtsamma sår. Skärvor av minnen från ett annat trauma tränger sig på – ett trauma hon ägnat ett liv åt att försöka glömma.

Viola flyr ut till växterna i sin trädgård, samtidigt som Malvas pappa försvinner in i sin egen värld.

Iris handlar om en familj i upplösning, om kvinnors sorger och förluster och om den ibland tunna gränsen mellan begär och övergrepp.

ORDFRONT

Om I en familj finns inga fiender (2009) »Jag ser fram emot att läsa mer av denna stillsamt och mjukt begrundande prosa.« hanna larsson, aftonbladet

Iris

»Jag läser I en familj finns inga fiender som om jag läste en spänningsroman. Snabbt, med andan i halsen. […] När jag slagit igen boken har jag en stor ångestklump i famnen. Viktoria Myrén har onekligen lyckats sätta fingret på en känslig punkt utan att vända bort blicken.«

Viktoria Myrén

anna hallberg, dagens nyheter

Iris

»Detta porträtt av ett barn, berättat utifrån mammans perspektiv, är lysande.« annina rabe, svenska dagbladet

Viktoria Myrén

omslagsfoto: da niel murtagh/gett y gr a fisk form: jens magnusson

www.ordfront.se OR DFRON T

Iris.indd 1

2011-08-24 17.05

Viktoria Myrén

Iris

Ordfront förlag Stockholm 2011

Till Max och Isa

Viktoria Myrén: Iris Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Viktoria Myrén 2011 omslag: Jens Magnusson förfat tarfoto: Melker Dahlstrand grafisk form: Eva Jais-Nielsen satt med: Adobe Caslon tryck: ScandBook, Falun 2011 isbn: 978-91-7037-569-9

Förr i tiden använde kineserna bambu som ett slags fyrverkeri­ pjäser. De kastade bambubitar in i elden i förvissningen om att ljudet från de exploderande internoderna skulle jaga bort onda an­ dar och ge gudarna möjlighet att uppfylla önskningar och böner.

Det sägs att malajer skapade ordet bambu – eller bamboo – från det smällande ljudet ”bam!” när het luft fångad mellan noder fick stammarna att explodera.

Och ljudet av luften som sedan smet ut, ”boo”.

jag vet inte vem av oss som föds först, jag vet bara att en av oss inte överlever. Ett hål mellan två kamrar och för svaga lungor. Det är sådant man dör av. Det är sådant som tar livet av spädbarn, som hindrar dem från att dra ens ett enda, eget andetag i livet.

På avdelningen uppmanade sjuksköterskorna mamma och pappa att ta henne i famnen och sitta med henne en stund, att säga adjö, farväl, att få till ett slut. Iris låg i en egen liten säng och barnmorskan kom in och sade att hon såg fin ut.

Min mamma hade aldrig sett en död människa. När farfar dog såg min pappa honom. Farfar hade stelnat och gulnat, blivit spröd som gammalt papper under landstingslakan.

Jag tror att döden har en lukt, lukten av en gammal människa.

De säger att det är bra att hålla sitt döda barn om man kan, att få både ett minne av beröring och ett minne av en bild.

Pappa tog henne i famnen, höll hennes lilla, ännu nästan varma, knappt stela kropp i armarna och grät. Han satt där en lång stund innan han lyfte armarna och sträckte henne mot min mamma och min mamma klarar det inte, hon värjer sig, vrider sig bort, snubblar i väg och in i famnen på en sjuksyster som säger ”så ja, så ja” och långsamt vaggar henne fram och tillbaka.

hon håller om dotterns långa taniga kropp, tycker sig känna revbenen genom den röda jackans tjocka, bubbliga tyg – bara uppblåst luft. ”Mamma, jag måste gå.”

Hon nickar och sneglar upp mot tavlan över deras huvuden. Go to gate, blinkar på flera av raderna på Malvas flight, och flickan har fortfarande säkerhetskontrollen kvar, ändå släpper Viola inte taget, greppar ännu hårdare om det glatta tyget. Till slut kränger sig Malva ur jackan. ”Du kan väl ta hand om den tills jag kommer hem igen”, säger hon och nickar mot den röda i Violas händer. ”Jag lär ju inte behöva den.”

Ett leende över dotterns ansikte och hon försöker le tillbaka, vill säga något, att hon ska vara rädd om sig, inte ta några risker, vara försiktig. Vill säga att hon inte får åka. ”Mamma, det kommer att bli bra. Oroa dig inte. Jag hör av mig. Hälsa pappa att han måste ta det lugnare.”

Hon nickar. Lutar sig mot Malvas handflata när den hastigt smeker henne över kinden, blundar. Sedan är hon ensam.

Händerna som kramar luften ur den bubbliga jackan, dotterns rygg som försvinner genom säkerhetskontrollen. Flickan vänder sig om en sista gång och Viola är på väg att lyfta handen till en vinkning men hinner inte.

8

När hon sätter sig i bilen trär hon in armarna i dunjackan, blir sittande med den på. Hon lyfter ena armen, pressar in näsan i tyget, sniffar, tycker att det luktar sött, vanilj kanske?

Eller te med mjölk? Den är för trång för henne, hon skulle knappt få igen den över bröstet även om hon tog av sig ytterkläderna, hon rör sig knyckigt, får streta lite med armarna för att lägga händerna på ratten, känner svetten bryta fram trots kylan, håller händerna där, tänker att om hon sitter kvar tillräckligt länge kommer hon att få se planet lyfta från den snötäckta marken, kunna höja handen till en vinkning. När hon ska vrida om tändningen vill inte fingrarna lyda. De trilskas med henne, är som hårda klor, den där känslan i kroppen av något som bänder och vränger. Hon släpper ratten, vrider bak ryggstödet, vrider så långt det går, låter ryggen falla, hela kroppen falla rakt igenom, in i ett vitt vakuum.

Tjugofem år sedan och det tar bara ett par sekunder så är hon tillbaka i den noppiga soffan där hon verkade tillbringa nästan alla timmar av den andra graviditeten, är på väg bort mot köket och kaffekannan när inslaget på Rapport rullar upp, en speakerröst som smått euforiskt berättar hur bergbambun blommar simultant över hela världen. Hon stannar halvvägs ut, struntar i kaffet trots att hon redan hade den lätt brända smaken på tungan, andas tungt, lyssnar upp mot övervåningen innan hon går ut i trädgården. Knäpptyst. På trappan halkar hon till, landar nästan i nässelhögen bredvid men lyckas vingla till i luften och balansera upp sin otympliga kropp, sätter sig ner när det svartnar för ögonen, känner att hon borde dricka något, kaffe, saft, för att tvinga ner det där i halsen, men hon ser bilden från Rapportinslaget framför sig. Små, oansenliga vita blommor bland de gröna bladen, och tvingar sig upp på fötter igen.

Hon går runt knuten, är tvungen att ta stöd mot husväggen, trycka ena handen in i den skrovliga grå putsen, hålla 9

den andra under den svällande magen och hon försöker andas in luft i bröstkorgen, den är så hårt hopsnörd, sammanpressad som av en korsett och hon försöker koncentrera sig.

Långsamma steg. Andas. Några till. Nästan två månader kvar och hon är instängd i sin egen kropp, konstaterar att det är annorlunda den här gången, det konstanta trycket, som om hon hela tiden andas genom ett smalt sugrör. Hennes blick landar i trädgården. Är en kålfjäril som fladdrar från buske till buske, en nässelfjäril, är lätt, lätt, lätt i stället för tung. Kropp. Benen vill sjunka ner i gräset, vill vila med blicken mot himlen, med ryggen i allt det ohejdat vildvuxna, men hon är rädd att hon aldrig mer ska ta sig upp om hon lägger sig ner, att flickan ska vakna ensam och rädd på ovanvåningen, ropa efter henne.

Hon går fram mot bambun, ser sig om, ser att han försökt hålla efter men inte orkat och undrar varför hon inte varit där mer, suttit i syrenbersån med honom och Rosa, kunnat njuta av flickans hoppande, springande ben, fyraåringens ordlust i munnen: ”Titta en raggmunk”. Flickans fingrar runt ormbunkens flikiga blad.

Hon tar ett par steg till, drar med handen genom Fargesia murielaens blad, ett prassligt skört ljud – tunn vind genom en trädkrona. Bilden i nyhetsinslaget hade varit så suddig, oklar, eller kanske är det hon? Blicken som fladdrade, från teven till fönstret, från fönstret till trappan. Hon böjer sig framåt, ser att bambun är översållad med blommor, förebådandet av ett slags växtrikets apokalyps och det är när hon böjer sig framåt som hugget kommer och benen viker sig under henne.

Som en sådan där liten leksakshund i plast som står på ett litet runt podium. Ett tryck med tummen under podiet och hundens alla lemmar viker sig utan motstånd. Just så. Sedan mörkt och en enda tanke som bär genom mörkret: ”Det ska inte göra så här ont.”

10

”tänk att bo här.”

Han vänder sig om vid mina ord. Jag pekar mot skjulen i utkanten av den gigantiska tippen, är tvungen att höja rösten för att inte vinden ska dra iväg med ljudet. Han sliter blicken från soplandskapet framför oss vänder sig om, svarar: ”Ett riktigt skitställe.”

Leendet över hans ansikte. För mycket misär runt omkring oss för att jag ska orka le tillbaka. Min blick fastnar på den lilla killen några meter framför oss, barfota. ”Hur gammal tror du att han är?” Jag nickar mot pojken. ”Vet inte …, tolv kanske.” ”Mmm.” Det är svårt att säga. Pojken ser både barnslig och gammal ut, som om gränsen mellan barn- och vuxenvärld suddats ut som det gjorts för så många här. Jag stirrar på hans bara ben, vet om att jag stirrar men kan inte slita blicken från hans brunbrända och svartstrimmiga ben som vadar runt bland soporna; flaskor, påsar, kartonger, burkar, tyg … Det går inte ens att urskilja vad som är vad i den halvmeterhöga sörjan som omger oss, som det gäller att trampa ovanpå, aldrig i.

Pojken har inte ens de där tunna flipflop-sandalerna med en flärp mellan tårna som alla andra ungar springer runt med.

Han får syn på oss, kommer på mig med att stirra, ler som om han vore van vid publik, suger tag i en flaska han hittar vid sina fötter, halsar i sig den centimeter brunfärgade vätska som finns på botten. Jag kan inte hejda min grimas och killen skrattar rått, sträcker ut tungan mot oss. Andra, vuxna, barn, vänder sig mot honom. Någon kallar honom för ”loco”, gör en svepande gest mot huvudet. En bastant kvinna tar ett par steg åt vårt håll, lyfter handen som för att smälla till honom 11

över håret, men missar när han kvickt hoppar undan, börjar dansa runt. Som en apa, hinner jag tänka innan jag hejdar mig, vänder mig bort, blir tvungen att vika undan blicken. ”Kan du inte fråga om vi får plåta honom?”

Patrik har grävt fram sitt anteckningsblock ur fickan, håller i blocket och pennan, ser ivrig ut, förväntansfull, drar med baksidan av handen över pannan, svarta smutsränder i hans blankröda hud. Jag svarar inte, skakar vagt på huvudet. ”Killen är perfekt”, fortsätter han.

Jag ser vad han ser, och det gör mig så matt att jag inte orkar slåss mot spelreglerna, får mig att intensivt längta bort, längta efter en kall dusch, skugga, känner att jag inte kommer att orka länge till och ändå har vi precis kommit, men soptippen är obarmhärtig. Det finns ingenstans att ta skydd undan solen, vi är som små myror som vill in i stacken men alla gångar, hål, vägar in är stängda och där är stanken, smutsen, dammet i luften som letar sig in i ögon, öron och mun, skaver och irriterar, får hud att rodna. Det kliar under snusnäsduken jag knutit över ansiktet, kliar inne i munnen, eller kanske är det inbillning. Jag sneglar på Patriks röda panna och kinder, undrar om han har smörjt in sig, annars kommer han att vara sönderbränd om ett par timmar. Drar ner min keps i pannan så långt det går utan att skärmen ska skymma allt. Helst hade jag velat ha på mig mina Ray-Bans också, men det hade sett för apart ut här ute där kvinnor, män, barn, hela familjer går och väntar på sopbilarna, river runt bland skräpet med långa krattor och pinnar i jakt på aluminium, järn, koppar, något ätbart, något som går att sälja. Vita plastsäckar slängda över ryggarna.

Vet inte vad som känns mest förlamande, det tröstlösa letandet eller lukten, stanken av förruttnelse, en ständigt pågående förruttnelse som letar sig in under huden. ”Kom igen.”

12

Jag vänder mig mot Patrik, tänker att jag måste anstränga mig: ”Kanske, var är fotografen?”

Patrik rycker på axlarna, ivern har redan runnit av honom, som om han också mattas av strålkastarljuset, värmen, att pojken slutat dansa runt framför oss och i stället sjunkit ner på huk, sitter där utan att röra sig, är så stilla att han nästan försvinner i larmet runtom honom. Jag försöker lokalisera foto­grafen ute i sophavet, men solen och dammet får ögonen att gro igen, som dagen på sjön, strax innan jag åkte, isen under fötterna, metodiska skär, ansiktet, huden som nästan blåste av i vinden, tårarna som klistrade ihop ögonfransarna.

Jag fick tvinga upp dem. ”Jonas berättade att du också brukade plåta.”

Jag nickar. Han står kvar, väntar men jag vet inte vad jag ska säga, vrider bort huvudet, låtsas leta över den ofantligt stora soptippen. Achualinca. En udde ut i Managuasjön. Vilken vacker plats det skulle ha varit, om den inte hade svämmat över av plastpåsar i drivor, ett regnbågslandskap av prassliga, tunna påsar, skräp, om inte Managuasjön hade varit förorenad – en stinkande sörja som bara påminde om vatten, inte liknade vatten överhuvudtaget, vattnet därhemma. Svartfrusen is som gnällde under skridskorna. Jag minns hur oförberedd jag var på värmen, trots att Jonas hade varnat mig, andra också. Att den aldrig ger sig, är så helt utan nåd när den får fatt i en. ”Varför slutade du?”

Han ger sig inte. Försöker kanske bara få igång en konversation men jag orkar inte småprata, börjar ångra att jag gick med på Jonas förslag att agera tolk, ångrar instinktivt att jag kände mig smickrad över att jag kunde hjälpa honom, hans vänner, att göra några jobb och dessutom få betalt. Ett sätt att hålla rastlösheten i schack.

Jag tittar på Patrik.

13

”Jag tröttnade”, säger jag. Har lust att lägga till: ”på att göra den här typen av jobb”, men går bara rakt fram med snabba steg. Har fått syn på den nyanlända sopbilen och fotografens blonda kalufs, som ett utropstecken bland alla svarta hår, tillhörande höjda händer som ivrigt väntar när sopbilens bakläm, lossar och flera ton skräp väller ut. Och fotografen går nära, för nära, skjuter upp kameran i ansiktet på folk. Aggressivt.

Gör dem alldeles för medvetna om att han är där trots sopor­ na som väller ur maskinen, kräver deras uppmärksamhet, de bästa grejerna man måste hinna leta igenom, han märker inte hur ryckigt de rör sig. Är allt annat än vad de brukar vara.

Exotiska fåglar. Jag får lust att slita kameran ur hans händer, tänker att de där bilderna blir ingenting att ha.

Vi hittar till slut en kille att intervjua. Inte tolvåringen, en annan, en ung man. Jag är tvungen att översätta Patriks frågor, formulerar dem som om det vore mina, ler och skämtar för att få honom att slappna av, överhuvudtaget svara. Patriks ivriga antecknande intill mig, pennan som strejkar på grund av allt damm, min hand i fickan som gräver fram en blyertspenna. Killens spydiga svar. Kanske överdriver jag, kanske är det inte förakt – när han spottar i marken framför sig, tittar stint på mig och jag känner att det är orättvist fast samtidigt vet jag att den där frågan lika gärna kunde ha varit min: ”Vad drömmer du om?”

Han har precis berättat att han har två söner att försörja, att han bor i utkanten av soptippen med sin två år yngre fru, för att försöka dra ihop tillräckligt med pengar för att sönerna ska kunna gå i skolan, att frun är gravid med ett tredje barn, att hon inte orkar jobba ute på tippen nu när hon har ont, att han inte vet hur de ska få ihop det. ”Vad drömmer du om att bli?”

Jag skakar på huvudet men Patrik nickar uppmuntrande.

14

Frågan ingår, oavsett vem som intervjuas. Killen står tyst, ser så förtvivlat vuxen ut, vilar blicken på Patrik, sedan på mig. ”Bara för att jag lever och andas soptipp varje dag så betyder det inte att jag inte vill något annat”, säger han till slut, och jag vet inte vad som förvånar mest, hans nästan poetiska formuleringsförmåga, eller hans blick som håller kvar min när han säger det. Sedan vänder han sig demonstrativt bort. ”Fan vad han blev sur då!”

Fotografens skratt ringer i mina öron resten av dagen.

”vilken tid det tog.”

Mannen sitter i soffan, lyfter blicken från tidningen. ”Det var kö”, svarar hon automatiskt, sneglar mot klockan för att se hur länge hon suttit på parkeringen. ”Vad har du på dig?”

Han nickar mot henne och hon blir tvungen att titta på sin kropp innan hon minns jackan, blir stående och stirrar på ärmarna som knappt räcker över hennes händer. Hon drar, i muddarna. ”Det är Malvas”, säger hon riktad mot honom, säger det tillräckligt högt för att han ska höra, rör sig ut i hallen, hänger upp jackan, dröjer sig kvar där medan hon väntar på ett ”varför”, men inget kommer.

Hon dricker ett glas iskallt vatten vid diskhon i köket, så kallt att det hugger till i halsen, innan hon går tillbaka till honom, sjunker ner i soffan, inte nära, men tillräckligt.

Han blundar. Tidningen har glidit ner på golvet. ”Är du trött?”

Han nickar. ”Orkar ingenting nu för tiden.” Ett försök till leende.

15

Hon tänker på dotterns kommentar, öppnar munnen för att vidarebefordra den, men låter bli. Han sneglar på henne, far med blicken över hennes ansikte, stannar upp: ”Har du gråtit?” ”Nej.” Fingrarna fladdrar över kinderna, upp mot ögonen, hon känner sig fram i ögonvrårna, känner hur mannens blick släpper taget om henne, försvinner, och hon stryker bak håret, går ut i badrummet och blir stående med blicken ner i handfatet. Hon drar ur proppen, spolar vatten över hand­lederna, låter vattnet ringla ner i det där svarta hålet, bara fortsätta och försvinna som om det inte finns ett slut och det är samma mörker som strax innan ambulansen kom, starka armar som lyfte upp henne ur gräset och över på båren, och hon var bara närvarande i stympade andetag som försvann och hon vet inte hur lång tid som gick innan hon vaknade till på sjukhuset, försökte se sig själv utifrån, uppifrån där hon låg på rygg – en stum kropp ringlad som en uppsvullen orm i gräset. En orm på väg att smälta en padda. Ormen som tänjer sitt gap, får in mer och mer av paddan tills enbart de korta benen sprattlar utanför. Bilden stämde inte, hon kände det, att kroppen inte vilade mot gräs utan mot en säng och där var en kvinnas uppfodrande röst alldeles nära, ville henne något, pratade till henne, ormkroppen som försöker resa sig upp, men paddan protesterar, lever fortfarande där inne, gör varje rörelse smärtsam, ett äckel som stegras i henne, en kvävande känsla av att vilja ur sin egen kropp.

Barnmorskans mun som rör sig över hennes ansikte där hon ligger på båren. Hon känner en frän lukt av kaffe, och hon försöker sätta sig upp, och kvinnan hjälper henne, skriker till henne: ”Krysta, du måste krysta.” Och hon inser att förlossningen har börjat utan henne, två månader för tidigt, satt igång helt på egen hand och hon känner paddan röra sig där 16

inne, känner att den fortfarande är vid liv. Kanske förstår den att man inte kan undgå sitt öde, att en rörelse som påbörjas måste avslutas, och barnmorskans röst är där igen, ovanför hennes huvud och kroppen drar ihop sig och barnet rinner ur henne, flyter ut på en våg av fostervatten, slem och blod och en sköterska springer i väg med barnet och hon sjunker ner mot sängen, väntar på lättnaden som inte kommer och där är barnmorskans ansikte igen hon skakar på huvudet när det kommer en ny krystvärk och sedan en till och barnmorskans rop genom rummet: ”Det kommer en till, det kommer en till.”

Febrila händer som tar emot ännu en fettstrimmig blåfärgad kropp, springer iväg med den också och först nu ser hon att mannen är där, att han står vid hennes fotända, har lyft kameran, vrider kroppen efter bebisen. Sedan blir allt svart.

Och det ena barnet väger 1500 gram och det andra 150 gram mindre och det som skiljer dem åt är styrkan i deras lungor och det där hålet mellan två kamrar. Det som skiljer dem åt är att det ena barnet överlever och det andra dör.

flera timmar senare lämnar vi soptippen, det känns som jag blivit manglad både fysiskt och psykiskt. Jag lutar huvudet mot nackstödet, försöker slappna av, vila bort huvudvärken, stelheten på halsens sidor, lyssnar förstrött till fotografens babbel när han sitter och bläddrar igenom bilderna på bakstycket. Han håller fram kameran mot mig, visar en ruta: ”Vad tycker du?” Jag zoomar in bilden. Någonting som förvånar. Killens uttryck, inte uppgivenhet eller surhet, men ett stråk av sorg när han stirrar in i linsen, sorg eller trots. Betraktar oss i stället för att bli betraktad. Jag nickar, räcker tillbaka kameran, försöker luta mig bakåt och bli ett med bilens 17

krängande och slängande. ”Aj”, jag slår i huvudet när Patrik tvärt bromsar in bredvid några kvinnor som drar en vagn fylld med dagens hittegods efter sig. ”Hur gick det?” ”Okej.”

Han pekar på kvinnorna och jag säger ”visst”, och kvinnorna skiner upp när han öppnar dörren och kliver ut och gestikulerar med handen mot flaket. Får ur sig något som ska likna spanska. De är idel leenden och breda skratt och tissel och tassel och det är en primitiv värme i magen av att göra gott och ändå är jag så vit och västerländsk i den där bilen. Chela.

Gringa. På besök, ingen av oss låtsas om det. Kritvit, trots ett tjockt lager smuts som inte vattnet klarar av att tvätta bort förrän vid andra eller tredje försöket.

Patrik släpper av mig vid affären och jag lyckas ignorera fruktförsäljarna i solgasset utanför ingången och smita in i luftkonditioneringskylan, tänker att jag ska överraska Jonas med att laga mat, svensk husmanskost i lägenhetens minimala pentry, vill hitta något som smakar hemma. Går mittgången fram, stirrar på de ändlösa raderna med konservburkar, bönor i påsar, pulversåser, Jell-O, bara amerikanska varor.

Jag har inte vant mig än, lyfter ner ett paket med macaroni and cheese, plockar åt mig en burk oliver, vrider och vänder på ett paket cornflakes strösslade med socker, när jag ställer tillbaka paketet ser jag bruna fingeravtryck, tittar upp i taket, ett brunstrimmigt ansikte i en av speglarna, så mycket skitigare här inne där golven är renskrubbade, hyllorna ordnade, klonad personal som går och plockar och plockar, deras blickar som fastnar på mina kläder och jag drar ner kepsen.

Jag rafsar åt mig lite kött, vin, nescafé, frukt. Doña Candida kommer att fråga var jag har köpt frukten, skaka irriterat på huvudet när hon ser påsarna, klaga på att jag inte gått till 18

marknaden nere vid skolan, klaga över hur dyrt det är: ”Es caro, muy caro.” Jag borde handla där oftare, gynna de bastanta kvinnorna, deras lata män i hängmattor bakom stånden, spara mina pengar, våra.

Jag räcker över sedlarna till kassörskan och ska precis lyfta upp påsarna när en liten pojke snor dem rätt framför ögonen på mig, grabbar tag i dem med sina små, ettriga fingrar och jag kan inte annat än nicka och ta de två resterande, medan han glatt springer före ut på parkeringen. ”Allá.”

Mitt rop får honom att stanna upp mitt i ett språng, snurra hundraåttio grader och börja springa åt hållet jag nickat åt, som en liten figur i ett dataspel. Han rusar prövande fram till en silverfärgad stadsjeep med tonade rutor, men jag skakar på huvudet, pekar med huvudet mot taxichaufförerna som står och hänger mot sina bilar.

Lillkillen skiner upp och ilar snabbt fram till en av männen och börjar förhandla. ”Shit”, tänker jag när de börjar lasta in varorna i baksätet på den gula taxibilden vars underrede ser ut att släpa i marken, tittar mig omkring, men inser snabbt att de andra bilarna är likadana, värre. ”¿Cuarenta para Hotel Colonial?” undrar jag, men taxichauffören viftar bara bort min fråga och lyfter in de sista påsarna innan han överraskande smidigt kränger in sin stora kropp i förarsätet. När jag stänger dörren till baksätet börjar pojken knacka på min ruta och jag sticker ner handen i jeans­ en, gräver fram en sladdrig, varm dollarsedel som jag sticker ut genom glipan i fönstret, men tvingas stoppa ner handen igen när han fortsätter knacka, höjer ett smutsigt finger i luften. ”One more, please. One more.” ”Yá, está bien así”, säger jag när jag räcker fram en andra 19

dollar, förklarar att det räcker och chauffören skrattar, gör en svepande rörelse med handen över huvudet som jag har svårt för att tyda, vet inte om den gäller pojken eller mig, sedan kör han i väg. ”Hotel Colonial”, säger jag igen, pekar åt motsatt håll, men han viftar bara med händerna och drar en lång harang om ”el tráfico” och det finns inget annat jag kan göra än att luta mig tillbaka, ge upp. Ändå blir jag på bra humör av den pratglade chauffören som vänder sig om så hastigt att bilen kränger till av rörelsen och äpplen och godis rullar ut ur påsarna och ner på golvet.

Jag lutar mig fram mellan sätena, följer hans knubbiga finger som pekar ut genom fönstren: rader av plåtskjul längs med vägen, plåtskjul efter plåtskjul med gamla sängar, järn, skrot, möbler, plaströr, målarfärg. En annan fattigdom än den på soptippen. Brunbrända människor mitt i solen som kränger sina varor, eller lojt står och väntar, överallt sand och smuts och skit och trafiken runt omkring oss är ett kaos av buckliga bilar, feta jeepar, en enstaka häst med vagn och de gula buss­ arna som dundrar in framför oss och får taxichauffören att kasta sig på tutan.

Han blir tvungen att ställa sig på bromsarna som gnäller under tyngden, först inte tar, bara låter bilen kana framåt tills vi stannar med ett ryck och han skriker något till bussföraren som slänger ut en hand och ett finger genom sin ruta. Skrattar till svar och jag försöker skratta med när chauffören slår ut med händerna, ler stort, men jag är för rädd, kan inte få loss fingrarna som greppar om handtaget på bildörrens insida.

Tre veckor i den här staden och jag har inte en aning om vad vi är, tänker att jag måste börja köra bil, att jag aldrig kommer att lära mig annars, försöker säga att det bara tar tio minuter att gå hem från affären och nu har jag redan suttit i den här bilen i en kvart. Men jag får bara en axelryckning 20

som om det är lösningen på allt, sedan ett batteri av frågor.

När han säger ”turista?” i en hoppfull ton skakar jag energiskt på huvudet, men vet inte hur jag ska förklara, vet knappt själv vad jag är, ”medföljande”, ”expat”, det är bara ord.

Chauffören bromsar in vid ett rödljus, släpper ena handen från ratten, vrider sig mot mig och pekar ut genom fönstret: ”La vieja Cathedral.” Jag följer hans finger ut genom bilen, ser en barockinspirerad katedral med stora svulstiga former, pelare, ser den gamla, vackra staden som inte längre finns kvar, som det knappt finns spår av, inser att jag måste varit här med Jonas en av de första dagarna, men att jag ändå inte känt igen mig. Chauffören viftar med pekfingret framför mitt ansikte: ”Det är förbjudet att gå in!”

Jag blickar bort mot ingången, ser repet och vakten framför.

Chauffören knackar med knogen i bilens innertak, pratar långsamt, formar varje enskild stavelse med sina tunna läppar.

Svettdroppar runt näsvingarna. ”El techo, no es seguro.”

Jag skakar på huvudet och han försöker igen, långsammare, som om det var där det hakade upp sig: ”Ter-re-mo-to.”

Jordbävning. Det ordet kan jag, har läst att ingen vågade bygga upp ett nytt centrum när det gamla hade skakat sönder, tiotusentals döda människor, uppfläkta gator, bara rester av en stad kvar. Jag kisar mot katedralen, den ser så övergiven ut, ingenting runtomkring, bara öppen, outnyttjad yta. Jag hade önskat att det funnits en kärna, någonstans att strosa runt, täta gränder, skyltfönster, trottoarer, skydd och skugga undan värmen, parker, torg. Inte detta vakuum, denna intighet. Jag tänker att det är som i Miami, att ingen räknar med att man promenerar i den här staden och jag aldrig har förstått vad som gör en stad till stad förrän här i Managua. Jag ser tomrummet där stora bruna gräsområden breder ut sig mellan hotellen, ser skjul, enkla och pråliga hus, raka vägar 21

hoplänkade med rondeller, ser en plats som är alldeles ihålig, opersonlig trots sina palmer, sina malincheträd, sina gula sacuanjoches, sin blodiga historia. Och överallt dessa galler, galler, galler.

hon står i trädgården, sparkar ilsket på några snöhögar, hämtar den lätta krattan och försöker kratta ut det smutsvita i ett tunt, tunt smältlager, men ställer den ifrån sig, suckar, böjer nacken bakåt – nästan all snö har kanat av taket, ligger i drivor intill husets ena långsida. Någonting svagt grönt och flammigt har spridit sig ut över en del av den röda panelen.

Hon minns inte att hon sett det tidigare, går närmare, lutar sig in mot väggen, näsan mot brädorna, sniffar i luften, en svag lukt av trä och fukt, försöker känna något mer, drar av ena handsken, trycker in pekfingret i det gröna, det är förvånansvärt torrt och mjukt och hon rör i det med fingertoppen och färgen blir slät och jämn, sammetslik.

Mögel, eller någon form av alger eller lav? Hon tittar på sin gröna fingertopp, torkar av den mot byxan. När hon backar från väggen är mannens ansikte där i fönstret, han ler mot henne, pekar på snödrivorna och skakar på huvudet. Hon skakar tillbaka. De dricker en kopp kaffe i köket, hon säger ”vi måste måla om panelen”, han nickar, ”kanske skrapa ren den först”, han nickar igen, sedan sitter de tysta mittemot varandra. Hon sneglar på raderna med plastkrukor på det smala bordet längs med fönstret, värmelampan ovanför, tänker att allting kommer bli rangligt och skört om det blir något alls, att det är alldeles för tidigt, för kyligt, ljuset för vattnigt och blekt, som utspädd välling runtomkring henne. Ett vitt som är grått och svårt att vara i för att hon löses upp i det, 22

inte vet var hon börjar och var hon slutar, själv späds ut och tappar sina konturer.

Hon längtar efter den fasta, svarta jorden, att få köra ner fingrarna i den, ha någonstans att göra av händerna när hon kommer hem från jobbet, känna tryggheten i det monotona grävandet när hon rensar bort ogräs, skakar loss jorden från rötterna, slänger växterna i hinken och sedan den stumma värken om kvällen som skingrar tankarna och hon vänder sig mot mannen för att berätta om hur hon satt där i bilen med dotterns för trånga jacka på sig och om hur hon lutade sig bakåt mot ryggstödet, blev tvungen att släppa taget, men han har slutit ögonen, vilar som om han vill sova sig bort från allting och hon önskar att hon kunde göra detsamma, kunde stå emot när huvudet sjunker in i kuddens mjuka, hindra tankarna och det är inte längre hennes egen säng hon ligger i utan sjukhussängen. Vitheten omkring henne. Hon känner sig tom. Som om någon har gnott henne ren, sleven mot insidan av bunken.

Inga degrester kvar, bara bunkens blanknötta insida, mjuk och hal. Hon försöker få fatt i något, men där finns inget att fästa vid. Det smakar tvål i hennes mun och hon fnittrar förtjust när hon inser att de har tvättat henne inifrån och ut, att det är därför som bara hans röst tränger igenom vitheten. Han sitter på den svarta pinnstolen bredvid sängen och berättar, ansiktet så ungt och uppriktigt, sorgset. Det han säger glider in i hennes bilder: bambuns små vita blommor, paddans flämtande kropp, hennes egen andhämtning så stark att den hotar implodera, lamporna i ambulansens tak, Rosas röst som ropar efter henne, den höjda kameran som klickar och klickar …

Hans ord är röda trasmattetrådar som vävs in i den vita varpen och hon ligger där och lyssnar och försöker få fatt i hans namn, så ung och bekymmerslös, tänker hon, och då kommer namnet och med namnet väller allting över henne, inte bara förlossningen, barnen, utan alltihop, vinbärsmunnen 23

och de gröna tapeterna. Och hon blir tvungen att blunda en lång stund, låta kroppen sjunka undan, huvudet försvinna ner i kudden och när hon vilar blicken på honom igen är han inte ung och slät utan gammal och rynkig som hon, och när hon granskar hans ansikte ser hon det gråsprängda i hans hår, linjerna i pannan, ögonen som rör sig oroligt under de stängda ögonlocken och hennes egen hand, hon lyfter den upp i luften och där är rynkor och hud och hon tänker att hennes kropp och namn har blivit ett. Viola – namnet på en gammal kvinna, inte en ung.

”hur var det?”

Jag studsar till när jag kommer ut ur badrummet, hör Jonas röst, ser honom sitta där i soffan med en öl i handen och fötterna på det fyrkantiga glasbordet. ”Usch, du skrämde mig. Du kan väl säga något”, säger jag och virar upp handduken i en turban på huvudet. ”Jag trodde du hörde. Kom, du ser trött ut.”

Han klappar med handen bredvid sig på soffan. Hans brunbrända hud mot det röda tyget. ”Vill du ha?”

Jag sjunker ner bredvid honom, nickar, tar tag om den iskalla flaskan, tar ett par djupa klunkar, det svider i halsen. ”Gud så gott.”

Han skrattar, borrar in sitt ansikte i min nacke, snusar. ”Det är lätt att bli alkoholist här.” ”Mmm.” Jag räcker tillbaka flaskan, men han skakar på huvudet, reser sig upp och drar av sig slipsen och skjortan i en enda svepande, van rörelse. Jag tänker att han redan måste knäppt upp skjortan, lossat slipsen.

24

”Fan vad svettig jag är. Måste också ta en dusch. På kontoret drar de på airen så häftigt att man fryser, men fem minuter på gatan och svetten rinner om en.” ”Du är väl aldrig ute på gatan.”

Det bara slinker ur mig. Jonas vänder sig om på väg in i badrummet, höjer ena ögonbrynet på ett sätt som får mig att undra om han stått framför spegeln, övat. ”Var det där kritik jag hörde?”

Ett snabbt leende. ”Absolut inte.” Jag greppar fjärrkontrollen med vänsterhanden, hasar mig ner i soffan medan jag bläddrar igenom kanalerna och fram till HBO , eller Ache Be Oo, som presentatören uttalar det. ”Du.” Jonas röst igen, från dörröppningen.

Jag håller fast blicken på teven. ”Ja.” ”Du sade aldrig hur det gick i dag?”

Jag tänker på Patriks flitiga antecknande, på fotografens blonda kalufs, den ettriga lilla ungen som halsade direkt ur flaskan, killen vi intervjuade. En känsla i magen. ”Bra.” ”Fint, för jag lovade precis att vi skulle hänga med dem ut igen.” ”Du skojar.” Nu blir jag tvungen att slita blicken från teven, ser honom stå där barbröstad och le mot mig, liksom blåser upp sig själv. Blir irriterad över att han inte bara kan stå rätt upp och ner. ”Jag är ledsen, men de vill gå ut och de känner ju inga här.

Vi behöver bara visa dem ett par ställen, sedan klarar de sig själva. Jag ringde Javier.”

Jag gör en grimas, men han ser den inte, är redan på väg in i duschen. ”Var du tvungen att berätta att jag är fotograf ?”

25

Höjer rösten för att överrösta vattnet som gått igång. ”Det är väl ingen hemlighet?”

Jag svarar inte, vet inte varför det irriterar mig, trycker upp volymen med hjälp av fjärrkontrollen, tar det sista av ölen, undrar vad fan jag ska ha på mig.

bilderna ligger i ett vitt kuvert bakom böckerna högst upp i bokhyllans mittsektion och hon måste stå på tå för att kunna greppa tag om bokryggarna, välta dem och krafsa tag i det. Hon är otålig, sneglar på klockan, vill hinna innan mannen kommer hem. Så länge sedan hon tittade på de där bild­ erna och ändå vet hon exakt var kuvertet ligger. Hon håller upp fotona mot ljuset från fönstret, är nära att tappa dem, ett glider ur hennes hand ner på trasmattan, hon plockar upp det igen, bläddrar snabbt igenom allihop, sedan långsamt, och så en gång till, lutar sig mot väggen, känner listen tränga in i skulderbladen, ont. Låter det vara.

Hon försöker komma ihåg att mannen stod där vid sängens fotända, höjde kameran, knäppte av, men han är bara en suddig figur som glider in i berättelsen först långt senare, glider in i allt det vita, slår sönder den varma tystnaden med sina berättelser, minnen, som lyfts upp ur hålet mellan hennes lår där blåmärkena har bleknat, inte längre syns, flera månader senare, och hon vet inte om bilderna ligger i kronologisk ordning eller om hon blandat ihop dem. Hon försöker skilja dem åt, men där finns inga tydliga drag bara suddiga bebisansikten, skärpan någon annanstans på den andra bilden, på hennes skrubbsårsröda knä, hon måste ha fallit när hon sprang med sina korta små trumpinneben nerför branten, rullade ett par varv innan det tog stopp, eller kanske vinglade hon till 26

på cykeln som hon tog ur förrådet fastän hon var alldeles för liten, gled ut på gatan fastän hon absolut inte fick bara en li­ ten bit som blev längre och längre och farten högre och högre och pang så for hon av och det finkorniga gruset gneds in i kinden och knäet på henne, den ena handflatan, och det är mamman som sitter med henne inne på toaletten och skrubbar rent benet under det rinnande kalla vattnet så att det river och biter i huden som av pissmyror. ”Tänk att det alltid ska vara så här med dig”, slutar inte skrubba fastän borsten är inne i köttet och hon gråter.

Plåstret hon får river hon av så snart hon är ute ur det där badrummet, låter knäet lysa rött och grummelmjukt, fast på bilderna från sjukhuset är det ingen färg och mjukhet i huden på de särade benen där barnen nyss lyfts ur henne, bara svarta och vita toner, och så de mörka skuggorna längs insidan av låren, hans fingrar som greppat hårt, hårt. Hennes egna händer är fuktiga, får svårt att hålla i bilderna, benen mjuka. Hon sjunker ner i soffan.

Två bilder från födsloögonblicket och sedan flera av tvillingarna när de ligger i sina små tuber, som halva, avklippta plaströr och innanför varma, pyttesmå kroppar som andas genom varsin tratt och ur trattarna ringlar slangar av luft.

Hon håller bilden nära ögonen, försöker ta sig in i den, hitta en minimal öppning att klämma in sin kropp genom, vara med dem och tänker att då och där så levde de fortfarande båda två. I sju månader var de två, två kroppar som låg tätt, tätt, hjärtslagen så synkade att barnmorskan bara hörde ett enda hetsigt hjärtslag när hon satte tratten mot hennes mage.

Hon vet vem av dem som är Malva, stryker över flickans kropp med fingret, följer den rödfnasiga pyttelilla handen som desperat greppar om tratten som om hon ville suga i sig varje liten droppe syre. Den där kraften, den benhårda viljan att överleva och leva, redan där märks den. Hon tycker sig se de 27

extra grammen, 150, hur de gör skillnad. Grammen och den stängda kammaren, en bättre förutsättning för överlevnad.

När hon var tillräckligt frisk för att få komma in på avdelningen levde bara Malva. Hon satt där i timmar, sträckte fram handen mot plasttubens sträva yta, snuddade vid den med fingertopparna, drog dem långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka, försökte knyta an. Var inte alls beredd när de kom med den döda flickan till henne, ville lägga barnet i hennes armar, en nästan varm kropp, huden så skör, tunn som rispapper och lite gul, hur rädd hon var för att röra vid flickan, att huden skulle spricka och frasa sönder, och under huden – vad? Inte blod, inget levande, bara stumt kött.

Hennes fingrar stela som fågelklor, klarade inte av att greppa om barnet, hon gav henne tillbaka till sjuksystern som stod där framför henne, nästan väntade.

Bilden av henne själv. Sist i högen. Bläddrade förbi. Nu håller hon hårt i den, tvingar sig att titta. Vet att det måste vara hon men känner inte igen sig själv i kvinnan som ligger på britsen med knäna uppdragna mot den stora magen. Alla dessa slangar. Det oroväckande med bilden är inte droppställningen, den slutna kroppen eller slangarna, utan blicken, eller frånvaron av blick, som om hon redan hade gett upp.

Det är den enda bild hon inte riktigt klarar av, som hon inte vill ska finnas där.

en svag, svag bris drar in från Managuasjön. Så svag att den hinner mojna innan den når fram till vårt bord vid en av restaurangerna på Malécon. Det är en enkel restaurang med lågt i tak, en svettig värme under plåten som hänger över våra huvuden, vita plastbord med vaxade dukar, låtsasblommor 28

eller inga alls, musik som dunkar hårt och taktfast och en hela rom till ”specialpris”. Utanför står några spridda parasoll uppspända, karuseller som är tomma och tysta. ”Kan vi inte sätta oss där ute?”

Jag pekar bort mot borden närmast vattnet. Brunt vatten.

Det är så smutsigt att det är farligt att bada i det, men ändå en lukt av sjö i stället för stekt flott, tunna bananskivor som vänds i olja, ett tjockt os i luften.

På andra sidan vattnet växer Momotombovulkanen fram ur diset, som en hägring, trettonhundra meter över vattnet, och vid dess sida Momotombito. En stor. En liten. Jag fastnar med blicken på dem. ”Det här duger väl”, säger Jonas och gör det där ljudet – som om han lockade på en katt, tsss, tsss, för att fånga in servitrisen.

Han håller upp ett finger i luften, vänder sig mot mig, frågar: ”Vill du ha?” ”Vet du att det låter vidrigt när du gör så där.”

Jonas skakar på huvudet mot servitrisen, dricker upp det sista ur ölflaskan och ställer ner den med en smäll. ”Det där ljudet”, fortsätter jag, ”som om hon vore ett djur, ett sexigt djur du bara kan …” ”Lägg av.”

Den lilla plåtlådan på bordet välter när han drar ut en servett, torkar sig i pannan, blänger på mig. ”Varför är du så grinig? Vad är det med dig?” ”Jag är trött.”

Jonas tittar ut över sjön, kommenterar inte. ”Och jag är trött på att du faller in i en efterbliven manlighet.”

Han rycker till, stirrar på mig. Jag väntar på att han ska säga något, men det kommer ingenting, kanske tror han att jag skämtar, jag struntar i det, i stället greppar jag hans nya öl, trycker den kalla glasflaskan mot min panna, blundar och lyssnar till fläktens vevande i glappet mellan två låtar.

29

”Vad vill du äta?” ”Jag vet inte, ska vi inte vänta på Patrik och fotografen?” ”Han heter Kenneth.” ”Han var i alla fall en katastrof.”

Jonas börjar skratta. ”Vad är det som är så kul?” ”Ingenting, att du är så hård. Ingen duger, inte ens jag”, han lägger huvudet på sned, väntar in mitt leende, gör en paus, ”men de kommer inte hit, jag lovade att vi skulle möta upp dem senare.” ”Varför har du inte sagt något?” ”Jag glömde. Javier borde vara här snart.” ”För en timme sedan.” ”Vad?” ”Han skulle varit här för en timme sedan”, säger jag, försöker att inte låta som jag känner mig. Tänker att det är någonting jag redan saknar med Sverige, svensk punktlighet, snabba steg, effektiva rörelser, inte denna malande långsamhet och tröga tankegång som värmen tvingar fram.

Någon drar mig i blusärmen så att tyget stramar över armbågen. Jag vänder mig om. ”¿Chicles señora, chicles?” ”Vill du ha tuggummi?”

Jonas skakar på huvudet, och jag lutar mig fram: ”No, gracias.”

Hon går inte. Hon bara står där, med handen framsträckt.

Väntar. ”Titta inte på henne!”

Jag kan inte låta bli. Hon drar mig i ärmen igen, lägger huvudet på sned och jag skakar på huvudet, skrattar, säger nej igen. Hennes ansikte är smutsigt, men hon är söt trots den tunna strängen snor från höger näsborre. Svarta lockar, stora ögon, en t-shirt med små hål i – påminner om malhålen jag 30

aldrig blev kvitt i den gamla lägenheten. Jag granskar henne, kanske är hon sex, sju år. Hennes mamma måste finnas här i närheten, eller hennes syskon, jag tittar mig omkring, ser fler tiggande barn, men inga vuxna. Flickan står kvar, säger fortfarande ingenting, tittar envetet på mig, lägger sin hand på min arm, en lätt tyngd och jag har svårt för att fästa blicken någon annanstans, inte låtsas om hennes ögon, bottensvarta är de, som Iris ögon, mammas ögon. Kuvös­ögon. Pappas bilder av Iris och mig, går inte att säga vem som är vem, vem som väger mest, och ändå vet jag. Att hon föddes först, att hon var den påtänkta. Det där djupet i ögonen, som ett lungdjup, en luftlunga ner i sjön och att sedan vända upp igen, när det sticker av smärta i bröstkorgen, inte går att stanna kvar.

Jag får ett sug i kroppen av längtan, jag borde skriva och berätta vad som händer, att ingenting händer, höra av mig till Rosa, fråga hur det har gått med huset. Att bo där helt ensam, jag förstår det inte, som om det vore ett mått av styrka att klara av ensamheten. Jag känner flickans envisa tryckningar genom mina tankar och till slut orkar jag inte, lägger ett par córdobas i hennes utsträckta handflata, ser hennes allvar spricka upp när hon sluter handen och skrattande springer iväg och genast kommer en ny flicka, och bakom henne ännu en som sträcker fram sina händer mot mig, drar mig i kläderna. Kommer som från ingenstans. ”One dolár miss, one dolár.” Håller upp ett finger var i luften.

Jag skrattar. Kapitulerar. Besegrad. ”Härligt, nu kommer de att hänga här hela kvällen”, säger Jonas surt, skjuter bak stolen, går iväg till toaletterna och jag sticker till barnen mina sista slantar, säger åt dem att hålla sig borta, annars kommer den stora vita mannen att jaga dem, en bister min när jag säger det och barnen rusar i väg under för31

tjusta rop. En osäkerhet i deras skratt, tvekan, deras rop som väcker någonting i mig.

Efter en och en halv timme kommer Javier och han är idel leenden och ursäkter och Jonas är halvfull och insmickrande och jag ångrar genast att vi suttit och väntat. De pratar om jobbet, ältar vägbeläggningar, leverantörer, nya upphandlingar och projekt och när han vänder sig emot mig, är det för att lägga sin håriga, tunga hand på min arm, kalla mig ”flor­ecita”, ”amor”, smeknamn som får mig att svettas än mer, en sur lukt under mina armar när jag lyfter flaskan, stora fläckar på min klänning. Hela tiden denna svett; att tvingas vänja sig vid det, ett konstant klimakterium. Javier ropar på servitrisen, ett tsss, tsss, som är rappare än Jonas och jag vet inte vad han beställer.

Han viftar med handen över våra huvuden, ignorerar mina protester när jag säger att jag inte är hungrig, har lite ont i magen. Jag lyssnar lojt till deras prat, känner hur tröttheten är på väg att övermanna mig, något med fläktens långsamma vispande, en rytm att falla in och ner i och sedan är servitrisen där vid vårt bord igen. ”Nacatamales! Es un plato muy nicaraguense”, säger hon med en antydan till leende och ställer ner tallrikarna. En typisk nicaraguansk rätt. Gröna, ångande bananbladspaket som portioneras ut på bordet tillsammans med en hela Flor de Caña, is och limefrukter.

Jag rynkar på näsan. Lukten av jord, en tung lukt som sipprar ur bananbladspaketet får mig att må illa.

Javier berättar om hur spanjorerna koloniserade Nicaragua, hela Centralamerika, men jag har svårt för att lyssna, irriterar mig på hans röst, hans hand som hela tiden pockar på uppmärksamhet, smeker insidan av min underarm med tummen, medan han frågar: ”¿Entendés?” – ”Förstår du?” – tittar på mig med stora uppspärrade ögon som får det att skava under huden, hans mjuka tumme. Vad fan gör den där?

32

Jag knyter upp det lilla snöret runt bananbladspaketet och jorddoften blir så mycket starkare, jag tar en bit, stoppar den i munnen, en, tung smak, en nermald, stabbig massa av majs, potatis, ris och strimlat griskött – sväljer den hel och biten lägger sig som en klump i magen. Javier är tyst i ett par sekunder, tittar fascinerat på mig när jag tuggar runt mer av maten, försöker få ner den, få fram något att säga. Han berättar att majsen kommer från indianerna, medan grisköttet introducerades av spanjorerna och ”det här, det här som vi nu äter är äkta mestismat – en sammanblandning av två kulturer”, deklarerar han upphetsat. ”Det mörka och det vita så smittat av varandra att de inte går att skilja åt”, kallar mig för ”muñecita” och jag drar armen till mig och Javier skrattar och tittar på Jonas som lyssnar med uppmärksamheten hos en hund som nyss fått godis, och de skakar på huvudet båda två. ”Sitt inte och le”, fräser jag när det är Javiers tur att gå på toaletten. ”Du får ta det som en komplimang, du vet ju.”

Jag reser mig från bordet, plockar upp min väska och häller i mig romen som spätts ut till ljusbrunt av den smältande isen, den sura smaken av lime bryter igenom det sötstarka. Det bränner till i halsen. ”Jag åker och träffar Patrik och fotografen. Är de på Rumba?” ”Ja, men vad fan, du kan inte bara gå. Malva, kom igen, Javier kommer att undra vad vi håller på med.”

Jag skrattar åt honom. ”Ni klarar er nog.”

På vägen ut möter jag Javier. Jag nickar, går fram emot en väntande taxi och när jag hoppar in och vänder mig om ser jag honom stå och titta efter mig, stå lutad mot husväggen, bredbent med ena handen på höften, en cigg på väg mot munnen, och så det där leendet, en höjd hand mot chauffören, eller mig.

33

hon står i kassakön på Ica , försöker att bocka av inköpslistan i huvudet, två liter lättmjölk, havregryn, flingor, men kan inte hindra tankarna som tvingar sig in, kräver sin plats mellan bröd och måste ha något till middag. Grannens vinbärsröda mun, festen och sovrummet. Färgen på de gräsliga tapeterna när hon vaknade till i den svampiga dubbelsängen, den gröna färgen finns där bakom ögonlocken så fort hon blundar numera, smiter in när hon är som minst förberedd, står där med korgen i handen, ska lassa upp varorna på bandet, inser att hon har glömt gul lök, morötter, måste sätta ner korgen, lämna kön, tränga sig fram, be om ursäkt när hon stöter till en kvinna med armbågen, sträcker sig efter plast­ påsarna, måste ta en ny påse när den första är trasig.

Det kan räcka med att man står och kramar en bubblig röd dunjacka i avgångshallen på en flygplats för att saker och ting ska börja sippra in: en skarp färg, en lukt, lukten av räkskal dagen efter. Dunjackan som får det att hacka till i rörelsen hon ägnat ett helt liv åt att förfina, att kunna stänga av och göra det utan motstånd, inget motstånd alls. Rörelsen som blivit en del av henne så att det till sist bara händer, helt utan ansträngning eller tanke.

En rörelse som var den motsatta när hon var liten, stod där i vattenbrynet med kylan i sina trumpinneben och visste att om hon bara höll sig blick stilla, inga hastiga rörelser alls, så var vattnet klart och det gick att se bottnen, hitta grönfärgade glasbitar, en peng om hon hade tur, men för hastiga ben och armar och sanden virvlade upp från bottnen och grumlade allting, gjorde det svårt att se någonting alls. Det var en cirkel som slöts. Från det klara till det grumliga, och hur det grumliga nu inte längre gick att vara i, sanden som höll på 34

att sjunka undan, lägga sig på bottnen, blottade det kvadratiskt illgröna mönstret över sovrumsväggarna, högst upp en blommig bård, som om en blommig bård förlåter allt. Festen och timmarna på sjukhuset, timmarna runt omkring förlossningen, medvetslösheten och de vita, renskrapade timmarna i rummet tills hennes man kom in och satte sig på pinnstolen invid hennes säng. Två helt skilda händelser, sju månader emellan och ändå blir de en, ett trauma som jagar ifatt ett annat, greppar efter det andra, leker kull på grässluttningen ner till vattnet, hennes små trumpinneben som ränner i väg, vill komma undan mammans vassa röst, de där händerna som greppar så hårt, hårt om hennes armar och hår, får henne att slänga sig ut i vattnet, låta det omsluta henne fastän det är alldeles för kallt, men kylan klipper av allting. Och hon vill in i det kalla, vill slippa tankarna som far runt, kassörskans näpsiga röst: ”Ska du ha den där också?” och hon öppnar ögonen och stirrar ner på den gula löken hon håller i höger hand, säger ”ja”, lägger den på bandet bakom morötterna, ser den långsamt rulla fram mot kassörskan, räcker över pengarna, tar emot kvittot, fyller pappkassen med matvarorna, håller den i handen när hon går ut på parkeringen, sätter sig i bilen, åker hem, packar in alla sakerna i skåpet därhemma igen, ställer dem på plats.

jag får stora kramar av både Patrik och fotografen när jag letat mig fram till deras bord på La Rumba. Vet inte om de är förvånade över att jag kommer ensam, de säger inget, frågar inte, är röda om kinderna av värme, sprit, sol, eller kanske är det uppmärksamheten som cirklar runt dem; två ljusa, unga killar med muskler och breda leenden. En kvinna reser sig 35