9789170374029

”Jag sov den rättfärdiges sömn. Men kl. halv nio på morgonen ringde det i telefonen. Portieren på hotellet, där jag bodde, meddelade att några obekanta herrar sökte mig. Strax därpå knackade det på dörren. […] Det var kriminalpolisen som blygt gjorde sin entré. Den uppenbarade sig fyra man stark, och jag ombads att omedelbart stiga upp och klä på mig. Medan jag gjorde stor toalett företogs en liten husundersökning. Mina papper genomgicks noga, blad för blad.

Räkningar och åter räkningar! Vidare en hel del anteckningar, skrivna med en piktur, som närmast påminde om flugsmuts på en telefontråd! […] Jag kände mig törstig, ringde på städerskan och beställde en pilsner.”

FÖRFATTARE

KRITIKER

romanerna Saknar bildning (1980,

MARXIST

rev. 2001), Lästen (1986) och Fantombilden (1995). Små mord, fri kärlek (1992) är en biografi över agitatorn och folkbildaren Hinke essä om omöjliga men nödvändiga lojaliteter. I Ivar och Eyvind (2003) konfronteras två ledande svenska arbetarförfattare, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson. 2004 belönades Lagerberg med Ivar Lo-priset. Hans senaste bok Lärarna. Om utövarna av en svår konst (2007) nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Lagerberg ställer nu sina erfarenheter mot Per Meurlings och formulerar de avgörande frågorna: i samhället och samtidigt bevara sin självständighet? Går det att vara solidarisk med vissa grupper eller idéer? Och vad innebär den trolöshet som länge setts som ett ideal för intellektuella? Svaren kommer aldrig att kunna utgöra någon manual, men frågorna måste alltid ställas.

FOTO: KALLE LAA JALA

sanningssägare och samtidigt vara

FORMGIVNING: KERSTIN HANSON

Hur ska man kunna vara engagerad

beundran – och raseri. Han levde ofta ur hand i mun, festade intensivt, retades, lurades och förolämpade ogenerat vänner som fiender. Många såg honom som en opportunist, en klass- och landsförrädare utan moral. Men vem var Per Meurling, var stod han egentligen?

Genom att använda hans liv som prisma fångar Hans Lagerberg in många aspekter av den intellektuella debatten de senaste åttio åren. Här passerar Zola, de Beauvoir, Sartre, Camus, Diderot, Sara Lidman och många, många fler revy. De visar att de kulturella striderna gällt något viktigt, nämligen vem som ska bestämma vad som får sägas och hur, vad det offentliga samtalet ska handla om, vem som ska tolka skeendet.

Per Meurling – en intellektuell vildhjärna blir en mäktig bataljmålning över vad det innebär att vara en tänkande människa. isbn 978-91-7037-402-9

www.ordfront.se

of_meurling_TRYCK.indd 1

Per Meurling

Bergegren, Förrädare (2000) en lång

”det har anmärkts på den ton, i vilken undertecknad polemiserar. Härpå skulle jag helt enkelt vilja svara, att jag inte respekterar de lagar för skrivsättet, som så kallade respektabla och vederhäftiga medmänniskor diktera. Ingen skribent, som står i kamp med den allmänna meningen i sin tid, har gjort det.”

Alltifrån 30-talets Krusenstjernafejd till 70-talets vänsterdebatter framträdde Per Meurling (1906–1984) som vildsint debattör och fridstörare.

Den småländske religionshistorikern och prästsonen kom att inta många olika positioner genom åren, som försvarare av Stalins utrensningar lika väl som rabiat antikommunist. Han skrev böcker om indiskt kastväsen och franska revolutionen, om Shakespeare, markis de Sade och Erik Gustaf Geijer, men också Gullivers sexresor. Därtill en uppsjö lärda artiklar i allehanda ämnen som väckte omgivningens

Hans Lagerberg

ett femtontal böcker, bland annat

en intellektuell vildhjärna

PORNOGRAF

Hans Lagerberg har skrivit

SPION

per meurling En intellektuell

vildhjärna biografi

Så inleder Per Meurling Tack för sist, rättvisa!

(1945). Den ironiska och hurtiga tonen genomsyrar boken. Författarjaget har genomskådat samhället; det är som om han bara väntat på det justitiemord som ska beröva honom friheten i ett och ett halvt år. Han kan inte heller ha varit överraskad. Han hade varit bevakad av säkerhetspolisen i månader.

Om Hans Lagerbergs förra bok, Lärarna:

”Det är en välkommen och viktig bok, Hans Lagerbergs nya. Och mycket egensinnig […] utbildningshistoria, debattskrift, självbiografi, essä, intervjubok, reportage och ibland också dokumentärroman. Ja, genreblandningen är både djärv och vild, men också funktionell och engagerande.”

Magnus Persson, Svenska Dagbladet

2011-08-22 14.25

Hans Lagerberg

Per Meurling – en intellektuell vildhjärna

Stockholm Ordfront 2011

Hans Lagerberg: Per Meurling – en intellektuell vildhjärna Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Hans Lagerberg 2011 omslag: Kerstin Hanson grafisk form: Lena Gustafsson omslagsfoto: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (framsidan) resp. privat (ryggen) författarfoto: Kalle Laajala tryck: ScandBook, Falun 2011 isbn: 978-91-7037-402-9

Innehåll uppdraget Krusenstjernafejden Berättaren och hans vägledare

11 14

en engagerad, självständig sanningssägare?

På en sten Från kultursnobb till social fighter I Krusenstjernas salong Bildning med eller utan sill och potatis God ton Bromsbett som svider För Spanien!

En reaktionär maskerad Tala sanning?

Kommunisten i Grödinge Häktad som spion Yttrandefriheten justitiemördad Rysk agent Fri intellektuell?

Resan till paradiset Tredje ståndpunkten Raljerande renegat

19 19 24 27 29 34 35 38 42 43 46 49 54 60 64 68 72

Camus versus Sartre Reviderad sanning Ideologiernas död… … och återuppståndelse ”68” och Grevarna Revolutionär reformist I fromheten Pol Pot och svenskarna Ljug inte!

Diderot och Encyklopedin Lära av historien?

Nya filosofer och nygamla liberaler Vänsterns skuld Konsten, en annan sanning Engagemang och autonomi

vem får tala om vad när?

Endast för vita?

Kan kvinnor tänka?

Snillena och byket Alma mater och den historiska materialisten Samhällsingenjörer Arbetarna och de intellektuella De intellektuella och arbetarna Ko-skelettet och den goda smaken Bildning och demokrati?

Rörelseintellektuella Finns organiska intellektuella?

Politiker och intellektuell?

Experter och fria intellektuella Porrdoktorn Ordets eller marknadens frihet Spelaren 6

74 79 84 87 91 92 96 99 102 105 107 111 116 121 125

133 134 139 142 147 151 156 160 164 168 173 178 184 189 196 199

De nominerade är…

Värdespelet Nya smaker, nya profiter Onödiga?

Striden om tanken

när du är städ, var tålig/ när du är hammare, slå!

Sluträkning?

Jag? Älska mig!

Opportunist eller taktiker?

Provokatör Loke, de intellektuellas skyddspatron En nihilist?

Bortom bergen Vad förmår de intellektuella?

Loke på Hôtel d’Angleterre Som sagt Vi är alla intellektuella

204 207 212 216 218

Tack och referenser Noter Personregister

281 284 344

225 226 227 238 243 248 250 252 258 263 269 278

Uppdr aget

Krusenstjernafejden Bokförläggaren Karl Otto Bonnier hade femtio år tidigare rest till Schweiz för att hämta hem en motvillig August Strindberg till rättegången mot Giftas. Han hade tvingats uppleva att även en annan av hans författare, den populäre Gustaf Fröding, utpekats som snuskgubbe. Nu var han åldrad och trött på uppslitande bråk och insinuationer om att en viss ras utmärkte sig genom att spekulera i osedlighet. Han sökte inte strid.

Men en kylig novemberkväll 1932 tvingades han ur sängen i sin villa på Djurgården. Tjänstefolket påstod att en förvirrad författarinna vägrade acceptera att han sov. Och när han väl kom fram till dörren smet hon förbi honom in i huset och krävde en förklaring: Hur kunde de göra så mot henne?

Det hjälpte inte att han sa att det finns en gräns över vilken inte ens den största författare får gå. Hon lyssnade inte, hon var uppenbart berusad. Ert namn får inte dras i smutsen, sa han men visste att det redan var försent. Han kunde ändå inte låta bli att nämna att hon borde ha lyssnat till förlagets förslag till ändringar i de delar av romanen som redan getts ut, då hade de sluppit höra talet om att hon var så överdrivet intresserad av erotik. Kära fru von Krusenstjerna, sa han, ni vet att jag sätter er högre än någon annan nu levande svensk författarinna – Selma Lagerlöf givetvis undantagen – men ni måste ha förtroende för mig.

Det hade hon uppenbart inte, men han kunde ju inte låta henne stå 11

där och huttra i sina tunna strumpor. Han tillkallade sin hustru Lisen, som genast ordinerade ett varmt bad.

Ungefär så var det.1 Trots att Bonniers förlag insåg att Agnes von Krusenstjernas roman Fröknarna von Pahlen i många avseenden var ett mästerverk refuserades delarna fyra och fem sedan författaren vägrat stryka sådant »som man inte talar om«. Då de kom ut på det lilla förlaget Spektrum blev det helt tyst, en förtegenhet som Karin Boye, när hon äntligen recenserade böckerna i Social-Demokraten, liknade vid »den dödstystnad som välvilliga äldre män svepa kring ett litet felsteg hos en nervös ung kvinna, som man förut höjt till skyarna«.2 Två dagar senare skrev ledarskribenten på det frikyrkliga Svenska Morgonbladet att han förstod att tyskarna lät bränna högar av sådant ruskigt skräp på bål. Krusenstjernafejden eller Pahlenstriden hade därmed brutit ut. Den skulle pågå i flera år. Otaliga artiklar skrevs.

Debattböcker gavs ut, seminarier hölls, protester organiserades. Bildningssyner kolliderade och läger konsoliderades. Några deltagare skapade sig namn i kulturlivet. Någon förnekade att striden överhuvudtaget ägt rum.3 Hitler hade gripit makten i Tyskland och hans anhängare i Sverige krävde samma sunda kultur här. Många debattörer ville visa sig lika »moraliska« och krävde stopp för den »förgiftande smutsflod« av tryckalster som upphöjde sinnesextasen till religion; det gällde inte bara Krusenstjernas snusk utan också de unga arbetarförfattarnas alster. Den nya litteraturen påstods vara pornografisk, stödd av samvetslösa intressen som önskade underminera folkets moral. Det kristna bildningsförbundet tillsatte en nämnd som skulle recensera böcker utifrån moraliska i stället för estetiska synpunkter. Sedan en grosshandlare med åtta barn upprörts över några statyer med älskande par på en utställning uppmanade polisen konstnären Bror Hjorth att avlägsna dem.4 Krusenstjerna ansåg att hon visade upp människorna som de var.

Hennes motståndare påstod att hon och arbetarförfattarna bara var 12

sanna mot den undermänskliga sidan av varelsen, nattsidan. Själva poängterade de viljans betydelse – just viljestyrka och självkontroll kännetecknade den nordiske mannen. (Till skillnad från den judiske, tillade en del.) Moralens försvarare samlade in namnunderskrifter även mot sexualupplysande skrifter, som inte bara hotade sedligheten utan med sin propaganda för preventivmedel även avfolkade landet. Som talesman för de kristna gymnasisterna fruktade biskopsämnet Bo Giertz att dörrarna då skulle öppnas för Österns horder så att det kom att talas främmande tungomål på gudstjänsterna kring Siljan och Hjälmaren.5 En av de mest ihärdiga av Krusenstjernas försvarare var licentiaten Per Meurling som spåtts en lysande framtid som religionshistoriker.

Han hade dock gått och blivit marxist och förklarade hatet mot Krusenstjerna med att hon framställt människan med de drifter som den härskande klassen förnekade för att hålla folket nere. Han påstod att makthavarna alltid försöker skydda folket mot kunskapen, medan de som vill ge folket frihet tvärtom vill ge dem vetande. »De förras vapen äro polisen och censuren, de senares vapen förnuftet och det fria ordet.« Den unge författaren Eyvind Johnson knöt också samman den kulturella reaktionen med den politiska och varnade för att en censur av sexuellt kontroversiella böcker kunde leda till att förläggarna inte vågade ge ut böcker med politisk tendens heller.6 Det var varken första eller sista gången som intellektuella och konstnärer misstroddes. 1600-talets puritaner påstod att ju lärdare en person var, desto mer lämpad var han att gå djävulens ärenden. Sommaren 2009 hävdade ledaren för det kristdemokratiska partiet Göran Hägglund att han företrädde ett »verklighetens folk« som länge trakasserats av kulturvänstern för sin inskränkthet; till hösten återkom han med anklagelsen att »Sveriges radikala elit« blivit den nya överheten som med den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra förkastade vanligt folks sätt att tänka. Själv månade han om de samtal folket förde vid köksborden om hushållskassan och familjepusslet. »Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk po13

litisk debatt«, manade han. »Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.«7 Göran Hägglunds utspel resulterade inte i några omedelbara opinionsvinster. Inte heller Krusenstjernafejden engagerade massorna, men kulturstrider som dessa berör trots allt oftast fler än de direkt inblandade. Per Meurling hävdade att striden kring diktens frihet handlade om vem som skulle få tala. Och så var det. Den handlade om vad som ska få sägas i offentligheten och vem som ska bestämma det. Den striden fortsätter än i dag.

Berättaren och hans vägledare I min bok Förrädare. En bok om omöjliga och nödvändiga lojaliteter intresserade mig Per Meurling (1906–1984) i sin egenskap av landsförrädare, renegat och avfälling. Han visade hur komplex den intellektuella dygden trolöshet är, och jag har fortsatt att fascineras av hans motsägelsefulla gestalt och de märkliga vändningar hans liv tog. Det här är dock ingen regelrätt biografi, i meningen levnadsbeskrivning.

Jag har varit mindre intresserad av detaljerna i hans liv och mer av det uppdrag han åtog sig och vad det medförde. Även om Meurling tveklöst är bokens huvudperson tar jag själv stor plats, eftersom jag hoppas att med hans hjälp kunna förstå de problem jag mött under fyrtio år som författare.

Per Meurling såg sig självklart som en intellektuell. Enligt Nationalencyklopedin är ordet »en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen. Ordet används i både en snävare och en vidare innebörd. Enligt den förra är det bara ett fåtal som förtjänar beteckningen intellektuella, nämligen de som obundna av yttre intressen tar till orda i tidens stora frågor. Enligt den senare är intellektuella alla de som mer eller mindre yrkesmässigt skapar eller förmedlar kunskaper, värderingar och attityder, alltså grupper som forskare, författare, lärare, präster osv.« Jag har sällan använt termen om mig själv. I den vida bemärkelsen 14

har jag definitivt tillhört skrået, och i min förra bok Lärarna. Om utövarna av en svår konst underströk jag lärarnas stora betydelse som kulturarbetare. Bland dem finns förstås individer som kan räknas in även i den snävare genren, men själva yrket hindrar snarare än beford­ rar en verksamhet där det gäller att tala helt fritt. I den här boken är jag främst intresserad av dem som eftersträvar detta. Att villrådighet­ en kring begreppet är stor märktes dock i tidskriften Bangs tema­ nummer om de intellektuella 2008, liksom i den debatt om de intellektuella och offentligheten som utspann sig i den norska Aftenposten sommaren 2010. När jag tog kontakt med personer som jag uppfattade som »typiska intellektuella«, om än med skilda framtoningar, visade de sig vid våra samtal också ha mycket olika uppfattningar om vad en intellektuell är. I flera fall räknade de inte ens sig själva till gruppen.

Ibland definieras intellektuella utifrån sitt uppträdande och utseende. Huvudpersonen i Richard Yates roman The Easter Parade (1976) känner väl till hur en intellektuell är. Hon »kan råka förlora sin oskuld till en soldat i en park, men hon kan också lära sig att se tillbaka på händelsen med ironisk, road distans. En intellektuell kan ha en mor som visar underbyxorna när hon blir berusad, men låter inte det bekymra henne« (min övers.). Jag är emellertid mer intresserad av de intellektuellas funktioner i samhället.

Vid vårt samtal sa sig Tore Janson, professor emeritus (latin och afrikanska språk) och upphovsman till flera storsäljande böcker om språk och romersk historia, aldrig ha tänkt på sig själv som en intellektuell.

Han ser till rollen i offentligheten och eftersom han aldrig åstundat att delta i den vida samhällsdebatten kallar han sig hellre akademiker och folkbildare. Själv ser jag det mer som att vi går in i och ut ur den intellektuella rollen och att relativismen är uppenbar. För sextio, sjuttio år sedan spelade en folkskollärare på landet ofta en större roll i sin bygds offentlighet än kollegan i staden, och i landsortsstäderna utpekades läkaren, apotekaren och läroverkslärarna som de intellektuella.

Ingetdera gäller i dag. Den funktion en intellektuell får är uppenbart beroende av tid och rum.8 Historikern Anders Björnsson, som utmärkt sig som vetenskaps15

journalist på radion och chefredaktör för Dagens forskning, tvekar inte att kalla sig intellektuell. Genom att använda termen utfyllnadsintellektuell understryker han att offentligheten inte bara behöver intellektuella bjässar. »Kanske är den utfyllnadsintellektuelles uppgift att se till att det som vill växa får göra det«, skriver Anders Björnsson till mig, »rensa inte bort för mycket ogräs!« Han stärker mig i föresatsen att inte idka begreppsexercis och pedantiskt dra gränser.

Jag har inte tvingat Per Meurling att bli min vägledare därför att jag ser honom som någon exemplarisk intellektuell utan mer för att jag tror att hans drastiska ställningstaganden gör problemen synliga. Jag träffade honom aldrig i livet men har läst merparten av vad han publicerat och mött personer som stod honom nära, framför allt Barbro Asplund, hans stora kärlek i mer än tjugo år, och Jan Lindhagen som var hans vän och arbetskamrat nästan lika länge. Få personer torde annars ha haft så många ovänner. Kanske skulle jag själv ha blivit en av dem om han fått läsa den här boken, som knappast är något idolporträtt. Jag hade dock inte umgåtts länge med honom förrän jag insåg att de problem han mött under ett drygt halvsekel som skriftställare inte varit enbart hans. Och att hans avgrunder finns även i mig.

En engager ad, sj채lvst채 ndig sa n ningss채gare?

På en sten I norra Småland, i skogen mellan Hultsfred och Oskarshamn, ligger Kristdala. Från kyrkan slingrar sig vägen mot Kroxhult och vid vägrenen reser sig en hög sten som Erik Meurling sätter sig på. Med en nick uppmanar han allvarlig sonen Per att sätta sig på en låg sten på andra sidan vägen. Det hör till faderns yrke att hantera allvar, och fastän rollen är ny är scenen honom bekant. »Där du nu sitter satt jag själv en gång då jag var liten«, säger han, »och min far satt här och när du blir stor skall du sitta här och din son mitt emot dig på den lilla stenen.« Erik Meurling är församlingens sjunde kyrkoherde i rakt nedstigande släktled sedan 1708. Nu får lille Per en bekräftelse på att historien utvalt honom. När kallelsen från Kristdala socken kommer ska den hörsammas. Det hade fadern gjort trots att han redan tilldelats ett bördigare pastorat. Vad sonen tänker om vad som väntar honom får vi inte veta. Först decennier senare skrev han: »Runt omkring oss stod sommardagen dräktig av sol och ljus. Sländorna glänste i luften och försvann. Men vi satt där tysta och såg på varandra.«9

Från kultursnobb till social fighter När Per Meurling på 50-talet såg tillbaks på sig själv som student i Lund fann han en kultursnobb i blå rock, gula handskar och käpp med silverkrycka: 19

»Näktergalen sjöng i Gyllenkroks allé.

Småfisken jagade i Agardhdammens gröna vatten i biologiska trädgården.

Det var debatter på akademiska föreningens stora sal.

Man skämtade på stadens restauranger eller diskuterade lärda ting, medan man med blicken följde någon vacker flickas linje från vaden till höften. Ack, ungdom!« Det tycktes alltså förutbestämt att prästsonen själv skulle bli präst, men det var religionshistoriker och inte teolog Per Meurling blev. Han kom till Lund 1926 efter studentexamen i Linköping och avlade 1933 licentiatexamen. Han kunde då enligt tidens sed titulera sig doktor och vid sidan om hade han samlat ihop en massa akademiska meriter. Inte för att snobba utan därför att han upptäckt att lyckade tentamina genererade banklån, pengar som han behövde för ett vidlyftigt nöjesliv.10 I sina »erotiska memoarer« Ögat i pottan – kärleksår påstår han sig ivrigt ha försökt befria sig från de äggskal som en alltför moralisk uppfostran lämnat efter sig. I Paris hjälpte nakendansöser från Folies Bergère honom med det. Dessa nöjen fick dock konkurrens av dryckes­lag med Lunds vittra herrar, av möten med bildade humanister som Ivar Harrie, Gunnar Aspelin, Karl Ragnar Gierow, Tristan Lindström, Olle Holmberg och Hjalmar Gullberg. I nattliga och blöta symposier tyckte den unge Meurling att sinnenas och tankens njutningar förenades, och med sin intelligens och kvickhet accepterades han raskt av sällskapet.11 Som redaktör för tidskriften Lundagård skrev Per Meurling 1929 att politik är något alldeles för efemärt för att slösa tid på, något för filistrar (brackor) som finner det oerhört viktigt att skriva under en Clartéprotest som ingen sedan tar notis om; en äkta humanist måste alltid beklaga att politiskt trumpetsmatter stör analysen av en grekisk preposition. Han ansåg att det akademiska livet uteslutande borde ägnas åt vetenskap och konst. För övrigt var nästan allt ovisst, »och inte ens det är visst«. Ett sant nöje fanns dock: att disputera och diskutera. Om »vichyvattnets menliga inverkan på konjak, om det eviga livet eller en professors konkurrens«.12 20

Han hade gift sig med Olga, dotter till en bagare, ett äktenskap som inte förbättrade hans ekonomiska ställning. Hans trassliga växeltransaktioner underlättades inte heller av den oro börskraschen vållade bankvärlden. Kapitalismen stod inför en kris och Meurlings kritiska beredskap hade skärpts av studierna av främmande kulturer. Han fann att moralen uppenbart var kulturellt betingad, och samma skepsis mot den rådande idealistiska historieskrivningen växte hos de unga litteraturvetare och historiker som på professor Lauritz Weibulls berömda seminarier lärt sig källkritik. Tillsammans förkastade de en utbildning inriktad på planlösa detaljer och meritering för statlig tjänst och startade tidskriften Ateneum, som snart antog en klart marxistisk profil. Meurling engagerade sig även i den socialistiska studentorganisationen Clarté som han förut förhånat. Snart delade han Lundaavdelningens ledarskap med Tage Erlander.

Den ekonomiska krisen, som ledde till att miljontals människor svalt och att fascismen spred sig, ställde frågan på sin spets: Kunde man då sitta lugnt på sin kammare och studera sakrala hymner ur Rigveda?

Kunde forskningen ursäktas ens om den hade historiematerialistiska förtecken? Måste man inte välja mellan vetenskap och politik?

Problemet var inte nytt för de intellektuella. Det hade rentav samband med själva begreppets uppkomst. Ordet användes mera allmänt sedan Émile Zola i ett öppet brev i januari 1898 anklagat de franska myndigheterna för justitiemord på den judiske kaptenen Alfred Dreyfus, dömd för spioneri, och ytterligare hundra vetenskapsmän, arkitekter, läkare, advokater och författare krävt revision av domen. De fick då av motståndarna öknamnet »intellektuella« eftersom de inte begrep att samhället vilar på religionen, traditionen och instinkten, en fastare grund än förnuftet (på latin heter förstånd, förnuft intellectus). Även på andra håll, inte minst i Ryssland, formades de intellektuellas kollektiva identitet av strider för rättvisa och jämlikhet. Det gav dem en föreställning om att de borde vara världens samveten som söker och förkunnar sanningen gentemot alla etablerade uppfattningar. En intellektuell borde offentligt tillkännage sin syn på tillståndet i 21

världen. Men det räckte inte med att ta ställning eftersom det i idealet också ingick att vara kritisk mot den vedertagna sanningen; ingen är duktigare på att ta ställning än fanatikerna men för en intellektuell gäller det att även tänka självständigt och vara beredd att ompröva sina ståndpunkter.

Under första världskriget kritiserade de intellektuella gärna kollegerna på fiendesidan för att tiga om den egna arméns grymheter – men de gjorde själva detsamma. Det blev inte bättre under 20-talet, enligt Julien Bendas fortfarande omtalade bok La trahison des clercs (Klerkernas förräderi, 1927). Benda anklagade de intellektuella för att ha släppt loss passionerna genom att kasta sig in i politiken. Han hade själv stött Zola men menade att man då tagit ställning för rättvisan och sanningen oavsett konsekvenserna – och inte tänkt på någon stats eller något partis nytta; de intellektuella hade visserligen inte heller förr kunnat förhindra att historien fyllts med blod, men då hade de i alla fall protesterat mot att sådant skett i moralens namn.13 Bendas bok ledde till en omfattande internationell debatt men knappast till några förändringar. Under Hitlers första år vid makten gick 250 ledande intellektuella i exil (däribland Alfred Döblin, Bertolt Brecht, bröderna Thomas och Heinrich Mann och Ernst Toller).

Men hundra av deras kolleger förklarade sig lojala mot Hitler. Me­dan Hannah Arendt fylld av vämjelse lämnade landet prisade hennes lärare och älskare Martin Heidegger nazistpartiet och blev rektor för universitetet i Freiburg.

I Kristdala socken hade Per Meurlings far efterträtt hans farfar som andlig och kommunal pamp. Erik Meurling var en präst av kärvt karolinskt kynne, ortodox även i politiskt avseende, generös med goda råd men snål med timliga medel. När myndigheterna till följd av den stigande arbetslösheten begärde en förteckning över bygdens arbets­lösa meddelade han att det inte fanns några. Sonen Per kände till minst trettio och skickade namnen till fadern. När denne inte reagerade kal­ lade Per till möte på torget i Kristdala. Där höll han ett brandtal mot de lögnare som skötte socknen. När han dagen därpå lämnade byn 22

stod fadern i prästgårdens trädgård och tittade övergivet mot bussen.

Per skulle inte återse honom på mycket länge.14 I Lund engagerade Per Meurling sig i den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet och blev medveten om klyftan mellan arbetare och intellektuella: »En textilarbetare kan faktiskt inte övertyga en städad läroverksadjunkt om, att han, därför att de båda härstamma från Adam och Eva, har rätt till samma levnadsstandard som denne.

Den synpunkten får han lära vår folkbildare genom att kasta sten på honom eller genom att rösta omkull hans samhällsklass«, skrev han.

Det hindrade honom inte från att själv framträda som folkbildare och leda studiecirklar för arbetslösa. Den kvicke cynikern från de nattliga gästa­buden hade dessutom utvecklats till en frän agitator: »Den härskande klassen har korsfäst Jesus och därefter gjort honom till Gud. Den har låtit bränna Jeanne d’Arc och därefter gjort henne till helgon. Den har låtit slakta ned den enkle mannen av folket i världskrigets elände och därefter glorifierat honom som den okände soldaten…« Retoriken var egentligen Henri Barbusses, Clartés grundare.

Meurling hade hört talet på en fredskonferens i Paris 1934 och det tycks ha gjort ett lika stort intryck på honom som »negressen« Rose som under samlagen hetsat honom genom att skramla med en skallra. I alla händelser radikaliserades han snabbt vid denna tid. Vid hemkomsten förklarade han för kamraterna i ungdomsklubben att den måste bli revolutionär eller insomna. Då uteslöts han.15 Våren 1935 lämnade Per Meurling Lund, hustru och kamrater som borgat för hans skulder. Han förkastade universitetsvärldens »vissna lagerkransar och luggslitna doktorshattar«. Nu skulle han klara sig som fri intellektuell i Stockholm. Eftersom han som redaktör för Lundagård hade gjort sig känd för att skriva fräckt och slagkraftigt kunde hans framtid synas ljus, helst som flera av hans supbröder var på väg att efterträda Fredrik Böök och Frans G. Bengtsson som kulturlivets ledande gestalter. Före flykten från Lund hade dock Meurling i flera långa artiklar i Clarté hånat sina gamla vänner: »Man uttryckte sig med vett och vilja, närmast i avsikt att överträffa varandra i spiritualitet, i de mest konstiga snirklar«, vilket re23

sulterat i en »extremt individualistisk, aristokratisk, akademisk och romantisk attityd.« Det var bara början på hans uppgörelse med den borgerliga humanismen.

I Krusenstjernas salong I Lund hade Per Meurling hört litteraturvetaren Olle Holmberg berätta om Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels hem på Regeringsgatan i Stockholm. Väggarna skulle vara fyllda av oanständiga kopparstick från 1700-talet. Det var ett av många rykten om en salong, där arbetarförfattare, socialdemokratiska redaktörer och förvirrade adelsdamer antogs mötas i veritabla orgier. Till och med tjänstefolket påstods delta i umgänget. Ja, läs! Läs romanerna! Adelsfröknar och zigenare i en enda röra! Blodsblandning! Blåkulla!

När Meurling trädde in i kretsen hittade han bara ett enda kopparstick – dock ute i tamburen, »så att man njöt av det, medan man tog av sig rocken«. I Lundagård hade han påstått att ingen i landet skrev »stoltare, ljuvare och djärvare än Agnes von Krusenstjerna«. Efter sådana berömmande ord gick han snart som barn i huset på Regerings­ gatan.

Värdinnan själv gjorde inte mycket väsen av sig utan satt mestadels tyst, intensivt rökande, men efter ett par glas konjak kunde hennes ögon bli egendomligt kalla och hårda, glittrande som värjspetsar.

Andra kvällar såg Meurling en okynnig herrgårdsflicka förvandlas till en grå och trött kvinna som tycktes stå inför döden. Då måste hennes make ringa efter en mörkhårig flicka som kom och sjöng: »Jag är en främling, jag är en pilgrim.«16 David Sprengel regisserade den litterära salongen. Han hade en gång förväntats bli Oscar Levertins efterträdare som litterärt orakel på Svenska Dagbladet men vänt ryggen åt vad han såg som det borgerliga konkursboet och övergått till att översätta klassisk fransk litteratur. Sedan mötte han Agnes och engagerade sig helt i hennes för24

fattarskap. Han var stor kännare av Rousseau, och hans intresse för det franska 1700-talet delades av den betydligt yngre Per Meurling.

Gemensam var också fäblessen för erotisk litteratur. Sprengel var enligt vedersakarna en i alla avseenden ful gubbe, och förtjust av ryktena om sin dekadens spretade han med svartmålade naglar och skildrade lystet hur han i Paris hängts upp i kristallkronor och piskats av grevinnor och deras betjänter. Agnes berättade i sin tur att våningens sidengardiner sytts upp av lakan som tillhört Ivar Kreuger och av vilka de vita varit avsedda för brunetter och de svarta för blondiner. Parets försök att skapa en erotisk atmosfär fann den flitige gästen Gunnar Ekelöf unkna, och nog fanns det något gubbsjukt över Sprengels försök att locka erotiska hemligheter ur de unga hembiträden som verkligen fick umgås med »herrskapet« sedan de serverat färdigt. Per Meurling påstod dock att ingen tog Sprengels berättelser på allvar – och att det bakom parets uppträdande låg en panisk och tragisk sexualskräck hos Agnes von Krusenstjerna. »Hon hade hårdare än andra känt driftens järngrepp om sin strupe«, förklarade han.17 Fördomsfriheten var inte enbart munväder. När Per Meurling åtagit sig att möta poeten Johannes Edfelts hustru Héléne (Lena) vid tåget gjorde han henne med barn och till sin andra hustru. Paret Sprengel/Krusenstjerna blev faddrar åt dottern. I gengäld hoppades de att den lovande skriftställaren skulle skriva en analys av Fröknarna von Pahlen.18 Det svenska kulturlivet hade länge dominerats av nyhumanisterna. De såg personlighetens utveckling som all uppfostrans förnämsta mål; bildningen skulle genomsyra hela människan, kropp som själ, tankeförmåga som moralkänsla. Som särskilt utvecklande betraktades möten med den stora konsten och med stora personligheter. Medan de européer som upplevt första världskrigets fasor ifrågasatt optimismen, hade Lund förblivit en idyll där klassiskt orienterade herrar höll fast vid att konsten (men inte dryckesvanorna) skulle präglas av harmoni och måtta. Nu påstod alltså Per Meurling, som tidigare varit motståndare till att blanda in politiskt engagemang i kulturella frå25

gor, att föreställningen om att en lärd borde stå ovan stridsvimlet skapade falsk objektivitet och pedanteri: »Den censur, som själva den filiströsa [’kälkborgerliga’] luften vid våra bildningshärdar påtvingar dem, som andas den, är de självbelåtna demokratiernas motsvarighet till den yttre censuren i tidigare samhällen.«19 Nyhumanismen hade influerat även arbetarrörelsens folkbildare. August Palm hade en gång påstått att »bildningsfrågan« var ett liberalt försök att dribbla bort »magfrågan«, men flera ledare i den unga socialdemokratin hade rötter i det akademiska Verdandi och fann det humanistiska kulturarv som format dem själva lämpat även för arbetare. I rörelsens bildningsarbete förenades i praktiken därför medborgarbildningen, tanken om att det var viktigt att ge folket färdigheter som kunde användas för att göra sig till myndiga medborgare, med en önskan att förädla arbetarungdomarna genom möte med ett kulturarv som påstods vara klasslöst. Det hävdade de borgerliga humanister som hoppades kunna förvandla barbarer till folk genom folkuppfostran. Många sa rent ut att det gällde att bekämpa folkets råhet.20 Alf Ahlberg var rektor på Brunnsviks folkhögskola, arbetarungdomens speciella bildningshärd. Han var på god väg att bli en av landets mest kända kulturprofiler, »hela Sveriges filosofilärare«. Som kristen socialdemokrat hamnade han i Krusenstjernafejdens korseld. Den kristna bildningsrörelsen förkastade hans och andra kritikers sätt att bedöma litteratur ur ett estetiskt och inte moraliskt perspektiv, och från andra hållet angrep Meurling honom för att ha svikit fronten mot reaktionen med sina estetiska invändningar mot Fröknarna von Pahlen. Ahlberg hade efterlyst sans och måtta och mästrat de diktare som inte förstod att konstens frihet är beroende av om den har något konstnärligt värde. När Josef Kjellgren försvarade sig och andra arbetarförfattare svarade Ahlberg: »Ni är tills vidare en nolla, försök att icke bli någon negativ kvantitet.« Meurling fann det beklämmande att humanister som Ahlberg, Harrie och Holmberg, dessa »bildningens väktare«, inte förstod att det ålåg arbetarklassen att i en friare kulturs namn försvara ett angri26

pet geni som Krusenstjerna mot reaktionära smädeskrivare. I ett par långa artiklar i Social-Demokraten i september 1935 påstod han att bourgeoisin börjat angripa den yttrandefrihet man försvarat sedan upplysningstiden eftersom man nu såg sina privilegier hotade. De kritiker som inte ställde upp mot reaktionen ansåg han medskyldiga. Dessa slog ifrån sig. Kravet på diktens frihet kunde knappast utsträckas till »allmänhetens skyldighet att läsa och beundra, kritikens skyldighet att gilla och göra reklam och förläggarnas skyldighet att trycka«, skrev en ledande humanist.21 Meurling var dock inte ensam om uppfattningen att det ytterst handlade om tankens och ordets frihet. Även Eyvind Johnson såg det som varje kritikers plikt att försvara Krusenstjerna mot reaktionen, oavsett vad man tyckte om hennes sexualskildringar. Och Per Meurling dundrade på om att just därför att de som ägde tidningarna och förlagen kunde bestämma vad som skulle tryckas så var diktens frihet en illusion.

Bildning med eller utan sill och potatis Våren 1936 är Stockholms högskolas största samlingssal vid Norrtullsgatan proppfull, och det är inte bara studenter som trängs i bänkar och trappor fastän det är akademisk debatt. Ämnet för kvällen är Humanism och marxism.

Per Meurling säger att den akademiska medborgaren helt naturligt får tron att det är idéerna som producerar historien. Men segrar arbetarklassen så lider idealismen nederlag. Då blir det mer sill och potatis och mindre idealism! För borgarna är det däremot bättre att arbetarklassen idealiserar verkligheten än förändrar den.

Hans motståndare är Alf Ahlberg. Det är han som utmanat till debatt sedan Meurling i tidskriften Clarté påstått att Ahlbergs gode vän, ABF:s riksstudieledare Gunnar Hirdman, har en borgerlig bildningssyn, vilket innebär en fara för den revolutionära lidelsen. Ahlberg har tänkt sig att avslöja tomheten i salongsbolsjevikens argument. Han 27

förnekar inte människans behov av sill och potatis. Men han hävdar att humanismens ideal dessutom rymmer människovärde, frihet och rättfärdighet.

Ahlberg talar vackert för det allmänmänskliga. Meurling kontrar med att sådant bara är fagert tal av idealister som Ahlberg – »människan i största allmänhet« existerar inte. Människan är inte kluven i en materiell och en andlig sida, säger Meurling, man kan inte som rektor Ahlberg klä av människor deras historia, rektorns humanism är borgerlig!

Hans ord smattrar fram och han grinar förnöjd när elakheterna väcker publikens förtjusning. Han uppträder på ett sådant sätt som Ahlberg varnar sina elever för: man behöver inte vråla i himmelens sky och fäkta med armarna om man hyser förtroende för sin sak! Själv flackar Ahlberg med blicken, fäster den i taket och talar så eftersinnande att man kan höra kommatecknen i de välformulerade meningarna.

Alf Ahlberg vill freda bildningsarbetet från dagens stridsbuller och se till att arbetarungdomen får möjlighet att tillägna sig bildningen.

Han har försökt förvandla »Röda Brunnsvik« till »Bergslagens Aten«.

Hans elever ska skaffa sig insikter för att sedan ta ställning, och han anklagar Meurling för att i stället påtvinga dem sina åsikter. Men inte kan man skilja på åsikter och insikter, svarar Meurling, lika lite som man kan skilja politik från kultur. Det är klart att borgarna inte har något emot att arbetarna på fritiden studerar vad de själva fått lära sig i skolan och påstår är så märkvärdigt. Nej, arbetarna bör strunta i en sådan förbilligad form av borgerligt vetande! hojtar Meurling.

Inrikta bildningsarbetet på påtagliga, praktiska mål! Nöj er inte med vad borgerliga folkbildare kallar omistliga kulturvärden, bygg er kultur på egna erfarenheter!

I den vetenskapliga socialismens namn förklarar han att Alf Ahlberg representerar en reaktionär, kvasivetenskaplig värld och är inkompetent som rektor för arbetarrörelsens folkhögskola. När delar av publiken jublar känner rektorn alltför väl igen flera gamla elever, löss i den röda fanans veck som inte insett att klasskampen är överspelad.

Men än en gång äntrar Ahlberg talarstolen och säger att man just sett 28

bevis på att bildningsarbetet behövs. Han efterlyser hyfs och hut och lovar att aldrig sluta försvara humanismens förföljda livssyn. Då påstår Meurling att rektorn ju företräder de etablerade och att humanismen nog är den bäst betalda livsåskådningen i Sverige. Och så fortsätter debatten långt in i majnatten. Kanske pågår den än; Spökparken i närheten har inte sitt namn för intet.22

God ton Samma år som Krusenstjernafejden bröt ut, 1933, utgavs Vilhelm Mobergs Mans kvinna, Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord, Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd och Eyvind Johnsons Regn i gryningen.

De unga diktarna tillrättavisades som »primitivister« eller »livsdyrkare«. Nazisterna beskyllde dem för att vältra sig på erotikens bakgårdar, inspirerade av juden Freuds snuskiga fantasier. Per Meurling skrev däremot mycket uppskattande om dem och hoppades på ett samarbete mellan den radikala, svenska litteraturen med »Eyvind Johnson, LoJohansson, Harry och Moa Martinson etc. och den vetenskapliga radikalismen«. Han hoppades att det skulle leda till en »klarare, fastare litterär front i den kämpande arbetarklassens intresse«.23 De unga författarna försvarade sin rätt att skriva vad de ville. De hade stött på samma tabu som Krusenstjerna: man fick inte skildra det »osköna och opassande«. Bonniers tyckte sig sitta i glashus och även Ivar Lo uppmanades av förlaget att ta bort plumpa uttryck och osmakliga scener ur romanen Kungsgatan. »Jag vart förvånad«, skrev han senare. »Jag undrade hur jag skulle ha burit mig åt för att få mina plumpa romanfigurer att inte bära sig plumpt åt, eller hur jag skulle kunna skildra de osmakliga besöken hos könsläkaren så att de skulle ha tett sig som angenäma.« Eyvind Johnson strök däremot vissa avsnitt i Bobinack och Regn i gryningen; de var enligt Bonniers väl öppna i sina skildringar av driftslivet. Johnson gjorde det för att få böckerna utgivna och för att överleva.24 Meurling påstod att det är på tonen man kan avgöra var den verk29

liga radikalismen finns, och tre flitiga talare i Krusenstjernas salong tävlade om att finna de vassaste formuleringarna: Sprengel, Meurling och Stig Ahlgren. Den sistnämnde var elegantast, men även Meurling var ibland subtil. Han skrev att för Krusenstjernas kritiker fick en man eller kvinna inte ha mer kön än barnens leksaksdockor – en riktig moralisk kritiker fann förresten kanske till och med sådana omoraliska: »De riktigt fina blunda ju, när man lägger dem på rygg, och det kan måhända missförstås.« Han excellerade i överraskande bilder: »hon var ungefär lika kvalificerad att sköta ett förlag som en långhårig kanin att dansa menuett« och efter ett besök på Sigtunastiftelsen, där Manfred Björkquist försökt försona parterna i Krusenstjernafejden, började han raffinerat: »Omeletten triumferade på smörgåsbordet och i diskussionslokalen, allt var, med ett obegränsat förtroende för gästernas smaklösa tolerans, okryddat, opepprat, osaltat.« Efter denna inledning vidtog råskället: »Det finns väl näppeligen ett dumhuvud så stort att det inte respekteras i Sigtuna, ingen intellektuell nedrighet, som där inte åhöres under andaktsfull tystnad och bemötes med aktning.« Han försmådde inte att spydigt påpeka att man kanske trots allt borde ta Alf Ahlbergs anspråk på att vara socialist på allvar; som akademiker hade ju denne inte brytt sig så mycket om äganderätten utan två gånger ertappats med plagiat.25 Medan Voltaire läst och skrivit med engagemang, svärande och skrattande, studsade enligt Meurling de vederstyggliga, torra och självgoda kälkborgarna inför alla kraftuttryck och vågade inte stöta sig med någon. Han fann det alltid lustigt att se den ahlbergska litteraturkritikens gamla musa, »iförd en urblekt sidenklänning från anno dazumal göra sina sirliga patetiska små skutt i folkhemmets enkla danslokal: Genera dig inte, vithåriga ädelhumanism! Hoppa bara, gamla galanta! Alltid är det väl någon som tycker om det.«26 Fienderna retade sig inte minst på Meurlings sätt att tala. Gunnar Unger, med tiden själv beryktad för sina giftiga krönikor i Svenska Dagbladet, mindes hur Meurling »med en glimt av vanvett i sina blekblå ögon klamrade sig fast vid talarstolen, sköt fram sitt lilla skalliga huvud, förvred läpparna till ett revolutionärt leende och formligen 30

spydde ur sig en ström av otidigheter, kvickheter, dialektiska ordkonster, citat från alla upptänkliga auktorer, grovt ekivoka anspelningar och marxistiska standardfraser«.27 Sprengel och Meurling tycktes ha tagit över 1700-talsaristokraternas nöje att förolämpa borgarna, men det fanns en skillnad mellan Sprengels ibland ansträngda försök att framkalla rysningar hos de borgare han föraktade och Meurlings politiskt medvetna angrepp.

Ibland får jag dock intrycket att polemiken för Meurling var en lustfylld lek. Kanske förstod han därför inte heller att andra inte ruskade av sig okvädingsorden lika obekymrat som han själv. Han sa sig inte känna igen sig i Sprengels hätskhet mot sina fiender och tycks ofta ha uppskattat personer som sannerligen inte delade hans åsikter men där­ emot hans debattlust, som författarna och debattörerna Sven Stolpe och Gunnar Unger.28 Nu är ju inte bara socialister radikala. Även högern kan vara det, inte minst i ord. Nazisterna ansåg att sumpmänniskor som Agnes von Krusenstjerna skulle spärras in i koncentrationsläger. Den ansedde kritikern och nyhumanisten John Landquist skrev att hon behövde vård: »Det finns en censur som är berättigad och oantastlig. Ingen kan med skäl i ett fritt land åläggas att trycka och sprida en sjuk människas oansvariga alster.« Det fick David Sprengel att i en försvarsantologi för hustruns räkning ägna åtskilliga av de 189 sidorna i förordet åt att skälla ut »Lankan«: bastard av liten dvärgoxe, padda och schimpans! Han skildrade också hur skaparen av den moraliska upplysningsnämnden för litteratur omgavs av gossar som i åtsittande svarta och bruna uniformer dansade runt sin anförare som var naken till midjan och omgjordad av ett bälte med revolvrar; de uppförde den nya baletten »Ungdomens renhet« som skulle symbolisera de ungas längtan efter ledning, heroism och manliga dåd. Sprengels text karakteriserades av motståndarna som »en av de perfidaste, råaste och mest smaklösa som sett dagen på den litterära fronten i detta land«. Det spekulerades i att hans hat orsakats av avundsjuka och uppdämd förföljelsemani. Också »den neutrale« Gunnar Hirdman förfärades: på ett för svensk litteratur »enastående gement sätt« hade 31

Sprengel skymfat och smutskastat namngivna ovänner, vilket kunde tvinga även hederliga och betänksamma människor att inta desperata ståndpunkter om litteraturens frihet.29 Borde man alltså inskränka sin frihet för att inte äventyra den? undrade Meurling.

I artikeln »Den goda tonens pingviner« förklarade han, för dem som »i plommonstop, paraply och galoscher« förebrådde honom det opassande i hans skrivsätt, att han inte respekterade de lagar att skriva på som så kallade respektabla och vederhäftiga människor dikterade. Det hade varken Dante, Luther, Pascal eller Heine gjort. Inte heller Anatole France som skildrat samhällets stöttepelare som en skock vinglösa och vidriga pingviner. »[K]ritik av tonen betraktar jag som uttryck för den anda, vilken vill hålla en menlös, officiell färglöshet vid makt i en tid, som själv målar med så oerhört starka färger. Ned med det sanningsskygga pryderiet, ropar jag oförfärat, fram med kultiverade skygglappar svara mina motståndare.« Meurling utnämnde bland andra Hirdman, Ahlberg, Ivar Harrie och Olle Holmberg till »den goda tonens pingviner« – de försökte göra medelklassens livsstil till ideal för arbetarna genom att efterlysa hyfs och hut. 30 Gunnar Hirdman tyckte att Meurlings sätt att lufta sin förargelse på skvallrade om »att pengar nedlagda på ett så lovligt företag som uppfostran till vett och vederhäftighet ändå i vissa hopplösa fall kunna vara bortkastade«.

Psykoanalytiskt orienterade läkare påstod att den borgerliga humanismen stod för överjaget. Meurling sa att den stod för äganderätten.

Han var övertygad om att den goda tonens pingviner utgjorde en elit på nedgång, och offentligheten höll verkligen på att förändras. Det fanns akademiker som övergav rädslan för att blanda kultur med politik och ville göra nytta i folkhemmet. Tidningsägarna hoppades på bättre avkastning om tidningarna blev folkligare och anställde journalister utan akademisk skolning. Ibland kallades dessa journalister ihop med arbetarförfattarna för »nya intellektuella«, och de var inte rädda för konflikter. Vid vad som var tänkt som ett försoningsmöte på Sigtuna­stiftelsen 32

sa Artur Lundkvist, som representant för de unga diktarna, att sådana försök till kompromisser mellan äldre och nyare syner på människan varken var möjliga eller önskvärda. Han lämnade konferensen.

Två synsätt hade kolliderat i debatten mellan Ahlberg och Meurling.

Ahlberg hävdade att hans värderingar var universella och att bildning var oberoende av klass och kön. Meurling ansåg att den som försökte stå ovan stridsvimlet och se det tidsbundna som tidlöst använde bildningsbegreppet för att nå social och kulturell dominans. Medan Ahlberg hade stor förståelse för Julien Bendas resonemang hade Meurling större förståelse för dem som kritiserat Benda. Med den kyrkliga beteckningen på en lärd – klerk – hade Benda velat visa att de intellektuellas uppgift var att leda människorna till eviga sanningar, inte till materiella mål, men Meurling tyckte liksom många andra intellektuella vid 30-talets mitt att man borde tala om det som verkligen upptog människornas tankar, som krigshot, arbetslöshet – och hotet från fa­scismen. När han sammanfattade striden mot de borgerliga humanisterna i boken Marxism och humanism (1936) hävdade han att en reell humanism förutsätter ett samhälle där klasskillnader och arbetsdelning är upphävda. Först då kan individerna utveckla sig. 31 Signaturen Bang hade refererat debatten i Dagens Nyheter och bedömt duellen som oavgjord. Enligt kommunisternas Ny Dag var det emellertid en slokörad Alf Ahlberg som lämnat salen sedan han slagits knock av »Meurlings vetenskapligt välriktade stötar«. Meurling skrev själv till Sprengel att Ahlberg nedgjordes under allmänt jubel, och Ahlberg visade sitt missnöje genom att försöka få tidskriften Fackföreningsrörelsen att publicera ett brev från en anonym arbetare. Denne menade att man allmänt upprörts över att någon tilläts smäda personer som hade arbetarrörelsens lednings förtroende – och detta med ett språk som liknade det i den nazistiska Der Stürmer. Det var Ahlberg själv som skrivit insändaren, men redaktören avrådde bestämt publicering, för Ahlbergs egen skull.

De som företrätt »den sunda moralen« påstod att den ultraradikala författarfalangen gjort fiasko i Krusenstjernafejden. Fröknarna von 33

Pahlen låstes också för lång tid in i bibliotekens giftskåp som olämplig för framför allt unga flickor. Men moralens försvarare hade utropat sig till segrare alltför tidigt. Deras uppfattning blev under de följande decennierna »omodern«, och Bonniers gav redan 1945 ut hela romanen utan strykningar. 32 När kriget bröt ut fick den goda tonen en delvis ny innebörd. Yttrandefriheten blev en fråga om vett och etikett för den enskilde medborgaren, då statsministern och kungen avkrävde medborgarna en »vilja till fullständig neutralitet« – att säga vad man höll för sant påstods inte tillhöra god ton för en svensk. Men då reagerade ett flertal av dem som Meurling utpekat som den goda tonens pingviner; Olle Holmberg, Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg vägrade foga sig i neutralt uppträdande, i en ideologisk neutralitet. De tyckte tvärtom att det hörde till god ton att som svensk tala klarspråk. De blev kämpande demokrater, liksom en av Krusenstjernas trogna försvarare: Eyvind Johnson.

De borgerliga humanisterna lyckades dock enligt Jan Myrdal förvisa David Sprengel till litteraturhistoriens fotnoter. Myrdal försvarade på 90-talet Sprengel: »Åt helvete med den goda tonen! Ut på sopbacken med enhetligheterna! Och vad med snörpmunnarna? Ingen är så bjärt så hon inte släppt en pissefjärt, min sköna.« Myrdal antyder en annan tradition än den verserade humanismens: Diderot – Sprengel – Myrdal. Däremellan vill jag skjuta in Per Meurling. 33

Bromsbett som svider Sokrates anklagades för att fördärva Atens ungdom. Själv ansåg han sig göra staden en tjänst med sina kritiska frågor. Han liknade Aten vid en stor och ädel häst, som på grund av sin storlek dock var ganska trög och behövde väckas av en stingande broms. Som sanningssägare hade han utgjort denna broms. Det uppskattade inte majoriteten av stadens medborgare, men de var ense med filosofen om att det aktiva politiska livet – ord och handling – var viktigast.

34

Hannah Arendt ställde begreppet Vita activa mot Vita contemplativa. Det första var idealet i det antika Aten, det senare kom att skattas högt av de kristna som ville inrikta tänkandet på det som inte kan sägas. Länge var uppgiften för de ideologer som utbildades vid de europeiska universiteten inriktad på att få folket att tänka på det eviga livet. Men också den medeltida världsbilden krävde engagemang. När Vergilius för Dante in i helvetet förskräcks pilgrimen av veropen redan i det första rummet. Gråt och suckar omsveper honom likt sanden i en storm. Vergilius förklarar att här befinner sig de olyckliga själar »som levt utan beröm och utan klander«. De har inte utfört några illdåd, men ändå försmås de såväl av Gud som av den onde. Inte ens världen minns dem. De har aldrig levt. De har nämligen aldrig tagit ställning. Där de irrar runt i mörkret, stungna av getingar och bromsar, vill de välja. Men nu är det för sent.

På kort sikt kan det dock vara en nackdel att ta ställning. Sommaren 1936 blev Meurlings ekonomiska situation bekymmersam. Man angriper inte den goda tonen ostraffat. Många hade berömt hans bidrag till Verdandis småskriftsserie Till tänkandets förhistoria, och han hade hoppats få skriva även om Maxim Gorkij. Men liberalerna i Verdandis styrelse vägrade ha mer med sådana som Meurling att göra.

Han klagade över sina personliga problem i brev till David Sprengel.

Och som det hetsades mot folkfronten i Spanien!34

För Spanien!

Den 5 december 1936 Kallt, dimma. Små barn springer omkring med lumppåsar och samlar cigarettstumpar, pinnar och burkar. De hänger utanför kasernen för att få ett brödstycke. De fryser i sina trasor. Det vimlar av barn.

Prostitutionen är fruktansvärd. Kvinnorna står i dörrarna och bjuder ut sig. De veneriska sjukdomarna har en oerhörd utbredning. […] Vi har inte kommit hit för att roa oss med vin och frun35