9789170375040

FOTO: OLA KJ E LBYE

Den röda drömmen är en samling modiga och geniala texter som undersöker vad litteraturen är, en pralin med hög kakaohalt, något alldeles extra för den litterära finsmakaren.

Joakim Pirinen fick sitt stora genombrott 1985 med albumet Socker-Conny och har sedan dess givit ut ett tiotal seriealbum och bilderböcker, bland annat Döda paret och deras »vänner« (2008). År 2011 gav han ut 100 noveller av Joakim Pirinen. Han är även verksam som dramatiker, bildkonstnär och text-ljudkompositör.

Ordfront förlag

www.ordfrontforlag.se

ISBN 978-91-7037-504-0

Omslag: Eva Jais-Nielsen

9 789170 375040

UR BOKEN:

JOAKIM PIRINEN DEN RÖDA DRÖMMEN

Den röda drömmen liknar ingenting du läst förut. I en samling med tjugofyra noveller skriver sig Joakim Pirinen igenom varje genre som finns i litteraturen: saga, skräck, deckare, fabel, porr … Det handlar om mannen som långsamt förvandlas till ett urtida groddjur – det säger sig självt att man inte kommer igen efter något sådant. Om den antika sjukhusstaden, där endast de sjuka har rätt att fatta politiska beslut (bara vid ett tillfälle tycks en frisk man ha försökt få otillbörlig beslutsrätt genom att förgifta sig med yrselhavre). Om två upptäcksresande som finner ett genomskinligt människosläkte i en grotta och stannar där för att lära ut ett och annat matnyttigt.

Som författaren själv säger: »Allt är egentligen självbiografiskt.«

När man tänker efter hade jag allt. Och på det ska det följa att man ändå inte var lycklig, men det var jag. Jag var skitlycklig, hela jävla tiden.

Tillsammans med min bästa kompis från barndomen drev jag en firma som specialiserat sig på byggnadsställningar.

Jag klarade allt, all ny skattelagstiftning gick rakt in i hjärnan på mig. Snygg har jag aldrig varit, men stor. Så när det rörde till sig för någon polare var jag med på vissa nattliga utryckningar. Visst kunde det hända att man sov borta någon gång ibland men det var ju aldrig illa ment. Frugan gjorde ju samma sak hon med och hon blev alltid lika besviken. Det var sådant som gjorde att vi höll ihop.

DEN RÖDA DRÖMMEN JOAKIM PIRINEN

ORDFRONT STOCKHOLM 2013

av joakim pirinen har tidigare utgivits: Välkommen till sandlådan (1983) – Seriealbum Socker-Conny (1985) – Seriealbum GAS (1987) – Seriealbum Kvarteret Kniven (1989) – Seriealbum Den sjunde björnen (1992) – Konstbok Familjen Bra och andra relationer (1993) – Teatertexter Split Vision (1995) – Seriealbum Stora boken om Socker-Conny (1998) – Seriealbum Den universella bristen på respekt (1999) – Seriealbum Den svenska apan (2001) – Kortprosa Ingens bästa vän (2004) – Seriealbum Afrika (2005) – CD (tills. m. Mikael Strömberg) Fåglarnas underbara liv (2006) – CD (tills. m. Mikael Strömberg) Döda Paret och deras »vänner« (2008) – Seriealbum Skönhetsmord (2008) – CD (tills. m. Mikael Strömberg) Kvarteret Kolossen (2009) – Seriealbum Svenska illustratörer och konstnärer 3 – Joakim Pirinen (2010) – Konstbok 100 Noveller (2011) – Kortprosa Jävla svin (2011) – Konstbok 333 Pärlplattor (2012) – Konstbok Tack till Anders och Ylva Lindgren för lånet av omslagets indianer.

Joakim Pirinen: Den röda drömmen © Joakim Pirinen 2013 Omslag och grafisk form: Eva Jais-Nielsen Foto: Andreas Lübeck Författarporträtt: Ola Kjelbye Satt med Chronicle text Tryck: ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-7037-504-0

INNEHÅLL Familjeförstöraren – Deckare I trappan – Realism Pappa Eryops – Fabel De första femtio talen – Uppräkning Ett dödsfall – Skräck Tepaks – Språkmaterialism (lipogram) Kentauren – Allegori Hos jättarna – Saga Beskrifning öfver Heimön – Naturskildring Sista sommaren – Relationsdrama Svea – Barndomsskildring En irländsk hjältesaga – Fantasy Sandra – Pornografi Den röda drömmen – Science fiction Kärleken – Flärdroman En sommar i Stockholm – Deckare 2

Bubble boy – Monolog Sjukhusstaden – Historieskrivning Yrselhavre, styresskick – Fotnoter Pappas böcker – Självbiografi Den mystiska ön – Spökhistoria Från hundra till femtioett – Nedräkning Dristigheten – Reseskildring Huset – Modernism

Människan lever i drömmar och i realiteter.

– milovan djilas

FAMILJEFÖRSTÖRAREN Ytterdörren av massiv ek, mellan två joniska pelare i vitmålat trä, stod öppen in till mordplatsen. Dottern i huset satt vid matsalsbordet, synlig frontalt från gatan. Hon var svårt skuren och bunden vid en karmstol med silvertejp. Till höger om henne satt hennes mor och mittemot modern satt sonen, båda likaledes bundna med silvertejp. Alla tre var döda och beräknades ha varit så i en dryg timme när den första patrullen ankom till platsen. Den mördade flickan hade upptäckts av en förbipasserande man som var ute och rastade hunden.

Inga fler offer fanns i huset men ett fjärde kuvert stod framdukat på matsalsbordet. Ett stycke fläskfilé marinerat i svart soya låg till hälften uppskuret på en skärbräda av ek mitt på bordet, bredvid en flaska Domaine du Vieux Lazaret och en stor Coca-Cola. Båda flaskorna hade vält, liksom samtliga glas på bordet, och blodstänk fanns överallt, ända upp i taket. »Mannen som borde varit här heter Torbjörn Linde«, sa kriminalassistent Runge, som undersökte hemmakontoret till vänster om matsalen, ett av tre rum i fil. »Fastighetsmäklare med egen firma.« »Utvidgat självmord«, föreslog den polisman som varit 9

först på plats och som nu uppehöll sig i köket. »Han har kukat ur i sista minuten och nu trycker han någonstans och behöver betänketid innan han överlämnar sig. Man har sett det förut. Dessutom står ju bilen kvar.« »Nej«, sa kommissarie Wrange. »Det är för bestialiskt gjort. Vid utvidgat självmord uppvisar gärningsmannen nästan alltid någon form av medkänsla efter dådet. Här på tallriken ligger två öron, slarvigt avskurna. Det är pojkens öron. På golvet hittar du främre delen av mammans tunga.

Och flickans ögon är illa tilltygade.« »Jag vet vad du tänker«, sa Wrange när han såg Runges min. »Titta, lyssna, prata, eller snarare inte titta, inte lyssna, inte prata. Tre små apor. Men det behöver inte vara så. De är illa åtgångna även på andra sätt, som du ser.« »Trädgården är helt insynsskyddad, med syrenhäckar på alla sidor«, sa Runge. »Men vad kan ha hänt så snabbt?« fortsatte Wrange och klev över vaderna på en kriminaltekniker som tog närbilder under bordet. »Säg att man började äta vid sex, det är ju inte ens två timmar sedan. Vad fick då denne Torbjörn Linde att avbryta serverandet, störta iväg efter lämpliga verktyg, bakbinda sin familj för att sedan tortera den till döds – en chockhöjning av utlåningsräntan? Halv sju en fredagskväll?« Runge såg på flickans stungna ögonvrår och stynget mitt i kinden, som av en syl. Utsmetat blod fick en tova i den blonda luggen att stå rakt upp. Då den inte hade något större bevisvärde strök han ner den med sin plastbehandskade hand.

Han tänkte på sina barn som väntade där hemma. Då kom ett nytt larm.

10

Runge klev uppför trappan till ett radhus, beläget drygt trettio minuters körtid från huset med de joniska träpelarna.

Han steg in i en trång tambur som innebandyklubbor nedstuckna i ett paraplyställ gjort än mer svårframkomlig. I köket stod, även denna gång, den polis som varit först på plats. »Var är de?« frågade Runge. Den kvinnliga polisen drack vatten ur ett glas i djupa klunkar och viftade bortåt-nedåt med handen, mot källaren.

Runge gick nedför en brant trappa och kom in i en stor och väl upplyst gillestuga. Vid motsatta väggen, under en stor, egyptisk mässingsbricka, satt vad som torde vara mannen i huset bunden med silvertejp vid en pinnstol. Ansiktet var sönderslaget. Brösthuden hade skurits upp i vertikala strimlor som låg som öglor på magen. I skårorna skymtade revbenen i form av gulvita fläckar. Över mannens ben låg en pläd, resultatet av en sista reflexmässig handling utförd av den andre av de två poliser som först anlänt till platsen innan denne tagits ur tjänst och fått följa med patrullbil nummer två därifrån.

I soffan framför den påslagna TV: n låg tre barn i åldrarna sex till nio år tejpade kring händer och fötter. Runge rörde helt lätt vid pannan på ett av de döda barnen. Den var fortfarande varm, nästan feberhet.

Var fanns mamman? Nedanför ena långväggen stod ett par cerisefärgade, kinesiska sidentofflor i vuxenstorlek. På en smal vägglist stod en rad fotografier och på flera av dem förekom en kraftigt byggd kvinna med stort, brunt hår. Förmodligen var det hon.

Runge hade åkt i förväg eftersom de första, inledande uppgifterna verkade tyda på att morden kunde ha ett sam11

band. En tanke for genom hans huvud: hade Linde en kärleksaffär med kvinnan här i huset? Men var det över huvud taget möjligt? Hade denne Linde känt sig tvungen att befästa sin eventuellt nyfunna kärlek genom att först ha ihjäl hela sin familj, och inte bara döda den utan tortera ihjäl den, och det snabbt, bara för att omedelbart därefter tortera ihjäl också sin tilltänktas familj? En vanlig fredagskväll. Vad var det för kärlek? Att morden inte hade någon sådan koppling var det mest troliga.

Wrange steg in i rummet och såg sig omkring. Bakom en vävstol i den L-formade gillestugans bortre del tornade svarta sopsäckar och nätkassar med tygrester upp sig mot innertaket. Runge gjorde en ansats att tränga sig in bakom vävstolen men Wrange höll honom tillbaka. Han pekade på ett skoavtryck framför den. »Det där är inte Linde«, sa Wrange. »Jag såg flera par av hans skor och de var små. Det här skoavtrycket är alldeles för stort. Men det är samma gärningsman. Vi hittade avtryck i samma jättestorlek över hela det första stället. Vi hittade också tejprester på den fjärde matsalsstolen och dynan var indränkt med urin.« »Vi höll på där när han höll på här.« Runge pekade på en härva av ljusa streck i heltäckningsmattan. Någon hade klöst febrilt i den. En avbruten nagel med rosa nagellack stack upp ur ett veck i mattluggen.

Mamman hade varit hemma.

Medan Wrange undersökte de mördade barnen gick Runge ut. Han återvände efter en kort stund och bad den nyanlända kriminalteknikern, som höll på att fästa det väldiga skoavtrycket på plastfilm, att avbryta sitt arbete och 12

komma med ut i trädgården. Han hade upptäckt ett par smala och djupa hjulspår i gräsmattan, just som ett fint vårregn börjat falla. »Låt oss sammanfatta vad vi vet«, sa Wrange. »Gärningsmannen är en man, med tanke på fotstorleken«, sa Runge. »Han har ringt på och gått in via ytterdörren i båda fallen«, sa Wrange. »Med ett handeldvapen i ena handen har han uppnått initial chockverkan. Situationens plötsliga overklighet har mjukat upp och tystat den som öppnat.« »Övriga redskap har han burit i en axelremsväska eller en ryggsäck«, sa Runge. »Jag vill dröja vid själva dörröppnandet«, sa Wrange. »Vad möttes den som öppnade av? En pistolmynning? Dörrarna öppnas utåt och åt vänster. Notera att båda nivåerna ovanför trappstegen är för smala för att någon ska kunna stå där när dörrarna öppnas. Då skulle han varit tvungen att stå ett trappsteg ner. Jag tror att han föredragit att hålla pistolen med böjd arm för att snabbt kunna tränga sig in, snarare än att rikta den med rak arm mot offrets ansikte. Tills vidare utgår vi från att han är högerhänt, och att pistolen inte var det första de såg. De som öppnade såg först hans ansikte. Vad såg de?« »Något stort, med tanke på skoavtrycket«, sa Runge och lutade sig tillbaka i fåtöljen.

De var tillbaka i polishuset. Belysningen i kontorslandskapet var dämpad. Klockan var kvart i fem på morgonen.

En presskonferens var utlyst till nollnio nollnoll.

Vem hade öppnat? De grubblade vidare över detta. Fru Linde var hemmafru och kunde ha fått det på sin lott. I det 13

andra fallet var det kanske den mördade mannen, Mårten Olssén, faktor på ett bokförlag men långtidssjukskriven, som gjorde det. Eller den försvunna hustrun, som arbetade deltid på samma förlag. »Vissa barn, men inte alla, tycker ju om att öppna«, sa Runge. »Att de upptäcktes så snabbt är det enda lyckosamma hittills«, sa Wrange. En granne till familjen Olssén hade kommit smygande för att stjäla grillkol bara minuter efter dådet. »Plus att vi vet att det var en Hanomag-Henschelbuss«, tillade Runge, »förmodligen vit, och så gamla bilar hittar vi snabbt i registret. Det är kanske det han vill. Men den lika snabba som målmedvetna tortyren är i sammanhanget svårare att förstå. Och om det nu är kidnappning, vilket mycket tyder på, varför då ha ihjäl den som borde stå närmast till hands att betala ut en lösensumma? Vi måste hitta en koppling mellan familjerna, det måste finnas en koppling!« Där hejdade sig Runge. Väl medveten om att han just varit nära att förstöra hela utredningsarbetet genom sina ohejdade tankesprång reste han sig och erbjöd sig att hämta kaffe. Wrange gav honom en kort nick.

I pentryt hittade han bara en enda kaffekopp. Den var dessutom odiskad och hade ringar på insidan från olika vätskenivåer. Vätska avdunstar inte i jämn takt utan språngvis. En lång period av stillastående hade avsatt en mörkare rand. Sedan följde en ljusare zon efter snabb avdunstning, som årsringarna i ett träd. Han hade sett dessa ringar i så många kaffekoppar som aldrig blivit urdruckna, hemma hos så många döda, att en odiskad kaffekopp för honom var dödssymbolen framför alla andra.

14

Hur han än letade hittade Runge inga fler koppar. Han hittade filter men ingen filterhållare. Kunde det finnas en i skrubben bakom soffan? Han trängde sig in där, och segnade ner.

När han vaknade till låg han i mörker. En tunn ljusstrimma syntes till vänster. Någon hade tryckt in soffan utan att bekymra sig om att dörren till skrubben var öppen. Runge hörde röster där utanför. Han uppfattade att det var kollegorna Odebrink och Stuart, men han kunde varken röra sig eller tala.

Runge märkte att hans ben och armar var iskalla. Ljuset i springan slocknade medan rösterna fortsatte. Hörseln lär vara det sista som lämnar en döende människa, tänkte han.

Hur lång tid skulle det i så fall ta innan man hittade honom?

Vem tänkte på att leta i en städskrubb? Han hörde kollegorna prata nedsättande om akvariet Wrange hade i sitt hem.

Men han har ju ärvt det, tänkte Runge. Av sin mamma. Tog tunnelbanan i morse. Noterade att det tydligen äts mer kål i Stockholmsregionen än man trodde.

Någon hisnande brant sammanfattning av sitt liv fick Runge inte se där han låg på städskrubbsgolvet. Däremot for tankarna omkring som råttor på ett sjunkande skepp och blandade sig med de fragment som siste man ombord, hörseln, lyckades tillhandahålla och bredvid mig stod en ung kille och tvinnade sin skäggstump, den såg ut som avsnörningen på en skitkorv … pundaren dansade en skuggdans för alla som gick förbi, han mådde bra nu, han var »back on track« … många invandrare är handikappade, otur helt enkelt … Satan följer dina spår höst och vinter och vår … medan 15

negrerna går omkring på bomullsfälten och delar ut närreklam … hon ser för jävla dum ut när hon suger och rakat en liten Hitlermustasch där nere har hon också …

När Wrange förlorat hoppet om en kopp kaffe gick han för att ta reda på orsaken men han hittade inte Runge någonstans. Han sökte igenom hela polishuset. Det här hade aldrig hänt tidigare. Klockan sex ringde han Runges fru, som avmätt meddelade att hennes man inte kommit hem denna natt heller. Bilen visade sig stå kvar i polishusets garage.

Wrange fick ensam hålla i presskonferensen som direktsändes i de lokala nyheterna. Tipsen från allmänheten började strömma in, samtidigt som man fick in de första analysresultaten av innehållet i offrens mobiltelefoner och datorer. Att leta efter Runge fanns det inte tid till. Om det var så att han befann sig på sjukhus skulle han förmodligen höra av sig. Vid halv tre-tiden på lördagseftermiddagen la sig Wrange att vila i ett av besöksrummen. Där blev han liggande till tio på kvällen, då han nåddes av meddelandet att en tredje familj hittats.

Lägenheten låg på nedre botten. Den var skymd av taggiga buskar med vad man kunde kalla städseröda blad. Via tre betongplattor klev man från ett asfalterat gångstråk rakt in i köket. På diskbänken tinade två sejblock. Ett tjugotal tvättade potatisar låg uppradade runt vasken, färdiga att skalas. »Hon hade förberett middagen men inte hunnit börja«, sa Niska, en av de yngre mordutredare som ersatt Runge. »Avgör hur länge fisken hunnit tina«, sa Wrange och gick ut i vardagsrummet. Där fanns ett bord, några stolar och en 16

enkel femtiotalssoffa som mannen i huset satt i. Väggarna var kala, med fuktskador i tapeten från golvet och uppåt. Inga krukväxter i fönstren. På golvet vid dörren ut till en liten altan låg krossade tomflaskor som den döde hämtat ur en back till höger om sig och kastat, ur sittande ställning, mot gärningsmannen som måste kommit in genom altandörren med vapnet höjt. Sedan hade skottet fallit från nära håll, mellan en och två decimeter, rakt framifrån och snett underifrån. Blod och hjärnsubstans hade spridits över väggen i nära nog perfekt solfjädersform. Kulan satt kvar i väggen. »Vad vi vet i nuläget så var herrn i huset gravt alkoholiserad«, sa Mathissen, den andre av utredarna som ersatt Runge, »så han insåg nog knappt vad som hände. För honom gick det fort. Barnets mor är desto värre tilltygad. Vilket är ironiskt i sammanhanget. Jag menar, hon torterades till döds medan plågoanden till make slapp undan med ett direkt dödande skott i pannan. Som ni ser är hon prickig av brännmärken och närmast panterfläckig av till hälften utläkta blåmärken.« Kvinnan låg tvärs över den äktenskapliga bädden, en dubbelsäng, direkt på madrassen.

Wrange såg sig omkring. Ingenstans upptäckte han några föremål som skulle kunna ha tillhört en tioårig flicka, den flicka som enligt socialtjänsten bodde där, vilket bekräftades av en kissfläck och en spya bredvid modern.

Varför hade mördaren och den förmodade kidnapparen valt just denna konstellation i bygget av sin nya »familj«?

Mamma, pappa, barn. Tre vitt åtskilda samhällsklasser.

Fanns det ett politiskt syfte? I så fall ökade sannolikheten att gärningsmannen hade medbrottslingar. Var det slut här 17

eller ville han ha fler barn? Från vilken samhällsklass då i så fall? Inga samband hade ännu hittats mellan familjerna ett och två. Nya vittnesuppgifter styrkte dock att skåpbilen man letade efter var vit.

Utanför avspärrningarna började åskådare samlas. Deras ansikten avtecknade sig gula mot den blå kvällshimlen, i ljuset från kriminalteknikernas starka lampor inifrån lägenheten. »Ta bilder av alla, men gör det diskret«, sa Wrange. »Mordets upptäckt kan vara mördarens vernissage.« »Nog kan det vara så«, sa Niska. »Mördaren tror att han är lika ensam och originell som en konstnär. De tror sig vara så in i helvete mycket mer än oss andra, men det slutar bara i återvändsgränder. I död materia, i rena skiten. Därför är de tvungna att börja om, igen och igen.« »Jag ser över huvud taget inget konstnärligt här«, sa en kvinnlig kriminaltekniker.

Wrange såg på den oskalade potatisen och den tinande fisken och det slog honom att han inte ätit något på hela dagen. För att kunna tänka behövde han få något i sig. Han såg sig omkring och tänkte stjäla en skorpa eller en bit bröd från de döda – det var ju trots allt till deras fromma – men han hittade ingenting. Det gav Wrange det uppslag han behövde.

Han återvände till polishuset för att gå igenom det insamlade materialet. Runges fru hade hunnit bli rejält orolig, men Wrange kunde inget göra. Han hade avdelat en man tidigare under eftermiddagen till att undersöka försvinnandet, och just nu gick denne igenom filmerna från polishusets övervakningskameror för att se om, och i så fall vid 18

vilken tid, Runge lämnat polishuset. Det var olikt Runge att bete sig så här, men Wrange utgick från att det fanns en naturlig förklaring, och mordutredningen gick tills vidare före allt annat.

Framåt morgonen hade Wrange bilden klar för sig. Han knäppte fingrarna bakom nacken, lutade sig tillbaka i stolen och lät magen återta sin naturliga klotform. Då kom larmet att en fjärde massaker skett tidigare under natten.

Denna gång rörde det sig om en prästfamilj norr om Stockholm. Wrange stönade högt, prästfamiljer får ju fler barn än alla andra. I detta fall var de fem, varav ett saknades.

Ett sjätte barn bodde inte hemma längre och hade nu polisskydd.

Just som Wrange satt sig i bilen och körde norrut ringde Runge. »Jag sov i en städskrubb ett tag«, sa Runge, »jag beklagar.

Det bara blev så. Det var inget jag ville men heller inget jag rådde för.« »Vi får ta det senare«, sa Wrange. »Men hursomhelst, där någonstans mellan sömn och vaka hörde jag två kollegor prata utanför i pentryt. Det de sa blandades med en melodisnutt jag hörde inom mig och fick mig att tänka på fallet i nya banor. Sedan måste jag ha somnat om. Jag sov i tjugotvå timmar non stop. När jag vaknade gick jag ner och satte mig i bilen. Först tänkte jag åka till sjukhuset, för det är inte likt mig att sova så länge, eller somna på ett sådant ställe för den delen, men så kvicknade jag till samtidigt som jag hörde larmet om prästfamiljen. Jag är på väg därifrån just nu.« 19

»Nu är det fyra bortförda«, sa Wrange, »en mamma, en pappa, en flicka och en pojke.« »Prästfamiljen hade inte torterats, bara skjutits.« »Han börjar få ont om tid.« »De hade lämnat dörren olåst«, sa Runge. »Och: även prästbostället är omgivet av täta snår, hägg denna gång, och sången jag hörde i dödsögonblicket var Evert Taube: ’Satan följer dina spår / höst och vinter och vår / och han jagar dig om sommaren / i blommande snår’. Han trivs i täta snår och så här års ser ju grönskan nästan tropisk ut här.« »Exakt. Själv slogs jag av att det är så jävla osvenskt allt­ ihop. Mördaren trivs med en Hanomag-Henschel men det rullar knappt några sådana i Europa längre.« »Tortyren har gått så snabbt«, sa Runge. »Om han njutit hade han dragit ut på den. Ändå måste den ske. För att den skett tidigare. Och jag tror att tidpunkten spelar roll: det måste kulminera just idag för att söndagen har betydelse för honom. Han är kristen.« »Det stämmer fint det«, sa Wrange. »Jag gick igenom mäklarfirman BoLindes kundregister och hittade ett namn följt av fyra utropstecken. Jag gissade på en kund med en orimlig begäran. Så när jag hittade samma namn i Olsséns anteckningsbok var saken klar. Han ville ha en bok han skrivit, på engelska, utgiven på förlaget Arbos där Olssén jobbade.« »Men Olssén var ju faktor«, sa Runge, »och de kallas väl in först när boken är översatt och klar?« »Ja, men glöm inte att fru Olssén också jobbade där, som förläggare. I egenskap av sådan har hon refuserat boken om hans upplevelser i hemlandet. Och den vi söker har bott 20

vägg i vägg med den tredje familjen, efter tiden på flyktingförläggningen. Som låg intill prästgården.« »Nu ser jag dig«, sa Runge som kom körande i den motsatta filen. Wrange gjorde en taxisväng och följde efter Runge. »Vi vet vad han heter«, sa Wrange. »Utifrån djupet på fotspåren i familjen Olsséns trädgård har vi kunnat beräkna hur mycket han väger. Vi vet vem han är, det fanns en del ytterligare information att hitta om honom. Men vi vet inte vad han tänker göra med sin hopsamlade familj.« »Han är beväpnad så vi har med största sannolikhet en gisslansituation«, sa Runge. »Tänk efter«, sa Wrange. »Han har sett sin familj torteras till döds. För att han skulle danas. Till barnsoldat. För det är vad han har varit. Men vad är då detta för en medlem av gerillan i norra Uganda som hör av sig till en svensk mäklare, med en begäran om en bostad som är sådan att den resulterar i fyra utropstecken i mäklarens anteckningsbok? Övermodigt av en barnsoldat skulle nog vissa säga. Han vet visst inte sin plats. Svaret är nog att han har en annan självbild och den har han fått genom att studera. Vad har han tagit examen i? Det bör vara något som gör att han har rätt att ställa krav.« »I ekonomi? Han är rik?« »Om han var rik skulle han kunnat ge ut sin bok på eget förlag, till exempel.« »I medicin eller kemi kanske?« sa Runge. »Han vet hur man gör för att hålla sig vaken på bästa sätt.« »Precis«, sa Wrange. »Medicin eller kemi. Det kan man få nobelpris i. Han känner nog till nobelpriset. Jag tror jag vet var vi ska leta.« 21

Mycket riktigt fick de en kort stund senare besked om att den vita bussen hittats utanför Grand Hotel där nobelpristagarna brukar bo. Den efterspanade hade checkat in under eget namn med sin »familj« någon timme tidigare. De hade fått en svit på andra våningen. Rummet var förhandsbokat och betalades med Torbjörn Lindes företagskort. Linde hade själv skrivit under. Ingen hade märkt något särskilt med familjen. Möjligen hade de verkat frånvarande, vilket ytterligare stärkte misstankarna om att gärningsmannen hade goda medicinska kunskaper.

Tio minuter tidigare hade man beställt upp mat från restaurangen på rummet. Den hade just serverats. Därmed gick polisen miste om ett gyllene tillfälle att skicka in någon maskerad som serveringspersonal i rummet. Hellre än att invänta insatsstyrkan och riskera en tillspetsad situation beslöt man att agera. Sviten hade dessbättre två ingångar. Servitören som betjänat sällskapet tidigare knackade på dörren till det större rummet och avledde uppmärksamheten, samtidigt som Wrange tätt följd av Runge, båda med dragna tjänstevapen, gick in genom dörren till sovrumsdelen.

I det stora rummet satt herr Linde, fru Olssén, den alkoholiserade mannens dotter och prästsonen runt ett dukat bord medan Jonas Diambista, deras kidnappare, la för dem av kött och grönsaker från ett stort serveringsfat. Vapnet, en revolver av märket Colt Anaconda, hade han lagt ifrån sig i en fönsternisch. Gripandet blev därför odramatiskt.

I TRAPPAN Spjälorna är avrundade. De är åttkantiga. Man kan rulla sitt huvud mot dem, försiktigt, lite grann. Det känns rätt skönt.

Heltäckningsmattan i trappan är kullrig under handen, ungefär som persianpäls fast hårdare, och snusbrun – det heter snusbrun. Det är en väldigt trång hall det här. Högt till tak. Ytterkläderna hänger tätt, tätt, kuddjacksärmarna står rakt ut och färgglada halsdukar pöser upp ur fickorna. Det finns liksom två par ytterdörrar: först de tunga, mörka yttre och så ett inre, vitt par med knöggligt glas i upptill, så det bildas ett litet rum mellan dörrarna. Onödigt. Man kan inte göra något där. Högst upp i taket sitter en bar glödlampa, det är därför det blir så ljust. Man skulle gå ner och släcka, fast det går inte. Om någon annan råkade göra det. Då skulle det kännas bättre, då skulle allt kännas ännu bättre. Uppe vid taket finns en gräddgul list – »Men här sitter ju ett barn till!« Magen.

Bäst att titta tillbaka. »Men varför sitter du här? Kom ner och lek med oss andra!« Hon svänger sig runt nedersta spjälan, tar något steg upp bara, sträcker upp armen och smäller med fingrarna inåt, 23

mot handflatan, »kom kom kom«, men jag kan inte. Hon har flygigt rödljust hår och klär sig slafsigt. Hon kommer upp och sätter sig med ryggen mot väggen ett par trappsteg ner från mig och ser rakt på mig, så jag tittar utan att se. »Ska du inte ta och komma med ner?« Det var ju bra nyss. »Det är fiskdamm snart.« När hon vänder bort blicken kan jag titta mer på henne.

Det är det att hon ser så trött ut under ögonen jämt, det gör aldrig min mamma. Som en indier, och så har hon en vit, jättetunn blus som är som kräppapper fast ännu mjukare och med broderier på, knallröda blommor och ringliga former som är verkligen äckliga tycker jag. »Men du kan ju inte sitta här i trappan bara?« säger hon och ser så ledsen ut att man vill börja gråta.

Nu kommer pappan också. »Men Britta, vad gör du här ute, vi ska ju ha fiskdamm!« Hon kastar med huvudet upp mot mig, men han har redan sett mig. »Åh.« Jag håller handen på ledstången och går ner till dem, försiktigt. Hon tar min hand. Vi går ut i köket. »Vill du ha bulle och mjölk?« Jag nickar, fast jag skulle velat nicka ännu mera, ännu tydligare. På andra sidan serveringsgången stojar de andra barnen, men de ser mig inte, de är ute i ljuset medan serveringsgången ligger i mörker och köket i halvmörker. Jag är i en annan värld, mycket viktigare på många sätt, en där jag är så stor att de inte kan fatta det. Jag är bättre än dem allihop, jag är utvald. Det är faktiskt en riktig värld, med mycket ära 24

i, men de är bara instängda i ett rum med varandra. Några brandgula borgar ligger på rad i det mörkblå, medan fiskvarelser i en lysande, grön färg klättrar förbi på marken, ja det är så vackert att man måste skratta, det börjar här och sträcker sig ända bort dit! Man skulle verkligen berätta om det. Det är naturligtvis inte under vatten, men som under vatten, och längst där borta, vid sidan om, hänger en sjöhäst.

Den är vackrast av alla, ljust, ljust grönblå mot en bakgrund i samma färgnyans fast mörkare. Den sänker sitt huvud medan en stjärna lyser över huvudet på den, i samma nyans, högt, högt uppe.

Plötsligt blir jag bara utföst. Bulle och mjölkglas i handen har jag, så jag kan inte värja mig när de knuffas. Många tjejer också. Man kan inte ta sig igenom hopen, de trängs för mycket. Inte mycket till rum att vara i heller för det är för ljust. De knuffar in mig i ett skynke som rasar ner. Det gör mig inget. En tjej ömkar mig och ska rycka i mig och det går inte. Tur jag hann dricka upp mjölken. Den är kall som snö i magen.

Tillbaka i trappan, fast nu ett steg högre upp, och släckt.

Jag släckte själv. En tjej springer förbi nedanför, jagar någon annan, och det är faktiskt rätt kul, jag är med på det, fast här uppifrån. Det är skönt när de andra leker. Jag är större än alla de andra barnen, fast inte emot dem, jag är stor på mitt håll, så är det. Så kan man säga. Jag får tårar i ögonen av min egen storhet. Funderar nästan på att gå ner, dags för det snart, hoppa med i leken, hög tid för det nu. Eller, varför inte spatsera uppåt istället och kolla in vad som finns i rummen på övervåningen?

25

I de vuxnas sovrum luktar det som av salvor. Det är ett trångt litet rum, mycket mindre än mina föräldrars, hur kan de tränga in sig härinne? Men där får jag syn på något man inte vet vad det är, en ubåt, ungefär en batyskaf, med mjuka »vingar« på och en lampa inuti, som en stor vagnslykta – Nu har mamma kommit och jag ska klä på mig ytterkläderna, men det är så att jag inte kan sitta kvar i hennes knä.

Jag glider ner hela tiden, jag kan bara inte vara stilla för det blir som en rutschkana av hennes kappa och väska och något annat; nu är det bara så att jag inte kan vara stilla. Ute är det iskallt och stjärnklart. När jag andas mot sidrutan i baksätet växer imman ut och krymper genast ihop till droppar som det gyllene ljuset glittrar i. I framsätet sitter min lillasyster vänd mot mig, med anorakens vita päls runt hela ansiktet, och rycker med huvudet som en fågel, helt i sin egen lilla värld. Mamma säger ingenting på hela vägen hem.

Hon kör rakt in i garaget istället för att backa in, hon kör in så fort att jag tror vi ska krocka med väggen och jag börjar hick-skratta. Då säger hon: »Du får gå upp på ditt rum.« Passar mig fint, fram till middan. Mitt rum är nyvädrat och nystädat, med fönster åt två håll, därute är hela den jättestora natten med stjärnor och gatlyktor och bara rymd och tomrum, jag låter det vara släckt och klättrar upp på skrivbordet. Jag sitter på rumpan med underbenen utåt och vänder överkroppen fram och tillbaka, fram och tillbaka tills jag är alldeles yr. Det kallas att didda; jag kallar det för att didda när jag diddar! Didda är det, jag diddar när jag diddar. När jag faller framåt och tar emot med handen känner jag något, och jag vet direkt exakt vad det är: trappstegsbor26

gen. Den är liksom både fästning och tempel med mycket trappor på ena sidan, en är från sidan, och ett litet hål-rum allra underst. Det är det viktigaste rummet. Där finns en liten säng med en bit teddytyg på. De ultramarinblå kommer, de flesta, för de största figurerna är av modellera. Pappa säger att det inte går så bra ihop med lego, så de står på en stor sten för närvarande, ett klippblock som kommer utifrån. I hål-rummet ligger igelkotten, den platta apan, den gula ormen och Knorten, en svart björn som blev missbildad när den skulle gjutas.

Då kommer mamma in i mitt rum. Hon tänder i taket.

Hon går rakt fram till mitt skrivbord och ställer sig: »Varför grät du när du var där? De säger att du grät hela tiden.« Men jag kommer inte ihåg att jag grät?

Jag vill leka vidare.

Då dyker hon ner på mig och griper tag hårt om armen.

Hon ropar med förtvivlan i rösten: »Då kan vi ju inte gå bort mera om det blir såhär, om du gör såhär!« Jag vet inte vad hon menar. Jag var så nöjd, men det var något jag missade då, något väldigt viktigt, som jag, ensam, inte begrep, och nu är det försent, det är alldeles försent – »Och inte fick vi med oss din godispåse heller«, säger hon och reser sig upp och tittar runt, hon tittar bort. »Förlåt, lilla mamma, förlåt!« säger jag och gråter och gråter i hennes famn, mot hennes arm. »Förlåt. Förlåt.«

PAPPA ERYOPS När man tänker efter hade jag allt. Och på det ska det följa att man ändå inte var lycklig, men det var jag. Jag var skitlycklig, hela jävla tiden.

Tillsammans med min bästa kompis från barndomen drev jag en firma som specialiserat sig på byggnadsställningar. Jag klarade allt, all ny skattelagstiftning gick rakt in i hjärnan på mig. Snygg har jag aldrig varit, men stor. Så när det rörde till sig för någon polare var jag med på vissa nattliga utryckningar. Visst kunde det hända att man sov borta någon gång ibland men det var ju aldrig illa ment. Frugan gjorde ju samma sak hon med och hon blev alltid lika besviken. Det var sådant som gjorde att vi höll ihop.

Högt uppe på en bergknalle hade jag byggt en praktkåk åt oss, med utsikt över fjärdarna så att man kunde sitta i badtunnan som jag också byggt och skåda ut över Bogesunds slott samtidigt som det gick hur bra som helst för barnen i skolan och en öl på det så var allt fina fisken.

Allt flöt på, hur fint som helst, ända tills den här bögen var med i TV . Det var en helt vanlig kväll vill jag minnas. Jag hade just köpt den där stolen av Charles Eames som hette »690«, på frugans inrådan, och tyckte att lädret knarrade något alldeles för djävligt, när den där norska pratvärden 28

som alla sa var så jävla bra dök upp i rutan. Med sig i studion hade han alltså den här homosexuelle konstnären eller författaren.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot homosexuella, många är de gånger jag har badat med dem i min tunna och vi har anställt flera av dem, fast inte ute på byggena, men till att sälja in våra tjänster. Saken var den, att han just blivit far.

Missförstå mig rätt igen, jag unnar alla att bli pappor, särskilt de homosexuella som nog inte har det för roligt alla gånger.

Saken var den, att han skulle berätta om en konstig dröm han hade haft. Han drömde att han var ett jättegroddjur.

Det hette Eogyrinus och låg på en flodbank hela natten. Till saken hörde att han drömde detta varenda natt och alltihop hade börjat när han blev pappa, genom insemination. Min hustru skrattade så hon grät för han berättade så roligt. Sedan såg hon på mig.

Jag försökte skratta men hon såg rakt igenom mig. Hon såg rakt in i mig och frågade om jag också hade haft en sådan dröm någon gång, fast hon visste svaret. Så vad skulle jag säga.

Så långt tillbaka jag kunde minnas – ända sedan jag blivit man – tog jag varje natt i insomningsögonblicket plats i ett två meter långt groddjur. Hur kunde jag veta att det var så?

Jag kände ju varenda fiber i min nya kropp och dessutom hade jag ögon att se med. Framför mig ståtade det jag senare förstått kallas lummerskogar på andra sidan en gyllengul flod. Fast jag sov som människa var jag hela tiden vaken i min nya uppenbarelse. Men jag gjorde ingenting. Jag bara låg med buken mot en slemmig flodbank och lät den gassande solen värma mitt kalla blod som glühwein.

29

Andades gjorde jag högst två gånger i minuten – enorma andetag var det – eftersom inandningsluften under denna epok av jordens historia var ofattbart syremättad. Den gjorde att trollsländorna var dryga metern mellan vingspetsarna. Men aldrig någonsin att jag föll för frestelsen att suga in någon av dem i mitt gap. Man får aldrig äta i drömmen. Jag bara låg i det gula ljuset, kände marken jäsa under mig och njöt av att ha trehundra miljoner år framför mig, precis så kändes det.

Så fort jag somnat var jag där och jag behövde bara en kort stund inne i besten för att vara »fit for fight« igen. Det var därför jag kunde gasa på med koks och horor en hel natt, sova en kvart och sedan vara på jobbet igen nästa morgon som om inget hade hänt.

Nu var hemligheten röjd, genom en golbög i TV . Min fru visste först inte hur hon skulle ta det. Hon sa inget. Hon stod borta vid fönstret och tryckte knogen mot tänderna som hon brukar i avgörande stunder. Sedan kastade hon häftigt och tvärt med huvudet och började vanka omkring. Det var ju inte precis som att jag hade ljugit. Till sist kom hon fram till mig, log med hela ansiktet, tog ett rejält tag i mina skjortärmar och sa, med rullande r på slutet, »Kom och lägg dig, ditt … ditt groddjur!« Men hon drog på sig nattlinnet och det var jag tacksam för. Jag satte på mig pyjamasen och skulle just krypa ner när hon brast ut i skratt. Jag gick bort till vardagsrummet, satte mig i designfåtöljen och drog en yllepläd om mig. Sedan reste jag mig och fortsatte ut i köket. Där drack jag whisky. Jag tänkte på det som inte varit bra i äktenskapet. Sprickor gick upp som isen om våren. Sådant som att hon alltid kommit 30