Page 1

ROMAN »Med »M e osv ed svik ikli ik kliig sp s råkl rååklligg prreeci cisi s on si n och c grym gr y hum ym umor or gessta talt ltar han lt n den nut u id da svven ensk s e ma sk mann nnen nn ens vi ens en vils lssen enhe heet. t.«« u ju ur ur r yn n s mo m ti tive ve e ri r ng n t il i l vi v :ss l i tt li t er e a at t ur r pr r is i s 2 00 08

sju män tillbringar en sensommarhelg i en sliten sommarstuga på den svenska landsbygden. I mitten av 1990-talet sjöng de tillsammans i sånggruppen Adonis i Lund. Nu ses de  igen – nästan alla. En är död, en är inte bjuden. Alla bär de på sina minnen och hemligheter, alla har de sina öppna sår. Bit för bit mörknar bilden av det som först verkar vara en idyll.

Adonis är en storslagen, sorglig och musikalisk kollektivroman om de som lyckas och de som misslyckas, de som kan lämna det förflutna bakom sig och de som för alltid jagas av det. Precis som i den hyllade debuten Paris– Dakar skildrar Jens Liljestrand den svenske mannen, här genom att tränga in i en sluten grupp där prestige och klass är lika viktiga måttstockar som talang och begåvning. Och där skulden delas av alla.

Entusiasm är fel ord för den glädje med vilken jag sträckläser Jens Liljestrands bok Paris–Dakar. Halvvägs in i den andra novellen har jag redan lärt mig att lita på författarens förmåga att bygga berättelser som inte bara analyserar ett knippe mansroller, utan också är vansinnigt spännande. jonas thente, dagens nyheter

A D ON IS

jens liljestr a nd är författare och kritiker i DN och Sydsvenskan. Han bor med sin familj i Stockholm. Tidigare har han givit ut reportageböckerna Made in Pride (2003) och Vi äro svenska scouter vi (2004). 2009 disputerade han på avhandlingen Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. För novellsamlingen Paris–Dakar (2008) belönades han med Tidningen Vi :s litteraturpris. Adonis är hans första roman.

Om Paris–Dakar:

… spännande och läsvärda berättelser, präglade inte bara av intensiv samtidskänsla och språklig tonträff utan också av ett intrigmässigt driv som annars är rätt sällsynt inom dagens svenska novellkonst. Liljestrand skriver noveller som man helt enkelt inte kan sluta läsa. Man bara måste få se hur det går. eva johansson, svenska dagbladet Det är länge sedan jag läste en svensk debutant som så självklart behärskar sina medel: Jens Liljestrand vet exakt vad han vill säga och hur han ska säga det. Och han gör det så att man blir engagerad, road och, inte minst, förbluffad. philip teir, hufvudstadsbladet

www.ordfront.se ISBN 978-91-7037-494-4

O M S L A G : S A R A R . A C E D O | F O T O : I S T O C K P HO T O F ÖR FA T T A R F O T O B A K S I DA : K R I S T OF F E R L I N DB L A D F ÖR FAT TA R F O T O F L I K : I DH A L I N DH AG

Liljestrand_Adonis_ORIG_NYTT.indd 1

ORDFRONT

2011-06-20 13.11


jens liljestrand

A donis

ordfront fÜrlag • stockholm 2011


av jens liljestrand har ordfront tidigare utgivit Paris–Dakar (2008) Mobergland (2009)

Jens Liljestrand: Adonis Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Jens Liljestrand 2011 Omslag: Sara R . Acedo Omslagsfoto: Istock Photo Författarfoto: Idha Lindhag Inlaga: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook, Falun 2011 ISBN 978-91-7037-494-4


Till Johan


con bocca chiusa [kombok:akju:´sa] (it. musikterm), ”med stängd mun”

Fy stygga kandidaten, hur kan man säga så? Jag rodnar som tomaten utav att höra på. Lundaspexet Uarda, 1908


1. Crescendo Pojkarna på scenen är jag. Ögonen som glittrar mina. Kropparna. De smala höfterna. Händerna som girigt griper om mikrofonerna. Allting. Mitt. Smälter in i bilden, nynnar den mjuk, formar tanken runt den plastigt pärlemorskimrande musiken, vaggar med den långsamma sugande dyningen in i en drömtårta av unga röster. Allting svajar. Lite läskigt. Öppnar ögonen. Han sitter fortfarande där, ler mot mig. Jag ler tillbaka, säger något om att allt är fint, bara bra, allt som hörs är ett blött sluddrande. Är jag redan så berusad? Vad har jag druckit, en halv flaska vin? Sträcker mig fram efter flaskan på soffbordet, märker hur seg kroppen har blivit, orkar knappt fram. Han fyller glaset och ger det till mig. En djup klunk av strävt och sött, av sömnig skön värme. Sjunker ner i de mjuka kuddarna igen, försöker fixera blicken. Pojkarna sjunger fortfarande där i strålkastarljuset. Jag kisar, ser att han bara är en, han har blont spretigt frisyrsprayshår och är blek och fin och vacker, påminner mig om någon, eller om några, så många, så länge sen. Han sjunger på engelska om att han flyger, att han låter hjärtat ta över, världen blixtrar förbi, högre, högre, 9 


högre och jag är med honom, jag finns i varje ord, han har en tenor som är gudomlig, lite hes kanske men ändå gnistrande hög, svävar högt ovanför stjärnorna och jag är med och särar på läpparna och rör dem sakta och låter dem omsluta hans skönhet, hans ungdom, hans liv, blodet som strömmar från honom genom TV-rutan till mig, jag tar en ny klunk och sörplar och smaskar på hans röst och känner hur vågorna kommer igen, aningen starkare nu, jag blundar och låter honom ta mig, kom. Det snurrar till, kränger till rejält nu. Känner hjärtat gå upp i frekvens. Rejäl tachykardi, nästan galopp. Inte så bra. En versrad kommer för mig, sista raden på ”Gryning vid havet”, de pampiga slutackorden: Manligt härlig! Hääääärliiig! Och STAAAAARK! Öppnar ögonen, ser honom sitta där, suddig som genom ett grumligt vattenglas. Men han är här i alla fall, han är kvar. Bra. Vill inte vara ensam just nu. Känner kroppens tyngd. Åldern som ett blytäcke över mig. Trött blod, trötta muskler, onda leder. Ett konstigt tryck. En stor mjuk hand som sakta kramar mig, ett hårt jättefinger runt min hals. Rynkar pannan. Pressar mig själv att tänka. Jag kan omöjligt ha druckit så här mycket. En stroke? Rädslan smyger i magen men drunknar i den fnissiga, mjuka känslan. Håller fortfarande glaset i min hand. Ska nog inte ha resten. Sträcker mig fram mot bordet för att ställa ner det men kommer inte ens halvvägs innan det slinter mellan fingrarna. Stirrar slött ner på mitt knä där den mörka fläcken sprider sig långsamt, sväller ut på tyget, de grå kostymbyxorna, fiber för fiber, som en oformlig våt kontinent. Hjärtat sekundärt? Tittar upp på honom. Försöker säga något skämtsamt. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så här berusad, har egentligen aldrig tyckt om att vara onykter, hällde ut i smyg när ingen såg, ville vara den som hade kontroll. Han säger något nu. Hör honom dåligt, som under vatten. Ett ord, han säger det flera gånger. Betala. Vågen kommer igen. Starkare nu. Jag vill inte vara med längre men den griper tag i mig och i inälvorna och hjärtat och stru10 


pen och det är en vidrig mörk sörja som sugs upp ur mig och blöter ner hakan och skjortkragen och i samma ögonblick känner jag hur skrevet lossnar och pisset kommer och det blir hett i grenen och jag kantrar och viker mig och ligger med huvudet mot hans fötter och stirrar upp mot honom som en skeppsbruten och den sista smulan av logik säger mig att det är han, det är ju så, det är han som gör det här mot mig, jag förstår inte hur och det viktiga är ändå att jag har kräkts och det är bra, det är det helt centrala nu, jag har kräkts och då kommer det så småningom att bli bättre och mattan är mjuk under mitt huvud och jag orkar inte med hans blick och vänder mig mot TV:n igen. Pojken sjunger med sin enorma röst, en Mount Everest-röst, en stjärna har fötts och jag klänger mig fast vid hans läppar som en stor maffig röd livboj när stormen kommer och vågen vräker över mig igen och den här gången förstår jag att det är den här gången det är nu som i nu och skynket sveps över mig som en snäll ullig hand. Det gör inte ont. Jag var alltid lite rädd att det skulle göra ont. Manligt härlig och stark. Blicken när han sjunger är vacker och klar. Hans leende är en bekräftelse utan krav, utan slut, en oändlig smekning.


2. Glissando Ensam. Det är så tyst. Jag har vant mig vid att vakna med ljud omkring mig. Den lilles barnprogram, den stores dataspel, klockradion, telefonpratet. Bilarna nere på gatan. Röster. Musik. Ingenting. Jag ligger naken på rygg i sovrummet på bottenvåningen, det är svalare här än däruppe, ändå ligger jag utan lakan elle täcke. Det är fredag morgon, sista semesterhelgen. Annika åkte igår. Hon hjälpte mig storhandla och bära in sakerna i huset och sen såg hon allvarligt på mig och frågade fixar du det här nu? och jag sa hej då till pojkarna och pussade henne på kinden och så åkte de hem. Efter en stunds fundering och räknande på fingrarna kommer jag fram till att jag inte har vaknat ensam i ett tomt hus på fjorton år. När jag ligger i den här ställningen känner jag inte hur benen har stelnat, hur korsryggen värker efter en orolig natt på en tunn madrass, inte oron eller tristessen, inget annat än tankarna och vilan. Frikopplar hjärnan och försöker få den att tro att min kropp är tjugofem igen, att allt det andra – kvinnan, pojkarna, de långa timmarna på kontoret, på bussen dit och hem, helgernas eviga barnka12 


las och skjutsande till simskola och fotboll och utflykter till Ikea och Elgiganten – bara var en dröm jag just har vaknat ur. Att jag fortfarande har åren kvar. Allting kvar. Försöker sluta ögonen om känslan, ta in den i mig, smaka om den är glad eller bara sorgsen och tom. Ingenting. Törstig. En fågel i björken utanför det öppna fönstret, jag hör hur den hoppar mellan grenarna, nuddar vid fönsterblecket, en lätt rörelse i gardinen. Ser något svart skymta förbi i glipan. En kråka? Skata? Kan sånt här för dåligt. Sätter mig upp så att jag ser bättre: den gula näbben på den kolsvarta fjäderkroppen. En koltrast. Somnar om. Jag glömmer det aldrig. Vi satt i bussen i nästan ett dygn, från påstigningen i Minneapolis sent på kvällen, frukost med ont i halsen, hash browns och pannkakor utanför Chicago på morgonen – en riktig diner där vi satt inklämda i ett bås med röd vinylklädsel på sofforna, ketchup på bordet och en jukebox borta i hörnet där jag hittade både Hank Williams och Merle Haggard – vidare ner genom landskapet, stannade på en Denny’s nära Saint Louis, klädde om till konsertkläder inne på toan och lunchade i ett nästan likadant bås som på morgonen och med alla svarta kostymer och svarta slipsar kände vi oss som i inledningsscenen på Reservoir Dogs där Quentin Tarantino har sin berömda monolog om Madonnas ”Like a virgin”; in i bussen igen, vidare söderut, åkte småvägar, böljande fält, bilarna skitigare och rostigare, värmen mer tryckande, bara svarta längs vägarna nu; stannade för en pisspaus på ett rostigt, slitet ställe där de röda vinylstolarna och servitriserna i polkarandiga blusar var långt borta, en surmulen svart gubbe sålde smoked turkey leg insvept i brunt papper och Jonathan skulle förstås ha ett, och trots att min mage fortfarande kändes uppsvälld och kläggig av den flottdrypande jätte­ burgaren på Denny’s var jag tvungen att smaka, och det var så sött, rökigt och fett att jag beställde in ett till mig själv att ha i bilen, de 13 


andra också, och Jonathan hade dessutom köpt en liten flaska bourbon som vandrade runt i minibussen i sin bruna papperspåse, och eftermiddagssolen strålade in genom fönstren när vi rullade de sista milen ner till Memphis och efter ett par fesljumma klunkar av den söt­beska whiskyn, när det kändes som om det omöjligt kunde bli bättre, tog Ulrich fram min stålsträngade från bakluckan och började kompa Carl som gnolade på nån gammal countrylåt på sitt inåt­ vänt humorlösa vis som ändå var märkligt exakt rätt just nu, Ulrich var ovan vid att spela gitarr men hittade ackorden och plocket och alla var tysta och lyssnade och fortsatte låta flaskan gå runt, till och med Pålle som gnällt om sin nacke hela dagen och klagat på att vi inte tagit flyget i stället var tyst och gnagde på sitt kalkonlår och delade stunden med oss andra, nästan som en ynnest, som om han förstod att det var sista gången och han var tvungen att ge oss det här åtminstone; det var som i en dröm, men en dröm man inte drömmer ensam utan drömmer med andra, det var sista gången det var vi åtta, vi hörde samman, det var sista gången. Kyrkan låg mitt inne i Memphis, den var vitmålad i trä och hade legat i samma kvarter i en eller annan form sedan mitten av 1800talet. En stressad svart tant med fläckar på den krämvita blusen kom ut och schasade in oss i kyrkan. Gudstjänsten pågick fortfarande men vi skulle in om bara några minuter var det tänkt. När vi kikade in i salen gick en skälvning genom oss, för det var fullt, överallt, varje bänk, folk stod längs väggarna, uppe på balkongen, säkert tvåhundra pers. Bara svarta. De hade mörka kostymer och klänningar, barnen uppklädda i små kavajer och kjolar, en väldig svart männi­ skomassa mot de vita träplankorna. Vi backade tillbaka ut i den lilla hallen. Vad fan var det här för nåt? Vi trodde det var en partysjungning typ, nån lättsam grej. På inbjudan stod det visserligen att det var en kyrka men eftersom det var arrangerat och pröjsat av SVEA trodde vi förstås att det var nån svensk-amerikansk vänskapsgrej, tjugo–trettio gamla stötar i blågula slipsar som undrar om man känner deras släktingar i Vaxjo och Hålsingländ. Men det här var ju . . . liksom, här är ju bara . . . Vi fick tag på ett program där det stod ADONIS is a Swedish Famous Men’s Choir from Lund University inspired by Barbershop, Gospel and Spiritual Music with roots in Swe14 


dish Folk Culture and Lutheran Traditions, vem fan har skrivit det här? Frederik försökte se oskyldig ut och muttrade något om att det där om barbershop var ju faktiskt sant och sen hade han bara försökt få in nåt religiöst i utskicket så att vi skulle kunna få lite kyrkosjungningar också, han hade inte fattat att nån skulle boka oss till nåt sånt här. Ulrich var van vid kyrkor och tog det hela med en klackspark som vanligt, men Carl suckade och skakade på huvudet och himlade med ögonen: ”är vi verkligen så kåta på pengar att vi tänker låtsas vara nån jävla kyrkokör?” Bielcke såg nästan skrämd ut, drog ett neger­skämt mest på rutin men höll i övrigt käften som tur var. Det här var inget spex till kaffet, ingen disputationsfest eller vd-sjungning i Stockholm eller a cappella-festival i Tyskland, inte ens en gäspig kyrkokonsert på Österlen, det här var på riktigt. Jonathan harklade sig och sa lågmält att nu var det så här, vi hade kört hela dagen, en massa folk hade kommit för att höra oss, då fick vi väl göra det bästa av det? ”Vi har ju en negro spiritual i pärmen, kan vi inte köra den?” Sjöström nickade och påpekade att han hade rest mycket utomlands, i Indonesien och Sydamerika och Nord­ afrika, folk tycker ju oftast bara att det är roligt när människor kommer utifrån och vill dela deras kultur. ”Och vi är säkert lika konstiga och exotiska för dem som det här stället är för oss.” Alla tittade på Pålle men han bara hummade och surade. Till slut var det jag som tog fram stämgaffeln ur kavajfickan och sa vad fan, nu gör vi det här killar. De här människorna har aldrig hört en svensk kör förr, glöm inte bort det. Jag sa vi kan göra något med musiken som är unikt och fantastiskt och som det är ett privilegium att få dela med oss av. Jag sa nu går vi in och är raka i ryggen och gör det vi är bra på. Titta på mig hela tiden och lyssna på varand­ ra så tar jag oss igenom det här. Jag sa titta på mig. Jag förstår fortfarande inte var jag fick alla orden ifrån. Pastorn predikade fortfarande, höll på ett bra tag, vi drack lite vatten, någon sprang på toa, Carl satt surmulet och blängde ner i sitt anteckningsblock. Sen ställde vi upp oss på två led och gick in i kyrkan, lugnt, ingen marsch, bara gick stadigt med blicken mot altaret, hela vägen fram, ställde upp oss, en tekniker gav alla varsin mick. 15 


Jag slog stämgaffeln mot vänsterhandens knogar och fick fram tonerna, skickade ut dem, första ackordet hummades, förstärktes ofrivilligt i mikrofonerna. Det blev dödstyst. Väntade. Allas blickar på oss. Ögonvitorna lyste matt mot den svarta huden. Jag såg till att ha de andras uppmärksamhet, nickade, slog in dem med en liten, knappt märkbar rörelse med vänsterhanden. Ett-tvåtre. En gemensam, djup inandning: Steal away. Först lågt, pianissimo. Märkte genast att ljudet var läskigt perfekt, trots att vi inte ens hunnit soundchecka; varje viskning hördes. Hade aldrig hört min egen röst så tydligt. Lyfte handen långsamt för att få ljudet att växa: Steal away. Och så, crescendo: STEAL AWAY TO JESUS!

Höll ut tonen, tvingade dem att följa mig, hålla ut så långt det gick, lät sista vokalen svälla ut, brisera genom rummet, och när ackordet kulminerade brast fördämningarna omkring oss. ”Praise the Lord!” vrålade – vrålade – en man på balkongen. ”Amen!” ”Hallelujah!” Carl och Frederik såg skräckslagna ut, men Sjöström bara nickade och log, blinkade plirande åt mig. Kom ihåg att hans mamma var frireligiös, med koppling till Jehovas eller Pingstkyrkan eller så, det var inget vi pratade om, men jag insåg att han borde veta hur det funkade. Några av killarna – förstatenorerna längst ut, Ulrich och Pålle – hade tappat rytmen och var nära att börja på nästa vers och jag var tvungen att vifta ner dem, det blev förvirrat i några ögonblick, jag höll bort mikrofonen från munnen och väste åt dem att titta på MIG och räknade snabbt in igen till andra systemet, två-tre: Steal away, steal away home, I ain’t got long to stay here. Ropen från publiken allt mer högljudda och utspridda nu, men 16 


ändå inte störande; de lade sig perfekt i fraseringen med sina Amen! och Hallelujah!, byggde upp harmonierna tillsammans med oss, blev en del av musiken. Pålle log, jag såg hur hans grepp om mikrofonen blev ledigare och han tog ett halvt steg fram på scenen och knyckte till med höften, lade sin klara stämma som en guldkant ovanpå våra, använde micken för att fördjupa och nyansera rösten, skruvade på diskanten, gjorde sången vek och smärtfylld på gränsen till gäll: My Lord, He calls me, He calls me by the thunder! En kvinna längst bak i kyrkan – efteråt skulle diskussionen pågå i evigheter om hon var en ung Diana Ross-lookalike i dreads eller en gammal skrynklig kärring, jag minns bara att det var en hon – reste sig upp och skrek: ”That’s right brother!” Och nån annan: ”Praise the Lord!” Ljudet nästan öronbedövande nu, såg i ögonvrån ljudteknikern i hörnet till vänster vrida upp volymen för att vi inte skulle drunkna. Lyfte upp dem med vänsterhanden i ett nytt crescendo: The TRUMPET SOUNDS! Within my soul, I ain’t got long to stay here. Två verser till. Det växte och blev större. Publiken stod upp, sjöng med, lade in över- och understämmor, synkoperade, stampade i golvet, klappade i händerna. Titta på mig. Men killarna behövde mig snart inte längre, när vi väl bestämt rytmen och lärt oss intonera i mickarna var det på något sätt självklart hur vi skulle sjunga, fanns egentligen bara ett sätt att göra det, alla crescendon och diminuendon, fermaterna, jag byggde ut basgången tillsammans med Jonathan, gjorde det lekfullt, improviserade fram blå toner, sus- och maj-ackord, vred och bände klangerna ur luften som vatten ur en disktrasa. Såg hur Jonathan blundade, sjöng som i trans. Frederik avslappnad, nästan sömnig. Carl misstrogen med uppspärrade ögon. 17 


Ulrich strålande av lycka. Sjöström världsvant oberörd, kunde lika gärna ha stått och sjungit på en femtioårsfest i Bjärred. Bielcke med blicken fäst i golvet, pannan redan blank av svett. Pålle svävande en halv meter upp i luften. Det var sista gången det var vi åtta som sjöng tillsammans. Senare skulle vi vara sju, sen sex, sen fem och efter något år sluta helt. Det blev några fler konserter, resor, kunde ta ännu mer betalt, trots att vi slutat utvecklas. Men kyrkan i Memphis var sista gången som vi sjöng alla åtta. Något som aldrig skulle gå att upprepa. Titta på mig. Det var musik på riktigt, något vi skapade där och då, som kom ur vår gemenskap, en gemensam röst som blandades med åhörarnas, och mitt i euforin och adrenalinkicken fanns en sorg eftersom vårt konstverk dog i samma ögonblick som det alstrades; det fanns ingen som spelade in eller filmade och även om det funnits skulle det inte ha gått att fånga det unika och magiska i de här sekunderna, aldrig på ett sätt som skulle kunna göra min känsla begriplig för andra. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det här för Annika, tänkte jag. Aldrig. Jag kommer aldrig att träffa de här människorna, den här publiken igen. Det finns ingen jag kommer att kunna dela det här med. Bara er. Och nästa tanke var självisk och nästan svartsjuk: Ni kommer att lämna mig. Ni är på väg ifrån mig. Jag kommer att bli ensam. Play: Blackbird singing in the dead of night Take these broken wings and learn to fly All your life You were only waiting for this moment to arrive Mp3-spelaren har just slumpat fram ”Blackbird” från White Album, Beatles genialiska dubbel-lp från 1968. Jag sitter på den soldränkta verandan och bara andas, tar blundande in musiken. Det är otroligt. Det är ett tecken. 18 


Av alla hundratals nerladdade soul- och blaxploitationplattor, noga utvalda jazz- och blueslåtar, samtliga inspelningar av Miles Davis, Bob Dylan och Neil Young, nästan allt av Stones och Elvis, plus då alla Annikas Cardigans och Tori Amos och Beth Orton och Kate Bush och de där vidriga Kent och vad hon nu har, alltså, av alla de tusentals spår som finns lagrade på den externa hårddisk vi använder som skivsamling när vi är här ute på landet, valdes alldeles nyss, just vid detta tillfälle, Beatles ”Blackbird”. Hemligheten ligger i handclapen, eller vad det nu är: ett torrt, nästan knäppande resonanslöst ljud som ligger på slagen – genom hela låten! – tock-tock-tock-tock, otroligt tajt och rent, nästan provocerande, driver upp takten i den annars ganska softa poplåten, som man knappt kan tro är bara 2.19. Vad ska det föreställa? Fågelns näbb på fönsterblecket? Eller tyckte Lennon (det var Lennon som var den kreativa motorn och inte McCartney, den som tror nåt annat har inte fattat ett dugg) att det helt enkelt var en cool grej? Sånt man gör när man har självförtroende. Jag trycker in repeat och bara sitter här i solen, tar av mig T-shirt­ en för att liksom bättre kunna absorbera musiken genom varje por, hummar med, vaggar, hittar tonerna, plockar fram dem ur arret – overkligt komplext om man lyssnar, som det mesta Beatles spelade in. Där. Tock-tock-tock. Varför? Klappret av en skosula mot ett linoleumgolv i rummet utanför studion, Lennon råkade höra det och föreslog på skämt att man skulle lägga in det? De kommer om ett par timmar. Jag borde förbereda. Göra något. Svettas i värmen men vill inte gå in, vill vara kvar i ”Blackbird” minst två vändor till. Det är vindstilla, vimpeln hänger slak från den gamla stången. Solen lyser över gårdsplanen, över det stubbiga grön­gula sensommargräset, och avslöjar obarmhärtigt renoveringsbehovet: den vackra träverandan som flagnar, träväggarna som skulle ha målats senast förrförra sommaren, häcken runt bersån som borde ha klippts ner, gräset bakom redskapsskjulet som är så högt att det måste tas med lie. Stora flak av torr, mörkgrön färg ligger i smulor nedanför trappan, ingen som ens orkar plocka upp det, än mindre måla om. 19 


Tock-tock-tock. En pekfingernagel som tankspritt knackar takten mot en bordsskiva? Dags att komma igång nu. Koka potatis, städa upp lite. Hämta upp öl från källaren, lägga in snaps i frysen, bröd i ugnen. Ringa Annika och säga att allt är bra. Sen har ju Lennon dessutom lagt in ett slags extraparti på slutet, där de kör repeat på första versen men med fågelkvitter i bakgrunden. Hur gjorde de då? Gick ut i en skog med mikrofoner och spelade in? Eller fanns det färdiga ljudband med fågelkvitter på BBC som de fick låna eller köpa rättigheterna till? Det är okej, men inte lika snyggt som tock-tock-tock, låten tappar lite, det blir aningen tramsigt mot slutet. Ta bort kvittret. Behåll handclapen. Härma originalet så mycket det går men strunta i fåglarna. De kommer inte att ta dig på allvar om du försöker få dem att härma kvittret. Jag går snabbt in till vardagsrummet, drar ut lådorna i skrivbordet, hittar notpapper och en stiftpenna, går till sovrummet och hämtar gitarren, ut till verandan igen, sätter mig vid bordet. Väntar en stund. Går sen hastigt tillbaka in, hämtar en kall folköl i kylen och sätter mig igen. Provar ackorden på gitarren och rafsar ner de första takterna på papper: Förstabasarna och förstatenorerna tar kompet, andratenorerna tar melodin. Andrabasen gör rytm och handclap. Tittar upp. Flaskan står där fortfarande, oöppnad. Reser mig häftigt upp, tar den med mig in i köket, slänger in den i kylen med ett stumt klirrande. Går tillbaka ut, sätter mig. Texten är perfekt. De kommer att förstå varför jag valt den. Om att ta sina brutna vingar och flyga ändå. Om att ha längtat efter den här stunden. En nonsenstext förstås precis som det mesta Lennon skrev, men ändå jävligt bra. Underbar att sjunga. Självklar i fraseringen, i varenda stavelse. Försök lägga till eller ta bort eller ändra ett enda ord i en Lennontext. Det går inte. Ulrich. Ja. Ulrich ska sjunga leaden. Pålle dubblerar här och var, det blir snyggt med unisont. Men Ulrich sjunger det mesta själv. Mjukt och lätt, ingen musikalklang som Pålle eller ofokuserad soulrock som 20 


Jonathan, bara enkelt, distinkt, aningen . . . sonort. Ulrich ska sjunga Lennon ikväll och jag ska klappa takten och de andra ska förstås bidra med sitt och vi ska göra ”Blackbird” i en avskalad manskörs­ tappning på ett sätt som den aldrig framförts förr. Skriver, suddar, rättar. Lägger stämmorna, hör hur Jonathan och Frederik harmonierar i understämman, lägger en trygg grund för Ulrichs lead, skissar lite på en flöjtig tenorslinga som Sjöström kan lägga ovanpå alltihop, basgången blir lite hafsig, hinner inte mer, Carl får improvisera, det klarar han med lite uppmuntran. Hummar, nynnar, spelar igenom på gitarren. Så läckert. ”Blackbird” går fortfarande på repeat i bakgrunden, varv efter varv, nu kan jag varje tonfall, ackordbyte, inandning. Tock-tock-tock. Ett hjärta som pickar? Så självklart. Går inte att föreställa sig låten utan det. Har börjat fila på andra versen när den skrälliga gamla telefonen ringer och skär genom väven av musik. Suckar, lägger ifrån mig gitarren, pausar musiken, springer in till köket och lyfter luren. ”Hallå?” ”Har de inte kommit än?” Annika. Kollar klockan. Jag har suttit här ute i tre timmar. Inte ens hunnit äta frukost. ”Älskling, jag sitter och arrar, vad är . . .” ”Du skulle ju ringa när de var där. Har de inte kommit än?” ”Nej. Då hade jag ju ringt.” ”Varför ringer du inte och tar reda på varför de inte kommer? Nu när du köpt mat och allting?” ”Jag . . . jag litar väl på dem. Jag ... älskling, lyssna nu, du vet den där Beatleslåten, ’Blackbird’, den är ju himla enkel men ändå väldigt speciell, jag kom på att jag kunde göra ett arr på den som vi kan sjunga ikväll, vi har inte sjungit ihop på femton år och det här kunde bli lite som en . . . ett sätt att samla alla. Den är på White Album, vet du vilken jag . . .” ”Vad betyder det?” ”Vilket då?” ”Blackbird.” ”Jag vet inte. Koltrast tror jag.” 21 


”Va?” ”Blackbird. Fågeln. Koltrast.” ”Så i stället för att kolla var folk är eller städa eller förbereda maten så sitter du och skriver sånger om koltrastar?” ”Annika, vad är det med dig? Hur mår du?” Djupt andetag i andra änden. ”Du undrar hur jag mår?” ”Annika . . .” ”Varför fick jag inte stanna? Kan du förklara det åtminstone? Det är faktiskt mina föräldrars hus. Och de hade kanske tyckt att det var trevligt att träffa din fru igen? Dina barn?” ”Det är klart de hade tyckt, men nu var det ju bestämt att det här skulle bli en helg bara för oss killar.” ”Bestämt? Vem bestämde det?” Sväljer, längtar tillbaka ut, har fortfarande notpapperen i huvudet. Kan basgången läggas en ters lägre? Fixar Carl det nuförtiden? Har inte träffat honom på säkert sex sju år, förutom begravningen. En kort sekund flimrar svarta kläder, kyrka, gråt, blommor förbi. Gudjons pappa. Sen styr jag bort tankarna. Tar in bröllopet i stället. Några år tidigare. När vi satt där på nattkröken med pyttipanna och det bara var gamla kompisar, några tjejer och fruar kvar, och vi jammade oss igenom den gamla repertoaren med Jackson 5-låtar, Elvis, lite Bellman och Galenskaparna och After Shave men mest sextiotalsgrejer som jag arrat; känslan man kunde få av att vi kunde sjunga vad som helst, hittade varandras röster, intonerade utan problem. Kalla öl och Jonathan i uppknäppt skjorta, röd i ansiktet och svettig i pannan, sjöng solo på ”You’ve lost that lovin’ feelin’”, lugn skön bas, Elvisfläskade tillgjort med utdragna vokaler, You never clozzze your eyeeeezzz anymooore when I kiss your liiiips … ”Bengt?” ”Det bestämde jag, Annika. Bara jag. Nu måste jag sluta.” Lägger på. De borde vara här när som helst nu. Bestämmer mig för att inte ändra basgången mer, bäst att vara försiktig. Ingen av oss har väl blivit bättre sen sist. Öppnar resolut kylskåpet och tar den där ölen och går ut igen. 22 


Slår mig ner i stolen. Trycker på play, lyssnar igen. Jo, jag har fått med det viktigaste nu. De kommer att gilla det här. Det måste de. Tock-tock-tock. Ruggigt exakta slag. En pulsmätare? En klocka? Öppnar kapsylen mot bordskanten. Tiden som går. Jag var ganska ensam. Bra betyg, inte många kompisar. Rätt många kvällar och nätter under åren mellan fjorton och arton gick åt till att sitta på rummet och öva riff, slingor och skalor. Pappa och brorsan sa alltid att jag borde spela i band och jag frågade några gånger i musikaffären men det enda som fanns i Filipstad var ett dansband. Inne på ungdomsgården i Karlstad fanns det tydligen många som spelade, men det blev aldrig av att jag åkte ner. Efter lumpen flyttade jag till Lund. Hyrde ett studentrum i and­ ra hand, i en korridor på studentboendet Sparta. Läste teknisk fysik. Det mesta av tiden gick åt till plugg, på helgerna ibland några öl på kåren med de andra teknologerna. När de fick höra att jag spelade gitarr tyckte de att jag skulle söka in till Alte Kamereren, en blåsorkester där alla hade röda skjortor och svarta byxor, kanske behövde de nån som kunde spela banjo. Jag hörde dem spela marschmusik på en nollning en gång och det var sån där tysk ompa-ompa-musik, mest skrän med skrälliga trummor och en tjock sörja av trumpeter och tromboner som dränkte allt annat och flera verkade fulla. Det gick rykten om att de hade många fester och en del snygga tjejer, men det blev aldrig av att jag hörde av mig. Jonas, en äldre kille på korridoren som kom från Arvika och på något sätt verkade vilja ta hand om mig, kom in i mitt rum när jag satt och plockade på elgitarren med hörlurar. Han frågade vad jag spelade och jag pluggade ur lurarna och lät honom höra hur jag spånade slingor runt olika låtar bara för skojs skull, mest gammal heavy metal jag hade fått med mig hemifrån, Black Sabbath och Led Zeppelin och sånt. Han sprang in på sitt rum och kom tillbaka med några cd-skivor: det var Roxette och Prince och Mauro Scocco, det var inte min stil men för att roa honom och lite för att impa plockade jag verserna och gjorde egna improviserade solon, lade slingor under refrängerna, förändrade och bröt sönder poplåtarna, visade 23 


hur jag till exempel kunde göra ”It must have been love” till en bossanova genom att lägga takten på tvåan samtidigt som jag scatsjöng en variant av melodin. Jonas tittade på mig en stund och lyssnade, sen gick han tillbaka till sitt rum och hämtade en lapp med ett telefonnummer. ”Du borde snacka med min kursare Frederik”, sa han. ”Han ska köra spexet på Göteborgs nation. Frågade om jag kände nån som var bra på musik.” Det var en kall dag i mars. Killen hade sagt i telefon att han ville ses någonstans där man kunde prata ifred, så vi bestämde träff vid Credo, ett litet fik i ett medeltidshus intill Domkyrkan. När jag kom rullande och ställde min gamla militärcykel bredvid väggen stod han utanför och väntade. Blonda lockar som stack fram under mössan. Fin jacka och modejeans. ”Du är sen”, sa han kort när han skakade hand, ett vänligt men ganska hårt handslag. Jag tittade på min klocka. ”Det är ju bara fem minuter.” Frederik nickade. ”Precis. Fem minuter som jag har fått stå här och frysa och vänta på dig. För all del. Nu går vi in.” Utan ett ord till gick han före mig in på det lilla, rökiga caféet och hällde upp varsin kopp blåsvart kaffe från en kanna som verkade ha stått på värmeplattan hela eftermiddagen. Jag blandade i mjölk tills det blev åtminstone grått och satte mig ner vid bordet. Ur jackan stack det fram smala fingrar, en klocka som såg dyr ut och en rugby­tröja med prydlig vit krage. Han tog av sig mössan och strök det blonda håret bakåt. ”Så du spelar gitarr?” frågade han raskt. Dialekten var den slags vårdad akademikerskånska som jag vant mig vid att höra hos folk som var uppvuxna i medelklassen i Lund eller trakterna norrut. ”Ja.” ”Vad?” ”. . . vad?” ”Ja. Klassiskt, jazz, rock, vad?” ”Allt, kan man säga. Mest sextio- och sjuttiotal just nu.” 24 


Han nickade och verkade nöjd med svaret. ”Var nånstans?” fortsatte han. ”Ingenstans just nu. Hemma. På Sparta.” Han nickade. ”Där bodde jag också, innan jag flyttade till nationen. Trist ställe.” ”Jag har pluggat mycket sista tiden”, sa jag. ”Men jag spelade mycket när jag bodde hemma.” ”Och var spelade du då?” Jag ryckte på axlarna. ”Hemma.” De vakna, klarblå ögonen smalnade. ”Vad har du själv gjort innan?” frågade jag. Han verkade ha väntat sig frågan men lyste ändå upp. ”Ja, min musikaliska bakgrund är ju . . . Känner du till Helsingborg Barberboys?” ”Nä”, svarade jag förbryllat och förstod snabbt på hans min att jag gjorde honom besviken. ”Det är ett gäng i, ja, Helsingborg. Jag sjöng där när jag gick i skolan.” ”Så det var som en skolkör då, typ?” Han log. ”Jo, det kan man kanske säga. Fast de flesta är äldre, medelåldern är nog kring tjugoett tror jag. Sen åttiotalet har vi tävlat och är numera Sveriges bästa kör i vår genre.” ”Jaså?” ”Ja”, fortsatte han och synade noggrant sina nagelband. ”Själv sjöng jag leaden när vi var i Calgary och tävlade häromåret. Femtontusen i publiken. Det var rätt kul faktiskt.” ”Det kan jag tänka mig”, sa jag och kände mig klumpig. Förstod att jag borde fråga mer men kom inte på nåt. Frederik tittade på sin klocka och suckade. ”Nu är han sen igen.” ”Vem då?” ”Min storebror. Han spelar piano. Tanken var att sätta ihop en kvartett.” ”Har han också sjungit med . . . den där barbershopkören?” 25 


”Med Boysarna?” Ett kort ögonblick såg Frederik förvånad ut, men den höga pannan slätades snabbt ut. ”Nä. Det är inte hans grej riktigt.” Jag sörplade på mitt sega kaffe och försökte föreställa mig Frederiks storebror. ”Hör du, Benke . . . får jag kalla dig Benke? Eller trivs du bättre med Bengan?” ”Eller varför inte bara Bengt?” frågade jag tveksamt. ”Jag gillar att hitta på smeknamn. Det är en grej liksom. Alltså, Benke, är du seriös?” ”Seriös?” ”Ja. Har du rätt inställning? Jag letar efter folk som har en schysst attityd.” ”Men . . . vi skulle väl bara göra musik till ett studentspex?” ”Det blir ju vad man gör det till. Jag har aldrig gått in halvhjärtat för något i hela mitt liv. Det är hundratio som gäller. Jävligt viktigt med rätt inställning. Eller?” Medan jag funderade på svaret såg jag hur Frederik tittade upp mot dörren och viftade med två smala fingrar i luften. ”Här kommer han ju. Det var på tiden.” Jag vred på nacken och såg en spenslig kille med långt, ljust skägg och keps stiga in på caféet. Han hade gröna, slitna jeans och kraftiga mörkröda kängor. Håret var långt i nacken och hängde ner framför ögonen. ”Tja”, hälsade han släpigt och slängde fram handen mot mig. ”Carl. Lirar piano. Du gitarr eller?” ”Ja.” ”Schysst. Ska vi köra då?” ”Jag fick inte med mig gitarren”, sa jag, aningen ställd. ”Låna nån av mina.” ”Vi satt just och pratade om musik och olika stilar och så”, sa Frederik. ”Slå dig ner så kan vi väl . . .” ”Lika bra vi kör på en gång”, avbröt hans storebror. ”Märks ju rätt fort om det funkar.” Jag väntade mig att Frederik skulle smalna med ögonen så där igen, men i stället var det något i hans blick som blev mildare, nästan inställsamt. 26 


”Visst, okej, nämen vi hade väl fikat klart egentligen. Och du bor ju precis om hörnet.” Vi sneddade över det lilla kullerstenstorget och kom in i en trappuppgång som luktade skurmedel och gamla människor. Ingen hiss. Carl klampade uppför trapporna utan ett ord, Frederik sa snabbt något glatt och överslätande om nyttan av gratismotion och småsprang upp, två steg i taget. Själv gick jag tigande de fyra trapporna upp till översta våningen och ansträngde mig för att inte visa vilket dåligt flås jag hade. Det var en sliten, orenoverad trea, en vindskupa med utsikt över Domkyrkan och den stora parken Lundagård med dess ännu nakna almar och kastanjer, längre bort Kungshusets och AF-borgens smutsröda tegelfasader. Men det jag såg var inte utsikten, utan mi­ sären. I köket stod smutsigt porslin i stora travar och på golvet låg gamla tidningar, otvättade kläder, böcker, fulla askfat, tomflaskor. En stor fläck på väggen där det såg ut som om någon kastat ett rödvinsglas. Det luktade instängt och inpyrt. En sötaktig tobakslukt som jag bara hade hört talas om men genast gissade vad det var. Inredningen var en blandning av äldre möblemang och luggslitna mattor och nyare, småfula saker som såg slumpmässigt hoprafsade ut. En dammig kristallkrona i taket. Carl nickade mot ett hörn i vardagsrummet där tre gitarrer låg slarvigt i sina fodral och gick ut i köket. En var av okänt märke, en annan en tolvsträngad halvakustisk Gibson som jag knappt vågade peta på. Den tredje var en vanlig stålsträngad Ibanez som jag tog ner och försiktigt satte mig ner med i den obekväma soffan. Det stökiga rummet dominerades helt av en stor, blanksvart konsertflygel, med ordet Bösendorfer i guldglänsande frakturbokstäver. Locket var nerfällt, och på det låg böcker och notpapper slarvigt staplade huller om buller. Frederik drog ogillande ett finger över den dammiga ytan, men sa inget. I stället plockade han upp den eleganta Gibsongitarren; av hans sätt att nappa åt sig plektrumet som satt instucket mellan strängarna förstod jag att den var hans. ”Bor han här själv eller?” sa jag och tittade mig omkring. Även om det verkade vara ganska små rum kände jag ingen som hade en trea, eller bodde så här centralt. Eller hade en flygel som säkert var 27 


värd en förmögenhet stående i ett vardagsrum som såg ut som en knarkarkvart. ”Det är hans tjejs lägenhet”, sa Frederik korthugget och började stämma gitarren. Carl kom tillbaka med en folköl som han öppnade med ett pys, tog några djupa klunkar från burken som han sen vårdslöst ställde ifrån sig på locket till flygeln. Inga glas. ”Brorsan, vår gäst kanske också vill ha nåt att dricka?” sa Frederik lite uppgivet. ”Men ni hade väl nyss fikat, eller?” sa Carl och såg uppriktigt oförstående ut. ”Äh, vi kör i stället. Gillar du sjuttiotal?” Jag nickade. Han satte sig på pallen, rynkade pannan, knakade med fingrarna, blundade och började långsamt spela kompet till ”You’ve got a friend”. Frederik föll vant in i rytmen med gitarren och djupandades för att kunna hålla ut i sångversen. When you’re down and troubled and you need some love and care and nothing, nothing is going right Först var jag bara tagen och satt som lamslagen med min gitarr i knäet. Bortsett från musiklektionerna i skolan och pliktskyldiga uppträdanden tillsammans med släktingar på bröllop och födelsedagar hade jag i princip aldrig gjort musik tillsammans med andra människor. Jag hade varit beredd på lite gamla hits, Bryan Adams ”Summer of ’69”, ”Sweet Home Alabama”, nån Beatles eller Stones kanske. Underhållning liksom. Afterskimusik. Men Carl och Frederik gjorde något annat. De blev mjukare av att spela tillsammans. Frederik spelade avskalat och anspråkslöst utan några särskilda ambitioner, tog mest grundackord och ackompanjerade pianot. Men hans röst förlorade sin korthuggna klang och blev helt förändrad, som om den tillhörde en annan person. Han smekte fram sången, ytterligt nyanserat och känsligt i intonationen. Från att ha framstått som en affärsmässig och opersonlig halvgubbe när vi pratat innan, var sångaren Frederik fortfarande en pojke. Osäker. Innerlig. Sjöng som om han sökte efter något dyrt och ömtåligt inom sig. Carl spelade på en helt annan nivå än sin bror. En skolad, full28 


ständigt säker pianist, med lugn och självförtroende. Han var inte stressad, hade ingen brådska, verkade lekfull och munter, smyckade ackorden med små figurer i det ljusa registret. Det stora instrumentet lät pampigt och fylligt, inte lika rent och distinkt som en vanlig konsertflygel, mer som ett jordskred av toner. Det som gjorde störst intryck var ändå hans sätt att lyssna på sin brors sång, anpassa takten efter Frederiks sätt att liksom trevande och utforskande ta fram varje frasering. Så kom refrängen. Carl tittade snabbt på Frederik för att kunna komma in exakt samtidigt: You just call out my name and you know, wherever I am I’ll come running to see you again Winter, spring, summer or fall All you’ve got to do is call And I’ll be there You’ve got a friend Carl hade en naturlig bas, aningen skrovlig men säker och trygg, och lade mjukt sin röst som en varm filt under Frederiks melodistämma. Utan att verka överambitiös eller tillgjord var harmonin perfekt, ljuvlig. Det var en röst. Jag undrade vad det var som stramade i mitt ansikte och insåg att jag log så brett att det börjat värka i kinderna. Ett knarrande ljud hördes. Jag vände mig om, såg att dörren in till sovrummet hade öppnats. En tjej i rosa morgonrock stod där, trumpen, nyvaken. Ovårdat hår, tjock, bara skymten av vackra drag under den plufsiga hyn. Ett illrött, flammande ärr över ena kinden. ”Kan ni sänka lite?” sa hon. ”Vi ska bara testa Bengt här”, sa Carl lugnt. ”Se om han funkar. Det går snabbt.” Hon skärskådade mig. Blicken tung, kall. Som om hon såg rakt igenom mig. Sen log hon retsamt. ”Är du en gitarrkille?” frågade hon. ”Jo”, sa jag blygt. 29 


”Bra. Jag gillar bara gitarrkillar.” ”Håll käften”, sa Carl och blinkade åt henne. Hon skrattade till. Kysste sin handflata och vinkade åt honom med fingrar där nagellacket flagnat. Hennes mun var vacker, läpparna fylliga. En märklig hetta mellan dem. En sjabbig stolthet. De går runt här inne, tänkte jag. De bor här uppe ovanför Lundagård med den här stora flygeln och skiten och disken och älskar varandra, på riktigt. Som två stolta råttor på toppen av allt. ”Nä, nu kör vi”, sa Carl och spelade upptakten till nästa vers. Frederik tittade på mig, ryckte på axlarna, log och nickade att det var min tur nu. Upp till bevis. Jag såg att den märkliga flickan i morgonrocken fortfarande stod i dörren och såg på mig. För första gången i mitt liv satt jag med en gitarr i famnen och kände mig rädd. Tre tomflaskor framför mig. Tre är precis lagom. Ställer undan dem och sköljer ansiktet. Så. Lugnt nu. Kontroll. De borde verkligen vara här när som helst. Jag plockar undan efter notskrivandet, stoppar tillbaka pennor och papper i skrivbordslådan, tar undan ölflaskorna och brer några snabba mackor vitt bröd som jag trycker i mig med smör och kaviar. Sköljer ner med mjölk direkt ur paketet. Borstar långsamt och metodiskt en stor påse jordig nypotatis och lägger i en kastrull. Lägger knäckebröd i en brödkorg. Klipper upp plastförpackningar med ost. Går ner i jordkällaren och tar upp en back Mariestad, ställer in i kylen. Det är en underlig känsla att fylla sidofacket och hela den nedre hyllan med de stora, bruna ölflaskorna. Som att bli hel. Som om något faller på plats. Kommer på mig själv med att stå och nynna. Känns så skönt att gå runt här och pyssla. Mysigt att arra musik igen. Kommer plötsligt att tänka på musikläraren i nian, han som hörde mig när jag satt och spelade på håltimmen; jag hade fått låna nycklar av vaktmästaren eftersom jag ville testa den akustiska Fendern som jag visste fanns i musiksalen. Han harklade sig, jag vet inte hur 30 


länge han hade stått där. Yvigt hår, övervintrad gammal hippie från sjuttiotalet med snusnäsduk och jeansskjorta. Frågade var jag hade lärt mig spela, såg förbryllad ut när jag sa att jag suttit hemma med farsans gamla nylonsträngade. Han gick in i ett annat rum och hämtade ett fodral och tog fram en vinröd elgitarr med en massa klistermärken. ”Det här är japanen som jag kör med i mitt band, testa om du vill”, sa han och pluggade in den. Rysningen när jag kände kraften strömma ur förstärkaren. Den feta känslan. Fingertopparna som snabbt blev ömma och sedan gjorde ont och sedan, efter några minuter, gjorde riktigt ont, så ont att jag förstod att det där med att spela tills fingrarna blöder inte bara var en hårdrocksklyscha, men hur jag ändå fortsatte spela, känslan av att plocka slingor och höra tonerna tänjas ut, bändas, svaja kvar i luften så länge jag ville. Musikläraren tittade gillande på mig. ”Du har talang för det där. Fortsätt lira.” Han ville att jag skulle komma ner och se honom spela med sitt band, de körde covers på stadshotellet sista lördagen i varje månad, men jag visste att mamma aldrig skulle släppa iväg mig. Efter sista lektionen före skolavslutningen gav han mig en bunt notböcker som hade ”blivit över” och fick mig att lova att kolla på dem över sommaren och höra av mig sen, men sen började jag gymnasiet och det blev aldrig av. I Lund, efter att jag träffat Frederik och Carl, började jag titta på böckerna som hade kommit med ner i flytten. Jag började skriva själv, provade att ta fram egna arrangemang, tog ut de olika stämmorna på gitarren hemma på Sparta och testade sen på killarna. I början var det svårt att få allt att klaffa med harmonier och tonarter, men felen var lätta att fixa, de hade tålamod och uppmuntrade mig att fortsätta och när alla väl sjöng som det var tänkt märktes det att något hände. Det fanns något där, hos mig, som redan var färdigt. Finns där fortfarande. Dags att börja duka. Kollar i skåpen efter porslin och inser att allt är kantstött, omaka secondhandgrejer. Ingenting som matchar. Tänker på Frederiks min när han får se det här. Tittar i en skrubb på övervåningen som är full av gamla grejer, nån ärvd ful sjuttiotalsservis eller så borde väl ändå gå att skaka fram i det här huset. Stökar runt bland ljusstakar, spruckna blomkrukor, rostiga emaljgrytor. Ingenting. 31 


Går ner till den gamla bakelittelefonen, ringer. ”Ja?” ”Hej älskling, du, vet du var det finns fler tallrikar?” ”Ja . . . kolla översta skåpet bakom den där gamla bakmaskinen vi aldrig använder. Har de kommit?” ”Nej, jag står här och fixar.” ”Men de har sagt att de ska komma, eller?” ”Ja, det är klart.” ”Men varför kommer de inte då?” ”Jag vet faktiskt inte. De är väl sena. Eller så har det hänt nåt på vägen.” Hon tystnar. ”Bengt?” ”Ja?” Tyst i luren. Suck. ”Älskling, tror du att jag ljuger, är det det? Tror du att jag har hittat på alltihop för att få vara själv?” ”Nej. Nä. Det är bara . . .” ”Det är bara vadå?” ”Du behöver inte bli arg.” ”Vet du vad, jag skulle bara vilja vara ifred lite. Okej? Jag ringer sen ikväll.” ”Självklart”, säger hon. Den där rösten hon får i såna här lägen. Platt, opersonlig. ”Vi behöver inte höras förrän på söndag om du inte vill.” Jag suckar och blundar. ”Jag gillar inte att du kontrollerar mig!” fräser jag. ”Det betyder mycket för mig att vi ska träffas nu allihop och du får faktiskt ta det!” Rösten frostig, bortvänd: ”Självklart, Bengt. Jag ska inte störa dig mer.” Lägger på. Sitter vid bordet en stund, trummar mot bordsskivan. Funderar på att ringa upp igen, försöka göra det bra, säga något om att hon förstås har rätt, att jag vet hur hon känner, att det är lugnt, verkligen. Kanske om en stund. 32 


Letar i skåpet bakom bakmaskinen och hittar en uppsättning billigt porslin för kräftskivor, glada röda kräftor och dillkvistar målade på tallrikarna och snapsglasen samt en matchande liten karaff för snapsen, det blir väl bra fast jag bara bjuder på sill och potatis till lunch. Kompletterar med bestick och hittar några Ikeaglas som får funka som ölglas. Struntar i duk. Hushållspapper som servetter. Är väl inte så noga, ändå bara vi sju grabbar. Inte lika glad längre. Det var mysigt när jag satt och arrade och tänkte på hur kul det skulle bli. Men nu är de jävligt sena och här går jag och pysslar som nån husmor. De har inte ens hört av sig. Har mobilen i fickan och kollar hela tiden att den fortfarande är på och att det inte är några missade samtal. Nada. Jag kommer plötsligt att tänka på den enda gången jag hade fest som tonåring. Hur jag satt och väntade med saftbål och chips­skålar framdukade, min nya jeansskjorta knäppt hela vägen upp i halsen, mamma och pappa hade gått på bio och jag hade huset för mig själv. De långsamma, rastlösa minuterna innan gästerna kom, hur jag väntade och väntade och till slut blev nervös och hoppades att ingen skulle komma. Ensamheten hade blivit ett slags trygghet. Det fanns ingen skam i ensamheten. Bara i väntandet. Tänker automatiskt på Annika och börjar undra om hon inte har lite rätt ändå. Varför bjöd jag hit dem? Varför har jag gjort en sån stor grej av det här? De verkar ju ändå inte bry sig. Visst, Sjöström, Frederik och Jonathan var duktiga som vanligt och mejlade och tackade ja redan när jag hörde av mig i mars, men de andra? Carl och Ulrich var jag tvungen att ringa och påminna. Och Pålle fick man hålla på och jaga förstås. Som det ser ut nu planerar jag att komma  stod det i hans senaste sms. Men OBS saker kan ju hända  och då måste jag prioritera. Och det måste ju inte jag? Öppnar en ny öl och går ut och sätter mig vid det dukade, tomma bordet. Vad har de gjort för mig? Egentligen? Alla oräkneliga timmar jag suttit med arrangemangen. Motownlåtar, Svensktoppshittar, Eric Gadd-funk, bluegrass, country, soul. Arret på Bobby ”Blue” Blands ”Ain’t no love in the heart of the city” som Gudjon tjatade om i fle33 


ra månader, han hade hört den på soundtracket till någon film och fantiserade om att sjunga leaden. Jag satt varje kväll i två veckor med noterna. Och så hann vi repa den i kanske tjugo minuter innan Pålle muttrade något om att han ”inte fick feeling” av sin kompstämma och alla tittade som vanligt på Frederik och eftersom ingen sa något uppmuntrande till Gudjon där han stod med noterna krampaktigt i handen och röda kinder, började han flacka med blicken och stamma om att han kunde öva solostämman hemma i stället. Sen pratade vi aldrig mer om det arret. Tanken på Gudjon sjunker in, går inte att värja sig mot längre. Begravningen ute på den där ön i Mälaren. Pappan med sin tjocka isländska brytning. Den nervösa mamman med pärlhalsband och sladdrig kalkonhaka. Föräldrarna hade tydligen bett Pålle att komma men han var redan uppbokad någonstans och de verkade ha blivit ganska sura på hans, som de sa, attityd. Men Ulrich och Sjöström var ändå de som kände honom bäst. Jag kände honom inte alls men var den ende som var tillräckligt säker på gitarr för att våga sätta sig och spela i det läget. Jag var alltid den som var pålitlig. Jag satt på den hårda fällstolen framme vid prästen och spelade på en uppmickad akustisk medan Sjöström och Ulrich sjöng. Sjöström sammanbiten, blicken skarp och mörk under den höga pannan, sjöng nästan på rutin. Tittade på något ute bland bänkarna. Ulrich som grät och grät och knappt fick fram ett ord. Jag tänkte att rösten är det enda instrument som kan bli vackert av att gråtas sönder. De kallade honom CC . Namnet var svårt att urskilja, lät som sé-sé, eller tse-tse, jag hörde det nämnas flera gånger innan jag ens förstod att det handlade om en person. Han var där redan på andra repetitionen, satt längst bak i mörk kostym med en tennisväska under stolen. Storvuxen, huvudet klotrunt, tjockt halmgult hår med grå stänk, obestämbart medelålders. ”Hela kuratelet och alla förmännen kommer på premiären”, berättade den knubbige kuratorn, Fritte, upprymt. Han kom upp i Kajutan när vi satt och finslipade låtarna sista veckan. ”CC har tipsat folk om att det här är värt att se.” 34 


”CC?” undrade jag. ”Inspektorn. Han heter så. En riktigt häftig gubbe. Old school. Han känner hela stan, hela kultureliten här omkring. Så har ni honom med er är jävligt mycket vunnet.” ”Han är alltid med på nationsfesterna”, sa Frederik, ”håller tal och sånt. De flesta såna där gubbar i toppen skiter ju i studenterna, om det inte är nån nittonårig novischbrud som de kan sitta och kladda på till punschen. Men han bryr sig. Det märks.” ”Känner du honom eller?” frågade Sjöström. ”Vi brukade jogga ihop, faktiskt”, sa Frederik. ”Nähä?” ”Joho”, sa han lakoniskt och lyfte upp sin lånade, blåvita IFK-tröja för att klia sig i armhålan. ”Vad står CC för?” undrade jag. ”Christian Castenskiold”, sa kuratorn. ”Det är danskt från början. Adligt. Själv är han från Särö.” Han uttalade namnet med släpig överklassgöteborgska, Seeehr-ôh. ”Han var en legend här på sextiotalet”, sa Sjöström ivrigt. ”Jag har träffat läkare på Blocket som fortfarande blir tårögda när de talar om honom, han var hjältetenor i alla de stora Lundaspexen. Uarda, Djingis Khan, Nero, allt. En sån som var med överallt. Kårordförande. Karnevalsgeneral. Satt med i universitetsstyrelsen. Sen stack han upp till Sahlgrenska och blev stjärna där.” Sjöström var kompis med Frederik och den ende i gänget med riktig spexerfarenhet, från medicinarnas Toddyspex. Han var en sympatisk kille med en genuin, torr humor som gjorde sig bra på scen, och vi hade tagit med honom i ensemblen för hans teater­vana. Rösten flöjtlik, läckte en aning, tonsäker men ingen självklar solist, inte som de andra. ”Stämmer det att CC blev professor när han var trettiofem?” undrade Frederik. ”Före fyrtio i alla fall”, sa Sjöström tvärsäkert. ”I klinisk fysio­logi dessutom. Ett geni. Vi hade honom på introduktionsföreläsningen första terminen. Helt otroligt skön kille. De som läser på sjätte terminen har fått ha honom mer. De bara älskar honom.” ”Varför då?” undrade jag. Sjöström ryckte på axlarna. 35 

9789170374944  

RRRRRRRRR OOOOOOOO MMMMMMMMMMMM AAAAAAAAAAAAAAA NNNNNNNNNNN jens liljestrand ordfront förlag • stockholm 2011 Jens Liljestrand: Adonis Ordfr...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you