Page 1

I Välfärd utan tillväxt förmedlar Tim Jackson en trovärdig vision av hur det mänskliga samhället kan blomstra utan att vi behöver överskrida vår planets ekologiska gränser. Att infria denna vision är utan tvivel vår tids viktigaste uppgift.

Ordfront www.ordfront.se

TIM JACKSON VÄLFÄRD UTAN TILLVÄXT

Tim Jackson sitter i den brittiska regeringens hållbarhetskommission och är professor vid Surreyuniversitetets center för miljöstrategier, där han forskar i konsumentbeteende, hållbar energi, ekologisk ekonomi och miljöfilosofi. Vid sidan av detta är han också en prisbelönad dramatiker.

VI STÅR INFÖR en av de största utmaningarna i modern tid. I kölvattnet av en ekonomisk kris som tycks ropa efter ökad konsumtion måste vi försöka rädda världen undan ett kollapsande klimat. Men hur ska vi lyckas förena evig tillväxt med minskad miljöpåverkan? I denna nydanande och omdiskuterade bok gör Tim Jackson upp med vår tids besatthet av tillväxt. Fattigare nationer behöver naturligtvis få utvecklas – men för avancerade ekonomier finns mängder av bevis för att vi snarast tycks bli mindre lyckliga om vi konsumerar mer. Vad som är än mer oroande är att den ökande konsumtionen håller på att få ekosystemen att falla samman. Om vi inte kraftigt minskar konsumtionens miljöpåverkan så måste vi hitta en väg till välfärd som inte är beroende av kontinuerlig tillväxt. En väg som kanske rentav kan leda till kreativitet och ett varaktigt välmående bortom marknadens direktiv.

»En ny ekonomisk rörelse är under framväxt, och denna ytterst välskrivna bok borde vara den första anhalten för alla som vill ha ett manifest.« THE GUARDIAN

»Jacksons bok ändrar helt enkelt västvärldens agenda.« BERNIE BULKIN, F.D. CHEFSFORSKARE PÅ BP

TIM JACKSON VÄLFÄRD UTAN TILLVÄXT

»I den ekonomiska krisens rävsax har Jackson skrivit den mest betydelsefulla bok som över huvud taget kunde skrivas just nu.« JAMES GUSTAVE SPETH, YALES UNIVERSITET

SÅ SKAPAR VI ETT HÅLLBART SAMHÄLLE »Djärv och provokativ« NEW YORK TIMES »En av årets bästa böcker« FINANCIAL TIMES

ISBN 978-91-7037-564-4

O ORDFRONT

JACKSON_omslagNY.indd 1

2010-11-30 09.57


Tim Jackson Välfärd utan tillväxt Så skapar vi ett hållbart samhälle Översättning: Stefan Lindgren

Ordfront förlag Stockholm 2011


Tim Jackson: Välfärd utan tillväxt Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Tim Jackson 2009 och Earthscan Publication Limited, London Originalets titel: Prosperity without growth. Economics for a finite planet Först utgiven av Earthscan, 2009 Översättning: Stefan Lindgren Omslag och grafisk form: Eva Jais-Nielsen Omslagsbild: Tes One/Corbis/Scanpix Tryck: ScandBook, Falun, 2010 ISBN 978-91-7037-564-4


Innehåll Författarens tack 7 Förord av Herman E. Daly, Bill McKibben, Mary Robinson och Pavan Sukhdev 9 1. Förlorat välstånd 20 2. Oansvarighetens tidevarv 35 3. En omdefiniering av välståndet 51 4. Tillväxtens dilemma 64 5. Myten om frikoppling 80 6. Konsumismens »järnbur« 99 7. Keynesianismen och »den gröna nya given« 115 8. Ekologisk makroekonomi 131 9. Blomstring – inom ekologins gränser 152 10. Styrelseformer för välstånd 166 11. Övergången till en hållbar ekonomi 179 12. Välstånd som varar 193 Appendix 1: SDC:s projekt för att omdefiniera välståndet 210 Appendix 2: För en ekologisk makroekonomi 213 Förteckning över figurer, tabeller och faktarutor 220 Förkortningar 222 Noter 224 Litteratur 250 Register 267


Författarens tack Den här boken bygger till stor del på en rapport som jag skrev i egenskap av chefsekonom vid utredningen om hållbar utveckling (Sustainable Development Commission, SDC, 2009a). Den rapporten skrevs på personlig inbjudan av utredningens ordförande, Jonathon Porritt. Jonathon gav själv den inledande impulsen till SDC:s engagemang på området och har i många år gett sitt oreserverade stöd åt mitt arbete. För allt detta är jag skyldig honom ett varmt tack. Den här boken stöder sig ofrånkomligen även på min roll som chef för forskningsgruppen om livsstilar, värderingar och miljö (Research Group on Lifestyles, Values and Environment, RESOLVE) vid Surreyuniversitetet, där jag har den stora förmånen att arbeta tillsammans med ett entusiastiskt forskarlag som sysslar med frågor som är enormt viktiga för den här utredningen. Deras forskning utgör en del av det kunnande som den här boken bygger på och jag är lika tacksam för deras fortsatta intellektuella kompanjonskap som jag är för Ekonomiska och sociala forskningsrådets ekonomiska stöd (bidrag nr: RES-152-225-1004). Jag är också skyldig ett tack till Gemma Cook, administrativ samordnare i RESOLVE, som med aldrig sviktande älskvärdhet och gott humör tog sig an utmaningen att hantera vår ömsesidigt växande arbetsbelastning under tiden jag skrev den här boken. Fast den är skriven som en monografi bygger den här analysen på en enorm resursbas. Mest uppenbart är att den bygger på det arbete som utförts över hela SDC:s arbetsfält, i synnerhet arbetsprogrammet Att omdefiniera välståndet (se appenf örfattar ens tack 7


dix 1) som jag under de senaste fem åren har lett för kommissionens räkning. Under hela den perioden har mina tidigare och nuvarande kollegor i kommissionen – Jan Bebbington, Bernie Bulkin, Lindsay Colbourne, Anna Coote, Peter Davies, Stewart Davis, Ann Finlayson, Tess Gill, Alan Knight, Tim Lang, Alice Owen, Anne Power, Hugh Raven, Tim O’Riordan, Waheed Saleem och Becky Willis – varit generösa med sin tid, deltagit i seminarier, kommit med kritiska kommentarer och granskat utkast till olika dokument. Jag är skyldig ett särskilt tack till alla dem som lämnat direkta bidrag till den serie seminarier om välstånd som genomfördes mellan november 2007 och april 2008, bland andra Simone d’Alessandro, Frederic Bouder, Madeleine Bunting, Ian Christie, Herman Daly, Arik Dondi, Paul Elkins, Tim Kasser, Miriam Kennet, Guy Liu, Tommaso Luzatti, Jesse Norman, Avner Offer, John O’Neill, Elke Pirgmaier, Tom Prugh, Hilde Rapp, Jonathan Rutherford, Jill Rutter, Zia Sardar, Kate Soper, Steve Sorrell, Nick Spencer, Peter Victor, Derek Wall, David Woodward och Dimitri Zenghelis. Ett antal andra kollegor och vänner har hjälpt mig och bistått mig med råd i detta projekt, ibland utan att ens veta om det! Ett särskilt tack till Colin Campbell, Mick Common, Brian Davey, Andy Dobson, Angela Druckman, Ian Gough, Bronwyn Hayward, Colin Hines, Fritz Hinterberger, Lester Hunt, Nic Marks, Frances O’Grady, Ronan Palmer, Miriam Pepper, Ann Pettifor, Alison Pridmore, Rita Trattnig, Chris Tuppen, John Urry och David Wheat. SDC-sekretariatet som hjälpte till att sammankalla seminarierna och ge ut den ursprungliga rapporten förtjänar ett särskilt omnämnande. Sue Dibb, Sara Eppel, Ian Fenn, Andrew Lee, Andy Long, Rhian Thomas, Jacopo Torriti, Joe Turrent och Kay West var ständiga källor till råd och stöd. Jag står i tacksamhetsskuld till Victor Anderson vars erfarenhet var oundgänglig under hela projektet Att omdefiniera välståndet. Slutligen vill jag tacka teamet på Earthscan, i synnerhet Camille Bramall, Gudrun Freese, Alison Kuznets, Veruschka Selbach and Jonathan Sinclair Wilson för deras tålamod, stöd och gränslösa entusiasm för projektet.


Förord Ett förord av Herman E. Daly Tillväxtens grundläggande axiom, bistert formulerat av Kenneth Boulding, är att »när någonting växer, blir det större!« När ekonomin växer blir även den större. Så när ekonomin växer, käre ekonom, (a) exakt vad är det som blir större? (b) hur stor är den nu? (c) hur stor har den möjlighet att bli? (d) hur stor bör den vara? Med tanke på att ekonomisk tillväxt är högsta prioritet för alla länder kunde man vänta sig att dessa frågor skulle få stor uppmärksamhet i alla ekonomiska läroböcker. I själva verket ställs frågorna (b), (c) och (d) inte alls och (a) besvaras otillfredsställande. Välfärd utan tillväxt ger ett viktigt bidrag till att fylla det utrymmet. Med tanke på akademiska ekonomers långa meritlistor av själsdödande irrelevant forskning borde det kanske inte vara så överraskande att denna rapport har sitt ursprung i statsförvaltningen. Exakt vad är det som växer? BNP är en sak, de årliga flödena av varor och tjänster på marknaden. Men vi talar också om resursförbrukning, det metaboliska flödet av användbar materia och energi från naturliga källor, genom de ekonomiska subsystemen (produktion och konsumtion) och tillbaka till miljön i form av avfall. Ekonomer har koncentrerat sig på BNP och till helt nyligen försummat resursförbrukningen. Men resursförbrukningen är den relevanta storheten för att besvara frågan hur stor ekonomin är, närmare bestämt hur stor ekonomins ämnesomsättning är i förhållande till de naturliga cykler som förnyar de resurser ekonomin förbrukat, absorberar dess utsläpp av avfallsprodukf örord 9


ter samt tillhandahåller otaliga andra naturliga tjänster. Svaret är att det ekonomiska systemet nu är mycket stort i förhållande till det större ekosystem som upprätthåller det. Hur stor kan ekonomin överhuvudtaget bli innan den överväldigar och direkt förstör ekosystemet? Vi har tydligen bestämt oss för att göra ett experiment för att finna svaret på den frågan empiriskt! Hur stor ska ekonomin vara, vad är den optimala storleken i förhållande till ekosystemet? Om vi var riktiga ekonomer skulle vi stoppa den ökande resursförbrukningen innan de extra miljö- och samhällskostnader som den orsakar överskrider de extra produktionsfördelar den ger. BNP hjälper oss inte att upptäcka denna punkt eftersom detta mått bygger på att summera kostnader och nyttiga resultat som »ekonomisk aktivitet« istället för att jämföra marginalkostnader och marginalnytta. Det finns många bevis för att en del länder har passerat optimal storlek på sin ekonomi och gått in i en era av oekonomisk tillväxt som ackumulerar ofärd snabbare än den bidrar till välfärd. När tillväxten blir oekonomisk på marginalen börjar den att göra oss fattigare, inte rikare. Därför kan man inte längre åberopa den som nödvändig för att bekämpa fattigdomen! Den gör det svårare att bekämpa fattigdomen! Ofta påstås det att rikedomen kan fortsätta att växa utan att resursförbrukningen och med den förknippad ofärdsskapande rovdrift och nedsmutsning behöver öka. Den här boken diskuterar på ett mycket bra sätt den överdriften under rubriken »absolut och relativ frikoppling«. Men antag att en absolut frikoppling av BNP från resursförbrukningen, tvärt­emot erfarenheten, skulle bli möjlig tack vare ny teknik. Skulle det då inte ge ännu starkare skäl att begränsa resursförbrukningen, eftersom den uppenbarligen inte längre skulle behövas för att generera rikedom och samtidigt förblir kostsam ur miljösynpunkt? Att rädda tillväxtekonomin genom att åberopa möjligheten till en BNP utan kropp eller med »änglavingar« är att indirekt skriva under på de argument som Jackson så övertygande har framlagt. Men låt mig stanna här. Min avsikt var bara att reta läsarens aptit på denna viktiga analys, inte att sammanfatta den! Herman E. Daly Professor, School of Public Policy, Marylands universitet


Ett förord av Bill McKibben Förtrollningar är svåra att bryta, särskilt om man har varit i deras våld länge – det vet alla som läst sagor. Och det är ännu svårare om förtrollningen inte börjat som en saga. I flera hundra år har ekonomisk tillväxt verkligen varit förtrollande. Visst har den medfört problem men de har uppvägts av ständiga förbättringar på många områden, inte bara i form av ökad livslängd utan också förbättrade möjligheter. Förtrollningen riskerade att brytas på 1960-talet och i början av 1970-talet. När väl Rachel Carson hade berövat moderniteten en del av dess glans började miljövänner och ekonomer att producera en rad djupgående analyser, framför allt Tillväxtens gränser av ett forskarlag vid Massachusetts Institute of Technology och Litet är vackert av E.F. Schumacher. Dessa var tillräckligt inflytelserika för att opinionsmätningar i slutet av 1970-talet skulle visa att amerikanernas svar på frågan om mer tillväxt var önskvärd var jämnt fördelade. Men förtrollningen fick en ny tidsfrist med Ronald Reagan och Margaret Thatcher och med den högkonjunktur som följde. Även om den kännetecknades av radikal ojämlikhet upplevde i alla fall ekonomin ett uppsving. »Det finns inget alternativ«, tyckte Margaret Thatcher om att säga, vilket naturligtvis skulle ha varit en mycket dålig nyhet om det hade varit sant. För nu börjar vi misstänka att vår hänsynslösa ekonomiska expansion förorsakar problem som får Tyst vår att framstå som en saga. Den globala uppvärmningen hotar bokstavligen grundvalarna för vår civilisation och är den omedelbara följden av materiella ekonomiers ändlösa tillväxt. En del av den tillväxten behövs fortfarande i någon form f örord 11


och i många u-länder behövs verkligen mer tillväxt. Men den överutvecklade världen behöver definitivt mindre och det inte bara av miljöskäl. Den ena undersökningen efter den andra har visat att kopplingen mellan mer prylar och mer lycka på senare år har upplösts och att ekonomisk tillväxt nu mer sannolikt resulterar i isolering (dessa stora slott i förorterna) och ensamhet. Så det har aldrig funnits en bättre tidpunkt för en nykter och klarsynt bok som denna. Den förklarar vad vi vet i klara ordalag – man frestas säga: så klara att även en ekonom kan förstå dem. Men det ska man inte vara för säker på, för ekonomerna har mest att förlora och kommer att vara de sista att vakna upp ur förtrollningen. Det är också därför alla vi andra måste vara desto mer uppmärksamma! Bill McKibben Författare till Deep Economy


Ett förord av Mary Robinson

Den 10 december 2008 firade världen 60-årsdagen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det första internationella uttalandet om alla folks medfödda värde och lika rättigheter, som slipades fram i kölvattnet på två världskrig och förintelsen, förblir en av de mest framsynta bragderna i mänsklighetens historia. Under de gångna sex årtiondena har den allmänna förklaringen inspirerat miljontals männi­ skor jorden runt i kampen för jämlikhet och rättvisa och har angett en »gemensam måttstock« för ländernas framsteg. Tragiskt nog händer det ofta att länder runt om i världen inte lever upp till de rättigheter som stadgas i den allmänna förklaringen. Detta gäller i synnerhet försvaret av ekonomiska och sociala rättigheter. Trots anmärkningsvärda framsteg förblir kontrasterna starka i dagens värld. I en tid av oöverträffat välstånd för vissa är 54 länder nu fattigare än de var för ett årtionde sedan. Sammantaget har antalet människor i världen som lever i kronisk fattigdom och daglig otrygghet inte ändrats under mer än tio år och kvinnor och barn drabbas oproportionerligt hårt av detta. Det kanske mest uppseendeväckande av allt är att sex år­ tionden av ekonomisk tillväxt – och en global ekonomi som nu är mer än fem gånger större än den var 1948 – inte har lett till motsvarande framsteg i att uppfylla grundläggande mänskliga rättigheter som tillgång till livsmedel, hälso- och sjukvård, utbildning eller anständig sysselsättning. Och för en del har situationen förvärrats. I en värld med nära 6,7 miljarder människor lever 4 miljarder fortfarande utan de grundläggande tillgångar som de är f örord 13


berättigade till. I mitten av detta århundrade, när befolkningen väntas överskrida 9 miljarder, kommer ännu fler männi­ skor att vara utfattiga om förmögenhetsfördelningen på planeten förblir lika skev. I denna provokativa bok, som kommer i rättan tid, ställer Tim Jackson frågan vad välstånd betyder i en sådan värld och huruvida ekonomisk tillväxt är den enda grundvalen för att förverkliga det. Ingen förnekar att ekonomisk utveckling är viktig för att förbättra de fattigaste ländernas tillgång till grundläggande försörjning, men Jacksons viktiga bidrag här är att ifrågasätta antagandet att fortsatt konsumtionstillväxt, utan att vi ägnar större uppmärksamhet åt jämlikhet och hållbarhet, verkligen kan erbjuda välstånd åt alla. Den centrala frågan i den här boken handlar i grunden om social rättvisa. Jackson uppmanar oss att se bortom de vanliga föreställningarna om sociala framsteg och modigt möta framtidens ekonomiska utmaningar. En del av dessa utmaningar är av gammalt datum: hur man ska säkra vars och ens rätt till en anständig levnadsstandard, till bostad, hälsa, mat, sysselsättning, familj och ekonomisk trygghet. Andra är mindre välbekanta men lika akuta som dem vi mött förut. Hoten om klimatförändringar, snabb avskogning, annalkande brist på exempelvis vatten, livsmedel och bränsle – allt detta utgör akuta hot mot människors utkomst över hela världen. Och det kommer oundvikligen att vara de fattigaste och mest sårbara som drabbas hårdast. Vad betyder välstånd i en värld där 9 miljarder människor lever under hotet om klimatförändringar och resursknapphet? En sak är helt säker. Det kan inte betyda att vi bara fortsätter som vanligt. Även om den senaste globala ekonomiska krisen avklingar verkar det inte längre sannolikt att dagens ekonomiska system och politik skulle kunna lösa morgondagens problem. Mänskliga rättigheter och välstånd är intimt sammankopplade. FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna förblir en viktig plan för ett meningsfullt välstånd. En ny ändamålsenlig ekonomi är absolut nödvändig om det löftet 14  V ä l f ä rd utan tillväxt


ska kunna infrias. Det är min förhoppning att de viktiga idéerna i den här boken kommer att bidra till den uppgiften. Mary Robinson Ordförande i »Realizing Rights: The Ethical Globalization Initiative« FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter (1997–2002) Irlands president (1990–1997)


Ett förord av Pavan Sukhdev

Klassiska ekonomer, inklusive Adam Smith, utformade ramarna för vårt ekonomiska tänkande i en värld där globalt kapital och handel räknades i miljoner, inte biljoner dollar. Men det var för två och ett kvarts århundrade sedan. Då fanns det gott om mark, arbetskraften var billig, energi var inte någon viktig produktionsfaktor och den knappaste insatsvaran i produktionen var finansiellt kapital. Kapitalisten hade således en samhällelig uppgift och hyllades och belönades, utan att behöva schavottera för att ha orsakat de värsta tänkbara finansiella och ekonomiska kriser. Det är andra tider nu. Bill McKibben jämställer ångmaskinen och den där andra »maskinen« – ekonomisk tillväxt – som 1700-talets båda viktigaste upptäckter. Utan tvivel har båda förbättrat välståndet för en betydande del av mänskligheten. Den ekonomiska tillväxtens motor skapade arbetstillfällen, undvek lågkonjunkturer och blev på 1900-talet den allmänna måttstocken på framsteg. Detta trots det faktum att dess nyckelmått, »BNP-tillväxt«, inte tar hänsyn till en rad viktiga aspekter av ett lands rikedom och välstånd som exempelvis förändrad hälsokvalitet, utbildningsstandard och kvalitativa och kvantitativa förändringar av våra naturresurser. Ändå blev BNP-tillväxten det mantra med vilket regeringar mätte sina resultat, styrde sina ekonomier och förvisso sökte bli omvalda med. Den ekonomiska tillväxtens historia efter andra världskriget har handlat om ohållbar utveckling: ohållbar för planetens ekosystem, för dess biologiska mångfald och faktiskt också för människosläktet. Enligt vissa färska bedömningar av hållbarheten har vår globala ekologiska påverkan fördubblats under 16  V ä l f ä rd utan tillväxt


de senaste 40 åren och är nu 30 procent högre än jordens biologiska kapacitet att producera det vi behöver, en siffra som snart kan komma att stiga ytterligare. Befolkningsprognoserna visar att det kommer att behövas 50 procent mer livsmedel än vad som produceras idag för att livnära världens befolkning år 2050. Redan idag har 35 procent av jordens yta omvandlats för jordbruksändamål, vilket begränsar utrymmet för de naturliga systemens framtida produktivitet. Boskapsskötseln är den sektor som ensam står för den största mänskliga markanvändningen och de största utsläppen av vattenföroreningar. Betesmarker täcker 26 procent av jordens yta, medan odling av foderväxter svarar för omkring en tredjedel av den odlingsbara arealen. Utvidgad jordbruksproduktion kommer att få följder för den biologiska mångfalden och är också en viktig orsak till avskogningen: i tropikerna pågår avskogningen i en takt av 12,5 miljoner hektar per år, vilket inte bara utgör en allvarlig förlust av ekosystem och biologisk mångfald utan också svarar för en femtedel av de antropogena CO2-utsläppen. Eftersom vi ännu inte har lyckats skapa någon kontroll av »gröna« kolutsläpp, riskerar vi att förlänga en polariserad kontroll av »bruna« kolutsläpp i det oändliga, vilket kräver omfattande omvandling av betesmarker, åkrar och skogar till bioenergiodlingar och under den processen riskerar vi att släppa ut mer CO2 än vi sparade in på övergången till bioenergi. Nu finns det ett växande medvetande om att någonting gått riktigt snett och att det mänskliga samhället måste förändras i grunden för att kunna klara någon av de ovannämnda kapacitetsbegränsningarna. Från många håll pekar man nu på den pågående ekonomiska krisen, som i sig är ett resultat av kriserna inom bränsle-, livsmedels- och finanssektorerna, och på den parallella krisen för vår gemensamma ekologi och vårt klimat, och menar att båda dessa har en gemensam orsak: vår felaktiga ekonomiska modell. Den ohållbara tillväxten har ställt oss inför utmaningen att genomföra en omfördelning som blir ytterst svår, eftersom de som till stor del har förorsakat problemen – de rika länderna – inte kommer att bli de mest lidande, åtminstone inte på kort sikt. Om exemf örord 17


pelvis klimatförändringarna orsakade en torka som halverade inkomsten för den fattigaste halvan av de 28 miljonerna etiopier, skulle detta knappt märkas på världens BNP – den skulle falla med mindre än 0,003 procent. Utvecklingsmålen för det nya millenniet (Millennium Development Goals eller MDG) representerar världens ambition att angripa fattigdomen. Målen skulle vara nådda till 2015, ett datum som tycks så olycksbådande nära i tiden att man inte vågar tro att de kommer att uppnås. Samhällsproblemen tilltar på grund av ökade klyftor i levnadsstandard och för att fattigdom handlar lika mycket om självrespekt som om mat, kläder och tak över huvudet. Det är ännu en källa till stark oro. Men allt är kanske inte förlorat. Det finns gott om anekdotiska bevis för att utvecklingsmålen (MDG) lett till sund miljömässig praxis och styrning. Föredömligt försvar av regnskogarna i u-länder ger unika möjligheter att koppla samman två av de allvarligaste problem som hotar mänsklig välfärd idag: fattigdom och klimatförändringar. Det ger också en rad indirekta fördelar: livsmedel, fibrer, ved, färskvatten och växtnäring. Det bidrar till att motverka torka och skapar en buffert mot de naturliga risker som bara kommer att tillta med klimatförändringarna. Detta är ett exempel på hur man kan använda »naturligt kapital« till att lösa stora problem, en väg som ännu inte utforskats helt eftersom människan avskilt sig från naturens värld, både andligt och mentalt. Det mänskliga samhället behöver förändras – dess ekonomi, dess sätt att räkna, liksom dess inbyggda fördomar mot det naturliga kapitalet (i motsats till det kapital människor skapat), mot gemensam rikedom (i motsats till privat rikedom) och mot logisk och minskad konsumtion (i motsats till manisk och ökad konsumtion). Och kanske först och främst behöver det mänskliga samhället på nytt undersöka och förändra sin relation till naturen så att den blir harmonisk och grundad på samexistens. I denna tankeväckande bok tillkännager Tim Jackson att samhället står inför ett djupgående dilemma: ekonomisk tillväxt är ohållbar, men motsatsen, negativ tillväxt eller ekonomisk sammandragning är ett instabilt tillstånd. Utvägen ur detta dilemma är att försöka »frikoppla« den ekonomiska till1 8  V ä l f ä rd utan tillväxt


växten från dess verkningar. Men det finns inga som helst bevis för att det skulle fungera och den globala resursförbrukningen ökar hela tiden. Att klara klimatmålen kommer att kräva en reducering av kolintensiteten som är två tiopotenser högre än någonsin tidigare i historisk tid. Ställda inför denna utmaning går boken in på en kritisk granskning av den ekonomiska strukturen och konsumismens sociala logik. Välfärd utan tillväxt föreslår en ny väg framåt som ger mänskligheten en chans att överleva och att frodas inom ramen för planetens ändliga resurser. Pavan Sukhdev Chef för »Green Economy Initiative« (Gröna ekonomiska initiativet) vid FN:s utvecklingsprogram och studieledare för initiativet »The Economics of Ecosystems and Biodiversity« (TEEB, Ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomi)


1. Förlorat välstånd Jag tror att vi alla här idag kan tillstå att vi har förlorat den där känslan av gemensamt välstånd. Barack Obama, 27 mars 2008 1

Välstånd brukar vi tala om när det går bra för oss: när vi uppfyller våra förhoppningar och förväntningar.2 »Hur har du det?« frågar vi varandra. »Hur är läget?« Sådant vardagligt tilltal säger mer än en flyktig hälsning. Det avslöjar hur upptagna vi är av varandras välbefinnande. Att vi vill att det ska gå bra för andra är ett uttryck för en gemensam mänsklig omtanke. Det är underförstått att välstånd i den här meningen innefattar en viss kontinuitet. Vi är inte benägna att tycka att läget är normalt eller under kontroll om vi är säkra på att allt ska rasa samman imorgon. »Jo, jag har det bra tack. Tänker gå i konkurs imorgon.« Ett sådant svar skulle inte verka klokt. Vi har en naturlig tendens att bry oss om framtiden. Vi känner också att den enskildes välstånd kringskärs när det omges av elände i samhället. Att det går bra för mig personligen är en klen tröst om min familj, mina vänner och samhället jag lever i upplever hårda tider. Mitt och omgivningens välstånd är sammanflätade. Ibland oupplösligt. I större skala omvandlas denna gemensamma omtanke till en vision av mänskliga framsteg. Välstånd bär i sig ett löfte om att kunna utplåna hunger och hemlöshet, få ett slut på fattigdom och orättvisor och ge hopp om en säker och fredlig värld. 2 0  V ä l f ä rd utan tillväxt


Och den visionen är ofta viktig inte bara av altruistiska skäl utan även för att den ger oss en förvissning om att våra liv är meningsfulla. Den för med sig en trösterik känsla av att allt på det hela taget håller på att bli bättre, om inte för oss personligen så åtminstone för dem som kommer efter oss. Ett bättre samhälle för våra barn. En rättvisare värld. En plats där de mindre lyckligt lottade en dag kommer att leva gott. Om jag inte kan tro på en sådan framtid, vad kan jag då tro på? Vilken mening kan jag finna med mitt eget liv? Välstånd i denna mening är en gemensam vision. I våra dagliga ritualer kan man höra återklanger av den. Överväganden om den genomsyrar politik och samhälle. Förhoppningar om den ligger oss varmt om hjärtat. Så långt är allt gott och väl. Men hur ska denna framtid förverkligas? Utan något realistiskt sätt att översätta förhoppningar till verklighet förblir välstånd en illusion. Här behövs det en trovärdig och robust mekanism för att uppnå välstånd. Och det handlar inte bara om en maskin som skapar välgång. Att använda legitima medel för att uppnå välstånd är en del av det kitt som håller ihop samhället. Om hoppet om legitimt välstånd grusas mister kollektivet sin mening. Själva moralen hotas. Därför är det livsviktigt att välståndsmekanismen är den rätta. Ett av de centrala budskapen i den här boken är att vi allt oftare misslyckas med uppgiften att skapa legitimt välstånd. Vår teknik, vår ekonomi och våra sociala strävanden löper inte i en riktning som leder till någon meningsfull form av välstånd. Den vision av samhälleliga framsteg som driver oss – och som grundas på en kontinuerlig utvidgning av våra materiella behov – är i grunden ohållbar. Och detta misslyckande är inte bara ett misslyckande med att uppnå något utopiskt ideal. Det är mycket mer grundläggande än så. I jakten på det goda livet idag undergräver vi systematiskt basen för vår välmåga i morgon. Vi löper en verklig risk att förlora alla chanser till ett gemensamt och varaktigt välstånd. Men den här boken är ingen predikan om modernitetens misslyckanden. Inte heller är den någon klagoskrift över människans oundvikliga villkor. Det finns otvivelaktigt en del förl orat välstånd 21


oöverstigliga begränsningar för våra utsikter till varaktigt välstånd. Förekomsten av ekologiska gränser för människans verksamhet är kanske en sådan. Vissa aspekter av människonaturen kan visa sig vara en annan. Att ta hänsyn till dessa begränsningar är en grundtanke i den här analysen. Bokens övergripande syfte är att söka livskraftiga lösningar på vår tids största dilemma: att förlika vår strävan efter det goda livet med en ändlig planets begränsningar. Undersökningen som följer här är inriktad på att finna en trovärdig vision av vad det innebär för det mänskliga samhället att blomstra inom ekologins gränser.

Välstånd som tillväxt Den här boken vill egentligen besvara en mycket enkel fråga. Hur kan välstånd se ut i en ändlig värld med begränsade resurser och en befolkning som inom några årtionden väntas överstiga 9 miljarder? 3 Har vi någon anständig vision av välstånd för en sådan värld? Är den visionen trovärdig med tanke på vad vi idag vet om ekologins gränser? Hur bär vi oss åt för att förverkliga en sådan vision? Det vanligaste svaret på dessa frågor är att beräkna välståndet i ekonomiska termer och kräva kontinuerlig ekonomisk tillväxt för att uppnå detta. Högre inkomster betyder ökade valmöjligheter, rikare liv och en förbättrad livskvalitet för dem som åtnjuter dessa inkomster. Det är åtminstone vad den gängse klokskapen säger. Denna formel översätts nästan per automatik till en ökning av bruttonationalprodukten (BNP) per capita. BNP är på det hela taget ett mått på den »ekonomiska aktiviteten« i ett land eller en region.4 Som vi ska se längre fram finns det goda skäl att ifrågasätta om ett så grovt mått verkligen är tillräckligt. Men tills vidare får det duga som ett ungefärligt uttryck för vad stigande inkomster innebär. En stigande BNP per capita är enligt denna uppfattning ekvivalent med stigande välstånd.5 Detta är otvivelaktigt ett av skälen till att BNP-tillväxt under större delen av 1900-talet på de flesta håll i världen har 22  V ä l f ä rd utan tillväxt


varit det viktigaste enskilda politiska målet. En sådan inställning är naturligtvis fortfarande frestande för världens fattigaste länder. En meningsfull syn på välstånd måste förvisso ta i beaktande att en miljard människor i världen lever på mindre än en dollar om dagen – halva kostnaden för en cappuccino på ett Starbucks café.6 Men gäller verkligen samma logik för de rikare länderna, där de grundläggande behoven är i stort sett tillfredsställda och en ytterligare ökning av konsumtionen bara ger ett obetydligt tillskott till det materiella välbefinnandet? Hur kan det komma sig att vi som har så mycket prylar fortfarande törstar efter mer? Vore det inte bättre om vi stoppade den hänsynslösa jakten på tillväxt i de framskridna ekonomierna och istället koncentrerade oss på att fördela de tillgängliga resurserna mer rättvist? Är verkligen ständigt stigande inkomster för de redan rika ett legitimt mål för våra förhoppningar och förväntningar i en värld av ändliga resurser, omgärdad av de strikta begränsningar miljön sätter, och som fortfarande kännetecknas av »välståndsöar« i »hav av fattigdom«? 7 Eller finns det kanske någon annan väg till en mer hållbar och mer jämlik form av välstånd? Vi ska gång på gång återkomma till den frågan och utforska den ur en rad olika perspektiv. Men här är det viktigt att klargöra att för många ekonomer är redan själva idén om välstånd utan tillväxt en ren styggelse. BNP-tillväxten tas för given. Det har skrivits tusen och åter tusen böcker om vad BNP-tillväxt grundas på, om vem som är bäst på att åstadkomma den och vad man ska göra när den plötsligt upphör. Betydligt mindre är skrivet om vilken sorts ekonomi vi önskar. Men den hänsynslösa jakten på mer, som döljer sig i den konventionella synen på välstånd, saknar inte helt intellektuell grund. Kort sagt går resonemanget ut på följande: BNP mäter det ekonomiska värdet på varor och tjänster som köps och säljs på marknaden. Om vi lägger våra pengar på mer och mer varor är det för att vi behöver dem. Vi skulle inte värdesätta dem om de inte samtidigt förbättrade våra liv. En stadigt stigande BNP per capita är därför ett rimligt mått på ett växande välstånd. fö rl orat välstånd 23


Men den slutsatsen är märklig just för att välstånd inte är en given synonym till inkomst eller rikedom. Stigande välstånd är inte självklart samma sak som ekonomisk tillväxt. Mer är inte nödvändigtvis bättre. Till helt nyligen uttrycktes välstånd inte alls i penningtermer; det var helt enkelt motsatsen till elände eller nöd.8 Begreppet ekonomiskt välstånd – och likställandet av stigande välstånd med ekonomisk tillväxt – är en modern konstruktion. Och det är en konstruktion som redan underkastats betydande kritik. En av invändningarna mot begreppet är att tillväxtens vinster, om man nu alls kan tala om sådana, har fördelats ojämlikt. En femtedel av världens befolkning svarar tillsammans för bara 2 procent av världens inkomster. De rikaste 20 procenten svarar däremot för 74 procent av de globala inkomsterna. Enorma klyftor – verkliga skillnader i välstånd med alla mått mätt – kännetecknar skillnaderna mellan fattig och rik. Ur mänsklig synpunkt är sådana klyftor oacceptabla. De genererar också stigande spänningar i samhället: verkliga umbäranden för de mest missgynnade får verkningar som spiller över på hela samhället.9 Även inom de utvecklade ekonomierna är ojämlikheten större än för tjugo år sedan. Medan de rika blivit rikare har den västliga medelklassens reala inkomster varit stagnerande långt före dagens lågkonjunktur. Under de senaste femtio åren har tillväxten långt ifrån höjt levnadsstandarden för dem som varit i störst behov av det, utan har istället svikit merparten av världens befolkning. Rikedomen sipprade upp till ett utvalt fåtal. Rättvisa (eller brist på sådan) är bara ett av skälen att ifrågasätta den konventionella formeln för hur man uppnår välstånd. Ett annat är det växande medvetandet om att en fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt, åtminstone bortom en viss punkt, inte verkar främja, utan rentav kan hämma den mänskliga lyckan. Det senaste årtiondets relativa ekonomiska framgångar i de utvecklade ekonomierna har åtföljts av diskussioner om en växande social lågkonjunktur.10 Slutligen måste, och detta är kanske det mest uppenbara argumentet, varje trovärdig vision av välstånd beakta frågan 2 4   V ä l f ä rd utan tillväxt


om gränser. Detta gäller i synnerhet en vision som grundas på tillväxt. Hur ska fortsatt tillväxt vara möjlig – och i så fall hur länge – utan att stöta på en ändlig planets ekologiska gränser?

Frågan om gränser Oron för gränser är gammal som gatan. Men dess moderna historia kan beskrivas i tre faser. I slutet av 1700-talet väcktes frågan av prästen Thomas Robert Malthus i hans enormt inflytelserika Essay on Population [Om befolkningsfrågan samt debatten kring denna, introduktionstexter och urval av Georg Borgström under medverkan av Greta Borgström; övers: Roland Adlerberth; Stockholm 1969]. På 1970-talet väcktes den igen i annan form i Romklubbens rapport Tillväxtens gränser [övers: Margareta Eklöf , Stockholm 1972]. Den tredje fasen är den vi befinner oss i nu: oro över klimatförändringarna och avtagande oljeproduktion (»peak oil«)11 tävlar om uppmärksamheten med det ekonomiska sammanbrottet. Att väcka Malthus spöke är förstås farligt. Han har grundligt fördömts av alla möjliga skäl. En del av dem, som hans fördomsfulla inställning till fattigdom och hårda motstånd mot lagar om fattighjälp, är helt berättigade. När allt kommer omkring var det Malthus som gav ekonomin rykte om sig att vara »den dystra vetenskapen«. Så det kan lika gärna sägas med en gång att Malthus hade fel. Åtminstone i sina konkreta påståenden.12 Hans argument var (starkt förenklat) att befolkningstillväxten alltid är snabbare än tillväxten av tillgängliga resurser för att ge människor mat och tak över huvudet. Så förr eller senare växer befolkningen ifrån »utkomstmöjligheterna« och en del människor – oundvikligen de fattiga – kommer att drabbas. Att han inte kunde se att det var strukturell ojämlikhet som höll människor kvar i fattigdom (och rentav försvarade denna) är en av Malthus brister. Men han hade också fel gällande matematiken. Världens befolkning är nu mer än sex gånger så stor som den var på Malthus tid. Och det beror delvis på att utkomstmöjligheterna ökat betydligt snabbare än befolkningen fö rl orat välstånd 25


– tvärtemot Malthus premisser. Den globala ekonomin är 68 gånger större än den var år 1800.13 Han missade fullständigt de långsiktiga följderna av de genomgripande tekniska förändringar som redan pågick runt omkring honom. Inte heller kunde han förutse att det med utvecklingen skulle följa en betydligt långsammare befolkningsökning. Idag driver välståndet på resursförbrukningen snabbare än vad befolkningsökningen gör.14 Utkomstmöjligheterna ökade snabbare än människors benägenhet till reproduktion, till stor del på grund av riklig tillgång på billiga fossila bränslen. Samtidigt skulle de massiva ökningarna i resursförbrukning i en global ekonomi som är nästan 70 gånger större än på Malthus tid ha gett honom skäl till eftertanke. Hur skulle väl sådana ökningar kunna fortsätta? Den frågan, om ekologins gränser, ställde sig en grupp vetenskapsmän med ett uppdrag från Romklubben på 1970-talet. Donella och Dennis Meadows och deras kollegor betraktade den exponentiella tillväxten i resursförbrukning, befolkning och ekonomisk verksamhet sedan den industriella revolutionen och ställde sig en mycket enkel fråga: Hur skulle detta slags kurvor (figur 1.1 (a)) rimligen kunna fortsätta på det sätt konventionella ekonomiska förutsägelser förutsatte? De visste att naturliga ekosystem följde helt andra slags kurvor (figur 1.1 (b)). Skulle det kunna vara så att de massiva mänskliga framstegen när allt kom omkring bara motsvarade den branta ökningen i tillväxt på den vänstra sidan av en klockformad kurva? Och att vi oundvikligen, liksom varje ekosystem som förbrukar mer än dess resursbas tillåter, var på väg mot ett sammanbrott? Paret Meadows argumenterade för att resursknapphet skulle driva upp priserna och bromsa möjligheterna till framtida tillväxt. Om inte den materiella resursförbrukningen begränsades skulle till sist själva resursbasen bryta samman och med den möjligheterna till fortsatt ekonomisk verksamhet – åtminstone skulle ekonomin aldrig komma i närheten av den skala som optimisterna förutsåg. När dessa forskare hade samlat in så mycket data de kunde 2 6  V ä l f ä rd utan tillväxt


om takten i resursutvinningen och tillgängliga reserver försökte de beräkna när vändpunkterna skulle komma, de punkter där en verklig brist skulle börja bli kännbar.

a) Ekonomisk tillväxt

b) Ekologiskt överutnyttjande

Tid

Figur 1.1 Tillväxtkurvor för ekonomiska och ekologiska system Källa: Författaren.

Som det skulle visa sig och som de själva senare skulle medge hade även de fått saker och ting om bakfoten. Men inte alls lika mycket som Malthus. På 1970-talet väntade sig paret Mea­dows att få uppleva knapphet på en rad olika resurser före millennieskiftet. Men det gick inte så. Kom ihåg att detta var för nära fyrtio år sedan när grunddata om naturresurser var ännu mer otillräckliga än de är idag. Men knappheterna inträdde inte så mycket senare än Meadows hade förväntat sig.15 Framför allt blev debatten om en vändpunkt i oljeproduktionen (»peak oil«) en våldsamt kontroversiell fråga redan till år 2000. De som trodde på en snar vändpunkt menade att den bara låg några år in i framtiden och kanske redan var här. Deras opponenter pekade på att väldiga resurser fortfarande ligger bundna i oljesand och oljeskiffer. Att få ut oljan kan vara dyrbart och miljöfarligt, men en absolut brist ligger fortfarande långt in i framtiden, hävdade optimisterna. Under tiden steg oljepriserna stadigt. Plötsliga oljeprishöjförl orat välstånd 27


ningar hade redan visat sig kunna destabilisera världsekonomin och hota den grundläggande säkerheten. I juli 2008 nådde oljepriserna 147 dollar per fat (figur 1.2). Fast de föll tvärt de följande månaderna har hotet om sjunkande oljeproduktion inte upphört. I början av 2009 återupptogs prisstegringarna. Även Internationella energibyrån (International Energy Agency, IEA) menar nu att vändpunkten kan komma redan år 2020. Andra kommentatorer tror att den kan komma ännu tidigare. Oljan kommer inte att försvinna bortom den toppen. Men den kommer att bli knappare och dyrare att utvinna. Den billiga oljans tidevarv är då ur alla praktiska synvinklar slut och det kommer oundvikligen att leda till en annan energiekonomi.16

Juni 2003 = 100

Olja Livsmedel Metaller

Figur 1.2 Internationella råvarupriser januari 2003–juli 2009

17

Källa: Författarens diagram enligt data i not 17.

Olja är inte den enda råvaran för vilken resursknapphet kommer att uppstå de närmaste årtiondena. Livsmedelspriserna steg också snabbt under ett år fram till juli 2008, vilket utlöste upplopp i vissa länder. Efter den plötsliga pristoppen tycks den underliggande trenden åter vara stigande (figur 1.2). Åkermark är, som redan Malthus insåg, den yttersta resur2 8  V ä l f ä rd utan tillväxt


sen när det handlar om grundläggande försörjning. Konflikter om markanvändning, i synnerhet kopplade till odling av biobränslen, var förvisso en av de faktorer som drev upp livsmedelspriserna under 2008. Ingen inbillar sig att dessa konflikter kommer att mildras med tiden. Också mineralpriserna visar en stigande trend. Det är inte överraskande. Efterfrågan växer och även med nuvarande takt i utvinningen finns det en rad viktiga mineraler som kommer att vara förbrukade på decennier snarare än århundraden. När utvinningstakten ökar rycker en hotande råvarubrist närmare. Om hela världen skulle konsumera resurser i bara halva USA:s takt skulle tillgången på till exempel koppar, tenn, silver, krom, zink och ett antal andra »strategiska mineraler« ta slut på mindre än fyra årtionden. Om alla konsumerade i samma takt som USA gör idag skulle tidshorisonten vara mindre än tjugo år. En del sällsynta jordartsmetaller* kommer att vara uttömda inom ett årtionde redan med den nuvarande förbrukningstakten.18 Alla möjliga faktorer bidrog till »bubblan« i råvarupriserna 2008. Delvis var de av kortsiktig natur. Alla förstår att det är svårt att skaffa sig en bild av den verkliga knappheten genom att följa kortsiktiga prisfluktuationer. Detta är något som optimisterna klamrar sig fast vid när de vill tona ned frågan om resursknapphet. Men det är också oroande att råvarupriserna helt enkelt är för instabila för att ge någon pålitlig information om förestående knapphet. Redan hotet om en sådan var tillräckligt för att priserna skulle skjuta i höjden. De var lika snabba att rasa inför lågkonjunkturen. Under såväl prisuppgång som -nedgång har den underliggande fysiska resursen oåterkalleligt närmat sig sitt slut. Marknaden är bara alltför självupptagen för att mäta detta. Som en ekonom sa till mig mitt under kreditkrisen: »Vi fick inte den recession som många ekonomer trodde att vi skulle få när de betraktade råvarububblan, det vill säga en som drevs av * Metallerna i periodiska systemets grupp 3, skandium, yttrium och lantan samt de fjorton lantaniderna. [Ö.a.]

förl orat välstånd 29


höga råvarupriser.« Men en sak är säker: den lågkonjunkturen kommer. Förr eller senare. Och när den kommer blir prisstegringarna inte mindre omskakande än de var 2008. Inverkan på ekonomin kommer att bli förödande. Denna tredje fas i debatten om ekonomins gränser skiljer sig från de båda föregående. Det handlar bara delvis om resursknapphet – problemet med »källor« för att uttrycka det på miljöekonomernas språk. Debatten drivs ännu starkare av problemet med »avlopp« – planetens förmåga att »assimilera« den ekonomiska verksamhetens miljöpåverkan. »Redan innan vi får slut på olja«, förklarar ekologen Bill McKibben, »kommer vi att få slut på planet.«19 Klimatförändringarna är en del av dessa avfallsproblem. De uppstår genom en ackumulation av växthusgaser i atmosfären – accelererad av mänskliga verksamheter, särskilt förbränning av fossila bränslen. Klimatets förmåga att assimilera dessa utsläpp utan att det inträffar »farliga« klimatförändringar håller snabbt på att uttömmas. Klimatförändringarna, som klimatforskaren James Hansen med flera fäste världens uppmärksamhet på i slutet av 1980-talet, har ofrånkomligen dominerat den politiska dagordningen under de senaste tjugo åren. Den inflytelserika Sternrapporten som publicerades 2006 bidrog kraftfullt till detta. Den före detta Världsbanksekonomen Nicholas Stern blev ombedd att leda en utredning om klimatförändringarnas ekonomi för det brittiska finansministeriet. Utredningen kom fram till att en liten tidig nedgång i BNP (kanske så liten som en procent) kunde göra det möjligt att undvika ett mycket större bakslag (kanske hela 20 procent av BNP) längre fram.20 Det är talande att det behövdes en ekonom med ett uppdrag från ett finansministerium för att slå larm om saker som klimatforskare – framför allt FN:s regeringspanel om klimatförändringar (IPCC) – hade sagt i åratal. Det vittnar delvis om ekonomernas makt i politiken. Men Sternrapportens inverkan berodde också på dess förföriska budskap. Klimatförändringar kan åtgärdas, sa rapporten, och vi kommer knappt att märka skillnaden. Den ekonomiska tillväxten kan fortsätta mer eller mindre som vanligt. 3 0   V ä l f ä rd utan tillväxt


Vi kommer att ha tillfälle att granska det budskapet längre fram. Klimatpolitikens historia manar till viss försiktighet inför påståenden om att allt kommer att gå så lätt. Kyotoprotokollet förpliktade i-länderna att fram till 2010 minska sina utsläpp av växthusgaser med motsvarande 5 procent av 1990 års nivåer. Men det har inte gått så bra. Globalt har utsläppen ökat med 40 procent sedan 1990. Under tiden har även vetenskapen gått vidare. Sternrapporten satte som mål att stabilisera kolutsläppen i atmosfären till 550 miljondelar (ppm).21 De flesta vetenskapsmän – och Stern själv – medger nu att det målet inte kommer att förhindra farliga antropogena klimatförändringar. IPCC:s fjärde utvärderingsrapport hävdar att målet måste vara 450 ppm för att klimatförändringen ska kunna begränsas till en genomsnittlig global temperaturökning på 2˚C.22 Att nå det målet kan innebära att de globala utsläppen måste reduceras med upp till 85 procent av 1990 års nivåer fram till år 2050.23 Två artiklar i tidskriften Nature i april 2009 ifrågasätter även den slutsatsen. Författarna menar att det viktiga är vilken total budget för utsläpp av växthusgaser vi tillåter oss för perioden fram till 2050. De globala atmosfäriska koncentrationerna är redan uppe i 435 ppm. Och om vi vill ha 75 procents chans att stanna under 2˚C har den globala ekonomin bara råd att släppa ut 1 biljon ton koldioxid (CO2) mellan åren 2000 och 2050. Det allvarliga är, visar de, att vi 2008 redan hade förbrukat en tredjedel av den budgeten. Att hålla sig inom budgeten kommer att bli ännu mer krävande än det existerande scenariot för en stabilisering vid 450 ppm antyder.24 Sammantaget förmedlar allt detta ett i grunden oroande budskap. Farliga klimatförändringar hotar inom bara några årtionden. Och vi förbrukar klimatets »tröghet« alltför snabbt. Det kan ta årtionden att ställa om våra energisystem. Och vi har knappt börjat ta itu med den uppgiften. I takt med att vetenskapen förbättras blir det allt tydligare att den globala uppvärmningen kan bli det allvarligaste hotet mot vår överlevnad. Fast klimatet kom in sent i bilden kan det visa sig bli den yttersta av alla gränser.

förl orat välstånd 31


Bortom gränserna Denna korta skiss av de ekologiska gränserna gör inte rättvisa åt den allt rikare förståelsen av resursknapphet eller klimatförändringar. Den har inte ens berört frågorna om de snabbt krympande skogarna, de historiskt unika förlusterna av biologisk mångfald, fiskbeståndens sammanbrott, vattenbristen eller föroreningarna av våra jord- och vattenresurser. Intresserade läsare måste gå till andra böcker för en detaljerad diskussion av dessa frågor.25 På sätt och vis är detaljerna inte viktiga. Ingen ifrågasätter på allvar bedömningen av verkningarna. Det är nu allmänt erkänt till exempel att uppskattningsvis 60 procent av världens ekosystemtjänster har försämrats eller överutnyttjats sedan mitten på 1900-talet.26 Under samma tidsperiod har den globala ekonomin mer än femdubblats. Om den fortsätter att växa i samma takt kommer den att vara 80 gånger större år 2100 än den var år 1950.27 Denna extraordinärt forcerade ökning av den globala ekonomiska aktiviteten saknar historiskt motstycke. Den strider helt mot vetenskapliga kunskaper om vår ändliga resursbas och den bräckliga ekologi som vi är beroende av för vår överlevnad. En värld där allting rullar på som vanligt är redan något otänkbart. Men vad ska vi säga om en värld där uppskattningsvis 9 miljarder människor alla får samma rikedom som förväntas i OECD-länderna?28 En sådan ekonomi skulle behöva femtondubbla dagens världsekonomi till år 2050 (så att den blir 75 gånger så stor som världsekonomin var 1950). Till sekelskiftet skulle dagens världsekonomi behöva fyrtiodubblas (och bli 200 gånger så stor som den var 1950).29 Hur i all världen ser en sådan ekonomi ut? Vad drivs den med? Erbjuder den verkligen en trovärdig vision av gemensamt och varaktigt välstånd? För det mesta undviker vi den nakna verklighet som dessa siffror uttrycker. Det sedvanliga antagandet är att tillväxten, bortsett från finanskriser, kommer att fortsätta i det oändliga. Inte bara för de fattigaste länderna, där en bättre livskvalitet 3 2   V ä l f ä rd utan tillväxt


onekligen behövs, utan också för de rika länderna där den materiella rikedomen bidrar föga till vår lycka och börjar hota grundvalarna till vårt välstånd. Skälen till denna kollektiva blindhet är (som vi ska se mer i detalj senare) rätt lätta att finna. Den moderna ekonomin är strukturellt beroende av ekonomisk tillväxt för sin stabilitet. När tillväxten sviktar, vilket inträffade så dramatiskt andra halvåret 2008, grips politikerna av panik. Företag kämpar för sin överlevnad. Människor förlorar sina arbeten och ibland sina hem. En spiralformad ekonomisk nedgång hotar. Att ifrågasätta tillväxten är dömt att vara något endast dårar, idealister och revolutionärer sysslar med. Men vi måste ifrågasätta den. Idén om en icke-växande ekonomi må vara en styggelse för en ekonom. Men idén om en oupphörligt växande ekonomi är en styggelse för en ekolog. Inget system som ingår i ett större och ändligt system kan växa ändlöst, i fysiska termer. Ekonomer måste kunna besvara frågan hur ett kontinuerligt växande ekonomiskt system ska kunna rymmas inom ett ändligt ekologiskt system. Det enda möjliga svaret på denna utmaning är att, som ekonomerna gör, föreslå att tillväxten i dollar ska »frikopplas« från tillväxten i fysisk resursförbrukning och miljöpåverkan. Men som vi ska se närmare i det följande har detta hittills inte åstadkommit vad som krävs. Det finns inga utsikter att lyckas med detta i en omedelbar framtid. Och blotta omfattningen av den frikoppling som behövs för att klara de gränser som gäller här (och hålla sig inom dem samtidigt som ekonomin växer i det oändliga) är nästan omöjlig att föreställa sig. Kort sagt har vi inget annat val än att ifrågasätta tillväxten. Tillväxtmyten har svikit oss. Den har svikit den miljard människor som fortfarande försöker klara sig på hälften av priset för en kopp kaffe om dagen. Den har svikit de sköra ekologiska system som vi är beroende av för vår överlevnad. Den har grovt svikit sina egna mål om att tillhandahålla ekonomisk stabilitet och trygga människors utkomst. Om den nuvarande krisen verkligen (som vissa förutsäger) innebär ett slut på den lätta tillväxtens era, åtminstone för i-länderna, då är naturligtvis resonemangen i den här bofö rl orat välstånd 33


ken dubbelt relevanta. Välstånd utan tillväxt är ett mycket användbart trick att ha i rockärmen när ekonomin vacklar. Den obekväma verkligheten är att vi står inför ett omedelbart slut på den billiga oljans epok, inför hot om ständigt stigande råvarupriser, försämring av luft, vatten och jord, konflikter om användning av mark, vatten, skogar och fiskerättigheter och den enorma utmaningen att stabilisera det globala klimatet. Och vi står inför dessa uppgifter med en ekonomi som i grunden har havererat och är i desperat behov av förnyelse. Under sådana omständigheter är en återgång till hur det var före krisen inte någon möjlig väg. Välstånd för några få, byggt på ekologisk förstörelse och bevarande av sociala orättvisor, är inte någon grund för ett civiliserat samhälle. Ekonomisk återhämtning är viktig. Att försvara människors arbetstillfällen, och skapa nya, är en central uppgift. Men vi har också ett akut behov av en förnyad känsla av gemensamt välstånd. Ett djupare engagemang för rättvisa i en ändlig värld. Att uppnå dessa mål kan verka som en ovan eller rentav orimlig politisk uppgift i vår moderna värld. Statens roll har inskränkts så hårt av materiella skäl och urholkats av en förfelad vision av konsumenter med gränslösa friheter. Själva begreppen styrelse och styrelseformer är i akut behov av förnyelse. Men den ekonomiska krisen ger oss ett unikt tillfälle att investera i förändring. Att sopa undan det kortsiktiga tänkande som plågat samhället i årtionden. Att ersätta det med en genomtänkt politik för att ta itu med den enorma utmaningen att skapa varaktigt välstånd. För när det kommer till kritan är välstånd något mer än att tillfredsställa materiella behov. Det handlar om vår livskvalitet och våra familjers hälsa och lycka. Det rör också styrkan i våra relationer och vår tilltro till samhället. Det yttrar sig i att vi är nöjda med våra arbeten och har en gemensam känsla av mål och mening. Det ger oss möjlighet att fullt ut delta i samhällslivet. Välstånd består av vår förmåga att blomstra som mänskliga varelser – inom en ändlig planets ekologiska gränser. Utmaningen för vårt samhälle är att skapa förhållanden under vilka detta är möjligt. Det är vår tids mest trängande uppgift.


2. Oansvarighetens tidevarv Det här har varit ett tidevarv av globalt välstånd. Det har också varit ett tidevarv av global turbulens. Och där det har rått oansvarighet, där måste vi nu säga rent ut att oansvarighetens tidevarv måste få ett slut. Gordon Brown, september 2008 1

Den konventionella formeln för att uppnå välstånd innebär framför allt jakt ekonomisk tillväxt. Högre inkomster kommer att öka välmågan och leda till välstånd för alla, menar man. Den här boken utmanar den formeln. Den ifrågasätter att ekonomisk tillväxt fortfarande skulle vara ett legitimt mål för rika länder, när det ännu finns enorma klyftor i inkomster och välbefinnande över hela världen och när den globala ekonomin måste hålla sig inom ändliga ekologiska gränser. Den utforskar huruvida fördelarna med fortsatt ekonomisk tillväxt fortfarande uppväger kostnaderna och granskar antagandet att tillväxten är väsentlig för välståndet. Kort sagt ställer den frågan: är det möjligt att ha välstånd utan tillväxt? Den frågan kom i blixtbelysning under arbetet med att skriva den här boken. Bankkrisen 2008 ledde världen till randen av en finansiell katastrof och skakade den dominerande ekonomiska modellen i dess grundvalar. Den omdefinierade gränserna mellan stat och marknad och tvingade oss att inse vår egen oförmåga att hantera den globala finanssektorns oansvarig het ens tid evarv 35


9789170375644  

9789170375644

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you