Issuu on Google+


Anjum Hasan

Bort, bort Översättning: Caroline Åberg

Ordfront förlag Stockholm 2010

Bort inl.indd 3

2010-06-30 14.18


Anjum Hasan: Bort, bort Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Anjum Hasan 2009 Originalets titel: Neti, Neti – Not this, not this Översättning: Caroline Åberg Citaten på s. 85, 200, 211, 212 samt 243 ur Hamlet av William Shakespeare i översättning av Britt G. Hallqvist, Stockholm 1986, Ordfront. Citaten på s. 159 samt 211 ur Hamlet i översättning av C. A. Hagberg, Lund 1861, Gleerup. Citatet på s. 194 ur Madame Bovary av Gustave Flambert i översättning av Greta Åkerhielm, Stockholm 2000, Natur och Kultur. Omslagsform: Sara R. Acedo Författarfoto: Madhu Kapparath Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook, Falun 2010 isbn: 978-91-7037-515-6

Bort inl.indd 4

2010-06-30 14.18


Innehåll Varm vinterdag 7 Om man bara behövde önska 33 I denna feta, andelösa tid 55 Guru 79 Låt det ljuda 111 Trädgårdsstaden 137 Ge oss världen 157 Flykt 189 En högt belägen, magisk plats 195 Kärlekskrank 211 Lätta mig med ord 233 Skuggorna faller 255 Om våren 265 I’m so tired of you, America 271 Vad övrigt är, är tystnad 285

Bort inl.indd 5

2010-06-30 14.18


Bort inl.indd 6

2010-06-30 14.18


Varm vinterdag

först de få fåglarna som återstod på jorden, som ropade ivrigt genom det öppna fönstret. Sen hyresvärden som grälade med någon av de tre besökarna som hans morgon kretsade kring – jasminförsäljaren, grönsaksförsäljaren, mjölkbudet. Slutligen telefonen som tjöt med samma enträgenhet som personen som ringde. Sophie Das kravlade sig ur sängen, höll telefonen några centimeter från örat och gick och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan hon pratade med Swami tyckte hon om att hålla utkik efter sina hyresvärdars tvååriga barnbarn som då och då strövade ut för att leka i den lilla sandhögen vid vägkanten, eller klättrade in i sin morfars scooter, eller bara stod där, fängslad av någon gåtfull tanke, tills hans morföräldrar bestämde sig för att han hade fått tillräckligt med frihet den morgonen och släpade honom tillbaka och låste grinden. »Sophie, jag kommer att få ta lånet«, meddelade Swami. »Jag bad min pappa om lite stålar till handpenningen men han vägrar. Faktum är att han skulle kunna köpa en bil till mig bara sådär om han ville. Men ingen uppmuntrar det – vare sig bilbolagen, återförsäljarna eller bankerna. Hur som helst var jag tvungen att ta ett annat lån för handpenningen.« »Vad sa han?« »Jag ville slippa en föreläsning om meningen med livet och så vidare, så jag har hållit hela den här bilplanen för mig själv. Men förra veckan sa jag det rakt ut – Appa, kan du ge mig lite kontanter till det här lånet jag ska ta, men istället för att fråga till vad, citerade han bara Upanishaderna eller någonting.« 7

Bort inl.indd 7

2010-06-30 14.18


»Jag gillar inte heller lån«, sa Sophie. »Vad menar du med att du inte gillar lån?« »Bara tanken på att bli fast i den där fällan.« »Det handlar inte om att gilla lån, det handlar om att gilla vad man kan köpa tack vare dem«, förklarade Swami tålmodigt. »Så sent som i förra veckan sa du att du gillade Chevy Tavera.« Sophie var egentligen bilblind. Swami pekade alltid ut olika märken för henne, men där han såg individualitet och skönhet, såg hon någonting på fyra hjul som rörde sig. Den blänkande svarta och vita Taveran hade sett imponerande ut i bilaffärens fönster – det var allt, medan Swamis längtan efter en bil var något omfattande som slukade honom, gjorde honom till en skugga som skulle få karaktärsdrag och personlighet först när han blev bilägare. Det enda Sophie hade hört sin pojkvän prata om de senaste månaderna var drömmen om en bil (»Jag menar inte att jag har råd med en lyxig sedan, men det är ju inget fel med att dregla över en Audi . . . Jag hatar små bilar, jag hatar små bilar, de är så nittiotal . . . Såg du den där? Fantastiskt hantverk – sportig, säker, högt vridmoment vilket garanterar smidighet i ojämn trafik . . .«). Sophie ville så gärna att Swami skulle hålla käften. Tanken gav henne dåligt samvete, så hon försökte visa lite intresse. »Så vad händer om du inte kan betala tillbaka lånet?« frågade hon. »Då tar de tillbaka bilen såklart.« »Jag åker med först när det faktiskt är din bil«, sa hon, medveten om att hon alltid förstörde allting precis när hon hade bestämt sig för att vara snäll, som om det var en del av henne som motsatte sig tanken på att vara snäll mot Swami, medan en annan del av henne gjorde ett medvetet försök att vara det. »Det kommer att vara min bil samma dag som jag köper den. Sophie, det är lån som får hjulen att snurra i den här världen. Det finns till och med de som pungar ut med mindre avbetalningar varje månad för sina billiga små mobiler och känner sig stolta över det. Snart kommer man kunna köpa ett par jeans på avbetalning.« »Men jag vill inte ha något med det att göra. Jag tänker hålla mig utanför alltihop.« »Bara för att någon kvinna i en bok blev bankrutt och dog?« 8

Bort inl.indd 8

2010-06-30 14.18


Sluta, det där är Madame Bovary, tänkte Sophie. Det mesta av det skräp som Sophie hade läst under sina tjugofem år hade bleknat i ljuset av tre huvudsakliga verk – Madame Bovary, Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare och Swami och hans vänner. Hon ville förklara för Swami att Madame Bovary inte var låneberoende. Det var bara det att hennes längtan efter kärlek och äventyr ofta tog sig uttryck i att hon köpte saker hon inte behövde med pengar hon inte hade. Istället för att leva tar man lån, tänkte Sophie storstilat, gäspade sen högljutt och önskade att hon fick krypa tillbaka in i sina drömmars vida kameravinklar. När hon vaknade smalnade allting av. Allting var olika grader av futtighet. Swami försökte igen. »Det jag måste bestämma mig för är om jag ska skaffa en SUV, som är de som är mest robusta, eller en sedan, helt enkelt för att de är snyggast. Sophie? Säg något då!« Mani, barnet, kom ut ur huset mittemot och satte sig ner mitt på vägen; hans mormor följde efter honom med hans frukost i en liten plåtskål. Sophie försökte vinka till honom. »Sophie, jag ringde bara för att diskutera vilken sort jag ska satsa på och så är du världens skitstövel.« »Är jag en skitstövel? Är det jag som vill köra runt i en bil som är så stor att den kommer sluka folk om de så mycket som försöker tuta?« »Okej då, då bestämmer jag själv.« Mani hukade sig ner på marken med munnen hopknipen, döv för hans redan plågade mormors böner. »Det är klart att du bestämmer själv«, sa Sophie. »Det gör du alltid.« Men Swami hade redan lagt på. »Glöm det«, viskade Sophie och gick in i köket och rostade en torr brödskiva över gasolbrännaren. Sen la hon fyra små smörklickar på vartdera hörn av skivan och väntade på att de skulle smälta. På morgonen kändes allting så tungt. En kniv vägde som en yxa. Trots avståndet låg Swamis röst så tätt intill hennes öra att hon skulle kunnat göra vad som helst för att stänga av den. Några minuter senare ringde han tillbaka, precis som Sophie vetat att han skulle göra. »Det här är något vi måste kunna vara nöjda med om två år, om fem år. 9

Bort inl.indd 9

2010-06-30 14.18


Det är en långsiktig grej«, sa han, medan Sophie var tyst – ett tomrum där den entusiastiska flickvännen borde ha varit. Sophie satt barfota med benen i kors på balkongen på husets baksida där hon kunde se det två våningar höga choultryt på andra sidan ett kalt fält, där bilar stod parkerade och en ko nosade runt bland några torra buskar. De skriande nadaswaram-flöjterna och skratten från kvinnor klädda i saris med broderade flammande gyllne blomster, indikerade ett bröllop som var på väg att nå sin klimax. Varje bröllop i choultryt var det andra likt – en bleklila, grön och röd kantsydd shamiana i kanvas drogs upp, trummorna och blåsinstrumenten dånade hela kvällen och en videokamera (en pojke bredvid kameramannen riktade en bländande strålkastare i folks ansikten) följde brudgummens steg upp till första våningen där bruden väntade på honom. Bröllopsgäster spillde ut i gränderna runt Sophies hus – kvinnor vacklade fram i sina obekvämt höga klackar, smala pojkar skrek enträget till varandra, kladdiga bebisar underhölls av skriktävlingarna. Under morgnarna brukade ceremonin, som hade avtagit under natten, nå sitt logiska och tillfredsställande avslut. Sophie var en dold åskådare till dessa bröllop och hon tyckte om att de var så förutsägbara. Det var något med den mänskliga kärleken till traditioner som tilltalade henne. Hennes egna traditioner var mycket mer anspråkslösa: till exempel satt hon, eftersom det var januari, ute ett tag varje morgon och absorberade Bangaloresolen innan det blev för varmt – en återkoppling till alla de vintermorgnar hon ägnat åt att bli brun i den mildare solen i sin hemstad, Shillong. Hon tände en cigarett och slängde den släckta tändstickan i en blomkruka. Sen mindes hon sin hyresvärds inställning till skräp i blomkrukor och satte sig på knä och begravde tändstickan djupt i blomjorden som stöttade fikusen. Det är inte en särskilt välmående växt ändå, tänkte hon. De sex krukorna, prydligt uppradade på hennes balkong, hade hon fått av hyresvärden och hans fru strax efter att hon flyttat in. Det var ett av herr Bhatts sätt att försöka få Sophie lite mer kultiverad. »Vattna dem varenda dag«, hade herr Bhatt sagt när han och hans fru och deras hembiträde kom upp en morgon, i en liten procession, med varsin blomkruka. De ställde ner dem på rad. Sen kom de tillbaka med tre till. 10

Bort inl.indd 10

2010-06-30 14.18


»Den här heliga basilikan kan du äta bladen på. Det är väldigt bra mot magont«, sa fru Bhatt medan hon hävde upp krukan över det sista trappsteget. Hon var en kortare, tjockare, snällare version av sin man. Sophie hade försökt skapa ännu en liten tradition av att pyssla om plantorna. Hon vattnade dem så ofta hon kom ihåg, plockade bort svarta myror från pelargonen, ryckte upp ogräs då och då, men de vägrade reagera på hennes vård. Efter att de stått på hennes balkong i snart ett år utan att visa något tecken på förbättring hade hon gett upp. Ett helt år, tänkte hon. Men vad hade de ynkliga vanorna som skapats på ett år för betydelse när hennes föräldrar hade bott i samma lilla stad i årtionden, köpt sina grönsaker från samma stånd, lagat sina skor hos samma skomakare, köpt samma sorts kakor till sitt te, känt till skräddarens familjeangelägenheter, blivit nära vän med tandläkaren och inte lagt till ett extra ord till sitt förråd av ett halvdussin fraser på språket som talades i Shillong, khasi – fraser som de vävde in i sina samtal med hembiträden och taxichaufförer. Sophies pappa undervisade i engelsk litteratur på en kommunal skola för pojkar. Hennes mamma lärde ut historia på en flickskola. Det var något absurt i denna parallell, för herr Das hade en doktorsexamen och hade varit högskolelektor och funderat på ett jobb på det närliggande universitetet. Istället hade han rört sig neråt på karriärstegen medan fru Das, som hade börjat med hemundervisning för att dryga ut familjekassan, hade rört sig uppåt. De var missnöjda jämlikar nu och ingenstans var detta tydligare än i deras vitt skilda sätt att rätta prov. Herr Das placerade stora röda cirklar runt felstavade ord, blandat tempus och kluvna infinitiv, ofta med tillhörande kommentarer i marginalen, textade med hans prydliga upprätta handstil: »Du blandar ihop händelsernas följd i romanen«, eller »Svara på frågan! Avvik inte från ämnet.« Han arbetade igenom en hög prov på en eftermiddag, lutade sig sen tillbaka och rökte en cigarett, oberörd av hur sällan hans studenter kunde nå upp till hans krävande standard. Sophies mor å andra sidan granskade noggrant varje mening försiktigt, med munnen som en neråtvänd kurva och läsglasögonen på nästippen. »Ingenting«, kunde hon säga emellanåt, ». . . ingenting har den här flickan förstått«, på ett sätt som var typiskt för båda Sophies föräldrar – de 11

Bort inl.indd 11

2010-06-30 14.18


adresserade alla närvarande och samtidigt ingen. Långa, betydelsemättade stunder av tystnad följde medan hon synade resten av svaret. »Jag måste underkänna henne«, viskade hon då och bedrövelsen i att fatta detta beslut fick henne att sucka, slita av sig glasögonen och kliva ut i trädgården för att få lite frisk luft. Varför hade Sophie lämnat staden där allting var så underbart inrotat? Hon tänkte tillbaka på den där kalla novemberdagen. Hon hade stått på muren som löpte runt trädgården och rökt med ryggen mot huset, handen med cigaretten väl dold. Mukulika, hennes yngre syster, försökte döda en kattunge. Hennes mun var illröd av kwai, hennes ögon glittrade och från ena knät hängde ett smutsigt bandage mörkt fläckat av jod. Hon knöt fast katten runt en trädgren med en sliten rosa rosett och reciterade en improviserad dikt för den: »Tanken på självmord/har aldrig slagit mig/trots att jag alltid har levat/bredvid apelsinträdet.« Sophie hade vänt ryggen åt sin systers sjaskiga elakhet – i veckor hade Mukulika försökt värja sig från ledan i att vara femton och oälskad genom att uppfinna mer och mer avancerade sätt att plåga den lilla fluffbollen. Hon hade gjort rykande brasor av sina gamla anteckningsblock från skolan och svängt kattungen över de höga lågorna; hon hade lämnat den, vanvettigt kravlande i ett öskar fullt av tvålvatten; hon hade klättrat upp för en moraklocka ovanpå ett soffbord och övergivit den på ett högt skåp. Det var fortfarande månader kvar innan skolan skulle börja på nytt och Mukus uppmärksamhet lämnade den oförstörbara kattungen. Men oavsett föremålet för hennes ilska vållade Muku ändå alltid sig själv mest skada. Hennes kropp var som en outtröttligt målad graffitivägg – täckt av små jack av torkat blod och choklad­ bruna brännsår, kulörta blåmärken och geléaktiga sår dolda under lager av gasbinda – signaturer av mystisk härkomst som ingenting kunde sudda ut. Nu lät hon den morrande katten gå lös på hennes hand i ett utbrott av klösande medan hon försökte knyta rosetten runt dess hals. Under tiden rökte Sophie cigarett på cigarett från paketet hon hade nedtryckt i jeansfickan medan hon väntade på den där av ödet förutbestämda förbipasserande som skulle lägga märke till henne, ge henne ett erkännande och ta med henne till den där kontextlösa platsen de kallade evig lycka. Då hörde hon klapprandet av klackar på den i övrigt tysta trottoaren 12

Bort inl.indd 12

2010-06-30 14.18


och såg Mördardrottningen närma sig. Som barn hade Sophie och hennes syster döpt denna lokala galning efter låten – Killer Queen – på grund av hennes vansinniga blick, hennes vana att skälla ut främlingar på gatan, hennes handväska i fejkkrokodilskinn, hennes smattrande stilettklackar. Sophie såg på när hon närmade sig längs gatan, klädd i unken, svart sammet och mörka solglasögon, hårknuten innesluten i ett spindelnätliknande hårnät – detta fasta inventarium på Shillongs gator. När Sophie såg hur hon gick, med en självsäkerhet som stred mot hennes plågade sinnesstämning, huvudet lika vaksamt som en sparvs, kände Sophie en överväldigande ömhet för henne. Vem var hon, denna oförändrade relik från hennes barndom? Vart gick hon under dessa eftermiddagsvistelser som Sophie och hennes syster hade bevittnat i smyg hela deras liv? Plötsligt stannade Mördardrottningen till på trottoaren och såg upp på Sophie. Sophie såg ner på henne, oförmögen att komma underfund med ansiktsuttrycket bakom glasögonen. »Vad stirrar du på?« tjöt Mördardrottningen. »Har du aldrig sett en snygg kvinna förut?« Sophie och Mördardrottningen stirrade på varandra med blickarna fastnaglade och en fasa som skulle förvisa Sophie till Bangalore slog rot i henne. Men då hade hon bara ryckt på axlarna, knäppt askan från ciga­ retten och mumlat, »Jag stirrade inte«. Men bilden stannade kvar hos henne, den sipprade in i hennes drömmar vars logik bara krävde en sak – flykt. Tracy Chapman sjöng, »Don’t you know you gotta run, run, run, run, run, run, ru-un, run?« Tandagnisslande, komplett, utom räckhåll, som aldrig skulle stå att finna igen . . . flykt. Mördardrottningen hade sammanfattat allting – varför stod Sophie där uppe på muren, där hon hade tillbringat hela sitt livs eftermiddagar? Vad stirrade hon på när det inte fanns något att se? Så Sophie hade, ett år tidigare, bytt vyn från den där trädgården mot utsikten från den här balkongen: en ko som nosade runt bland de skal kockarna lämnat när de dagen innan hade samlats utanför choultryt för att hacka pumpor, sprita bönor och skiva ett mindre berg av potatis till bröllops­lunchen. Sophie slängde cigarettfimpen över muren till en obebyggd tomt och gick tillbaka in medan hon tänkte, som så ofta förr, att 13

Bort inl.indd 13

2010-06-30 14.18


det inte fanns en människa i hela världen som skulle förstå hur hon kunnat vända upp och ner på hela sitt liv till följd av en förlupen kommentar från en förbipasserande galning. Så snart Sophie nådde Bangalore blev Mördar­drottningen en saga och i sitt sökande efter en anledning till att vara där, anslöt sig Sophie till den första kille som förstod varför hennes jobb i grund och botten var kasst och som höll hennes hand när de korsade gatan. Varje morgon, samtidigt som Sophie vaknade, gick Swami och la sig, hemma igen efter sitt arbetspass på teletjänstföretaget, med mobilen i ena handen och en tunn, tummad bok i den andra. Varje morgon började han på nytt att läsa Swami och hans vänner, en roman om en olycklig skolgosse. Sophie hade förlänat honom sitt exemplar strax efter att de träffats. Swami läste egentligen inte, men för Sophies skull försökte han varje morgon tränga in i historien om sin namne – den började med en redovisning av en olycksalig måndag på skolan. Men så snart han kommit förbi de första raderna golvades han av en plötslig svart bomb av utmattning och fast­ kilad under den försökte han läsa snabbare och snabbare för att nå poängen (för i romaner ska det väl, som i allting annat, finnas en poäng?). Men det hjälpte inte att läsa snabbare – raderna blev suddiga och snart pratade karaktärerna med honom med samma amerikanska röster som han lyssnade på hela dagarna. Han sjönk ner i den där underbara sömnvågen där timmar passerade som en blinkning och när han vaknade igen rusade han till badrummet över boken som fallit till golvet, rakade sig och tänkte på bilar, billån, lån i största allmänhet, vad man kunde köpa med dem, hur man bäst betalade tillbaka dem, vikten av att planera långsiktigt, längtan efter en befordran, Sophie, äktenskap, evig lycka. Även om fiktionens uppenbara poänglöshet irriterade Swami, tyngde tanken på Swami och hans vänner honom ibland där han satt i sitt lysrörsbelysta bås och tog emot telefonsamtal från personer på företag över hela USA, personer som hade problem med att lista ut hur deras kreditkorts­ maskiner fungerade eller som ville veta hur man installerade ett webb­aserat transaktionsprogram eller förstå vad ett Point of sale-system innebar. Swami visste att han var tvungen att ta sig igenom boken om Sophie någonsin skulle samarbeta med honom om bilen. 14

Bort inl.indd 14

2010-06-30 14.18


Sophie hade kopplat in strykjärnet och ställde sig frågan som hade börjat bli en rutinmässig morgonfråga som tillhörde strykningen, nämligen: Vad hade förändrats? De senaste veckorna hade hon formulerat ett svar – allting. Swami hade förändrats, hon hade förändrats, hon och Swami som en enhet hade förändrats. Swami var en gång ett eko av barnet Swami i boken – på ständig flykt från den komplicerade vuxenvärlden bestående av regler och ansvar. Den uppdiktade Swami hatade skolan och ville helst av allt ägna sitt liv åt att spela kricket eller sitta vid flodkanten och äta inlagd lime, men blev hela tiden besviken på hindren de vuxna ställde honom inför. Sophies Swami kände ingen ångest, cyklade i den vansinniga trafiken oemottaglig för dess galna larm, kunde bli exalterad över ett flygplan som for förbi eller årets första regn. Han hade den där blandningen av oskuldsfullhet och listighet som skulle leda honom genom livet utan att han skulle göra någon illa eller för den delen falla själv. När Sophie träffade honom hade han inget jobb men för att undvika sin Upanishadciterande far tillbringade han sina dagar utomhus – pysslade om en öl på en bar, tvättade sin cykel ännu en gång, agerade som oerfaren ljudtekniker när hans vänner – som var med i det öronbedövande bandet Little Idlis – spelade. Ibland, när han var i desperat behov av lite pengar, hamnade han på de konstigaste jobb. Under några veckor var han underagent för försäljningen av batteridrivna, Kinaproducerade myggsmällor av tennisracketmodell, vars trådar zappade blodsugarna med ett tillfredsställande surr och knaster. Men sen blev ett av barnen som han skickade ut varje morgon för att cirkulera i korsningar och sälja racketar till trafikanterna påkörd, och då kände inte Swami för att stanna kvar i den branschen längre. En annan gång fick han en anställning på ett företag som exporterade blommor till Europa, ett jobb han övergav en fasansfull vecka i februari när han fick ta emot ungefär hundra samtal från engelska och tyska återförsäljare som var besatta av att få tillräckligt med rosor till Alla hjärtans dag. De var helt utom sig, för i det afrikanska land som var deras andra huvudsakliga leverantör hade ett krig plötsligt brutit ut. Sophie hade älskat Swamis avspända inställning, till och med hans lathet. Han satt ofta på deras favoritbar och väntade på henne om kvällarna och när hon kom dit brukade hon berätta bitchiga historier om sina kolleger. Han 15

Bort inl.indd 15

2010-06-30 14.18


sa: Åt helvete med allt det här arbetet, för fan. Varför? Och de blev fulla på öl och på det – arbetets idioti. Men så körde en skenande lastbil på Swami och hans älskade cykel när den skulle köra om från fel sida. Han kom undan med några blåmärken; cykeln manglades till oigenkännlighet. Han grät nästan av ilska och bestämde sig för att han inte ville cykla längre. En bil, meddelade han, var vad han alltid hade velat ha. Men en bil – inte vilken bil som helst utan den bästa möjliga – innebar att han skulle bli tvungen att ta ett billån och för ett lån behövde man en fast inkomst. Under de första veckorna som Swami jobbade på teletjänstföretaget berättade han motsvarande bitchiga historier om sina kolleger, men snart verkade han tycka om sitt jobb, tyckte om att tänka på bilen han skulle köpa, tyckte om att tänka på pengarna i sig – pengars spröda renhet. Sophie visste inte riktigt vad hon skulle prata med honom om längre. De hade haft det gemensamt att de båda tittade snett på Bangalores galenskap, men nu hade han blivit en del av den. Och när Sophie tänkte på bröllopen i choultryt medan hon strök en kurta insåg hon att hon, hur mycket hon än uppskattade dem på håll, inte var säker på att hon ville kliva upp för de där trappstegen med strålkastare i ansiktet och vänta på att Swami skulle komma efter.

 Dörrklockan ringde i en serie av långsamt avklingande skrällar. »Madam, var snäll och ta bort dina underkläder«, sa herr Bhatt, hyresvärden. »Va?« »Underkläderna, underkläderna«, sa herr Bhatt enträget. Under några sekunder stirrade den otåliga Bhatt och den skeptiska Sophie på varandra. Det var först när han gestikulerade mot balkongen som hon förstod. Han hade kikat ut från fönstret på trappavsatsen och opponerade sig nu mot trosorna hon hade hängt på tork. Under tiden såg tvååriga Mani, som Sophie hjälplöst och obesvarat älskade, upp på henne med sina intelligenta ögon med långa fransar och började med bestämda steg röra sig mot köket. 16

Bort inl.indd 16

2010-06-30 14.18


»Chinnappa har blivit sekreterare i stadsdelens hyresgästförening, RWA. Igår sa han till mig: Bhatt, om du vill hysa in ensamstående kvinnor så måste du ta ditt ansvar. Vi kan inte ta ansvar för dem.« Sophie visste vem Chinnappa var. Han hade ringt polisen förra veckan, mitt under en väldigt lugn fest. (Fyra personer som drack öl, skickade runt jointar och gapskrattade, inte med avsikten att väcka avundsjuka i hjärtat på hyresgästföreningens ämbetsmän utan helt enkelt för att livet ur en Kingfishers perspektiv på en lördagskväll var roligt.) Sophies vän Ringo Saar hade glidit ut på balkongen för att svara i telefon och hade av misstag tappat ölflaskan när han försökte balansera den på räcket. Flaskan kraschade utanför Chinnappas köksdörr som var inklämd i hörnet av Sophies byggnad. En halvtimme senare sågs två civilare öppna grinden nedanför. Då Anu, en annan vän, inte fann något annat gömställe sprang hon upp på taket och släppte ner en påse gräs som skulle ha räckt en vecka i regnvattentanken. Sophie knuffade in pojkarna – Swami och Ringo Saar – i badrummet, så att det bara skulle vara hon och Anu som mötte lagen. Lagen, att döma av vinkarna de två mustaschprydda männen med identiska jackor gav, ville uppenbarligen bli köpt, men Sophie låtsades inte förstå. Sen förstörde Ringo Saar alltihop när han störtade ut ur badrummet och bad männen gå. En utdragen diskussion följde, där männen insisterade på att Ringo skulle följa med till stationen och Ringo i sin tur gick ut och puttade ner den ena tomma ölflaskan efter den andra för att demonstrera hur den första flaskan hade fallit av misstag och att ingen avsåg att döda Chinnappa. Och vad beträffade oväsendet – vilket oväsen? En av männen tog tag i Ringo och den andra började korsförhöra Sophie om vad hon menade med att föra all denna »galata« (denna unika bangaloreanska slang för besvär, oavsett dess ursprung och oavsett vad det avsåg) i sitt hus. Visste hon inte att det här var ett väl ansett område med välutbildade människor – domare och läkare och rektorer – att sådana människor bodde här? Sophie sa: »Fråga min hyresvärd. Jag för aldrig något oväsen. Gå över gatan och fråga honom. Lämna oss ifred.« Varpå mannen svarade: »Du dricker och röker och pratar för mycket. Vad jobbar du med? Programmering, va? För mycket pengar, va? Det är därför du öppnar munnen.« 17

Bort inl.indd 17

2010-06-30 14.18


Ringo spände ögonen i polismannen som höll i hans arm och frågade fullkomligt lugnt: »Vem gav dig tillåtelse att röra vid mig, din fitta?« Smädelsen, även om den säkert var obegriplig för polisen, fick honom att skälla argt på Ringo medan han pressade in honom i ett hörn. Sophie såg i Ringos uppspärrade, hatfyllda blick (vanligtvis var han en munter, skämtsam trummis som hon aldrig hade sett bli upprörd) att han förberedde sig för motattack. Hon vädjade till honom att han skulle behärska sig och skickade ner Anu för att hämta herr Bhatt som dök upp på några sekunder. Han hade kikat genom sin dörrspringa, och väntat för att se om hela gruppen skulle bli utkörd. En lång diskussion på kannada uppstod och slutligen blängde männen surt omkring sig och drog igen dragkedjan på sina jackor. Efter den kvällen hade herr Bhatt blängt bistert på Sophie närhelst han träffade på henne i gränden. Sophie var en av hyresgästerna i den pråliga, rosa lägenheten som var lagom stor för en normalstor familj men som Bhatt hade delat upp i fyra trånga tvårumslägenheter, var och en med ett pyttelitet badrum och kök, för att på så sätt kunna utnyttja sådana som Sophie som, trots sin begränsade budget, föredrog att bo ensam framför att dela en större lägenhet med någon annan. De andra tändstickorna i det tändsticksaskstora huset var svåra att sätta fingret på – de var oftast högskolestuderande killar som bodde där i några månader innan de försvann för att ersättas av en annan, lika skugglik uppsättning. Fyra eller fem killar klämde optimistiskt in sig i varje lägenhet och om deras dörr var på glänt när Sophie passerade noterade hon hur förvånansvärt torftiga deras liv tedde sig. Förutom högar av böcker med gåtfulla titlar såsom C++, Cobol, dBase, SQL och Basic, var rummen alltid kala: det fanns aldrig något som vittnade om vad de här pojkarna sov på, vad de åt, var deras kläder var, hur de dolde sitt förflutna. De låg utspridda i olika vinklar på golvet och pratade, det var som om de levde på luft. Det bästa med byggnaden var att båda lägenheterna på övervåningen hade ganska stora balkonger: det hade avgjort saken för Sophie. När hon satt på balkongen kunde hon se på världen och himlen medan hon rökte, eller vila ögonen på bladen Bhatt hade gett henne. Det här skänkandet av 18

Bort inl.indd 18

2010-06-30 14.18


blomkrukor var ett tecken på att hon hade valts ut bland Bhatts hyresgäster eftersom hon var kvinna och ensam. De kände sig ansvariga för henne på något sätt. Trots att Bhatt gjorde inspektionsbesök i de andra lägenheterna också och trots att hon ibland även hörde honom hålla tal för pojkarna, hade utskällningarna hon fick alltid mer av en moralisk underton. Exempelvis skulle han inte ha något emot om killarna hängde ut sina underkläder på tork, medan det i hennes fall implicerade en chockerande svag karaktär. Nu gick Bhatt in i hennes vardagsrum, la märke till askkoppen bredvid frukosttallriken och kungjorde: »Än en gång röker du inomhus.« Sophie puttade in den överfulla askkoppen under en hylla. Herr Bhatt tog en gardinlängd mellan tummen och pekfingret och frågade: »Ny?« När Sophie erkände antog han utan att fråga att Sophie hade betalat mer för gardinerna än hon borde ha gjort, och föreläste för henne om dumheten i att handla utan att jämföra priser, förklarade var den nya heminredningsbutiken i grannskapet låg, den som hade lägre priser än de flesta ställen på Commercial Street, gav henne numret på bussen som skulle ta henne till Cottonpet där hon kunde köpa gardiner till grossistpris, och avslutade med att anmärka på poänglösheten i att köpa nya gardiner när hon redan hade gardiner, då dessa ur hans synpunkt var strikt funktionella ting. Han tittade in i sovrummet och la märke till en gammal tefläck på golvet vid sängen och påbörjade ytterligare en föreläsning om hur viktigt det var att hon höll sig med hembiträde och inte förstörde hans golv. Sophie motsatte sig tanken på att anställa ett hembiträde, medan herr Bhatts intresse för att hans lägenhet hölls i gott skick i det här fallet åsidosatte hans passion för allmän sparsamhet. Sophie tyckte att det var skandal att han betalade sitt hembiträde så lite och skulle ha anställt henne bara för att på något sätt förbättra hennes situation, om det inte var för att Sophies förkärlek för att själv ta hand om sin bostad övervann denna angelägenhet. Så kom hon att tänka på Mani och sprang ut i köket. Han satt på golvet med handen i en marmeladburk, ansiktet sken vitt i det kal­la solljuset från den öppna kylen. Runt honom låg spillrorna efter 19

Bort inl.indd 19

2010-06-30 14.18


räden – mjölk som droppade ur ett paket, en uppochnervänd skål med kycklingcurry, utspridda morötter och okra, en klick smör utsmetad på golvet, en josflaska i plast liggandes på sidan. Mani öppnade munnen och tryckte in en näve skimrande av ananasmarmelad. Sophie böjde sig ner och klappade honom på huvudet. Det här var tredje gången han hade plundrat hennes kylskåp – ett beteende som hemma hos honom skulle ha resulterat i ett nyp i örat och en snabb smäll på kinden, vilket Mani skulle ha besvarat med en två timmar lång, rödgråten vrålmatch. Sophie var övertygad om att om hon lät Mani tömma hennes kyl och sen kramade honom varje gång han gjorde det skulle hon i gengäld, på något pavlovskt vis, få tillbaka den kärlek hon gav honom. Hon hade utan framgång försökt vinna Manis hjärta det senaste året. Trots att han ständigt slängde ivriga kommentarer om sin omgivning till alla andra – grannens hund, en ko fastfrusen mitt i vägen, blomsterbudet som skrek »hoovu« när han for förbi på sin cykel – var Mani majestätiskt omedveten om Sophie. Han såg med yttersta leda på hennes försök att spela kricket med honom och gick förbi henne in i huset varje gång hon öppnade hans morföräldrars dörr. Sophies erfarenhet av småbarn var begränsad till den gången för sexton år sedan, då hennes syster Mukulika föddes. Första gången hon såg Mani hängde han efter sina morföräldrar, hans saliv formade en lång silvrig tråd mellan tummen och mungipan när han drog ut tummen och öppnade munnen för att gråta, och hon fylldes genast av en längtan efter att vinna hans hjärta. Hon mindes fascinationen över sin lillasyster och någonting från de där åren, en rest av ömhet och munterhet, blossade upp i henne. Nu lyfte hon upp en hårdnackat motståndskraftig Mani från golvet, gav honom en bit choklad för att kväva det upprörda vrålet som formade sig i hans mun och pussade honom förstulet. »Finaste älsklingsängel«, viskade hon medan Mani gned sina syltiga händer i hennes nytvättade hår. Hon kunde höra att Bhatt skrek, och bar ut Mani. Hennes hyresvärd hade varit på taket och stod nu vid dörren och höll den droppande påsen med gräs från vattentanken framför Sophies ansikte. Hon förnekade att hon kände till något om den, men herr Bhatt berättade att hur som helst hade Chinnappa och de andra medlemmarna i 20

Bort inl.indd 20

2010-06-30 14.18


RWA gett honom ett ultimatum: om inte Sophie förbjöd sina högljudda

och ohyfsade vänner att hälsa på, slutade röka på balkongen fullt synlig för alla eller inne i huset där hon lätt kunde sätta eld på stället, slutade att skamlöst hänga sina underkläder på tork och slutade komma hem när som helst på natten, skulle hon bli tvungen att flytta, om inte Bhatt själv skulle råka illa ut. »Jag kan inget göra, madam«, sa Bhatt och släppte påsen i Sophies papperskorg, smackade gladlynt med tungan åt den Manivållade förödelsen, drog åt veshtin och fortsatte från köket ut till balkongen för att se om den uppvisade bevis på ytterligare förseelser. Sophie följde efter honom. Mani ålade sig ur hennes grepp och började stoppa munnen full med krysantemumblad. »Chinnappa ville själv komma och prata med dig men jag sa: Låt det vara. Hon har varit min hyresgäst i ett år. Vi kan prata med varandra. Varför skulle hon respektera det du säger? Hon kommer att respektera det jag säger.« Han hukade sig ner och vände uppmärksamheten mot den första av de vissnande krukväxterna. Chinnappa var en humorlös man, förutom vid sina sessioner med skrattklubben som sammanträdde på ett fält två gånger i veckan, då dess två dussin medlemmar höll händerna i sidorna och skrattade hjälplöst åt ingenting i tron att denna ändamålslösa munterhet skulle förbättra och förlänga deras liv. Män som Chinnappa och Bhatt, som blev askgrå vid åsynen av en kvinnas underkläder och gjorde allt i sin makt för att dra uppmärksamheten till dem, påminde Sophie om nunnorna från hennes barndom, som alltid pratade om sex i avsikt att hindra sina elever från att ha det. Ord som oskuld, våldtäkt, ägglossning, abort och samlag hade ekat genom hennes gymnasietids lektioner i morallära. Men till skillnad från Ringo Saar, som hade uppvisat en vilja att slå tillbaka mot lagens arm, oavsett hur lång den var, fann Sophie det svårt att öppet utmana sina grannar. För den ambivalensen var det än en gång nunnorna som fick stå till svars. Efter att ha blivit konstant tillrättavisad av dem och andra auktoritetspersoner var hon aldrig säker på att hon hade rätt och auktoriteten fel. Kanske var det så, begrundade hon samtidigt som hon smekte Manis kind så 21

Bort inl.indd 21

2010-06-30 14.18


att han skulle lära sig att även blombladsätande var en aktivitet som skulle mötas med kärlek, att det var lika svårt för män som Bhatt och Chinnappa, män som hyrde ut omsorgsfullt byggda hus men icke desto mindre förblev i grunden misstänksamma mot hyresgäster – män som försökte balansera girigheten mot sin moral. Bhatt demonstrerade förställt sin hjälplöshet medan han grävde upp cigarettfimpar och kapsyler ur blomjorden, påpekandes att allt var Chinnappas fel. Hur mycket han än ville, hur mycket han än klagade på hennes under­kläder och rökning och fläckade golv, kunde Bhatt själv inte ge Sophie några ultimatum, för hon hade ett unikt övertag. Hennes vän Ringo Saar var (förutom trummis i bandet Little Idlis) anställd på ett finans­företag som bland annat fungerade som en skuldindrivningsfirma åt banker. Herr Bhatt hade försummat att betala ett antal lån och kreditkortsräkningen, och firman var honom på spåren. Ringo hade informerat Bhatt om att nästa steg i indrivningsstrategin innebar att publicera hans foto i Deccan Herald tillsammans med en beskrivning av hans brott. Denna vanära hade herr Bhatt lyckats avvärja genom att lova Ringo att han inte skulle besvära Sophie, låta henne bo kvar och inte höja hyran. Sophie viss­te att det var anledningen till att han den där kvällen hade övertygat civilarna att gå därifrån och gett dem baksheesh-slanten de ville ha när de väl var ute. Han köpte sig bara tid, förstås, och Ringo som hade fått flera låntagare att betala och vunnit respekt hos bröderna som ägde företaget, hade å företagets vägnar lovat honom tid. Ringo visste att Bhatt skulle gå långt för att försvara sin moral inför grannskapets bosatta, så Deccan Herald-annonsen var ett effektivt hot. Chinnappa till exempel, vars intressen kretsade kring hyresgästföreningen och skrattklubben, och vars två döttrar båda hade bekväma programmerarjobb och var gifta med män som hade bekväma programmerarjobb, tycktes inte medveten om att hans grannskap var skuldsatt. Herr Bhatt var en monumental gäldenär. Förutom ett byggnadslån betalade han av, eller försökte göra det, ett billån och ett personlån: det senare hade gått till hans dotters – Manis mors – bröllop (en kvinna som nu, tillsammans med sin make, hade tagit ett jobb under två år på ett hotell i Singapore – ett försök att rädda sin fars situation genom att inbringa sparpengar i utländsk valuta). Herr Bhatt hade tagit lån för att betala till22

Bort inl.indd 22

2010-06-30 14.18


baka lån. För att bli skuldfri hade han belånat båda sina hus. Byggnads­ lånet, som han tagit för att lägga till ytterligare en våning på huset, hade för länge sen spenderats på aktier, vilka alla gick dåligt. För att vara någon som hade knutit sådana skuldknutar på sig själv var herr Bhatt en förbluffande oberörd figur. Han brydde sig om sådant som krukväxter. Han lärde sin dotterson bhajansånger. Han förtryckte sin fru. Han jobbade sig tålmodigt igenom sina sista år som biträdande chef på ett företag som tillverkade falska ayurvediska hälso- och skönhetsprodukter, ett företag som det under en period hade gått så bra för att de fördubblat allas löner. Det var då, tio år tidigare, som han hade börjat ta lån och – som om han hade upptäckt en källa lika outsinlig som Alladins lampa – när han väl hade börjat kunde han inte sluta. Allt detta hade Sophie fått reda på genom Ringo som hade ägnat många timmar åt att skissa upp en vettig betalningsplan åt herr Bhatt. Det blev allt tydligare att denne man var ovillig att betala av sina skulder, rapporterade Ringo för Sophie, som hade bett honom att även banka lite vett i Swamis skalle. Det verkade som om han höll på att utveckla Bhatts svaghet för lån. Nu rynkade herr Bhatt ögonbrynen åt sitt barnbarn innan han utan förvarning gav honom en rungande örfil. Skräcken blänkte till i Manis ögon innan han släppte ifrån sig ett genomträngande tjut och började hulka ur sig en chokladgegga blandad med gula strimlor. »Slå honom inte«, utropade Sophie. »Var god ta bort dina underkläder«, sa Bhatt kallt och lyfte upp den skrikande Mani med en arm, som en trasdocka, bar honom genom lägen­ heten och ner för trappan. Sophie svor tyst, slet ner sina trosor från tvättlinan och återvände till sitt rostbröd och sin Bangalore Times men undvek röran i köket. Höll den vanligtvis så lugne Bhatt på att få ett sammanbrott? Hur länge skulle det dröja innan han gav vika, slutade bry sig om bilden i tidningen och slängde ut Sophie? Tanken på att förlora Mani, på att gå igenom hus efter illa byggt hus för att till slut hitta ett obeboeligt sådant som passade hennes begränsade budget, på att än en gång ha att göra med kvistiga mäklare och snokande hyresvärdar, fick henne nästan att gråta. Hon vecklade argt ut tidningen och studerade fotona på klubbesökar23

Bort inl.indd 23

2010-06-30 14.18


na noga, något hon gjorde varje morgon. Bildtexterna hänvisade alltid till dem med deras förnamn – »Daniel och Asha« eller »Juhi med vänner« eller »DJ Rocky med VJ Sunny«. När hon först kom till Bangalore trodde Sophie att de allihop var så kända att läsarna inte behövde deras efternamn för att veta vilka de var. Men efter ett år visste hon bättre. Stadens rika var för många och för anonyma och genom att vara med i tidningen på det här sättet fick de sin existens bekräftad. I Shillong kände Sophie till två kategorier av rika människor. De infödda rika – snobbiga khasifamiljer (vissa med starka drag av brittiskt blod någonstans i släktträdet) som bodde i gamla bungalower med prydliga verandor, hängav sig åt sina rosor och föraktade all sorts skrytsamhet. Deras rikedomar bestod av de stora ägorna, männen och kvinnorna i familjerna hade vanligtvis medelklassyrken – läkare, lektorer, präster och byråkrater. Sen fanns det de rika nybyggarna – framför allt marwarier från Rajasthan som kom till Shillong i slutet av artonhundratalet, byggde upp familjeföretag under generationer och förblev isolerade från den lokala befolkningen genom att bosätta sig i stora, mörka grottlika hus undangömda i smala gränder med öppna avlopp. Men i Bangalore tycktes de rika mångfaldiga sig utan något förflutet som gav dem den där nödvändiga knuffen in i rikedomen – de var där varje morgon, med ena armen runt en annan rik person och en drink i den andra handen. Sophie läste tvångsmässigt den här typen av tidningsbilagor och livsstilsmagasin. Hon blev vansinnig på människorna som beskrev sina solsemestrar, sina egendesignade bungalower, sina favoritnattklubbar. Hon skar tänder när hon läste om vinprovningskvällar på tjusiga hotell, salsatävlingar, champagnebruncher och tipsen på var man hittade de bästa salongsmöblerna. Jävla idioter, sa hon högt för sig själv om dem som ansåg att en kryssning i Medelhavet var ett måste, om dem som ställde sig upp på en restaurang och sa till kocken att ossobucon var fullkomligt misslyckad, om dem som skulle dö för sina Blancoskor. Läsningen det senaste året hade resulterat i att ingenting kändes verkligt längre – vare sig den stad där folket, alla ungefär trettiotre år gamla, kilade hem efter jobbet innan de drog ut och festade, eller den stad som Sophie såg när hon gick igenom sitt kvarter. Här var de få nya, höga, in24

Bort inl.indd 24

2010-06-30 14.18


glasade butikerna som sålde sportskor eller jeans eller tvättmaskiner fortfarande i minoritet i jämförelse med raderna av små enrumsföretag, alla med storslagna namn – Tidningscentret som var överhopat med gamla dagstidningar; Mjölkvarnen där ett antal mjöliga personer alltid satt och väntade på fällstolar och lugnt betraktade gatan; det väldoftande Kaffeverket med sin medeltida kaffekvarn; hopkoket som var till salu hos Nymodighetsbutiken; iyengarbagerierna; Kyckling-lamm-stånden; Bil- och motorcykeltvätten; kooperativa Trädgårdsodlingsföreningen och deras stundom färska grönsaker; Damskräddarna som bara var ett hål i väggen; Ramverket, vars ramverk tycktes ta över hela trottoaren; joskioskerna med sitt utbud av bleknade mixerapparater och sina girlanger av apelsiner och mosambifrukter; körskolorna; Läsesalongen med sina trasiga fönster­rutor; det anmärkningsvärt höga antalet Hemorrojd- och fistelkliniker; stället med Heta chips där en man satt på trottoaren och skivade ner potatis i en stor kittel med kokande olja medan en annan var därinne och kryddade chipsen med salt och chili; de många guld- och silversmyckesbutikerna; de skjullika restaurangerna med sina putslustiga bindestrecks­namn (»Ta-Mer«, »Ät-och-drick«, »Hasta-Pasta«); centrumen för engelsk­undervisning, »Speak Good English«; fotoateljéerna; de »natturliga« skönhets­salongerna; affärerna med sorgliga rader av gamla teveapparater i behov av lagning eller begravning . . . Hennes dörrklocka ringde igen. Det var Bhatts hembiträde och Mani som med ansiktet randigt av smutsiga tårar beslutsamt klättrade uppför trappstegen bakom henne. Sophie log åt hembiträdet och väntade medan den senare drog efter andan för att samla den lilla hindi hon kunde. Till slut sa hon bara: »Kruka, kruka«, medan hon gestikulerade mot balkongen. »Vill han ha tillbaka krukorna?« frågade Sophie misstroget. Detta var säkerligen det första steget i att köra bort henne. Hembiträdet blev lättad över att Sophie hade förstått och stegade iväg mot balkongen. Mani stod där och övervägde om han skulle gå in och göra en räd i kylen igen eller följa hembiträdet. Han tittade på Sophie, en kall, värderande blick som tycktes säga: Vad gör du här?

Bort inl.indd 25

2010-06-30 14.18


»Det är en pojke, Sophie. Det är en pojke.« Hennes mamma grät i luren och Sophie hade inte ens klätt på sig för att gå till jobbet än. Fru Das grät sällan och när hon gjorde det innebar det att en spricka som inte kunde lagas av stoicism eller vanlig klagan hade uppstått i hennes värld. När hon grät lyssnade Sophie med hela sitt hjärta istället för med halva som hon vanligtvis gjorde, andra halvan förbehållen hennes far. Men så snart Sophie insåg att det handlade om hennes syster kände hon sig lättad. Muku råkade alltid illa ut – det var bara en fråga om hur illa. »Hon kom inte hem igår kväll. Klockan tio ringde hon och sa att hon skulle sova hos Priya. Sen kom Priya till luren och sa faster hit, faster dit. Hon kommer med en massa lögner – att de hade tittat på en film och glömt kolla tiden. Jag säger till Muku att om det är en pojke kommer jag inte låta dig lämna huset. Och allt hon säger är: Det är för sent för att åka hem nu. Priyas chaufför har åkt och det finns inga taxibilar.« »Det är inte en pojke . . .« »Sophie, det är en pojke. Jag hör det på rösten. Det här är bara början. Vänta bara. Jag kommer att sitta här ensam medan din pappa stänger in sig och svarar på mina frågor genom en stängd dörr. Vad ska jag göra? Springa ut på gatorna och leta efter henne? Ringa polisen?« Efter ett år hemifrån kunde Sophie se på sin mors pojkparanoia med viss objektivitet. Fru Das respekt för äktenskapet stod i inverterad proportion till hennes hat mot pojkar. Flickor borde, enligt henne, inte bry sig om någonting annat än att hitta en bra äkta man, men på något sätt hade denna idealiserade varelse ingenting att göra med dessa »pojkar« som Sophie och Muku emellanåt föll för och som de utan framgång försökte hålla hemliga från sin mor. Fru Das visste om Swami också, på ett teoretiskt plan. Sophie var övertygad om att hennes mamma hade listat ut »på rösten«, eller från någon annan lika godtycklig källa, att det fanns en pojkvän. Hon visste att om hon återvände skulle hon bli tvungen att utstå ett maratonförhör, den sortens hårda prövning för vilken inte ens den stadshärdade Sophie skulle kunna stå pall. »Okej, men anta att det är så . . .«, sa Sophie och försökte tygla otåligheten i sin röst. Hon var tvungen att ha tålamod med sina föräldrar. Hon kunde 26

Bort inl.indd 26

2010-06-30 14.18


inte vid tjugofem års ålder hysa det som Muku tycktes född med – ett naturligt förakt för vuxna, en ögonblicklig hånfullhet mot alla som försökte ingjuta en känsla för vad som var rätt och fel i henne. Hemma hade Sophie tagit sina föräldrars parti i kriget mot Muku, men nu, på säkert avstånd, kunde hon tycka synd om sin syster. Kanske skulle en pojkvän få henne att lugna ner sig, tänkte hon medan hon gick fram till fönstret för att se om hon kunde få syn på Mani. Men det var inget hon kunde säga till sin mor som fick det här med killar att verka så lågt, så smutsigt, att den stora skuldkänslans kroppslösa hand skulle dyka upp från ingenstans och slå henne i ansiktet samma sekund som Sophie försökte prata om den eventuella harmlösheten i det hela. Sophie kunde på intet sätt svika sin mors pojkprinciper. Mani var nere i gränden och bölade över någon ny olycka, medan Bhatt och Chinnappa konfererade med låga röster. »Jag kan köpa en mobiltelefon till henne som en sista utväg, men varför skulle hon svara på mobilen om hon inte ens svarar när jag frågar rakt ut? Jag sa till henne imorse: Muku, snälla, berätta åtminstone för din syster. Du måste inte berätta för mig. Men säg till Sophie vem det är du umgås med. Det är väl rimligt? Men hon bara lämnar sin frukost och springer ut ur huset utan att ens stänga dörren efter sig.« »Jag hade vetat om det var någon. Hon kan inte hålla en sån sak hemlig för mig«, sa Sophie självsäkert, trots att de båda visste att det nästan inte fanns någonting kvar av det till synes järnhårda bandet som hon och Muku en gång hade smitt mellan sig. Under svaga stunder ville Sophie påminna sin syster om barnet hon en gång hade varit – den lockiga, glada ungen som ropade till främlingar på gatan med en skönhets självsäkerhet, som höll sin flintskalliga docka på höften på precis samma sätt som Sophie höll Muku på höften – de tre sammansvetsade av en kärlek som var blott ett minne idag. Fru Das hade slutat gråta men det gjorde henne bara gällare. »Tänk om det är någon som är mycket äldre än hon? Tänk om han gör henne gravid?« »Det kanske är Priyas bror. Eller en av hennes brors vänner. Det är de enda pojkarna hon känner. Men jag tvivlar ändå . . .« »Sophie, prata med henne. Jag har gjort mitt bästa. Hon är sexton år gammal, hur länge ska det här fortsätta? Och sen är det slutproven.« 27

Bort inl.indd 27

2010-06-30 14.18


»Mamma. Kontoret«, sa Sophie bestämt. Om hennes mamma satte igång att prata om proven skulle det ta en kvart till – det plågsamma ämnet Mukus slutprov som skulle lämnas in om ett par månader. Det var helt tyst i andra änden. »Hallå«, sa Sophie och hoppades att hennes mamma hade försvunnit. »Sophie«, sa fru Das med en helt annan röst. »Det finns bara en utväg. Baba och jag har bestämt oss. Vi ska skicka ner Muku till dig. Du är ensam där och hon saknar dig här, fast hon inte säger det. Ni kan ta hand om varandra.« Nu var det Sophies tur att vara tyst, att kväva det omedelbara »Nej!« som bubblade upp inom henne. Om hennes syster flyttade hit skulle Sophies hemlighet avslöjas: att hon inte jobbade på ett förlag, som hon hade sagt till sin familj, utan på ett BPO-företag. Business Process Outsourcing. »Sophie, du lyssnar väl?« frågade hennes mamma. Den gälla rösten hade försvunnit. Det här var hennes stålröst, den som inte tålde att sägas emot. »Och om hon inte klarar proven?« sa Sophie och grep efter det troligaste halmstrået. »Då måste hon väl stanna där och göra om det nästa år?« »Jag vet att din lägenhet är lite liten, men det är inte som att ni växte upp i ett stort hus«, sa fru Das och använde sig av sitt vanliga knep att inte svara på en fråga genom att låtsas som om hon hade fått en helt annan fråga. Sophie hade alltid antagit att hennes föräldrar ville att åtminstone en av deras döttrar skulle stanna hos dem så länge som möjligt. Det hade de alltid sagt – om Sophie åker måste Muku stanna och om Muku åker måste Sophie stanna. Varför hade policyn ändrats? »Oroa dig inte för oss«, sa fru Das med en beredvillighet som gjorde Sophie misstänksam. »Nu tänker vi på Muku.« De ville slippa ansvaret för Muku men de såg det inte ens på det sättet. De inbillade sig att de räddade henne från sig själv. Hennes far och hennes mor skulle på grund av disträ levnadströtthet respektive pojkparanoia skicka Muku till Bangalore och återge Sophie rollen som övervakare, fastän hon hatade den. »Jag kan inte ha henne här«, sa Sophie, men naturligtvis utan att kunna säga varför. Och hon var rädd att en diskussion med hennes mamma skulle 28

Bort inl.indd 28

2010-06-30 14.18


avslöja en ännu djupare sanning – det möjliga faktum att hon inte längre älskade sin syster, att hon skulle vara ganska nöjd även om hon aldrig fick se henne igen. Dessutom föregick hennes mamma de tänkbara invändningarna redan innan Sophie hade yttrat dem. »Sophie, om du tänker på pengar, så oroa dig inte över det. Vi kommer att försörja henne. Pengar är inget problem. Det handlar bara om var möjligheterna finns. Och Shillong går under. Det vet du. Varför åkte du? Du var tvungen att åka eftersom Shillong går under.« »Jag är sen«, sa Sophie missmodigt. Hennes mamma la på efter att ha påmint henne om att medmänsklighet börjar i hemmet. Sophie bestämde sig för att simulera mensvärk. Hon ringde sin chef, Maya Singh, som alltid var först på jobbet och gjorde livet surt för dem som kom för sent. Maya köpte lögnerna, men bara för tillfället, det visste Sophie av erfarenhet. Hon antog alltid att hennes personal rutinmässigt ljög om alla möjliga saker. Hon fick till och med dem som var ärliga att tänka ett varv till. »Okej, okej, kom när du mår bättre. Vi kan äta lunch ihop, jag måste diskutera en viktig grej med dig«, sa Maya och försvann sen, som alltid, innan Sophie hann svara. Sophie tände en cigarett medan hon sträckte ut sig på divanen och försökte lugna ner sig. Hon såg på de enstaka böckerna som stod på hyllan bredvid och sträckte sig efter ett urval av Vivekanandas skrifter som hon hade vunnit i en skoltävling i retorik där hon reciterat Aleksandr Pusjkins Fången i Kaukasus samtidigt som hon simulerade att hon sakta kvävdes till döds. Hon hade genast blivit ett Vivekananda-fan och förblev det i flera år. Hon slog upp en sida om ämnet karma-yoga. »Karma, och dess inverkan på karaktären, är den mest kolossala kraft vi har att göra med. Människan är, som det var, en kärnpunkt, och attraherar alla universums krafter till sig och förenar dem alla i denna kärnpunkt för att sedan skicka iväg dem igen i en väldig ström. Denna punkt är den verkliga personen – den allsmäktige, den allvetande – och hela universum dras till denna person.« Det här var från ett stycke som kallades »Arbete utan drivkraft«. Vid tretton års ålder berättade inte Sophie för någon att hon läste Vivekananda 29

Bort inl.indd 29

2010-06-30 14.18


men dagarna i ända försökte hon leva enligt hans uttalanden; hon grubblade över hans ord när hon gick till och från skolan, placerade noggrant sina fötter på marken, ignorerade skolpojkarna som visslade och tjöt efter henne, fokuserade, fokuserade, noterade exakt hur en regndroppe gled från toppen av ett paraply framför henne ner till kanten och sen till marken (för sa inte swamin att även den minsta av handlingar räknades, lades till den totala summan av den mänskliga karaktären?). Sen kom hon till hemmet, där den femåriga Muku på något sätt hade lyckats nå upp till hennes bokhylla och ritat ivriga kritspiraler i Sophies anteckningsböcker, där hennes mamma var arg på grund av ryggsmärtor, där hennes far satt i sin stol i vardagsrummet, omedveten om missnöjet runt omkring sig efter­ som han var så försjunken i sitt eget. Vivekananda försvann och Sophie var inte längre den person som drog till sig hela universums krafter, utan en trettonårig flicka som gjorde te åt sina föräldrar och hade ett huvud som värkte av algebrans ytliga gåtor. Sophie mindes allt detta men det boken i hennes händer framkallade mest av allt var inte dessa separata detaljer utan känslan från den tiden, känslan av att hon lämnat något ogjort. Hon tryckte tillbaka Vivekananda i hyllan och drog ut de blanka broschyrerna från amerikanska universitet som hon hade samlat på sig i Shillong och tagit med sig, hon mindes hur hon hade skrivit till dem och ansökt om ett stipendium hon aldrig fick. Bilderna i broschyrerna – byggnader med valvgångar, prydliga klassrum, grupper av studenter på solbelysta gräsmattor – var en annan förlorad värld. Hon började förstrött gå runt i huset med den tända cigaretten mellan fingrarna, fram och tillbaka genom köket, den lilla ask som utgjorde hennes vardagsrum och sovrummet med den stora strykbrädan som tog plats men var viktig eftersom Sophie älskade att stryka. Hon rörde vid sina saker – cd-spelaren, burkarna i köket, högen med kläder på strykbrädan; hon stannade då och då till vid fönstret för att se om Mani var där, men nu var där bara försäljare som skrek när de gick förbi, och byggjobbare som ropade åt varandra på den nyss uppgrävda byggarbetsplatsen bredvid Bhatts hus. Det var aldrig stilla utanför hennes fönster. Hembiträden diskade eller slog brutalt på kläder under en utomhuskran; kvinnor stör30

Bort inl.indd 30

2010-06-30 14.18


tade efter småbarn mellan tvättlinorna på takterrasser som bredde ut sig i bakgrunden, framför vilka palmblad svajade, medan katter smög längs tunna ytterväggar och vaktade den prasslande snårskogen som täckte de tomma tomterna. Sophie hade allt detta – utsikten från fönstret, den lilla lägenheten och varje luftpartikel i den. Hon kunde laga vad hon ville, röka av hjärtans lust, lägga allting precis där hon ville ha det och veta att det inte skulle flytta på sig om inte hon flyttade på det. För första gången i sitt liv var hon fri. Hon slutade vandra runt och ställde sig under en fläkt, svettig och stilla. Muku fick inte komma hit och förstöra detta.

Bort inl.indd 31

2010-06-30 14.18


Bort inl.indd 32

2010-06-30 14.18


Om man bara behövde önska

Just som Sophies motordrivna rickshaw dök upp på andra sidan järnvägsbron vid det stora hotellet, med raden av flerfärgade vimplar på höga flaggstänger som fladdrade högdraget ovanför hennes huvud varje dag på väg till jobbet, såg hon honom. Det var nästan aldrig några människor på den här vägen: bara det hägrande vita hotellets fasad, halvt dold bakom den avgränsande muren, de mystiska flaggorna, det tillfälliga dånet från ett förbipasserande tåg och så trafiken: alla inlåsta i sitt transportmedel som om de hade fötts däri. Så det var extra konstigt att se Ribor kika in i rickshawn för att se om den var upptagen eller inte, i ett försök att få den att stanna. Föraren varvade motorn som svar och körde förbi Ribor tills Sophie skrek: »Stanna, stanna!« Han bromsade så plötsligt att en cyklist bakom nästan körde in i dem. Rickshawn girade, Sophie kastades mot metallstängerna som stöttade framsätet, föraren svor och de uppehållna bilarna bakom dem började genast tuta för fullt. Föraren svor fortfarande, startade om motorn och rullade in till vägkanten. Cyklisten skrek åt dem när han trampade iväg och gjorde gesten som alla kränkta trafikanter i Bangalore gör åt varje lagbrytare som kommer i deras väg – han sträckte ut armen med hand­ flatan öppen, en gest som mest tycktes protestera mot lagöverträdaren men egentligen gjorde mer än så. Den förmedlade avsky, åtlöje, ilska. Den sa mer än ord; i gatornas värld, där den enda lagen var rörelse, var det inte alltid möjligt att stanna, orsaka trafikstockning, kavla upp skjortärmarna, förolämpa och bli förolämpad tillbaka. 33

Bort inl.indd 33

2010-06-30 14.18


Var och en av förarna i de första bilarna som åkte förbi skrek ut sina otydbara klagomål åt Sophie och hennes svärande förare, men hon brydde sig inte om det. Hennes häpnad över att se Ribor i Bangalore, en man hon inte kunde föreställa sig någon annanstans än i sin lilla rökiga musikaffär högt ovanför en gata i Shillong, överskuggade allting annat, inklusive smärtan i hennes knä. Men när hon hoppade ur och haltade mot honom insåg hon att det inte alls var Ribor – bara någon som liknade honom. »Å!« utropade Sophie med öppen mun och en känsla av att hon blivit lurad, och plötsligt, fastän hon fortsatte stirra, alltför generad för att ens försöka dölja sin förvirring. Men mannen antog bara att hon ville ge honom en uppläxning för att han försökt stanna rickshawn och nästan ställt till med en olycka. »Förlåt, förlåt«, sa han och backade undan. »Jag visste inte att den var upptagen.« Sophie viftade bort hans ursäkt och klättrade tillbaka in i rickshawn. Först när de körde därifrån, medan chauffören skakade på huvudet åt hennes dumhet, insåg Sophie att hennes händer darrade. Hon ignorerade sitt bultande knä för det var ingenting mot vad som kunde ha hänt om de hade dödat cyklisten eller om rickshawn hade tappat balansen och tippat åt sidan. Och därtill fanns det ett uppbåd av ännu värre möjligheter: Tänk om det hade varit Ribor och han inte hade känt igen henne? Tänk om Ribor var i stan och inte hade ringt henne utan bara lämnat deras möte åt slumpen? Tänk om hon, när hon trodde att hon såg Ribor stå där (en liten man ytterligare förminskad av trafiken och trottoarerna som ingen gick på och hotellväggarna som tornande upp sig bakom honom) hade hoppat ur rickshawn och kramat en fullständig främling? Sista gången Sophie var i Ribors butik hade de pratat om att hon skulle åka och hon hade haft svårt att förklara varför. Allt han kände till var namn och rykten – Bombay, där bomber kunde explodera när som helst och pendeltågsfärderna var oändliga; Delhi, i vars bussar flickor greppade öppna säkerhetsnålar för att hålla vällustiga tafsare på avstånd; Bangalore, där alltför många människor tog livet av sig och där alla ville bli rika. Det fanns ingenting positivt med platser som inte var Shillong. Han skulle aldrig dyka upp 34

Bort inl.indd 34

2010-06-30 14.18


här – en bit av Shillong förminskad av en gata i Bangalore. Fast varför inte? Han hade kunnat vara på besök, kanske hade han en kusin här. Alla i Shillong hade kusiner någon annanstans. De skulle ta med honom på barer och gallerior och rockkonserter så att han kunde se själv hur det var – på ställen som inte var Shillong. Och vad skulle han säga om allt­ihop? Han skulle säga: Det är okej. Det rör på sig. Folk sköter sitt. De står inte vid gathörnen och skvallrar. Han skulle uppskatta det – att folk skötte sitt. Han skulle skratta ifall Sophie ställde för många frågor, skratta som man gjorde i Shillong – inte bara när man var road utan även när man blev förvånad eller generad eller inte visste vad man skulle säga – ett skratt som kunde betyda vad som helst. Sophie mindes nu hur lätt det uppstod och hur mycket det dolde. Ska du flytta hit, skulle hon fråga honom. Nej, nej, jag är för gammal för sånt. Jag ska hem. Men du kommer tillbaka? Ett känsligt leende med en eftertänksam udd. Jag vet inte. Det här är första gången jag åker någonstans. Sophie hade varit som Ribor – dold i en liten stad, hade aldrig sett insidan av ett tåg eller vetat hur det kändes att se ett plan landa, aldrig sett stadens ljus, bara på teve, föreställt sig världen genom MTV och Discovery Channel, lyssnat på rock, insett vikten av låtars textrader. Men de var inte särskilt lika i övrigt. Hon hade rest sig och gått ut genom dörren en dag. Och han hade aldrig varit så ensam som hon hade varit när hon kom hit, och han hade inte vänt ryggen åt sin stad som hon. Kanske skulle han, om han hade delat rickshaw med henne nu, frågat henne hur hon mådde. Trivs du här? skulle han ha frågat i förbigående och hon skulle försöka hålla sig från att tänka på konversationen de hade haft mer än ett år tidigare när de rökte tillsammans på balkongen till hans affär genom att istället berätta om Mördardrottningen. Har jag berättat att det var Mördardrottningen som fick mig att lämna Shillong? Det är lustigt hur man, om man inte tror på något särskilt, ändå kan komma att tro på de konstigaste saker. Min far tror på Shakespeare, så att han har en måttstock som han kan mäta andra saker efter, men de flesta lever inte upp till den. Men min syster och jag – vi har ingen aning. Så när den här galningen – du vet hon med mörka glasögon och stor handväska som alltid ser ut 35

Bort inl.indd 35

2010-06-30 14.18


9789170375156