9789170374975

ORDFRONT

aldrig stanna kvar PÄR ÖSTLING

pär östling

Aldrig stanna kvar

Ordfront förlag Stockholm 2010

Pär Östling: Aldrig stanna kvar Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Pär Östling 2010 Omslagsform: Annika Lyth Omslagsfoto: Elke Hesser/Getty Images Författarfoto: Idha Lindhag Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-7037-497-5

del 1

när de kommer fram till Lindesberg faller ett tunt regn ur jämna grå moln. Korak är lång och mager och har gråspräckliga dreads. Till för inte så länge sedan bar han färgglada spikes men tuppkammen har ramlat ner och tovat ihop sig. Med sig har han trummisen, en rödlätt överviktig byggjobbare med gles skäggstubb. De spelar själva i Subway Army men har kommit för att lyssna. Det blir bara slutet av festivalen som de kan vara med på, ingen av dem kunde komma iväg tidigare.

Trummisen och han brukar åka utan tält eller annan packning. Alltid finns det sovplats någonstans. Det blir mer festivalkänsla och mindre tillrättalagt så och de har mindre att bära på från bussen.

Två träbroar går över Stora Lindessjöns vatten till holmen där allting sker. I regnet har broarna blivit våta och hala. Korak drar i ärmarna på skinnjackan med alla märken och pins, försöker göra ärmarna längre så att han kan spara det som går av värmen från bussen. På brokrönet ser han något som gör att allt ögonblickligen, genom ett trollslag, känns precis som det ska.

Han ser över och förbi avspärrningarna. Där, vid kanten av Bermudascenen, står ett tält med Ägget och Senap och Åke från Hollywood Indians. Ägget spelade förut i Tatuerade Snutkukar. Han har ett litet skivbolag och i tältet har han skivorna till försäljning. Korak har träffat honom och de andra på festivaler på somrarna i säkert tjugo års tid.

Vad ska han göra när han ser dem? Han kan bara sträcka upp händerna och vråla. Ägget ställer ifrån sig ölen och möter upp. Han vrålar tillbaka.

En stund senare har Korak fått sitt armband och nått fram till backarna med cd-skivor.

7

»Kom just, hur har det varit?« »Jävligt bra, jävligt blött.« »Ja, Troublemakers blir nog lerigt.« Han bläddrar en stund bland konvoluten. »Är Ludde Larvig här och säljer i år?« »Nej, Ludde har inte kommit.« Regnet fortsätter att sippra ner. Det ligger som en tjock filt över dem och fuktar Koraks kängor uppifrån, genom byxorna, samtidigt som solen sjunker och det långsamt blir kallare.

När Troublemakers spelar har han inga problem att hålla sig varm. Han pogar loss rätt ordentligt med de unga punksen framför scenen. Flytleran smetar omkring, den ligger på ytan och glider som en silikonkudde när de hoppar på den.

Sedan ställer han sig och lyssnar in bandet, försöker lära sig av dem som gör det riktigt bra. Basisten, minns han, var tidigare med i Anticimex.

Sångaren Blomgren sjöng i Perverts med Freddie Wadling. Allihop har hållit på länge och förädlat sin musikaliska ådra. Han får erkänna att punk gör sig väldigt bra på göteborgska.

Trubbelmakarnas distade gitarrer tystnar. Korak står kvar i leran, lagom nedstänkt. Han går runt en stund och kollar på de andra scenerna men inget av intresse är på gång och utan bra musik blir han snart trött på kylan och den droppande vätan.

Längst ner på holmen vid Atlantisscenen ska det finnas ett öltält med regntak. Han ser en skymt av det på andra sidan den uppblötta, söndertrampade jordytan. När han kliver ditåt bildar varje steg han tar över marken avtryck i form av en liten pöl.

Trummisen är redan där och när de köat klart sätter de sig bredvid varandra på en ihopsnickrad bänk med var sitt ölglas av plast. Bägge är lyriska över spelningen, eniga om att detta i sig var värt hela resan. »Men jag kommer att frysa ...«, säger Korak, »osäkert hur länge dom här kängorna håller tätt. Och jag är inte så välisolerad som du.« »Du skulle ha tagit gummistövlar.« »Men vafan, nää, där går gränsen.« »Kanske att jag kan fixa nåt. Jag har en idé. Om du sitter kvar här.« När Korak blir ensam märker han att han redan skakar. Ölen värmer 8

inte, snarare tvärtom. Han ser sig omkring och bakom honom, vid ett annat bord, sitter några unga tjejer. En av dem tittar faktiskt åt hans håll. »Han är väldigt lik Korak i Subway Army«, säger hon. »Ja, men inte så gammal«, svarar den andra.

Han ler och gömmer ansiktet så att de inte ska märka något. Det här var lika kul som Troublemakers.

Nu börjar de sjunga något. Det är »Busspanik«, en låt med Rövens Hämnd, sedermera Sixten Redlös, som han och bandet gjort en cover på och lagt ut på Myspace. Han skrattar, ger upp och nickar åt deras håll. Ja, ja, jag är Korak. Pekar på sig själv.

Trummisen kommer tillbaka. Han visar två flaskor som han tryckt ner i framfickan på munkjackan. Evian mineralvatten. »Vad är det?« »Det är hembränt.« »Lysande! Så jävla bra tänkt!« De går ut. Korak spanar efter vakterna innan han lyfter flaskan och tömmer i sig sin första dos, någon deciliter av den klara vätskan. Känslan av bedövning blandar sig med förnimmelsen av hetta.

Av kvällen i övrigt minns han bara en glimt. En enda bild. Det är hans reskamrat trummisen som är täckt av lera och håller en blänkande ren öl i sin hand. Allting annat är förlorat.

Korak vaknar i ett tält tidigt på morgonen. Öppnar ett öga, sedan två.

Luften är fuktig och stinker av fylla. Han ligger närmast tältöppningen och drar lite i dragkedjan. Precis i ingången ligger en stor spya. Han är glad, verkligen tacksam, att han kommit så långt ut. Stänger dragkedjan halvvägs med några trötta ryck.

Skorna har han visst tagit av sig. Illamåendet kommer rusande när han drar sig upp på armbågen och han sjunker tillbaka. Andas. Med foten kan han lokalisera kängorna långt nere vid tältväggen, drar på sig dem utan att sätta sig upp.

Idag kommer han att må dåligt. Han känner sig själv ganska bra. Vid sju-, åttatiden på kvällen kanske han kan dricka lite vätska, fram till dess kommer allting upp. Han vill inte ligga som ett vrak så länge på festivalen.

När han knutit kängorna böjer han därför på knäna och häver sig ut. Öppningen är trång, han viftar sig fri med armarna och knäet ritar en gräs 9

grön rand genom spyan. Innan han går tittar han in på de andra. I tältet ligger fyra eller fem personer i eller bredvid sina sovsäckar. Den närmaste är helt nedkrupen, bara ett spretigt hårsvall sticker upp.

Först måste han böja sig ner, men vinden och luften gör honom gott.

Det har slutat regna, molnen har skingrats och solen är på väg att gå upp.

Han går den enda väg han kan, från tältplatsen, över bron och in på holmen. I vassen och över vattnet ligger mjölkvita dimmor. Festivalområdet ser sönderslaget ut, plastglas och skräp på marken. Vid andra bron, den in mot staden, hoppar några kaniner.

När han går mot centrum hittar han en busshållplats. Korak kryper ihop på bänken i kuren och väntar. Efter ett tag, han vet inte hur länge, kommer en morgonbuss. Den stannar. Han kliver ombord och känner i en bakficka som är stel av lera. Där finns en hundralapp.

Korak går bakåt i gången på den helt tomma bussen, tar tag i en stång och välter sig ner på ett säte. Han sätter sig längst in och vilar pannan mot fönstret, mot den kalla ytan. Då känner han något som klibbar mot in­sidan av låret. Han gräver med handen ner innanför gylfen.

Det är en kondom. Fortfarande påträdd och hängande på sin plats. Han lättar på gylfknappen och drar i den, gummit snärtar tillbaka när den lossnar. Sedan gungar den från hans hand och luktar som makrill. Korak ser att längst ner är det något som simmar runt inuti. Som det sista i en inte helt urkramad lådvinspåse.

Han svär. Det här känns inte bra. Inte alls bra. Försiktigt knyter han ihop så att den inte ska dregla. Längre fram, åt det håll som bussen kör, finns en skylt om en badplats. Korak vill av. Han mår illa. Allt är fel. Han vill ligga ner på marken och stänga ögonen och försvinna. Kanske går det att vila, där.

Badplatsen visar sig vara tom. Där finns en sandstrand, en gräsmatta, en brygga och några omklädningsskjul täckta med graffiti.

Han går ner till bryggan och doppar huvudet, skakar det som en hund för att få ur vattnet och lägger sig sedan i gräset en bit upp på stranden med armen under huvudet.

Någon gång under morgonen hör han vuxna röster. »Jaha, däckad«, säger de. »Polis«, hör han, och något om festivalen.

Nej, han vill inte bli omhändertagen. Inte det. Han måste flytta på sig.

10

Korak reser sig sakta och vacklar iväg. Han hittar en bänk där han kan sitta och vagga en stund fram och tillbaka. Ögonen är knappt öppna. När rösterna försvinner, en bildörr öppnas och stängs sjunker han ner på gräset igen, den här gången lite närmare stranden. Sömnen kommer tillbaka. »Knack, knack.« Något slår mot skallbenet. Och det knastrar av sand. Korak öppnar ett öga och ett hav av sol väller in. Där står en liten svart skugga. Ett barn med en plastspade.

Egentligen tycker Korak väldigt mycket om barn. Han jobbar med dem hela vintrarna, på olika dagis. Men nu morrar han. Barnet skriker och springer iväg ner mot stranden där fler barn skymtar bland mammor och parasoller.

När han vaknar igen är det några ungdomar där, med mopeder. Han sträcker på sig och känner efter och kroppen ömmar av den hårda marken. Men nu är han människa igen.

Korak går hela vägen tillbaka till holmen. När han kommer upp på den välvda bron ser han att allt är borta. Tälten och scenerna är rivna och skräpet är plockat. Det enda som syns är att marken är grå och söndrig där den nötts av kängor.

»Det var fint inatt, Farzad.« Hon viskar genom sorlet av röster på uteserveringen. »Ja, jag är glad«, viskar han tillbaka, »vad säger man ... att vi tog det steget.« Hon sträcker ut handen och han tar den halvvägs över bordsytan, fingrarna knyts samman.

Hon har avslutat sin frukost med glass. Tre kulor i en hög bägare på fot. De har träffats i några veckor och inatt har hon sovit över hos honom. »Jag ... vill berätta en sak.« Inifrån fiket kommer en kvinna med en stor smörgås och en kopp, hon balanserar med brickan tätt förbi dem. En äldre man är på väg att resa sig, stolens järnfötter skrapar hårt mot betongplattorna när han drar den bakåt. »Prata på du«, säger hon och kastar lite med det långa ljusbruna håret.

Glassen är nästan helt smält och hon rör i den med skeden. »Jag har sen nästan ett år ...« Han gör en paus. »Jag har sen ett år tillbaka skrivit mail till en iranska som jag träffat på nätet. Vi, alltså hon och jag, hade tänkt att vi skulle träffas i höst.« Hon med det långa bruna håret har lyft skeden ur bägaren och lagt den på bordet, bredvid servetten. »Och ...«, han drar efter andan, »jag tror att jag måste göra den resan. För att ta reda på om det verkligen är nåt. Förstår du? Så att jag kan engagera mig helt och hållet i dig. Det blir svårt att släppa annars.« En kort stund är hon helt tyst. »Oj, Farzad. Du tycker alltså att det är nu du ska berätta det här.« 12

»Ja, men jag känner ju inte henne. Vi har ingen relation. Det kan jag inte säga.« Ett lätt vinddrag. Sedan något kallt och kletigt som rinner genom hans styva svarta hår, det letar sig ner bakom öronen och ner i nacken. Först tror han att hon ska slänga bägaren i marken men hon tvekar, ställer den bara på bordet framför honom. När hon trippar iväg slår de höga klackarna i gatan med små ilskna smällar, fort i början och sedan långsammare.

Folk vänder sig mot honom. Han ser att de ler och någon försöker dölja det i morgontidningen. Fan, helvete, tänker han och torkar bort det värsta.

Det var inte så här det var tänkt. Det var inte så här han ville ha det.

Lilli tycker om att gå. Hon kan ibland jämföra det med att meditera. Stegen hon tar blir till en upprepad rörelse som får sinnet att slappna av och tankarna att röra sig friare. Dessutom drar det igång blodet lagom mycket, hjärnan får syre. Från sin lägenhet i Årsta kan hon, om hon går fort, nå Hötorget eller Centralen på en halvtimme. Att Stockholm egentligen är en liten stad blir tydligt om man rör sig ovan jord och kan alla genvägar.

Ibland går hon över järnvägsbron bort mot Tanto, och när vädret är fint händer det att hon fortsätter fram till Riddarfjärden.

Nu har hon sökt sig mot skogen vid Årstablick. Den är nära och bra. Där finns också koloniträdgårdarna och när hon går bland lotterna känner hon sig långt från staden fast hon ändå har nära hem.

För att komma in till fots följer hon en skogsstig och öppnar en grind i det två meter höga staketet med täta spjälor. Hon vet att gångvägen är öppen, grinden är bara låst på vintrarna. Bilar måste passera in och ut genom staketet via en annan öppning som bara kolonisterna har nycklar till. »Zdravo!« Hon hejar på den första hon ser. Mannen håller en stigbygel, ett rensjärn på långt skaft vars blad skär av ogräsrötterna en bit under marken, han fortsätter att dra järnet som en plog längs några fåror. »Zdravo drug!« svarar han.

De flesta av kolonisterna är bosnier och före detta jordbrukare eller småbrukare. Hon har vant sig vid att se dem som en grupp. Bosnierna. I början var de mycket misstänksamma mot henne. Sakta har de vant sig.

Luften är varm. Vid en av trädgårdarna för vinden en frisk doft av ro14

sor hela vägen ut till gången där hon står. Doften sköljer över henne och får henne att stanna upp. Andas.

Förutom kolonilotterna och deras små stugor finns innanför staketet ett större hus, långt in på området. Hon skulle kalla det för en träkåk som blivit kvar. Den måste vara en rest av en tidigare bebyggelse, före koloni­ lotterna. Den är smal och har två våningar. Taket är av plåt och sackar som en tvättlina. På framsidan finns en skev veranda med spröjsade fönster, marken utanför är grovt klippt och inte alls välskött som lotterna runt omkring. Där står en antenn, kanske tio meter hög. Ett antal vajrar är fästa i bergknallar runt omkring för att säkra den vid storm. På taket sitter även andra antenner, en ser ut som en cirkel, en annan är bara en lång uppspänd ståltråd.

På väggen vid dörren sitter en gemensam anslagstavla för koloniföreningen och Årsta Radioklubb. Hon har för länge sedan räknat ut att det är radioklubbens hus. På tavlan sitter koloniföreningens senaste protokoll, på svenska och bosniska, och ett anslag om att bisvärmar hämtas av biodlare Ferid Hidiç som har ett mobilnummer.

Som vanligt tar hon ett varv runt huset, tittar in i köket på nedervåningen, på all bråte som finns där, gamla utemöbler och apparater som samlats på hög. Köket används inte till något vettigt.

Huset är gulmålat och har varit fint en gång. Nu är färgen sprucken och på väg att falla av. På baksidan, i skugga, står en liten utemöbel där hon sätter sig. Hon känner att hon vågar det eftersom det är en förening som håller till där. Utemöbeln har blivit hennes plats och bosnierna är vana vid att se henne där.

I sitt huvud har hon en melodi, den har kommit till henne de senaste gångerna hon har varit här. Det är Björk som sjunger »I’m so close to simply calling you up, and simply suggesting we go to the hidden place«. Hon tänker att hon skulle behöver en hidden place och att det här stället börjar bli det för henne.

Här kan hon höra sina tankar. Förutom Björks låt handlar de om Ingemar. Ingemar och hon har träffats ett tag. Han är tillgiven och trofast som en hundvalp, men själv står hon kvar på ruta ett. Hon kan ha honom och hon kan vara utan. Därför måste hon avsluta det hela. Hon vet det. Måste.

På grund av obalansen. Som vanligt, skulle hon kunna tillägga.

Ingemar är snäll. Hon kan ta med honom när det passar att vara ett 15

par. Då gör han sig bra bredvid henne, så länge han inte öppnar munnen.

Han är lång och sköter om sin kropp, och han vill väl. Med honom är hon i goda händer. Men hon har inte de rätta känslorna. Det finns en tråkighet hos honom som håller på att göra henne galen. Kanske är det hans svårigheter med att föra, vad ska hon kalla det, ett mer avancerat samtal?

Han är ju ingen akademiker precis. Det kanske är därför som hon inte känner något.

För det mesta träffas de på lördagarna. Nästan varje gång tar de en promenad bort mot Tanto. De brukar äta något, se en film och avsluta kvällen med ganska bra sex, oftast hos honom. På söndagarna sticker Ingemar för det mesta ut och tränar.

Något som bekymrar henne är att sedan hon började plugga beteendevetenskap har han betalat det mesta av kostnaderna när de varit ute. Det gör det svårare för henne att bara lämna honom. Men hon kan ju inte stanna bara på grund av den detaljen.

Det knastrar på grusgången och hon hör att dörren öppnas och stängs på framsidan. Äntligen någon från radioklubben! Nu kan hon fråga.

Hon väntar en stund innan hon går runt huset och försiktigt knackar på. Dörren har limmade speglar som torkat isär, det blåser förmodligen rakt igenom. Någon ropar inifrån. Hon öppnar och hittar en smal knarrande trapp.

I ett litet rum på övervåningen sitter en man på en skrivbordsstol, han har tweedkavaj och ett fårat ansikte och är till hälften vänd bort från henne.

I sjuttioårsåldern gissar hon. På huvudet har han ett par klumpiga svarta hörlurar och framför honom på det smala bordet står en telegrafnyckel.

Väggarna är fulla av hyllor och på hyllorna apparater med runda mätartavlor, rattar och knappar. Mannen tar av sig lurarna. »Hej, kan jag fråga en sak?« säger hon. »Om det går fort, för jag har bara en kort stund på mig. Klockan tre ska jag ha kontakt med min son. Vi brukar höras av precis klockan tre på lördagar. Han bor på en gård i Skottland.« Mannen har en stark engelsk brytning. »Okej, jag ska ta det fort. Jag undrar om det skulle vara okej att hyra det stora köket där nere. Det som det bara är grejer i.« »Vad skulle du använda det till?« »Till att bara vara här, ibland.« 16

Långsamt lägger han ifrån sig lurarna. »Kanske. Om det skulle fungera. Du kommer på sätt och vis som på beställning. Det har blivit svårt med hyran på bara föreningen ...« »Jag vill gärna veta vad ni skulle ta.« »Det måste vi prata om. Vi är bara tre medlemmar kvar så det går fort.

Har du nån slags referenser från andra hyresvärdar?« »Det ska jag ordna.«

Farzad undrar vem han ska fråga. Han önskar att han kände någon som viss­ te, gärna någon med samma ursprung som han själv. Men det har inte blivit av att ta sådana kontakter. Det är en krets av svennar som han har kring sig och till dem vill han inte lämna ut sig. Dessutom vet de ingenting om det här.

Tunnelbanan tar honom hem från jobbet. Sakta släpper han taget om modellen de just nu jobbar på, den som ska skåpa ut Nokia och alla andra fabrikat. Vid Gullmarsplan har han lämnat det bakom sig och kommer på vem han ska söka upp. Det är en vild chansning men den finns nära, bara där uppe på torget.

Okej, vad är det värsta som kan hända? Att han får ett skratt i ansiktet, kanske en offentlig uthängning vid nästa barrunda. Det är risker som går att ta när så mycket står på spel.

Från plattformen går han upp genom spärrarna och vidare. På torget möter han tre korta, färgade tjejer i tjugoårsåldern som är på väg mot t-banan. »Herregud, jag har druckit en hel flaska vin!« säger en av dem och svänger med en vit sjal. Farzad ler mot henne. »Du, följ med mig ut ikväll!« säger hon.

Han skrattar och säger nej, rent instinktivt. Sekunden efter tänker han att han kanske skulle ha gjort annorlunda. Men inte nu. Han har ett uppdrag.

Framme vid den sextonkantiga puben knackar han försiktigt på köksingången. Knackar igen. Till slut öppnas den gröna plåtdörren. »Är Orhan där?« »Ja.« »Kan han komma ut en minut, tror du? Om han inte har för mycket att göra.« 18

Orhan jobbar på puben och Farzad känner honom bara ytligt. Men servitören är en kul kille. Han skulle önska sig honom som en yngre bror. Nu behöver han en sådan.

Att knacka på och hämta ut någon som han gör nu kanske inte är helt problemfritt, inser han. Orhan kanske tror att det är restaurangmaffian som sökt upp dem för att kräva något. Pengar för beskydd, vad som helst.

Men Farzad bär sin mörka jobbkostym, den borde göra ett städat intryck. »Hallå mannen!« Han som heter Orhan hoppar ut genom dörren. Han är runt tjugofem år, har ett stort leende under en lång näsa. Han torkar av händerna på en kökshandduk som han slänger över axeln. »Har du glömt nåt i baren, eller?« »Nej, jag måste ... Jag vill fråga dig om en sak. Du har varit i Turkiet en hel del? För inte så länge sen?« »Ja.« »Jo, alltså det är så här. Jag ska åka och träffa en ... ung kvinna. Hon åker från Iran till Turkiet. Vi ska träffas där. Kanske, om det känns jättebra, bestämmer vi oss för att leva tillsammans. Då måste vi först gifta oss så att hon kan komma hit.« Orhan skrattar. »Vilket äventyr ... i Turkiet!« »Men jag vet inte hur man gör. Om hon och jag känner att vi vill gifta oss i Turkiet. Hur gör vi då?« »Aha, en soft fråga ... Den får jag inte varje dag.« Orhan drar fingrarna genom sitt korta, lite lockiga hår. »Jag är inte expert ...« Det är tyst några ögonblick. »Men så här måste du göra ... Ni ska gå till en aghed, det är en sorts präst.« Han skrattar igen. »Men ni måste ha tolk. Dom där personerna förstår inte engelska. Och ni måste ha legitimation.« »En aghed, vilka jobbar han för, är det myndigheterna eller den muslimska församlingen?« »Han jobbar åt myndighet eller privat. Vilken som helst person kan öppna sån byrå, registrera affärer, bilköp, fastigheter och giftermål. Dom 19

har en stor bok, säkert en gånger en meter. I den får man aldrig ändra nåt.

Det som är skrivet där gäller.« »Jag menar ... Jag vet inte var det finns en aghed.« »Ni kan gå på iranska ambassaden. Dom skulle fråga om du var muslim och om du säger nej det är ... sisådär.« Orhan tänker. »Kanske att ni ska gå till en privat och lämna papper sen till ambassaden.« »Vad händer då? När det där är gjort?« »Hon åker till Iran och du till Sverige. Efter sex månader era papper kommer och efter ett år hon kommer till Sverige.« Orhan är tyst en stund. Sedan fortsätter han ivrigt: »Vet du, i Iran man kan gifta sig kort. Bara två timmar om man vill.« »Ja, jag har hört det.« »Det heter siqeh. Man går till en person på en byrå, tar med sig leg. Visar fram. Bestämmer hur länge, en månad kanske eller en timme. Sen kan dom gå och ha sex. Absolut officiellt i Iran.« »Ja, men det är ju där, inte i Turkiet. Det svåra för mig blir ändå att bestämma mig på en vecka!« »Du måste göra undersökning. Som doktor ...« Orhan spelar lite teater, visar ungefär hur det går till att dra ner dragkedjan på en klänning. »Sluta! Det är allvar.« Orhan avbryter föreställningen. Viker kökshandduken som halkat ner och lägger den till rätta på armen. »Seriöst, bror, du ska fråga för det första vad hennes pappa jobbar med, för det andra hur hon har vuxit upp. Kolla hur hon reser sig och hur hon går. Sen, när ni sitter och pratar, du ska höra vad är meningen med hennes liv. Förresten ... du ...« »Jag heter Farzad.« »Du, Farzad, har du en bild på tjejen?« Han tvekar lite. Ser sig omkring. Framför dem går ett par rökande, rödklädda ordningsvakter småpratande förbi Olivlundens igenbommade fasad och vidare upp mot Tullfritt Söder. »Tror ... att jag har med mig det.« Ur innerfickan tar han fram sin tunna Ostrich Leather Wallet. Där ligger ett litet passfoto. Hon har skrivit sitt namn, Darya, på baksidan.

20

Orhan tar den lilla bilden, först kisar han och försöker med olika avstånd. »Soft tjej.« Sedan tar han upp ett par glasögon som han har i en ficka på sina ljusa kläder. När han ser henne klart tar han ett steg baklänges mot väggen av plåt och glas. Daryas skönhet har träffat honom som ett slag mitt i pannan. »Var ... var har du hittat henne?« »På Friendfinder.« Nu ler Farzad. Han är glad över den starka reaktionen och han förstår den så väl. »Aman Allahim!« »Ja, visst är hon fin.« Orhan fnyser. Vrider bort huvudet från bilden. »Jag ska åka. Du är för gammal!« De skrattar. »Vad hette det, Friendfinder?« »Ja.« »dot-com?« »Ja.« »Jag ska komma ihåg«, Orhan mumlar, »Friendfinder-dot-com, Friendfinder-dot-com.«

Hon hör honom komma. Ingemar har med sig släpet från jobbet och han backar skickligt in mellan alla stag och vajrar. Ute på gården dirigera hon och pekar så att han prickar det trånga utrymmet vid radioantennen. Vem annars skulle hon ha bett om hjälp? Ingemar är som klippt och skuren, han jobbar med att sälja färg, kakel och klickgolv. Han drar åt handbromsen och kliver ut. Hon ger honom en kram. »Tack Ingemar. Tack för att du kunde komma.« »Men det är väl klart. Att jag hjälper dig.« Tillsammans bär de trasiga, dammiga utemöbler, apparater som skruvats isär och sedan inte satts ihop, gulnade tidskrifter med elektriska scheman som hon inte förstår. I en soffa har några möss boat, de har rivit sönder tyg och papper och spridit det i gångstigar längs väggarna. Fyra turer får Lilli och Ingemar göra till återvinningen.

När de ändå är ute och åker och har släpvagn köper hon en hopfällbar gästsäng, ett bäddset på Jysk och en bänkspis på Elgiganten. Ingemar lyfter in en dammsugare från bilen och tar golven medan hon torkar luckor och hyllor. När det är rent ställer hon spisen på den gamla diskbänken. Om hon har båda plattorna och ugnen på samtidigt lyser lampan över bordet med ett ynkligt gult sken.

Vanligtvis har de sina pedagogiska övningar, som går ut på att han ska lära sig laga maträtter med högre svårighetsgrad än att steka ägg. Men den här gången behöver han inte försöka. Nu vill hon bara ge på det sätt som hon faktiskt kan, utan att han ska behöva anstränga sig. Så vegetarian hon är lagar hon det han tycker allra bäst om, ugnsbakad fläskfilé, i bänkspisens lilla 22

ugn. Han dricker whisky, vrider och vänder på en ovanligt snygg apparat som de har låtit bli att slänga. »Det är en kristallmottagare, 1920-tal kanske. Svensk. Det konstiga är att dom inte behövde nån ström, har jag hört. Men kan det verkligen stämma?« Han provar att röra nålen över den lilla stenen som sitter på ovansidan. »Nä, det tror jag inte på«, säger hon, »det är liksom mot dom fysikaliska lagarna.« Han ser sig omkring. »Du skulle ha en liten TV här ute. Jag kan missa viktiga matcher.« Hon skrattar torrt. »Ja, kanske det, Ingemar.« På natten har hon svårt att sova. Gästsängen är inte lämpad för två och där ute hänger en elledning någonstans och slår mot väggen.

Han är tre centimeter bort men jag är ensam, tänker hon. Ensam i min kyla. Hon önskar att hon kunde ge honom något mer. Något verkligt. Då skulle hon göra det med en gång. Men hon vet att hon inte kan.

Det här är ingen av hans små affärer, tycker Farzad, snarare ett försök där han släppt fram sina djupaste förhoppningar och använt mycket kraft. Ett försök av en sort som han inte kan göra så många av eftersom det kräver mycket tid och pengar. Ärligt önskar han att det ska kännas rätt och bra. Inte så att han under det här året har avhållit sig från att träffa andra, men tanken på henne har alltid funnits där som en underström. Något seriöst. Aldrig förr har han hållit möjligheten öppen att komma hem från en resa som en gift man.

Det senaste som hände, morgonen och glassen, det blev ett slags offer.

Naturligtvis var det inte tänkt så men faktum kvarstår. Ofrivilligt har han offrat för det här.

På det svarta skrivbordet i lägenheten hemma i Årsta ligger hennes mail, en prydligt utskriven hög på hundratrettio sidor. Själv har han skrivit nästan lika mycket.

Darya har befunnit sig på Beheshti-universitetet i Teheran av och till i nio år. De senaste åren har hon ägnat åt forskningsförberedande studier med inriktning på engelska och litteratur. Hon är en stor beundrare av Julia Kristeva och, faktiskt, semiotikern Göran Sonesson som är verksam i Lund. Ytterst har hon en önskan att själv bli erkänd för sin poesi och sitt skrivande. Ställd bredvid detta känner sig Farzad bara som en simpel ingenjör, men det gör honom inget.

Det som fick honom att ta kontakt var till att börja med fotot på Friendfinder. Skönhet gör intryck på Farzad. Men det var inte bara det. Sättet hon skrev på, och hur intelligent hon drev med nätdating och frågeformuläret. Hon var i okej ålder, smart, rolig och snygg och verkade ha bra tankar om det mesta. Han fick ett snabbt svar. Hon var på väg till Norge. Det 24

är ju nästan här, insåg Farzad och blev ivrig. Han skickade många korta meddelanden. Men det blev tyst. Det var som att skriva till en tegelvägg.

Jag tar bilen, eller ett tåg, eller en vit häst, tänkte han då. Var är du? Men inget svar kom. När hon var tillbaka i Iran, ett halvår senare, började hon skriva igen. Hon skickade poetiska ögonblicksbilder från staden och kommentarer om ett samhälle som befann sig vid kokpunkten. Och efter flera mail berättade hon vad som hänt i Norge, under tystnaden. Det var ungefär vad han hade gissat sig till.

Darya hade gift sig i Bergen, med en sexton år äldre iransk skulptör.

Han hade, skrev hon, dåliga nerver efter att länge utan framgång ha försökt etablera sig i det nya landet. Hon ville hjälpa honom men det utvecklades helt fel och hon flydde tillbaka hem. Nu var hon formellt sett gift och viss­te inte hur hon skulle ta sig ur det. Familjen runt omkring henne viss­te inget. Den advokat hon tagit kontakt med för att få hjälp hade försökt utnyttja henne. Hans villkor hade varit, som hon uttryckte det, att hon skulle bli hans andra hustru.

Farzad blev hennes öra under månaderna som följde. Den som lyssnade och visste. Och sakta sjönk det som hänt undan och gav plats för en stor förtrolighet. Vackra och ärliga ord. Han brände sitt eget urval av Robbie Williams bästa spår och skickade. På posten fick han ett stort paket med tyg från Shiraz, spunnet i svart silke och guldtråd. När han öppnade paketet doftade det av rosenvatten.

Farzads förslag är att han ska åka till Teheran så att de kan träffas. Han har varit där en gång tidigare och är alltid nyfiken på sin födelsestad. Men hon tycker att det är bättre att ses i Turkiet. Där kan de röra sig friare och som iranier behöver hon inget visum för att resa dit.

Han litar helt på att det hon säger stämmer och nu har de gjort upp om att han ska åka till Istanbul lite i förväg och skaffa ett dubbelrum.

Kring ett par saker känner han tveksamhet. På Friendfinder får man skriva in ett citat, något som man tycker är viktigt och som fångar den man är och det man tror på. Darya har skrivit Man is to man a wolf. Det tycker Farzad är sorgligt, nästan misantropiskt, och det skrämmer honom. Själv skulle han gärna skriva under på motsatsen. Han tror sig minnas att det finns något snyggt isländskt ordspråk om det, att människan är männi­ skans största glädje. Men han kan det inte.

25

Sedan är det rösten. Under de senaste veckorna har de talats vid i telefon ett antal gånger. Hon har ett högt, ljust tonfall som aldrig går ner i bas eller ens i mellanregistret. Det gör honom fundersam. »Do you want something special from Sweden?« frågar han. »I would like some candles with melon scent. They have them at Ikea and I saw them in Norway but I can’t find them here.« »I’ll get that.« »And you, what do you want from Iran?« »I’d like a Qashqai hat, one that is worn by the nomads.« Hon skrattar. »Then I have to search. I will search.«

»3B.« Trummisen har gjort sitt val och Korak sätter ett kryss i rutmönstret. »Miss!« »7J.« »Miss!« »6C.« »Träff!« »7C.« »Träff!« »8C.« »Träff!« »9C.« »Träff!« »Fan, där rök mitt slagskepp!« De har riggat instrumenten på Kafé 44:s scen, soundcheckat och sedan gått ut till serveringen för att vänta på basisten. Fiket ligger i en lokal under marken, en trappa rakt ner från Tjärhovsgatan. Väggarna är höga och golvytan ganska liten, olika spår under taket, balkar och infästningar skvallrar om att lokalen är gammal och att den har varit en fabrik. På väggarna sitter planscher till stöd för zapatisterna och uppmaningar att själv ta makten i olika sammanhang. En graffitimålning har texten Question Authority.

Korak tänker att det vore bra om de kunde lämna dörren öppen. Om det skulle fungera. Men det är för lätt, om den står på glänt, att bara slänga in en brandbomb i en tom lokal. Kan de hälla bensin i familjers brevlåde­inkast och tända på så är det inte helt osannolikt att en mötesplats som 44:an är ett mål.

27

»4G.« »Träff.« »5G.« »Träff!« »Ha, en minsvepare, åt helvete.« »Det kan du inte veta!« Trummisen behåller sitt pokeransikte. Korak kan inte avgöra om det var en stor eller liten båt och måste fortsätta. »6G.« »Miss.« »Det var en minsvepare ...« Uppe vid entrén hörs några bankningar. Korak går upp, öppnar och släpper in basisten som bär instrumentet i ett hårt grafitgrått fodral. Där uppe är allt klart för insläpp. Kassalådan står på bordet och stämpeln med motiv i form av två korsade värjor ligger bredvid. »Jag skulle få skjuts hit men det var köer in till Londonviadukten. Vi fick ligga i trettio kilometer i timmen, stannade var tionde meter!« »Ja, men du hann ju precis!« När arrangörerna kommit är det bara minuter till insläpp. Ibland sitter bandet kvar och pratar med dem som kommer. När det börjar bli dags går de sedan helt lugnt upp på scenen, efteråt tillbaka ut i fiket. Längre fram på kvällen kan de dra vidare tillsammans mot en fest på stan eller i förorten.

Korak tycker att det är så det ska vara. Ingen skillnad mellan bandet och de andra. På Ultrahuset kunde de plötsligt vara tjugo personer på scenen.

Klivet upp från golvet var bara en decimeter. Men gitarristen och basisten som är lite yngre vill gärna gå och sätta sig för sig själva. Och Korak hänger med. De packar ihop spelet och går genom den mörka passagen, smyckad med klotter och klistermärken, in till logen som ligger bakom en ståldörr in till vänster.

Kafé 44:s loge är ett fönsterlöst betongrum med snedtak. Där finns två väggfasta bänkar klädda med avtorkningsbart konstläder. Om det inte vore för utsmyckningarna skulle det kunna vara en fyllecell för två eller tre personer, men väggarna ger ett annat budskap. Grunden är stora kakelplattor i skiftande färger, övervägande mörka nyanser men också vitt. Sena28

re har kaklet dekorerats med tags, klistermärken, bandnamn, pentagram och affischer jämnt fördelade över väggarna, upp längs hela taket och ner igen. Där sitter ett vasst trasigt spegelglas monterat i ögonhöjd, askkoppar, lådor med sladdar. En ensam lågenergilampa lyser i sitt fäste, någon har tagit ett rött värmetåligt plastark, sådant som används för att ge färg till scenbelysning, och tejpat fast det tvärs över med silvertejp. Resultatet är ett sparsamt rött sken.

I logen kopplar trummisen sin iPod till stereon och spelar Offspring.

Musik som de alla gillar. De sitter, halvligger, och väntar. »Okej. Dags att gå in!« Scenen ligger i ett eget rum som liknar kafélokalen men är mindre. På väggarna, ovanför målade elkablar, hänger en itusågad keyboard och en rad med trumskinn som gått sönder och signerats av banden. Lite fjärilar i magen har Korak. Ingen vill göra bort sig och det är mycket som kan gå fel. Tekniskt och så.

Publiken står där i halvdunklet. Den ser ganska normal ut nuförtiden.

En del munkjackor, mörka rutiga skjortor, T-shirts med tryck som ofta är bandnamn, Pointless Youth, Suicidal Tendencies, Attitude Adjustment. Bara någon enstaka spetsig mohikan och en tjej med klarrött hår. Längst fram står en som har diadem, svart nätlinne och kavaj med knappar på slaget.

Korak tänker att hon är snygg, han har börjat uppskatta dem som är mer chic än trash. Faktiskt är hon lite av hans typ. »Ni vet vilka vi är!« »Subway Army!« hörs det hest från några ställen. »Är ni laddade?« »Jaaa«, hörs det svagt. »Ni ser jäkligt urladdade ut!« Han tittar på trummisen och räknar in tyst. Trummisen hinner slå några slag. »Vänta!« Det är basisten. Han har vänt sig baklänges och lyssnar med örat mot Marshallförstärkarens högtalare, försöker stämma gitarren.

Publiken trampar och basisten plinkar upp och ner för skalorna. »Okej?« säger Korak. Han tittar på basisten och upprepar »Okej!?« »Jarå ...« Korak tittar på trummisen igen.

29

»Nurå!« De är igång samtidigt, skapar en ljudvåg som studsar framåt och stannar i magarna på dem som vågar stå framför. Basisten är absolut med. Basisten är kanske den som är bäst av dem, tror Korak, det är nästan ett problem. Att han har gehör.

Inte särskilt mycket händer där ute. Korak känner att det kanske blir en tråkig spelning, för sega lyssnare. Några längst fram försöker riva loss de andra men lyckas bara en kort stund. »Vi ska spela lite Adolescents. Det här är ’Word Attack’.« »Vänta!« Basisten igen. Han har vänt sig in i förstärkaren och fortsätter att försöka stämma. »Det gör inget!!« ryter trummisen. Han lyfter stockarna och ser nästan hotfull ut. »Ja ... men.« Basisten skakar på huvudet när de börjar spela.

Det blir en vild blandning av punk från sjuttio- och åttiotalet. Ibland känner han sig som 44:s jukebox. De har ju eget material också. Men när inte de andra banden spelar särskilt många covers har det blivit deras jobb att göra det.

Lokalen är full. De har sålt slut och får inte ta in fler. Trots det höga taket blir det väldigt varmt, en fyrtio grader, tror Korak. Och framme på scenen blir de våta av svett. »Vatten, vi vill ha lite vatten hit fram!« Han ropar till ljudteknikern som sitter på en svart balkong längst bak ovanför publiken och en stund senare kommer någon springande upp­ ifrån fiket.

De får fem flaskor och han delar ut en åt varje bandmedlem. Sista flaskan vet han inte vad han ska göra av och slänger ut den i publiken. Han trodde att någon skulle fånga den men istället är det en kille som får den i huvudet. Spridda skratt hörs.

Korak hoppar ner från scenen, det är ungefär en halvmeter, och går fram till killen. Han ler mot honom, kollar att han inte är skadad och ger honom en liten kram. Det gick bra. Dumt, Stupid! Tänker han om sig själv.

Han skulle naturligtvis ha sprutat vattnet över dem istället. Att duscha publiken när de pogar, det är rätt.

30

Det är inte förrän vid extranumren som det tänder till på riktigt. Han blir en kil in i en het kokande massa av kroppar, bland knutna nävar på pumpande uppsträckta armar. Rakt in i deras ansikten, öga mot öga vrålar han »Property is fear« som han skrivit själv. Hans ilska och energi möter publikens ilska och energi samtidigt som resten av bandet backar upp.

Svett och saliv gör luften tung. Nu har golvet fått liv och det är bara några enstaka som står stilla längst bak under ljudteknikerns balkong. Strömhoppare löser av varandra, de kliver upp på scenen och kastar sig ner, låter händerna där ute bära bakåt och runt.

I mötet är Korak ensam med publikens vrede och glädje, en häxkittel runt omkring honom som han får att bubbla, nu som då, år efter år. »Fan vad kul!« hör han någon säga efteråt och ja, det var bra. Det blev bra. De fick igång varandra.

Blöta ramlar de in i logen efteråt. Gitarristen tar av sig tröjan och Korak öppnar några öl som stått och väntat. »Jag glömde min stämmare hemma ...«, säger basisten. »Det gör inget. Det gjorde inget. Och det behöver inte vara så jäkla perfekt. Du har gått för många gitarrkurser, lite så är det.« »Men ... om det inte stämmer så hör jag ju inte om jag spelar fel.« »Vänta, det är nån där ute!« Gitarristen lägger sitt långhåriga huvud mot dörren. »Det är nån som knackar«, säger han. »Men dom ska ju inte vara här. Dom ska ju inte vara och springa i logen!« protesterar basisten.

Korak känner att han måste ta hand om det. Han öppnar dörren ut till den mörka passagen.

Det står en tjej där ute. Han har sett henne förut, tjejen med nätlinne och diadem i trängseln framför scenen. Hon tittar på honom på ett konstigt sätt. Han skulle nog påstå att hon stirrar rätt så rejält. »Hej!« »Hej Korak!« Det är en nackdel med att vara sångare, att man kan bli lite förföljd. Han har lång erfarenhet av det. Och just nu vill Korak inte ha några små tjejer hängande efter sig. Inte att de kommer stormande in i logen i alla fall när de andra i bandet ser på.

31

»Har du nåt ärende? Ska vi signera en skiva eller nåt?« »Nej.« »Då får du nog gå. Det är inte okej att det kommer folk hit in. Det här området är till för dom som spelar.« »Hej ... hejdå.« Hon vänder sig om och går. Han stänger dörren och återvänder till ölen. »Korak.« Det är trummisen som vill säga något. »Mmm.« »Det var hon du var med på Augustibuller i fjol.« »Nä!« Han söker i sitt minne. Den där morgonen när han tittade in i tältet.

Han minns det som i en dröm. Hårtestarna som stack upp ur sovsäcken.

Var det hennes? »Helvete!« Långsamt öppnar han dörren och tittar ut, men hon är borta. Han sjunker ner, tungt, på den svarta dynan. »Äh. Du vet hur det är. Frimärken. Slicka, sätta på och skicka iväg.«

Han står bredvid Årstavägen, ganska välklädd tycker han själv, det mesta är från tyska Casa Moda. Bredvid sig har han ett par svarta resväskor.

Morgonsolen blänker i ytan som är jämn och blank som lack. Inuti har han sina vikta skjortor, melonljusen från Ikea, ett reseset som han köpt hos Georg Sandler på Kungsholmen och allt annat som han tycker att han kan behöva, faktiskt ett par snygga sandaler också. När taxin glidit fram svingar chauffören väskorna upp i luften och ner i bagageutrymmet.

Resan ut mot Arlanda går lugnt och behagligt tillväga i god tid före morgonrusningen, dieselmotorn knarrar och Farzad tittar en extra gång på sina nyklippta naglar. I sminkspegeln ser han ett grått strå som han rycker bort.

Nu färdas de mot varandra, tänker han. De kommer närmare för varje sekund. Det är klart att något skulle kunna hända så att det stannar av, att rörelsen stoppas upp för någon av dem. Men nu är den igång. Han är medveten om att resan är ett större äventyr, och kostar fler månadslöner, för henne. Även om han tänker betala det mesta.

Det är femte årsdagen av elfte september och säkerhetsvakterna på flygplatsen är nervösa. De granskar honom och tilltalar honom på svenska.

När han svarar utan brytning ser han att de blir lite lugnare.

Han får en fönsterplats vid vingen, knäpper bältet kring sin vältränade mage och bläddrar i informationen från Lufthansa som är instucken i fickan på sätet framför. När planet börjar rulla blundar han, känner fjärilar­na i magen och det lilla rycket när det lyfter.

Vädret är klart. Snart ser han mest moln och vatten utanför. Flygvärdinnorna drar sina skramlande vagnar från två håll och serverar varma 33

drycker. När han dricker sitt kaffe känner han ett litet sår på käken. Han har skurit sig på rakkniven imorse, säkert var han lite nervös.

Annars har han blivit ganska bra nu på att raka sig med riktig kniv. Han har en rakkniv som påminner om de gamla, den har ett långt blad som går att fälla in i skaftet, men bladet är en hållare för långa engångsblad som han köper på gents.se. Inte för att han hade något emot den dagliga rutinen med strigeln av koskinn, men nu slipper han strigla. Och får ändå den extremt nära knivrakningen, kinderna och hakan blir sopsläta, som om han tagit bort en bit av huden.

Till vardags tycker han att det är en bra övning inför jobbet, en test på samspelet mellan öga och hand som visar om han behärskar det till perfektion. Han behöver stadiga händer och känslig motorik. Om han lyckas med den vassa kniven på morgonen så vet han att förutsättningarna finns där.

De har gått ner för att byta plan. Flygplatsen i Frankfurt är förvillande stor med ett tiotal identiska avgångshallar av glas och marmor att välja mellan. De vill visa makt med hjälp av arkitektur, tänker Farzad när han går runt och letar vanliga rakhyvlar. Han vill ha med sig ett par stycken för säkerhets skull. Men de nästan skrattar åt honom. Nej, nej. På Frankfurts flygplats finns inga rakhyvlar på årsdagen av elfte september.

Turkish Airs plan som är destinerat för Istanbul lyfter och efter en halvtimme har han Alperna under sig. Ett glest nät av vägar slingrar sig fram mellan brant belägna byar, genom dalar och pass som skiljer länderna åt där Sydeuropa börjar.

Låt det få fungera den här gången, ber han. Låt det få kännas rätt. Rent statistiskt borde det ju vara så, om det aldrig gjort det förut, då måste det förr eller senare inträffa. Ja, han har fått många anbud. Han har haft många chanser, fine things have been laid upon his table, tycker de som känner honom. Och vad har det fallit på? Någon pratade för mycket, en var ständigt ironisk på ett sätt som han inte förstod, en tredje cynisk, någon hade väldigt dålig hållning och det klarade han inte av. Listan kan göras lång. Ibland har han ärligt talat inte varit särskilt attraherad mer än alldeles i början. Det kan vara svårt att säga varför. Men den här gången hoppas Farzad att det ska vara annorlunda.

34

Värmen slår emot honom när han kommer ut från Atatürkflygplatsen.

Luften känns tung och lite förorenad. När han fått väskorna drar han dem, en i varje hand, till taxihållplatsen där en rad av gula Fiatbilar står redo.

Taxin rör sig mot en adress på sjösidan av Sultanahmet, där Farzad hyrt ett rum på ett pensionat. Kontrasten mot den lugna morgonfärden ut till Arlanda kunde inte ha varit större: Istanbuls täta och hetsiga trafik, den eldiga föraren som byter fil och tutar.

Pensionatet ägs av en familj där dottern är bäst på engelska och sköter de flesta kontakterna med utlänningar. Han vet inte riktigt vad han ska säga men känner att han vill förklara situationen. »The girl from Iran, who comes tomorrow ... We know each other but we have never met.« Dottern tittar på honom och funderar. »I will put in two separate beds. You can move them together if you want to.« Packningen är på rummet. Han tar nyckeln med den tunga brickan av mässing och går ut på de smala gatorna, bland låga hus i kvarter som är både fixade och förfallna. Här och där har renoveringar avstannat. Vid en sedan länge torr springbrunn är inskriptionerna gjorda med arabiska bokstäver.

Backen stiger brant upp mot Sultanahmet, en öppen park med obelisker omgiven av väldiga moskéer. När han kommit upp och förbi parken hittar han spårvagnsrälsen som han följer in i staden längs Divanyolu Caddesi.

Där hittar han rakhyvlar i en grönsaksaffär. Han köper hyvlarna och lite frukt, känner sig genast lugnare när han kan vara säker på att inte skära sig.

När han passerar en trång tvärgata, nästan bara en gränd, viker han av och går tills han hittar ett kebabställe. Farzad beställer från den enkla menyn, faten med råa grillspett i olika utföranden uppradade bredvid varandra. Efter att han gjort sitt val får han några generösa spett med lammkött, färska mörkröda tomater, till detta pitabröd direkt från ugnen och rikligt med något han tror är bladpersilja. Det är egentligen det här han är gjord för att äta, inser han, och tar för sig lite i taget så att det ska räcka länge.

Efteråt går han tillbaka till Sultanahmet och sätter sig på en av bänkarna.

Han tar en motljusbild av Aya Sofia och kollar på den i kameran, konsta 35