9789170374241

Foto: Niklas Palmklint

Dor is Dahlin f öddes i Härnösand men bor numera i Stockholm. Hon arbetar sedan många år med människors utveckling inom näringsliv och offentlig förvaltning, och har även lång erfarenhet av att arbeta som bibliotekarie och med information.

Hennes litterära debut var Ockupationsleken (1971) och hon medverkade i antologin Tala om klass (Ordfront 2006).

2007 utkom den självbiografiska Skammens boning, som blev en stor framgång hos både kritiker och läsare. År 2008 utkom romanen Vi vet nog vem du är.

Till mamma på mors dag är hennes ἀärde roman.

Reseda har lyckats med klassresan. Hon, städerskans dotter, är nu läkarhustru och ekonomichef. Men när hennes mamma dör faller hennes liv samman. Alla gamla minnen från det förflutna kommer tillbaka. Det hon har varit med om, och det hon har sett.

Elisabet växte upp i samma småstad som Reseda, men lämnade den för Stockholm. Hennes mor är inte död, men har blivit som ett barn igen. Och som ett barn säger hon det som inte får sägas, som har förtigits i alla år. Då brister det för Elisabet. Trots att hon är psykolog kan hon inte hjälpa sig själv. Kanske har hon bara ett val: att fly.

Till MAMMA PA MORS DAG

är en relationsroman om den kanske svåraste relationen av alla, den mellan mor och dotter. Det är en uppgörelse med den mamma som inte velat se, som inte orkat, men som man också övergett; den mamma man själv blivit, eller valt att aldrig bli.

Doris Dahlins senaste roman har samma personliga ton som den självbiografiska Skammens boning, och inte heller här väjer hon för det svåra. Samtidigt är budskapet upplyftande: Det går att börja om. Det går att välja vem man vill vara.

isbn 978-91-7037-424-1 Grafisk formgivning: Calle Ljungström/calleochemma* Omslagsfoto: Barbara Singer, Getty Images

Till mamma på mors dag_omsl_tryck.indd 1

Ordfront www.ordfront.se www.dorisdahlin.se

O

DORIS DAHLIN

”M

DORIS DAHLIN Till MAMMA PA MORS DAG

ånaden innan min mamma skulle fylla åttiofyra år dog hon mycket plötsligt. Hon hade helt enkelt levt färdigt.

Och nu står jag där med hennes lägenhet. Femtiotvå kvadratmeter överfyllda med porslinsfigurer, buckliga aluminiumkastruller, diskade glasskartonger, prydligt tvättade och hoplagda strumpbyxor och utslitna trosor, snörbuntar, hopvikta papperspåsar, välmanglat sänglinne och de senaste tio årens ouppackade julklappar och födelsedagspresenter. Än en gång är jag städerskans dotter. Den jag en gång var och alltid fortsatt vara.”

Om Skammens boning:

Till MAMMA PA MORS DAG

Det är – armodet och sjaskigheten till trots – en fin, nästan ljus berättelse, som framför allt lever på Dahlins fotografiska minne. […] Men framför allt är boken ett äreminne över två generationer kvinnor – mormor och mamma – som slet livet ur sig för att få ihop till familjens nödtorft, när männen inte räckte till.

Nils S chw ar tz, Exp r ess en

En kollektivroman som visar rötterna som förenar oss med tidigare generationer och gamla krafter, ärvda som osynliga dopgåvor. Därtill ger den en isande katalog över alla de självutnämnda väktare som bevakar och bevarar ordningen i ett samhälle. ... Det är en barndomsskildring med klassikerpotential.

Ul r ika Milles, D N

Om Vi vet nog vem du är:

ORD OR DFRO F RONT N NT

Den värld som Doris Dahlin öppnar dörrarna till är en jantevärld, ohygglig och alltför väl igenkännlig. ... romanen blir spännande som en välskriven pusseldeckare. Upplösningen är lika oförutsägbar som skickligt genomförd, mer ska inte avslöjas här. … Ibland gör det nästan ont att läsa Doris Dahlin eftersom hon med psykologisk skärpa visar på människors skörhet och de mekanismer som leder till utstötthet och isolering.

Lena S. Ka r lsson, D a l a demokra ten

2011-03-22 13.51

doris dahlin

Till MAMMA PA MORS DAG

Ordfront Stockholm 2011

Till mamma paĚŠ morsdagNY_inl.indd 3

2011-03-22 14.17

av doris dahlin har ordfront tidigare utgivit: Skammens boning (2007) Vi vet nog vem du är (2008)

Doris Dahlin: Till mamma på mors dag Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Doris Dahlin 2011 Omslag: Calle Ljungström/calleochemma* Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7037-424-1

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 4

2011-03-22 14.17

”Så är vi, fastän många, en enda kropp”

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 5

2011-03-22 14.17

Till mamma paĚŠ morsdagNY_inl.indd 6

2011-03-22 14.17

Innehåll Första delen Pandoras ask 9 Reseda 11 Elisabet 33 Reseda 63 Elisabet 153 Andra delen Nemesis 291 Reseda 293 Tredje delen Themis 321 Elisabet 323

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 7

2011-03-22 14.17

Till mamma paĚŠ morsdagNY_inl.indd 8

2011-03-22 14.17

fĂśrsta delen

Pandoras ask

Till mamma paĚŠ morsdagNY_inl.indd 9

2011-03-22 14.17

Till mamma paĚŠ morsdagNY_inl.indd 10

2011-03-22 14.17

Reseda jag är nu själv den äldsta kvinnan. Min mor och min mormor är döda. En dag ska också jag dö och min förstfödda dotter Catha­rina ska då överta min roll som den äldsta kvinnan.

I morse simmade jag tusen meter innan jag åt min frukost.

Det är så jag brukar göra. Långsamma simtag medan jag lyssnar till den stilla musiken och ser upp mot bassängkanten, mot den stora vita lyktan med två blockljus. Jag minns att jag såg att ett av ljusen var mycket längre än det andra, innan allt plötsligt snurrade runt för mig. Samtidigt blev jag starkt illamående och det var endast med stor möda jag kunde sega upp mig på bassängkanten. När jag satte mig för att vila i en av stolarna där uppe, såg jag plötsligt min mamma. Hon njöt av det varma bassängvattnet, av varje simtag. Långa, loja rörelser. Precis som mina egna. Hon bar den orangebruna baddräkten hon haft i snart tjugo år, den bubbliga badmössan av gummi. Jag ville ropa på henne men visste att det inte var någon idé.

Vad vill du, mamma? Vad gör du här?

Ljusen speglade sig i vattnet, bröts av mammas guppande huvud.

Det är nu kväll. Det luktar mammapuder. En aningen söt men ändå luftig doft, som alltid dröjde sig kvar i mina näsborrar långt efter det att hon gått till sin städning.

Mot slutet hade hon för mycket rouge på kinderna. Mot slutet gick hon alltid hemma i sin rosa nylonrock, den som hade pepita­ rutig krage. Det är den jag nu lyfter ned från trägalgen som det

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 11

11

2011-03-22 14.17

med sirliga svarta bokstäver står Modigs på. Kanten på den hög­ ra ärmen är en aning nött, kragen gulsolkig på insidan.

Jag viker ihop rocken, jag vecklar upp den igen, jag lägger den över min arm, innan jag åter hänger upp den på samma galge där den förut hängt, på samma plats i garderoben, längst in mot väggen.

Det finns en längtan som lägger sig ovanpå huden likt Nivea.

Den gamla sortens Nivea, den kletiga, vita salvan som fanns i en blå burk med vit text. Asken var platt, rund. Salvan svår att få in i huden, ville ändå inte ge sig av, låg där bara som en ogenomtränglig hinna.

Sådan är min längtan efter mamma. Den går inte innanför men den hindrar allt annat att nå in.

Jag tycker om berättelsen om min mor.

Den berättelse om min mor som jag tycker så mycket om har ingenting med min mamma att göra. Det är en berättelse vars minne jag vårdar, en berättelse som är möjlig endast därför att hon är död.

Min mamma var en kvinna jag ofta föraktat. Hon sade aldrig något utan att först undra om det var rätt sak att säga. Tyckte hon illa om någon lade hon huvudet på sned, talade högre och ljusare och tog dem gärna bevekande på armen medan hon berömde deras vackra kläder, det unika halsbandet, den klädsamma frisyren.

Sade någon att den bruna soffan var grön, nickade hon genast inställsamt, bekräftade att den gröna soffan var skön att sitta i.

Fanns det något elakt att säga sade hon det. Så var också min mamma.

Hela sitt liv ville hon lämna min pappa men väntade i stället på att han skulle lämna henne. När han slutligen gjorde det blev detta en katastrof. Ändå hade hon alltid sökt sig till andra män utan att någonsin fullfölja det. Jag lärde mig avsky skrattet som klingade lite extra flickaktigt, rösten som blev än ljusare, ögonen som vidgades, vilade alltför länge i den andres. Hon hissade upp den strutformade bysthållaren extra mycket de där kvällarna, bad mig om hjälp med korsetten, drog noga strumpsömmarna raka, dansade gärna med de utvalda männen, lät dem ta på henne.

12

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 12

2011-03-22 14.17

Det räckte för henne. Mer blev det inte, det är jag ganska säker på.

När pappa nu gick sin väg upphörde skratten, ögonleken.

Pappa lämnade oss fastän hon ständigt berömde honom och med osäker röst frågade honom om saker hon själv kunde. När han gick tyckte hon sig redan alltför gammal för att någon skulle se henne, för att hon skulle tro sig om att kunna finna en ny man som hon inte heller skulle älska. Vi hade inga pengar, men vi behövde ändå inte gå till det sociala. Hon slet, som alla sa. Sydde våra kläder, städade trappuppgången för att vi skulle få lägre hyra och hade ett arbete att gå till. Där tyckte alla om henne. Hennes skratt, strävsamheten, hederligheten. Allt det som hör samman med den berättelse jag önskar vore allt.

Till slut förstod jag att den bruna soffan inte var brun utan att den verkligen var grön. Jag blev lika duktig som min mamma.

Min man lämnade mig trots mina nya underkläder. Kanske berodde det på att jag till slut fick ont i nacken av att ständigt lägga huvudet på sned. När han gått föll allt omkring mig samman för en tid och jag började gå i samtalsterapi. Min man kom tillbaka sedan han lämnats av den han lämnat mig för. Jag fortsatte med samtalen. Jag behövde inte hissa upp behån när jag skulle dit. Det verkade enklare än magtrimmare och att gå upp en timme tidigare för att hinna lägga en tillräckligt föryngrande makeup.

Månaden innan min mamma skulle fylla åttiofyra år dog hon mycket plötsligt. En brusten kroppspulsåder, sa doktorn, men jag vet inte. Hon hade haft alltmer ont, hörseln var sämre, synen började avta. Hon hade helt enkelt levt färdigt.

Hon hade alltid gjort som hon ville och nu ville hon dö. Hon ville inte flytta till äldreboendet vi ordnat till henne. Hon ville dö.

Och nu står jag där med hennes lägenhet. Femtiotvå kvadratmeter överfyllda med porslinsfigurer, buckliga aluminiumka­ struller, diskade glasskartonger, prydligt tvättade och hopvikta strumpbyxor och utslitna trosor, snörbuntar, vikta pappers­påsar, välmanglat sänglinne och de senaste tio årens ouppackade jul

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 13

13

2011-03-22 14.17

klappar och födelsedagspresenter. Två trappor ned finns inte bara hennes eget källarförråd utan även ett extra sådant som hon lyckats övertala vaktmästaren att hon borde få.

Nu står jag där med alla möbler som ingen vill ha. Med tjugofyra exemplar vardera av knivar, gafflar, sillgafflar, soppskedar och dessertskedar i silver. Därtill smörknivar, smörtaxar, uppläggningsbestick och diverse redskap som jag inte ens vet vad det är. På de rundade skaften av varje bestick finns min mammas och pappas initialer. Bröllopsinitialerna med båda deras förnamn inflätade i deras nu gemensamma släktnamn. I varje slinga den stora sorg som dödat allt.

Jag står där med en komplett matservis, tjugofyra stycken av varje knappt använd tallrik. Det är som om varje del bönfaller mig om att ta vara på den, att använda den, älska den.

Jag ber mina barn att ta dem, men vad ska de göra av allt detta gamla? De har sina farmorsserviser, sitt redan alltför tunga bagage.

Jag mäktar inte slänga allt det som finns i mammas lägenhet, inte ens att ge bort det. Jag sitter där bland svarta sopsäckar, tomma flyttkartonger och papperskassar från Ica-affären i portgången bredvid. Än en gång är jag städerskans dotter. Den jag en gång var och alltid fortsatt vara. Vad är det väl att vara tjänstekvinnans son mot att vara en städerskas dotter?

Varje dag går jag till lägenheten. Varje dag är jag på väg att ringa på. Trycka in den tröga, svarta knappen som sitter snett nedanför kransen av sidenblommor och vänta på att hon ska öppna. Varje dag sätter jag i stället nyckeln i låset, vrider om den och går in, låtsas ändå att allt är som vanligt.

Varje dag säger jag till min man och mina barn att jag är där och sorterar, slänger och packar ned. De erbjuder sig vänligt att hjälpa mig och jag tackar lika vänligt nej. Jag säger att det är bra för mig och för mitt sorgearbete att själv gå igenom allt det hon lämnat.

Jag ljuger för dem. Jag kan inte stå ut med att de ska komma dit och se att jag inget har gjort.

Min man, som fortfarande har dåligt samvete, köpte en roman­ 14

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 14

2011-03-22 14.17

tisk weekend i New York för att jag skulle få vila från allt slängande och packande. Jag är rätt nöjd med det, både hans dåliga samvete och att jag ska få vila trots att jag egentligen inte gör annat än vilar hela dagarna i mammas lägenhet. ”Ska din mamma följa med på den semestern också?” frågade min arbetskamrat Lena när hon ringde. Jag ville tala om för henne att hon var en dålig vän som inte kom ihåg att min mamma är död. Men jag visste ju att hon visste.

Nej, mamma skulle inte vara med på semestern den här gången. Det var inte hennes ord som skulle komma ut ur min mun när jag bråkade med mina döttrar. Det var inte hennes tankar som skulle ta över mitt huvud och det var inte hennes armar som skulle vända min rygg bort från min man.

Jag är nu den äldsta kvinnan. Ur mig har min äldsta dotter kommit. Av mig ska hon en gång bli den äldsta kvinnan. Den som finns kvar när allt annat är borta.

Catharina. Charlotta. Gustav ville att Catharina skulle heta Louise.

Men jag är ingen mamma till en Louise, en Lollo.

Kanske är jag en mamma till Catharina och Charlotta. Eller till en Katarina och en Lotta.

Min mamma arbetade alltid. Så också jag. Nu vill jag inte längre. Inte ens detta att slänga eller packa ned vill jag. Kan man beskriva arbetandets arbete på mer än ett sätt? Det som inte ramlar ned i vardagsslitets strävan.

Min mammas och mitt liv fylldes av vardagsslitet. Enstaka upp­­blossande ögonblick av förälskelse eller kåthet. Mer än så blev det aldrig. Nu sitter jag här med det som bildade hennes liv.

Vilket av dem? Det som är lätt att minnas, att vilja vara dotter till? Eller allt det som icke blev?

Hur ska jag kunna slänga hennes liv?

När jag slänger det slänger jag även mitt.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 15

2011-03-22 14.17

när min mamma dog läste jag Damernas Värld.

Den bara låg där i väntrummet medan vi väntade på att det skulle finnas plats för henne på någon sjukhussal. Jag hade inget att säga min mamma och därför grep jag tidningen. Jag hade allt det jag ville säga min mamma och därför grep jag i stället tidningen.

Jag läste om vilken foundation jag borde köpa och jag tänkte på att jag borde ha haft några av mina dokument med mig, att jag borde haft min laptop och mitt mobila bredband, jag tänkte att detta kommer att ta tid, att jag kommer att sitta vid hennes säng under lång tid framöver medan hon sakta tynar bort och hur ska jag då hinna med mitt arbete?

Ibland tittade jag upp på min mamma, rättade till filten jag lagt om hennes axlar. Hon såg på mig med halvslutna ögon, stängda läppar. ”Det ska nog gå bra det här, mamma”, minns jag med bestämdhet att jag sa.

Vad var det som skulle gå bra? Det som aldrig gått bra?

När min mamma drog sitt sista andetag som jag aldrig ens märkte, läste jag Damernas Värld.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 16

2011-03-22 14.17

min handrygg är randad av sneda linjer, torra fåror inristade i huden. Här i lever allt det jag levt. Inne i handflatan döljer jag min trasiga tumme, de svullna nagelbanden, sårskorporna efter de bortslitna hudflagorna. När min dotter ringer och frågar vad vi ska äta till lunch idag är det dessa händer som ber henne dra åt helvete medan orden tålmodigt uppmanar henne att gå till re­ staurangen bredvid och hämta sushi. Min man har den förstående rösten när han ringer en stund senare. Ihärdigt säger han att jag måste vila, att han ska komma förbi och hämta mig, att han ska hjälpa mig. Men jag hör det han egentligen säger. Och jag säger det jag egentligen inte säger.

Jag orkar inte höra dem i telefonen, orkar inte ha dem i huvudet. I stället drar jag fram den gamla transistorradion, den som har stänk av vit målarfärg på locket, som har en lång sladd i stället för den avbrutna antennen. På frekvenssökaren finns små bitar av etiketter jag klippt till som pilar. På dem står 1, 2, 3, 4 för att hon skulle hitta de olika radioprogrammen. Det gjorde hon ändå inte, glasögonen för dåliga, huvudet alltför trött, händerna för söndervärkta, stela. Detta vill jag inte tänka. Jag skruvar mig fram till Melodikrysset, sänker den skrällande höga volymen. ”Denna svenska skådespelerska gjorde filmdebut i Ingmar Bergmans Kvinna utan ansikte och spelade Lilla Fridolfs dotter på film.” Inga Gill, tänker jag, Inga Gill.

På köksbordet ligger den beskäftiga blåsippsfoldern med sina patetiska bokstäver. ”I en svår situation”. Som om detta vore svårare än det som tidigare varit.

Bredvid den fläker beställningen av gravstenen ut sig. Utförande: Förhöjd text. Stenens färg: Grå. ”Rengör gärna sockeln! All

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 17

17

2011-03-22 14.17

tvättning bör ske vid fuktig väderlek. Lägg ingen vinterkrans eller likvärdigt på eller mot stenen, då dessa ofta innehåller ståltråd som snart börjar rosta. Fimpa aldrig på sten och sätt inte kaffe eller te på sten, då detta också tränger in i stenen och är svårt att få bort.”

Det finns något tryggt i alla dessa skötselråd och i att rubriken är skriven ”Skötsel råd”. Det får mig att känna mig klok och duktig. Det är som att titta på Lyxfällan eller Du är vad du äter. De andra som inte fattar och så jag som gör det. Fimpa på min mammas gravsten har jag ju ändå inte tänkt göra.

Jag går in i badrummet och öppnar det orangefärgade badrumsskåpet. Brandgult, sa mamma. ”Det piggar upp med en färg här inne.” Brandgult badrumsskåp, brandgult duschförhänge, så gammalt att kanten på den stela plasten bryts sönder mot mina fingrar när jag tar i det. Jag öppnar Konsumpåsen som jag hittat prydligt hopvikt under diskbänken, jag lägger ner det jag finner bakom skåpdörrarna. En gulvit tvålask med en intorkad tvål, två oöppnade paket med Luxtvål, Vademecum tandkräm, Corega rengöringstabletter för tandprotes och protesfixativ, puder, Chanel No5 och två röda läppstift. Bakom dem ligger en urgröpt brun kakmascara i en ljusgrön ask.

Min mamma som aldrig målade ögonen, som inte visste hur man gjorde. Pudra näsan, på med läppstift även om man var ensam hemma. Men ta något in i ögonen, det kunde aldrig vara bra.

När jag såg henne som död, liggande i kistan dagen före begravningen, var hon sminkad. Bruncrème, rouge, rosa läppstift, mascara och blå ögonskugga. Just det gjorde mig mycket upprörd. Det var inte min mamma. Hade jag inte varit en så behärskad person hade jag skällt ut begravningsentreprenören. Men sådant gör inte en sådan som jag. Sådant har vi för länge sedan vant oss av med. Kanske redan när vi föddes.

Men jag hade velat tvätta av henne alltsammans, pudra på hennes egna lösa puder, fylla i de blå läpparna med det vanliga, rundade, röda läppstiftet. Jag önskade att jag haft det med mig, att jag lagt ned det i kistan, men givetvis gjorde jag inte heller det.

18

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 18

2011-03-22 14.17

Jag hade ingenting med mig alls. Den prydliga, huvudnickande damen på begravningsbyrån hade sagt att jag kunde lägga ned brev eller minnessaker, att mina barn kanske ville skriva brev till sin mormor. Mina barn? Vad skulle de ha att säga henne, de som inget sagt medan hon ännu levde?

När jag frågade om de ville göra det ställde de en motfråga där de undrade vad de skulle skriva. De såg mycket lättade ut när jag sa att de slapp.

Jag grät inte när jag såg min mamma i kistan. Jag kände inget särskilt alls. Det tror jag inte att jag gör nu heller. Men jag minns.

Alldeles för mycket minns jag.

Plötsligt minns jag också resan när hon ändå målade ögonen, när hon hade tjocka, spretiga taggar i stället för ögonfransar, när mascaraklumpar fortfarande satt fast i dem, när hon målade läpparna med pensel och pratade med ännu mer gäll röst än vanligt.

Det måste ha varit strax innan pappa lämnade oss, det måste ha varit bara hans dåliga samvete som fick honom att slösa denna ofantliga summa på oss. Varje dag påpekade han att den här charterresan kostade honom många månadslöner och att han verkligen hoppades att vi tyckte det var roligt. Mamma överöste honom med komplimanger för den men det var mig han ville ha dem av. Jag gav honom dem inte. Inte heller när han påpekade att han sparat till resan i flera år.

Flygresan tog hela dagen, ingen av oss hade flugit förut och vi var alla tre mycket rädda. Pappa låtsades att han inte var det.

Medan han hävde i sig sprit på ett sätt han annars aldrig gjorde, berättade han gång på gång för oss hur ofarligt det var: ”Ni behöver inte vara rädda, det är inte farligt att flyga, inte farligt alls.”

Var det samma år som de hade ett aprilskämt om att man skulle få färg-tv om man spände nylonstrumpor framför tv:n? Vi gjorde det, vi satte verkligen strumpor framför den. Det kan jag inte berätta för Gustav. Det skrattet skulle jag aldrig unna honom.

När jag senare kom att åka på ett otal resor världen över skulle jag alltid förknippa den varma luften när man klev ur planet med den sommaren då vi reste till Mallorca.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 19

19

2011-03-22 14.17

En av kvällarna var det fest på vårt hotell. Vi var alla uppklädda, mamma och pappa drack av det billiga, spanska rödvinet, mamma alldeles för mycket. När en av flamencodansörerna försökte få upp de olika kvinnorna för att dansa tillsammans med honom var det bara mamma som gick upp. Skamlöst svängde hon sina höfter, kastade med det permanentade håret, log med de läppstiftsröda läpparna som färgat av sig på löständerna.

Jag hatade henne. Så jag hatade henne.

Pappa såg bort.

Allt det hände för ett helt liv sedan, allt hände långt innan jag lärt mig att man inte åker på charterresor, man flyger reguljärt.

Jag sveper ned allt innehåll ur skåpet i påsen. När den är fylld tar jag fram rullen med de svarta sopsäckarna, river av en av dem och slänger planlöst ned saker från hallen i den. Nu har jag ändå något att visa Gustav om han kommer. Jag ställer säcken intill ytterdörren och stänger dörrarna in till de andra rummen så att han inte ska se hur allt ligger kvar. Strax efteråt får jag dåligt samvete. Så kommer jag på att jag i stället ska fråga den gamla kvinnan, Elida, som bor i lägenheten bredvid om hon vill ha något. Jag vill egentligen inte, hon ser konstig ut, hon luktar kons­ tigt även om hon alltid är mycket ren och prydlig. Flera gånger har hon varit hos mamma när jag kommit dit. Men när jag kommit har hon alltid gått sin väg. Det har jag varit nöjd med. Bara genom sin existens har hon gett mig dåligt samvete hon också.

Först mamma som alltid tyckte att jag borde vara där mer än vad jag var. Sedan den gamla kvinnan som sprang hos mamma och hjälpte henne med allt möjligt. Allt hos henne är snipigt, spetsigt.

Näsan, fingrarna, skorna och den svarta, krusade handväskan.

Allt är gammalt. Som om inget hos henne någonsin förändrats.

Som om hon plötsligt stigit fram ur ett sedan länge låst rum där inget kunnat ändras.

Jag ångrar mig redan när jag ringt på. Men nu kan jag inte bara gå därifrån. Jag hör hennes hasande steg där inne, ser framför mig hur hon sätter ögat mot titthålet och förbereder mig på vad jag ska säga om mammas kläder.

20

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 20

2011-03-22 14.17

Det hade jag inte behövt göra. Hon öppnar inte. Jag hör hur hon i stället hasar iväg bort från dörren.

Jag släpar med mig säcken med mammas kläder in till lägenheten igen. Tömmer den på soffan. ska jag verkligen slänga dem?

Det skulle hon inte ha tyckt om. Hela, fina kläder. Jag hänger upp den grå kappan med pälskrage på en galge, lägger tillbaka pälshatten på hyllan. Mitt i allt detta stiger ett raseri i mig. Varför öppnade den där kärringen inte? Det här är mycket bättre än hennes egna uråldriga kläder.

Jag hänger kappan över armen och ringer på hos henne igen.

Mammas tjat om att jag är så envis ringer i öronen. Men jag vill betala tillbaka till den där kärringen som jämt sprang där på sina skröpliga ben. Om hon tar emot pälskappan och hatten och några av de andra snygga kläderna kan vi väl vara kvitt. Och den här gången ger jag mig inte. När jag hör henne toffelhasa sig fram mot dörren för att genom titthålet kunna se vem det är, förekommer jag henne. Jag sätter på mig mitt bredaste leende och ropar genom brevlådan när hon vänder och går därifrån igen. ”Jag förstår att du inte vill öppna för okända”, säger jag. ”Det är klokt. Men det är ju bara jag, Reseda, jag håller på att röja efter mamma. Jag tänkte att du kanske har nytta av den här kappan.”

Hon slår upp dörren så häftigt att jag nästan slås omkull av den. ”Tyst”, skriker hon argt åt mig. ”Du har ingen rätt att stå här i trappan och skrika och skämma ut mig!” Hon sänker rösten och jag ser att hela hennes ansikte är förvridet när hon tar tag i min arm och knuffar bort mig från hennes dörr. ”Det var jag som fick ta hand om din mamma, det du borde gjort själv. Och det här är tacken! Jag är en hederlig människa, det har jag alltid varit.”

Jag kommer inte på en enda sak att säga. Det enda jag tänker är att hon är galen, att jag måste akta mig, att jag aldrig borde ha ringt på.

I nästa stund blir jag förbittrad. Alltid detta dåliga samvete för mamma. Fastän jag var där långt mer än jag orkade, gjorde långt mer än vad hon någonsin gjort för mig. Och så denna förgrämda, konstiga kvinna som jag bara ville vara vänlig mot. Vad

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 21

21

2011-03-22 14.17

har hon emot mig? Vad hade mamma sagt? Jag kan höra hennes suckar, hennes halvsanningar, hennes milda tonfall med ett underförstått lidande för att få vad hon ville ha.

Jag vänder mig om för att ta med mig kappan in i lägenheten igen, men kvinnan hindrar mig, håller hårt i min handled. ”Ring aldrig på igen”, säger hon med sin gälla falsettröst. ”Jag behöver inte dina gamla avlagda kläder, jag behöver ingen välgörenhet.

Jag har alltid klarat mig själv.”

Jag vet inte varför jag blir så rädd för henne. Svetten rinner nedför min rygg när jag rycker mig loss. Jag är lättad när jag är inne hos mamma igen. Snabbt låser jag dörren och ser genom dörrögat att hon gått in till sig.

Jag ringer till mitt jobb, till Gustav, till Lena, jag sms:ar till flickorna att allt är bra, jag börjar koppla upp min bärbara dator för att kolla min jobbmail, men jag stänger den redan innan det mobila bredbandet anslutits. Jag öppnar köksluckor, lyfter på locket till den gamla sjömanskistan, drar fram några fyllda skokartonger som står längst in under sängen. Inget gör jag klart.

Plötsligt längtar jag efter te i mammas tekoppar med rosenknoppar på, med genombrutna sirliga fat. Hon har aldrig druckit ur dem, tyckte inte om te, men satte alltid fram en av dem till mig. Den ljusblå porslinsburken med geishorna står där den alltid stått. Skåpet närmast fönstret, hyllan längst ned, bredvid kaffe­burken i koppar. Jag öppnar locket; längst ned i burken några påsar med gula Liptonlappar, texten blekt, knappt läsbar.

Det kommer inte att vara gott, ändå vill jag ha det.

När jag sitter vid köksbordet och ser mot de nyss droppande, regnvåta träden, bryter plötsligt solen fram. En svag vind skakar kronorna, ruskar bladen till liv. Jag vill ut, värmas av solen, andas luft igen.

Då ringer telefonen. Inte min mobil. Mammas gamla grå kob­ ra. En vanvettig sekund tänker jag att det är hon som ringer från sjukhuset, att hon undrar vad jag gör här i hennes lägenhet. Att hon ska gråta över hur jag stökat till, över vad jag slängt. Eller att hon ska skratta och säga åt mig att vila en stund och att jag sedan 22

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 22

2011-03-22 14.17

ska ta mig en god kopp kaffe i stället för det där teblasket. ”Du vet ju var kakburken står.”

Den ringer, ringer. Med signalen inställd på högsta volym, skriker den sig ihärdigt in i lägenheten. Jag svarar inte.

Nästa dag går jag inte till lägenheten. Jag låtsas som om jag är på väg dit när de andra går till skolan och till jobbet. Men jag stannar hemma, ser på morgon-tv, duschar länge, ser på Aidens­ field på fyran och somnar sedan en stund i soffan. Då jag vaknar till sätter jag mobilen på ringning, men bara som en säkerhet, nu ska jag inte sova mer, tänker jag och somnar i samma sekund. När mobilen ringer sin fåniga melodislinga som är min väcknings­ signal tvingar jag mig upp. Jag vill ge mig iväg innan de andra kommer hem, men jag har svårt att komma iväg. Svårt att vakna, svårt att orka röra mina trötta ben, svårt att ställa mig upp, tända taklampan, klä på mig och ge mig av.

Så går jag ändå fastän jag inte vill. Att göra det jag inte vill har jag alltid varit bra på. Nästan lika duktig som min mamma.

Jag är på väg att skriva en lapp att jag gått till mammas lägenhet och fortsatt att röja men blotta tanken på att leta fram penna och papper tycks mig övermäktig. Det är ju också onödigt, tänker jag. Naturligtvis förstår de att jag är i mammas lägenhet, var skulle jag annars vara? Och förresten låtsades jag ju gå dit redan i morse. Jag måste sluta med att ständigt tänka fem led framåt, oroa mig för deras eventuella oro och därmed ständigt sopa deras väg.

Under promenaden dit kommer än en gång tanken, som en melodislinga, en irriterande refräng jag inte kan släppa: Det är nu jag som är den äldsta kvinnan.

Jag är inte endast den äldsta kvinnan, jag är den äldsta personen i hela min släkt. Min pappa, som jag nästan aldrig träffade sedan han flyttat från oss, dog plötsligt av hjärtinfarkt. Innan jag talat med honom, innan vi mötts igen, innan han åter blivit min pappa dog han. Kanske är detta hans värsta svek, att han än en gång bara försvann. Att han gjorde det innan vi återsetts. Nu när jag var vuxen och mamma inte längre kunde hindra mig från att träffa honom dog han bara.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 23

23

2011-03-22 14.17

Min farmor och farfar dog för mycket länge sedan. Mina morföräldrar har jag aldrig träffat. Jag har inga syskon, inga mostrar eller morbröder. Jag hade två fastrar och en farbror.

Alla är de nu döda.

Samtidigt som jag öppnar dörren nere i portuppgången, hugger det plötsligt till i min högra axel. Den tunga porten, min vridning med kroppen därför att jag samtidigt hörde ett ljud bakom mig. En ilande smärta så fort jag rör armen. Det var bara det som fattades. Hur ska jag kunna packa ned och släpa iväg alla dessa saker med den här armen?

Jag tänker ett ögonblick att jag ska hyra in någon som bara öser ned allt i sopsäckar, slänger det i en container och fraktar iväg det. Så kan jag ändå inte det. Alla de gånger hon sagt mig att jag inte fick ta dit en container, att jag inte fick låta grannarna rota bland hennes saker. Hon visste hur det var, sa hon, hur containrarna aldrig hämtades samma dag och hur folk då gick dit och grävde när det blivit mörkt. ”Jag kan höra dom”, sa hon, ”hur dom ojar sig över att jag inte slängt dom där gamla sakerna förut, över att det inte är tillräckligt bra struket eller att jag väl kunde ha råd med något nyare. Det angår dom inte!” ”Du måste gå igenom allt”, sa hon också varje gång jag var där. ”Jag kan ha viktiga papper undanstoppade på olika ställen. Du måste bränna allt eller riva det i små bitar så att ingen kan läsa.

Lova det. Och glöm inte att jag har pengar i den brandgula stekgrytan.”

Jag hör hennes röst och vill inte höra den. Allt som finns är tystnaden och så hennes röst. Jag sätter på transistorradion, skruvar den gulvita ratten tills den hamnar på P1. En behaglig stämma läser en dikt jag känner igen som Tomas Tranströmers.

Jag har alltid kunnat fler texter av Tranströmer än vad Gustav kunnat. Det har varit pinsamt för honom och därför har det särskilt glatt mig. Underklassen ska känna till Dan Andersson och kanske Nils Ferlin, inte Tomas Tranströmer. Ja, kanske Karin Boye också. Just därför har jag aldrig berättat för honom att hon var min favoritpoet när jag var tonåring. Jag har sällan bli24

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 24

2011-03-22 14.17

vit så glad för något som när jag av en av dem mamma städade hos fick en lp-skiva där Karin Boye och Erik Blomberg läste sina egna dikter.

Vad brydde jag mig om Erik Blomberg?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer

och det som stänger.

Visst är det tonårsbanalt och ändå är det min sanning också nu.

Visst gör det ont när knoppar brister, eller kanske ännu mer när de vissnar långt innan de slagit ut i full blom.

Varför tänker jag på detta nu? Varför är Gustav med mig här där han endast pliktskyldigt varit medan mamma ännu levde?

Min man Gustav. Min man?

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 25

2011-03-22 14.17

den sista gången hon fick mig att lova att jag skulle gå igenom allt innan jag slängde det, var bara något år innan hon dog.

Det var under vår separation, flickorna var hos sin pappa och den nya den helgen. Och jag, jag hade lovat att komma till mamma och äta födelsedagsmiddag. Trots att jag visste att jag skulle bli tvungen att dricka kaffe med henne hade jag gått in på Stads­ hotellet på vägen dit, druckit en cappuccino, andats. I smyg hade jag snabbt hällt i en stor dos strösocker när servitrisen vände ryggen till. Inte för att det angick någon, men därför att jag visste vad hon skulle tänka om hon såg mig ta det. Jag visste hur hon skulle granska min kropp och genast bedöma den som alltför fet.

Det har alltid varit andra som ägt min kropp mer än vad jag själv gjort.

När jag druckit upp kaffet beställde jag ett glas rödvin. Jag visste att jag borde ha druckit vinet först och kaffet sedan, att det söta kaffet bedövat mina smaklökar. Som om mina smaklökar någonsin varit annat än bedövade.

Jag har aldrig lärt mig att rulla vinglaset så där självklart. I stället skvalpar det när jag försöker. Rörelserna blir inte rytmiska, de blir knyckiga, sprattlande i de stora tulpanformade glasen.

Därför har jag slutat försöka. Jag håller inte längre i glasets fot och försöker rotera handleden. Jag har tvärtom bestämt mig för att det ser äckligt ut när vuxna människor försöker stoppa ned hela ansiktet i de vida glasen. Deras stora näsor med sina vidgade gammelmansporer får mig att tänka på helt andra saker än eldighet och fatkaraktär.

Men jag vet hur man håller i ett vinglas. Det är lätt att lära. Jag vet att se värden i ögonen, le, höja glaset och diskret nicka.

26

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 26

2011-03-22 14.17

Mamma skulle ha sagt att jag tittade för kort eller för länge.

Om hon bara vetat något om hur man håller i ett vinglas.

Därför bjöd jag henne inte på min femtioårsfest.

På menyn stod till förrätt toast Skagen och ett glas Veuve Clicquot. Huvudrätten bestod av kryddstekt hjortytterfilé med hassel­ backspotatis och färsk grön sparris med några flagor parmesanost. Alltsammans hade jag beställt från min favoritrestaurang, inte någon av dem som jag och Gustav brukat besöka, utan en ny som jag funnit själv. Till det serverades en halv flaska Allesverloren eller kanske blev det en hel. Efteråt var det kaffe och en petitchou. Éclair med citronfyllning. Jag hade hittat receptet på nätet, köpt ett paket petit-chou-mix och rört ihop citronfyllningen redan kvällen innan.

Det var helgen efter min födelsedag som jag var bjuden hem till mamma på middag. Jag kunde varje gatsten på vägen dit. Såg men såg inte min gamla skola, min skog, sjön. ”Det är fint väder”, sa hon när jag kom. ”Nu kan vi sola på gården.”

Innan vi gick ut och solade på gården fick jag ett paket av min mamma. På omslagspapperet såg jag vecken efter det paket det förut omslutit, på banden märken efter strykjärnet.

Inuti det låg en alltför liten klänning. Det fick jag alltid sedan jag gått upp i vikt och hon sa alltid samma sak: ”Snart ska du nog kunna ha den. Det ordnar sig nog ska du se.” Men innan hon sade det var hon tyst. Jag tycker om tystnad, men den här tystnaden tyckte jag inte om, jag kände alltför väl igen den. Den förorättades tystnad, den som fått min mage att knyta sig allt sedan jag föddes.

Hennes tystnad ville att jag skulle be om ursäkt för att hon inte fått komma på min födelsedagsfest. I stället berättade jag om den goda maten, det utsökta vinet och alla dem jag bjudit. Vi har alltid varit duktiga på hämnd, min mamma och jag. ”Jag beställde all maten”, sa jag trotsigt.

De självklara vardagssysslor jag borde ha lärt mig har jag aldrig kunnat, tänkte jag. Det jag inte borde känt till har jag alltid vetat allt om.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 27

27

2011-03-22 14.17

Inget sa jag om att alla hade olika ursäkter för att inte komma.

Till och med flickorna var upptagna. Och jag, jag sa naturligtvis att det gjorde verkligen ingenting. Vi kunde fira en annan dag, när som helst, det var klart att de skulle följa med Gustav till Rom. Han vet för helvete att jag fyller år, ville jag skrika, men skriken var sedan länge nedpackade, bortslängda.

Så här efteråt tror jag faktiskt att han inte visste det. Verkligheten med mig hade Gustav då stoppat långt längre ned än jag gömt undan allt det jag ville skrika. Just då fanns bara det nya livet, det som färgade hans kinder tonårsröda.

När mamma och jag ätit gick vi ut i solen. Lade oss i de två vilstolarna som alltid stått på innergården nedanför hennes balkong. Det var hon som en gång för mycket länge sedan släpat dit dem och hon såg alltid tillräckligt ogillande på dem som vågade sätta sig i dem för att de i stort sett skulle vara reserverade för henne. När jag var där den gången bad hon mig hjälpa till att flytta stolarna till baksidan av huset. Där är det bara skogsbrynet som ser oss, sa hon. Det där var nog svårt för mamma, tänkte jag elakt medan jag släpade stolarna. Att inte vilja att någon skulle se hur misslyckat fet och skild hennes tidigare så lyckade dotter blivit, och samtidigt vilja att de skulle se oss sida vid sida så att alla såg hur mycket bättre hon själv såg ut.

Min mamma brände sig alltid i solen. Jag gav henne solkräm med hög skyddsfaktor, jag köpte henne solhattar och bönföll henne om att sitta i skuggan.

Hon brände sig ändå. Hon ville ju få lite färg, sa hon. ”Du måste förstå att man vill se fräsch ut även om man är gammal.”

Det var då jag skulle säga att hon inte alls såg gammal ut, att alla trodde att hon var min syster, att alla mina kompisar avundades mig min ungdomliga mamma. Att alla de pojkvänner jag haft hade tyckt att hon var så vacker. Underförstått att de egentligen velat ha henne och inte mig.

Det var av sådant min mamma blev glad.

Men nu blev hon inte glad därför att jag inte sa det.

Det gör mig fortfarande glad.

28

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 28

2011-03-22 14.17

Det är extra hemskt detta att det fortfarande gör mig glad nu när hon är död. När min man kommit tillbaka. När jag har allt det hon inte hade. När hon var en god mor, eller i alla fall min mamma.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 29

2011-03-22 14.17

det är en hemtam känsla med allt detta dåliga samvete. En varm och trygg känsla. Det är ju detta jag är, den jag alltid varit.

Så kan jag som alltid försöka göra något rätt och veta att jag ändå ska misslyckas.

Jag simmar ändå, går ändå till mamma. Bestämmer mig hela tiden för att bli klar och blir hela tiden så oändligt trött. Jag som aldrig vilat, som hela mitt liv sprungit lika fort som min mamma, gör nu inget. Varje steg är ett beslut föregånget av en lång tankekedja.

Idag har jag i förväg bestämt att det ska bli bokhyllan, den känns ofarlig. Torsten Ehrenmarks kåserier, Sigge Starks Hälle­ bäcks gård, Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd, Barn 312, Birger Normans Ådalen 31, Grottbjörnens folk, Enrisfolket.

Först slänger jag alla, sedan tar jag upp hälften igen, innan jag till slut tar upp allesammans. Kanske ska jag läsa dem innan jag slänger dem.

Varje hyllrad är fullastad. Bakom böckerna på den nedersta hyllan ligger två högar med pocketböcker. Tummade, hundörade.

Vita serien är lätta att slänga.

Eller kanske inte.

Jag lämnar böckerna i osorterade högar, går mot hallen och öppnar det bortre skåpet. Det med kanter målade i mörkbrunt och vars dörrar är tapetserade i lysande gult. I dess handtag ligger all den stolthet hon kände över hur fint det blev när hon låtit en snickare renovera hallen. Bakom den plisserade vita kjolen, den ärtgröna kavajen, byxdressarna och städrocken står några paket lutade mot skåpväggen. De är inpackade i wellpapp, omknutna med randiga snören, sådana som inte längre finns att 30

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 30

2011-03-22 14.17

köpa. Jag minns hur snörena brukade ligga hoprullade i den lilla påsen av säckväv, som hade en gumma i flanell på framsidan. I hennes bak fanns ett hål där en snörstump stack ut. Först nu förstår jag att det måste ha varit ett troll, att snöret skulle vara en svans.

Med ens vill jag veta vad som finns i paketen. Jag letar efter en kökssax eller den stora trädgårdssaxen jag vet att hon sparat. Hittar ingetdera. Så sliter jag i stället upp snörena och tejp­ bitarna med den tandade brödkniven. Obs försiktigt, står det med mammas prydliga handstil på lager efter lager av papper.

Där inuti finns tavlor jag inte vill ha. Jag minns dem. De är inte mammas. Hon måste ha fått dem av en av alla dem hon brukade handla åt och städa hos. Jag vet vilka de är.

Jag tänker att hon fått dem när ägarna redan varit senila, att de kanske är värdefulla. Gång på gång tänker jag den tanken: de kanske är värdefulla. Som så många gånger förut använder jag en besvärjande ramsa som kan hålla andra tankar borta.

Jag packar in tavlorna i det bruna omslagspapperet igen, ställer dem nära ytterdörren, kopplar upp min dator och söker på hitta.se upp deras barnbarn. ”Psykologmottagningen”, svarar hon med en röst jag ännu kan känna igen och jag skyndar mig att förklara att det inte rör jobbet, säger att jag har några tavlor som nog är hennes, kan hon hämta dem eller ska jag skicka dem? Men barnbarnet vill inte ha dem. Hon blir inte glad över mitt samtal, hon blir arg. Hon vill absolut inte ha en enda pryl. ”Men tänk om dom är värdefulla? Det ser ut som om dom skulle kunna vara det. Det är i alla fall oljemålningar.” I samma stund vill jag bita tungan av mig. Jag hör att jag låter som en idiot. Som om en tavla skulle vara värdefull bara för att det är en oljemålning. ”Dom där tavlorna intresserar mig inte.”

I stället för att bli överlägsen tillbaka, i stället för att anta ett syrligt tonfall och lägga på luren blir jag än en gång städerskans dotter som febrilt försöker vara till lags för att alls få finnas till. ”Jag vet förstås inte, jag känner inte igen signaturen, men det är faktiskt vackra tavlor, jag tror att du skulle tycka om dom.”

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 31

31

2011-03-22 14.17

”Det tror jag inte”, biter hon av. ”Jag vill inte ha dom, jag är inte det minsta intresserad av dom där tavlorna.” ”Men vad vill du att jag ska göra av dom då?” ”Gör vad du vill, släng dom eller häng upp dom på väggen. Du får ursäkta, men jag är faktiskt upptagen.”

Jag hör vad hon säger och ändå pratar jag på. Efteråt rodnar jag hetsigt i min ensamhet. Svettas, hatar. Upprepar i mitt huvud varje korkat ord jag sagt. Våndas av förlägenhet över att jag ringt, över att jag försökt pracka på henne något hon inte vill ha.

Eller kanske för att jag ville säga något annat. Något helt annat.

Jag hörde att hon inte ville ha mitt prat, ändå fortsatte jag tala om hur svårt det är att veta vad jag ska slänga och vad jag ska spara. Hon verkade inte vara den sorten som får dåligt samvete.

Inte som jag precis. Burdust sa hon att jag borde leja bort röjningen och städningen. Att jag inte är skyldig min mamma ett enda dugg. Att det är våra mammor som är skyldiga oss.

Och den där ska vara terapeut, tänker jag när min ilska hinner ifatt mig. ska en sådan vara den som tar betalt för att lyssna till människor, för att förstå dem, när hon inte förstår något alls själv? Hon har alltid varit konstig. Och varför blir alla bara arga på mig när jag försöker ge bort saker som är fina? Oljemålningarna är vackra och antagligen dyrbara. Samma sak med kappan som Elida inte ville ha. Eller med alla saker som mina barn inte vill ha.

Efteråt fylls jag av en oro. Kanske känner hon min terapeut, kanske ska de nu tala om mig. Kanske kommer hon att ändra sin syn på mig, inte längre vilja ta emot mig.

Allt det här är så mycket enklare att tänka på än allt det andra.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 32

2011-03-22 14.17

Elisabet varför skulle jag vilja ha dessa tavlor? ”Tavlor”, som om tavlor vore ett enda, som om konstverk inte funnes, som om allt vore en stor smaklös blandning av ståtliga ramar med likgiltig­heter inuti. Denna påträngande okunnighet upprör mig, jag får lust att lyfta luren igen, läxa upp henne för att hon har mage att störa mig, köra de löjeväckande orden långt ned i hennes hals.

Men jag gör det inte. Lika lite som jag ville hennes samtal vill jag denna upprördhet, känner inte ens igen den, jag vill mitt svala lugn, min klara arbetsröst, mitt trygga intellekt.

Jag slår upp mottagningsfönstret som för att vädra ut henne, lutar mig mot fönsterkarmen och ser ut över bakgården. Någon röker lutad mot lönnen de snart ska fälla, ett barn som borde vara tillsammans med andra barn leker ensamt vid cykelstället, bäddar in ett av cykeldäcken i jord, klappar det varsamt, talar med det.

Hur har hon funnit mig, den här kvinnan vars röst jag inte vill kännas vid? Jag vill inte bli funnen. Inte av någon, allra minst av henne.

Livet som ibland bara slår sig in också genom de låsta dörrarna, de noggrant monterade gallergrindarna. Allt det som för så länge sedan lämnats att förmultna och dö.

Den kvällen ringer jag liksom alla andra kvällar till min mor.

Också de dagar då jag besökt henne ringer jag om kvällen strax innan jag vet att de bäddar ned henne och släcker golvlampan jag köpte till henne på Hemslöjden. Foten är av björk, stadig, närmast klumpig, skärmen rak, bestämd, vävd i lin.

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 33

33

2011-03-22 14.17

Jag hade noga valt bland de vackra lamporna på Svenskt Tenn.

När jag slutligen bestämt mig och den stod där i min hall och väntade på att jag skulle kunna frakta den till hennes sjukhem blev jag själv fäst vid den, tänkte ett tag att jag skulle köpa en lika­dan till mig själv.

Så vaknade jag en morgon och insåg att mor inte skulle vilja ha en sådan lampa. Att jag absolut inte skulle ha en sådan i mitt hem, att vi redan alltför många gånger mött den sortens lampor, min mor och jag.

Jag slog in lampan igen, bar försiktigt tillbaka den till affären.

När jag klivit av bussen och gick den sista biten där på Strand­ vägen såg jag framför mig mor med Kånkenryggsäcken, det hackigt klippta håret, huvudet som balanserade på den uppsträckta halsen. Varggrinet.

Vad skulle mor vilja ha? När hon nu inte vill ha mig, vilken lampa skulle hon vilja ha bredvid den säng där hon numera nästan alltid ligger? Jag visste genast svaret. En fot i gran eller björk, en gles, grå skärm som andas en vävstol likt den hon dunkade fram de eviga veporna på, en skärm som ger ljus så svagt att inga skuggor syns.

Den var lätt att finna, den unga kvinna jag talade med i affären förstod genast vad jag menade, tog fram en lampa under vars fot min mors namn kunnat vara inbränt med glödstift.

När köpte jag lampan? När blev livet ett annat? Skillnaden mellan då och nu är knivskarp och ändå flyter dagarna, åren in i varandra.

Sedan en lång tid skiljer sig allt från det som så länge var min vardag. En dag blev allt annorlunda. Kanske är det nu efter detta telefonsamtal än mer annorlunda.

Varje vardag under alla mina år i yrket har mellan fyra och sex människor lagt sina själar i mitt knä. Länge fanns plats hos mig, men sedan en tid har där varit fullt. Om detta har de som då kommit inte vetat något. Endast jag vet att där nu varit fullt i sju månader, två veckor och tre dagar. Allt förändrades då det andra 34

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 34

2011-03-22 14.17

hände. Då mor med gäll flickröst sade mig det hon aldrig förut sagt.

Det var som om jag i samma stund själv försvann. Som om alla de som besöker mig med ens invaderade min kropp så att inget utrymme fanns kvar för mig själv. Redan när jag om morgonen gått min dagliga promenad till den här mottagningen har jag tänkt att där inte finns mer plats. Alla dessa människor som i så många år gett mig sina bekymmer, sina svåra liv. Tidigare kunde jag låta dem få finnas precis som de var.

Min mor är en god människa. Eller kanske är hon ondast av de onda. Men hon är den enda mor jag har.

Min mor har alltid groddat mungbönor i stora, skinande glasburkar. Varje vrå av rödbetsburkarna skrubbade hon med diskborsten, fyllde dem med de gröna, hårda mungbönorna, fäste med ett gummiband ett stycke fräsch gasbinda över burköppningen.

Dessa burkar sköljde hon noggrant två gånger om dagen och ställde dem sedan upp och nedvända i diskstället så att bönor­na skulle gro där i fukten. Hon matade oss med de knapriga, vita groddarna.

De hade rester av det gröna skalet längst ute på toppen och såg ut som stelnade spermier. Vita, rentvättade, frusna spermier.

Samtidigt som hon stoppade dem i våra munnar talade hon om vikten av ren föda, obesprutade grönsaker, kött från djur som fått ströva fritt omkring. Varje lördag bakade hon det grova rågbrödet, lade det i långpannan där degen svällde, innan hon penslade det, strödde sitt kli och sina solrosfrön över det. Ibland rann degen över plåten, tog sig ogenerat den plats jag inte kunde ta.

Hon fanns alltid där när vi kom hem, gjorde oss nyttiga mellan­ mål, stickade våra vantar av växtfärgat garn och läste för oss om vilsna kaniner, barn som tog fel väg och hamnade hos den elaka häxan och katter som sprang bort utan att hitta tillbaka.

Så mycket som försvann att det inte märktes att också jag gjorde det. Så mycket att göra rätt, att jag inte rymdes.

Min mor är nu gammal, men hon är senigt mager, som hon alltid varit. Hennes hud är hårt spänd över ansiktet. När jag var li

Till mamma på morsdagNY_inl.indd 35

35

2011-03-22 14.17