9789170375439

Foto: Alistair Tearne

www.romatearne.com

Morgonen den 5 juli 2005 lamslås London av en rad bombattentat. Läkaren Simon Swann hör sirenerna ljuda genom staden medan han förtvivlat springer fram och tillbaka i kaoset.

Men vem letar han efter egentligen?

Trettio år tidigare på Sri Lanka fyller en flicka som heter Alice Fonseka nio år. I födelsedagspresent får hon en cykel och den här dagen känner hennes glädje inga gränser. För en stund glömmer hon de vuxnas oro och prat om vad som händer i landet.

Sri Lanka står inför ett inbördeskrig och våldet kommer obönhörligt närmare Alice och hennes familj. Hon tvingas lämna sitt hemland och sin älskade morfar för att fly med modern till England.

I det kyliga London växer Alice upp och skapar sig ett eget liv. Hon gifter sig, får barn och blir en framgångsrik konstnär.

Men längtan efter hemlandet och morfadern präglar hennes tillvaro och hon blir aldrig riktigt lycklig vare sig i äktenskapet eller i sitt nya land. Hon har nästan gett upp hoppet när hon oväntat möter kärleken i all dess kraft och innerlighet.

Så randas den där vackra julimorgonen och återigen korsar våldet hennes väg.

Brixton Beach är en berättelse om kärleken och döden, om separation och längtan. En svindlande familjesaga som inte lämnar någon oberörd.

Roma Tearne Brixton BeacH

Roma Tearne bor och arbetar i Oxford. Tio år gammal flydde hennes familj från Sri Lanka till Storbritannien, där hon bott största delen av sitt liv.

Roma Tearne är konstnär och författare, och har tidigare givit ut Mosquito och Bone China. Nyligen utkom The Swimmer. Brixton Beach har blivit en stor försäljningssuccé i Storbritannien och är den första av hennes böcker som kommer ut på svenska.

”Alice”, sade morfadern, ”din far vill ta dig till England. Visste du om det?”

Alice stirrade på honom. Sanningen började gå upp för henne, omöjlig att undkomma. Hon hörde orden, märkvärdigt bekanta men ändå obegripliga. ”Man får inte ett pass om man inte ska resa”, sade hon långsamt och mindes Esther. ”Nej, just det.” Bee nickade, tonen i hans röst förbryllade henne. ”Det är sant, hjärtat mitt.”

Han tvekade. ”I England”, sade han, ”kommer du att vara helt trygg.”

Hon var tyst medan hon smälte detta. ”Vi kan inte se till att du är trygg och säker här längre”, fortsatte han. ”Du måste åka, de unga har ingen framtid här. Det är det bästa, åtminstone för ett tag.”

Han stannade upp och tittade ut över havet. Hon kunde inte avläsa hans ansiktsuttryck. Allt hon visste var att i strandens vidöppenhet såg han väldigt bräcklig ut och var henne oändligt kär. Jag är trygg här med dig ville hon skrika ut, men orden tycktes fastna i strupen och havsvinden fick henne att tappa andan och hon förlorade dem.

roman av

isbn 978-91-7037-543-9

Omslag: Calle Ljungström/calleochemma* Omslagsfoton: Thomas Pickard/Getty Images, Paul Grand/Getty Images, K.H./Creative Commons

BrixtonBeach_omsl_tryck.indd 1

Ordfront www.ordfront.se

O

ORDFRONT OR

2011-07-07 11.16

roma tearne

Brix ton Be ach Üversät tning : av birgit ta wallin

Stockholm Ordfront 2011

Till minne av N M C vars historia, förtigen under fyrtio år, till sist har berättats.

Och till Barrie, Oliver, Alistair och Mollie.

Roma Tearne: Brixton Beach Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Roma Tearne 2009 översättning: Birgitta Wallin originalets titel: Brixton Beach Först utgiven av Harper Press 2009 omslag: Calle Ljungström inlaga: Lena Gustafsson satt med: Indigo tryck: Scandbook, Falun 2011 isbn: 978-91-7037-543-9

Hela livet 채r ett fr채mmande land jack kerouac, i brev (24 juni 1949)

Bel Canto

det är poliser överallt. På avstånd är det bland det första han ser. Redan innan han hör larmet från sirenerna, skriken. Redan in­nan BBC-teamet är där. Neongröna västar rör sig beslutsamt, dirigerar trafiken, spärrar av med blått och vitt band och föser iväg folk. Det är vad han ser. En röd dubbeldäckare står parkerad i en underlig vinkel, svart rök väller ut ur dess fönster. Det är glassplitter överallt. Det knastrar under hans fötter och han ser skärvor glimma farligt i ljuset. Hans första tanke är: någon kan göra sig illa; hans andra är att det måste ha brunnit någonstans. ”Ur vägen, håll gången fri!” skriker polismannen barskt. Med handflatorna knuffar han flera människor bakåt. Sedan pratar han i radion.

Det luktar svett och gummi. Och sprängmedel. ”Vi behöver en ambulans till vid vägspärr 4”, säger polisen. ”Snabbt.

De håller på och bär ut fler. Har alla sjukhus underrättats?” ”Vi behöver förstärkningar, nu!” ”Ja. De är på väg.” ”Vad är det som har hänt?” frågar Simon upprört. ”Har det brunnit?”

Rösten är hes; det är något som sitter åt kring strupen. Över brös­t­et spänner det ännu mer. Han har sprungit. Hela vägen över Lambeth Bridge, längs Horseferry Road, upp på Park Lane mot Edgware Road.

Han ville egentligen ta den andra vägen i motsatt riktning, mot Oval­en och huset som hette Brixton Beach. Ett kort ögonblick hade han tvekat, han ville titta in, knacka på husets blå ytterdörr, men sedan hade han fortsatt springa. Det finns ingen taxi. Trafiken är blockerad. Den kom9

mer att vara blockerad i timmar. Han borde vara på jobbet, han borde vara i tjänst, finnas tillhands och vänta på dem som ska tas in, prioritera bland strömmen av skadade, men han har flytt utan att tänka. Aldrig tidigare under hela sin yrkeskarriär har han betett sig på det här oansvariga sättet. Paniken kväver hans röst, fruktan griper tag i hans lemmar medan han studerar ansiktena framför sig. ”Håll gången fri, tack.”

Ljudet av ännu en ambulanssiren får det att slå lock för öronen på honom. Han är inte van att höra sirenerna utifrån. Han är van vid opera­ tionssalens lugn, arbetets behärskade energi. Skalpellerna placerade där de alltid är placerade, sköterskor beredda att förutse hans rörelser. Han är inte van vid kaos. ”Åh herregud! Åh gud! Titta! Titta!” skriker en kvinna.

Hon fortsätter att skrika, det kommer ljud men inget begripligt. Det är först då Simon tittar upp och ser bussen. Överdelen har helt och hållet sprängts i luften. Tak, säten, fönster, människor. En halv buss i själva verket, den står stilla förutom de tunna slingor av rök som sakta virvlar ut, uppåt som en drake; in i en förbluffande blå himmel. En man i trasor med sotigt ansikte och sotiga armar går förbi och håller hårt i en ung pojke. Tårar fårar hans ansikte och lämnar efter sig strimmor av vitt kött. Två ambulanser till banar sig långsamt väg framåt, med sirenerna tjutande, och tvingar åskådarna åt sidan, frigör en gångväg och upphäver med bedövande intensitet alla möjligheter att tala. Tre kvinnliga poliser bildar en mur med armarna utsträckta, ansiktena är sammanbitna i väntan på reaktioner. På ett ögonblick har ambulanserna slukats upp av folkmassan. Simon känner hur det luktar bränt. När sirenerna tonar bort börjar han höra andra mänskliga ljud och han kämpar för att komma framåt. ”Herregud! Vad är det för nåt? Vad är det som har hänt?” ”Är det nån som vet?” ”Rör dem inte . . . för guds skull!” ”Åh gud!” ”Mamma!”

En barnröst med uppåtgående sjungande ton, distinkt och klar ovan skrikens kakofoni, strömmar mot honom. Blodet dunkar i huvudet, 10

skymmer sikten och får honom att känna sig illamående. Han var varm efter att ha sprungit, nu darrar han. En rörelse av ovanligt slag griper tag i hela hans kropp. ”Släpp förbi mig”, säger han. ”Jag är läkare.”

Inuti den urblåsta dubbeldäckaren ser han, när han fokuserar blicken, att de fångna kropparna är brända. En del av dem är endast överkroppar utan huvuden. ”Jag är läkare”, ropar han. ”Släpp förbi mig.” ”Ursäkta sir, kan jag få se ert id-kort, tack?”

Ambulanssjukvårdarna bär på en bår och två personer täckta av blod får hjälp därinne. Simon sträcker sig efter sin läkarlegitimation men inser att han har gått från mötet utan sin rock. Han har ingenting. Inget id-kort, ingen mobiltelefon, ingen plånbok. Om hon försökte få tag i honom skulle hon inte kunna det. Han bara rusade iväg, eftersom han visste . . . visste vad? Att han inte kunde vänta? Att han måste se det själv? ”Kan ni flytta er bakåt, tack”, säger polismannen.

I hans röst finns en udd av panik, av förvirring och ett hot tränger igenom lugnet. Metallblänket på hans bälte är det skjutvapen han är beredd att använda om det skulle vara nödvändigt. Svetten rinner nerför hans ansikte när han svarar i radion. Han är ung, mellan tjugo och trettio, och det som just har hänt har gjort honom förkrossad. Det kommer att märka honom för alltid. ”Vi vet inte vad som pågår, sir. Vi har bara fått höra att det varit en serie explosioner. I tunnelbanan. Ja, sir.”

Men bussen? ”Al-Qaida?” frågar en annan röst, osäker, skälvande och på gränsen till hysteri. En kvinnas röst. ”Åh herregud, nej! Inte här, inte i England?” ”Vi vet inte, madam. Inte på det här stadiet. Jag är ledsen.”

Simon känner sig svag. Han måste ta sig till tunnelbaneuppgången, han måste ta reda på vad som egentligen har hänt. Han är i desperat behov av en mobiltelefon. Sedan kommer han ihåg, naturligtvis finns alla hans telefonnummer i hans egen telefon. Han kan inte minnas ett enda så han knuffar sig fram genom folkmassan som har samlats och korsar 11

gatan, kryssar sig fram genom den stillastående trafiken. En annan polis stoppar honom. ”Ursäkta sir, kan ni gå åt sidan, tack. Det här området är avstängt för allmänheten.” ”Jag är läkare”, säger han igen, och hans röst är knappt mer än en viskning. ”Kan jag få se er legitimation då, sir?”

Men han har ju ingen. Vanmäktig leds han över vägen tillsammans med några andra åskådare. Solen är ovanligt stark. Inte ens den minsta lilla bris kan märkas. Det är en dag med tropisk hetta, en dag att tillbringa på stranden, kanske. Det dånar när ännu en rad av ambulanser svischar förbi. Sirenerna har knappt hållit upp en sekund sedan Simon kom hit. ”De måste väl ha skickats ut från flera sjukhus, antar jag”, kommenterar mannen bredvid honom. ”Det betyder att en massa människor är inblandade”, inflikar en kvinna i närheten. ”Min mobil fungerar inte.” ”Inte min heller.” ”Nätet är överbelastat”, informerar någon annan dem, ”eller så är det reserverat för nödsamtal.”

Röster skär genom varandra, samtal flätas samman. En kvinna med barnvagn gråter hjälplöst. ”Min dotter skulle på skolresa idag, men hon hade ont i magen så hon stannade hemma.” ”Jaså?” ”Ja. De skulle ha åkt till Leicester Square och gått över till National Gallery.” ”En del stackars föräldrar håller väl på att bli tokiga.”

Det kommer ännu en våg av ambulanser, som tjuter högre än tidigare, närmare. Hur många fler behövs det? En stannar på fel sida av den nu övergivna vägen, hejdad av två poliser som har parkerat sin bil tvärs över trottoarkanten. Polishundarna stryker kring deras fötter. Simon springer mot ambulanssjukvårdarna som kliver ur ett av fordonen. ”John”, skriker han, innan poliserna kan stoppa honom. ”John!”

Polishunden visar tänderna. Uppe i luften flyger ett plan sakta över 12

himlen. Det går så lågt att alla tittar upp, skrämda. Ögonblicket är fru­ s­et, fångat inuti en bubbla av skräck. Fasthållet. Planet, som har en blå och gul stjärt, stryker längs med träden och försvinner mellan två höga byggnader. ”Dr Swann”, säger sjukvårdaren överraskat och polisen hejdar sig. ”Jag var här i närheten”, säger Simon snabbt och med ofattbart lugn. ”Kan jag hjälpa till?” ”De har full beredskap, sir. På Tommy’s. Och på Charing Cross. Det är okej”, säger John till polisen, som diskret sänker sin pistol. ”Han hör till oss, men var ledig idag. ” Och han nickar bistert, som om han redan hade berett sig på synen de hade att vänta sig. ”Jag tror att det här är nåt stort, sir, att döma av all uppståndelse. Alla har högsta beredskap. Högsta prioritet. Måste vara illa.”

Han skakar på huvudet. Han har just blivit inkallad från en seriekrock på avfarten till motorvägen. Hur många mirakel förväntas de utföra på en dag? ”Låt mig få följa med dig, John”, ber Simon, samtidigt som de tillsammans rör sig mot tunnelbanestationen.

Vid ingången till tunnelbanan går en rysning genom honom. Den rör sig från fötterna upp mot huvudet. Scenen framför honom antar bibliska proportioner. En man, eller är det en kvinna, med huvudet inlindat i ett provisoriskt bandage tillklippt av en skjorta, ledsagas fram till hjälpstationen som nyligen har satts upp vid vägkanten. Gestalten vacklar till, stapplar fram och det beslöjade ansiktet träffas av ljuset. En fotograf knäpper på sin kamera. Den här bilden av ett ansikte i bandage kommer att bli symbolisk, en av årets bilder, en av decenniets till och med. Någonstans finns någon som älskar ansiktet under de här bandagen. Simon rör sig mot hjälpstationen. En kypare har ställt fram stolar åt de skadade som kan gå; de som har haft tur. Det finns andra som inte har haft sådan tur.

Brandmän bär ut bår efter bår med lemlästade kroppar. Skrik fyller Simons öron. En förkolnad kropp, omöjlig att särskilja på alla sätt utom för ett armband på en svartnad arm, ligger orörlig. En man ligger med ansiktet uppåt och stirrar på ingenting, omedveten om att hans in­älvor 13

ligger blottade i sommarbrisen. En kvinna, med benen borta från knäna och neråt, avkapade, är medvetslös men fortfarande vid liv och väntar på att få följa med en ambulans. Två sjukvårdare försöker redan här dela in de sårade i grupper. En del behöver forslas vidare med ambulanser, en del behöver i förstone behandlas för mindre skador, medan and­ ra, de med ett lakan över sig, hör till dem som ska identifieras senare.

En kameraman filmar scenen under tystnad. Picassos Guernica, tänker Simon, innan han lyckas hejda sig. Och något annat, också, tänker han.

Han ser ett rum, upplyst ovanifrån som av strålkastarljus, och ett skåp som öppnas för att uppenbara ett fartygsskrov. Han hör röster. På spaning efter den tid som flytt. En gestalt ligger framför honom, med långt, mörkt hår, fullt av levrat blod, och ögonen slutna. Han har aldrig sett så mycket blod i hela sitt liv. Annars har han varit skicklig just när det gäller att hantera blodförlust. Men det här blodet, det här köttet är annorlunda. Han står inte ut med det. Överallt runt omkring honom fylls den klarblå himlen av den genomträngande, förfärliga lukten av bränt kött och sot. Svedda kroppsdelar, röster som bönfaller honom, röster som delar ut instruktioner. ”Hjälp mig!” ”Den här har förlorat en hel del blod . . .” ”Den här ska till Tommys . . .”

Han arbetar på rutin, som av sig självt, men hela tiden letar han, letar. Bland vartenda ansikte, vartenda ben och varenda arm söker han efter det han fruktar att finna, men han letar ändå. Hjärtat gråter, han skulle inte ha kommit; han skulle ha stannat på sjukhuset. Väntat. Men här är han nu och han kommer inte att gå innan han vet. På ett eller annat sätt. Kanske, tänker han, och tanken formar sig till ord, får liv, kanske är hon i tunneln. Plötsligt rinner all kraft ur honom och han känner hur marken häver sig upp mot honom. ”Förlåt”, mumlar han, men ingen hör honom.

Kanske ringer hon om han går tillbaka. Kanske är hon fortfarande hemma i Brixton Beach, i säkerhet, och försöker få tag i honom. Han ser vilt omkring sig, utan att veta vad han ska göra, och under denna bråkdel av en sekund dör en kvinna framför honom. Dödens färger, tänker han. Varför tänker han på det viset nu?

14

”Vilka är det som ligger bakom det här fruktansvärda dådet?” skriker en röst. ”Vilka kan vilja skada oss så mycket?” ”Londonborna . . .” säger BBC-journalisten in i mikrofonen. Han var den första medierepresentanten att anlända på scenen, den första att rapportera; känslig, skarp, precis. ”Vilka jävlar! Vad har de gjort?”

Det rasande skri som når hans öron är uråldrigt och har upprepats sedan urminnes tider. Armar lyfter sig mot himlen som i bön. Det är mänsklighetens obesvarade fråga som ställs denna spöklika morgon i juli. Hjälplös vänder sig Simon mot talaren, en man gammal nog att ha sett Dunkirks stränder, en man gammal nog att ha bevittnat Slaget om England. För den här vackra dagen, medan Big Ben slår och svalor fyller sommarhimlen, stiger en ynklig Gud ner. Med ett fasansfullt uppsåt.

Här, mitt i hjärtat av London.

Paradiso

1 bara de unga kan känna på det här sättet. Omedvetna som de är om tidens flykt kan bara de vara så förtröstansfulla. De har lyckan att leva bekymmerslöst, att lagra minnen för den dag längre fram när medelåldern tillåter dem att återuppleva det förflutna. Tiden kommer förstås att förändra saker och ting; tiden kommer att forma och förvränga, ljuga och spela dem ett spratt med alla dess motsägelser. Men under det korta mellanspelet, svävande mellan dröm och vaka, in­nan barndomens oansenliga dörr slår igen bakom dem för alltid, kan de unga, om de har tur, uppleva fullständig lycka.

På kvällen före Alice Fonsekas nionde födelsedag hade hennes far Stanley tagit med sig två skinande röda äpplen hem. Stanley arbetade på ett företag som importerade utländsk frukt till de rika singaleserna i Cinnamon Gardens vilka hade råd att bo likt engelsmännen. ”Äpplen är en lyx”, sade Stanley till henne. ”Men eftersom det är din nionde födelsedag ska du få uppleva smaken av lyx!”

Han log glädjelöst, upptagen som han var med andra saker än dotterns födelsedag. Imorgon planerade Alices mamma Sita att ta med Alice ner längs kusten efter skolan för att vara hos morföräldrarna över helgen. Barnet som Sita väntade skulle komma inom en månad och Alices utflykt till hennes föräldrar var delvis för att ge Sita en chans att vila. ”Men du kan bara stanna två nätter”, förvarnade hon Alice medan hon skalade äpplet och skar det i små bitar. Fruktköttet var blekt och mjukt. Alice åt det motvilligt. ”Varför?” frågade hon. ”Varför kan jag inte stanna längre?”

19

”Två nätter”, sade modern bestämt. ”Ät upp ditt äpple nu och gör dig färdig att gå till sängs. Du har skola imorgon bitti.”

Alice rynkade ögonbrynen. Hon var inte det minsta sömnig. ”Jag vill stanna en vecka.”

Att hälsa på morföräldrarna var det bästa med att fylla år. ”Kommer morfar Bee och möter oss på stationen?” ”Ja, det gör han. Var nu en snäll flicka och gå och lägg dig. Då kommer det fortare att bli din födelsedag.” ”Åh! Jag längtar så efter att träffa honom!” skrek Alice, gled av stolen och sprang exalterat runt matbordet av sidenträ.

Sita åt upp äppelbitarna som blivit kvar. Som barn hade Sita gett sin far smeknamnet Bee. Hon mindes inte längre orsaken till det men namnet hade följt med och nu kallade alla honom för Bee, till och med hans fru Kamala.

När Sita nästa dag hämtade Alice efter skolan hade hon det andra äpplet med sig, försiktigt nerpackat mellan dotterns kläder i hennes blå plastbag. ”Du kan dela det med morfar Bee, om du vill”, sade hon när hon mötte henne.

Alice nickade och ögonen glänste. Hon hade varit alltför uppspelt för att kunna sova natten innan, men fastän hon var trött steg lyckan inom henne som skum ur havet. Det var mitt på dagen. Kyrkklockan slog. Barn myllrade ut genom skolgrindarna klädda i de stärkta, oklanderligt vita uniformerna som hörde till St Clare’s College; flickorna hade prydligt flätat, oljat hår och pojkarna bar blänkande skor. Bara hennes dotter, tycktes det Sita och hennes kritiska öga, såg ut som om hon hade rullat omkring i snåren igen. ”Anay, Alice, hur har du kunnat bli så lortig? Har du rullat dig i smutsen nu igen? Och titta bara på ditt hår!”

Flickans hår, omsorgsfullt flätat den morgonen, var rufsigt. Små kvistar hade fastnat här och var i det och uniformen var strimmig av färg. ”Du har klättrat i träd nu igen, va?” frågade Sita förargat. Dotterns knän var täckta av rivsår. Alice hoppade från ena foten till den andra och struntade i modern.

20

”Jag kommer aldrig att vara åtta igen!” skrek hon och vinkade åt några av barnen som sprang förbi.

Hon bar på en papperskasse med presenter från klasskamraterna. ”Ska vi åka nu, mamma?” skrek hon, dansade omkring och borrade sina redan smutsiga skor ännu djupare ner i den röda jorden.

Sita suckade. Året var 1973 och för varje födelsedag verkade dottern bli mer och mer av ett yrväder.

Lärarinnan mrs Perris kom ut och pratade med dem. Hon stod i den kokande hettan, precis utanför grinden, på vägen där tiggarna samlades, intill kvinnorna som sålde välkryddade ambarella- och mango­sambals och spåkvinnan som ritade upp märken rosa som saft på marken. Mrs Perris lade knappt märke till ljuden och uppståndelsen som pågick runt omkring henne. Hon tyckte det var skönt att komma ut från skolan en liten stund, sade hon till Sita. Men Alice såg hur lärarinnan tittade nervöst över axeln som om hon väntade att någon, rektorn kanske, skulle komma ut och huta åt henne. Flera mödrar som var på väg att hämta sina barn tittade nyfiket i deras riktning. Det var ovanligt att någon ur personalen pratade med en förälder på det här informella sättet utanför klassrummet. Den stränga säkerheten som gällde sedan bomben smällde gjorde det svårt att vara lika obekymrad som förr i tiden. ”Alice borde vara väldigt trött vid det här laget”, sade mrs Perris och hötte med fingret. ”Jag måste tala om för dig att hon har pratat hela dan idag. Jag har inte fått in en endaste uppgift som var värd nånting från henne. Faktum är att jag flyttade henne från Jennifer så att hon skulle sitta för sig själv, eller hur, Alice? Det var väl tur att det är en så speciell dag idag, för annars kanske jag hade varit tvungen att ta fram käppen!”

Men lärarinnan retades bara och Alice skrattade, hon förstod det.

Hon hade en känsla av att mrs Perris inte hade kommit ut för att prata om henne. ”Det var visst inte nån av oss som sov riktigt bra igår, sade Sita som från­varande drog bort dottern från gropen hon så energiskt höll på att gräva med foten.

Alice gav ifrån sig en överdriven suck. Moderns hår, tänkte hon indignerat, såg inte bättre ut än hennes eget. Flera testar hade lösgjort sig 21

från flätan och låg fastkletade över det svettiga ansiktet. När hon öppnade munnen för att säga något såg hon Sitas blick och höll tyst, då hon ögonblickligen kom underfund med att modern var på sitt knep­iga humör. Sita var trött. Den olustiga tröttheten fanns alltid där, lika tyngande som den fuktiga monsunluften vilken närmade sig. För Alice var det uppenbart att det helt enkelt berodde på den eländiga bebisen som modern snart skulle föda. Alice ville inte ha den här bebisen, hon hade hatat den ända sedan modern berättade nyheten för henne. Ännu värre var att hon var helt säker på att ingen annan ville ha den heller. För inte så länge sedan hade Alice råkat höra ett samtal mellan moster May och mormodern. ”Det kunde då inte ha funnits en sämre tid att sätta barn till världen”, hade moster May sagt.

Alice, som var expert på att tjuvlyssna, hade blivit förbluffad. Hon hade förstått att även vuxna ogillade tanken på bebisen. Så varför gjorde de sig inte bara av med den? ”De skriker hela natten”, hade hennes bästa vän Jennifer varnat henne. ”Du kommer inte att kunna sova på flera månader!”

Jennifer hade brustit ut i skratt när hon såg skräcken i Alices ansikte. ”Men då får jag väl göra mig av med den”, hade Alice sagt.

Hon hade pratat på nonchalant för att dölja sin oro. ”Om den inte uppför sig som den ska, är det ingen som vill ha den”, lade hon till med mer övermod än hon egentligen hade.

De andra barnen i klassen hade frågat henne vad hon tänkte göra. ”Döda den, förstås”, hade hon sagt utan att tveka, vilket fick pojkarna att gapskratta.

Men hur det nu var hade samtalet fått henne att känna sig en aning skamsen och hon var glad när det ebbade ut. Sedan visade det sig att Jennifers mor också väntade barn. Alice kliade sig på benet och tänkte på vad hon hade sagt, viftade bort en mygga. Det hade förvånat henne att båda mammorna skulle få barn vid samma tid. ”Det måste vara för att de är vänner”, hade hon sagt. ”Äh, var inte dum”, hade Jennifer hånat henne. ”Alla vet ju att det är männen som ger dem barn.”

Jennifer var klassens uppslagsverk.

22

”Hur då?” ville Alice veta. Men Jennifer, som vid det här laget hade uttömt sitt vetande, gjorde en grimas och ville inte säga något mer.

Efter det hade Alice hållit tyst om saken, och hon delade inte sina mörka tankar med någon, inte ens med morfadern. Hon bara hoppades på att bebisen skulle dö. ”Jag vet”, sade mrs Perris med låg röst och ruskade på huvudet. ”Ayio!

Jag hörde det på nyheterna. Upplopp i Wellewatha, för andra gången den här månaden. Det här börjar likna en häxjakt på tamiler. Jag tänkte på er igår kväll, mitt barn. Är allt bra med din make?”

Hon kastade en blick på Alice, som låtsades undersöka sårskorpan på knäet. ”Ja, ja”, sade Sita och sänkte rösten. ”Tack och lov så kom han hem innan det började, förstår du.”

De båda kvinnorna tystnade. Sita såg sig ängsligt omkring. ”Berättade jag att våra pass har kommit?” ”Säger du det! Det var väl goda nyheter, visst?” sade lärarinnan uppmuntrande.

Sita nickade. ”Nu vet vi i alla fall helt säkert att vi kan åka.”

Mrs Perris lade sin hand på Sitas arm och tryckte den. Alice såg nyfiket på dem båda, utan att förstå, men tagen av deras allvarliga ansiktsuttryck.

Tidigare det här året hade mrs Perris blivit änka. Hon hade förändrats på ett chockerande sätt. Hennes man hade blivit dödad under oroligheterna i Jaffna. Alla var överens om att han hade befunnit sig på fel plats vid fel tid. Alice hade velat få veta vad som var fel plats, men återigen var det ingen som berättade något för henne. Hon försökte fråga sin far men Stanley sade till henne att gå sin väg och sluta upp med att störa honom, och Sita sade till henne att inte prata så mycket. ”De är ena jävlar allihopa”, hörde hon fadern säga till modern. Han var på dåligt humör igen. Alice hade förstått att fadern kände till alla jävlar i Colombo. Också morfar Bee var imponerad av detta. ”Jo minsann, Stanley känner då igen en jävel när han ser en”, hade hon hört Bee säga.

I den stunden hade Alice stått bakom dörren intensivt lyssnande och 23

undrat om också hon skulle kunna känna igen en jävel om hon någonsin fick syn på en. Bee hade talat lågmält, med dämpad röst, men till och med där bakom dörren hade Alice lagt märke till en lustig ton av triumf i hans röst. Bee hade inte tänkt på att Alice kunde vara i närheten. Det hade bara mormodern, som var slugare, och hon hade sagt till honom på skarpen. ”Var tyst”, hade hon skällt. ”Flickan kanske lyssnar.”

Då hade Alice, som låtsades vara en stork, balanserande på en trampdyna, närapå tippat över. Det var sant att hon alltid tjuvlyssnade. Lyssnandet hade blivit något av en andra natur hos henne; att anstränga trumhinnorna tills de nästan sprängdes, stå med öppen mun bakom halvstängda dörrar, grubbla över en gnutta information som vore hon en hund framför en kokosnöt som hade fallit ner, vilken hon kämpade med för att få den att öppna sig och uppenbara sin hemlighet. Till och med Jennifer hade lyckönskat henne till denna förmåga. ”Du har då näsa för skandaler”, hade hon observerat.

Alice hade inte vetat vad en skandal var, men hon visste att världen var full av olösta, intressanta mysterier och alla andra tycktes ha gått samman för att undanhålla dem från henne.

Efter att jävlarna hade dödat hennes man hade mrs Perris slutligen kommit tillbaka till skolan. Barnen väntade nyfiket för att se hur hon skulle bete sig. Trettio par ögon följde tyst lärarinnan när hon gick in i klassrummet. Hon bar en vit sari på Kandy-vis. Det var meningen att det skulle få henne att se mer singalesisk ut, men det gjorde henne bara mer främmande. Varenda gång någon pratade med henne såg hon ut som om hon var på väg att falla i gråt. Snart nog hade hela klass­ en, vilk­en som kollektiv var mer listig än folk insåg, sett att mrs Perris var fullständigt förändrad. En gång i tiden hade hon varit en kvinna som älskade att undervisa. Nu verkade hon inte ens lägga märke till när barnen uppförde sig illa. I gemensam anda tog klassen tillfället i akt. Ledd delvis av Jennifer blev den helt oregerlig. Oväsendet fick lärarna att komma ut från de andra klassrummen, rusande fram som en flock elefan­ter. Alla ville se vad som pågick i mrs Perris en gång så välupp­fostrade klass. En del av lärarna försökte få stopp på oväsendet.

Andra såg på änkan med medlidsam blick, som om de tänkte: ”Ja, ja, 24

henne är det visst slut med!” Det var som om en gonggong ljöd inne i mrs Perris huvud och tillintetgjorde henne. Det är ute med mig, slog den. ”Hon ser hemsk ut”, sade Jennifer övertygande, ”speciellt runt ögonen.”

Alice höll inte med. Jennifer var hennes bästa vän, men ofta kände Alice att förhållandet var bräckligt. Att vara vän med Jennifer var som att rida på en tiger. Man höll sig fast eller också ramlade man av och blev uppäten levande. ”Min mamma säger att mrs Perris man blev alldeles blå när de dödade honom”, berättade Jennifer med förtjusning för klassen. ”Som om någon hade doppat honom i färg!”

Mot sin egen vilja fylldes Alice av iver, ögonen blev stora som tefat av förvåning. Men hon tyckte om mrs Perris och ville inte att hon skulle såras av skvaller, så hon bestämde sig för att utmana Jennifer. ”Hur vet din mamma det?” frågade hon.

Jennifer såg bister ut, ovan som hon var att bli motsagd. ”Hon gick för att titta på honom, dumskalle”, sade hon, med ansiktet så nära att den sött doftande, heta andedräkten från kolan hon i hemlighet tuggat på hotfullt slog emot Alice. ”Så här!” Och hon nöp Alice i armen, i hopp om att den skulle bli blå. ”Han var i kistan, förstår du väl”, tillade hon, medan hennes röst gick upp och ned. ”Och hans läppar var svullna, precis som om en mygga hade bitit honom.”

Hon spände ögonen i Alice och stirrade intensivt. Var Alice kanske känslig av sig? Alice tvekade. ”Jag tror dig inte. Döda människor ska ju se fridfulla ut”, sade hon avslutningsvis.

Jennifer fnös. ”Du är rädd”, hade hon listat ut, och sedan kom en sista förolämpning: ”Din barnrumpa!”

Därefter vägrade hon att uttala sig vidare i ämnet. Och Alice, vars passionerade törst för vetskap förgäves klappade i bröstet, var inte beredd att be om ytterligare upplysningar. Det låg en speciell, sorgsen stillhet över mrs Perris ansikte som fick henne att se både skör och märkvärdigt vacker ut. Det förbryllade och fascinerade Alice på sam25

ma gång. Vid ett par tillfällen hade hon försökt prata med fadern om det, men Stanley bara gäspade och hällde upp en ny whisky. ”De där jävlarna kommer undan med allt”, var det enda han sade på sitt förutsägbara vis. ”Sita, kan du ge mig lite is?”

Alice hade tittat på medan modern lade ifrån sig kläderna hon höll på att sy till bebisen och gick för att hämta is. ”Dags att gå i säng”, hade hon sagt när hon märkte hur Alice trampade runt.

Men Alice fortsatte att ha mrs Perris i tankarna. Under sitt senaste besök hos morföräldrarna hade hon tagit upp ämnet med Bee. ”Mrs Perris ser genomskinlig ut”, berättade hon för Bee. Genomskinlig var ett ord som intresserade henne. ”Det är som om man kan se rakt igenom henne.”

Bee lyssnade allvarsamt. Han väntade tills hon hade slutat prata och sedan nickade han. ”Det kallas för efterglans”, sade han och tände åter sin pipa. ”Som en stjärna när den faller, full av ljus. Som en välsignelse. Varför för­söker du inte rita av henne?”

Så Alice hade ritat av henne, och mrs Perris hade frågat om hon fick behålla teckningen. Alice skrev sitt namn med slängig stil med målarpenseln och gav den till henne utan ett ord. När hon var ensam med morfadern hade hon sagt att det inte var någon bra teckning. ”Jag ville inte rita henne så det såg ut som om hon höll på att gråta”, sade hon, ”eftersom hon aldrig gråter.”

Bee hade tuggat på pipskaftet. ”Frånvaro är en närvaro”, var hans enda kommentar, men hon hade känslan av att han förstod. Det fanns ingenting som hennes morfar inte förstod, tänkte Alice, och hjärtat flödade över av kärlek till honom. ”Ha det så trevligt under resten av din födelsedag, Alice”, sade hennes lärarinna nu. ”Jag ska ta henne till mina föräldrar ikväll”, mumlade Sita. ”För att vara på den säkra sidan, du vet.”

Mrs Perris nickade. Sedan tryckte hon spontant en kyss mot Alices huvud. ”Vi ses på måndag då?”

26

”Om gud vill”, svarade Alices mor.

Det var en kort promenad till stationen, där de kryssade fram mellan gatuförsäljare och tiggare och helgonaltare instoppade mellan husgavlarna längs med vägen, höljda i enkla teckningar av gudar och demoner. Överallt fanns små affärer med öppen framsida fyllda till brädd­ en av plastbehållare, stånd där man sålde knippen av smuts­gröna matbananer och rambutaner, ambarellor och högar av mangofrukter som enorma spindlar lekte bland. Det fanns kryddaffärer och sari­butiker skimrande av regnbågens alla färger. Sita gick snabbt, med huvudet böjt, utan att titta varken åt höger eller vänster, och höll andan så gott hon kunde. Då och då vände hon sig mot Alice och manade på henne eftersom hon inte ville att de skulle missa tåget. ”Har du tagit med min vattenflaska?” frågade Alice när de steg på tåget.

Trots att kupén var tom såg modern sig oroligt omkring. ”Prata singalesiska”, sade hon dämpat.

Alice struntade i henne och tog flaskan. Vattnet var varmt och smakade het plast. När hon hade druckit upp vände hon sig mot fönstret och tittade ut över staden medan den sakta passerade förbi. Tåget ökade farten. Snart hade de lämnat Colombo med dess smuts och överbefolkade kvarter, och en tom strand sträckte milsvid ut sig framför dem.

Två vita trutar med enormt vingspann svävade makligt förbi. Alice knep ihop ögonen till smala springor mot det skarpa solljuset och tittade när fåglarna störtdök i vågorna. Hon gungade med benen och ville lägga upp dem på sätet mittemot, men visste att hon skulle få skäll om hon gjorde det. Tankarna spann som sockervadd i ett tråg på tivolit. Hon hade tusen spännande frågor, en miljon önskningar som for omkring i huvudet.

Dagen var nu som hetast, men en sval bris strömmade in genom det öppna fönstret när tåget svängde och tutade sig fram längs kusten.

Luften dallrade av förväntan och medan Alice tittade ut blev utsikten av ett mystiskt, lysande slag som gjorde det nästan för plågsamt att se på den. Trots den förtrogenhet med landskapet som flera års resande längs den här rutten hade gett henne, erfor hon en drömlik och hastigt uppflammande känsla av djup och outtalad kärlek till allt det hon såg.

27

Det var en syn hon hade varit van att se under hela sitt liv. Idag var det hennes födelsedag och hon var på väg hem till morföräldrarna. Det var nog för att få henne att vilja skrika högt av ohämmad glädje. I en plötslig längtan efter moderns gillande satt hon still och tittade ut över havet medan den blå himlens spända trumma omslöt allt med sin febriga glans och återspeglade hennes extatiska lycka. Tåget rasslade vidare, förbi träd vilka gav ifrån sig en svag, svårfångad parfym som fyllde kupén med sin söta doft. Alice andades djupt, med blicken fokuserad på någon punkt långt borta i det blå, och var knappt medveten om var hon befann sig. Verklighet och drömmar blandades med tågets rörelser medan vattnets svepande vågor bredde ut sig ändlöst som en bländande blå öken intill henne.

Tåget saktade ner, vilket fick dem att fara lite hit och dit, men utan att riktigt stanna till. Sedan tog det fart igen och de passerade genom flera små byar kantade av kokospalmer. Tvätt fladdrade på en hemmagjord lina och en smal, mörkhyad kvinna hämtade vatten från en brunn runt vilken en grupp halvnakna barn lekte. De for förbi en järnvägsövergång där två Morris Minor tålmodigt väntade på att bommen skulle gå upp.

De åkte och de åkte, med glimtar av en lagun, män som högg ved och and­ra människors liv på avstånd vilka därmed tedde sig förtrollande. Alice kastade en blick på modern, som stilla fläktade sig och stirrade rakt fram. Hon såg enorm ut. Jag hatar bebisen, tänkte Alice igen och ilskan vällde fram. Hon hade lyckats glömma den för en stund, men den var fortfarande kvar, dagens enda skönhetsfläck. Modern ville ha en pojke. ”Pojkar är bäst”, hade Jennifer sagt och citerat sin äldre syster. ”I det här landet vill alla ha söner.”

Tåget började svänga runt bukten och tutade en varning till alla barn som lekte längs spåret. Och här är vi nu, tänkte Alice i ännu en våg av förtjusning och glömde alla bebisar, för den allra bästa stunden på dagen närmade sig. Där borta, fortfarande bara som en liten prick, låg stationen och kullen där hon senare skulle flyga med sin drake. Och någonstans i det lilla redet av vita byggnader vända mot havet fanns morföräldrarnas hus. Solen snuddade vid taken. De närmade sig. Bakom henne bröt havet in mellan träden och hamnade i synfältet än en gång, överraskande nära och dånande. Darrande av hänförelse vän28

de sig Alice mot modern, men Sita blundade och andades tungt, med munnen en aning öppen och små svettdroppar i pannan. Tåget saktade ner igen; vagnen var nästan tom. Alice såg ängsligt på modern och ville väcka henne. ”Kommer moster May att vara där också?” frågade hon försiktigt, på perfekt singalesiska.

Bee Fonseka stod i skuggan och väntade på tåget. Intill honom var ormbunkar planterade i krukor och två små dekorativa gummiträd växte ur ett hål i marken. Eftermiddagen badade i ett intensivt själv­ lysande ljus. Solen stod lågt, med långa skuggor, men på grund av bri­ s­en anade man inte dess styrka. Bee väntade och tittade medan den turkos­blå Sea Serpent uppenbarade sig mellan de tättbevuxna sluttningarna med kokosnötspalmer och bananträd. Han hade på sig ett par byxor som matchade hans vitnade hår. De som kände igen honom lyfte på hatten och han nickade tillbaka, men gjorde ingen ansats för att prata med någon av dem. Det hade inte regnat på månader och det luktade matos, stekt fisk och suduru, vit kummin. Han hade gått hemifrån för nästan en halvtimme sedan. Tåget var försenat och Kamala, det visste han, skulle bli orolig. När han lämnade henne for hon omkring i köket och höll på att lägga sista handen vid födelsedagstårtan, medan hembiträdet dukade fram bröd och råsocker. Tillräckligt för att föda en hel armé, hade Bee syrligt noterat. Hembiträdet hade ställt en stor kanna med nypressad limejuice på tebordet och satt en pärlbroderad huva över den. Sedan hade hon gått för att mala kryddorna och förbereda för Alices favoriträtt, som bestod av ris och curry tillagat i bananblad. Hur nu någon skulle förmå sig att äta någonting efter berget av kakor och kex och gifflar, det undrade Bee. I vanliga fall skulle han ha promenerat till stationen för att möta dem men på grund av Sitas tillstånd hade han tagit bilen. Precis när han skulle åka hade Kamala fått syn på hans händer, svarta på grund av bläcket han använde till etsningarna. ”För guds skull, tvätta av det där bläcket innan du åker till stationen!” hade hon klagat.

Bee muttrade, ignorerade henne och önskade att han hade gett sig av tidigare.

29

”Hur kan du åka för att hämta dem med såna händer?” ”Jag behöver inte tvätta mina händer för Alices skull”, sade han förstrött. ”Hon är också en konstnär, hon kommer att förstå.” ”Men tänk åtminstone på din dotter”, sade Kamala, men då hade han redan gått. Bildörren slog igen och i nästa stund körde han ut genom grinden och mot stationen.

Nu väntade han otåligt medan han tänkte på flickan och presenten han hade åt henne; han undrade om hon skulle tycka om den. Han viss­ te att Sita, fastän hon var trött, skulle insistera på att åka tillbaka hem till Stanley. Tanken på svärsonen fick Bees mun att stramas åt.

För fjorton år sedan hade deras äldsta dotter gift sig i hemlighet. Bee hade dessförinnan inte ens känt till Stanleys existens. Sita hade rest till Colombo en morgon och låtsat att hon skulle hälsa på en skolkamrat, en vecka senare hade hon återvänt som en gift kvinna. I början hade Bee varit alltför rasande för att ens kunna tala. Han hade inga förutfattade meningar om tamiler. I de få tamilska familjer som bodde nära honom var de både hövliga och begåvade. Det var stora, väl sammansvetsade familjer där man arbetade hårt och för det mesta gick det väldigt bra för barnen i skolan. Ändå var det omöjligt att förneka den förändring som höll på att svepa fram över landet. Livet skulle inte bli lätt för Sita. Rykten om våld i norr, i Jaffna och den östra delen av ön var i omlopp. Om det stämde var det bara en tidsfråga innan hetsen skulle sprida sig söder­ut. Oroad och djupt sårad över att Sita inte hade litat tillräckligt på honom för att berätta om Stanley hade Bee dragit sig undan i tystnad.

När de till slut hade träffats hade han uppriktigt tyckt att förhållandet var förbryllande. Vari låg attraktionen? frågade han Kamala. Kamala hade inte heller någon aning. Natt efter natt låg de vakna och diskuterade äldsta dottern utan att komma närmare sanningen, för Stanley var en märklig, föga meddelsam man. Inget som familjen tog sig för, inte ens Mays vinnande sätt, hade lyckats dra honom ut ur eller skingra den kyla som de kände var en del av hans personlighet. Sita, dottern som hade stått Bee allra närmast som barn, verkade nu obekväm i faderns närvaro.

Vid sitt första besök till Sea House hade paret bara stannat över kvällen. Sita hade knappt sagt någonting alls. Det hade blivit en pinsam, ut30

mattande tilldragelse och det lilla de lyckades utröna var otillfredsställande. Stanley arbetade på kontor i Colombo. Han var stenograf, berättade han för Bee, och arbetade på en firma som importerade frukt från utlandet. ”Varför ska vi tvunget ha frukt från britterna?” hade Bee, som glömt hålla tand för tunga, frågat. ”Har inte vi tillräckligt med underbara frukter själva?”

Frun och döttrarna hade rynkat pannan. Men Stanley verkade inte bli upprörd. ”Äpplen”, hade han sagt. ”Britterna som lever här saknar vissa saker från sitt hemland så vi ser till att de får äpplen. För när allt kommer omkring bör vi ju uppmuntra dem att stanna. Det är bättre för landet, säkrare för tamilerna i alla fall.”

Bee kommenterade det inte. Han tog fram pipan och knackade den mot stolen. Sedan tände han den. ”Jag vill åka till England en dag”, hade Stanley anförtrott dem lite senare.

Han åt av kakan som hans svärmor hastigt hade vispat ihop. Det hade inte funnits någon tid att laga en lyckobringande rätt till bruden och brudgummen; det här var allt hon kunde erbjuda. Hembiträdet, som stod i dörröppningen och väntade på att få en glimt av äldsta dottern, skakade ledsamt på huvudet. Det här var inte rätta sättet på vilket en singalesisk brud skulle återvända hem. Det var ett dåligt omen. Bruden och brudgummen skulle ha blivit överösta med gåvor. Smycken till exempel, en blomstergirland, en välsignelse vid templet. Bruden skulle ha trätt in i sitt gamla hem klädd i en röd sari, för att där möt­as av sin syster och få mjölkris att äta. Och innan allt det här, alldeles i början, menade hembiträdet, till och med innan bröllopsdatum­et hade blivit bestämt, skulle parets horoskop ha ställts. Men inget av detta hade blivit gjort. Det var mycket, mycket dåligt. Såvitt hembiträdet kunde förstå hade skammen lagt sig över den här familjen likt ett moln av sand som blåst in från havet. Sita hade fört den med sig till huset när hon oförsiktigt släpade sin karma efter sig, fullt medveten om men likgiltig inför hur saker och ting fungerade i den här lilla kuststaden. Hembiträdet upplevde det som en vanära påkommen av obetänksamhet.

31

”Jag vill att vi åker till England”, hade Stanley sagt och tagit Sitas hand i sin.

När Kamala betraktade honom hade hon blivit rädd. Hon tyckte att han lät som en skrävlande man. ”Sen vi har fått barn, förstås”, fortsatte Stanley. ”Det är inget bra för barn att växa upp på den här förbannade platsen. Allting förnekas oss tamiler. Utbildning, bra jobb, anständiga bostäder – allting. De jävla singaleserna försöker strypa oss.”

Hans röst hade stegrats och han hade knutit nävarna. ”Stanley!” hade Sita suckat och skakat på huvudet.

Med en särskild sorts primitiv förtjusning hade Bee sett att dottern i alla fall inte helt och hållet hade glömt hur man uppför sig. ”Vet din familj om att du har gift dig?” hade han frågat svärsonen till sist och nonchalerat sin frus ängsliga blick.

Vad trodde Kamala egentligen? Att inte han heller hade vett att uppföra sig? ”Jodå. Jag har just berättat det för mamma. Vi ska hälsa på henne när vi åker härifrån”, sade Stanley avfärdande och tände en cigarett utan att erbjuda Bee en.

Mer tillmötesgående än så skulle han inte bli. Ingen hade vetat vad man skulle säga härnäst. May gick över till fadern och satte sig på golvet intill honom. ”Men vi ska väl ha lite te, eller hur?” hade Bee föreslagit och trotsigt besvarat Kamalas blick. ”Vad är det vi väntar på?”

Och det var allt som hade hänt under det besöket. De hade helt enkelt druckit te och småpratat lite. Vid ett tillfälle hade Sita gått till sovrummet som hon delade med systern och hämtat några av sina saker.

Hon hade visat dem vigselringen. Tamilskt guld med fint filigransarbete, inte sådant som Fonsekas brydde sig om, det visste hon, men de hade beundrat den i alla fall. Hon informerade dem om att de nygifta skulle bo i Stanleys gamla ungkarlslya, en etta med sovalkov på Havelock Road. Familjen lyssnade artigt. ”Vi ska bara bo där ett litet tag”, hade Sita sagt. ”Så fort jag får ett jobb och vi har råd med nånting bättre flyttar vi.”

Det var ingen idé att någon av dem kom på besök, sade hon till modern.

32

”Stället är för litet för att ens svänga runt med en katt”, sade hon.

Fonsekas stirrade på henne eftersom de inte förstod det underliga uttrycket. Varför skulle de vilja svänga runt med en katt? Och det var då, för första gången, som Stanley hade skrattat. Aha! tänkte Bee, som till sist förstod, överraskad av den plötsliga livligheten i mannens ansikte; jo, han kunde se vari attraktionen låg.

Det där var fjorton år sedan nu. Fjorton år som hade gett Ceylon tid att förändras till det sämre. Tillräckligt med tid för korruptionen att öka okontrollerat och härja som en skogsbrand. Upplopp, demonstrationer, den lagrade bitterheten från ett sekel av utländskt styre, allt detta i kombination bidrog till att skaka om nationen. Medan britterna, iakttog Bee bittert, hade gett sig av undrade ceyloneserna var i all världen de var på väg.

Bee slutade prata om den äldsta dottern och begravde sig i arbetet.

Till sist lyckades hembiträdet övertala Kamala att låta ställa Sitas horo­ skop. Vidskepelsen rådde alltjämt. Bee tittade på men avhöll sig från att säga något. Det som var gjort var gjort. Långsamt, medveten om sina egna brister, försökte han vara rättvis mot Stanley och tolererade inte någon som helst kommentar angående deras olikheter i sitt hem.

Det var britterna som var fienden, inte svärsonen. Tamilernas situation alltsedan självständigheten var det man behövde ta itu med, inte några futtiga skiljaktigheter inom familjen. Men för första gången insåg Bee hur komplext problemet var. Fast besluten försökte han ändå att överbrygga klyftan, trots svärsonens förstuckna protester. Ifall han var besviken visade han det inte. ”Det är bara hans natur”, brukade han säga till Kamala när hon blev upprörd. ”Den mänskliga naturen är sig lik världen över.”

Men den lättsamma tillgivenhet han en gång hade delat med Sita försvann. Han förväntade sig inte att den skulle komma tillbaka. Nu var allt korrekt och försiktigt. Med tiden hade hans verk börjat sälja och han blev en förgrundsfigur inom det lilla konstnärskollektiv som fanns på ön. Ett par gånger hade han sålt målningar till samlare i Malaysia. Med en gift dotter och en annan på väg att växa ur boet hade han lagt locket på sin besvikelse och målade istället. Två år förflöt på det viset. Sita kom på besök, ibland med Stanley, men oftast ensam.

33

Maken var visst alltid upptagen. Fortfarande ville han förtvivlat gärna åka till England. ”När vi har sparat ihop lite grann”, berättade Sita för föräldrarna, utan ens en antydan till ledsamhet i rösten, ”då ska vi åka.”

Bee förstod. Vad annat kan en man göra? Medan Kamala grät accepterade han det oundvikliga. ”Hon har valt en svår väg”, sade Bee, ”och trots allt kan jag inte låta bli att beundra henne.”

Han sade bara vad han tänkte, utan att ana att hans ord en dag skulle komma att förfölja honom.

Men så fem år och tre månader in på deras äktenskap, under regn­ periodens svalka, talade Sita om att hon var med barn. Bee mottog nyheten med förvånad tystnad. Kamala, som trodde att han var arg, höll försiktigtvis ett öga på honom. Men Bee var inte arg. Långt därifrån.

I den tilltagande skymningen samma kväll gick han sin vanliga promenad längs med stranden för att se på när fartygen tog sikte på horisonten och för att förundras över hur detta enkla besked hade förändrat hela hans världsbild, för alltid. Ett barn, hans barnbarn! En välsignelse som, efter så många år, förde med sig ett sådant hopp. Jag har fått en glimt av evigheten, tänkte han, mållös av häpnad. Långt där ute i rymden, mellan början och slutet av hans eget liv, skådade han stjärnorna på ett sällsynt underbart sätt. Han var alldeles omtöcknad av lycka. Där han stod på stranden och tittade ut mot havet, utan någonting bakom sig förutom Antarktis, förälskade han sig i denna föreställning om odödlighet. Ett liv var i vardande, inte från hans egen tid men ändå förenat med honom av tidens vanliga flöde. De skulle doppa sig i samma hav, han och detta barn; tiden hade fört generationerna tillsammans. Det var så han kände det, till och med innan han hade sett henne, det lilla pyre som de skulle komma att kalla Alice. För Bee var det kärlek vid första ögonkastet, paradiset återfunnet. Alice, hemkommen från sjukhuset i sin mors armar, redo att se havet för allra första gången, kunde någonting överträffa det? I den stunden hade han sett hennes stora mörka ögon söka sig mot havet och han visste att hädan­efter skulle stranden och havet vara för evigt förbundna med Alice, hans första barnbarn.

34

Efter det förändrades saker och ting i snabb takt. Han förändrades.

Allt som hade hållit på att falla isär började fogas samman igen. Kamala såg på honom med milt överseende och i hemlighet drog hon en suck av lättnad. May skrattade, retade honom. Grannarna vande sig vid hans långa utläggningar om barnet och barndomens natur. Hennes intelligens var snart legendarisk och hade snabbt konstaterats som ett faktum på den här delen av kusten. Bee brydde sig inte. De kunde skratta åt honom så mycket de ville, för nu hade hans måleri börjat influeras av flickans intresse. Han slutade med de svepande havsakvarellerna och började måla miniatyrer: små havsväxter som trivdes i skrevorna, pytte­ små vita snäckor dolda i klippornas sprickor, fragment av det marina livet uppsköljt under monsunstormar, fiskfjäll, regndroppar längst ut på kanten av ett palmblad. Allt det som han faktiskt redan hade börjat visa den nya dotterdottern. Konsthandlaren från Colombo kom på besök och gillade det han såg. Liv i miniatyr, kallade han det, och uppmanade Bee att måla mer. Det fanns, visade det sig, en marknad för dessa noggrant studerade bagateller. Bee tillät handlaren att ta med några målningar. Men för det mesta var han motvillig att sälja dessa nya arbeten, då de kändes alltför privata för att betraktas av andra. Han tapetserade om rummet som vette mot havet, för det stod inte på innan Alice var gammal nog för att kunna stanna kvar ensam hos dem. Och till sist såg han, till sin stora glädje, att barnet ville vara hos honom lika mycket som han ville träffa henne. ”Morfar!” skrek hon så fort hon fick syn på honom, när hon vaknade efter att ha sovit, när hon blev buren i sin mors armar, och varje gång njöt hon av åsynen av honom. Stanley ville att hon bara skulle prata engelska, förstås, men hur det nu var slank både singalesiska och tamil in i hennes vokabulär. Bee kommenterade det inte, hans blick sade allt.

Barnet kunde inte göra något som var fel. Kamala gjorde små läckra kakor varje gång hon var i antågande, och May, mycket lång och charmerande vid det här laget, sydde vita klänningar med broderier på till systerdottern.

Tiden flöt långsamt på vid havet och det gamla vitkalkade huset sög törstigt i sig dessa stunder. Minnen rörde sig lätt mot de solvärmda väggarna. Det var en lång, gyllene stund som sträckte sig över näs35