9789170373466

m a m m a , pa p pa , b a r n tidigare utgivna böcker: På flykt från tiden (Wiken 1992, som Carin Behrman) Pepparkakshuset (Ordfront 2008)

Carin Gerhardsen: Mamma, pappa, barn Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Carin Gerhardsen 2008 omslag: Jan Cervin omslagsfotografi: Lena Johansson författarporträtt: Daniel Skoog grafisk form: Göran Skarbrandt tryck: Scandbook, Falun 2009 isbn 978-91-7037-346-6

längtar hem sen åtta långa år.

4

t i dig a r e u t g i v n a b ö c k e r :

Jag har känt det dunklaste dunkla, som lever och njuter och lider under gräsens flätade täcke, som kravlar och krälar och kryper och fångar och dödar och äter och avlar och dör för att leva pånyttfött i kommande tider …

DA N A N DER S S ON

7

19 64

1964 Sov nu, sov nu, fort måste det gå. Slut ögonen, men lämna munnen halvöppen så ser det äkta ut. Andhämtningen måste vara jämn och långsam, trots att hjärtat slår som en knytnäve i bröstet. Men det går om man måste. Nu hör han stegen i trappan, snälla steg nu, inte de hårda, arga stegen som förut; nu är de försonande och inställsamma. Han hör hur dörren öppnas och stängs igen – helvete, det är en sådan dag i alla fall. Men hans andetag är utdragna, suckande, perfekta. Huvudet hamnade lite snett på kudden, en strimma saliv letar sig ut genom mungipan och ner på kinden.

Intrycket måste vara fullständigt avslappnat, trots att varje muskel i kroppen är så spänd att det värker, men det är inget som märks, det syns inte utanpå.

– Sover du, lilla gubben? viskar den hatade rösten med lent, sockersött tonfall. Jag som tyckte vi skulle somna som vänner, det är väl alltid skönt, eller hur?

Det stupar alltid på ögonen, det går inte att blunda avslappnat.

– Jag ser att du är vaken, det rycker i ögonlocken på dig. Larva dig inte, du är väl inte långsint? Vi vill ju bara ditt bästa, det förstår du väl? Nu sluter vi fred, snälla?

Då går det inte att fortsätta blunda och han måste torka bort spottet som rinner in i örat nu. Och så den magra, kalla handen med de långa, smutsiga naglarna som glider in innanför pyjamasjackan. Hela kroppen blir stel och han stirrar på mannen med en 9

m a m m a , pa p pa , b a r n

blick fylld av vämjelse och rädsla, men det märker han inte, den jäveln. En liten ryckning i ögonlocket lägger han märke till, men han missar en hel kropp i uppror.

Nu hörs slammer från köket och hela huset ljuder av klirrande porslin som ställs in i skåp och rasslande bestick som läggs i lådor. Han rycker till när en flik av den känsliga huden i naveln för ett ögonblick kläms fast innanför en lång pekfingernagel. Fingret snurrar omkring en stund i hans navel – som tycks ha direktkontakt med underlivet på ett obehagligt, nästan smärtsamt sätt – för att sedan treva sig vidare ner i pyjamasbyxorna.

I det läget brukar han försvinna därifrån och ut på fotbolls­ planen eller ner till badplatsen och fånga grodyngel, men idag står han vid järnvägen och tittar in genom fönstren på människorna i ett passerande tåg, och den bilden etsar sig av någon anledning fast. Den är varken behaglig eller olustig, men det går liksom inte att göra sig av med den. Hädanefter kommer han alltid att befinna sig vid sidan av det där tåget när han försvinner in i sig själv, bort från sig själv. Men det vet han ännu inte om. Det skriker i rälsen i mötet med det framrusande tåget.

10

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

September 2007, fredag kväll Hon låter honom ligga på mattan nedanför sängen, medan hon bäddar ur lakanen. Han skriker med en röst som knappast längre går att känna igen och det runda ansiktet är rött av ansträngning.

Klockan är halv elva och i fyra timmar har hon försökt få honom att sova. Men halsen smärtar så att han inte kan ha nappen i munnen och utan napp är det utsiktslöst. Alvedonet hjälper inte alls längre; att svälja gör så ont att han nästan inte äter och på fastande mage får han inte behålla penicillinet. Själv är hon så trött efter tre dagar att utmattningen har blivit ett normaltillstånd. Men inte en enda gång har hon höjt rösten, inte ett hårt ord har hon slängt ur sig. Det känns som en seger.

Inom henne pågår hela tiden nedräkningen. Hon räknar dagar, timmar och minuter tills Mats kommer hem igen. Just nu återstår fyra dagar, tio timmar och trettio minuter. Han är i Japan på ett tekniskt seminarium och där fungerar inte GSM , så hon kan inte ens ringa honom för att få några uppmuntrande ord. Lika bra det förresten, han skulle bara bli störd av att veta hur de har det och själv skulle hon väl börja gråta och låta kämpaglöden övergå i självömkan.

Hon rusar in i badrummet med famnen full av nerspydda lakan och knölar in byltet i tvättmaskinen. Instinktivt plockar hon upp några plagg i liknande färger ur tvättkorgen och trycker in även dessa i trumman, innan hon häller i tvättmedel och sätter på den antagligen alldeles för fulla maskinen på sextio grader.

11

m a m m a , pa p pa , b a r n

Barnets skrik upphör plötsligt och i tystnaden hör hon hur hennes egen mage skriker efter mat. Hon känner själv ingen hunger, men tar omvägen över köket för att snappa åt sig den sista brunfläckiga bananen ur skålen på diskbänken. I samma ögonblick återupptas vrålandet från sovrummet. Hon skyndar tillbaka och plockar upp pojken, sätter sig vid fotändan av den obäddade sängen, lägger barnet på mage över knäna och stryker honom över ryggen. På tv:n framför henne pågår en amerikansk film som hon försöker titta på utan ljud, medan bananen växer i munnen och väns­ terhanden monotont smeker det otröstliga spädbarnet.

Efter bara några minuter är filmen slut och listan över medverkande rullar snabbt förbi. Hon slår av tv:n, reser sig mödosamt upp med den lille hulkande i famnen och går fram till fönstret.

Två medelålders män passerar på trottoaren mitt över gatan och ett ungt par skymtar lite längre bort. Deras hållning vittnar om uppehållsväder och ingen av dem har paraply. Det ihållande regn som pågått så gott som hela dagen har nu äntligen gett med sig.

Hon försöker ställa pojken framför sig på fönsterbrädet och håller honom i händerna, men han är inte intresserad utan sprattlar ilsket med benen utan att sätta ner fötterna. Hon lyfter upp honom, lägger hans huvud mot sin axel och luktar på hans hår. Det är vått av svett och barnskriket skär som knivar i hennes öron. Ögonen svider av utebliven sömn och hon har svårt att hålla dem öppna, trots att hon egentligen inte känner sig sömnig. I det läget medger hon motvilligt att hon tycker mer synd om sig själv än om den djupt älskade lilla människan som plågas så svårt i hennes armar. Hon drabbas av en påtaglig känsla av hämndlystnad.

Mot något namnlöst, ogreppbart, abstrakt väsen som inte går att besegra. Med en suck reser hon sig och går med pojken i famnen ut i hallen.

12

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

Innan hon stoppar nyckeln i låset tvekar hon ett ögonblick, tänker att så här på fredagskvällen är nog risken för inbrottstjuvar mer överhängande än brandrisken. Sedan låser hon omsorgsfullt yterdörren från utsidan. l Lägenheten bubblade av skratt och glada röster. Det var en sådan där kväll när alla verkade vara på gott humör, ingen surade eller tjafsade. De flesta satt i köket, för i vardagsrummet var Solan med någon ny snubbe. Att de inte ville ha sällskap var tydligt för de hade stängt dörrarna om sig till både hallen och köket. Runt köksbordet trängdes inte mindre än nio personer och på golvet, lutad mot kylskåpet, satt Elise med en grogg bredvid sig. Mitt­ emot henne satt Jennifer och även hon smuttade på en blandning av hembränt och Coca-Cola.

Det var nästan alltid fullt med människor hemma hos dem.

Det började ramla in folk redan på förmiddagen och då var det kaffe och mackor som gällde, om någon hade varit och handlat. Modern höll sitt hem öppet för alla sina kompisar, men mat och dryck fick de hålla med själva. Tidigare hade hon haft svårt att säga ifrån, men till slut hade hon tagit mod till sig och satt stopp för gästernas nallande i kylskåpet och skafferiet, och sedan dess hade de respekterat det. Hon var noga med att det alltid skulle finnas frukostmat till tjejerna och att de kom i väg på morgonen. Hon brukade skicka någon av dem för att handla nere på Ica-butiken i Ringen, inte för att hon var lat – Elise visste att hon egentligen hellre hade gjort det själv – utan för att hon skämdes för att visa sig ute. Elise och hennes syster åt sällan middag hemma, oftast tog de något ute när de blev 13

m a m m a , pa p pa , b a r n

hungriga och ibland åt de hos kompisar. Men de fick pengar till kläder, hygien och middagsmat. Så de klarade sig bra. Modern lyckades hålla ihop det, trots att deras liv kanske såg lite annorlunda ut än de flesta andras.

Redan tidigt på eftermiddagen brukade de första flaskorna korkas upp på vardagsrumsbordet hemma i trerumslägenheten i Ringenkomplexet. Sedan kom och gick folk under hela eftermiddagen och kvällen och först framemot midnatt lugnade det ner sig. Men det var inte ovanligt att någon av moderns fyllekompisar slocknade och blev kvar över natten.

Tjejerna gick i skolan på dagarna och drog sedan mest omkring på stan eller var hemma hos kompisar. De hade ett eget rum som de delade på, men de orkade för det mesta inte vara hemma så länge festandet pågick utan försökte hålla sig därifrån. Det var i och för sig inte så vanligt att mammans fester ledde till bråk, men samtalen var ofta högljudda och man fick passa sig så man inte retade upp någon som inte var på sitt bästa humör. Elise och Jennifer höll sig helst undan och brukade försöka göra sig osynliga när de smög in och lade sig i sina sängar framåt småtimmarna.

Men nu var det fredagskväll, helgen hägrade utan vare sig skola eller andra plikter, och modern hade nyligen fått pengar. Stämningen var hög runt köksbordet, där flaskor trängdes bland glas och rågade askfat. Elise och Jennifer var inte opåverkade av den uppsluppna stämningen, utan tog tillfället i akt att bomma både sprit och cigarretter. I normala fall hade de smitit förbi och in på rummet utan att någon brytt sig om dem, men nu hade de blivit inkallade i köket och erbjudits både det ena och andra av de skräniga typerna runt bordet.

Elise började känna sig skönt avslappnad redan efter första klunken. Hon drog ett djupt bloss på cigarretten och slöt ögonen. Den 14

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

här tänkte hon behålla för sig själv och hon visste dessutom att det var lätt att komma över fler. Pengarna hon brukade få räckte sällan till cigarretter och tiggde man av kompisarna fick man nöja sig med fimpar. Hon tog en rejäl klunk ur glaset och såg på sin storasyster. Alla sa att de var lika, men själv såg hon inte många likheter. Jennifer var två år äldre, cool och självsäker och hade alltid svar på tal. Själv var hon en blek kopia med dåligt självförtroende, taskig hållning och små löjliga bröst som inte kunde jämföras med Jennifers. Till och med de här typerna i köket gjorde skillnad på dem. Jennifer var högsta vinsten att dra ner i knäet glada kvällar som den här, men hon avvisade dem nästan alltid på sitt självklara sätt. Då kunde de låtsas börja snyfta, och böna och be för att övertala henne, men hon bara skakade på huvudet åt dem och himlade med ögonen. Först då ställde de samma fråga till Eli­se, men hon nekade oftast därför att Jennifer gjort det. Men ­ibland satte hon sig i Dagges eller Gordons eller Peos knä, bara för att hon inte orkade säga nej eller för att hon ville känna sig upp­skattad för en stund.

– Vad ska du göra ikväll?

För att överrösta larmet i köket nästan skrek Elise till sin storasyster.

– Vet inte. Träffa Jocke kanske eller också skiter jag i det, ropade Jennifer tillbaka.

Jennifer hade en kille. Ja, killar hade hon väl själv också till och från, men Jennifer hade en riktig kille. En man. Jocke var tjugofyra år gammal och han hade skägg. De killar Elise träffade hade i bästa fall passerat målbrottet. Någon skäggväxt hade de knappt och de var barnsliga och fåniga. Men Jennifer hade en riktig man och så visste hon inte om hon hade lust att träffa honom! Dessutom var han gullig och omtänksam, och någon sådan kille kunde Elise 15

m a m m a , pa p pa , b a r n

inte påminna sig att hon själv ens hade träffat. Hon hade sett dem på avstånd en gång och Jocke hade hållit om Jennifer nästan som om han ägde henne. Som att ”det här är min tjej och det är jag stolt över”. Och så hade han sett henne djupt i ögonen och smekt henne så mjukt och försiktigt över kinden som om hon kunde gå sönder vid minsta beröring. Elise önskade att hon hade en sådan kille själv. Honom.

– Vadå ”skiter i det”?

Jennifer tömde glaset i ett drag och Elise kom på sig själv med att göra likadant.

– Äh, jag vet inte.

– Är ni inte ihop längre, eller?

– Kanske, kanske inte. Jo, men han är så jävla … Skit samma.

Ska du ha en till?

– Ja. Fixa en cigg också.

Jennifer reste sig upp och plöjde sig mellan stolar och ben och svajande överkroppar fram till köksbordet. Dagge slängde ut två stora nävar, tog ett stadigt grepp om hennes höfter och drog retsamt ner henne i knäet, men hon studsade upp igen, ryckte åt sig en flaska och ett paket cigg och krånglade sig snabbt tillbaka till sin plats vid köksskåpet.

– Nej, hörruduru lilla fröken, vad är det där för stil? for Dagge ut med hög och hes röst. Du snor mitt vin, och så kan man inte ens få en liten kram!

Dagge var en blond och rödbrusig typ med små blodsprängda ögon och stora håriga öron. Konstigt nog hade han en ganska modern rutig skjorta på sig, men jeansen var fläckiga av målarfärg och luktade gammal inpyrd smuts som nådde ända bort till Elise, där hon satt på golvet.

– Det kanske du får om du är snäll, svarade Jennifer svalt ­medan hon fyllde sitt eget och systerns glas med ljummet vitt vin.

16

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

Elise rös vid tanken på att ens nudda de där jeansen.

– Det är ju för fan jag som ska ha en kram, det är min vinare, skränade mamman.

Pinsam som alltid. Hon var mer uthärdlig när hon var på sitt tystlåtna, lite halvdeppade humör. Ikväll var hon uppåt och pratglad. Ville ta plats och synas. Elise ville varken se eller höra, försökte tänka bort henne.

– Ja, ja, men du är skyldig mig en sådan där, gick Dagge på, och samtalet övergick till att handla om skulder och orättvisor och plötsligt var alla runt bordet med på noterna.

Jennifer bjöd Elise på en cigarrett, tog en själv och stoppade sedan cigarrettpaketet, som ännu inte saknades av någon, i urringningen. Elise tände cigarretten på sin egen fimp och räckte över den till Jennifer.

– Ska du gå ut, eller? undrade Jennifer.

Elise hällde i sig hälften av det jolmiga innehållet i glaset med en äcklad grimas.

– Ja, det ska jag väl, svarade hon. Jag ska träffa Nina. Du har inga pengar jag kan få låna?

– Jag har fan inga stålar. Det är väl bara att fråga dem. De verkar ju ha pengar idag.

Hon gjorde en gest åt bordet till, hällde i sig det som var kvar av det sura vinet och reste sig upp som för att gå därifrån. Elise kände hur kinderna hettade, drickat gjorde henne på gott humör. Modig.

– Jennifer, vänta!

– Ja? – Du, jag kan väl få låna din jacka?

– Vilken jävla jacka?

– Skinnjackan. Från Gina Tricot.

– Vad ska jag ha då? undrade Jennifer surt.

17

m a m m a , pa p pa , b a r n

– Du kan väl ta något annat. Snälla, bara ikväll?

Kanske också Jennifer kände sig upprymd, för hon gav plötsligt med sig.

– Okej, men jag måste ha den imorgon.

– Jag lovar. Fan vad schyst.

– Den är i hallen. Jag drar nu, sa Jennifer.

Elise satt kvar en stund på golvet och rökte tills glöden brände henne på fingertopparna. Då tömde hon glaset, släppte ner fimpen i det och hörde hur det fräste till. Hon gick bort till bordet, märkte att hon vinglade lite.

– Är det någon som kan låna mig ett par hundra? dristade hon sig till att fråga, men ingen verkade nappa på förslaget.

– Låna och låna, de pengarna ser man väl aldrig igen, klagade modern.

– Jag har fan inte råd med det också, muttrade Gordon.

– Nej, och hade jag så skulle jag inte ge dem till dig! ylade Peo. Monkan skakade bara på huvudet och de andra verkade inte ens lägga märke till Elise, utan pratade på om annat. Hon drog sig ut i hallen och kände i fickorna på jackorna som hängde där, men utan att hitta något. Hon tog ner skinnjackan från en krok och krängde den på sig. Efter en hastig blick på sig själv i spegeln gick hon ut i trapphuset och smällde igen dörren bakom sig.

Klockan var halv elva. l – Vadå för jävla tjej?

– Bara en vanlig tjej.

– ”Vanlig tjej”. Hon har väl ett namn, för helvete?

– Hon heter Jennifer. Det har jag ju sagt förut.

18

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

– Det låter som ett passande namn på en slampa.

– Hon är ingen slampa, hon är fin.

– Fin! Du, din fula jävel, har väl för fan ingen ”fin” tjej. Hon driver med dig, fattar du inte det?

Kanske hade pappan rätt. Jocke såg inte mycket ut för världen och Jennifer var söt som en docka. Han hade aldrig haft någon tjej i sin egen ålder, men nu hade han en tjej, sin första. Hon var visserligen åtta år yngre, men hon var hans. För det var hon väl? Det måste hon ju vara; de hade legat med varandra och hon hade bett honom följa med på Finlandskryssning i morgon. Och nu hade hon ringt och frågat honom om de skulle gå ut tillsammans.

– Det kanske hon gör. Man får väl vara glad att man har någon. Jag går nu.

– Nähä du, gubbe lille, det gör du inte. Du stannar här och tar hand om morsan.

Ett skadeglatt leende delade faderns ansikte i två groteska ­halvor och Jocke kände hur illamåendet kom över honom.

– Men hon klarar sig väl, hon ska ju snart sova, bad han.

– Du stannar hemma, sa fadern torrt utan att se på honom, medan han drog ett djupt bloss på cigarretten.

Han gjorde sig inget besvär med att blåsa ut röken, den blev kvar inne i honom. Jocke kände gråten som växte till en klump i halsen. Han ville så gärna träffa Jennifer, behövde träffa henne.

Tänk om hon hade vetat hur ynklig han var, att han grinade inför sin far; en vuxen man utan eget liv, som gjorde som pappa sa till honom. Inför henne spelade han tuff och världsvan, så gott det nu gick, men han var lång och skäggig och både rökte och snusade. Det var han visserligen förbjuden att göra, men fadern märkte ingenting eftersom han själv var rökare. Någonstans inom sig hade Jocke en känsla av att han lurade henne. Han var tjugofyra år och hon sexton. Han gömde sig bakom skägg och solglasögon 19

m a m m a , pa p pa , b a r n

och hon trodde att han var en stor stark karl, fast vilken karl som helst kunde se att han var en kärring.

– Men snälla pappa, jag måste få gå ut, vädjade han. Jag har suttit med henne hela dagen. Det är ju fredagskväll och …

– Du gör som jag säger. Gå in till morsan nu, så jag slipper se dig.

Jocke kände hur oron övergick i förtvivlan, men han fick inte ge upp så lätt – inte den här gången.

– Det gör jag inte, kraxade han med en röst som brast av återhållen gråt. Det tänker jag inte göra, jag ska gå ut! Du kan inte bestämma över mig, jag får göra som jag vill! Jag är vuxen!

– Jaså, du är vuxen nu plötsligt, väste fadern mellan sammanbitna tänder och nu först letade sig några tunna slingor av rök ut ur hans näsborrar. Det har jag inte sett några tecken på.

Hans far hade rätt, han var misslyckad. Efter ett antal meningslösa år i skolan hade han gått ut gymnasiet med katastrofala betyg. Man hade konstaterat att han hade läs- och skrivsvårigheter, men han var inte heller praktiskt lagd. De få jobb som fanns var inte avsedda för sådana som han och att läsa vidare var inte att tänka på.

Men fadern hade funnit på råd. När modern blev för dålig för att arbeta hade han lejt Jocke som hennes personliga assistent. För det fick han mat, husrum och ett minimum av fickpengar. Därför delade han också ut tidningar på morgnarna och för de pengar han lyckades skrapa ihop tänkte han skaffa sig en bostad så småningom. Ett eget liv.

– Jag går nu i alla fall, jag skiter i vad du säger, snörvlade Jocke och började backa i riktning mot ytterdörren. Och imorgon kväll åker jag till Åbo med Jennifer, lade han till, men han ångrade sig i samma stund han sa det.

– I helvete du gör! röt fadern och kastade sig upp ur fåtöljen och kom emot honom med väldiga kliv och cigarretten i mungipan.

20

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

Jocke sprang genom tamburen och vräkte sig mot ytterdörren, men säkerhetskedjan var på och medan han desperat försökte lirka den ur sitt fäste kände han sin pappas arm kopplas bakifrån runt halsen på honom. Struphuvudet trycktes in med sådan kraft att han fick kvävningskänslor. Han försökte köra armbågen i magen på fadern, men greppet blev bara hårdare. Utan möjlighet att kämpa emot vändes Jocke emot sin far och han kände hur det knäckte till i nacken med ett obehagligt ljud. Medan han kippade efter luft passade fadern på att dra knytnäven i magen på honom och han ramlade dubbelvikt ihop på hallmattan. Efter ytterligare en spark i magen och en över munnen och näsan lugnade det ner sig och han blev liggande i halvdvala på golvet i den nedsläckta hallen. Han anade hur fadern lufsade tillbaka till fåtöljen i vardagsrummet och oberört började prassla med kvällstidningen.

För sin inre syn såg han Jennifer och hennes runda former i de tajta jeansen, hennes mjuka glittrande läppar och hennes glada, gråblå ögon som när som helst, helt oväntat, kunde anta ett inåtvänt och nästan skyggt uttryck. Imorgon skulle han dansa med henne på Finlandsfärjans dansgolv och han skulle bjuda henne på färggranna drinkar i baren. De skulle sova tillsammans; han skulle få känna på den där mjuka, vitfjuniga huden som tittade fram mellan byxlinningen och linnet, och smaka på de varma, skimrande läpparna.

Han måste ha slumrat till, för när han slog upp ögonen var det släckt i vardagsrummet. Efter att försiktigt ha rört på armar och ben och konstaterat att ingenting var brutet kravlade han sig upp på alla fyra, tog stöd mot ytterdörren och reste sig långsamt upp.

Det värkte i mellangärdet och han undvek att känna på sin bultande näsa när han så tyst han förmådde stapplade bort till badrummet. Han stängde dörren om sig innan han slog på strömbrytaren 21

m a m m a , pa p pa , b a r n

och såg på sig själv i spegeln. Ena halvan av ansiktet var täckt av levrat blod och överläppen var sprucken och svullen. När han kände lite försiktigt på näsan gav den ifrån sig ett olustigt knastrande ljud i trakten av näsroten. Han fuktade lite toalettpapper med kallt vatten under kranen och baddade näsan och den spruckna läppen. Sedan tvättade han omsorgsfullt de oskadda delarna av ansiktet och borstade tänderna.

Tandborsten och tandkrämen tog han med sig ut i den lilla korridoren utanför badrummet, där han lade ner dem i necessären i träningsväskan som han grävde fram ur en garderob. Han tömde ut träningskläderna i en av trådbackarna i garderoben och ersatte dem med några par rena kalsonger, en tröja och ett par jeans. Därefter smög han sig tillbaka ut i tamburen och snörde på sig gymnastikskorna i mörkret.

Sedan gjorde han något han aldrig tidigare hade vågat; han stoppade ner handen i innerfickan till faderns rock, halade upp plånboken och räknade till tretusen kronor i sedelfacket. Han plockade på sig femtonhundra, lade tillbaka plånboken, tog jackan under armen och väskan över axeln och smög ut i trapphuset.

Han kastade en blick på klockan och konstaterade att hon inte var mer än halv elva. l Conny Sjöberg städade och Åsa packade. Familjen – fem barn i åldrarna två till nio år, Åsa och han själv – hade tillbringat fredagskvällen hos hans mor, som bodde i en lägenhet i Bollmora, en halvtimmes bilresa söder om stan. Klockan hade hunnit bli alldeles för mycket innan de kom hem och när de fått alla barnen i säng hade Åsa satt igång att samla ihop rena kläder och leksaker inför morgondagen. Hon och ungarna skulle ta tåget till Linköping för 22

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

att hälsa på hennes föräldrar i några dagar. Simon och Sara var lediga från skolan på måndagen och Åsa var lektionsfri, så hon och barnen skulle inte komma tillbaka förrän på måndagskvällen.

Sjöberg öppnade diskmaskinen, drog ut korgarna och vände på kopparna för att avlägsna det vatten som samlats i bottnarna under morgonens körning. Sedan gick han över alla rummen i femrumslägenheten med en blick som gränsade till pedantisk och såg till att alla prylar låg på sin plats. Först när allt var i ordning kunde han slappna av och njuta av sitt hem.

Det var samma sak på jobbet; han kunde inte koncentrera sig på sin uppgift om det låg papper och pärmar utspridda över skrivbordet. Pärmar snyggt uppställda i bokhyllan bakom skrivbordet, lösa papper i prydliga högar och kontorsmateriel, som pennställ, hålslag och annat, symmetriskt uppradat på lagom avstånd från själva arbetsytan; det skapade en lugn och harmonisk arbetsmiljö utan onödiga störningsmoment.

När han var klar satte han på vatten och bredde några smörgåsar med pannbiff från gårdagens middag. Han tände ljusen på köksbordet, slog vattnet över tebladen och ställde tekannan på bordet.

– Fy, vad hon är sur och gnällig, sa Åsa när hon kom och satte sig.

– Ja, hon är väl det, suckade Sjöberg.

– Men ändå så omtänksam och fin mot barnen. Och mot oss också. Varför måste hon vara så förbannat negativ?

– Det är väl osäkerhet. Hon är blyg, helt enkelt. Dåligt självförtroende. Vet inte riktigt hur man beter sig, men har en känsla av att hon gör allting fel. Klass- och bildningskomplex.

– Och det är fel på maten, och tröjan hon stickade blev ful och kaffet är för starkt. Hon kritiserar sig själv hela tiden – aldrig oss i och för sig och det är ju bra – men maten blir ju oaptitlig när hon 23

m a m m a , pa p pa , b a r n

håller på och påpekar allt som är fel med den medan man sitter och äter. Nej, det är synd om henne faktiskt, att hon inte förmår vara riktigt glad åt någonting.

Sjöberg serverade teet och öste i en rågad matsked socker i sin egen kopp.

– Hon är ju glad när Sverige vinner, sa han med ett snett leende.

– Jamen, det är inte riktig glädje, det är ju bara sport. Varifrån kommer förresten det där idrottsintresset? Gamla tanter ska väl inte vara sportintresserade och hon är ju så himla rädd för att inte vara main stream.

– Pappa var tydligen väldigt sportintresserad, så det hänger nog i från den tiden. Och hon läser ju inte böcker. Det är väl bra att hon är intresserad av någonting.

– Ja, jag menade inte så, sa Åsa och tog en tugga av smörgåsen.

Det är väl jättebra att hon är intresserad av hockey och fotboll och friidrott och skidor och allting, det är bara lite udda, det får du hålla med om. Passar liksom inte in i bilden … Hur var hon medan din pappa levde?

– Det minns jag inte.

Sjöberg sköljde ner smörgåsen med några klunkar av det heta teet.

– Jag kommer bara ihåg att hon var väldigt allvarlig under den tiden han låg på sjukhus. Det pratades inte mycket om saken och jag fick aldrig hälsa på honom. Jag var ju så liten, jag var väl tre någonting.

– Det är också en sak som är konstig med din familj; du tror att han hade cancer. Hur kommer det sig att du inte vet det?

– Men, Åsa, du vet ju hur hon är! Hon kommer inte ihåg någonting eller i varje fall vill hon inte tala om det.

– Bara en sådan sak. Det vore ju intressant att veta hur du var som barn till exempel. Var du busig, sov du bra om nätterna, hade du 24

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

napp eller sög du på tummen, hur gammal var du när du gick och så vidare. Ingenting sådant kan man få reda på. Och du minns ju inte så vansinnigt mycket du heller, tillade hon med ett retsamt leende.

– Jag är uppvuxen i ett arbetarhem, du i ett akademikerhem, sa Sjöberg. Allt jag kan har jag fått lära mig på egen hand. Min första bok köpte jag själv för min veckopeng. Du bara gapade och så hällde de i dig kunskap och bildning.

– Åh, du mitt lilla maskrosbarn, sa Åsa med till hälften äkta, till hälften spelad ömhet och strök honom över kinden. Jag älskar dig i alla fall mest i hela världen.

Sjöberg tog sin hustrus hand i sin och kysste den på ovansidan.

Ett litet gny hördes inifrån småkillarnas rum och de stelnade bägge till för ett ögonblick. Just som faran verkade vara över kom skriket och Åsa sprang iväg på tå för att inte föra för mycket oväsen.

Då ringde telefonen.

– Vem var det som ringde? frågade Åsa när hon en stund senare kom tillbaka in i köket. Måste du jobba?

– Nej, det var morsan, suckade Sjöberg. Hon har ramlat ner från en pall och förmodligen brutit några revben. Jag får åka dit och se hur det är med henne. Har hon brutit något får jag väl skjutsa henne till akuten.

– Är det inte det ena så är det det andra. Då är det väl ingen större fara med henne, i alla fall?

– Nej, hon mådde bra annars. Hon hade tagit sig till sängen, men det gjorde tydligen ont. Jag är ledsen att jag måste sticka.

– A man’s got to do what a man’s got to do. Jag går i alla fall och lägger mig, sa Åsa. Pussa mig när du kommer tillbaka.

– Klockan är ju redan halv elva, det blir säkert jättesent.

– Det gör inget, hoppas vi hinner ses en liten stund imorgon bitti i alla fall.

25

m a m m a , pa p pa , b a r n

– Jag går upp under alla omständigheter, sa Sjöberg. Jag kan ju sova en stund på dagen om det skulle behövas.

Han kysste henne på pannan, tog jacka och bilnycklar och försvann ut i det nedsläckta trapphuset. l Pelikan en fredag var alltid trångt och högljutt, men den här kvällen var den anrika ölhallen på Blekingegatan – om det nu var möjligt – ännu mer fullsatt än vanligt. Det var svårt att säga om det berodde på att det var i slutet av månaden eller om det var det ihärdiga regnandet utanför det flerfärgade jättefönstret som drivit folk in i stugvärmen. Gästerna trängdes runt ekborden och vid bardisken, och deras samlade röster hade vid halvtiotiden tilltagit ytter­ ligare i styrka. Takhöjden och det kaklade golvet fick ljudet att studsa så att det ibland var lättare att höra vad som sades i något annat hörn av lokalen än vid det egna bordet.

Petra Westman och Jamal Hamad satt och ropade till varandra över varsitt tomt ölglas. Lyckligtvis hade de ett par timmar tidigare kommit över ett bord som ett äldre par lämnat när de tröttnat på att serveringen dröjt. Petra och Jamal hade ingen brådska, utan hade tålmodigt översett med att den stressade personalen sprungit förbi en eller annan gång utan att lägga märke till dem där de satt, delvis skymda av en stor pelare mitt i rummet.

Men nu dök en av kyparna upp vid bordet, en lång och snygg k­ ille i 35-årsåldern med mörkt hår som han samlat i en hästvans. Enligt namnbrickan på bröstet hette han Firas, och han levererade två stora starköl som de några minuter tidigare beställt av en av servitriserna.

– Shukran, sa Jamal.

– Ahlan, svarade kyparen och mötte hans blick med nyfikna blågröna ögon. Men wen hadrtak?

26

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

– Lebnen. O anta?

– Suria.

– Anjar? frågade Jamal med ett skevt leende.

Kyparen tycktes tveka ett ögonblick, men sedan lutade han sig fram och väste i hans öra: – Ana rabian honek …

Så gav han Jamal en dunk i ryggen som Petra tolkade som vänskaplig och hastade iväg bort mot baren. Jamal skrattade ljudligt där han satt och såg efter servitören, som vände sig om och blinkade åt honom innan han försvann i vimlet. Petra såg på sin kollega med en blick som uttryckte lika delar förvåning och beundran.

– Nu pirrar det i hela kroppen, skrattade hon och lyfte glaset.

– Å mina eller Firas vägnar? log Jamal och besvarade hennes skål.

– Bådas. Eller rättare sagt språkets.

– Lite ”A fish called Wanda”-varning där?

– Precis. Det är lite John Cleese över dig faktiskt. Vad pratade ni om?

– Vårt ursprung, skulle man väl kunna säga.

– Och det hade ni så roligt åt?

– Uppenbarligen. Nu byter vi samtalsämne, slog Jamal fast och skålade igen.

– Feminint, sa Petra en stund senare och skakade på huvudet.

Hurdå liksom? Trippar jag omkring på höga klackar eller?

– Ja, gör du inte det?

Jamal blinkade åt henne med ett belåtet flin och fortsatte: – Vad skulle det vara för fel med att vara feminin? Hade du blivit gladare om han hade sagt att du hade maskulin hållning? Typ någon sorts hjulbent fotbollsgång? Nej, jag tror att det är ditt utmanande sätt att svänga med underredet, Petra. Stussen, lade han 27

m a m m a , pa p pa , b a r n

till med läpparna överdrivet formade att uttala bokstaven ”u”, som för att poängtera hur löjligt han tyckte ordet var.

Petra hade svårt att hålla sig för skratt. Hon tog en stor klunk av ölen och med pekfingret drog hon bort skummet från överläppen.

– Skulle det vara bättre att ha tyngdpunkten som du då, mellan axlarna? fnös hon. Jag kan bara tolka det som att du går och spänner.

Burrar upp dig som en påfågelhanne för att locka till dig honor.

– Och se så bra det går sedan! Här sitter jag nu med Stockholms snyggaste poliskvinna …

Jamal knäppte händerna bakom nacken och såg på henne med en lekfull glimt i ögonen. Petra gillade det där han sagt. Problemet var bara att hon inte visste om han menade det eller om han drev med henne. Trots att hon känt honom så länge visste hon aldrig riktigt var hon hade honom.

Samtalet handlade om en föreläsning de och ett tjugotal andra handplockade Hammarbypoliser hade bevistat under dagen. ”Med tyngdpunkt på kroppsspråket” hette den och gick ut på att man kunde påverka det intryck man gjorde på människor i sin omgivning genom att arbeta med sin kroppshållning. Poängen var inte att man skulle ändra på sig utan att man skulle använda och utveckla de instrument man redan hade.

Bland annat hade de allihop fått gå en liten sväng inför de övriga kursdeltagarnas kritiska men roade blickar, varefter tyngdpunktens position i kroppen analyserades för varje enskild person.

Skulle man ge ett auktoritärt intryck under exempelvis gripandet av en brottsling, ville det till att man hade tyngdpunkten på rätta stället och inte i hängbuken (som Jens Sandén) eller i fötterna (som Petra föreställde sig att Einar Eriksson hade). Föreläsningen hade på det hela taget varit ett roligt avbrott från vardagsslitet och förmodligen hade de fått ett och annat användbart tips också.

28

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

– För övrigt burrar fåglar upp sig för att de fryser, inte av någon annan orsak, fortsatte Jamal.

Hans bruna ögon glittrade i skenet av stearinljuset på bordet.

Han log mot henne med tänder som verkade bländvita mot sommarens solbränna som dröjde sig kvar i hans ansikte.

– Men lilla gubben då, kom så får jag värma dig.

Petra sträckte sig över bordet med ett låtsat medlidsamt uttryck i ansiktet och tog en av hans händer mellan sina. Den var mjuk och varm.

– Inte visste jag att du kunde så mycket om fåglar, fortsatte hon.

– Nej, jag upphör aldrig att förvåna.

– Då kanske du kan berätta för mig vad polismästaren tillhör för art? Han är duktig på att brösta upp sig.

– Brandt? Jag trodde du tyckte att han var sexig? svarade Jamal med ett spefullt leende.

Petra lät hans hand falla tillbaka ner på bordet.

– Lägg av, sa hon trött. De lade orden i min mun. Det var hans ställföreträdande – vad heter han nu igen, Malmberg ­– som satte mig på pottkanten där. Vad skulle jag säga? Jag hade absolut inget intresse whatsoever av att kommentera polismästarens gångart.

Malmberg föreslog sexig och jag log och nickade. Generat.

– ”Ja, kanske det”, sa du faktiskt, skrattade Jamal.

– Ja, kanske det. Vad fan skulle jag säga? ”Nej, det tycker jag verkligen inte, osexig snarare”?

– Du sa att du tyckte polismästaren var sexig.

– Det var Malmberg som sa.

– Jag tror det var Holgersson faktiskt.

– Ja, det var det kanske. Han är en riktig typ.

– Är han det? Jag tycker han är rätt rolig, flinade Jamal. Han läser dig uppenbarligen som en öppen bok. Luktar sig till dina innerliga känslor för polismästaren.

29

m a m m a , pa p pa , b a r n

Petra gav ifrån sig en ljudlig suck och hällde i sig det sista i glaset.

– Men vad tror du Brandt menade med ”feminin”? frågade hon sedan med en antydan till en bekymrad rynka mellan ögonen.

– Jag tror han menade …

Jamal såg på henne en stund med allvarsam min innan han fortsatte: – … sexig, avslutade han meningen och brast ut i ett gapskratt.

Petra slog ut med armarna och skakade uppgivet på huvudet.

– Jag bjuder på en till, sa Jamal och reste sig upp.

Petra såg efter honom när han banade sig väg bort till baren med de två tomma ölglasen i händerna. Han skämtade bort alltihop, men själv hade hon svårt att se något komiskt i den där situationen.

Efter att ha konsumerat ansenliga mängder öl skildes de åt någon timme senare, utanför tunnelbanenedgången vid Allhelgonagatan. Petra föreslog att de skulle gå vidare, men Jamal sa att han skulle upp tidigt nästa morgon och därför tänkte ta en uppfriskande promenad hem för att sedan sova ruset av sig. När hon frågade om hans planer avslöjade han att han skulle till Nacka och spela golf.

– Golf? sa Petra. Du kan väl inte spela golf?

Men hennes huvud arbetade med en helt annan fråga: ”Nacka?

Så du har ihop det med Bella Hansson i alla fall?”

– Nja, det vet jag inte än, log Jamal. Jag har ju aldrig försökt.

Efter en hastig kram och en puss på kinden rusade Petra nerför trappan med en tyngdpunkt som verkade ligga någonstans i mellangärdet. l

30

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

Trots att det var ganska sent på kvällen var det mycket bilar ute, som förde oväsen, skvätte upp smutsigt vatten på fotgängare och cyklister och mättade den svala luften med stinkande avgaser.

Utan­för Pressbyrån vid Ringens köpcentrum på Götgatan stod redan Nina och väntade när Elise dök upp.

– Fan, vad snygg du är! sa Nina.

Det färggranna ljuset från butikernas neonskyltar reflekterades i solglasögonen på hennes huvud.

– Var har du köpt den där jackan?

– Äh, den är inte min, svarade Elise. Jag lånade den av syrran.

– Är du full?

Elise skrattade till.

– Fick lite av morsan. Du då?

– Inte än, svarade Nina. Men vi går väl bort till Krokodilen?

– Jag har inga pengar. Kan du låna mig lite?

– Du, kolla på gubben där.

Nina viskade trots att mannen hon tittade på stod inne i Pressbyråbutiken och dörrarna dit in var stängda.

– Så jävla ful han är! Han är typ pedofil, en riktig snuskgubbe, fortsatte Nina.

Mannen stod och bläddrade i en tidning, och han hade ryggen vänd emot dem så Elise kunde inte se hur han såg ut. Men han hade i varje fall ingen skum hatt eller uppvikt rockkrage till skydd mot deras blickar.

– Hur kan du veta det? undrade Elise. Har han varit på dig eller … ?

– Nej, vad tror du!? Men jag har hört andra. Han dreglar efter småtjejer och tafsar och håller på. Ska vi gå?

– Men jag har inga pengar. Du kan väl låna mig en hundring bara? bad Elise.

– Jag har ju knappt så det räcker åt mig själv. Sofia och Magda 31

m a m m a , pa p pa , b a r n

är redan inne på Krokodilen, jag går dit i alla fall. Du kan väl gå hem och fixa pengar, så ses vi om en stund?

Nina försvann obesvärat iväg och Elise blev stående på trottoaren, utan att veta riktigt vad hon skulle göra. Nina vände sig om efter en stund, vinkade och ropade med ett glatt leende: – Skynda dig!

Elise kastade ett öga in genom fönstret på Pressbyråbutiken och hennes blick föll på gubben Nina kallat pedofil. Han stod fortfarande på samma ställe och gratisläste tidningar, men det var ganska mycket folk i butiken så expediten hade väl inte tid att säga ifrån.

Elise kom att tänka på ett program hon sett på tv för ett tag sedan. Det var en dokumentär om några unga tjejer i Malmö som gick på gatan av olika anledningar. Man fick inte se deras ansikten och deras röster var förvrängda. Elise tänkte att deras kompisar nog kände igen dem i alla fall. En av dem berättade att hon sparade till en egen häst. Hon var tretton år.

Efter någon minuts övervägande gick Elise in i butiken. Hon svepte med blicken över godis och glass, smörgåsar och läsk. Så tog hon mod till sig och smög upp vid sidan av mannen för att se vad han läste. Jodå, det var avklädda tjejer han tittade på. Hon såg sig hastigt omkring. Ingen av de andra kunderna i lokalen var inom hörhåll om man talade med låg röst.

– Vill du se en sådan där på riktigt? frågade hon utan att se på mannen bredvid sig.

Han kastade ett öga bakom sig som för att konstatera att det verkligen var honom hon talade till och återgick sedan till tidningen.

– En vadå? frågade han avmätt, utan att titta upp från sin tidning.

– En naken tjej.

32

se p t e m be r 2 0 0 7, f r e dag k vä l l

– Vad ska du ha för det då? frågade han oberört.

Han hade alltså gjort det förut. Nina hade rätt.

– Hundra spänn för tuttarna, trehundra för fittan, svarade Elise med spelad rutin.

– Och mer … ?

– Inget mer, sa Elise.

Han ställde tillbaka tidningen i stället, men såg henne fortfarande inte i ansiktet.

– Du får tvåhundra, sa han och började gå mot utgången.

Hon följde efter med hjärtat dunkande i bröstet. Det var både spännande och lite otäckt. Som en början på något nytt och farligt.

33

m a m m a , pa p pa , b a r n

Natten mellan fredag och lördag Modern låg på sängen när han kom. Hon klagade inte över smärtan, utan nöjde sig med att sakligt konstatera att ett revben förmodligen var brutet för det kändes inte bra i bröstet. Sjöberg frågade henne om han skulle ringa efter ambulans, men det var henne främmande att ställa till med stort rabalder, ambulanspersonalen hade så mycket viktigare saker för sig och vad skulle grannarna tro. Han hjälpte henne försiktigt upp på benen, lade kappan över hennes axlar och ledde henne ut till bilen. Sedan gick han tillbaka upp till lägenheten och plockade ihop lite underkläder och toalettsaker i en väska. I sista stund kom han att tänka på handväskan, sedan släckte han och låste dörren.

I bilen på vägen till sjukhuset berättade modern att hon hade klättrat upp på en pall när hon skulle lägga upp en bricka i ett överskåp efter att de lämnat henne tidigare på kvällen. Hon hade förlorat balansen och drattat i golvet.

– Som jag ställer till det för er nu. Dig håller jag vaken och stackars Åsa är ensam med alla barnen.

Hon skakade på huvudet och tittade ut genom sidorutan.

– Mamma, barnen sover och det gör Åsa också, sa Sjöberg uppmuntrande. Mig går det ingen nöd på heller, jag är ledig imorgon.

Det är bara dig jag oroar mig för; du kunde väl ha bett mig lägga upp den där brickan i stället. Du ska inte göra sådana saker, mamma, inte vid din ålder.

– Jag vet. Man märker inte att åren går.

34

n at t e n m e l l a n f r e dag o c h l ör dag

– Hur känns det nu då? Sitter du bra?

– När jag sitter stilla känns det inte så mycket.

De satt tysta en stund och Sjöberg tänkte på vad Åsa sagt någon timme tidigare. Modern var en ganska underlig natur, det kunde han hålla med om. Han var bara så van vid henne. Hon var nu sjuttiofyra år och själv var han fyrtionio. Hon hade varit änka under mer än hälften av sitt liv. Hur hade hon egentligen haft det?

Hur hade det känts då, när hon blev ensam med honom? Känslor var ingenting de hade talat om hemma. Livet gick sin gilla gång och det var varken bra eller dåligt. Det var som det var.

– Hur dog pappa? fick han plötsligt för sig att fråga.

Modern tvekade ett ögonblick.

– Han blev sjuk, svarade hon sedan.

– Men vad hade han för sjukdom?

När hon inte omedelbart svarade på hans fråga fortsatte han: – Var det cancer, eller … ?

– Jag frågade aldrig så noga, sa hon med något vasst i rösten.

Man förstår ju i alla fall aldrig vad de säger, de där läkarna.

Sjöberg suckade. Så gick ett typiskt samtal till, hade alltid gjort.

Världen är så stor och obegriplig. Själv är man liten och obetydlig och vad tjänar det till att engagera sig, att sticka ut, att ta för sig och ta plats? Det bästa man kunde göra var att hålla sig undan uppmärksamhet, hemlighålla sina brister och företräden och sköta sitt.

Väl framme fick de sitta i akutmottagningens väntrum i flera timmar. Sjöberg var borta i några minuter och köpte varsin kopp blaskigt kaffe åt dem i en automat, annars satt de mest och bläddrade i gamla tidningar. De växlade inte många ord, för det gjorde man inte bland folk, men när nya patienter dök upp tittade de båda nyfiket upp i några sekunder. Modern vägrade att lägga sig ner i vänt35